8 maj 2014
En glasresa genom England
Flygmaskinen kretsade länge över London innan den gick ned på Heathrow-flygplatsen, för en glasresa genom England. Det berodde på trafiksvårigheter, sade man. Och när vi satt på tunnelbanan in mot centrala London kunde vi se flera stora maskiner som väntade på att få landa. Senare på dagen kom sanningen fram: flygplatsen hade varit bombhotad. Men därom visste vi ännu ingenting när vi steg av tunnelbanan vid Baker Street alldeles i början av en resa i tid och rum. Målet var många goda museer med glassamlingar i England och Skottland. Och medlet var den 8:e internationella glaskongressen med 150 deltagare från 24 nationer.
Att kongressa i London är lite svårt. Staden lockar väl mycket, särskilt när solen skiner som den gjorde under våra kongressdagar i andra hälften av september i år. Men vi höll å andra sidan till i några av de byggnader som den vanlige Londonturisten knappast missar, nämligen British museum, Victoria and Albert museum och Museum of London. Dagarna fylldes från tidiga morgonen till sena kvällen med föreläsningar, studiebesök, mottagningar och diskussioner kolleger emellan. Det gäller att få så stort utbyte som möjligt och föra hem ny kunskap. Mitt eget bidrag inför en tålmodigt lyssnande skara handlade om svenskt färgat glas 1920-40. Och granskar man den perioden närmare, så domineras den av Orrefors och de två världsberömda formgivarnamnen Simon Gate och Edward Hald. Det är ingen tvekan om att diabilderna med graalglasen väckte stort intresse. Orrefors torde utan tvekan ha en god utländsk marknad för dessa unika pjäser i nuvarande tappning med signering av dagens formgivare.
British museum bjöd första kvällen stora famnen med en både för kongressen
och den vanliga månghövdade besökarskaran specialarrangerad utställning av venetianskt glas. Pjäserna är till största delen museets egna och gav tillsammans en ovanligt god inblick i det venetianska örikets förmåga att producera konsthantverk på allra högsta nivå. En välredigerad och vacker katalog dokumenterar utställningen för framtiden.
Alla som sysslat lite med glas vet att en ”fyllehund” är en spritkaraff i form av en hund av obestämbar ras. Svansen är handtag och drycken kommer ur nosen. Fyllehundarna gjordes i varierande skepnader lite varstans i Europa under 1800-1900-talen. Jag gick noga igenom de viktorianska montrarna i den permanenta glasutställningen på Victoria and Albert museum för att få en gammal hågkomst dementerad eller bekräftad. Dessvärre det senare. En av de få svenska glaspjäserna där är betecknad ”probably swedish” och är just en fyllehund. Men det är dessbättre inte hela sanningen, för i ett sidogalleri med lite modernare glas finns ett graalglas från Orrefors samt några pjäser signerade Vicke Lindstrand, Edwin Öhrström och Gerda Strömberg. Och en för kongressen specialarrangerad utställning av modernt glas innehöll några ganska nygjorda svenska bidrag. En reflexion är dock att Kosta borde skänka en duplett av exempelvis någon Elis Bergh-pjäs från 1930-talet till Victoria and Albert museum. Även andra svenska glasbruk borde hjälpa till att berika den svenska glasrepresentationen i London.
Kongressen åker till Covent Garden. Dock inte för att gå på operan. I stället görs ett besök på ”The glasshouse” bara hundra meter från det berömda musikpalatset. Det handlar om studioglas av hög kvalitet, och det tillverkas helt öppet för den som önskar se eller köpa den färdiga produkten i butiken.
Jag kommer i samspråk med en bekant, nämligen holländaren Sybren Valkema, som ägnade sin mycket intressanta föreläsning just åt studioglaset och den rörelse detta skapat i Europa och USA. Senast jag mötte Valkema var hemma i Småland, närmare bestämt i Transjö när Ann Wärff och Wilke Adolfsson invigde sin hytta där. Det är Valkema som är ansvarig för ugnen i Transjö lika väl som han haft ett finger med i spelet vid skapandet av ”The glasshouse”. Den svenska varianten döptes i champagne till ”Klara” vid invigningen en solig lördagsförmiddag den 16 juni i år. Och den första pjäsen som gjordes där – en stor vacker pokal – skänktes till Smålands museum.
