Sagan om Skräpkammaren

18 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Kyrkans rikedomar

När kungen sände ut sina fogdar till olika platser i sitt land hade han av någon outgrundlig anledning kunnat förse dem med varsin summa pengar. Det var visserligen inte mycket som var och en fick men ändå tillräckligt mycket för att kunna leva gott under den tid som krävdes för att ta itu med de nya skatterna. Varifrån kungen fått pengarna visste ingen, inte ens finanskammarherren. Och kungen berättade naturligtvis inte för någon vare sig hur han kommit över pengarna eller hur länge han räknat med att de skulle räcka.

 

Eftersom ingen av fogdarna lyckades bättre än de andra att driva in skatter var de alla snart lika panka. Inga fler fester, ingen läcker mat, inget starkt öl, mest bara vatten och bröd. Och det är inget som någon blir glad av, allraminst om man är van att befalla fram allt man önskar sig.

 

Situationen var naturligtvis både förarglig och farlig. Kungen sände brev efter brev till sina fogdar och budskapet var att han krävde resultat. Men han nödgades ideligen ta emot beklagande svar som alla handlade om motgångar och misslyckanden. Kungen var dock tvungen att möta motgångarna med stort lugn eftersom han visste att tandvärken skulle bli fruktansvärd om han hetsade upp sig.

 

Så kom det sig att kungen började fundera över andra möjligheter och utvägar att skaka fram pengar. Det hade ju trots allt visat sig svårt att klämma undersåtarna ute på landsbygden på rikedomar som de inte ville lämna ifrån sig. Men han kunde inte klara av den svåra saken ensam. Därför beslöt han sig för att den här gången ta kammarherrarna till hjälp.

 

Vid nästa veckomöte var det vanliga tjafset i full gång när kungen plötsligt och med stor kraft slog näven i bordet. ”Vi måste ha fram pengar, och det snart och mycket”, dundrade han. Kammarherrarna tystnade, något förvånade över utbrottet. Men de hämtade sig strax. ”Visst”, sade de med en mun, ”det är ju den saken vi diskuterar hela tiden”.

 

Tjafset bröt löst igen, och det pågick tills kungen återigen slog sin stora breda näve i bordet och befallde tystnad. Märkligt nog satte inte tandvärken igång, men efter en kort stund insåg kungen att han nu var i samma situation som när han samlat de blivande fogdarna i skogen. Han kände sig handlingskraftig, och han visste precis vad han ville. I det läget uteblev tandvärken.

 

Tystnaden var nu total och förvåningen bland kammarherrarna stor. Det här var inte som det brukade vara när kungen stoppade propparna i öronen och somnade. I stället fick de församlade kammarherrarna uppleva en kung som spände ögonen i dem och ställde frågor och krav som aldrig förr. De förstod egentligen ingenting.

 

”Vet ni var de stora pengarna finns? Hos de rika, tror ni”. När kungen hunnit så här långt spände han åter ögonen i kammarherrarna, och ett par av dem kände hur deras knän började darra. ”Nej, de stora pengarna finns inte hos de rika, de finns någon helt annan stans. De finns i stora mäktiga byggnader dit alla har tillträde men där ingen ens vågar röra vid dyrbarheterna, än mindre ta något med sig. Förstår ni vad jag menar”?

 

Kammarherrarna bekräftade med tysta nickar att det förstått, och de tittade ängsligt, ja nästa förskräckt på varandra. Kungen hejdade sig nu en smula i känslan av att han hade läget under kontroll. Han lät blicken glida från den ene kammarherren till den andre. ”Jovisst”, sade han till slut, ”saken är mycket enkel, vi tar hand om kyrkornas rikedom och pengar. Vad skall kyrkorna med pengar till? Där predikar de ju jämt och ständigt om att man skall vara fattig och inte bry sig om några rikedomar. Nå, vad tycker ni? Är inte förslaget bra”?

 

Finanskammarherren stönade och tog sig för pannan. ”Jo, alltför bra”, sade han efter en stund sedan den värsta förvåningen lagt sig. Han såg helt plötsligt framför sig sitt kassavalv, som för ögonblicket var tomt men som snart skulle fyllas med de mest fantastiska dyrbarheter. Men han såg också en annan sak, nämligen hur litet kassavalvet i själva verket var och att allt som skulle föras dit inte alls skulle få plats. Man skulle bli tvungen att illa kvickt planera för ett kassavalv till, ett som var mycket större.

 

Alla insåg nu att lösningen fanns inom räckhåll. Det gällde bara att iscensätta planen. Vilka krafter man därigenom skulle sätta i rörelse var det ingen som tänkte på för ett ögonblick. Alla såg bara en sak framför sig, nämligen finanskammarherrens välfyllda kassavalv med de nästan oanade möjligheter detta skulle medföra alltifrån nya effektiva vapen till hjälp åt fattiga främlingar. Till och med Ugglan vädrade morgonluft när han tänkte på alla de nya lagar som måste stiftas inför fördelningen av resurserna.

 

”Detta är lyckan”, tänkte kungen, ”jag har kommit med en helt egen idé som de andra finner genial. Nu har jag framtiden i mina händer, nu kan jag förverkliga de drömmar som jag själv och andra haft. Ingenting kan längre hindra mig från att bli den mest framgångsrike härskare man sett i detta rike”. När han sedan funderat ytterligare en stund sade han med hög röst att nu måste någon eller några sättas att leda det arbete som väntade. Hans blick gick från den ene till den andre och fastnade till slut på försvarskammarherren. Där hade han rätt man, en person med hårda nypor, en person som var van vid hårda tag.

 

Försvarskammarherren läste kungens tankar och sträckte stolt på sig. De andra kammarherrarna såg en smula avundsjuka ut, men de insåg till slut att ett så viktigt uppdrag som detta måste gå till någon med mycket speciella erfarenheter. Nu tog kungen åter till orda. ”Du måste naturligtvis ta fogdarna till hjälp”, löd hans nästa kommentar medan han tittade försvarskammarherren djupt i ögonen. ”Många av dem känner du, och de kommer inte ett ögonblick att tveka inför de uppgifter du ger dem”.

 

Så kom det sig att försvarskammarherren på olika sätt började kontakta fogdarna ute i riket. Självfallet fick han gensvar på sin fråga om de var beredda att ta hand om kyrkornas rikedomar, förvalta dem och föra dem till kungen i huvudstaden. Fogdarna blev än en gång ivriga som små barn när de ställdes inför tanken att få ge sig på sådana tillgångar. Det här skulle bli något helt annat än att leta efter enstaka slantar hos snåla och sturska bönder.

 

Försvarskammarherren drog genom riket med sitt följe, och han var mycket noga med att ställa en speciell fråga till varje fogde han mötte. Frågan handlade om hur många kyrkor som fanns och hur mycket guld och silver som förvarades i var och en av dem. Han fick egentligen aldrig något svar på sin fråga eftersom ingen av fogdarna någonsin varit inne i en kyrka. Men fogdarna hade i likhet med kungen hört att värdefulla saker förvarades i de heliga rummen. Så då måste det väl vara sant att det var så.

 

Försvarskammarherren besökte rikets alla fogdar och sedan rapporterade han till kungen. Han framförde därvid den bestämda åsikten att det fanns rikedomar att hämta i kyrkorna på landsbygden. ”Men hur är det i städerna och särskilt i huvudstaden”? dundrade kungen, som numera var smått kaxig när han mötte sina kammarherrar. ”Nå, hur ser det ut i städerna och finns där några rikedomar att hämta”? fortsatte han medan han spände ögonen i kammarherren.

 

Kungen fick inget rakt svar på den ställda frågan. Försvarskammarherren ursäktade sig i stället med att han ännu så länge bara rådfrågat fogdarna rörande förhållandena på landsbygden och sålunda inte undersökt vad som skulle kunna finnas att hämta i städerna. Vad han däremot inte sade till kungen var att flera fogdar avrått honom från att ge sig på kyrkorna i städerna. ”Fogdar är inte omtyckta var de än bor”, hade en fogde viskat i försvarskammarherrens öra. ”Och vi är inte tillräckligt många om hela folket vänder sig emot oss”, hade han tillagt.

 

Sålunda beslöt försvarskammarherren att åtminstone tills vidare låta bli kyrkorna i såväl städerna där fogdarna bodde som i huvudstaden. Han hoppades att på något sätt kunna förklara sitt beslut för kungen. Eller också kunde han låtsas som om undersökning av kyrkorna i städerna pågick eller skulle påbörjas med det snaraste. Han funderade till och med på att utklädd och okänd smyga sig in i någon kyrka i huvudstaden för att med egna ögon betrakta de rikedomar som fanns. Hur det nu kom sig hade försvarskammarherren i likhet med fogdarna aldrig besökt någon kyrka. Men det var något som han behöll för sig själv och inte berättade för någon.

 

Hur som helst, försvarskammarherren stod inför en svår uppgift som till varje pris måste lösas. Han gick därför in för saken med liv och lust, och han tvekade inte ett ögonblick att använda metoder som var impopulära. Samtidigt måste man säga att försvarskammarherren var listig i sitt agerande. Han såg nämligen till att aldrig själv visa sig i kyrkliga sammanhang. I stället använde han fogdarna och lejda knektar för arbetet i frontlinjen. Det sättet att arbeta ledde givetvis till att fogdarna blev ännu mindre omtyckta än förut. Men vad spelade sådant för roll för en kammarherre som både ville visa sig lojal och få pengar till nya vapen. Vad människorna som drabbades tyckte var det ingen som brydde sig om.

 

Fortsättning: Det är mörkt hos fogden om kvällen 
By: Tags: , ,

17 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Askan från ugnen

I den stora staden i det stora landet på andra sidan havet började man få problem. Det här var ingenting som man talade om man och man emellan. Inte heller debatterade man saken. Något så hemskt som debatt och kritik fick naturligtvis inte förekomma. Men i dubbel bemärkelse låg ändå något i luften, något som de styrande hade svårt att bemästra.

 

Den stora ugnen med sin höga skorsten fungerade utmärkt, och molnfria söndagar samlades stora skaror lediga människor för att se hur den svarta röken bolmade ur skorstenen för att sedan ge sig iväg mot verkliga eller inbillade fiender i andra länder långt borta i fjärran. Samtidigt kom nya transporter med spannmål, och kvarnen malde ständigt sina byggnadsrester. Svettiga arbetare lastade och körde. De svor och piskade sina hästar medan nöjda vetenskapsmän stod på rad och prisade och beundrade sitt verk.

 

Nej, det var inte ugnen och dess funktion som var problemet. Det rörde sig i stället om askan, som i stora mängder samlades på ugnens botten och som man var tvungen att ta bort därifrån. Till att börja med hade man lagt askan i högar helt nära ugnen, men man kom snart underfund med att den luktade alldeles förfärligt illa. Och ju mer aska som samlades i högarna desto äckligare luktade det. Ännu värre blev stanken när askan fått ligga en tid. Och hur askan luktade när det regnade var det ingen som ville tala om, än mindre ville någon försöka beskriva fenomenet.

 

Vetenskapsmännen försökte lösa problemet genom att lägga pannorna i djupa veck. Under tiden mådde de som arbetade vid ugnen allt sämre. Ju mer vetenskapsmännen grubblade desto mer började den ene efter den andre förstå att det inte bara var lukten som gav upphov till alla besvär. Askan visade sig nämligen till råga på allt vara giftig. Detta hängde i sin tur samman med att byggnadsresterna innehöll en massa utstuderade stridsmedel från krigen förr i världen.

 

De styrande i den stora staden befallde nu vetenskapsmännen att hitta på något lämpligt sätt att ta hand om askan. ”Ni må strö askan i havet, skicka upp den i luften eller gräva ner den i jorden”, löd uppdraget. ”Ni får med andra ord göra vad ni vill med askan, bara den sluta irritera människorna i vår stora och vackra stad”. Vetenskapsmännen lyssnade och förstod allvaret i det som sades. Det framtida välståndet hängde nu på lärda mäns skicklighet och förmåga att göra något.

 

Efter att ännu en gång ha lagt pannorna i djupa veck delade vetenskapsmännen upp sig i fyra grupper. I den första gruppen ingick de som kunde allt om havet, i den andra fanns de som begrep sig på luften och vindarna. Den tredje gruppen innehöll de vetenskapsmän som behärskade läran om jordarterna och den fjärde gruppen bestod av sådana som samlat erfarenhet om berggrunden och dess beståndsdelar. Meningen var att grupperna skulle arbeta helt oberoende av varandra för att därigenom ostört kunna kläcka så ljusa idéer som möjligt.

 

Vetenskapsmännen började grubbla. De grubblade en sommar, de grubblade en höst, och de fortsatte att grubbla en bit in på en vinter. Då, helt plötsligt, avbröts grubblandet av de styrande som undrade vad tusan de lärda männen sysslade med så länge. Men vetenskapsmännen försvarade sig. De sade att uppgiften var så svår att den minsann inte gick att lösa med en enda gång. Men nu hade man i alla fall fört grubblandet så långt att man åtminstone trodde sig veta vad som inte gick att göra.

 

De som kunde allt om havet var de första att tala om vad de kommit fram till. Som alla väntat kunde de berätta att havet ingalunda skulle välkomna askan. Den skulle lägga sig som ett smutsigt lager på botten och därigenom förkväva all växtlighet. Vidare skulle alla de fiskar som var vana vid att rota i bottnen röra upp askan och därigenom grumla vattnet. Detta skulle i sin tur leda till att fiskarna inte längre kunde se varandra. Dessutom visste man ju att askan luktade förfärligt illa när den blev blöt. Och den skulle säkert lukta lika illa på havsbottnen som den gjorde i regnväder på land.

 

De som begrep sig på luften och vindarna kunde inte heller ge några kloka förslag. De hade länge funderat på möjligheten att låta någon vig och smidig person klättra upp i skorstenen och därifrån sprida askan till främmande länder precis som man spred röken. Men så lätt var det trots allt inte i praktiken. För om det började regna skulle askan snart dras till marken i det egna landet och börja lukta illa över stora ytor.

 

De som behärskade läran om jordarterna hade gått mer grundligt tillväga än de andra grupperna och även gjort en del praktiska experiment. Bland annat hade de låtit gräva en stor grop i marken och tippat ett lass med aska i den. Sedan hade de slagit sig ner kring gropen för att iaktta hur askan bar sig åt. Man hade då funnit att vatten efter hand sipprade ner i gropen och blötte askan, vilken då naturligtvis i sin tur började lukta illa. Till råga på allt elände kom någon på att det fanns risk för att askan skulle börja följa med källådrorna nere i marken om man gjorde på det här viset. Resultatet skulle då på sikt bli att vattnet i alla brunnar började lukta illa.

