Gösta Moberg

/Det där med att googla kan ha sina finesser. Tidvis gör jag det ofta, tidvis ibland, tidvis inte alls. Men häromdagen kom jag att tänka på en person ur det förflutna, nämligen Märta Moberg. Ett namn kanske vilket som helst. Men för mig minnet av en förtjusande äldre dam. Hennes man hette Gösta, och det var väl i främsta rummet honom googlandet handlade om. Jovisst, jag insåg plötsligt att jag skrivit om Gösta Moberg i Svenskt Biografiskt Lexikon. Det måste ha varit på 1980-talet medan Märta fortfarande levde. Så här lyder texten/:

 

Visserligen föddes Gösta M i Alingsås, men han räknade sig hela livet som smålänning. Anledningen var att familjen tidigt flyttade till Växjö, där det bodde ett flertal släktingar. Efter avslutad skolgång och bankutbildning gav sig M in på den militära banan. Officersutbildningen och tjänstgöringen vid Kronobergs regemente betydde mycket för hans utveckling.

 

På 1920-talet erbjöds sv officerare tjänst hos persiska gendarmväsendet som instruktörer. Äventyrslusta och intresse för främmande länder, folk och kulturer drev M att söka en sådan tjänst. Efter antagning sändes han till Marocko, Algeriet och Tunisien för att sätta sig in i muhammedanska förhållanden. M fascinerades där av den arabiska och afrikanska världen och beslöt att lämna den militära banan för att i stället ägna sig åt etnografiska forskningsresor.

 

Ett otillgängligt bergsmassiv, Tibesti, beläget som en ö i östra Sahara och på alla sidor omgivet av sterila ökenområden, blev målet för M:s drömmar. Strävan att komma till det outforskade området drev honom att 1924 strata en expedition på egen bekostnad. Han färdades som ensam europé med infödda följeslagare och försedd med rid- och lastdjur. De franska myndigheterna hade gett honom tillstånd att leva bland tuaregerna, ett nomadfolk i Hoggar i Sahara. M nådde emellertid inte den gången sitt mål. Han hindrades av ett rövarband från toubofolket, som härjade i de trakter som skulle genomkorsas.

 

1929 gjorde han sitt andra försök att nå Tibesti. Denna gång reste han på uppdrag av Naturhistoriska riksmuseet och de etnografiska och naturhistoriska museerna i Gbg. Återigen gäckades förhoppningarna, denna gång genom stridigheter mellan italienare och ökenfolken i Sahara. M stannade än en gång hos tuaregerna, varefter färden gick till Nigerflodens krök. Därifrån tog han sig med kanot till Timbuktu. Vid ett tillfälle nödgades han dricka Nigerflodens förorenade vatten och insjuknade i tyfoidfeber. Följden blev en lång sjukhusvistelse.

 

Andra världskriget stoppade alla planer på fortsatta forskningar i Afrika. M riktade därför blicken mot andra världsdelar, och 1939 ställde han färden till Sydamerika, närmare bestämt Franska Guyana. Han besökte även USA. 1947 inbjöds M att leva bland eskimåerna på Alaskas västkust och Nunivak-ön i Berings hav. Han stannade där i sju månader.

 

Under den expedition som inleddes 1949 nådde M äntligen Tibesti. Han genomkorsade noggrant östra delen av Tibesti-området tillsammans med en infödd följeslagare och två kameler. Han lärde känna toubofolket, som liksom tuaregerna levde som nomader men under betydligt enklare förhållanden. Resan gick sedan vidare till Kongo, där han fick hjälp av svenska missionärer i sitt insamlings- och forskningsarbete.

 

M företog ytterligare några forskningsresor av betydelse. Nämnas kan att han under sin Etiopen-expedition 1956 mottogs av kejsar Haile Selassie och att han i Kenya fick uppleva Mau-Mau-upprorets sista tid.

 

M var både ivrig och skicklig fotograf. Bildmaterialet från resorna – såväl i svartvitt som i färg – har i minst lika hög grad som föremålen betydelse för den dokumenterande gärning han utförde. Bilden var för honom det givna och nödvändiga komplementet till den skrivna och berättade framställningen om levnadsförhållanden i främmande världsdelar.

 

För den breda publiken gjorde sig M känd genom böcker och tidningsartiklar i såväl svensk som utländsk press. Han var en flitig resenär även inom Sverige och framträdde som föredragshållare i studieförbund och föreningar. Radion blev ett uppskattat medium för hans tankar och erfarenheter, och på senare år framträdde han även i TV.

 

M har haft stor betydelse som upptäcktsresande och insamlare av etnografiskt material. Tidvis bemöttes han dock kallsinnigt när han sökte medel till sina resor. Trots detta donerade M stora mängder hemfört material till museer främst i Sverige men även i Norge, Danmark, Finland, Frankrike och USA. 1954 inrättade han tillsammans med hustrun ett eget museum i Fågelbro på Värmdön utanför Sthlm. Föremålen där skänktes enligt M:s önskan 1979 till Smålands museum i Växjö.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Svenskt Biografiskt Lexikon.

