Småland

De första invandrarna kom söderifrån i spåren av den vikande inlandsisen för mer än 10 000 år sedan. De var jägare och fiskare och livnärde sig av vad naturen hade att erbjuda i det tundraliknande klimat som rådde. Med sina enkla redskap av sten, ben och trä formade de sin tillvaro kring boplatser som i viss utsträckning varit föremål för arkeologiska undersökningar.
Kolonisationen följde i huvudsak vattendragen. Under generationer drog människorna allt längre in i det land som senare skulle bli Småland. Åar, floder och sjöar blev till kommunikationsleder i ett nyfött naturlandskap, som genom människans påverkan småningom blev till glest liggande bygder.

Av tradition indelas förhistorien i sten-, brons- och järnålder. Man ska dock inte inbilla sig att de gamla redskapen förlorade särskilt mycket i betydelse bara för att metallerna blev en del av människans tillvaro. Bronsen – en legering av koppar och tenn – var dyrbar och användes i stor utsträckning till smycken. Järnet däremot kom senare att få stor betydelse vid framställning av såväl vapen som redskap.

Stenåldern är den längsta perioden i den svenska förhistorien och den varade fram till 1800 f.Kr. Under dess yngsta del eller neoliticum (cirka 4000-1800 f.Kr.) introducerades jordbruket, till en början i långsam takt. Följden blev alltmer permanent bosättning, en tendens som förstärktes under bronsåldern (cirka 1800-500 f.Kr.). Under järnåldern och speciellt dess senare del, vikingatiden, formades större delen av de bygder som ryms inom begreppet ”de små landen” eller Småland.

Vad gäller topografin är landskapet föga homogent. Från de högsta topparna på mer än 340 meter över havet i Jönköpings län breder det sydsvenska höglandet ut sig i sluttande solfjädersform mot sydväst, söder och sydost. På så sätt får varje bygd sin speciella karaktär, vilket givetvis återspeglas i utbredningen av fornlämningstyper av olika ålder längs kolonisationsstråken. Här följer några exempel.

Talrika boplatser från den äldre stenåldern finns belagda, men det är framför allt stenålderns yngsta del som ger den vanlige iakttagaren belägg för mänsklig aktivitet. Gravar, hällkistor, ofta 4-7 meter långa, byggda av flata kantställda stenar, finns spridda över hela landskapet. Men de har en påtaglig koncentration till de centrala och södra delarna av Kronobergs län, särskilt till Göteryds socken. Flera hundra hällkistor i mer eller mindre gott skick vittnar här om bygdens tidiga utbredning.

Under bronsåldern vann jordbruket och boskapsskötseln allt mer terräng och rösen av större eller mindre omfattning blev nu den dominerande gravformen. De är ofta högt belägna i terrängen och flera genomförda undersökningar visar att de i bottnen kan innehålla hällkistor. Stora rösen har även visat sig dölja ett flertal begravningar. Exempel på koncentrationer eller stråk av rösen är trakterna kring Helgasjön och kuststräckan i öster.

Under järnåldern blev jordbruket successivt huvudnäring, men självfallet spelade jakten och fisket betydande roll för försörjningen. Gravskicket ändrades, men stora regionala skillnader i fråga om typer och former finns inom Småland. Stensättningar av olika slag – enstaka eller samlade i gravfält – är mycket vanliga. I en del trakter dominerar imponerande höggravfält, exempelvis i Lagadalen. I andra trakter förekommer stora gravfält med starkt varierade gravtyper.

Järnålderns avslutande del – vikingatiden – innebar med all sannolikhet ekonomiskt uppsving i många småländska bygder genom ökad handel, livligare kontakter med omvärlden och begynnande nykolonisering. Från denna tid härstammar även runstenarna, en fornlämningstyp som i hög grad bildar länk mot medeltiden.

En speciell småländsk fornminnesplats har måhända mer än alla andra eggat människornas fantasi genom tiderna. Det rör sig om Inglingehög i Ingelstad ett par mil söder om Växjö. Enligt Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister innehåller området cirka 130 gravanläggningar. Av dessa är 5 högar, bortemot 120 stensättningar, 2 skeppssättningar och 3 resta stenar. Den största högen, som på sitt krön har ett ornerat klot och en rest sten, är 35 meter i diameter vid basen och 6 meter hög.

Det finns en rad myter och sägner som vilar över Inglingehögsområdet. När det mesta av dessa skalats bort återstår de arkeologiska fakta, som visar att betraktaren står framför ett gravfält som troligen använts från bronsålder till vikingatid. Den stora högen kan – på jämförande grunder – dateras till 500-talet e.Kr. Man må sedan spekulera över kunga-, hövdinga- eller enkla bondebegravningar på en plats som av befolkningen hållits i helgd under 2000 år.

De små landen

1000-talet e.Kr. innebar i flera avseenden en brytningstid i vår historia. Kristendomen vann insteg, vilket i sin tur medförde att man övergav de traditionella begravningsplatserna. De döda fördes i stället till kyrkan som byggdes på en naturlig centralort med omland. Ofta hade den platsen starka förhistoriska traditioner. Begreppet socken uppstod småningom och ordet kan tydas så att befolkningen inom ett givet område sökte sig till samma kyrka. Den långa förhistorien övergick i medeltiden.

En annan viktig nyhet var att det skriftliga källmaterialet började flöda rikligt under 1200- och 1300-talen. Prydlig handstil på papper eller pergament vittnar om krig, godstransaktioner eller utfärdade privilegier. Språket är svenska eller latin och de värdefulla dokumenten förvaras i Riksarkivet och andra arkiv runt om i landet.

De ”små landen” bildades. Deras gränser mot de danska landskapen Halland, Skåne och Blekinge är givna. Likaså mot Västergötland och Öland. I norr var gränsen tidvis diffus, kanske med tanke på att själva begreppet myntades i Östergötland som någon form av samlingsuttryck för de sinsemellan olikartade bygderna i söder.

Smålanden är många och deras namnformer skiftande. Vedbo, Tveta och Vista med Visingsö återfinns i norr, Njudung ligger nära landskapets mittpunkt. Finnveden i väster balanseras av Tjust, Sevede, Aspeland, Handbörd med Stranda och Möre i öster. Centralt i söder är Värend beläget. I begynnelsen räknades Kinda och Ydre i Östergötland till smålanden. Mo härad, som småningom inlemmades i Småland, var under äldre tid en del av Västergötland. Flera av smålanden indelades tidigt i härader.

Forskarna är ense om att Småland blev landskap vid en relativt sen tidpunkt. Men då hade den inre organisationen med härader och socknar redan börjat utkristalliseras. Tiohäradslagen började senast under 1100-talet tillämpas i Finnveden, Njudung och Värend, som tillsammans har tio härader. Tyvärr är lagen bara fragmentariskt bevarad till våra dagar. Det som återstår är kyrkobalken. I övriga delar av Småland tillämpades Östgötalagen som bevarats i sin helhet.

Låt oss helt kort återvända till de första kyrkorna och kristnandet. Legenden berättar att Sankt Sigfrid kom från England för att omvända virdarna, folket som bodde i Värend. Efter förrättat värv på den ort som senare skulle bli Växjö drog han vidare och lämnade systersönerna Unaman, Sunaman och Vinaman att fullborda verket. Men reaktionen kom, systersönerna mördades och deras avhuggna huvuden slängdes i sjön. Växjö kallas ofta Sankt Sigfrids stad och helgonlegenden lever kvar i många namn och företeelser.