 

Vid det här laget började de styrande känna en viss och fullt berättigad förtvivlan. Det verkade ju så här långt vara mycket svårt för att inte säga omöjligt att bli av med askan. De styrande ställde därför nu sitt hopp till dem som samlat erfarenhet om berggrunden och dess beståndsdelar. Kanske de kunde komma med förslaget att man kunde gömma askan i någon djup grotta.

 

Jodå, de som samlat erfarenhet om berggrunden och dess beståndsdelar medgav att det rent teoretiskt var möjligt att förvara askan djupt inne i berget. Men de sade också att man i det sammanhanget skulle komma ihåg att askan skulle fortsätta att lukta illa i miljoner år framöver. ”Men vad gör det om askan luktar illa så långt fram i tiden”? frågade de styrande. ”Nere i berget kan den väl inte lukta så att människorna där utanför känner någonting”? Efter en del grubblande kom svaret. ”Nej, askan kan inte lukta när den ligger djupt inne i berget. Men hur skall vi kunna berätta för ännu ofödda generationer var vi stoppat undan rasket”?

 

Nu fick de styrande i sin tur något att grubbla över. Samtidigt kände de att det var dags för dem att ta över och fatta de kloka beslut som skulle gälla. De hade ingen som helst avsikt att lägga ner verksamheten vid ugnen samtidigt som de insåg att det nu fanns tillräckligt mycket aska för att ställa till hur mycket elände som helst framöver såväl i det egna landet som för fiender på andra sidan haven.

 

I det läget vände sig de styrande åter till vetenskapsmännen, men denna gången i vrede. ”Ni är oerhört skickliga när det gäller att konstruera saker”, sade de, ” men ni är dåliga på att lösa de problem som era konstruktioner åstadkommer”. Än en gång satte de styrande emellertid sitt hopp till dem som samlat erfarenhet om berggrunden. ”Kan ni inte berätta för kommande generationer om askan på något sätt”? Löd frågan. ”Kan man inte lämna någon sorts beskrivning på papper och kanske också sätta upp stora skyltar på de platser där askan finns gömd”?

 

Återigen samlades vetenskapsmännen för att dryfta de idéer som de styrande kläckt om papper och skyltar. Den här gången ansträngde de sig verkligen för att nå resultat och därigenom liksom röja upp efter sig. Vetenskapsmännen insåg förvisso att de styrande nu var allt annat än nådiga och att de krävde hållbara förslag. Efter några dagar av intensivt funderande framlades slutsatser som trots allt var föga uppmuntrande.

 

En gammal vithårig man som var skriftexpert trädde fram. I sin ena hand höll han en bit papper. ”Detta”, sade han, ”är papper av bästa slag. Vad som helst kan skrivas på det här papperet. Dessutom dröjer det århundraden innan bläcket bleknar och papperet blir förstört. Men om vi ser i det tidsperspektiv som har med askan att göra, så räcker det inte på något vis. Det här är inget bra sätt att tala om för framtiden vad vi gör med de föroreningar som vi producerar”.

 

De styrande såg nu chockade ut. De förstod att möjligheten att skriftligen kunna meddela sig med kommande generationer inskränkte sig till några få århundraden. De förstod också att det inte hjälpte hur man än ansträngde sig att söka bevara papperet under bästa tänkbara förhållanden. Om några tusen år skulle ändå ingen kunna ta del av dess innehåll.

 

I det här läget sökte man en annan utväg. Den gick ut på att hugga in ett meddelande på ett stort och mäktigt stenblock som i sin tur skulle placeras framför ingången till den grotta där man gömde askan. Så långt var allt gott och väl. De djupt huggna bokstäverna skulle inte kunna utplånas av väder och vind, de skulle under all tid framöver kunna varna människorna för att gå in i grottan. De styrande nickade belåtet och torkade svetten ur sina pannor. Men då framträdde en vetenskapsman som genast fyllde sina åhörare med ny ångest.

 

”För flera tusen år sedan låg ett tjockt istäcke över det som idag är vårt stora och mäktiga land”, sade vetenskapsmannen med allvarlig stämma. ”Isen smälte undan eftersom det småningom blev varmare än det varit förut. Till slut var hela den stora och tjocka isen borta och våra förfäder kom hit. Jag har läst spåren efter isen i naturen, och jag vet att det funnits flera isar under många årtusenden. Jag vet också att det kommer en ny is, inte medan vi som finns nu lever, men längre fram. Och vet ni vad isen gör”? Här gjorde vetenskapsmannen en paus medan han betraktade sin omgivning. ”Jo, den tar med sig det stora och mäktiga stenblocket och för det långt bort”, fortsatte han medan han lät ögonen svepa över de församlade för att se hur de reagerade. ”Och om det blir som jag anar, så vet i alla fall ingen om det där med askan eller var den finns gömd när nya människor kommer hit”.

 

Ingen sade något när vetenskapsmannen slutat tala. Det var total tystnad. Ingen grubblade längre, alla var bara stilla. Det fanns liksom inget mer att tillägga, inget mer att kommentera. Alla förstod allvaret. Det gällde nu att inte berätta om det farliga för människorna utanför den krets som vetenskapsmännen och de styrande utgjorde. Man fick akta sig för att oroa, man fick akta sig för att ge möjligheter till uppror eller några andra hemska saker. Tystnaden varade fortfarande medan var och en gick hem till sitt.

 

Så kom det sig att de styrande till slut måste bestämma sig för vad som skulle göras. Vetenskapsmännen hade sagt sitt, och de kunde inte åstadkomma mer. De styrande grubblade under resten av vintern, och de suckade ofta där de satt och grubblade. När våren kom och isen gick upp på havet kläckte de tillsammans den slutliga idén. Vad den gick ut på talade de inte om för någon, inte ens för vetenskapsmännen. Deras befallning var dock klar och kunde inte misstolkas. ”Bygg fem stora båtar, de största och mest sjösäkra som någonsin byggts i detta stora land”, löd befallningen.

 

Det tog hela sommaren att bygga de stora båtarna. När hösten kom låg de förtöjda vid den stora stadens bästa kaj. Båtarna var mycket vackra, och människor som passerade beundrade dem samtidigt som de undrade vad de stora fartygen skulle användas till. Eftersom sådana här saker inte kunde diskuteras öppet viskades det man och man emellan att det kunde vara frågan om allt från fiske till krig.

 

Nattetid och i största hemlighet fraktades askan i väl tillslutna tunnor från den stora ugnen till kajen. Den första båten fylldes med tunnor och gjordes klar att segla. De styrande samlades på kajen, och de sade till varandra att detta minsann var ett högtidligt tillfälle. Småningom lade båten ut från kajen och någon av de styrande frågade vart den egentligen skulle ta vägen. ”Ingenstans, absolut ingenstans”, svarade en annan av de styrande. Det var han som organiserat arbetet med lastningen.

 

Snart var båten långt ute och syntes knappast mer. Lastningen av nästa båt var i full gång i mörkret. En av de styrande stod längst ut på kajen och stirrade ut över havet. ”Du båt som just gav dig iväg”, muttrade han, ”dig döper jag till Askefrakten. Vår lycka på din färd är att du aldrig återvänder”.

 

Fortsättning: Kyrkans rikedomar 
By: Tags: , ,

16 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Fogden drar söderut

En flock rävar satt och kurade i en skogsdunge utmed en väg. Vägen ifråga ledde söderut från staden vid bäckarna och sjön och den kantades på vissa sträckor av stora och vackert upplagda stenar. Det sades runt om i bygden att stenarna under långa tider förts dit av såväl stråtrövare som köpmän som velat markera var det var bäst för folket i söder att färdas när de önskade besöka staden. Men vägen var dålig och det var inte lätt att ta sig fram där den slingrade sig backe upp och backe ner. Särskilt besvärligt var det om vintern och våren.

 

Rävarna satt där och väntade på fogden och hans män. Det hade nämligen gått ett rykte att kungens utsände skulle bege sig till folket i söder för att driva in skatt. Och det var en händelse som rävarna absolut inte ville gå miste om. Rävarna var många och de hade alla bestämt sig för att deras bevakning av det som väntade skulle bli framgångsrik. Därför stod de ut med att bara sitta helt sysslolösa.

 

Det här var vid samma tid som Johannes funnit vägen till tomrummet. Det började alltså lida mot vinter, och regntunga moln rörde sig snabbt på himlen i den starka blåst som rådde. Rävarna såg frusna ut där de satt alldeles stilla i kylan. Flera av dem log breda och hånfulla leenden.

 

Så kom då till slut fogden och hans män ridande längs vägen på sina hästar. Redan på långt avstånd hörde rävarna deras råa skratt blandade med svordomar och prat om det snåla folket i söder. Naturligtvis spetsade rävarna öronen, för det här var skvaller av ett slag som de verkligen ville lyssna till. Tursamt nog såg inte fogdens män att de passerade en stor skock med rävar. De listiga djuren tryckte sig vid tillfällen som detta alltid mot marken och höll sig tysta och stilla.

 

Så snart den glammande skaran passerat började rävarna försiktigt röra sig och följa efter i skydd av buskar och träd längs vägen. Dock höll de sig tillräckligt nära männen på hästarna för att kunna snappa upp det mesta av det som sades. Och rävarna blev efter hand alltmer förvånade över vad de hörde. Samtidigt som de lade märke till alla ord som yttrades och lade dem på minnet noterade de att fogdens män var mycket tungt beväpnade med såväl svärd som andra tillhyggen.

 

Så kom regnet. Ryttarnas muntra samtal övergick i svordomar, och de svepte in sig i sina kappor. Blåsten tilltog och regnet gick efter hand över i snö. Sikten blev sämre, och det var något som gynnade rävarna. De behövde inte vara lika rädda för upptäckt som förut. Några rävar vågade sig till och med upp på vägen där de på behörigt avstånd såg till att inte tappa hästarna ur sikte.

 

Fogden gjorde halt på krönet av en backe. När han stannade gjorde hans män detsamma. ”Där nere”, sade fogden, ”där bor folket i söder, och alla som bor där har gott om pengar. Men de är snåla. Kom nu ihåg vad kungen befallt mig och vad jag sagt er alla. Det gäller att ta det försiktigt och fråga efter pengar och dyrbarheter utan att bruka våld mot snåljåparna”. Fogden hämtade andan efter den långa och tidvis besvärliga ritten. ”Men”, tillade han efter en stund, ”är det så att de trilskas, så måste vi ta till andra metoder. Och då kan det bli hårda tag”.

 

En liten och skinntorr krigare tog till orda. ”Jag hoppas att de trilskas”, sade han med något som liknade glimten i ögat. ”För om de trilskas, så får jag bruka svärdet, och det har jag inte gjort på länge”, fortsatte han. Fogden log brett när han hörde vad den lille skinntorre mannen sade. Han trodde nämligen inte själv för ett ögonblick att någon skulle lämna ifrån sig något frivilligt. ”Kungen måste vara barnslig”, muttrade fogden där han satt på sin vackra men en aning svårtyglade häst. ”Det finns bara en möjlighet om man vill komma åt pengar, och det är att bruka våld”.

 

Efter en stund gav fogden tecken åt männen att fortsätta. Rävarna, som gömt sig i buskarna och nu började bli en smula otåliga, smög åter fram helt försiktigt. De båda skarorna av krigare och rävar rörde sig framåt medan snöfallet blev allt ymnigare. Alla, såväl krigare som rävar, märkte att fogden inte tyckte om den här sortens väder. Rävarna brydde sig inte det minsta om att de blev blöta, och det berodde naturligtvis i sin tur på att de törstade efter nya upplevelser.

 

Fogden och hans män nådde nu den första byn hos folket i söder. Där stannade skaran av män för att lyssna till de order fogden hade att ge. Fogden tog till orda och tillsade återigen sina krigare att ta det varligt så att människorna i byn där framme i byn inte blev retade alltför mycket. Många flinade när de hörde detta och menade att det nog skulle bli svärden som fick lov att tala sitt tydliga språk. Fogden kände sig nu, trots sin inneboende elakhet, ängslig och rädd. Han kände att han var tvungen att lyda kungen och de förmaningar han fått. För om han inte gjorde det skulle det kunna gå honom illa.

 

Några krigare sändes nu fram av fogden för att bulta på dörren i det första huset. Ingen öppnade. Krigarna bultade igen men utan resultat. De sökte då öppna dörren men fann den vara låst. Krigarna gick vidare till nästa hus, men inte heller där fanns någon levande varelse. Så var det i hus efter hus. Fogden samlade åter sina män. Alla kunde nu se att han verkade en smula rådvill.

 

Så kom, efter viss tvekan, nästa befallning. ”Nå så titta då i uthusen”. Männen lydde, men de kom tillbaka utan att ha något nytt att rapportera. Inga människor fanns i byn och inga djur heller. Alltsammans verkade övergivet, och fogden började undra varför det var så. Bara rävarna verkade belåtna där de strök omkring i snöyran. I skydd av snön närmade de sig den beväpnade skaran. Det här verkade utveckla sig på ett sätt som ingen, vare sig krigare eller rävar, väntat sig.

 

Fogden befallde sina män att åter sitta upp på hästarna för att fortsätta färden till nästa by. Där fick de samma upplevelse som i den första byn. Låsta hus, inga människor, inga djur. Den här gången lät fogden till och med undersöka brunnen, men inte heller där hade någon gömt sig. Skaran fortsatte till by efter by. Dagen gick, men ingen människa visade sig någonstans. Mörkret föll alltmedan snöfallet blev allt ymnigare. Slutligen började den trötte och frusne fogden att muttra något om nattläger. Männen instämde samtidigt som rävarna insåg att även de skulle ges möjlighet att koppla av i sin jakt.

 

Så kom det sig att fogden och hans män stannade i den by de senast undersökt innan mörkret gjorde allt vidare sökande omöjligt. Efter en överläggning, som präglades av villrådighet, blev beslutet att slå in dörrarna till två tätt intill varandra liggande boningshus för att där söka nattläger. Så skedde, och männen gick till vila våta och frusna. Efter denna något förvirrade dag var det ingen som ens kom på tanken att göra upp eld för att få värme.

 

När morgonen grydde hade snöfallet upphört. I stället var det gnistrande kallt. Fogden svor till. Hans män var nämligen inte utrustade för den här sortens väder. Varken snön eller kylan stämde med årstiden. Ingenting annat tycktes förresten stämma heller. Vad återstod? Att söka vidare eller ge upp och vända om till staden?

