Glasmuseet i Corning

Tänk er ett museum som tar emot 750 000 besökare om året! Lägg därtill att museet är beläget i ett stadsområde som har färre invånare än Växjö tätort. Underligt? Nej, egentligen inte, eftersom alla som reser mellan New York och Niagarafallen passerar Corning invid Chemung-floden i staten New York. Och många, många av dem stannar för att se glas och glastillverkning. Som jämförelse kan nämnas att Smålands museum har drygt 40 000 besökare om året.

 

1851 startade Amory Houghton ett glasbruk i Brooklyn. 1868 flyttades tillverkningen till Corning, och därmed lades grunden till en av världens mest kända anläggningar för såväl kommersiellt glas som konst- och hushållsglas. För närvarande sysselsätts omkring 7000 personer, och ägare är fortfarande familjen Houghton.

 

När Corning glassworks 1951 firade sitt 100-årsjubileum donerade Arthur Houghton en stor summa pengar till något som var hans egen idé, nämligen ett glasmuseum. En särskild museibyggnad uppfördes, och en omfattande insamlingsverksamhet startades. Grunden var lagd till en museianläggning som i dag är en av de mest betydande i sitt slag och som trots sin ungdom redan nu är föremål för omfattande tillbyggnad och omstöpning.

 

Museet består av tre delar, nämligen utställningarna, den vetenskapliga hallen och glashyttan Steuben. Besökaren går först till en biograf, där en 10 minuter lång introduktionsfilm visas. Därefter går han genom den pedagogiskt och kronologiskt arrangerade utställningshallen med glas från alla tider och alla de delar av världen som haft glastillverkning av betydelse. Därefter följer ett rum som kanske betyder mer för specialisten än för besökaren i allmänhet. I gigantiska hyllor från golv till tak visas mängder av glas. Rummet är snarare ett studiemagasin än en utställning. Men självklart finns ännu mer att se för den som kommer i studiesyfte och får tillgång till de riktiga magasinen. I själva verket finns för närvarande omkring 16000 glaspjäser, en enorm siffra om man betänker att insamlingen skett under kort tid och att det allra mesta är dyrbarheter av hög kvalitet.

 

Den vetenskapliga hallen är av största intresse. På ett lättfattligt sätt visas med hjälp av filmer och föremål vad glasmassan innehåller och vad man kan göra av den. Tyngdpunkten ligger givetvis på industriellt glas, och påfallande är hur väl man lyckats visa hur olika glasprodukter omger oss i dagens samhälle. Gatubelysningar, kemiska anläggningar, televisionsapparater, bilrutor såväl som noskoner till månraketer ger en fingervisning om vilken enorm betydelse glaset har. Man undrar nästan var metallerna och plasten kommer in i bilden.

 

Vandringen genom anläggningen går vidare till glashyttan. Steuben-glaset blåses på samma sätt som glaset i våra egna hyttor. Ugnar, stolar, pipor, saxar och så vidare är likadana på alla platser och genom alla tider. Från en åskådarläktare följer man lätt arbetet kring de många ugnarna. Den färdiga produkten bärs till kylröret, och besökaren kan sedan följa en lång gång där man genom fönster ser den vidare processen. Många är de som arbetar med polering, slipning och gravering. Slutligen kommer man till en exklusiv butik med kristallprodukter av märket Steuben. Varorna är påfallande dyra, men en svensk besökare får osökt intrycket att man arbetar mycket långsammare i Steuben än i våra hyttor. Kanske påverkas priset av detta.

 

Naturligtvis finns ytterligare en tillverkningsenhet för glas, men den ligger skild från museet på andra sidan floden och är inte tillgänglig för turisten-besökaren. Men såväl staden som den gigantiska fabriken och museet ligger för nära vattnet. Den vanligtvis sävliga och på somrarna nästan uttorkade floden drogs i juni 1972 in i en fruktansvärd orkan. Vattnet steg hastigt, och innan någon egentligen hann reagera var översvämningen ett faktum. Ström och sötvattenstillförsel bröts i tre veckor, och skadorna var enorma. I museet stod vattnet högt, en stor mängd glas skadades, och större delen av biblioteket förstördes. Men självklart blev förödelsen i glasmuseet trots allt bara en obetydlig summa i den sluträkning som översvämningen lämnade efter sig.