Kristnandet av de små landen blev troligen en utdragen process. Men resultatet visade sig småningom i enkla kyrkobyggnader av trä eller sten. Ett flertal av de medeltida kyrkorna har bevarats till våra dagar. De är klenoder som vårdas ömt och påminner besökaren om en spännande brytningstid i den småländska historien.

Ett landskap växer fram

Fram till medeltidens begynnelse kan man se hur landskapet koloniserades genom att iaktta förekomsten av fasta fornlämningar. Den som gör den studien märker snart att vissa trakter saknar fornlämningar. Samtidigt kan han eller hon konstatera att samma trakter under senare tid har en väl etablerad bygd. Vi står här inför en kolonisationsvåg som var mycket stark under 11001300-talen och som ebbade ut vid mitten av 1300-talet, då digerdöden ledde till en allmän europeisk stagnation.

Låt oss gå fram till 1500-talet, till Gustav Vasas regeringstid. Den kraftfulle kungen såg till att landet fick en omfattande jordebokföring som sköttes av fogdar. Där finns varje bonde och den skatt han hade att erlägga antecknad by för by, socken för socken, härad för härad.

De småländska jordeböckerna från 1540-1560-talen är mycket väl bevarade och tillåter en ingående rekonstruktion av bygden. De studier som gjorts för stora delar av Småland visar att de allra flesta byar och gårdar, som idag återfinns på kartor och i ortsregister, etablerats redan vid 1500-talets mitt. Eftersom tiden efter 1350 var en tid av stagnation kan man dra slutsatsen att den stora kolonisationen av icke förhistoriska bygder ägde rum under tidig medeltid.

Ett annat hjälpmedel när det gäller att fastställa när bygder växt fram är studiet av ortnamnen. Namnen i sig själva skänker oss ingen datering men ger viktig vägledning i kombination med annat källmaterial. Ortnamn som slutar på exempelvis -by, -inge, -lösa, -stad, -ås, -åker eller -vi har med säkerhet utbildats under förhistorisk tid. De återfinns också mycket riktigt i de gamla smålandens centrala delar, oftast med anknytning till fasta fornlämningar.

I det medeltidskoloniserade Småland dominerar namn med ändelser som -boda, -hult, -lycke, -rum, -ryd, -skruv, -hult, eller -måla. Det är främst dessa ändelser som vanligtvis kopplas ihop med smålandsbegreppet. De saknar oftast samband med fasta fornlämningar. Ytterligare en grupp kan urskiljas, nämligen naturnamnen. De har ändelser som -näs, -sjö, -skog eller -ö och kan inte hänföras till viss ålder eller epok.

Man kan nu fråga sig hur själva kolonisationsprocessen gick till. Hur bröt man mark och vad levde man av?

Det är väl känt att svedjebruket hade stor betydelse. Det var ett fenomen som höll sig levande långt fram i tiden. Den som bröt ny mark fällde skogen på en plats som lämpade sig för åkerbruk, satte eld på det som avverkats och såg till att vindförhållanden och luftfuktighet var de rätta för att inte åstadkomma skogsbrand. Sedan bearbetades den askblandade jorden och säden såddes. Efter ett par år var svedjan förbrukad och ersattes av en ny.

Plats för permanent åker valdes. Likaså för byggnader. Människor och husdjur levde i samklang med naturen och man lärde sig gödsla de åkrar man beslutat odla kontinuerligt. Samtidigt blev ängen i likhet med skogsbetet viktiga ingredienser i tillvaron. Men man levde inte av åkerbruk och boskapsskötsel allena. Jakten och fisket spelade fortfarande stor roll. Likaså skymtar järnhanteringen, en näring man fört med sig från förhistorien. Järnet behövdes ju för redskapen, och en del av det man åstadkom kunde avyttras. Man står alltså inför ett mönster där en lång rad försörjningsmöjligheter tillsammans utgjorde basen för överlevnaden.

Större delen av landskapet är beläget ovanför ”högsta kustlinjen” och var därför inte täckt av vatten när landhöjningen började efter isavsmältningen. När den småländske bonden väl bestämt sig för var han ville ha sin åker möttes han därför av den blockrika moränen.  Överallt fanns sten i olika storlekar och han började den långa kampen för att bryta loss dem från deras flertusenåriga vila. De små stenarna var inget problem. De togs upp och lades kring de stora jordfasta stenar odlaren inte rådde på. På så sätt växte den första fasen av det småländska landskapet fram, den som präglas av de många och tätt liggande odlingsrösena. Även ängen röjdes från sten för att bereda bättre möjlighet för höskörd och kreaturens mular när vinterfodret bärgats. En god höskörd var ett villkor för husdjurens överlevnad och möjligher till reproduktion.

Så åter till järnet. Överallt i de småländska skogarna finns rester av järnhanteringen i form av slagghögar eller enstaka slaggförekomster. Råvaran var sjö- och myrmalm och troligen hämtades den upp genom vakar i vinterisarna. I primitiva ugnar framställdes sedan ett järn vars kvalitet vi inte vet mycket om. Restprodukten – slaggen – slängdes kring ugnen och är oftast tung och fortfarande rik på järn.

Småningom blev det tätt mellan gårdarna och byarna i Småland. Vid medeltidens slut och den nya tidens början strax efter 1500 redovisas inte mindre än 12 000 jordeboksgårdar. Detta är en – jämfört med övriga svenska landskap – mycket hög siffra. Den tidigmedeltida kolonisationen hade verkligen givit gott utbyte. Ser man till fördelningen mellan olika ägare, så finner man att frälset innehade hela 32% av jorden. Lika mycket var skattehemman, gårdar som bönderna själva ägde. Resten fördelar sig mellan kronan, kyrkan och kungens egna gods.

Den höga andelen frälsegods är lätt att koppla samman med det inhemska småländska frälse som under hög- och senmedeltiden tog del i rikspolitiken. Släkter som Bielke, Bonde, Oxenstierna, Bååt och Trolle hade ett avgörande inflytande i olika sammanhang. Speciellt framträdande är Trollesläkten, som från sätesgården Bergkvara strax utanför Växjö byggde upp ett mycket stort godskomplex med hundratals gårdar runt om i Småland. Alltsammans finns redovisat i Arvid Trolles jordebok som kan dateras till 1490-talet.

Samhällets konsolidering under medeltiden och landskapets slutliga införlivande i rikspolitiken medförde givetvis att bygderna knöts närmare varandra. Primitiva vägar – av vilka de frusna vintervägarna med sjöarna som länkar måhända var viktigast – bidrog till att allt livligare förbindelser kunde växa fram.

Samtidigt ska man komma ihåg att allmogen ingalunda brydde sig om vad som var Småland eller Danmark. En livlig gränshandel med rötter långt tillbaka i tiden florerade oberoende av vem som härskade eller vilka överenskommelser som knutits centralt. Sålunda fördes exempelvis boskap, skinn, smör, tjära och järn till Skånes och Blekinges kusttrakter. På återvägen fraktades salt och sill men även brödsäd.