 

Rävarna hade tillbringat natten i ett uthus med lukt av höns. Eftersom de pälsklädda djuren inte funnit något ätbart var de märkbart irriterade denna morgon. Och irritationen blev givetvis inte mindre av tanken på att åtråvärda fjäderfän nyligen vistats inom de väggar där de tillbringat natten. Men efter viss diskussion beslöt rävarna att lägga förtreten åt sidan för att se vad fogden tänkte ta sig till denna kalla morgon. Och vad de i första omgången fick erfara var att den beväpnade skaran sadlade hästarna för att rida vidare och på nytt söka finna spår av människorna i söder.

 

Färden gick genom en skog som skilde två byar från varandra. Fogden befallde sina män att vara vaksamma och även beredda på överfall. Befallningen upprepades med jämna mellanrum. Men inget hände. Dock fick rävarna problem. De kunde nämligen inte följa efter i det klara vädret lika obehindrat som förut. Solen och spåren i snön hotade att röja deras närvaro. De tvingades därför att hålla allt längre avstånd till fogden och hans män.

 

Plötsligt tog skogen slut. Framför fogden och hans män fanns nu ett stort öppet fält. På den andra sidan fältet syntes nästa by liksom badande i det allt starkare solskenet. Krigarna red ut på den stora yta som öppnat sig framför dem, men de glömde en viktig sak när de gjorde så. De blev nämligen lätt synliga från den skog som omgav fältet på tre sidor.

 

Rävarna stannade i skogsbrynet. Det var helt omöjligt för dem att ge sig ut på fältet utan att bli upptäckta. Men det gjorde inte så mycket eftersom fogden och hans män tog det lugnt och inte visade några tecken på att vilja röra sig framåt. Rävarna satte sig därför ner, men de reste sig igen när de såg något inträffa som skulle bli till ett hett samtalsämne rävar emellan under lång tid framöver.

 

Fogden och hans män hade hunnit en liten bit ut på det stora fältet när de fick se en ensam ryttare som lämnade byn där framme och satte kurs rakt mot dem. Ryttaren var klädd i vitt och hästen var vit, vilket gjorde dem svåra att följa med blicken för den som ville söka urskilja dem mot den nyfallna snön. Fogden, som nu fann att han tillråga på allt hade den skarpa solen i ögonen, befallde de sina att stanna. Förbluffade stirrade männen på den vita gestalten som i galopp kom allt närmare med snön formligen sprutande kring sig. Plötsligt höll den vite ryttaren in sin häst. Han var då helt nära de ovälkomna besökarna.

 

Fogden, som fortfarande hade den skarpa solen i ögonen, fick svårt att urskilja den vitklädde mannen. Han uppfattade dock så pass mycket att det var frågan om en stor stark karl som obeväpnad och med berått mod mötte de kungliga krigarna. Ett mummel utbröt bland fogdens män. ”Skall vi slå ihjäl honom”? frågade någon. ”Skall vi tvinga honom att ge oss pengar”? frågade en annan. ”Skall vi ta honom som gisslan”? undrade en tredje. Men fogden satt helt tyst i den mumlande skaran. Han verkade ännu mer villrådig än tidigare.

 

Till slut blev det den vitklädde gestalten som bröt tystnaden. ”Ni kommer för att pressa oss på pengar”, sade han. ”Men ni skall veta en sak”, fortsatte han, ingen är beredd att ge någonting ifrån sig. Ni kan lika gärna rida hem igen och erkänna att ni varit ute i fullständigt ogjort ärende. Folket i söder släpper minsann inga objudna knektar över sina trösklar”.

 

En av fogdens män tog till orda. ”Slå ihjäl honom”, löd budskapet. ”Vi måste visa att vi verkligen är elaka och att vi menar allvar med det vi säger om det där med att driva in skatter”. Flera av de övriga instämde. ”Ja, slå ihjäl honom”, ropade de med en mun. ”Här kan vi inte stå hela dagen i kylan. Låt oss dra vidare till byn där borta”.

 

Efter en stund lyckades fogden tysta ner de sina och vände sig mot mannen som kommit på den vita hästen. ”Varför är du klädd i vitt”, frågade han. ”Finns det någon mening med det eller är det bara ett sätt för dig att gömma dig i snön”? Mannen på den vita hästen log brett och frågade i sin tur om fogden visste vad den vita färgen egentligen betydde. Men fogden bara skakade på huvudet. ”Jo, vitt är fredens färg om du inte hade kunskap om det förut”, förklarade ryttaren på den vita hästen, fortfarande med ett brett leende på läpparna. ”Färgen för fred innebär i sin tur att folket i söder vill leva i lugn och ro. Vi vill inte ha något med skatteindrivande fogdar att göra”.

 

Knektarna hade nu dragit sina svärd, och de var beredda att döda. Men den vitklädde mannen på den vita hästen log helt lugnt. ”Det är nästan rörande att se er”, sade han helt lugnt. ”Skall det verkligen behövas så många svärd som ni har för att slå ihjäl en ensam man? Förresten, vad säger jag? Ensam? Nej inte alls! Titta mot skogsbrynet så får ni se att jag inte är ensam”.

 

Fogden tittade mot skogsbrynet. Fogdens män tittade också. Och de tittade alla en gång till utan att tro sina ögon. I skogsbrynet runt hela det stora fältet stod beväpnade män i dubbla led. ”Detta är alla vapenföra män hos folket i söder”, sade mannen i vitt helt lugnt. ”De är många. Eller vad säger ni? De är långt fler än vad ni knektar är. Eller hur? Om ni dödar mig, så kommer de att döda er allihopa. Eller vad tror ni”?

 

Fogdens män lät svärden sjunka. De var stumma av förvåning, och stor villrådighet uppstod i skaran. ”Förresten”, fortsatte mannen i vitt, ”ni kan fortsätta till byn där framme om ni vill. Där finns alla våra barn, kvinnor och åldringar. De är beväpnade de också. En annan möjlighet för er är att fly härifrån. Själv skulle jag tro att det är något som passar er bättre”.

 

Vi det här laget hade rävarna dragit sig ifrån skogsbrynet och djupare in bland träden. De ville inte att folket i söder skulle upptäcka dem. Men de ville inte heller missa föreställningen. Därför skickades de två modigaste rävarna fram för att följa fortsättningen. Deras plikt var att berätta för de andra vad de såg och hörde. Men det blev egentligen ingen fortsättning. Något som börjat så dramatiskt slutade helt stilla.

 

Fogden var klok nog att fatta rätt beslut och inte utsätta sig själv och sina män för en oviss strid. I stället stack han svärdet i skidan och konstaterade att han och hans män visst inte var ute efter att ställa till förtret. Han hade bara tänkt sig att helt stilla fråga om inte folket i söder hade lust att betala en obetydlig liten skatt till kungen i huvudstaden. Men det hade man tydligen inte lust till. Så då fick det väl vara då.

 

Så kom det sig att en slokörad fogde red tillbaka till staden vid bäckarna och sjön tillsammans med en hoper minst lika slokörade krigare. De frös, och de hörde länge jublet från folket i söder. Rävarna ilade i förväg eftersom de inte längre var roade av att smyga efter kungens utsände. Fogden och hans män nådde sent om natten fram till sitt hus. De gick genast till sängs, och för en gångs skull föregicks inte deras sömn av en vild fest.

 

Fortsättning: Askan från ugnen 
By: Tags: , ,

15 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Tiden

Det började lida mot vinter. En vår, en sommar och en höst hade Johannes vistats i staden vid bäckarna och sjön. Han hade lärt sig mycket och han hade än mer än förut kommit till insikt om vad han i och för sig visste förut. Det fanns nämligen en del människor som var goda och en del som var onda. Hittills hade Johannes för det mesta råkat ut för de goda människorna, men han förstod att de onda väntade på sin tur att stiga fram och visa sig för honom. ”Men, varför kämpa emot, låt dem komma”, brukade Johannes muttra för sig själv. ”Det onda går ändå aldrig att hindra”.

 

Vid den här tiden bekymrade sig Johannes för två saker. Den ena var allt det skräp som låg ute och som till stor del skulle komma att förstöras om det inte snart kom under tak. Den andra var hur skräpkammarens vårdare och ende invånare skulle klara vintern om han inte hittade en bostad med någon form av värme. Det senare bekymret var egentligen det viktigaste, men hittills hade ingen människa visat det ringaste intresse att hysa Johannes tills det blev vår igen. ”Åldermannen borde känna till min belägenhet”, sade han till sig själv ibland. Men så suckade han tungt och konstaterade att ingen rörde minsta finger för att hjälpa honom.

 

Egentligen hade han fel, för barnen tänkte på Johannes och var villiga att hjälpa honom så gott de kunde. De kom nästan varje dag och bar omkring skräp så gott de förmådde. En dag hade Minna med sig två stora fårskinnsfällar som hon fått med sig hemifrån och som hennes föräldrar sagt att hon skulle ge till Johannes. Fåskinnsfällarna var verkligen välkomna, och de höll den värsta kylan borta om nätterna.

 

På dagarna var kylan inte så besvärande eftersom Johannes hela tiden rörde på sig. Men så snart han stannade upp frös han, och då tänkte han gärna på kojan hemma vid sjön. ”Där gick det i alla fall att hålla varmt något så när”, brukade han säga. Ändå ville han inte företa sig den långa vandringen ända hem. Något sade honom att han skulle stanna och fortsätta med det han höll på med. Han kände spänningen växa inför det okända.

 

Johannes hade gått lös på den nya muren med skräp. Den här gången hölls inte sakerna samman av något rep. I stället var de stuvade på ett fiffigt sätt. Detta medförde i sin tur att han fick lossa dem en och en för att inte riskera att hela muren rasade samman. Nu, sent om hösten, hade Johannes hunnit en liten bit in i den nya muren. Där fanns till slut ett stort hål. Allteftersom han kom vidare fick han ytterligare ett bekymmer på halsen. Det var inte bara att bära ut sakerna. Hans önskan var att försöka ordna dem utomhus på samma sätt som de varit ordnade inomhus. Men det lyckades inte. Skräphögarna bara växte på ett oroväckande sätt utanför den gamla byggnaden. Barnen hjälpte till så gott de kunde, men de visste lika lite som Johannes hur de egentligen skulle bära sig åt.

 

Föremålen i den nya muren hade börjat ändra karaktär. Här fanns saker som Johannes inte kände till. Han förstod inte heller vad de skulle användas till. ”Skräpet måste vara urgammalt eller också är det någon som velat skämta”, muttrade han. Med stelfrusna fingrar tog han isär metallbitar som mestadels var små men inte verkade föreställa någonting. Han vände och vred på dem, men blev inte klokare för det.

 

En dag då det börjat snöa mycket kraftigt hade Johannes lyckats åstadkomma ett så stort hål i muren att han vågat krypa in en liten bit. Till sin förvåning upptäckte han då att han nästan var igenom hindret. Det var egentligen bara frågan om att lossa ett par metallstycken som satt lite hårdare fast än de andra. Johannes lyckades efter en stunds lirkande att få bort dem, och sedan var det bara att krypa ut på den andra sidan av muren. Han fick med sig ett bloss, och när han lyfte det upptäckte han till sin förvåning att där fanns ett stort rum. Det var tomt, och där fanns inget skräp. I gengäld kilade mängder av råttor fram och tillbaka. ”De skräms av ljuset”, muttrade Johannes för sig själv när han kommit över den förvåning han kände.

 

Nu fanns det bara en sak att göra för Johannes, nämligen att krypa tillbaka samma väg han kommit för att hämta fler bloss att lysa sig med. När han väl gjort det kröp han genom muren för andra gången, gick in i rummet och placerade ut blossen för att kunna se ordentligt. Det visade sig att rummet var stort, mycket större än Johannes kunnat ana vid det första besöket. Och vad bättre var – det fanns en enkel eldstad i ett hörn av rummet. Nu tycktes det ena problemet inför vintern vara löst. Med hjälp av eldstaden skulle Johannes kunna hålla den värsta kylan borta.

 

De närmaste dagarna använde Johannes till att städa och ordna i sitt nyfunna utrymme, som han nu kallade tomrummet. Sedan han väl kommit på plats hade han upptäckt att det i tomrummets bortre ända fanns ytterligare en mur med skräp. Men det bekymrade inte Johannes – åtminstone inte just nu. Han tyckte nämligen att han fått det rätt bra ordnat inför vintern och att han nu fick all tid i världen att i lugn och ro sortera skräpkammarens allt märkligare innehåll.

 

Nu gällde det att skaffa något att elda med för att hålla kylan och fukten borta från tomrummet. Eftersom det inte fanns någon användbar ved sneglade Johannes ibland på skräphögarna utanför huset. Det låg nära till hands att bära in gamla spadar och vagnsdelar för att omvandla dem till värme i den enkla eldstaden. Men efter mycket grubblande lyckades Johannes motstå frestelsen. I stället gav han sig ut i skogen utanför staden och bar hem gamla nedfallna grenar som han fick nödtorftigt torra innan de med fräsande ljud fattade eld i den gamla spisen.

 

Johannes funderade mycket över det återstående bekymret inför vintern. Skräpet där utanför dörren blev i allt sämre skick för var dag. Resultatet av allt funderandet över problemet blev att Johannes avlade ett nytt besök hos åldermannen för att klaga sin nöd. Den här gången blev han inte särskilt vänligt bemött. ”Vad gör det om skräpet ligger utomhus en vinter”? Hade åldermannen frågat med snäsig röst. ”Det kan väl inte bli så mycket sämre än det är nu”?

 

Så var det med den saken. Johannes gick hem igen till tomrummet. Han var nu fast besluten att inte bära ut en enda sak till förrän det blev vår igen. ”Till dess får det väl bli som åldermannen sagt”, muttrade han. ”Men till våren skall jag visa alla hur det har gått, och då får väl åldermannen och hans rådsgubbar ta sitt ansvar. Nu har jag talat om hur det står till och det får väl räcka så länge”.

 

Trots vintern och trots att Johannes inte bar ut något mer skräp kom barnen som vanligt. Minna var full av beundran inför tomrummet och menade att det säkert föreställde en riddarsal och att mäktiga män hållit rådslag innanför skräpkammarens murar. Johannes dämpade entusiasmen hos den lilla flickan genom att säga att han inte alls trodde på någon riddare men att det var någonting underligt med skräpet i den mur där han gjort ett stort hål. ”Metallbitar utan funktion tyder på rikedom, men riddare och rådslag…nej, nej”, sade Johannes.

 

En sak skrämde barnen en smula, nämligen råttorna. ”Men”, försäkrade Johannes, ”de är inte det minsta farliga. I stället vill de vara nära människorna och man kan lära dem olika nyttigheter”. Och sedan berättade Johannes för barnen om sina upplevelser tillsammans med råttorna i huvudstaden.