Åter till Museum of London, där vinfirman Cinzano visade en del av sin förnämliga samling glas från alla tider. Samlingen, som vandrar världen runt, skall enligt planerna bli tillgänglig för Skandinavien 1984. Självklart kommer den då att visas i Växjö på sin väg från Aalborg i Danmark till Rihimäki i Finland.
Cinzanosamlingen och stämningen kring den kontrasterade starkt mot vad vi konfronterades med en kväll senare. Då kom nämligen turen till Science museum att visa upp sin mycket tekniskt betonade utställning i glashanteringens mysterier. Liknande saker finns lite varstans, men vid en jämförelse går mina egna tankar till ”Hall of science” i glasmuseet i Corning USA.
Efter fyra dagar bryter kongressen upp och reser mot nordväst. Slutmålet för merparten av deltagarna är Liverpool, men på vägen dit finns mycket att se. Ashmolean museum i Oxford har plockat fram de bästa glasbitarna ur magasinen. Det rör sig om en del romerskt glas, men framför allt dominerar dryckesglas i alla de modeller och storlekar. Slipning, gravyr, balusterben, ben med spiraltrådar. Allt mycket gott hantverk, och det är just nu jag konstaterar att fortsättningen till stor del handlar om konstfullt formade pjäser avsedda för det festdukade bordets förlustelser.
Bussen skakar. Ömsom vackert väder, ömsom regnskurar. Lantliga idyller varvas med tätorter, i gamla täktbottnar finns sjöar, bredvid ligger tegelfabriker. En mängd språk surrar i luften. De flesta söker överbrygga barriärerna med engelska, men det kan inte hjälpas att det uppstår två huvudgrupper, nämligen fransktalande och de som absolut inte kan säga mer än goddag och adjö på franska. Å andra sidan finns de som behärskar många språk, och viljan att tolka är god. Och eftersom alla har ett stort gemensamt intresse att diskutera de glasbitar som visas, så löser sig de flesta språkproblemen.
Bussen stannar, och platsen är Bedford. Där finns ett mycket förnämligt litet museum med bland annat en mycket god glassamling, nämligen ”Cecil Higgins art gallery”. Museet, som öppnades 1949, tillkom genom att Cecil Higgins på sin ålders höst till staden donerade all den konst och konsthantverk han samlat. Montrarna med glas i är kronologiskt uppbyggda, börjar med Venedig, fortsätter med emaljmålat 1600-tal, graverade bitar, engelskt blyglas, vitt glas av kinesiskt slag, jugendglas från Amerika och Frankrike och slutar med en jättemonter med dricksglas och karaffer i alla de storlekar och former. I ett av nedervåningens rum med förnämliga tavlor och möbler finner jag en glasbit av ett slag som gjordes vid många bruk i Småland, nämligen en flugfångare. Pjäsen, som något liknar en flaska, står på tre fötter och är försedd med en propp. Underifrån är den öppen så att flugorna kan ta sig in i och sätta i sig av och drunkna i den sockerlag som finns på den botten som formas av uppvikta kanter. Vem vet? Kanske pjäsen är gjord i Sverige.
En av de mest givande upplevelserna under glaskongressen och resan genom England och Skottland till olika museer med glassamlingar, mötte oss i det lilla museet i Dudley vid Birmingham. En specialutställning med bilder ur den engelska glashanteringens historia hade arrangerats där. En del kände besökarna igen från publikationer, som finns lite varstans, men en hel del är nytt, kanske speciellt för oss i Skandinavien.
Det var ju i de här delarna av England som det vi ibland felaktigt kallar den industriella revolutionen började vid 1700-talets mitt. Det blev för mycket folk på landsbygden. Människor lämnade plogen och kom till en många gånger eländig tillvaro i fabriker och gruvor. Energikällan var kol. Och kolet kom även till glashanteringen. I början av 1600-talet började man oroa sig för att glashanteringen tillsammans med många andra företeelser skulle utplåna de engelska skogarna. Så glastillverkarna fick snällt byta bränsle, och det fick vissa konsekvenser. Hemma i Sverige existerade problemet som bekant inte. Vi hade gott om skog men saknade kol.