Ett flertal städer i Småland fick sina privilegier under medeltiden och det var dit det officiella livet allt mer koncentrerades. Städerna fick monopol på handel och hantverk samtidigt som förbud mot handel på landsbygden infördes, ett förhållande som kom att bestå till 1800-talets mitt.

Jönköping fick sina stadsprivilegier redan före 1284. Staden kom genom sitt strategiska läge att ytterligare stärka sin gamla ställning som marknads- och mötesplats i ett landskap som blev allt tätare befolkat genom den pågående nyodlingen. 1342 kom så turen till Växjö, som sedan gammalt varit känt som den centrala mötesplatsen i Värend. Själva namnet kan tolkas som väg-sjön, platsen vid sjön där vägarna möts.

Kalmar har gamla anor som en viktig plats för östersjöhandeln. Redan på 1100-talet uppfördes en kastal som bildade grundvalen för det slott som fullbordades på 1500-talet. Staden blev under medeltiden känd för Kalmarunionen som ingicks mellan Sverige, Norge och Danmark i samband med Erik av Pommerns kröning 1397. Redan 1389 hade Drottning Margareta av Danmark erövrat Sverige och giltigheten hos det unionsdokument som utfärdades i Kalmar har starkt ifrågasatts. Unionen bestod formellt till 1520-talets början.

Förutom städerna med deras anläggningar för handel och försvar fanns exempelvis Stäkeholm, Sundholm, Trollaborg och Piksborg som viktiga administrativa och militära stödpunkter. Från småländsk horisont framstår medeltiden som en dynamisk epok, även om kronan hade svårt att konsolidera sin ställning i det splittrade och ibland något självsvåldiga landskapet. Centralmakten fick egentligen inte slutgiltigt grepp över Småland förrän långt in på 1500-talet. Då utvecklades den gamla biskopsborgen Kronoberg strax norr om Växjö till en viktig stödpunkt.

Gustav Vasa och Nils Dacke

Dackefejden kan betecknas som ett lokalt uppror som förvandlades till rikspolitik. Ingen annan småländsk händelse har i så hög grad gett återklang i vår svenska historia. Det handlar om en torpare som nära nog lyckades med konststycket att bringa en kung på fall. Nils Dacke själv var kanske inte medveten om att det bara fanns två tänkbara slutpunkter för upprorskarriären, nämligen att segra eller gå under.

Upprorsledaren har åberopats i många sammanhang. Förutom åt företag och produkter har han fått låna sitt namn åt ett sådant uttryck som dackeanda. Vad som menas med det är en smula oklart, men förmodligen har upphovsmannen förknippat uttrycket med småländsk sturskhet och avståndstagande från alla former av förtryck.

Lars-Olof Larsson avlivar i sin bok Dackeland en gammal myt, nämligen att gränshandeln med oxar skulle ha utlöst dackefejden. I stället är det hårda skattetrycket upprorets verkliga orsak. Särskilt hårt drabbades de ”små” skogsbönderna och nybyggarna, och det var dessa grupper som kom att bilda Nils Dackes verkliga stödtrupper. Fogdar med knektar bakom sig såg till att skatterna drevs in. Och fogdarna hade givetvis i sin tur ett ”kärvt” arbetsklimat.

Efter Stockholms blodbad valdes Gustav Vasa till kung 1523. Ett nytt kapitel i svensk historia inleddes, ett kapitel präglat av strävan att skapa ordning och reda i rikets finanser. Samtidigt befann sig Sverige mitt uppe i den europeiska stormaktspolitiken med allt vad den innehöll av kvalificerat rävspel och religiös nydaning. De lutherska reformationsidéerna bredde ut sig, Gustav Vasa utnyttjade situationen och reformationsbeslutet kom i Västerås 1527.

En tid fylld av reaktion mot de nya idéerna följde och kungen fick bekymmer. Det hindrade honom emellertid inte från att såväl dra in kyrkans egendom som att bygga upp den omfattande jordebokföring vi tidigare sett fungera väl som källa till bebyggelsehistorien. Det blev ordning och reda i underlaget för rikets finanser samtidigt som skattetrycket ökade och missnöjet bredde ut sig ytterligare.

Nils Dacke var torpare från Torsås socken i Södra Möre, helt nära gränsen till Blekinge. 1536 dräpte han ridfogden Inge Arvidsson, vilket blev inledningen till den sjuåriga kamp som berörde hela Småland och delar av Östergötland och Blekinge. Under 1542 hade upprorsmännen stor framgång, och det kungliga motståndet vacklade. Ute i Europa åsåg man med spänning vad som höll på att hända och det fanns de som vädrade morgonluft inför möjligheten av nya härskare och ändrade maktförhållanden i Sverige.

Nils Dackes ställning nådde sin höjdpunkt i slutet av 1542. Kungen tvangs till vapenvila och Dacke gjorde Kronoberg strax norr om Växjö till sitt residens. Där ”drack” han jul för att i början av 1543 återuppta striderna. Under tiden hade kungen givetvis inte legat på latsidan utan istället sett till att såväl konsolidera sin militära ställning som att förnedra Dacke genom skickligt bedriven propaganda. Under februari och mars 1543 utkämpades strider och den avgörande kraftmätningen ägde rum i trakten av Virserum i slutet av mars. Sedan var Nils Dacke och det som återstod av hans trupper på reträtt, till dess den flera gånger sårade upprorsledaren hanns upp och dödades i Rödeby i Blekinge.

Givetvis kunde bönder som var otränade för strid i längden inte stå emot yrkessoldater, även om de hade fördelen av lokalkännedom och lojalitet hos befolkningen. Samtidigt ska man betänka hur skickligt Gustav Vasa drog fördel av situationen och därmed präglade den dackebild som blev förhärskande till dess att en modern historisk forskning fått säga sitt. En demagogisk kung kunde naturligtvis ge en upprorsmakare alla möjliga fula beteckningar medan upprorsmakaren själv var verktyg för en befolkning som höll på sina nedärvda rättigheter. Hur som helst betydde slutet på Dackefejden att det från början splittrade landskapet mera varaktigt inlemmades i riksgemenskapen.

Smålänningarna fick fortsättningsvis varken bättre eller sämre villkor än invånarna i andra landsändar.

Småland och centralmakten

1600-talet kan sägas vara ett århundrade med centrala initiativ som fick starka lokala verkningar överallt och ledde de flesta landsändar in på nya banor. Givetvis hade nyordningarna djupa rötter i det förgångna samtidigt som de förstärkte riksenheten och hjälpte till att föra fram Sverige till dess stormaktsställning. Småland blev i egenskap av gränsområde ett landskap som starkt påverkades av skeendet. När så freden i Roskilde slöts 1658 och Blekinge, Skåne och Halland slutgiltigt införlivades med Sverige fick den gamla gränshandeln nya former samtidigt som rädslan för plötsliga anfall från den forne fienden i söder och väster alltmer dog bort.

Redan vid tiden för Dackefejden hade nyodlingsaktiviteterna åter kommit igång på allvar efter den långa stagnationen under senmedeltiden. Folkmängden ökade och kronan var inte sen att se till att nya generationer blev brukare i dess tjänst. Det som återstod att nyodla var dock mest de gamla bygdernas marginalområden samtidigt som hemmansklyvning blev vanlig.