 

Johannes hade redan nått framgång i sina försök att förmå råttorna att genomföra vissa uppgifter. Det gamla tricket att skrämma de små djuren lyckades förträffligt. Så snart de blev rädda kom de hemspringande med svansarna i vädret. ”En dag skall jag ta med mig råttorna till hönshuset och se hur de reagerar där, men först skall jag lära dem fler saker och samtidigt ta reda på vart de helst kilar när de försvinner från tomrummet”, tänkte Johannes.

 

”Finns det inga råttor hemma hos dig vid sjön”? frågade Minna en kall dag då hon och de andra barnen hjälpte Johannes att bära hem ved från skogen. Johannes blev förvånad över frågan, men så började han tänka efter. ”Jo faktiskt”, sade han till slut, ”det finns råttor hemma vid sjön, men de tycks vara av ett annat slag än råttorna här och i huvudstaden”. Johannes avbröt sitt resonemang och började fundera. ”Råttorna hemma vid sjön”, fortsatte han till slut, ”uppträder på ett annat sätt. Jag har aldrig upplevt att det gått att lära dem någonting eller få dem att komma nära människor. De har heller aldrig samlats till flockar som här utan bara visat sig en och en”.

 

Johannes tystnade åter och tänkte efter. ”Det var konstigt”, muttrade han, ”men det här har jag aldrig funderat över förut. Varför brydde vi oss aldrig om råttorna därhemma när vi var små? Och varför visade de sig aldrig om vintern? Kanske var det för kallt och kanske hade de ingen annanstans att ta vägen än till hål i marken. Men varför kom de aldrig in i grottan”?

 

Johannes och barnen bar hem den hopsamlade veden och tände en brasa i den gamla spisen i tomrummet. Efter en stund föll Johannes än en gång i djupa tankar och för barnen verkade det som om han somnat. Minna lade varsamt en fåskinnsfäll över hans axlar där han satt, och några av barnen åtog sig att hålla brasan vid liv. De övriga roade sig med att jaga bort råttorna från tomrummet.

 

Johannes var i tankarna åter hemma vid sjön. Det var vinter, men barnen hade ändå envisats med att gå till grottan. Isen låg tjock på sjön under djup snö. Det var inte särskilt kallt, men himlen doldes av tjocka moln. Barnen låtsades att det var krig i världen och att deras föräldrar dödats av kringstrykande soldater. De kurade ihop sig i grottan och sökte värme från varandra så gott de kunde. Men alla fick inte plats, några måste lämna grottan och ta sin tillflykt någon annanstans. De som gick ut fick krypa in under snötyngda granar, men de var inte nöjda med det utan kom tillbaka till grottan och menade att de som var där inne kunde gå ut så att de kunde bytas om att vistas under granarna.

 

Det var då snöstormen bröt ut. Den började med sakta vindilar som jagade yrsnön över isen på sjön. Sedan tilltog vinden, och allt kändes kallare. Snödrivor bildades snabbt, och granarna erbjöd knappast något skydd längre. Det dröjde inte lång stund förrän alla barnen trängdes i grottan igen. Men nu var det inte tal om att någon skulle gå därifrån. De samlades alla, de var vänner inför en gemensam fara. Ingen kom på tanken att försöka ta sig hem igen.

 

Snart syntes inte sjön längre. Snön vräkte ner och bildade en fullständig ridå. Barnen täckte grottans ingång så gott de kunde med grenar och andra saker som de hade till hands. Men kölden gick inte att stänga ute, den hårda vinden låg på och trängde in genom springorna mellan stenblocken i grottan.

 

Flera barn började gråta, och några sade att det varit fel av dem att låtsas att det var krig i världen. ”Det här är mycket värre än krig”, snyftade en liten parvel, ”jag vill hem till min mamma, för där är det varmt, och det är inte alls några kringstrykande soldater som tagit henne ifrån mig. Jag fryser, titta på mina fingrar, de är vita, och jag har svårt att röra dem”. Den lille parveln lutade sig mot axeln på en flicka som var lite större än han själv.

 

Vid det här laget förstod Johannes att något måste göras och att det måste göras snabbt. Själv hade han börjat tappa känseln i såväl fingrar som tår och förmådde inte mer än att söka få grottans ingång tätare med hjälp av de sista kvistarna på golvet. I det ögonblicket, då de flesta snyftade och alla var beredda att ge upp, fick Johannes höra en röst. Den fanns inom honom, och den var mycket stark. Johannes förstod att ingen annan än han själv uppfattade budskapet.

 

”Jag är Tiden, det är jag som för era liv framåt mot det obevekliga slutet”, sade rösten. ”Jag ger aldrig tillbaka, jag bara tar, sekund för sekund, timma för timma, dag för dag. Många har bett mig stanna, ännu fler har sökt förmå mig till det, men jag ger aldrig med mig. Nu borde ni förstå vad saken gäller. Er tid är ute, ni skall inte komma ur grottan, det enda som återstår är den både fruktansvärda och sköna död som det innebär att frysa ihjäl”.

 

Rösten tystnade, och Johannes insåg sanningen. Ingen av dem hade en möjlighet längre, särskilt som vinden tilltog än mer. Flera av barnen hade redan fallit i djup sömn. Johannes kände hur hans förtvivlan nådde en gräns han inte kunde uthärda. ”Är du kvar”? Skrek han med uppbjudande av sina sista krafter och förstod samtidigt att inget av de andra barnen hörde honom. ”Om du är kvar, så är jag en av de många som vill förmå dig att göra det omöjliga, att vrida dig, Tiden, tillbaka”. Mer än så orkade inte Johannes, även han föll i djup sömn.

 

Johannes vaknade av att Minna ruskade hans axel. Han hörde henne skrika hysteriskt att han var död och att några av pojkarna skulle springa efter hjälp. När Johannes till slut sömndrucket började skaka på huvudet blev Minna genast lugn och bad pojkarna stanna. ”Han lever”, ropade hon, ”han lever”.

 

Ja, Johannes levde, men han var ordentligt omtöcknad. Det här var andra gången som barnen fått honom att i drömmen återvända till barndomen med alla dess minnen. Det barnen upplevt i grottan i snöstormen var alltigenom sanning, och Johannes kunde inte än i denna dag förstå vad som hänt. Barnen hade inte alls dött, de hade vaknat hemma så friska och sunda som om de aldrig varit med om det hemska mötet med döden. ”Tiden”, muttrade Johannes där han satt sömndrucken och insvept i fårskinnsfällen, ”Tiden måste ha tagit fasta på min bön och vridit sig själv tillbaka några timmar. Är det alltså möjligt att rubba hans obevekliga inställning? Kan det ske igen”?

 

Nu blev barnen återigen oroliga för Johannes och trodde att han mist förståndet där han satt och muttrade för sig själv. Men Johannes hade inte mist förståndet. ”Tiden är det mäktigaste som finns”, sade han liksom han talat till sig själv. ”Det gäller kanske bara att bli hans vän och vinna hans förtroende. Om jag möter honom igen, så hoppas jag att det blir under trevligare omständigheter än i snöstormen hemma vid grottan”.

 

Fortsättning: Fogden drar söderut 
By: Tags: , ,

14 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Pergamenten

Sommaren började lida mot sitt slut. Johannes gick omkring i sin skräpkammare och gnolade. Han var glad eftersom han ett par veckor tidigare lyckats lösa ett problem. Det gällde den kompakta mur som funnits framför honom tidigare under sommaren. Med barnens hjälp hade han nämligen lyckats få ut det mesta av muren, och nu låg alltsammans samlat i prydliga högar utanför det stora huset. Men trots framgången var det något som förbryllade Johannes. Det fanns någonting i hela den här historien som han inte riktigt förstod.

 

Muren hade bestått av saker som liksom hade flätats i varandra. Där hade funnits ett långt, långt rep som slingrat sig kring trasiga skrin, kantstötta lerkrukor, rester av plogar, ben från gamla stolar och kläder som möglat eftersom de legat hårt tryckta mot det fuktiga jordgolvet. Johannes hade börjat med att knyta upp repets ena ände. Sedan hade han försiktigt lösgjort sak efter sak, och han hade uppmanat barnen att vara försiktiga när de bar ut de olika föremålen. Repet hade han samlat upp efter hand och format det till en rulle. Rullen hade snabbt blivit mycket stor.

 

Den första dagen hade alla arbetat med glatt sinne. Den andra dagen hade det gått lite trögare eftersom man inte tyckt sig komma någonstans. På den tredje dagen, då reprullen blivit så stor att man tvingats bära ut den i dagsljuset, hade saker och ting börjat hända. Skräpet hade inte längre legat så tätt packat, och repet hade inte hållit ihop de olika sakerna lika hårt som förut. Allting hade verkat mycket lösare och slappare, och rätt som det var hade slutändan på repet kommit fram. Johannes och barnen hade då till sin förvåning funnit att repet varit knutet kring en stor kista som var gjord i ek.

 

Så snart barnen burit ut de sista sakerna som funnits i den stora muren hade Johannes löst upp repet kring kistan och med darrande händer börjat öppna den. Barnen hade samlats omkring honom med förväntansfulla miner, och ett par av pojkarna hade viskat något om guld och skatter. De var helt inställda på att skräpkammarens hemlighet höll på att avslöjas. Men så hade de tittat bakom den plats där den stora muren funnits och förstått att den församlade skaran bara börjat sitt arbete. Bakom kistan fanns nämligen en ny mur av skräp, och den muren var ännu större än den man just arbetat sig igenom.

 

Till slut hade Johannes öppnat kistans lock och så många som kunnat och fått plats hade stirrat ner i det gamla välbyggda föremålet. Besvikelsen hade dock blivit stor när alla insett vad kistan egentligen hade för innehåll. I stället för guld och skatter hade man funnit en bunt gamla pergament. Johannes hade tagit upp dem med varsam hand och bläddrat bland dem med andaktsfull min. Han hade bläddrat länge alltmedan barnen blivit alltmer otåliga. ”De här pergamenten än skrivna på ett mycket gammalt språk”, hade Johannes till slut muttrat medan han eftertänksamt stängt kistans lock igen.

 

Det var alla de här sakerna Johannes gick och tänkte på trots att han gnolade och verkade glad och tillfreds med livet. I själva verket var han djupt bekymrad eftersom de gamla pergamenten berättat om saker han inte väntat sig. Där stod bland mycket annat att läsa att bara jämmer och elände väntade den som försökte ta sig längre in i skräpkammaren. Där stod också att läsa att en kung, som för mycket länge sedan gästat staden vid bäckarna och sjön, uttryckt sitt missnöje med att folket i staden gjorde sig av med sina uttjänta saker genom att bara ställa in dem i skräpkammaren. Men vad ännu värre var, där stod att en biskop en gång gästat staden och fått huvudet avhugget. Huvudet skulle sedan ha slängts längst ner i skräpkammarens källare eftersom folk tyckt att om något var skräp så var det biskopens huvud.

 

Johannes funderade och funderade. Skulle han gräva vidare bland skräpet eller inte? Skulle någon form av förbannelse drabba honom om han fortsatte? Var allt det här verkligen värt allt besvär han lade ner? Mitt i allt funderandet tittade han då och då på alla skräphögarna som låg runt den gamla byggnad som hyst dem så länge. I det läget tog Johannes ett beslut. Han tog pergamentsbunten under armen och gick ner till staden. Han hade bestämt sig för att söka upp åldermannen och be om råd i den kinkiga fråga han blivit ställd inför.

 

Så kom det sig att Johannes en sensommarkväll stod på stadens torg, och i det här läget tvekade han en smula. Visserligen låg åldermannens hus framför honom, men han hade något slags känsla av att det var såväl fel tidpunkt på dygnet som alltför ringa ärende han hade att framföra. Det började skymma, och åldermannen var måhända upptagen av viktigare ting än att med hjälp av Johannes stava sig igenom pergament skrivna på ett ålderdomligt språk.

 

Men så repade Johannes mod och gick med beslutsamma steg fram till åldermannens dörr och bankade hårt på den. Dörren öppnades av tjänaren, som anlade en min som om han undrade vad Johannes var för figur som bankade på så här sent på kvällen. Men så ändrades minen när tjänaren kände igen skräpkammarens invånare. Ett försök till leende syntes på hans läppar och Johannes ombads att stiga innanför dörren. Tjänaren försvann en kort stund, och när han kom tillbaka var han betydligt vänligare till sinnes än förut. Johannes bjöds välkommen och lotsades in till åldermannen som satt på en stol insvept i en fårfäll framför en muntert flammande brasa.

 

Johannes slog sig ner bredvid åldermannen och undrade i sitt stilla sinne om han skulle våga framföra sitt ärende. Men efter en stunds funderande repade han mod och tog fram den digra bunten med pergament som han burit innanför sina slitna kläder. Ett efter ett lade han pergamenten framför åldermannen samtidigt som han berättade vad som stod skrivet på dem. Åldermannen lyssnade utan att avbryta, och han tycktes bli alltmer uppmärksam och förvånad ju mer han fick höra.

 

”Detta är märkligt”, muttrade åldermannen sedan han fått höra allt vad Johannes hade att berätta. Han stirrade in i elden och verkade på något sätt att söka repa mod innan han fortsatte. ”En anfader till mig lär någon gång för länge sedan ha berättat för min farfar om en kista med några gamla dokument i. Någon skall ha ställt in kistan i skräpkammaren och bundit ett rep om den. Denne någon lär ha varit mycket noga med att det skulle vara svårt att komma åt dokumenten och för den sakens skull bundit ihop en massa skräp som han lagt framför kistan. Det måste vara just den kistan som du har hittat”.

 

Åldermannen tystnade och stirrade allt intensivare in i elden. Även Johannes satt tyst och han kände sig minst sagt obehaglig till mods. Samtidigt förstod han att han nu kommit långt in i skräpkammaren och att han nått fram till saker som ingen nu levande invånare i staden varit med om att ställa dit. Tanken svindlade. ”Det är döda mäns och kvinnors skräp jag nu håller på att bära ut”, tänkte Johannes medan han funderade på hur han skulle kunna fortsätta samtalet.

 

Som om åldermannen läst Johannes tankar började han muttra något om vilda anfäder. Han muttrade också något om att allt som ställts in i skräpkammaren under tidernas lopp minsann inte var sådant som man ville bli av med. Ibland hade det i stället rört sig om saker som man velat gömma, och sedan hade man spritt ut rykten att det spökat i skräpkammaren för att kunna hålla folk därifrån. Johannes kände ilningar utefter ryggraden när han hörde detta. Åldermannen visste tydligen mer om skräpkammarens innehåll än han velat påskina.