 

Ännu i dag märks spåren efter flodens oväntade beteende. Många av bibliotekets böcker har vattenskador, och man är fortfarande sysselsatt med att ersätta volymer och göra en ny komplett katalog i stället för den som vattnet förde bort. För närvarande är såväl bibliotek som administrationslokaler provisoriskt inrättade i en byggnad på lite avstånd från museet. Boksamlingen är stor. Omkring 20 000 böcker, särtryck och så vidare samsas med mer eller mindre kompletta uppsättningar av 500 periodiska tidskrifter. Och allt handlar helt eller delvis om glas. Utan tvekan är detta det största specialbiblioteket i världen i sitt slag.

 

För närvarande förses museet med en tillbyggnad i stor skala. Det hela skall vara färdigt 1980 och då finns åter alla funktioner under ett tak. Givetvis är det frågan om stora pengar, för samtidigt som man investerar i den nya byggnaden fortsätter inköpen av glas och litteratur i oförminskad takt. I början av 1980-talet kommer därför besökaren att stå inför en anläggning utan motstycke i någon annan del av världen. Och innehållet bara fortsätter att växa i omfattning.

 

Vid mitt eget besök i maj 1979 hade museet just öppnat utställningen ”New Glass”, en stor satsning på samtida designers och studioglasblåsare. Utställningen, som skall vandra vidare till ett flertal platser, har deltagare från praktiskt taget hela världen. Och påfallande stor del av dem är svenskar. Det är bara att konstatera att svensk konstglasdesign står sig mycket bra i manifestationer av detta slag. En sakkunnig jury har nämligen under lång tid varit sysselsatt med att gallra fram de bidrag som slutligen tilläts komma med.

 

I museet finns förutom Steuben-butiken ytterligare två försäljningsställen. I det ena tillhandahålls fabriksgjort hushållglas såsom formar, kaffekannor, tallrikar och uppläggningsfat. Det andra är en butik ”för samlare”. Där finns framför allt samtida konstglas av inte alltför tillkrånglat slag och till vettiga priser. Kvaliteten är genomgående hög, och här – liksom i utställningen New Glass – är den svenska representationen påfallande. Flera hyllor bär upp produkter från våra främsta tillverkare, och man försäkrade mig att tillbyggnaden får en ännu större butik med möjlighet att saluföra ännu mer svenskt glas.

 

Corning är en vacker stad inklämd i dalgången på båda sidor om Chemung-floden cirka 400 meter över havet. Runt reser sig höjder, men man tar sig med bil lätt upp till 700-metersnivån. Utsikten över dalgångarna är betagande, och i vårens tid får man stundtals ett intryck av att vara i Österrike och inte i Amerika. Så det är kanske inte så underligt att hundratusentals människor stannar upp i Corning och ser glasmuseet. Men måhända frestar omgivningen mången besökare att raskt ta sig igenom museet för att istället njuta av ett stort stycke bitvis orörd natur.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Smålandsposten den 21 juni 1979.

 

Kommentaren från nutiden:

Jag fick förmånen att besöka Corning ytterligare två gånger, 1988 då vi planerade för det nya glasmuseet i Växjö och 1998 då Margareta och jag tillsammans besökte vår gemensamma vän Melissa G. Post, som vid den tiden arbetade vid glasmuseet i Corning. Tillsammans med Melissa gick färden åter upp till höjderna kring floddalen. Vi besökte några av de vinodlingar som sträcker sig utmed sluttningarna så långt ögat kan se. Och det är inte så underligt att många vinodlare med framför allt tysk bakgrund slagit sig ner här. Breddgraden är ju densamma som de vinproducerande trakterna i Europa.

 

Hur det ser ut i Corning idag vet jag inte. Sökningar på nätet ger vid handen att museet blomstrar men att det är sämre med glasblåsningen i hyttan Steuben. Ny- och tillbyggnaderna fungerar på ett bra sätt. Samlingarna har ytterligare utökats. Men, det är väl här som på andra ställen i världen, inte minst i Sverige, att den gamla formen av glastillverkning är döende. Vad som kommer istället är inte så lätt att sia om. Kvalificerat konstglas kräver kvalificerade hantverkare. Och om de inte har något vettigt och lönsamt att arbeta med, så är det adjö till en hel bransch.