Kulturlandskap och samhällsplanering

(Tankar från 1970)

Kulturlandskap är ett begrepp som används för att beteckna det genom mänsklig aktivitet omvandlade naturlandskapet. Kulturlandskapet innehåller därför inte bara berättelsen om gamla ting utan även om nya.

 

Kulturlandskapet har successivt utbildats under de 10.000 år som förflutit sedan den senaste inlandsisen började vika undan och människan tog vårt land i besittning söderifrån. Överallt ser vi resultatet av den mänskliga omvandlingsprocessen, och man kan klart konstatera att den största delen av vår omgivning är ett kulturlandskap.

 

Omvandlingen från natur- till kulturlandskap har givetvis skett med olika styrka inom olika delar av vårt land. Vissa områden har alltid varit mer attraktiva än andra. Processen har dessutom ej varit knuten till att omvandla naturlandskap till kulturlandskap. Kulturlandskapet självt har aldrig varit statiskt, utan befolkningsökning, kulturella strömningar, administrativa omfördelningar etc. har ständigt gett landskapets innehåll ny prägel eller ändrad funktion. Omvandlingen har varit starkast och skett i ett alltmer accelererat tempo under de senaste 150 åren.

 

Kunskapen om de 10.000 åren ryms till 9/10 i landskapet självt. Arkeologer har under lång tid successivt ökat vår kännedom om tiden före 1000-talet e.kr.  genom utgrävningar, som dels haft rent vetenskapligt syfte, dels varit betingade av nödvändigheten att dokumentera gravar och andra anläggningar före exploatering. För tiden efter 1000-talet blir vår kunskap om människans agerande bättre, eftersom skriftliga källor kommer att stå till vårt förfogande. Lämningarna i själva landskapet blir naturligtvis också rikligare ju närmare vår egen tid vi kommer.

 

De arkeologiska fynden från gravar, boplatser, borgar och andra anläggningar ger oss en god bild av människans vardagsförhållanden. Vi kan även genom anläggningarnas spridning få en uppfattning om vilka delar av vårt land som koloniserats innan kristendomen bröt in och den s.k. medeltiden begynte. Genom jämförelser med kontinentalt material kan vi även bringas i kontakt med handelsvägar och politiska förhållanden. Vad vi däremot inte vet är hur många människor som befolkade det nuvarande Sverige under förhistorisk tid. Vissa uppskattade siffror kanske kan ge oss en ledning.

 

När medeltiden bröt in omkr. 1000 e,kr.  befann sig Europa i ett starkt uppsving, både ekonomiskt och politiskt. Vi vet att folkmängden ökade starkt och att städer grundlades och blomstrade. I Norden koloniserades sydsvenska höglandet, och det danska Skåne och det svenska Småland fick en allt större gränsbefolkning.  Omkr. 1350 drabbas så Europas blomstring av ett bakslag: pester härjar, bygder ödeläggs och en allmän despression tar sin början. De goda skånska jordbruksområdena torde inte haft någon högre grad av ödeläggelse. Däremot drabbades kanske de nykoloniserade områdena i norra delen av landskapet av en viss tillbakagång.

 

Senmedeltidens depression bröts i slutet av 1400-talet. En ny stark kolonisationsvåg tog fart, befolkningen ökade. Men ett större antal människor medförde jordhunger, eftersom jordbruket varit modernäringen allt sedan den yngre stenåldern bröt in. Detta ledde till att byar som fått sin fasta organisation redan under vikingatid fick ge plats för fler människor.  Hemmansklyvningar och nyodlingar blir från 1600-talet allt vanligare. Samtidigt som jordhungern steg kom mäktiga adelsmän att bilda säterier och avhysa gårdar och byar. Många herrgårdar i Skåne belyser hur denna process inneburit radikala omläggningar i kulturlandskapet.

 

Under 1800-talet kom människans villkor att helt förändras. Den största revolutionen sedan jordbrukets införande ägde rum: industrialiseringen. Därmed inleddes den omställningsprocess vi nu lever mitt uppi och som omskapar kulturlandskapet så radikalt.

 

I vårt land bor idag omkr. 8 milj. människor, år 1800 fanns knappt 2,5 milj. Vi kan våga gissa att siffran omkr. år 1500 var 1 milj. Går vi tillbaka till 1000 e.kr. fanns kanske bara ½ milj. människor. Dessa siffror kan ge en uppfattning om hur få människorna var under de 9000 år som utgör vår förhistoria. Under 1800-talet ökade den svenska befolkningen från knappt 2,5 till drygt 5 milj. trots att 1 milj. emigrerade ur landet och stannade borta under samma tid. Hela 1800-talet utgör ett samspel mellan folkökning, industrialisering och emigration. Spåren i kulturlandskapet är många.