 

Så satt åldermannen tyst, och hans tystnad varade en lång stund. Johannes trodde att han somnat. Men så lyfte plötsligt den gamle mannen sitt huvud och tittade Johannes djupt i ögonen. Hans minspel utstrålade djupt allvar. ”Det där med biskopens huvud kan vara sant”, sade han. ”Det finns nämligen en gammal tradition som säger att en biskop kom hit på den tiden då våra förfäder trodde på de gamla gudarna. Biskopen ville kristna alla som han mötte. Men förfäderna slog ihjäl honom, och man lär ha undrat över vart hans huvud tog vägen. Javisst, det är klart att man slängde det i skräpkammaren. Den bör ju ha funnits redan på den tiden”.

 

Åldermannen tystnade åter. Han satt länge och stirrade in i den slocknande elden. Johannes trodde återigen att den gamle mannen somnat. Så var det dock inte. ”Johannes, är du kristen, tror du på Gud”? Frågan kom helt plötsligt och rösten som ställde den var mycket svag.

 

Johannes blev bestört. Detta var absolut inget som han väntat sig. Han kom sig inte ens för att svara. Åldermannen vände blicken mot sin besökare, och blicken visade att han förstått vilka problem han skapat. ”Det är en fråga om förtroende mellan oss”, löd fortsättningen. ”Jag har aldrig kunnat beröra det här med någon annan, men dig litar jag på. Det är nämligen så att jag aldrig kunnat bli någon god kristen, och nu när jag snart skall dö måste jag finna någon form av frid. Inför vår biskop och våra präster har jag alltid varit tvungen att förställa mig och låtsas vara troende. Allt det där har varit en roll som jag varit tvungen att spela på grund av mitt höga ämbete. För vem eller vilka av stadens invånare hade velat ha en ålderman som förnekat Gud och prästerskapet”?

 

Åldermannen tystnade åter. Elden framför honom hade nu brunnit ner, och det var bara det svaga ljuset från glöden som gjorde det möjligt för Johannes att se konturerna av den gamle mannens ansikte. Johannes trodde återigen att åldermannen somnat, men så vände stadens ledare än en gång ansiktet mot sin gäst. ”Svara mig Johannes”, bad han, ”finns Gud”?

 

Nu var det Johannes som blev sittande tyst en lång stund. Efter en del funderande beslöt han sig för att göra den gamle mannen till viljes och besvara frågan. ”Nej”, sade han sakta, ”jag har ingen gud, jag har bara mig själv. Jag är lyckligast så, för då behöver jag inte fundera över vad som skall hända den dag jag dör. Jag blir till aska och så är alltsammans över. Om jag trodde på Gud skulle jag bara få en massa bekymmer med allt det där som prästerna söker tuta i de fattiga om synd och ånger. Själv försöker jag leva ett ärligt liv, och jag struntar i vad andra tycker och tänker om mig”.

 

Åldermannen reste sig nu upp för första gången sedan Johannes kommit. Vid det här laget var nästan mörkt i rummet, men Johannes kunde ändå ana att den gamle mannen darrade av rörelse. ”Johannes”, sade han, ”du har just gjort mig en stor tjänst. Jag har funnit ännu en människa som inför en annan vågar förneka det som så länge varit ledstjärnan för hela vår värld. Om någon präst hört oss denna kväll skulle vi båda ha råkat illa ut. Låt oss därför tills vidare glömma vårt samtalsämne”.

 

Åldermannen sjönk åter ner på sin stol. Johannes förstod att det var dags men han hejdades av en svag röst. ”Skräpkammaren är en märklig plats”, hörde han åldermannen närmast viska fram. ”Du skall vara rädd om den och dess innehåll, för det som finns där hittar du ingen annanstans. Det var därför som jag bad dig att komma till staden och ta hand om skräpet. Det måste ordnas upp, och du måste för din del våga gå vidare. Jag vet kanske vad som väntar dig, men det är ännu inte dags att berätta om det. Om jag gjorde det skulle du kanske tveka i högre grad än vad du gör nu. Gå i stället upp på kullen till din vilostad och bered dig för en ny arbetsdag”.

 

Johannes reste sig än en gång men hejdades åter. ”Har du varit framme vid hönshuset? frågade åldermannen. Naturligtvis svarade Johannes ja, och han kunde då urskilja ett roat leende på åldermannens läppar. ”Du skall inte vara rädd för hönshuset”, löd fortsättningen. ”Hela den byggnaden och alla dess invånare är egentligen ett enda stort skämt”. Nu kände Johannes att han inte riktigt förstod. ”Vem äger hönshuset och vem ger hönsen mat”, dristade han sig att fråga. Men han fick inget svar. Åldermannen satt åter tyst i mörkret, men till slut sade han, fortfarande i road ton, att det fick Johannes fråga rävarna om.

 

När nu Johannes för tredje gången bröt upp blev han inte hejdad. Tjänaren visade honom vägen ut, och när han steg ner på torget fann han det tomt och ödsligt. Det var bara i fogdens hus som det brann ljus, och därifrån hörde glada skratt. Fogdens beryktade festande var i full gång. Med pergamentsrullen tätt tryck intill sig halvsprang Johannes till skräpkammaren.

#next_pages_container { width: 5px; hight: 5px; position: absolute; top: -100px; left: -100px; z-index: 2147483647 !important; }

By: Tags: , ,

13 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Främlingarna

Kungen i huvudstaden kände att han fick allt fler problem på halsen. Inte nog med att han tvingades fundera över vad som hände på andra sidan haven eller vad kammarherrarna hade för sig när han inte var närvarande. Nej, nu hade människor i allt större skaror börjat flytta in till huvudstaden från landsbygden. De som kom mötte föga förståelse för sin situation. De som bodde i huvudstaden kallade dem nämligen för främlingar och ville inte släppa in dem i någon form av gemenskap.

 

Ansvaret för främlingarna vilade på kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Kammarherren kände både maktlöshet och förtvivlan. Nöden var nämligen stor bland främlingarna, och det fanns givetvis inga pengar som kunde användas till att lindra nöden hos de människor som kom till huvudstaden med hopp om att finna arbete och försörjning. Alla som kom motades efter hand ut till usla bostäder i huvudstadens utkanter. Där fick de stanna i väntan på besked om de var välkomna till någon syssla eller ej. De allra flesta fick beskedet att ingenting fanns att hämta. Vad som sedan hände var det egentligen ingen som visste.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga gick av och an i sitt ämbetsrum. Han ställde en rad frågor, men han fick aldrig några svar. Det fanns ingen som visade minsta lust att dela hans bekymmer, och naturligtvis var finanskammarherren den som var svårast att få kontakt med. Där fanns bara snäsiga svar att hämta när kammarherren för gamla sjuka och fattiga någon enstaka gång dristade sig att föra på tal att det fanns en värld utanför det trygga hus där kammarherrarna förbrukade sina liv.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga fortsatte att ställa sina frågor. Varför kom det så många människor från landsbygden till huvudstaden? Löd den viktigaste frågan. Svaret visste han redan, men han upprepade ändå frågan med stor envishet. De många och långa krigen tillsammans med flera års missväxt gjorde att det var ont om mat. Detta var något som även invånarna i huvudstaden tidvis fått känna av. Människorna ute på landsbygden svalt samtidigt som de ville ge sina barn en dräglig framtid. Därför sökte de sig till en plats där det redan fanns gott om folk som hade en god tillvaro och slapp svälta. De som redan hade gott om mat och andra tillgångar kunde ge med sig av sitt överflöd till andra, löd resonemanget.

 

Men så enkelt var det egentligen inte. Det förstod även kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Människorna var inte skapta att ge varandra tröst. I stället stötte de ifrån sig dem som var avvikande och som inte var på jämställd fot med dem som arbetat sig fram till en trygg tillvaro. ”Människorna är inte bättre än djuren”, suckade kammarherren när han kommit så här långt i sina resonemang. ”Skillnaden är bara den att vi tappat pälsen och rest oss på bakbenen. Vi är beredda att slå ut dem som inte håller måttet, och vi sparkar gärna på dem som redan ligger ner. För oss invånare här i huvudstaden finns bara två alternativ. Antingen måste vi ta hand om människorna från landsbygden eller också måste vi hindra dem från att över huvud taget komma innanför stadens gränser”.

 

Kammarherren fortsatte att fundera. Ännu var det sommar, det visste kammarherren såväl som alla andra. Men det skulle komma en vinter. Och vintern bjöd på umbäranden för alla dem som hade dåliga bostäder och var utan försörjning och mat. Efter ännu fler funderingar beslöt sig kammarherren att ta upp saken med kungen nästa gång alla samlades för överläggningar. Men han hade inget hopp om gensvar eftersom kungen alltid satte propparna i öronen så fort det var tal om pengar och utgifter.

 

Nästa fråga som kammarherren ställde sig hade han definitivt inget svar på. Vad skulle kunna hända om alltför många främlingar kom till huvudstaden? Och vad skulle kunna hända en kall vinterdag när det över huvud taget inte fanns någon mat åt alla de människor som verkligen behövde något att äta?  Kammarherrens steg blev allt snabbare där han gick fram och tillbaka i sitt ämbetsrum. Han kände sig förvisso både maktlös och förtvivlad. Givetvis hade han fler frågor att ställa sig. Men han vågade inte eftersom svaren inte stod att finna.

 

Kungen samlade återigen sina kammarherrar för den vanliga överläggningen. Alla gamla slitna ärenden ältades, och innan det var dags för kammarherren för gamla sjuka och fattiga att ta till orda satte kungen som vanligt propparna i öronen. Ingenting hörde han, och efter en stund sov han. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga framförde trots allt småningom sitt ärende, men det fanns ingen kung som lyssnade till det viktiga budskapet. I stället tog finanskammarherren som vanligt över diskussionen och frågade ironiskt varifrån man skulle ta pengarna för att lindra nöden hos främlingarna. Eftersom inget svar fanns på den frågan, så avstannade all diskussion.

 

Den här gången struntade kammarherren för gamla sjuka och fattiga att följa med de övriga kammarherrarna till krogen efter överläggningen med kungen. I stället gick han till sitt ämbetsrum där han tog av sig sin ämbetsdräkt och letade fram en omgång slitna kläder som han gömt i en skrubb. Så illa klädd hade kammarherren för gamla sjuka och fattiga aldrig varit förut. Men han fann sig tillrätta i sin ovanliga utstyrsel och gav sig med långsamma steg mot huvudstadens utkanter. Hans avsikt var att själv bilda sig en uppfattning om hur främlingarna hade det i sina usla bostäder.

 

Under sin långsamma vandring drog kammarherren en gammal och uttjänt huvudbonad över pannan för att inte bli igenkänd av någon när han drog genom gatorna. Vid det här laget liknade han mest en tiggare, och ingen skulle i sin vildaste fantasi kunnat gissa att det var en av kungens kammarherrar han mötte. Ju längre kammarherren gick ut ifrån staden desto glesare låg husen. Till slut var han långt utanför huvudstaden, och han kände inte igen sig. Så här långt borta hade han aldrig varit förut.

 

Kvällen kom, men trots att det fortfarande var sommar började kammarherren känna sig frusen. Varför förstod han inte, men han drog de trasiga kläderna så tätt intill sig han någonsin kunde. Han gick allt fortare för att kunna hålla värmen, och småningom kände han sig en smula bättre till mods. ”Det gäller att inte ge upp”, tänkte han medan han i allt snabbare tempo sökte bli av med den obehagskänsla som det innebär att känna sig kall och frysa.

 

Till slut, i halvmörker, nådde kungens kammarherre för gamla sjuka och fattiga en av de numera alltför många platser där främlingarna höll till. Den första människa han mötte var ett litet barn som stod framför ett eländigt skjul och grät. Den lille var alldeles uppgiven av gråt, och kammarherren, som givetvis inte hade några egna barn, stannade och undrade vad det hela handlade om. Nu, i halvskummet, upplevde han något han bara hört talas om, något som rörde honom djupt in i hjärtat.

 

”Jag är hungrig”, sade det lilla barnet, och kammarherren kunde uppfatta att barnet snarast hickade fram orden. ”Jag vill ha något att äta”. Barnet satte sig ner och försökte torka sina tårar, men det hjälpte inte, för det kom ständigt nya tårar. Kammarherren stod helt stel. ”Vad är detta? tänkte han medan han försökte göra sig själv så liten som möjligt för att undgå upptäckt. ”Vad händer med barnet om det inte för något att äta? fortsatte han sitt nu nästan hysteriska resonemang. ”Kommer barnet att svälta ihjäl, eller vad händer? Vi som är vana vid att få mat på bestämda tider trots dåliga statsfinanser kan ju inte fatta varför man inte får mat när man är hungrig”.

 

Nu blev det så att kammarherren i det närmaste fick svar på sina frågor. Ut ur det eländiga skjulet kom nämligen en kvinna, som var mager och verkade åldrad i förtid. Tydligen var hon barnets mor eftersom hon gick fram och tog den lille i famnen. ”Såja”, sade hon helt stilla medan hon kramade sitt barn. ”I morgon skall vi tillsammans med flera andra gå till huvudstaden och fråga kungen om han kan ge oss något att äta. Kungen har ju så gott om pengar att han skulle kunna ge oss lite av sitt överflöd”.

 

Den lille fortsatte sitt snyftande och kröp ihop i moderns famn. ”Jag vill ha mat nu”, sade han medan han fortsatte att torka sina tårar. De båda drog sig in i skjulet, och kammarherren såg dem inte mer. Kammarherren gick därifrån, och han kände att även han hade tårar i ögonen. Han behövde inte se mer. Han förstod hur det stod till hos främlingarna.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga tog av sig den slitna huvudbonaden och gick med raska steg mot huvudstaden. Nu spelade det inte längre någon roll om han blev igenkänd. Han styrde stegen direkt till slottet, och han hade bara en sak i huvudet, nämligen att det nu var dags att prata allvar med kungen. Väl framkommen bankade han hårt på slottsporten. Efter en stund öppnades en lucka i den stora porten och en tjänare tittade ut med skrämd blick. ”Vem är du och vad vill du”, lydde den fråga som till slut ställdes.

 

Kammarherren kände att han måste tygla sin begynnande vrede. Med darrande röst bad han att få tala med kungen. Tjänaren som stirrade ut genom luckan såg framför sig en luggsliten figur som påstod sig vara kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Efter att ha stirrat en stund till och konstaterat att den luggslitna figuren ingalunda kunde vara en så förnäm herre, stängde han luckan med en suck som kunde uppfattas som något av ett jaså.

 

Den som är arg och besviken ger inte upp så lätt. Det gjorde inte kammarherren heller. Han bankade igen, och han bankade hårdare än förut. ”Jag vill träffa kungen”, skrek han. Men ingen svarade, ingen lucka öppnades mer. Kammarherren bankade igen, och han bankade länge. Till slut gled han av ren utmattning ned på knä framför porten och höjde händerna mot himlen. ”Jävla kung”, skrek han allt vad han orkade, ”jag vill se dig i ögonen och få reda på vad du tänker om alla främlingar som är på väg”. Men inget hände. Kammarherrens röst ekade längs slottets murar och dog ut.