Alltväl, för att anpassa glasframställningen till de nya förhållandena fick man lov att ändra hyttornas konstruktion så att man fick ordentligt drag i de koleldade ugnarna. Överallt murades därför upp koniska byggnader: helt enkelt en strut med spetsen upp. En rundugn fanns i mitten av basen och kring kanterna verkstäderna och de öppningar som krävdes för ut- och intransporter. Gammalt material ger mycket god inblick i såväl konstruktionsdetaljer som arbetsförhållanden. Uppenbarligen har de koniska glasbruken en gång stått mycket tätt i centrala England. Idag finns bara fyra kvar, alla ur bruk. Av dem är två i så dåligt skick att omedelbara restaureringsinsatser krävs.
Kvällen hotar att bli sen på väg mot Liverpool. Det hindrar dock inte den energiska skaran att lägga ett par timmar på slottet i Weston Park. Där har man plockat fram en stor samling vinglas med framför allt holländsk gravyr. En otroligt fin kollektion, som för kännaren av 1700- 1800-talens dekorationsteknik bjöd på en högtidsstund.
Namnet Pilkington är välkänt i Sverige efter anläggandet av och debatten kring floatglasverket i Halmstad. Vad som kanske är mindre känt i Sverige är att Pilkington i St Helens strax utanför Liverpool i sin stora administrationsanläggning har ett utsökt välinrett glasmuseum. Många förnämliga pjäser finns, men huvudvikten har lagts vid teknik och framställningsprocesser. Här skulle det behövas många timmar, men det av Pilkington ambitiöst upplagda programmet tillät bara en hastig överblick. Det bar nämligen också iväg till floatglasverket, där kongressdeltagarna under ledning av entusiastiska guider tilläts se tillverkningen av det berömda fönsterglas som genom sin kvalitet konkurrerar ut andra metoder. Processen är patenterad och hålls väl hemlig. Besökaren – lekmannen – förstår inte mycket av tillverkningens tekniska innehåll och tillåts naturligtvis inte fotografera. Man får dessutom lov att skriva under en försäkran att inte skvallra om vad man sett.
Pilkington är ett familjeföretag som grundades 1826 och som idag sysselsätter 30.000 personer världen över. Lokaliseringen till St Helens hänger samman med att råvaran – sand, kalk och soda – finns inom bekvämt räckhåll. Det betydde kanske mer i starten – när alla sorters konst- och hushållsglas tillverkades – än det gör idag.
Men det är inte bara Pilkington som har glas att bjuda i Liverpool. Det stora Merseyside County museum mitt i den av sitt fula shoppingcenter dominerade staden hade kongressen till ära arrangerat en utsökt utställning med glas ur engelska samlingar. Den öppnades en kväll med mycken pompa och ståt i närvaro av den kvinnliga borgmästaren. En etikettsfråga, som av många uppfattades som en kvarleva, aktualiserades. Borgmästaren, museets ledning och kongressens engelske president blandades inte med kongressdeltagarna i gemen. De intog nämligen den måltid som bjöds efter det högtidliga öppnandet i ett mycket väl avskilt rum. Under tiden vaktade borgmästarens chaufför noga tjänste-Rolls-Roycen utanför museet så att den dyra bilens kylarprydnad inte skulle bli stulen för tredje gången.
I Liverpool avslutades kongressen formellt. Kolleger tar avsked. Känslor svallar, en och annan tår skymtar. Avfärd till Polen, Jugoslavien, Danmark….Alla lovar att höra av sig till alla, men det blir till slut en liten klick av dem vars intressen man verkligen delar för museets bästa som senare kommer ifråga före brevkontakter.
En decimerad skara som lagom fyller en normal buss reser norrut och in i den del av öriket som utåt är mest känd för sina dryckesvanor, befolkningens snålhet, vackra högländer och fårskötsel. Men det finns givetvis mer än så, det märks väl när man närmar sig Glasgow! Industrier, höghus, motorvägar, stor flygplats, kännetecknar den moderna storstad som är Skottlands administrativa centrum. Och där finns flera museer med samlingar av mycket god kvalitet.