Adeln, vars privilegier går tillbaka till medeltida bestämmelser, stärkte ytterligare sin ställning genom förläningar av jord. Kulmen nåddes vid mitten av 1600-talet, varefter reduktionen genomfördes av Karl XI vid århundradets slut. Adeln tvangs lämna tillbaka större delen av de donationer den erhållit tidigare under århundradet och avstå från fullständig skattefrihet på sina gods. Undantag härvidlag gjordes för sätesgårdarna. Många adliga familjer drabbades hårt av reduktionen.

Det småländska landskapet påverkades i viss mån av förläningspolitiken genom övergång till extensiv brukning av jorden lite här och var. Detta innebär i sin tur att landskapsavsnitt undgått stenröjning och bevarats till våra dagar i sin förhistoriska eller medeltida form. Ett bra exempel på fenomenet är den stora gården Sävsjö i Lenhovda socken i Kronobergs län.

De gamla vägarna som till stor del varit beroende av sjöarnas frusna vinterisar rustades för hjulfordon och fick i vissa fall nya sträckningar. Gästgiverier och skjutsstationer inrättades. Postväsendet kom till 1636. Alla dessa åtgärder fick stark återverkan i de småländska bygderna på så sätt att de gamla smålanden slutgiltigt knöts samman inbördes.

Ytterligare ett par reformer med stark lokal återverkan ska nämnas. 1628 gav Gustav II Adolf Anders Bure i uppdrag att påbörja kartläggningen av Sverige. Därmed hade grunden lagts för det lantmäteri som innebar att stora delar av Småland kartlades redan under 1600-talet. En annan viktig händelse var införandet av indelningsverket. Allmogen indelades i rotar med skyldighet att svara för underhållet av en knekt, som normalt erhöll ett torp som bostad. Vidare inrättades landskapsregementen.

Vi har tidigare i skildringen mött järnhanteringen. Den fick med början på 1600-talet en ny form såtillvida att den började koncentreras till järnbruk. Sålunda fick Tabergs bergslag nära Jönköping sina privilegier omkring 1620 av Gustaf II Adolf. Likaledes på 1620-talet grundades Huseby i Skatelövs socken söder om Växjö av den initiativrike Karl Karlsson Gyllenhielm, son till Karl IX och prästdottern Karin Nilsdotter och därmed också halvbror till kungen. Gyllenhielm grundade även ett av de allra första småländska glasbruken, nämligen Trestenshult i Almundsryds socken i landskapets sydligaste del. Det lades emellertid ner redan i början av 1630-talet.

En annan 1600-talspersonlighet med stark anknytning till Huseby var regementskvartermästaren och brukspatronen Peter Rudebeck. Han träffade på 1690-talet samman med fältmarskalken Erik Dahlberg, som bland mycket annat gjort sig känd för det stora bildverket Suecia antiqua et hodierna eller Det forntida och nutida Sverige. Häri skildras en rad märkliga och sägenomspunna platser, och flera av motiven är hämtade från Värend. De båda herrarna fann varandra, och en rad värendska mytbildningar kom att se dagens ljus genom Rudebecks penna. Den viktigaste av dem är Bländasägnen.

Rudebeck berättar om kung Alle, som regerade över Värend och drog i krigståg. Då tog de lömska danskarna tillfället i akt och kom med stor härsmakt. Blända, en kvinna av förnäm börd, tog ledningen och uppmanade danskarna att komma och ingå äktenskap och förbund. Danskarna fann anbudet lockande, infann sig på Bråvalla hed, hittade mat och dryck men inga kvinnor. De lät sig emellertid väl smaka och blev följaktligen ihjälslagna av Blända och hennes kvinnoarmé så snart de somnat i berusning. De händelser som Rudebeck skildrar i Bländasägnen förläggs till Åsnens strand i Skatelövs socken, där ju även Huseby är beläget.

Man skulle kunna säga att 1600-talet innebar kulmen för den månghundraåriga processen att forma Smålands indelning i regioner. 1687 fick landskapet sin slutgiltiga indelning i Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län. Bakgrunden gavs i 1634 års regeringsform, där hövdingedömen med landshövdingar som konungens befallningshavande kom till stånd. De småländska länsgränserna, så som de efter diverse experimenterande etablerades 1687, består än idag med de ändringar som ägde rum i samband med den stora kommunreformen 1971.

Nyttans århundrade

1700-talet präglades av frihetstiden med minskad kungamakt och den gustavianska tiden där regenten återtog sin ställning samtidigt som de sköna konsterna utvecklades. Det ekonomiska tänkandet präglas av merkantilismen och landets nytta. En rad vetenskapsmän och uppfinnare finns med i bilden: Celsius, Polhem, Swedenborg och sist – men inte minst – Linné.

Carl von Linné föddes 1707 i Råshult i Stenbrohults socken i södra Småland. Han har själv vittnat om hur han insöp kärleken till örter och växter med modersmjölken. Den unge Carl genomgick gymnasiet i Växjö, varefter han en kort tid studerade i Lund. Sedan kom han till Uppsala, en stad som han med flera avbrott förblev trogen till sin bortgång 1778.

Måhända är Carl von Linné vår genom tiderna mest kände svensk, bl.a. genom avhandlingen Systema Naturae och kartläggningen av blommornas sexualsystem (se även s. 23). Flera av hans lärjungar bidrog genom resor runt om på jorden till att samla in ny kunskap. Linné själv reste mest i Sverige och har genom sina reseberättelser gett oss värdefulla kunskaper om 1700-talets leverne och natur. Under resan till Öland och Gotland 1741 och resan till Skåne 1749 passerade Linné genom Småland. Låt oss ta fram några smakprov på vad han hade att säga om landskapet.

”Taberget är en järngrufwa åfwan jorden, och må wäl kallas et Smålands mirakel, ty dylikt är här i Swerige intet at se… Denna öfwerjordiska järngrufwan har ingen märckelig matrix, utan är hela berget en ren malm; här fordras föga annat at winna malm, än endast at rifwa honom lös och låta honom sedan falla neder af sig sielf…”

Malmbrytningen i Taberg var alltså i full gång. Den betydde mycket för den småländska bruksnäring som annars grundade sin verksamhet på sjö- och myrmalm. Vi ska i det sammanhanget komma ihåg att Linné hade ett uppdrag med sig, nämligen att kartlägga de nyttigheter som förekom längs hans resväg. I den fortsatta skildringen av Taberg kommer han så in på förutsättningen för arbetet vid järnbruken, nämligen träkolet.

”Kohl-Mijler sågos allestädes omkring Taberget i skogarna, som här således anlades…” Sedan beskriver Linné kolmilans uppbyggnad och det fortsatta bestyret med den. Han slutar med konstaterandet att ”Utur en sådan Mijla fås här ofta 40 à 80 Ryssar kohl, hwar Ryss räknad till 60 korgar.”

En annan nyttighet var det ännu under 1700-talet ofta förekommande svedjebruket som Linné upplevde på detta sätt i norra Småland: ”Swedior, Fällor eller Lyckor, som Smålenningarna them kalla, begynte man nu at se på ömse sidor om wägen, merendels gröna af en härlig Råg. I dag sågo wi några af dem brännas: ty Landtmannen achtar tiden, at strax, förr än regn kommer, efter stark torcka, itända Swediorna, på thet Fällan bättre skall brinna och askan af regn fästas.”