 

Mörkret var totalt denna sommarnatt. Varken stjärnor eller måne lyste genom de tjocka moln som vilade över huvudstaden. Kammarherren reste sig till slut på darrande ben och upptäckte hur mörkt det egentligen var, och han undrade hur han skulle kunna hitta hem. Då upptäckte han något mycket märkligt. Det var en skugga och ett bloss som liksom frigjorde sig ur mörkret i backen nedanför slottet. Den underliga företeelsen närmade sig, och kammarherren kände sig minst sagt olustig. Till slut var blosset framme hos honom, och han kunde nu se att blosset hölls av en man i prästkläder.

 

De båda stod helt nära varandra med blosset emellan sig. ”Jag skall lysa din väg hem denna mörka natt”, sade skepnaden i prästkläder. Kammarherren lade märke till att skepnadens ansikte var genomskinligt och att hans fötter inte nådde marken. Ingen sade något, skepnaden vände och svävade nedför backen med blosset i handen. Kammarherren kunde inte längre styra sin vilja. Han bara följde efter och fann snart att han gick längs stadens stenbelagda gator med blosset framför sig. Ingen människa syntes. Alla dörrar var stängda och alla fönster var mörka.

 

Snart stod de båda framför kammarherrarnas hus. Skepnaden med blosset hade stannat, och han vände sig nu mot kammarherren för gamla sjuka och fattiga. ”Det du gjort denna kväll har varit styrt av dina känslor”, sade han med djupt allvar i rösten. ”Du har all heder av det du gjort”, löd den minst lika allvarsamma fortsättningen. ”Men om du fortsätter så här retar du kungen så till den milda grad att han låter hugga av ditt huvud. Det är bara du som förstår främlingarna och deras belägenhet, ingen annan. Var därför försiktig. Framtiden behöver dig”.

 

Skepnaden började förlora sina konturer. Snart upplöstes den i tomma intet och blosset slocknade. Kammarherren stod ensam kvar på gatan i det kompakta mörker som rådde, uppvaknad ur något som liknat en dvala och darrande av skräck. ”Kom tillbaka”, skrek han. ”Förklara vad du menar”. Men ingen svarade. För andra gången denna kväll dog kammarherrens röst ut i ett eko. På skälvande ben lyckades han ta sig uppför trappan till det hus där han bodde och verkade tillsammans med sina ämbetsbröder. Blöt av svett nådde han till slut sitt enkla sovrum och väl inkommen där kastade han sig på sin säng och somnade tvärt. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga sov länge, och han sov den goda sömn som bara förunnas den som inte plågas av hunger eller tandvärk.

 

Fortsättning: Pergamenten 
By: Tags: , ,

12 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Båtarna

Fogden var förtjust i fester. Det visste alla. Han hade också funnit en mycket speciell plats att vistas på tillsammans med sina soldater när det gällde att äta och dricka gott. Det var en plats dit ingen av stadens invånare vågat sig i mannaminne, en plats där det sades att det spökade. Alla föräldrar i staden vid bäckarna och sjön varnade sina barn för den platsen från deras späda år.

 

Alltsammans handlade om ett stort och mycket förfallet slott som låg på en udde en bra bit från staden. Ingen visste vem som en gång i världen bott i slottet eller vad det använts till. Man gissade på allt från en mäktig kung till troll som skulle ha roat sig med att kasta ut stora stenar på udden om nätterna. Hursomhelst fanns fortfarande slottets tjocka stenmurar kvar och rykten sade att ett och annat rum fortfarande hade tak.

 

Fogden hade förälskat sig i slottet på udden i sjön av speciella skäl. Redan den första våren i staden hade fogden ridit runt sjön tillsammans med sina män. De hade sett skräpkammaren där den låg uppe på kullen, de hade passerat hönshuset, och de hade ridit länge längs sjön på närmast obefintliga stigar mellan gamla och delvis döda alar. Till slut hade de nått fram till udden där det gamla slottet låg halvt gömt i snår av hassel och björk.

 

Liksom i förundran över att något sådant kunde finnas hade fogden stigit av hästen och gått fram till slottet. Även hans män hade stigit av och följt efter sin herre. Tillsammans hade de öppnat den förfallna porten och gått in på borggården. Där hade de stannat och beundrat de välbyggda murarna vars krön var bevuxna med gamla förvridna buskar.

 

”Vad är detta? hade fogden frågat. ”Och varför är alltsammans övergivet? Det här hade egentligen varit den bästa platsen för oss. Varför såg inte kungen till att detta blev vår bostad? Men förresten”, fogden hade stannat här i sin tankegång. Han hade insett att kungen omöjligt kunnat känna till platsen. Han hade också, efter viss funderande, insett att detta inte var någon bra plats att bo på eftersom det var alldeles på tok för långt till staden.

 

Vi det här laget hade fogden stått länge i sina egna tankar medan hans soldater hade börjat undra en smula över hur det egentligen stod till med deras herre. Men så, helt plötslig, hade fogden brustit ut i skratt, och han hade skrattat så länge att soldaterna börjat fråga sig om han mist förståndet. Som om fogden förstått vad hans soldater funderat över hade han lugnat sig, ställt sig på en sten och med hög röst förklarat att det här var den bästa tänkbara tillflyktsorten i både krig och fred. Soldaterna hade tittat på varandra och undrat vad fogden egentligen menat, men ingen hade frågat någonting.

 

Så kom det sig att fogden och hans män började betrakta det övergivna och förfallna slottet som sin egendom. Vid ett tillfälle frågade fogden åldermannen varför ingen bodde i slottet, men åldermannen svarade inte. Han såg bara förskräckt ut och bytte hastigt samtalsämne. Fogden förstod att ämnet var ömtåligt, och han frågade inte mer. I stället lyssnade han några gånger på invånare i staden som med avsky talade om slottet på udden i sjön. Fogden förstod att ingen ville bege sig dit, och det räckte för honom.

 

Sedan fogden och hans män ridit några gånger bort till slottet insåg de att vägen runt sjön var alldeles för tidsödande och besvärlig. Därför började fogden fundera på möjligheten att ta sig sjövägen till sin tillflyktsort. Resultatet av funderingarna blev att fogden befallde sina män att bygga båtar. De skulle bygga så många båtar att de alla kunde färdas från staden till slottet och därmed slippa att låta hästarna ta sig förbi hönshuset och de döda alarna. Vad fogden lät bli att berätta för sina män var att han skrämdes av hönshuset och dess invånare.

 

Framemot hösten det första året började så fogdens män att bygga båtar. Virket lurade de till sig av såväl köpmän i staden som bönder på landsbygden. Inget fick ju kosta någonting, så det gällde givetvis att stjäla så mycket som möjligt. Det dröjde inte många dagar innan båtarna var färdiga. En vacker eftermiddag låg de förtöjda sida vid sida vid mynningen av den ena bäcken. Det handlade om välbyggda båtar som hade såväl åror som segel.

 

Nu var det så att fogden aldrig satt sin fot i en båt. Tursamt nog var några av hans män vana vid sjön. Det var därför de kunnat bygga båtarna. De hade vuxit upp vid kusten nära huvudstaden och i sin ungdom deltagit i såväl båtbyggen som djärva seglatser. Ett par av dem hade till och med arbetat som timmermän ombord på stora fartyg på väg till främmande länder.

 

Fogden inspekterade sin nybyggda flotta där den låg vid den stora insjön. Naturligtvis hade många av stadens invånare i nyfikenhet samlats för att få en skymt av den begivenhet som innebar att fogden för första gången gick ombord. Men fogden ville inte ha några åskådare eller nyfikna stadsbor som tittade på. Därför röt han till ordentligt, varefter skarorna av nyfikna skingrades och var och en gick hem till sitt.

 

I skymningen gick alla till slut ombord. Fogden såg rädd ut. Hans ben darrade betänkligt när han steg i den största båten. De mera sjövana soldater log i smyg när de såg hur deras ledare tog ett krampaktigt tag i relingen och på knäna hasade sig till farkostens mitt. Där satte han sig på en bräda, och alla såg att han var vit i ansiktet av skräck.

 

Båtarna lade ut den ena efter den andra. Eftersom det blåste friskt kunde man använda seglen och låta årorna vara. Nu var fogden inte fullt lika rädd som förut, och de av männen som var i samma båt kunde se hur färgen gradvis återvände i hans ansikte.

 

Ute på sjön tog vinden i och vågorna blev högre. Fogden ansiktsfärg skiftade än en gång och nyansen ändrades från svagt rosa till grönt. Han höll alltmer krampaktigt i relingen medan hans sjövana soldater lugnt seglade den lilla farkosten mot målet. Mörkret föll, och när fogden av denna anledning inte längre såg någon strand brast han först ut i okvädningsord och sedan i gråt. Männen i båten tittade fundersamt på varandra, varefter de fick se sin herre kräkas.

 

Vinden tog i ytterligare, och de små båtarna guppade allt häftigare på vågorna. Nu började till och med de sjövana soldaterna ana oråd. ”På en sådan här liten sjö kan det bara inte blåsa så här häftigt”, sade en av dem. ”Någonting är galet, men jag vet inte vad”.

 

Som tur var hade den krigiska skaran medvind. Därför gick färden snabbt mot slottet på udden. Och ju mer vinden tog i desto snabbare gick det. ”Land i sikte”, ropades det från en av båtarna. Och mycket riktigt, slottet dök upp i mörkret. Nu fick man brått att ta ner seglen i fruktan att båtarna skulle kastas upp på den steniga stranden. Då blev plötsligt allt lugnt, vinden dog ut, vågorna lade sig och sjön blev spegelblank. Männen tittade förvånade på varandra. Fogden vaknade upp ur sitt illamående, och någon muttrade något om trolltyg.

 

De förvånade männen tog till årorna och började ro mot stranden. De var mycket försiktiga eftersom de anade oråd. Sjön var fortfarande spegelblank, månen var på väg upp, och dess glitter spred sig över vattenytan. Männen vilade på årorna och tystnaden var fullständig så när som på det svaga skvalpet från båtarna. Även om någon velat säga någonting, så var det ingen som vågade.

 

Efter en stund reste sig fogden på darriga ben. Han lyckades ställa sig upp, men plötsligt hördes ett hånskratt från slottet. Fogden satte sig åter pladask, och männen runt omkring honom kände hur deras knän darrade. Så kom ett nytt skratt, så kom det ytterligare en rad skratt som alla ekade över nejden.

 

Männen i båtarna kände sig i allra högsta grad rådvilla. De var nu inne vid stranden och det räckte för att fogden skulle repa mod och glömma sitt illamående. Han sträckte händerna mot en sten, drog in båten och hoppade i land. Fogden drog sitt svärd, och när männen i båtarna såg sin herre och ledare repa mod tvekade de inte längre. En efter en steg även de i land och drog upp båtarna på stranden. Fogden var redan på väg in i slottet, och männen hörde honom rasande ropa efter den som hånskrattat.

 

Kvällen blev kall, och sedan soldaterna förgäves letat igenom slottet på jakt efter den som hånskrattat slog de sig ner vid stranden och tände eldar. Fogden stoppade svärdet i skidan och befallde fram mat och dryck. Snart fräste fett fläsk på spett över eldarna, och alla åt och släckte sin törst med starkt öl. Ju längre kvällen skred fram desto muntrare blev man över det som inträffat.

 

Vid midnatt, när månen stod högt på himlen, var det knappast någon som längre mindes äventyret på sjön eller de hånskratt som ljudit från slottet. Bara fogden vankade av och an. Han kände oro, och han kunde inte glömma sitt illamående och den skräck han känt under färden. Han undrade vem det varit som hånskrattat åt honom, han som var en så mäktig man. ”Varför ville inte åldermannen prata med mig om den här platsen”? muttrade han hela tiden där han gick fram och tillbaka längs stranden.

 

Fortsättning: Främlingarna 
By: Tags: , ,

11 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Året vid sjön

Framemot eftermiddagen hörde Johannes glada barnaröster i backen nedanför skräpkammaren. Eftersom han sedan återkomsten från torget ägnat större delen av dagen åt att grunna över hur han skulle komma förbi den stora muren av saker, kände han sig lite missmodig. I det läget fick barnarösterna rätt effekt. De livade upp Johannes och gjorde honom förväntansfull.

 

Minna nådde fram först. De övriga stannade lite tvekande på avstånd. ”Johannes, Johannes”, ropade Minna ivrigt, ”nu är vi här, och det var många barn som ville följa med. Jag har talat om för dem allesammans att du inte alls är underlig utan helt vanlig. Så du skall inte tro att de är rädda för dig”.

 

Minna flämtade en smula efter ansträngningen att halvspringa uppför kullen. Hon tog helt stilla Johannes vid handen och ledde honom fram till de andra barnen. Alla såg lite blyga ut, men det fanns också en massa nyfikenhet i deras blickar. En liten parvel i slitna kläder tog tummen ur munnen och frågade på sitt barnspråk om Johannes trodde att det fanns en skatt längst ner i skräpkammarens källare. Hans pappa hade bett honom ställa frågan, för pappan var så angelägen om att få besked om det här talet om en skatt verkligen var sant.

 

Johannes dröjde med svaret, och han kände hur barnens blickar liksom borrade sig in i honom. Samtidigt förstod Johannes att de vuxna nere i staden nu var införstådda med att skräpkammaren fått en invånare och att denne invånare ingalunda var farlig för barnen. Han tittade på den lille parveln som ställt frågan och som nu förväntansfullt sög på sin tumme. ”Ja”, sade Johannes sakta, ”jag vet inte om det finns någon skatt i skräpkammarens källare. Men till slut får jag nog veta hur det ligger till. Först måste jag bära ut allt skräp som finns därinne och sortera det. Men ni skall alla veta att det kommer att ta lång tid, för jag får ju ingen hjälp att bära”.

 

När barnen hört svaret såg de först mycket besvikna ut. Men plötsligt frågade en liten flicka som stod bakom alla de andra om inte hon kunde få hjälpa till att bära skräp. ”Ja”, skrek flera av barnen på en gång, ”vi kan ju allesammans hjälpa Johannes, och då går det mycket fortare”. Barnen blev allt ivrigare, upplivade av tanken att få hjälpa till och bära skräp och kanske småningom få svaret på den lille parvelns fråga. Följden blev att de började prata i munnen på varandra i sina försök att komma med idéer om hur man skulle bära sig åt.