Pollok house är en stor herrgårdsliknande villa i Glasgows utkanter. Den är idag ett mycket innehållsrikt och spännande museum. Målet var givetvis glassamlingen, som under en hel kväll girigt genomsöktes. Bland annat finns en stor samling vaser, och se, där kom fram en stor graverad pjäs signerad Simon Gate.
Glasgow bjöd i övrigt på St Enoch exhibition centre, där en stor samling samtida skotsk glas ställts ut. Och där fick man klart för sig att vissa formgivare kan visa upp mycket självständiga och goda saker medan andra producerar sådant som är likgiltigt vardagsgods. Höjden av gammal skåpmat nåddes i en askkopp i form av en hopskrynklad whiskybutelj. Den är definitivt ingen nyhet.
Färden går till Edinburgh, där Royal Scottish Museum plockat fram alla sina ca 1500 glasbitar, röjt ut en permanent utställning och placerat in glaspjäserna i montrarna. Mest engelskt glas och framför allt dryckesglas i alla de former. Inga etiketter utan kongressdeltagarna får själva leta upp det som de finner intressant. Och faktiskt, där fanns några svenska bitar, bland annat ett fat signerat Gerda Strömberg.
Det är förvånande både hur mycket och lite svenskt glas det tycks finnas undanstoppat i engelska museer. Mycket därför att varje museum vi besökte under kongressen åtminstone hade någon bit. Lite därför att det som finns tyvärr oftast inte är det bästa eller det mest representativa. Pjäserna har vanligtvis kommit till museerna som gåvor. Detta förklarar i sin tur att ingen valmöjlighet funnits vid förvärvet.
Själv lämnar jag kongressen i Edinburgh. En liten tapper skara står bildlikt talat på stationen och vinkar när nattåget mot London rullar iväg. Innan jag somnar i den obekväma sängen söker jag summera en smula och konstaterar att det varit en mycket lyckad kongress. Den engelske presidenten hade inte sparat någon möda när det gällde arrangemangen. Vid den avslutande sessionen inbjöds deltagarna till den 9:e kongressen i Corning USA 1982, och det fanns de i exekutivkommittén – till vilken för övrigt förre landsantikvarien Jan Erik Anderbjörk finns knuten som representant för Smålands museum – som menade att den 10:e kongressen 1985 bör äga rum i Skandinavien. Varför inte? Det skulle innebära god PR för svenskt glas i många länder.
Ankomst till London. Tunnelbana till Heathrow. Med väskan lastad med böcker och kataloger från alla museer är jag beredd på övervikt. Men det klarar sig. Mina ögon är sömniga när jag slår mig ner i flygplanet och ibland mina anteckningar hittar följande ord av Daphne du Maurier: ”if you marry into glass you will say goodbye to everything familiar and enter a closed world”. Kanske detta inte gäller mig i alltför hög grad, för jag känner mig en smula mätt på glas efter allt jag sett. Men å andra sidan vet jag att den mättnaden inte varar så länge.
Planet landar på Kastrup. En promenad genom hallen för mig till den flygmaskin som går till Växjö och Norrköping. En sen kvälls ankomst till Öjaby avslutar en lärorik resa. Tack SAS för linjen Köpenhamn – Växjö.
Lars Thor
Ursprunglig publicering i Smålandsposten 6-7 november 1979.
Kommentaren från nutiden:
Det känns allt märkligare att sitta vid datorn och digitalisera ett antal artiklar som skrevs för – som det verkar – minst hundra år sedan. Människor och platser finns bara kvar som suddiga figurer längst ner i bottnen på den mänskliga glömskekurvan. De flesta museerna finns inte längre kvar i medvetandet hur mycket jag än gör för att återkalla dem. Bara brottstycken dyker upp. Och ändå måste de här resorna ha gett något, inte bara för mig utan också för den dåvarande omgivningen och alla de som förde saker och ting framåt.