Vi har tidigare sett hur bönderna behandlade sin åker och började bygga odlingsrösen. De blev till slut till något av monument över den odlarmöda som lades ned. Men vad besökaren av idag upplever som speciellt småländskt är måhända i högre grad de många och mäktiga stenmurarna. De är dock av relativt ungt datum och Linné fick uppleva hur man började anlägga dem.

”Änteligen lämnade wi Wexiö, hwarjemte wi sågo Stengärsgårdar wara nyligen anlagde, men få, ty nationen war wid dem owan; Skogarna war man ej rädd om och mödan war större at bygga af Sten.”

Ett annat exempel finns från Engaholm utanför Växjö där ”salig General Majoren och Landshöfdingen Koskull” låtit anlägga stenmurar. ”De, som komma at lefva 100 år efter oss, lära häraf blifva i stånd at fulleligen utröna stengärdesgårdarnes beständighet”, är Carl von Linnés kommentar.

Jordbruket började reformeras, skogen nyttjades hårdare än förut, bruken växte fram, städerna blomstrade och folkmängden ökade. Europa stod på tröskeln till sin industrialisering och smålänningarna medverkade i skeendet. Den första stadgan om storskifte kom 1757 och innebar att de sedan medeltiden och tidigare starkt splittrade jordinnehaven skulle läggas samman till större och mer rationella ytor. Skiftet genomfördes till viss del i Småland men kom aldrig att få någon mera genomgripande betydelse.

Linné konstaterade att man inte var speciellt rädd om skogen. Bönderna drygade ut sina magra inkomster från jordbruket med framställning av träkol till de allt fler järnbruken. Tjära var en annan vara som efterfrågades sedan skeppsbyggandet på allvar kommit igång under 1600-talet. Den brändes lite varstans i skogarna i tjärdalar med gamla tallstubbar eller spånor tagna ur växande tallar  som råvara. Linné beskriver mycket målande tjärdalens konstruktion på en plats invid skånska gränsen söder om nuvarande Älmhult under sin skånska resa 1749. I själva verket var Sverige – Finland under 1700-talet Europas största exportör av tjära. Även smålänningarna bidrog därför starkt till begreppet ”Stockholmstjära”, som myntades av engelsmännen.

En del av tjäran vidareförädlades till beck genom kokning. Det skedde i stora kittlar som det gällde att skydda för regn. Ytterligare en stor småländsk produkt var pottaska, som framställdes av lövved, helst bok. Pottaskan bildade grundval för så vitt skilda saker som såpa och glas. Även den var därför en betydande exportprodukt. Ett av 1600-talets stora pottaskebruk var lokaliserat till Växjö och detta i en tid då ingen glastillverkning ägde rum i Småland.

Kring järnbruken växte små samhällen fram, likaså herrgårdar för brukens ägare. Samtidigt kom glastillverkningen på allvar till Småland genom grundandet av Kosta glasbruk 1742. Initiativtagarna var två landshövdingar utifrån vilkas efternamn Kosta framsprungit, nämligen den av Linné nämnde Koskull i Kronobergs län och Staèl von Holstein i Kalmar.

Folkökningen gav förändrade villkor

Vi har tidigare sett hur den småländska befolkningen långsamt ökade genom århundradena och hur nyodling och kolonisation formade landskapet. Under 1800-talet började processen gå allt snabbare för att i slutet av århundradet resultera i att en säkerhetsventil alltmer utlöstes. I själva verket kan hela århundradet från social utgångspunkt betraktas som ett samspel mellan folkökning, industrialisering och emigration.

Det blev allt fler munnar att mätta, och det berodde i sin tur på ”freden, vaccinet och potäterna”, ett numera ganska slitet uttryck som myntades av biskopen i Växjö, Esaias Tegnér. Sverige hade inte varit direkt inblandat i krig sedan 1810-talet, samtidigt som nya rön inom medicinens område och bruket att odla potatis resulterade i att allt fler människor överlevde och levde längre än förut. Framför allt minskade barnadödligheten.

Omkring 1800 uppgick folkmängden i Småland till närmare 332 000 personer. År 1900 och 1950 var motsvarande siffror cirka 590 000 respektive 660 000. Siffrorna för riket som helhet är än mer drastiska, de visar på mer än en fördubbling under 1800-talet. Att smålänningarna inte riktigt nådde upp till riksgenomsnittet beror på de mycket starka emigrationsvågorna till Europa och Amerika.

Samtidigt med folkökningen fortsattes rationaliseringen av jordbruket. I början av 1800-talet kom enskiftet som inte fick någon betydelse i Småland. Det följdes 1827 av laga skiftet, som snabbt vann terräng. På många håll bröts bygemenskapen upp och bebyggelsen placerades i bekväm anslutning till de stora sammanhängande ägor som varje bonde fick sig tilldelade. I Småland blev dock den synliga effekten av laga skiftet måttlig. De många gånger små terränganpassade åkrarna i skogsbygden var inte så mycket att lägga samman. Går man däremot till exempelvis slättbygden vid Kalmar sund möts man av samma effekt som i mellansvenska områden.

Befolkningsöverskottet på landsbygden blev givetvis besvärande. De människor som inte flyttade till städernas och samhällenas växande industrianläggningar eller emigrerade måste givetvis försörja sig. Det skedde dels genom stenröjning och förbättrade jordbruksmetoder, dels genom att ett jordbruksproletariat i form av torpare och backstugusittare bildades. Nyodling skedde även genom att ängsmarker plöjdes upp.

Man gick till angrepp mot den stora mängden odlingsrösen ute på åkrarna. Men vägen från de steniga tegarna, där dragdjur och årder fått kryssa mellan odlingsrösen och stora stenar, till dagens totalröjda och rationella ytor brukade med maskiner blev förvisso mödosam. Svett, knäckta ryggar och svält bildar bakgrund till det småländska landskap som växte fram och som nutidens människor lärt känna.

Vintern var en bra årstid. Då kunde man lätt lasta odlingsrösena och köra ut dem på sjöarnas isar. Vårsolen fullbordade sedan verket. Om åkern hade en brant sida var det lätt att stjälpa av stenen där. Det gick också bra att köra ut i skogen och fylla besvärande hålor. Ibland bildar gigantiska stenmängder stentippar av stora dimensioner. Även nyttan fanns med i bilden. Många vägar stöttades i sin botten med sten från åkern. Låt oss inte glömma husgrunderna. Eller skorstenarna i det sena 1800-talets alla nyuppförda mangårdsbyggnader. De gjordes enormt omfångsrika, och bonden körde bildlikt talat in odlingsrösena i köket.

Carl von Linné nämnde ju att man börjat bygga stenmurar. Här kommer en annan sida in av det man skulle kunna kalla nyttan när det gällde att bli av med odlingsstenen. Samtidigt kom stenmuren att tjäna som hägnad mot vägar eller mellan ägor. Många av murarna byggdes dessutom i de nya gränser som var ett resultat av laga skiftet.