 

Folkökningen under 1800-talet ledde till övertryck på landsbygden. Torparklassen och jordbruksproletariatet blev påtagliga realiteter. Många gav sig iväg till växande städer och samhällen, där de hoppades på arbetstillfällen. Många sögs upp av industrin, men åtskilliga kom att stå utan försörjning och dukade under. Hastigt uppförda arbetarkvarter kom att vittna om att det även fanns ett stadsproletariat. De mest företagsamma utav dem som kunde skrapa ihop nödvändiga pengar emigrerade, främst till Nord-Amerika.

 

Industrialiseringsprocessen har fortsatt under 1900-talet och tilltar alltmer i styrka. De 150 år som gjort människan till stadsbo har förändrat och förändrar ständigt vår tillvaro. År 1800 arbetade ca 90% av Sveriges befolkning med jordbruk. I dag är siffran inte ens 10%. Vi upplever hur de stora städerna växer sig allt större. Hela västra Skåne är på god väg att bli en stadsregion, där goda åkerjordar får ge plats för bostäder, fabriker, vägar och flygfält. Människorna överger det jordbruk som inte längre är lönsamt och bosätter sig i tätort.

 

Kulturlandskapet har radikalt förändrats under de senaste 150 åren och förändras idag och i framtiden allt starkare och snabbare. Två sidor av samma problem uppstår därvid. Vi får en stark expansion i tätorterna och en ödeläggelse i glesbygderna. Vill vi ha det så, eller tvingas vi till det? Hur stora delar av vårt äldre kulturlandskap kan och skall vi bevara? Skall framtidens kulturlandskap upplevas endast som städer, rationella jordbruk, skog och planerade fritidsområden? På de ställda frågorna kan inget generellt svar ges. Det går bara att peka på de åtgärder som idag vidtas i samhället.

 

Vårt boende, vår fritid, våra arbetsförhållanden o.s.v. regleras genom planering. Detta är dock ingen nyhet för vår tid. Redan den avslutande förhistorien kan uppvisa en långt driven samhällsplanering, där bytomter och åkermark anlades efter vissa normer och med fast angivande av ägoinnehav. Naturligtvis är dagens samhällsplanering oändligt mycket mer komplicerad än gårdagens. Detta beror givetvis på de ökade resurser som industrialiseringen ställt till människans förfogande. Men det beror även på det accelererade tempot i samhällsutvecklingen. Att planera vår miljö är idag ingen lätt sak. Det innebär ett stort ansvar, och många intressenter vill och skall ha ett ord med i laget.

 

Hur kan man i ett komplicerat samhällssystem förena begreppen kulturlandskap och samhällsplanering, då vi tidigare konstaterat att kulturlandskap är all påverkan på naturlandskapet genom människans agerande. Den äldsta stenålderns primitiva boplatser såväl som dagens atomkraftverk är delar av kulturlandskapet. Svaret på frågan måste bli att någon verkar för bevarande av äldre kulturlandskap och miljöer i nya.

 

Dagens planläggning utgår från en rad planinstitut, bland vilka regionplan och generalplan används för översiktlig planering. Region- och generalplaner bör vara ”rullande”, d.v.s. att definitiv ställning till de olika företeelserna i planen ej tas förrän detaljplan föreligger över t.ex. ett bostadsområde. Kommunerna handhar planeringen och innehar planmonopol.

 

Bland de många leverantörerna av underlagsmaterial till samhällsplaneringen finns det centrala organet för kulturminnesvården, riksantikvarieämbetet. Ämbetet bedriver sedan 1938 systematisk inventering av landets fasta fornlämningar, vilka utmärks på den ekonomiska kartan i skala 1:10.000. Största delen av syd- och mellansverige har fornminnesinventerats. I Skåne pågår inventeringen för närvarande.

 

Fasta fornlämningar är skyddade jämlikt lagen den 12 juni 1942 om fornminnen. Genom lagskyddet och utmärkningen på den ekonomiska kartan observeras fornlämningarna av planförfattare, som i samråd med landsantikvarierna i de olika länen och riksantikvarieämbetet kan komma fram till en lösning betr. fornlämningens framtid. Om riksantikvarieämbetet inte anser fornlämningen märklig, kan den få undersökas och borttagas på bekostnad av exploatören. Om fornlämningen betraktas som omistlig, kan den i plansammanhang förses med en betryggande omgivning och inkomponeras i grönområde. Även vissa märkliga byggnader åtnjuter lagskydd. Profana byggnader i enskild eller statlig ägo kan förklaras som byggnadsminnen resp. byggnadsminnesmärken. Alla kyrkliga byggnader är lagskyddade.