En sak minns jag dock väl: Den sista kongressdagen då jag åkt nattåg från Edinburgh till London följdes av en tidig morgon med strålande väder. Det ledde i sin tur till att jag skrev huvuddelen av den här artikeln sittande på en parkbänk nära Buckingham Palace innan tunnelbanan förde mig till Heathrow. Det var då, det var penna och papper som gällde. Idag hade pennan legat djupt ner i fickan och anteckningarna förts på en laptop. Det har hänt mycket på trettiofem år!
Snälla gör om beslutet av nedläggningen av Oskarshamns flygplats! Fatta ett modernt, småföretagarvänligt beslut och utveckla flygplatsen med en nyskapande affärsmodell!
13 maj 2014
THOR – En ångbåt på Helgasjön och angränsande farvatten
År 2010 fick jag uppdraget att skriva boken om ångaren THOR. Det handlade om Kronobergsboken 2011 som skulle ges ut lagom till båtens 125-åriga födelse 2012. Så blev det, och nu lägger vi successivt ut det mesta av texten på bloggen samtidigt som vi erbjuder våra besökare att köpa boken – det finns ett par lådor
kvar.
Att skriva den här boken var i sig ett äventyr även om jag länge varit bekant med och redare för en ångbåt som förvisso är ett museiföremål och en verklig klenod. Ett stort bildmaterial stod till förfogande, men det är inget vi kan publicera här. Så håll till godo med texten, den ger i sig en god inblick i hur världen förvandlats sedan THOR lämnade Bergsunds mekaniska verkstad i Stockholm 1887 för att levereras till Småland och leva ett långt liv på Helgasjön och angränsande farvatten.
Lars Thor
Från ånga till bensin
”En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen mellan Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ner till Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla hastade till Yngve Frey, löpte in över landgången med snabbhet, ty tiden till avresan var redan slagen, och ångkaptenen kommenderade ”främmande från bord!”
De främmande tog därför ett kortvulet avsked av sina bortresande vänner och återgick till stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade ut. Efter några minuter var den långt borta på vattnet.”
Så börjar Carl Jonas Love Almqvist sin skildring i boken ”Det går an”, tillgänglig i bokhandeln för första gången 1839. En sak är att boken väckte stort rabalder med sin skildring av glasmästardottern Sara Videbeck och hennes kontakt med sergeanten. En annan – och för oss mer betydelsefull – sak är skildringen av hjulångaren Yngve Frey, en av de stora begivenheterna på Mälarens vatten på sin väg till Arboga.
De människor som hastade förbi Riddarholmskyrkan och ner till kajen möttes av en helt annan utblick mot Kungsholmen än de besökare som i trafikkaos och bland parkeringsplatser tar sig ut till samma punkt på Riddarholmen i dag. Almqvist nämner Garnisonssjukhuset, men vid sidan av det låg även Eldkvarn, den berömda ångdrivna skapelsen. På samma plats hade tidigare även Kungsholms glasbruk haft sin verksamhet, och det nuvarande stadshuset var ännu inte påtänkt. Stockholm bestod ännu så länge bara av Gamla Stan, Norrmalm, Södermalm, Kungsholmen och lite annat.
Ångkraften hade kommit till Stockholm, och den fanns 1839 både på båtar och i form av stationära maskiner. Säkerligen upplevde huvudstadens människor detta som en stor begivenhet och en viktig innovation. Visserligen var industrialismens samhälle vid den här tiden bara i sin linda, men alla uppfinningar som kom pekade mot nya tider. Dock kunde ännu ingen tänka tanken att ångmaskinen redan inom några årtionden skulle kunna placeras på räls och bilda grunden till ett järnvägsnät.
Alla vet att den så kallade industriella revolutionen började på allvar i England på 1700-talet. Det första förslaget till ångmaskin kom redan i slutet av 1600-talet, och den första fungerande maskinen konstruerades i början av 1700-talet av Thomas Newcomen. Hans maskin vidareutvecklades av skotten James Watt under århundradets andra del. Därmed lades grunden till det som skulle leda in den europeiska kulturen på ett helt nytt spår. Naturligtvis dominerade fortfarande de gamla bonde- och brukssamhällena. Ångan betydde mest bara att gamla invanda rutiner underlättades. Ännu hade inte utvinningen av olja dragit igång.