 

/Kommentaren från nutiden:

Naturligtvis finns mer att hämta när man går till nätversionen av SBL. Bland annat finns där en omfattande bibliografi som visar Gösta Mobergs stora kapacitet som författare och skildrare av de miljöer han mötte.

 

Gösta Moberg föddes 1894 och avled i Stockholm 1975. Han var gift två gånger. Den första hustrun dog bara en kort tid efter bröllopet 1946. Hans andra hustru var Märta som han äktade 1954. Det är om henne som fortsättningen skall handla.

 

Märta Moberg kontaktade mig 1978, alltså tre år efter Göstas bortgång. Hon inbjöd mig, turistintendenten Sven-Eric Rydh och vice ordföranden i min styrelse tillika kommunfullmäktiges ordförande i Växjö, Ingvar Dominique, att komma till Stockholm och ta del av önskemål som hon och Gösta gemensamt formulerat. Vi anlände en vacker sommarförmiddag till parets eleganta paradvåning på Valhallavägen. Den helt förtjusande, då nästan åttioåriga, Märta tog emot oss med översvallande vänlighet och visade runt. Överallt på väggar och bord fanns minnen från Göstas forskningsresor i form av föremål och bilder.

 

Egentligen var det väl ingen av oss tre tillresande som visste så mycket om Gösta Moberg och hans gärning. Själv hade jag kommit i kontakt med hans alster i form av några böcker och tidningen Lektyr som fanns hos mina farföräldrar. Men nu fick vi allt till livs. Märta pratade och pratade och till slut ringde hon efter en taxi som tog oss alla fyra ut till Fågelbro. Där fick vi ta del av parets eget museum, inrymt i en gammal skola. Märta förklarade helt frankt att hon och Gösta bestämt att de mer än tusen föremålen skulle doneras till Smålands museum eftersom Etnografiska museet i Stockholm inte kunde ta emot mer än vad de redan gjort. Med föremålen skulle också följa en icke föraktlig summa pengar som grund till en forskningsfond.

 

Väl tillbaka i Växjö tog vi beslutet att acceptera gåvan trots att det mesta egentligen föll utanför museets insamlingsområde. Allt packades och kördes till Smålands museum sommaren 1979. Ett par år senare skedde komplettering med en rad föremål från våningen på Valhallavägen. Fondens grundplåt – jag tror det var 50.000 kronor – placerades på ett förnuftigt sätt i aktier, där pengarna växte så det knakade under 1980-talet.

 

Jag fick ända fram till Märta Mobergs bortgång i mitten av 1980-talet ett antal tillfällen att så att säga lära känna Gösta i efterhand. Trots att han var i sextioårsåldern när han och Märta gifte sig var han fortfarande fullt aktiv forskningsresande. Detta medförde att Märta lämnades ensam i Stockholm och fick ta hand om en rad handskrivna manus som skickades från olika platser. Sedan var det hennes sak att renskriva och lämna vidare till tidningar och bokförlag. Det var kvällsgöra eftersom hon arbetade heltid som sekreterare.

 

Märta talade alltid om Gösta med stor beundran och hon klagade i efterhand aldrig över sina långa ensamhetsperioder. Tvärtom beskrev hon den iver hon kände när nya brev med manuskript dök upp. ”Men en gång blev jag sur på Gösta”, sade Märta eftertänksamt en gång under ett av våra många samtal. ”Det var när han varit borta många månader och jag gick ner till tåget för att möta honom. Naturligtvis ville jag ge honom en kram men han fräste åt mig och sade att jag skulle akta den dyrbara keramikskulpturen han höll i famnen.”

 

Märta besökte Växjö några gånger i början av 1980-talet, bland annat för att besöka makens grav på Tegnérkyrkogården. En gång hade hon i god tid bett att få hålla ett föredrag om Gösta och hans resor i den dåvarande kyrksalen i Smålands museum. Det var en söndagseftermiddag och evenemanget var väl förberett och annonserat. Märta provkörde sitt diamagasin medan jag med stigande oro insåg att där bara satt en handfull blivande åhörare. Men just som jag skulle till att hälsa Märta välkommen strömmade plötsligt en massa människor in i salen. Det måste ha varit ett femtiotal. Efteråt fick jag veta att en busslast trötta museibesökare vid entrén tipsats om föredraget och sett chansen att koppla av en stund. Märta höll ett strålande föredrag och gladdes över de många åhörarna. Naturligtvis avslöjade jag aldrig varifrån de kom.

 

Det där med fonden blev en lyckträff. Alltsedan början av 1990-talet har ett stort antal stipendier delats ut från ”Gösta och Märta Mobergs forskningsfond” till framför allt doktorander som på något sätt velat följa Gösta i fotspåren inom ett antal discipliner. Märta gladdes, så länge hon levde, åt fondens ekonomiska framgångar. I mitten av 1990-talet fördes samlingarna i den mobergska donationen tillbaka till Stockholm, till Etnografiska museet som vid den tiden fått bättre möjlighet att härbärgera dem. Detta senare slapp Märta uppleva, eftersom hennes aska då för länge sedan placerats i samma grav som hennes älskade Gösta./