Av rösena byggde man …

Av rösena byggde man - Stenmur-Rosander
– Titta pappa, vilken vacker stenmur! Ser du den?

– Visst min flicka, du har sovit en bra stund och vi har kommit långt in i Småland nu.

– Titta, där är en till! Kör inte så fort, jag vill kunna se ordentligt.

– Jadå, vi kan ta det lite lugnare. Förresten kan vi vika av från den stora vägen där borta och köra lite utefter den gamla vägen.

– Oj, här är ju stenmurar överallt. Och där ute på åkern ligger en jättelik stenhög, vad är det för något?

– Jo, den där stenhögen är ett odlingsröse som bönderna byggt upp under flera hundra år för att få åkern stenfri och lättare kunna plöja.

– Och titta där! Den åkern är ju full med stora stenar som sticker upp ur marken. Hur kommer det sig?

– Det är så att ovanpå de stora stenarna har legat odlingsrösen som tagits bort.

– Vad gjorde man med rösena då?

– Jo, av stenen i rösena byggdes stenmurar och vägar. Och så kördes en hel del sten ut på sjöarnas vinterisar där de sjönk om våren. Man byggde också skorstenar av stenen.

– Skorstenar?

– Ja, titta på det där stora röda tvåvåningshuset där borta. Det har två skorstenar och båda byggdes med sten från åkern för så där hundra år sedan.

– Oj, det måste ha gått åt mycket sten.

– Visst, så du förstår att landskapet har sett annorlunda ut en gång och att det alltid förändrats precis som det gör idag.

– Men murarna då, hur gjorde man dem?

– Jo, först byggdes utsidorna eller vad vi kallar skalmurar. Men innan dess grävde man bortemot en meter ner i marken så att muren skulle ligga stadigt och inte röra sig när tjälen gick i jorden.

– Men titta på den muren. Där måste man ha letat rätt på riktigt jämna och vackra stenar till utsidorna.

– Visst, den som byggde strävade alltid efter att göra vackra skalmurar och om du tittar efter noga så lutar de inåt en smula för att ligga riktigt bra.

– Men hur gjorde de sedan?

– Jo, man tog all småsten och fyllde utrymmet mellan skalmurarna. Fiffigt va?

– Vad är det där då? Där ligger det jättestenar ovanpå muren.

– De stora stenarna du ser är sådana som odlingsrösena en gång i världen byggdes ikring och som man ända till våra dagar tagit upp och ibland vräkt på muren på det här sättet.

– Titta på den muren, där har utsidorna börjat ramla.

– Ja, ingen underhåller ju stenmurarna längre och då går det så till slut. Sista steget bli att småstenarna rinner ut genom hålen i skalmuren och till slut rasar hela muren.

– Va trist, men än så länge är de flesta murarna hela. Tänk vad vackert det är i Småland. Men vad är det där för en skylt? Granskog står det och med frågetecken efter. Vad betyder det?

– Det är en jordbrukspolitisk grej där man frågar sig om folk vill se granskog på de här åkrarna i framtiden eller om de skall vara öppna.

– Jag vill inte se granskog här. Jag vill ha allt det vackra kvar. Och blir det bara skog så vill väl ingen bo här längre.

– Nej, det blir nog inte många som bor kvar. Du får väl komma ihåg vad jag berättat och skynda dig att bli stor så du och dina kompisar kan ge er till att diskutera jordbrukspolitiken.

Fakta

De småländska stenmurarna är inte så gamla som vi inbillar oss ibland. Carl von Linné observerade under sina resor genom Småland på 1700-talet att stenmursbyggandet påbörjats. Det stora uppsvinget kom under 1800-talet, ofta i samband med laga skiftet. Stenmuren var nämligen inte bara avstjälpningsplats för odlingstenen utan även ett viktigt led i strävan att skapa varaktiga hägnader kring åkrar och ängar.

Man kan påstå att stenmursbyggandet höll på ända fram till andra världskriget. Sedan ändrades förutsättningarna genom folkomflyttning och ny jordbrukspolitik. De småländska åkrarna och ängarna har successivt blivit mindre lönsamma att bruka.

De gamla stenmurarna övergår – i likhet med mycket annat som mist sin funktion – till att bli antikvariska problem. De som inte repareras förfaller och åtskilliga stenmurar har redan skattat åt förgängelsen genom jordbrukets rationalisering och breddning av gamla byvägar. Men låt oss – trots allt som sker kring oss – slå fast att åtskilliga stenmurar är värda bevarande och omsorg som monument över den småländske bondens släp och slit generation efter generation.

Lars Thor
Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum nummer 4 oktober–december 1991