—————
Du färdas i din moderna bil längs våra goda kronobergska vägar. Du har måhända bråttom, kör lite för fort och hamnar i en av polisens fartkontroller. Det blir frågan om böter eller i värsta fall indraget körkort. Du utsätts även för en nykterhetskontroll och får blåsa i en apparat som visar att du trots allt är i skick att resa vidare. Din mobiltelefon ringer, och medan du med en rivstart lämnar poliskontrollen påbörjas ett samtal som handlar om jobb, jobb, jobb. Det varar länge, och din koncentration vad gäller körningen är inte den bästa.
Ack ja, många stressade nutidsmänniskor befinner sig i din situation. Du måste klara av en mängd kontakter innan du når målet för din resa, ett viktigt möte. Trots allt tar du det lugnare nu när du vet att det kan finnas fler fartkontroller längs din väg. Du hinner i tid, men du slinker in genom dörren i sista minuten.
Du kunde kanske ha tagit tåget? Nej, det finns inte längre några tågtider som passar in i ditt stressade schema. Men du kunde kanske ha valt länstrafiken och de otaliga bussar som dag ut och dag in liksom du trafikerar de goda landsvägarna? Nej, inte heller bussarna passar ditt resande. Eller är du kanske för lat för att kontrollera saken? Det är mycket enklare att ta bilen från punkt A till punkt B. Det är den billiga oljans fel. På ångbåtarnas tid hade du inte haft något val. Då hade du fått rätta dig efter tidtabellen eller gett tusan i att resa.
————–
När Yngve Frey lade ut från Riddarholmskajen var det fortfarande ”den gamla goda tiden” som rådde. Karl XIV Johan var kung, och den gamla riksdagen med de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder samlades fortfarande för att dryfta rikets angelägenheter. Båtens namn är intressant. Yngve-Frej är nämligen ett binamn på guden Frej, använt av Snorre Sturlasson i Ynglingasagan. Det där med namnen på de gamla hedniska gudarna går igen hos ett antal ångbåtar framöver, inte minst hos THOR.
Med S/S menas steamship eller ångfartyg. Det första ångfartyget, hjulångaren Pyroscaphe, byggdes 1783 av fransmannen Claude de Jouffroy. Senare under århundradet genomförde amerikanen John Fitch flera framgångsrika försök med ångfartyg på Delawarefloden. Det första praktiskt användbara ångfartyget, bogseraren Charlotte Dundas, tillverkades av skotten William Symington 1802. Nu kan man se hur globaliseringen redan på den tiden fått sitt första stapplande fotfäste. James Watt och hans vidareutveckling av ångmaskinen hade nått såväl den europeiska kontinenten som Amerika.
Det första större ångfartyget, Clermont, byggdes 1807 av amerikanen Robert Fulton. Naturligtvis låg inte heller engelsmännen på latsidan vid den här tiden. Den från England inflyttade Samuel Owen spred nyheten till Sverige. Han byggde 1816 den ångdrivna ”Stockholmshäxan”, ett fartyg som måste ha satt myror i huvudena på de huvudstadsbor som betraktade underverket.
Tankarna går till Amerika och de stora hjulångarna på Mississippifloden, en flod som har sin upprinnelse i Minnesota och som med sina 410 mil långa sträckning tömmer sitt vatten i deltat vid Mexikanska golfen. Den trafikerades av otaliga ångbåtar och såväl litterära som musikaliska skildringar vittnar om detta. Vem har inte hört talas om Mark Twain eller Ol´ man river.
Jules Verne skrev sin bok ”Jorden runt på åttio dagar” 1872, där den excentriske engelsmannen Phileas Fogg sätter hela sin förmögenhet i pant. Vadslagningen gäller just att kunna resa runt hela jorden på åttio dagar och senast vid en given tidpunkt komma tillbaka till London. Resan går österut och när Phileas Fogg kommer till USA ligger han fortfarande rätt i tid. Bara färden över Atlanten och tillbaka till London återstår. I den färden spelar hjulångaren Henrietta en viktig roll.