En riktig stenmur måste ha sin botten på frostfritt djup. Annars skulle tjälen efter inte alltför många år fördärva det hela. Den tränade murbyggaren uppförde två ”skalmurar” eller yttermurar, som lutade en smula in mot varandra. I mellanrummet kunde all småstenen slängas som fyllnad. Skalmurarnas stenar var stora och omsorgsfullt valda. Ofta höggs de till en smula så att de fick en stadig ”liggesida” och en utåt riktad vacker ”visesida”. En mur vars skalmurar skadas ”blöder” bildlikt talat småsten ur det sår som uppstår.

”Nu går vi ut och bryter sten medan vi vilar oss” är ett uttryck som lades i munnen på många ivriga smålandsbönder årtiondena kring 1900. Långt in på nätterna arbetade fäder och söner med stenbrytning och murbyggande, allt i strävan att förbättra sina odlingsmöjligheter och producera mera föda. Ute på åkern återstod nu i många fall bara de stora stenar som även den förste odlaren betraktat som hinder för verksamheten for flera hundra år sedan.

De stora stenarna åkte också upp, till en början med muskelkraft och med en björkstam med en hästsko i ena ändan som hävstång. Sedan kom stenjätten, en trebent konstruktion med vev och spel, ursprungligen konstruerad av Johannes Bengtsson i Bro i Jönköpings län. Småningom hördes ljudet från hammare och borr och djupa hål slogs i storstenarna. Därefter sprängdes de med dynamit. Slutligen dök allehanda stenröjningsvagnar upp, oftast ombyggda lastbilar försedda med lyftanordningar.

Tyvärr, måste man säga, förfulades det med möda anlagda småländska landskapet en smula genom de sista stora stenröjningarna vid tiden omkring andra världskriget. De stora stenarna lades ofta helt okänsligt ovanpå tidigare med stor möda och finess byggda stenmurar. Det blev en historiens ironi att de stenar som den förste odlaren inte rått på hamnade ovanpå de stenar han en gång släpat ihop till rösen.

Torpen uppstod på de gamla byarnas utmarker. De människor som på så sätt hänvisades till de absolut sista odlingsbara områdena följde samma mönster som bönderna följt från den allra första tiden. Marken bröts, odlingsrösen byggdes, stenmurar anlades. Naturligtvis kunde de småländska torparna lika lite som sina medeltida förfäder leva av jorden allena. De blev därför hänvisade till en kombination av näringar där dagsverken och ett hårt arbete i skogen blev viktiga komponenter i försörjningen.

De flesta torpen är idag försvunna och skogen har återtagit den magra åkermarken. Av boningshusen återstår i många fall en stenhög som utgjort skorstenen. Undantag finns givetvis och ett eller annat torp lever i mer eller mindre förvanskad form kvar som sommarställe. Samtidigt håller skogen på att återta stora delar av de marker som nyodlades från medeltiden och framöver. Det leder fram till liknelsen att koloniseringen av det småländska landskapet var som en jättelik svallvåg som utgick från de förhistoriska bygderna och med kraft erövrade skogarna. När den sedan drog sig tillbaka gav de sist koloniserade bygderna först vika. Det vi idag upplever som ett från agrar utgångspunkt ännu väl fungerande Småland finns till största delen i de trakter som människan först tog i anspråk.

Låt oss, när det gäller folkökningen, återvända till Esaias Tegnér. Han insåg att de gamla kyrkorna blivit för små. Församlingen rymdes helt enkelt inte längre under gudstjänsten. 1800-talet kom därför att starkt präglas av ett kyrkobyggande med stora gudstjänstlokaler runt om i Småland. Tyvärr kom alltför många av de gamla kyrkorna att rivas i det sammanhanget när de inte längre fyllde någon funktion. En pietetslös eftervärld har kallat de kyrkor som uppfördes på den energiske Växjö-biskopens initiativ för ”Tegnérlador”.

Landsbygden präglas fortfarande av det sena 1800-talets mangårdsbyggnader i två våningar. Även de är ett resultat av alla de omvälvningar som ägde rum, inte minst omflyttningar i samband med laga skiftet. Husen uppfördes i knuttimringsteknik, fick småningom panel och beströks med falu rödfärg. På så sätt fick landskapet en ny profil och de röda fasaderna har kommit att uppfattas som något speciellt småländskt. Men vi ska komma ihåg att falu rödfärg från början var avsedd att ge husen ett skydd mot röta snarare än att ge dem en annan lyster än vad den gamla grånade bebyggelsen haft.

Husens tak var från början täckta med torv. När stickhyvlarna sedan började användas flitigt skapades de spåntak, som för det mesta ännu ligger kvar under dagens tegel- eller betongpannor. Fönstren är en annan historia. Det var svårt att framställa stora rutor i den manuella fönsterglastillverkningens tidevarv. Därför byggde man upp fönstren med spröjs för att kunna få in tillräckligt med ljus och samtidigt ge byggnaderna de rätta proportionerna.

Transportleder i en ny tid

När Göta kanal invigdes 1832 kom den svenska insjötrafiken in i ett nytt skede. I Småland satte emellertid stora nivåskillnader tidigt stopp för alltför vidlyftiga kanalplaner. I stället ledde utvecklingen till en livlig men lokalt betonad trafik på de stora insjöarna och längs vissa flodsträckningar så snart ångbåtar börjat bli populära. På sjöar som Bolmen, Helgasjön, Rusken, Sommen, Vidöstern och Åsnen var det nya transportmedlet en vanlig syn under 1800-talets andra hälft och 1900-talets början. Människor och gods fraktades på båtar och de pråmar man ibland lade efter på släp.

Samtidigt utvecklades järnvägarna. De första ångloken fick sin räls på 1850-talet och såväl i Småland som i Sveriges riksdag var man inte sen att ge sig in i diskussionen hur stambanenätet skulle läggas. Det gamla gränslandet hade vid det här laget blivit ett viktigt genomfartsområde på väg mot ett Europa som blev alltmer tillgängligt för besök.

Märkligt nog kom alla de tre småländska residensstäderna att hamna en smula vid sidan om den nya allfarvägen. Jönköping fick visserligen sin pulsåder men det blev Nässjö som utvecklades till den stora järnvägsknuten i norr. Längre söderut blev Alvesta den punkt på södra stambanan som kom att förmedla trafiken till Växjö, Emmaboda, Kalmar och Karlskrona. Sammanbindningen av stambanan skedde redan på 1860-talet.

Småland blev årtiondena kring 1900 ett mycket järnvägstätt landskap. Stambanorna byggdes med normalspårvidd medan flera av de inre banorna anlades med smalspår. Kring stationerna växte hela samhällen upp och de gav en helt ny karaktär åt ett landskap i allt snabbare omdaning. Åtskilliga av de nuvarande tätorterna skulle aldrig ha uppstått utan järnvägen. Samtidigt måste man tillstå att en hel del små samhällen idag verkar märkligt lokaliserade sedan järnvägen lagts ned.

Medan ångdrivna fordon började spy ut sin rök gjordes inte mycket åt vägnätet. Det trafikerades länge ännu med häst och vagn. Småningom tvingade dock bilismen fram en upprustning av urgamla samfärdsleder eller anläggning av nya. Men då är vi så långt framme som på 1920- och 1930-talen. Även den ekonomiska kris som spred sig till Europa efter börskraschen i New York 1929 medverkade härvidlag. Många – för sin tid raka och breda – vägar byggdes nämligen som statliga nödhjälpsarbeten. Vid det laget kan man också konstatera att en hel del av ångbåtstrafiken spelat ut sin roll och järnvägsnätet börjat elektrifieras.