 

Johannes log invärtes när han insåg att han på ett fiffigt sätt fått barnen att själva föreslå att de skulle bära skräp. Till slut bad han barnen vara tysta och lyssna på honom. ”Det är roligt att höra att ni vill vara här och arbeta med mig”, sade han. ”Men ni skall veta att det blir ett svårt arbete. Många saker är tunga att bära. Ni måste också lära er att lägga skräpet i de rätta högarna så att vi inte blandar ihop olika sorters saker och ting för mycket”.

 

Så kom det sig att Johannes denna tidiga sommardag tog barnen från staden vid bäckarna och sjön till sig och gjorde dem till sina goda vänner och medarbetare. Han hoppades att han skulle finna mycket glädje tillsammans med de små och ivriga människorna. Han hoppades också att ingen skulle skada sig i sina försök att överträffa de andra i duktighet att bära skräp. Och naturligtvis önskade han att barnen i sin tur skulle få glädje av sitt slit.

 

Johannes förde barnen till skräpkammarens dörr. ”Ni ser vad som finns därinne”, sade han sakta. ”Det finns en hel mur av skräp som vi måste vara mycket försiktiga med. För om vi inte är försiktiga så får vi alltsammans över oss, och då kan det gå riktigt illa”.

 

Barnen stod tysta och betraktade muren. De förstod att de måste ta alltsammans mycket lugnt. Samtidigt fanns känslan av förtroende för Johannes. De betraktade honom som något märkligt, och de var beredda att lyda honom i allt han sade. Johannes å sin sida var rädd om sina nya vänner. Han ville dem allt väl.

 

Alla gick nu bort från skräpkammarens dörr och ställde sig invid de buskar som Johannes lämnat kvar när han röjt invid det gamla huset. De såg upp mot himlen som hastigt mörknade. Den första blixten syntes, det första åskdånet hördes. Barnen blev oroliga och rädda. Johannes ställde sig mitt ibland dem och tog några av dem i sin famn. ”Gå hem”, sade han stilla, ”det blir ett ordentligt oväder, och det är bättre att ni är hos era föräldrar än stannar här när regnet kommer”.

 

Ingen sade något. Flera av barnen gav sig iväg, men Minna och några till bad Johannes att få stanna. ”Det finns ändå ingen hemma hos oss”, sade Minna. ”Det är bättre att vi stannar här så vi slipper bli blöta. Och så kan vi ju hjälpa dig att bära in skräpet som ligger ute och blir blött”.

 

Johannes log. Bära in skräpet igen. Nej, det var inte vad han önskade. Hellre fick det ligga ute och fördärvas. Nu när han kommit så här långt ville han inte ge upp tanken att komma förbi det stora hindret för att se vad som fanns bakom det. Allt detta förklarade han för barnen när han hastigt drog dem med sig in för att komma undan de första regndropparna.

 

Blixtarna korsade den mörka himlen, och åskan mullrade. Ovädret var mitt över staden. Barnen kröp ihop hos Johannes och sökte skydd. ”Jag är rädd”, sade en liten flicka. De andra instämde. Johannes sökte trösta barnen så gott det gick. Han sade att det här inte var så farligt, han stängde skräpkammarens dörr, tände ett ljus och började vad han själv kallade en lång berättelse. Den berättelsen hade kunnat räcka över många åskväder om han bara fått möjlighet att berätta den till slut.

 

”Barn”, sade Johannes sakta, ”jag har också varit ett barn även om ingen tror det när man ser mig nu. När jag var liten var världen lika ond som den är idag, och jag och mina lekkamrater var alltid rädda för framtiden. Det var något som våra föräldrar lärde oss eftersom även de alltid var rädda för vad som skulle komma. Förresten, är ni rädda”? Johannes tystnade i väntan på någon form av svar. ”Vi är bara rädda för åskan”, sade en liten ljuslockig pojke efter en stund. ”Och så säger mamma att vi skall akta oss för fogden”, fortsatte han. ”För fogden verkar inte vara snäll. Annars är vi inte rädda”. De andra barnen nickade instämmande, och Johannes kände sig lugnad. ”De här barnen är trygga”, tänkte han. ”Jag får akta mig för att berätta hela sanningen för dem”.

 

Johannes kände hur han liksom domnade bort. Framför sig såg han grottan vid sjön hemma hos folket i norr. Han mindes en eftermiddag i sin barndom. Då liksom nu bröt ett åskväder ut, och ingen fick någon möjlighet att gå därifrån. Det var många barn som samlats vid sjöstranden, och flera av dem var långt hemifrån. Det var en vacker sommardag och alla hade badat.

 

Så snart som åskvädret brutit ut sökte sig barnen till grottan, men problemet var att inte alla fick plats under det skyddande taket. Johannes hann först, och han försökte så gott han kunde att ordna för de andra. Flera av barnen stod vid sjöstranden och bara skrek av rädsla. Den som skrek högst var en liten pojke som allmän kallades Pissenisse. Han var son till en rik bonde, men han hade blivit så till den milda grad omhuldad att han förlorat såväl initiativförmågan som sin egen vilja. Sitt namn hade han fått för att han inte kunde hålla tätt när han sov. Pissenisse blev så rädd för åskan att han inte visste vad han gjorde.

 

Johannes gjorde så gott han kunde genom att föra så många som möjligt till skyddet i grottan. Ovädret blev fruktansvärt. Regnet övergick i hagel, och det slog så hårt på barnens skinn att flera av dem blödde. Eftersom alla barn inte fick plats i grottan ordnade Johannes i all hast skydd under en stor och mycket kraftig gran. Själv var Johannes vid det här laget full av sår efter hagel, men det var inget han brydde sig om eller ens tänkte på. I stället räknade han alla barnen och insåg att Pissenisse saknades.

 

Johannes gav sig åter ut i ovädret med en gammal djurhud som enda skydd. Han såg knappast handen framför sig, men han hörde Pissenisses skrik någonstans i stormen. Den ropande rösten kom från sjön, och Johannes kämpade sig fram så gott han kunde. Plötsligt stod han i vattnet, men rösten var ändå avlägsen. Johannes förstod att Pissenisse av någon outgrundlig anledning måste ha gett sig ut i en gammal rankig stockbåt som alltid låg invid stranden.

 

Stormen tilltog ytterligare, och Johannes tvekade ett ögonblick. Men så insåg han att barnen i grottan och under granen var något så när säkra. ”Pissenisse”, skrek Johannes, men hans röst liksom bara studsade i stormen. Pojken svarade inte, och om Johannes känt någon tvekan så var den nu försvunnen. Han vadade ut i vattnet tills det stod honom upp i armhålorna. ”Pissenisse”, skrek han igen. Den här gången svarade pojken, och Johannes insåg att han var helt nära. Det gällde bara att gå ett par steg till.

 

Johannes fick tag i stockbåten och började dra den mot land. Pissenisse satt ner i den rankiga båten och jämrade sig oavbrutet. ”Skall jag dö? Skall jag dö?” Hörde Johannes honom säga. Men Pissenisse skulle inte dö. Johannes fick båten i land och förde pojken i säkerhet under granen där flera av de andra barnen väntade oroligt.

 

Både Pissenisse och Johannes hade blivit slagna blodiga av haglet. Pojkarna satt flämtande och såg på varandra. De andra barnen under granen betraktade dem nu med skräckblandad beundran men utan oro i blickarna. ”Johannes räddade Pissenisse”, flämtade en liten flicka med rött hår. Johannes tittade på henne och log. Han hade alltid tyckt bra om den lilla flickan.

 

Plötsligt var Johannes tillbaka i skräpkammaren. Han hade somnat och barndomsminnena hade kommit till honom i drömmen. ”Johannes”, hörde han avlägset en röst som ropade till honom. Det var Minna, men Johannes var fortfarande kvar i sin dröm. ”Är alla här”? Frågade han närmast hysteriskt. ”Ja”, svarade Minna lugnt, ”vi är alla här. Du började berätta om någonting, men du måste ha somnat medan åskvädret drog förbi. Nu är det vackert väder igen. Titta”!

 

Minna pekade ut genom skräpkammarens dörröppning, och Johannes såg hur solen lyste och glittrade i regndropparna på buskarna. ”Tack alla goda makter för att ni är välbehållna”, muttrade Johannes. ”Vad är det med dig” undrade Minna. ”Vi trodde att du sov, men det gjorde du tydligen inte. Nu är det snart kväll, och det är bäst att vi barn går hem”.

 

Johannes stod utanför skräpkammaren och såg barnen gå ner mot staden. Han var ännu yr efter sin upplevelse, yr av minnen han trängt undan men som kommit fram genom åskvädret och barnens närvaro. ”Tusan”, muttrade han, ”vad har dessa barn att ge och vad har de för makt över mig”? Eftersom Johannes inte kunde svara på sin egen fråga beslöt han sig för att inte fundera vidare på saken. I stället satte han sig ner och njöt av det vackra väder som följt på regnet.

 

Fortsättning: Båtarna 
By: Tags: , ,

10 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – På torget

Det var en tidig morgon i början av sommaren. Handeln hade kommit igång på torget då fogden steg ut på sin trappa och ställde sig att titta ut över de församlade människorna med en belåten min. Fogden stod bredbent med svärdet vid sidan, och efter hand kom flera av hans krigare ut och ställde sig bakom honom. Även de stod bredbenta och beväpnade med svärd. Johannes råkade komma förbi på väg till de inköp han måste göra för att få något att äta i sin ensamhet där uppe i skräpkammaren. Han förmärkte genast en viss oro bland de köpmän som hade sina vagnar närmast intill fogdens hus. Kungens utsände var inte omtyckt, det märktes tydligt.

 

Johannes stannade till. Det var första gången han såg fogden, och han undrade vad fogden egentligen hade för uppgift i staden vid bäckarna och sjön. Han frågade en man som sålde ägg vad folket i staden tyckte om fogden, men mannen så sig snabbt omkring och viskade till Johannes: ”Du är ny här, men du skall veta att många är misstänksamma mot fogden. Han har visserligen inte gjort någon illa, inte ännu, men vi tror att han är ute efter att ta ifrån oss de fattiga slantar vi tjänar på vår handel. Det sägs också att han visat sig i några byar ute på landsbygden och frågat efter pengar”.

 

Mannen såg sig omkring igen som om han trodde att någon hört hans viskningar. Sedan han konstaterat att ingen lyssnade fortsatte han sina förklaringar. ”Det otäcka är att han har så många beväpnade män med sig”, sade han, ”och de där beväpnade männen hånflinar alltid. Vi är inte vana att se vapen när vi vistas här i staden, och vi bär ju aldrig några vapen själva”. Mannen såg sig omkring igen och han sänkte sin röst än mer. ”Köp ägg eller gå din väg”, sade han, ”jag vill inte diskutera sådana här saker när det finns risk att någon kan lyssna”.

 

Något förvirrad gick Johannes vidare. Han undrade i sitt stilla sinne vad som egentligen höll på att hända. Efter en stund lade han märke till något alldeles speciellt, nämligen att den sång som alltid ljöd och som kännetecknade torghandeln tystnade efter hand. Visserligen var det ingen som gjorde någon min för att avbryta handeln och packa ihop sina varor, men det låg en påtaglig oro i luften.

 

Fogden gick nedför trappan och ut bland folket. Soldaterna följde efter, och Johannes såg nu tydligt att de alla hade hånleenden på sina läppar. Folket vek undan där fogden gick fram, och en man började rulla undan sin kärra liksom i ängslan för att få något sönderslaget eller stulet. Överhetspersonerna gick vidare ut på torget, och när de hunnit ungefär till mitten tog fogden fatt i en tom tunna, klev upp på den och tog till orda.

 

”Det är en vacker stad vi lever i”, sade fogden med hög röst, men den skulle kunna göras ännu vackrare och ännu trivsammare. Och jag tycker att handeln på torget tar alldeles för stor plats och för alldeles för mycket oväsen med sig. Ni som kommer hit sjunger och gapar så att jag och mina soldater får lov att stiga upp på tok för tidigt om morgnarna. Och det vill vi inte eftersom vi är vana vid festligheter och sena kvällar”.

 

All sång och allt sorl hade nu upphört, och det var knäpp tyst bland de församlade människorna. Alla lyssnade på fogden. Det var första gången han uppträtt på det här viset, och alla undrade vad det här skulle kunna leda till. Johannes kände sig för sin del illa till mods där han stod mellan ett par vagnar utan att våga tala med någon. Han undrade givetvis i likhet med alla andra vad som nu skulle hända.

 

Fogden stampade med foten på tunnan där han stod. Alla kunde se att han var påtagligt irriterad när han fortsatte sina utläggningar. ”När ni drar bort på kvällen med era kärror blir här visserligen lugnt och skönt”, fortsatte han, ”men det här kala och nakna torget kan göra en tokig när man blickar ut över det när ni inte finns här. Tomt och tråkigt är just vad det är. Här borde finnas en stor och vacker staty som alla kunde titta på och beundra. Ja, den borde stå just där jag står just nu. Och vad skulle den föreställa undrar ni lantisar som inte ett ögonblick förstår er på vare sig statyer eller annan konst. Jo, den skulle naturligtvis föreställa kungen, vår gode kung i huvudstaden, han som har mycket mer vett i skallen än ni alla tillsammans”.

 

När fogden kommit så här långt i sina utläggningar var det inte längre knäpp tyst bland de församlade på torget. Ett starkt sorl bröt ut, men denna gång var det ett annat slags sorl än förut, ett sorl som tydde på förvåning, på någonting man inte hört förut eller var van vid. Kungen, undrade någon, det är ju bara en figur vi hört talas om någon gång men aldrig sett, vad skulle en staty av honom ha i vår vackra stad att göra?

 

Tursamt nog hörde fogden inte kommentaren om kungen. För hade han gjort det skulle det kanske ha blivit annat ljud i skällan. ”Förresten”, fortsatte fogden, ”så tycker jag inte om alla dessa förbaskade vagnar, de tar upp alldeles för mycket plats, och dessutom är de fula att se på. Och ni såg ju alla hur svårt jag hade att ta mig fram hit till tunnan. Skall det vara skick och fason? Jag har ett strålande förslag till förändring. Gräv en stor, bred och lång tunnel in under torget. Där kan ni ställa era förbaskade vagnar, och sedan kan ni ta upp era varor på torget och sälja dem.

 

Sorlet dämpades en smula eftersom de flesta var nyfikna på vad fogden hade mer att säga. Och det dröjde inte länge förrän fortsättningen kom. ”Ju bättre plats ni har på torget, desto mer varor kan ni ta hit och sälja. Och ju mer ni säljer desto bättre är det, för då tjänar ni mycket pengar som jag kan driva in som skatt. Och förresten tycker jag att det borde vara förbjudet att över huvud taget ha några vagnar på stadens gator. Hästarna som drar dem gnäggar och för ett fasligt liv. Dessutom lämnar hästarna en massa lortar efter sig, och lortarna ligger och stinker. För det är ju ingen som plockar upp efter era kreatur”.