Egentligen var det smått sensationellt att kunna resa på det här sättet 1872. Men Jules Verne låg i alla sina romaner i framkanten då det gällde tekniska innovationer och visionära drömmar. Nåväl, Henrietta klarade resan till Liverpool även om kolförrådet tog slut och man tvingades gå lös på inredningen för att elda den bränsleslukande pannan. När Henrietta nådde sin destination var hon tämligen avlövad. Bara skrovet, pannan och skovelhjulen återstod.
Det här var före den tid då tankarna på att bygga ångaren THOR började ta fart på allvar. Visst, det fanns redan ångbåtar på några kronobergska insjöar. Tonen hade slagits an, en ny infrastruktur var på väg och tanken var att järnvägarna och ångbåtarna skulle komplettera varandra i industrisamhällets allt mer ökande krav på goda transportleder.
————–
Du hann i tid till ditt möte. Stressad och svettig öppnar du din portfölj och lägger papper och pärmar på sammanträdesbordet. Med klappande hjärta börjar du den föredragning som du förberett länge men som på grund av din snabba färd kanske inte riktigt blir vad du tänkt dig. Emellertid nickar de församlade personerna runt bordet ja till det du säger, och du lämnar mötet med en god affär i hamn.
Ännu svettigare än förut sätter du dig i bilen och slår på mobiltelefonen. Under sammanträdet har ett antal personer sökt dig och du ringer upp dem en efter en medan din återfärd börjar. Återigen kör du lite för fort, du har glömt förmiddagens hastighetskontroller. Men den här gången har du tur vad gäller den saken. Men plötsligt reagerar du, slänger mobilen ifrån dig och ställer dig på bromsen. Din fyrhjulsdrivna moderna bil reagerar lika bra som du och stannar i tid.
Framför dig har du haft ett scenario där en bil, som för övrigt nyss kört om dig, kommit för långt ut till vänster, fått grepp om vägens mitträcke, studsat runt, vält och med stor kraft rullat ett antal varv innan den stannat med ett öronbedövande brak i en träddunge efter att ha knäckt ett antal träd under sin framfart. Du blir naturligtvis chockad och springer ut. Sedan springer du tillbaka, letar upp din mobil och slår nödnumret 112. Bakom dig stannar allt fler bilar.
Fortfarande med telefonen i handen springer du fram till den voltade bilen. Du räknar till fyra personer i den. Du försöker öppna dörrar men misslyckas. Flera personer kommer rusande. Alla försöker nå de förolyckade. Plötsligt fattar bilen eld och alla drar sig tillbaka. Du tycker att det dröjer en evighet innan polis, ambulans och brandkår anländer. Då är det för sent. Bilen brinner för fullt.
Du kommer hem några timmar senare, fortfarande i chock. Det sammanträde du skulle haft under eftermiddagen är missat och bortglömt. Du tänker inte längre på det när du med uppbjudande av dina sista krafter parkerar bilen framför garaget. Du går ur men kommer inte längre än till närmaste blomsterrabatt. Där spyr du ut det du har i magen över de knoppande rosorna. När du småningom går in i ditt hus har du bara en tanke i huvudet: Varför skall jag alltid ha så bråttom?
————-
Låt oss återvända till en annan värld, en värld där man kanske inte levde med samma brådska som nutidens människor utsätts för. Visst hade man ibland bråttom även då, men de transportmedel man hade till förfogande utlöste måhända inte samma slags plötsliga och onödiga olyckor. Visst fanns det olyckor även då, men de var förvisso av ett annat slag: en hästskjuts som välter, en båt som förliser, en arbetare som får armen indragen i en av de otaliga remmar som ständigt är i rörelse i industrialismens första fabriker.
Människan har naturligtvis alltid sysslat med transporter av olika slag. Man har transporterat såväl sig själv som sina varor längre eller kortare sträckor. Redan under det som vi kallar bronsåldern gav sig människorna ut och knöt kontakter med olika civilisationer på andra sidan haven. Resandet förstärktes under det som vi kallar vikingatiden och kulminerade i viss mån under slutet av 1400-talet och 1500-talet då Columbus och andra sjöfarare skapade den kunskap som småningom skulle bli underlaget till en världskarta.