Resenären som idag färdas med bil på nyanlagda motorvägar och andra snabba färdleder genom Småland bör stanna upp och fundera en smula över det han eller hon ser. Kanske ta fram kartan och leta efter de mindre vägarna. Det är nödvändigt att svänga av från allfarvägen för att kunna njuta av det genuina landskap som utvecklats under så lång tid och varit utsatt för så många händelser. Den levande bygden finns fortfarande och den kan lätt tolkas med det historiska synsättet som ledmotiv utmed vällagda stenmurar och rödfärgade mangårdsbyggnader längs krokiga byvägar.

Med skogen som bas

När vi nu till slut tar oss en titt på det lite mera moderna Småland skall vi komma ihåg att den stora basen för landskapets näringsverksamhet alltid varit och fortfarande till stor del är skogen. Man skulle kunna spetsa till påståendet med att säga att utan skog hade vi inte haft några smålandsbönder och att vi utan smålandsbönder varken haft järn- eller glastillverkning. Alla delar av arbetet med lantbruket och skogsbruket var nämligen intimt sammankopplade med varandra till en kedja som aldrig blev starkare än dess svagaste länk. De flesta smålandsbönder kunde inte leva av enbart jorden, de var beroende av den långa serie näringar som tidigare beskrivits.

Den nya tiden med allt snabbare industrialisering nådde Småland, kanske lite mer tvekande än i andra delar av landet. Genombrottet är dock mycket tydligt omkring 1870, och då vilade en stor del av industrialiseringen på såväl den sedan länge etablerade brukskulturen som på den långa hantverkstraditionen inom trä och textil. Järnbruken gick sin undergång till mötes strax efter 1800-talets mitt som en följd av konkurrensen från Bergslagen och andra malmproducerande trakter. Bönderna stod då inför problemet att efterfrågan på träkol minskade drastiskt. Detta är i sin tur en av förklaringarna till att glastillverkningen fick så starkt fäste i Småland, speciellt i landskapets sydöstra del. Den goda skogstillgången och böndernas behov att avyttra sin ved blev en avgörande lokaliseringsfaktor. Samtidigt skall påpekas att flera järnbruk övergick till glastillverkning. Det bästa exemplet på detta är Orrefors, grundat som järnbruk 1726. Där började man med trävaruhantering, vilket ledde till mycket spillved vid sågning av virke. Då anlade man två glashyttor 1898 för att kunna elda upp det virke som annars skulle ligga och ruttna.

Att såga virke har naturligt nog en lång tradition i Småland. Vattendrivna sågar anlades tidigt invid strömmande vattendrag, och många av dem levde vidare långt in i industrialismens samhälle som ett viktigt komplement till de ångdrivna sågar som växte fram. Under 1900-talet slogs naturligtvis många av de gamla sågverken ut när nya energikällor banade väg för stora anläggningar i ett samhälle där efterfrågan på sågade trävaror hela tiden ökade.

Papper tillverkas idag av skogsråvara, men framställningen av papper med linne och lump som råvara har traditioner ner i 1600-talet. Ett bra exempel på detta är Per Brahes pappersbruk i Röttle, grundat 1646. Där framställdes papper för Brahes boktryckeri på Visingsö.  Andra orter kan uppvisa liknande bakgrund. Men den ökade efterfrågan på papper ledde kring sekelskiftet 1900 till ett flertal etableringar av stora pappersbruk med både sulfit- och sulfatmetoden som grund. Flera av dem ledde till betydande samhällsbildningar med omfattande bebyggelse.

Den successiva nedläggningen av järnbruken ledde inte bara till etablering av glasbruk. Ett flertal järnbruksorter övergick till framställning av pappersmassa och papper. I exempelvis Ohs bruk upphörde 1869 den järnhantering som hade rötter ner i 1600-talet. På 1890-talet levde den gamla bruksorten upp igen genom anläggandet av en sulfitfabrik. Den hölls igång till 1978, då samhället återigen ställdes inför svårigheter.

En annan bra representant för övergången järn – papper är Lessebo bruk, likaså grundat i mitten av 1600-talet. Där uppfördes också en papperskvarn, en tradition som medverkade till att bruket övergick till massa- och papperstillverkning när järnhanteringen blev olönsam och lades ner i början av 1880-talet. Lessebo bruk, som är beläget längs den gamla stråkvägen Växjö – Kalmar, hämtade sin järnmalm ur de närbelägna sjöarna, bland annat Läen, och hade betydande kraftresurser i sitt vattenfall. En personlighet i det förgångna bör också nämnas i sammanhanget, nämligen läkaren och industrimannen Johan Lorentz Aschan, som 1802 köpte det då misskötta företaget och gav det en ny blomstringsperiod. Trots dagens högindustriella profil hos Lessebo bruk bedriver man fortfarande handpapperstillverkning både som turistattraktion och för framställning av högkvalitativt papper.

När man talar om skogen som råvara kommer man också in på möbeltillverkningen. Före industrialiseringen bestod böndernas inredning av hemtillverkade möbler och då ofta av väggfasta bänkar och sängar. I slott och herrgårdar hade man en annan tradition med fristående och kvalitativt högtstående möblemang. En ny tid medförde nya seder även på landsbygden, och det hela kan sägas börja med pinnstolen. Sedan gick det av bara farten och snart låg möbelfabrikerna tätt i Småland, tätare än i någon annan del av landet.

Lokaliseringen inom landskapet är intressant. Vid sekelskiftet 1900 hade man ett fyrtiotal fabriker, av vilka de flesta låg i triangeln Jönköping – Tranås – Vetlanda, som också var det främsta ”pinnstolsområdet”. Den stora etableringsperioden kommer sedan under 1920-talet, och vid den här tiden framstår Emån med biflöden från källorna i Bodafors och ända ut till Östersjön som det viktigaste stråket. Och det är i sig inte underligt eftersom möbeltillverkningen var starkt beroende av strömmar och forsar som drivkraft för maskinerna.

Bilden förändrades inte mycket under tiden fram till 1970-talet, då man hade mer än 160 tillverkningsställen. Men sedan kom koncentrationen med fler industrier på färre platser. De stora möbelorterna var då Malmbäck, Vaggeryd, Rörvik, Lammhult, Virserum och Ruda. Sedan dess har koncentrationen fortsatt med stor kraft samtidigt som industrin ändrat karaktär för att kunna tillfredställa nya behov och smakriktningar.

I likhet med glashanteringen började möbelindustrin under 1900-talet alltmer att knyta formgivare till sig. Som exempel kan nämnas Bruno Mathsson, vars insatser i Värnamo från 1930-talet banade väg för mycket av nytänkandet. Vid AB Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors var Axel Larsson verksam under många år, och vid Gemla möbler i Diö, landets enda kvarvarande tillverkare av böjträmöbler, finner man såväl Carl Malmsten som Olle Anderson. Listan skulle kunna göras mycket lång, men utrymmet räcker inte. Tilläggas skall dock att man i Bodafors satsat mycket hårt för att tillgängliggöra det synnerligen välbevarade och av en slump till eftervärlden räddade arkivet från den nu sedan länge nedlagda möbeltillverkningen. Satsningen är ett samarbete mellan Emåns Ekomuseum och Sandsjö hembygdsförening. Även Gemla möbler har ett välbevarat arkiv.