 

Fornlämningars och byggnaders lagskydd gör att en mycket stor del av vårt äldre kulturlandskap kan bevaras för framtiden. Målet för dagens kulturpolitik på detta område är dock ej att se till att ett antal fornminnen bevaras som minnesmärken eller objekt från en svunnen tid. Målet är i stället att bevara lagskyddade företeelser i ett stycke av den omgivning där de genetiskt hör hemma. Hur stor denna omgivning skall vara avgörs från fall till fall beroende på fornlämningens egen karaktär och karaktären hos det kulturlandskap som omger den. Ett exempel kan anföras.

 

Statens vägverk har sedan en tid tillbaka planer på att förse Simrishamnsregionen med en ny väg genom Österlen. Vägförvaltningen menade att vägen i sin norra del borde dras genom Brösarps södra backar, ett landskap som är helt unikt. Riksantikvarieämbetet och landsantikvarien i Kristianstad har med skärpa motsatt sig denna vägdragning i den ur det äldre kulturlandskapets synpunkt kanske känsligaste delen av Österlen. Ett antal fornlämningar i form av smärre bronsåldershögar ligger i den tänkta vägens sträckning. Fornlämningarna i sig är ej så märkliga att man kan motsätta sig ett borttagande av dem. I stället får man lov att åberopa aspekten på hela det äldre kulturlandskap som omger fornlämningarna. Brösarps backar är inte bara av intresse före kulturminnesvården. Även för de naturvårdande organen är det angeläget att bevara backlandskapet intakt.

 

Södra delen av Österlen vänder sig idag mot Simrishamn som centralort. Detta har medfört att Simrishamn dels låtit upprätta generalplan för själva tätorten och dels en s.k. utvecklingsplan för den omgivande landsbygden. Båda planerna är mycket ambitiöst utförda, och vad gäller generalplanen har riksantikvarieämbetet medverkat med specialinventering av fornlämningsmaterialet. Simrishamn har ett mycket stort ansvar när det gäller den framtida planeringen av Österlen, som utan tvekan rymmer ett synnerligen skyddsvärt stycke äldre kulturlandskap.

 

Bland alla dagens planinstitut saknar man en samlad fysisk riksplan. En sådan är i den accelererande samhällsutvecklingen nödvändig om inte ett flertal stora felsatsningar skall göras. Sedan 1967 pågår förarbeten för en fysisk riksplan, men denna kommer inte att vara något så när fullbordad förrän tidigast på 1980-talet. Förarbetena består i länsvisa inventeringar av anspråk på exempelvis mark och av resurser av exempelvis skogar och vatten. I ett senare stadium av arbetet räknar man med att sammanställa olika intressens anspråk och utifrån detta komma fram till konkreta planförslag.

 

Riksantikvarieämbetet medverkar genom landsantikvarierna i inventeringarna för den fysiska riksplaneringen. På planeringskartor i skala 1:250.000 redovisas län för län de märkligaste kulturminnena och kulturmiljöerna samt större områden med hög täthet av kulturminnen. För Skånes del har landsantikvarierna i Kristianstad och Lund genomfört inventeringen. Bland de större områden i Skåne som anses skyddsvärda märks Österlen och Bjärehalvön.

 

Det råder ingen tvekan om att kulturminnesvården har sin givna plats i dagens samhälls- och miljöplanering. Om vi inte i framtiden skall vistas i ett landskap bestående av tätorter, skogar, högmekaniserade jordbruk och välplanerade fritidsområden krävs att ett stycke av vår sedan länge invanda omgivning får ingå i miljöutformningen. Troligen är det nödvändigt för den stressade tätortsmänniskan att få komma ut inte bara till natur utan även till ett stycke äldre kulturlandskap, som i en eller annan form hålls i sitt under århundraden och årtusenden naturligt framvuxna skick. De kulturminnesvårdande organens aspekter på miljöutformningen är därför något som varje planförfattare bör medta som en naturlig del av sitt arbete. Innehållet i det äldre kulturlandskapet är väl värt att slå vakt om.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Skånes Hembygdsförbunds Årsbok 1970

 

Naturligtvis har mycket vatten runnit under broarna sedan jag skrev denna uppsats. Vid den tiden var Riksantikvarieämbetet fortfarande beslutande i alla fornminnesfrågor. 1976 lades beslutsrätten ut på länsstyrelserna sedan dessa fått en särskild tjänsteman, länsantikvarien. Senare har fornminneslagen och övrig lagstiftning inom kulturmiljövårdens område lags samman i kulturminneslagen. Den i uppsatsen omtalade riksplaneringen fick sitt första uttryck i den digra utredningen SOU 1971:75, Hushållning med mark och vatten. Civildepartementet.