För de nära transporterna fanns stigarna, vattendragen och sjöarna. Om vintrarna fanns de frusna vattenlederna som kunde trafikeras med häst och släde. Just detta ger en förklaring till varför Sigfridsmässan i Växjö fick sin betydelse i mitten av februari. Det blev då lätt att komma dit, lätt att färdas med sina varor över sjöar och längs andra kända farleder. Skinnen, det djupfrysta köttet och annat man hade att leverera nådde sina mottagare på rätt sätt.
Vattenvägarna skapade under århundraden och årtusenden de förbindelser man kunde önska sig. Människan utvecklade sitt resande från hastigheten hos en snigel, över språnget hos en hare till rådjurets och antilopens snabba sätt att förflytta sig. Vad skall vi säga om dagens resande? Kanske hastigheten hos en månraket.
————-
Du har nu förstått det där med att inte alltid behöva ha så bråttom. Den fruktansvärda olyckan har gett dig en tankeställare. Den har efter chock och alla spyor förmått dig att tänka på din familj och vad som skulle hända den om det var du själv som voltade med din snabba bil och hamnade i ett dike med en häftig brand som följd. Du har tänkt om och du har förmått dig själv att ta fram de historiska kunskaper som du har längst inne men som förträngts under den karriär som affärsvärlden utsatt dig för.
Nästa gång du skall resa mellan Växjö och Ljungby, mellan Växjö och Markaryd, mellan Växjö och Åseda eller mellan Växjö och Tingsryd eller vart ditt resande skall föra dig, så planerar du på ett annat sätt. Du sätter dig helt lugnt på kvällen före resan och studerar din färd med hjälp av en bra karta i rätt skala. Du väljer ut andra vägar än de som är snabbast. Du bestämmer dig för att njuta av färden. Ja, du bestämmer dig även för att stänga av mobiltelefonen. Till slut bestämmer du dig för att stiga upp minst en timma tidigare nästa morgon för att hinna i tid på det som skall bli en omväg till ditt resmål.
Du startar en tidig vårmorgon. Klockan är bara sju. Du skall inte vara framme vid ditt mål förrän klockan nio. Normalt tar den färden en knapp timma, men du har bestämt dig. Och det gör du rätt i.
Färden går längs en sedan länge glömd byväg. Ja, den är naturligtvis inte glömd hos de människor som bor längs utmed den. Du har någon gång kört den förut sedan du i ditt stressade tillstånd hamnat fel och med adrenalinet stigande och svetten rinnande försökt nå tillbaka till huvudstråket. Nu kör du långsamt och njuter av det du ser. På din högra sida dyker ett stort vikingatida gravfält upp. På din vänstra sida finns vällagda stenmurar och välskötta åkrar. Lite längre fram skymtar du åtminstone tre röda mangårdsbyggnader med tillhörande ladugårdar och andra hus. När du kommer närmare husen njuter du av vitsipporna och gullvivorna.
De saker du lägger märke till, förutom blommorna, har en sak gemensamt. Företeelserna är nämligen jämngamla med ångaren THOR. Stenmurarna, de stora mangårdsbyggnaderna, husens fönster, det genomförda laga skiftet. Ja, listan skulle kunna göras mycket längre än så. Men så tänker du till på riktigt, stannar bilen, stänger av motorn och njuter av det du ser. Jo, det är nog så sant, när det här landskapet danades var det fortfarande muskelkraften hos människor och djur som gällde. Ångan hade börjat komma in i bilden, men explosionsmotorn som sitter i din bil var ännu inte påtänkt. Oljan hade ännu inte förändrat den vardag vars spår du just skådar. Traktorn som du ser ute på åkern i den tidiga morgontimman lever sitt liv i ett landskap från en annan tid. Här bor inte längre så många människor. Annat var det förr när byarna formligen kryllade av invånare. Eftertänksamt startar du din motor och kör vidare.