Det var alltså en lång möbeltradition i Småland som mötte Ingvar Kamprad, grundaren av IKEA. Kamprad inledde sin verksamhet redan på 1940-talet, och han byggde till att börja med sitt koncept på lokala leverantörer. IKEA, som uttydes Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, förlade snart sin försäljning till Älmhult, inte långt från födelseorten. Där fanns järnvägen och därmed goda transportmöjligheter både norr- och söderut. Snart hade IKEAs ”platta paket”, som betydde att kunden själv fick göra monteringsarbetet, funnit sin plats hos svenska folket. Och så snart IKEA börjat möblera det svenska folkhemmet fann företaget sin väg ut på världsmarknaden och är nu etablerat runt större delen av vårt klot. Tyvärr har dock detta medfört att de lokala småländska möbeltillverkarna numera är är kvar som en mycket liten minoritet i möbelgigantens sortiment.

Naturligtvis har trä i alla tider varit grunden för smålänningarnas husbyggande. Till och med i de småländska städerna dröjde det länge innan sten och tegel kom in i bilden som byggnadsmaterial. Det var alltså naturligt att trähusindustrin med sina prefabricerade byggelement snabbt fick fäste i Småland redan under 1930-talet. Ett flertal fabriker, relativt väl spridda över landskapet, var därför med och levererade sina produkter när städernas villaområden växte upp före – men framför allt – efter andra världskriget. Naturligtvis skedde samma sak även på småorter och i glesbygden. Småhustillverkningen har också under flera årtionden varit med på exportarenan. Tyvärr medförde dock minskat villabyggande och hård konkurrens till koncentration och utslagning av ett flertal enheter under 1980- och 1990-talen.

En liten men ack så betydelsefull produkt måste också framhållas, nämligen tändstickorna. Man kan tänka sig vilken omvälvning som inträdde när den svenske kemisten G.E Pasch uppfann säkerhetständstickan 1844. Äntligen hade man ett effektivt sätt att åstadkomma eld utan att behöva förlita sig till gammaldags elddon eller tändstickor som kunde självantända. Den nya tändstickan kunde endast antändas mot askens plån och det träslag som användes och fortfarande används är asp, något som det finns gott om i Småland.

Vid Jönköping tändsticksfabrik utvecklades uppfinningen av J E Lundström och redan i slutet av 1840-talet var tillverkningen betydande för att de kommande åren och årtiondena stiga mycket raskt. Under Lundström-epoken bedrevs framställningen hantverksmässigt och till stor del som hemarbete. Kvinnor och barn klistrade tändsticksaskar och etiketter i sina bostäder under resten av 1800-talet. För många blev hanteringen en viktig för att inte säga avgörande inkomstkälla.

Emellertid mekaniserades tillverkningen alltmer samtidigt som konkurrensen ökade genom anläggandet av ett stort antal nya fabriker. Men koncentrationen till Småland och Jönköpings län bestod. 1903 skedde den första stora fusionen genom bildandet av Jönköpings och Vulcans Tändsticksfabriks AB och tio år senare kom Ivar Kreuger in i bilden. I hans regi skapades AB Förenade Svenska Tändsticksfabriker med säte i Stockholm. Sedan kom depressionen under början av 1930-talet. Kreuger begick självmord och hans internationellt förgrenade tändsticksimperium föll sönder. Den småländska tillverkningen drabbades hårt.

I det här sammanhanget får vi inte glömma bort den råvara som en gång ledde till grundandet av den småländska bruksbygden, nämligen järnet. Metallhanteringen levde kvar i skiftande former samtidigt som de nya materialen gummi och plast gav upphov till en lång rad stora och små industrier i landskapet. Även aluminium har gjort sitt intåg genom SAPA i Vetlanda och Profilgruppen i Åseda.

Vapentillverkningen hade traditioner på flera håll. Kanonerna från Huseby är välkända liksom den vapenindustri som utvecklades i Jönköping och Huskvarna. Genom ett kungligt dekret 1620 föreskrevs inrättandet av ett antal gevärsfaktorier i landet, och ett av dessa förlades till Jönköping. Naturligtvis växlade sedan konjunkturerna med freds- och krigsperioderna, men 1867 ombildades det gamla gevärsfaktoriet till Husqvarna Vapenfabriks AB. Initiativkraft och framsynt företagsledning resulterade i nya initiativ. Företaget blev en modern industri med inte bara vapen utan även sådana saker som symaskiner, spisar, cyklar och motorcyklar på programmet.

Vi har tidigare sett att industrialiseringen av Småland byggde på en fast grund i brukskultur och hantverk. Måhända är detta en orsak till att just Småland har en speciell struktur med många småföretag, som samtidigt till stor del är familjeföretag. Särskilt omtalad och omhuldad i det här sammanhanget är Gnosjöregionen, där man samtidigt talar om en speciell ”gnosjöanda”. Hur denna skall förklaras är inte givet, men man kan peka på att en viktig ledtråd för de många småföretagen i Gnosjöregionen är samarbete snarare än knivskarp konkurrens. En del försök har gjorts att härma ”gnosjöandan”, men de har alla kommit på skam. Det beror väl på att en ”anda” eller ”tanke” inte går att kopiera om man inte förstår hur den fungerar.

Till slut några ord om en annan ”anda” som präglar Småland, nämligen den utbredda frikyrkligheten. Den har egentligen samma grund som övriga folkrörelser, nämligen ett behov av sammanhållning människor emellan i ett samhälle som håller på att ryckas upp ur sina gamla grundvalar och omvandlas till ett industrisamhälle. I det sammanhanget skall man inte heller glömma bort att frikyrkorörelsen har en stark koppling till nykterhetsrörelsen. Kanske var det denna kombination som ledde till att just Jönköpings län kommit att särskilt starkt kopplas ihop med frikyrkor och frireligiositet.

Hursomhelst brukar man använda de gamla länsbokstäverna F för Jönköpings län, G för Kronobergs län och H för Kalmar län. F står för frikyrklighet, G för gammalkyrklighet och H för Högkyrklighet. Det är kanske ett sätt att visa att landskapet ännu inte är så homogent som man skulle önska och att de olika småländska bygderna haft lite olika utveckling sedan människorna lämnade agrarsamhället och utsattes för förändrade villkor. Trots all ny god infrastruktur med kommunikationer av alla de slag är kanske inte alla smålänningar av riktigt samma sort. Måhända lever en del av den gamla folklandstraditionen kvar i de olika små landen. Och tur är väl det! Det vore inte lika spännande om alla var stöpta i samma form.

2002-07-03 och 2002-07-15

Lars Thor 

Den här uppsatsen skrevs ursprungligen för en bok om Småland som publicerades av Bilda Förlag.

Där ingår mycket som jag skrivit om både tidigare och senare. Det handlar om upprepning av fakta som jag burit med mig under ett långt arbetsliv. Läsaren må därför ursäkta och samtidigt sålla agnarna från vetet.