 

När fogden hunnit så här långt i sina funderingar steg sorlet hos folkmassan till en så hög nivå att fogden började få svårt att göra sig hörd. Nu vågade de församlade tala till varandra helt öppet, för nu var de inte längre rädda för fogdens män på samma sätt som de varit förut. Nu var de helt enkelt mycket arga, och den känslan tog bort all skrämsel. Nu höjde fogden rösten så mycket han kunde. ”Akta er”, skrek han, ”akta er så att hästlortarna inte hamnar i bäckarna. För om de gör det så har ni snart inget dricksvatten”.

 

Vid det här laget var det ingen som längre lyssnade. Alla pratade i munnen på varandra, och fogden fann det vara klokast att stiga ner från tunnan och bege sig tillbaka till sitt hus igen. Visserligen beredde man väg för honom genom folkmassan, men ingen såg vare sig på honom eller hans soldater med blida ögon. Fogden gick upp på sin trappa, där han än en gång ställde sig bredbent och stirrade ut över de församlade på torget. Nu kände han sig en smula kaxig igen eftersom han visste att det var nära till dörren och att han snabbt skulle kunna smita in och låsa om han blev attackerad.

 

Nu var de församlade på torget smått vilda av upphetsning. ”Jaså, du är hitkommenderad av kungen”, skrek en man. ”Du är hitkommenderad för att beskatta oss och driva in pengar från oss”, fortsatte mannen. När han hunnit så långt var han alldeles andfådd och tvungen att vila en stund. Men han gav inte upp. ” Vi har minsann förstått varför du kommit hit, åtminstone en och annan av oss förstår det. Men du skall veta att vi redan betalar skatt, tusan vet till vad. Och du skall veta att det är så mycket vi förmår och har lust till. Och det lilla som vi får över skall vi se till att det stannar hos oss själva”.

 

Mannen som skrikit åt fogden verkade vid det här laget helt utmattad av ansträngning. Det var naturligtvis inte någon lätt uppgift att bli arg på kungens utsände på det här viset, och dessutom var mannen gammal och grå. Nu trodde alla att fogden skulle skicka ut sina krigare för att straffa den gamle mannen, men det gjorde han inte. Fogden var listigare än så. Han insåg att om han gjort det hade den upprörda folkmassan på torget kunnat gå till attack mot de kungliga sändebuden. I stället såg fogden till att brista ut i skratt. Och han skrattade länge.

 

Sorlet hade vid det här laget tystnat helt. När fogden skrattat färdigt höjde han handen och markerade att han ville tala. ”Ni är allesammans underliga individer”, sade han. ”Det där med vagnarna och hästarna är ert eget förbaskade problem, men ni skall alla veta att jag kommer att få rätt på den punkten. Det vet till och med er gamle ålderman, men han har aldrig vågat göra något åt saken”.

 

När fogden kommit så långt tystnade han och såg sig omkring som om han fruktade något. Han kontrollerade noga att soldaterna hunnit flocka sig omkring honom så att han skulle kunna känna sig trygg innan han fortsatte. ”Det där med skatterna retar er kanske, men ni skall veta att det en vacker dag blir som jag vill. Jag skall minsann tvinga er att betala skatt till kungen. Och när ni väl börjat betala den skatten skall ni inse att det är helt riktigt. För ni kommer att få mångfalt tillbaka. Tänk bara hur tacksamma ni skall bli när statyn av kungen väl står här på torget och sprider glädje bland stadens alla invånare”.

 

Sedan skrattade fogden igen. Han öppnade sin dörr och gick in i sitt hus tillsammans med sina krigare. Ute på torget började sorlet igen, och det steg till en mycket hög ljudnivå. Människorna talade återigen i munnen på varandra, och de talade om det oerhörda de varit vittne till. Johannes blev stående utan att veta vad han egentligen skulle ta sig till, och handeln ville liksom inte komma igång igen. Ingen sång hördes mer den dagen. I stället samlades människorna i små grupper för att samtala vidare.

 

Plötsligt hördes en gäll röst från den ena ändan av torget. ”Folket i söder kommer aldrig att finna sig i detta”, sade röstens innehavare, som visade sig vara en storväxt man. ”Fogden har inte här att göra, och vi kommer aldrig att betala den skatt han vill utkräva av oss, även om en och annan har en slant på kistbottnen”. Sorlet tystnade nu en smula eftersom många ville lyssna och ta reda på vad den storväxte mannen hade att säga.

 

”Har ni hört hur fogden och hans anhang burit sig åt hos oss”? Löd budskapets fortsättning. ”En dag kom det där hånflinande gänget till vår by och frågade hur vi mådde. Jo tack, svarade vi och återgäldade artigheten med att fråga hur besökarna mådde. Men vi fick inget svar. I stället började soldaterna gå omkring och titta in i hus och ladugårdar. Visserligen gjorde de ingen illa, men i alla fall. Vi tycker inte att man gör som de gjorde. Vi är fredliga, vi bär aldrig vapen. Men om det är så att det här gänget kommer tillbaka så är det frågan om vi inte tar fram alla de svärd vi har gömda och gör dem blanka och vassa”.

 

Den storväxte mannen tystnade, men han förstod att hans budskap gått fram. Alla förstod allvaret i det han sagt. Följden blev att all handel upphörde och de små grupper av människor som bildats samlades till en enda stor folksamling. Givetvis kände Johannes den stämning av uppror som låg i luften, och han anslöt sig med dröjande steg till de människor som samlades. Men ingenting hände vidare. Alla diskuterade med varandra i något som mest liknade ett stilla mummel. Sedan upplöstes den stora folksamlingen, och de som haft varor att sälja började plocka ihop dem. Ingen tycktes ju ha någon lust att köpa något längre.

 

Som alla förstår fick Johannes inga inköp gjorda den här dagen. Han fann för säkrast att gå tillbaka till skräpkammaren även om han riskerade att få gå och lägga sig hungrig om kvällen. Men han tröstade sig med att det ju alltid fanns vatten att dricka. Och vatten släcker inte bara törsten, det ger även en viss mättnadskänsla. Och förresten hade ju Minna lovat att komma just idag. Och hon hade också lovat att ta fler barn med sig.

 

”Underbart”, tänkte Johannes, ”det känns så naturligt att umgås med barn när man plockar med skräp”. Han tänkte också att barn är nyfikna och vill veta vad skräpet använts till. För det rör sig ju om gamla saker som barnen aldrig sett i bruk. Och så går barnen hem till sina föräldrar och talar om vad de hittat. Föräldrarna blir sedan i sin tur nyfikna och kanske inte längre säger åt sina barn att det spökar i skräpkammaren och att de inte får gå dit. De tror ju trots allt innerst inne att det skall finnas någon gömd skatt under all bråten. Och om barnen finner den skatten, så kan fyndet komma hela familjen till del.

 

När Johannes hunnit så här långt i sina tankar kände han sig riktigt upplivad. Munter till sinnet tog han ut stegen, och till slut sprang han upp för kullen till skräpkammaren. När han kommit fram ställde han sig och bara tittade ut över staden och sjön. Dagen såg ut att bli vacker och Johannes log för sig själv. Ja, man kan säga att han småskrattade invärtes. ”Livet är trots allt skönt”, sade han för sig själv. ”Här uppe på kullen vid skräpkammaren har jag lugn och ro och behöver inte ha något att göra med fogden och hans anhang”.

 

När Johannes kommit så här långt i sina resonemang började han fundera över de många högar med skräp som nu låg runt skräpkammarens ingång. Han tittade länge på dem innan han gick in i byggnaden. Vi det här laget hade han fått ut så pass mycket föremål att det var möjligt att ta sig in en bit. Men framför sig hade Johannes en mur av saker som han inte riktigt begrep sig på. Han kliade sig fundersamt i huvudet och muttrade för sig själv någonting om att han trots allt måste ta sig igenom rasket. ”Hoppas Minna och de andra barnen kommer snart”, tänkte han medan han fortfarande kilade sig i huvudet. ”Får jag inga starka karlar till hjälp kan jag ju alltid be barnen att ta emot och bära ut. Men vad det är som jag har framför mig nu begriper jag inte riktigt”. Så Johannes hade all anledning att fortsätta att klia sig i huvudet.

 

Fortsättning: Året vid sjön 
By: Tags: , ,

9 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Skräp, skräp

Johannes funderade över sin svåra uppgift där han gick omkring runt skräpkammaren. Han suckade, vårdagen var het, och det tog lång tid att röja buskar. Men framemot kvällen var i alla fall så mycket gjort att man kunde se sjön från ingången. Utsikten var vacker, sjön låg spegelblank. Det var bara en och annan sjöfågel som krusade ytan. Johannes tog ett logiskt beslut, han gick ner till sjön, tvättade sig och njöt av den underbara vårkvällen.

 

Nästa dag stod regnet som spön i backen, och Johannes insåg att det var klokast att stanna inomhus. Att bli blöt när man inte har möjlighet att torka sina kläder är aldrig trevligt. Han hade dock först en sak att göra, nämligen att öppna några gluggar som spikats för med luckor. Nu blev han i alla fall blöt men lyckades att få in ljus i skräpkammarens yttersta del. Johannes kunde för första gången överblicka den bråte som folk hade ställt in de senaste årtiondena. Han förundrades en smula och försökte förgäves gissa vad som fanns längre in i byggnaden. Trots blötan och alla andra besvär kände sig Johannes nu en smula upplivad. Det var dags att på allvar börja plocka med skräp.

 

Närmast dörren till skräpkammaren stod en vagn med bara två hjul, och vagnen var fullastad med avbrutna spadar. ”Hur i all världen har man fått in vagnen”? tänkte Johannes. Han förstod snart att den var tung och att han inte skulle kunna rubba den själv. Det enda som återstod var att lasta av spadarna och slänga dem på marken i regnet utanför dörren. På så sätt kunde Johannes kliva upp i vagnen och göra ett försök att komma vidare. ”Jag kom tydligen i rätt tid”, muttrade han, ”här hade det ju inte varit möjligt att ställa in en enda sak till. Och förresten undrar jag när åldermannen stack in näsan här sist. Han kan ju knappast ha sett bråten själv, för hade han gjort det skulle han bättre förstå att jag behöver åtminstone tio starka karlar till min hjälp”.

 

När alla spadar var urlastade lyckades Johannes tack vare sin magra kropp och sin vighet att komma ner på den andra sidan av vagnen. Han upptäckte då att han stod i något som liknade ett hål, och han kunde inte röra benen. Efter många försök lyckades han dock med hjälp av armarna att häva sig upp på nästa hög längre in i skräpkammaren. När han väl kommit upp på högen och lyckats ställa sig på den gled högen undan och Johannes hamnade på nytt i vagnen med olika saker trillande runt omkring sig. Sittande med all den nya bråten på sig och omkring sig var Johannes på väg att ge upp. Men han tog nya tag och klev ner på den sida av vagnen som var vänd mot dörren. Nu återstod bara att för andra gången bära ut allt det skräp som fyllt det gamla åkdonet. Johannes gjorde så med en djup suck samtidigt som hans kläder blev allt blötare.

 

När dagen började lida mot sitt slut fanns ett antal högar utanför skräpkammaren. Där fanns en hög med de spadar som legat i vagnen. Där fanns en hög med mer eller mindre sönderfallna seldon, och där fanns en hög med träkärl eller snarare rester av träkärl. När Johannes nu ställde sig i dörren och tittade ut förstod han att så här gick det inte att hålla på. De saker som hamnade utanför skräpkammaren skulle ta skada och rent av fördärvas av väder och vind. En ljusning hade emellertid inträffat. Johannes kunde nu gå runt vagnen och slippa riskera att få mängder med skräp över sig så snart han rörde någonting. Dessutom fanns det utrymme för en enkel sovplats.

 

Framemot kvällen upphörde regnet och solen tittade fram. Johannes gick ut och satte sig på en stubbe i förhoppning att hans kläder skulle torka en smula i den sena dagens solstrålar. Sjön låg återigen spegelblank och en och annan människa rörde sig kring stränderna. Allt var så vackert att Johannes blev sittande med ögonen fästade vid vattnet. Det här var nästan lika bra som det hade varit hemma vid kojan. Ja, kanske bättre eftersom han nu kunde se folk och slapp att känna sig helt ensam.

 

Johannes ryckte till av en röst från någon som talade till honom. ”Är det du som är Johannes”? Skräpkammarens väktare ryckte till och såg sig om. Där stod en liten fräknig flicka med långt rött hår som var samlat till en fläta. ”Jag heter Minna”, sade flickan enkelt, ”och jag har hört talas om dig. Vi barn har aldrig vågat gå till skräpkammaren, men nu vågar vi när det finns en vuxen här som kan tala om för oss att det inte spökar på den här platsen. Våra föräldrar säger bara att det spökar, och det säger de för att vi barn inte skall gå hit”.

 

Johannes tittade länge på den lilla flickan med den långa flätan. Han kunde liksom inte riktigt förstå att någon av stadens invånare kände till honom. Ännu mindre kunde han förstå att den som trots allt visste vem han var visade sig vara ett barn. Men så sänkte han till slut blicken för att inte skrämma den lilla flickan med något som kunde likna ett stirrande. ”Det var roligt att du kom Minna. Det är alltid roligt att träffa barn, och jag tycker om barn även om jag inte har några egna. Ta gärna med dig fler barn när du kommer hit nästa gång”, sade Johannes till slut, ”för jag hoppas du kommer fler gånger”.

 

Minna satte sig bredvid Johannes. ”Vet du”, sade hon, ”nere i staden säger folk att du måste vara lite underlig som ger dig till att städa i skräpkammaren. Men jag tror att de som säger så är avundsjuka, för egentligen vill alla veta vad som finns här. En del tror att det bara är gammal smörja. Men det finns de som tror att det finns en guldskatt gömd längst ner i källaren. Och dit ner är det ingen som kunnat ta sig på många hundra år”.

 

Nu log Johannes mot Minna. Han kände med ens att han hade en bundsförvant i den lilla flickan, att det fanns någon som kanske skulle kunna bry sig om honom och som inte ansåg att han var lite underlig som de andra nere i staden tydligen gjorde. ”Ja”, sade han till slut, ”det är kanske riktigt att den som är road av att plocka med skräp är lite underlig. Det behövs en viss sorts människor för den uppgiften. Människor som tycker att skräp kan vara vackert och inte i första hand ser skräpet som något som kan vara värdefullt eller som man kan tjäna pengar på genom att sälja det”.

 

Nu satt både Johannes och Minna tysta en stund. De såg ut över det vackra vattnet och förundrades i stillhet över en flock fåglar som höll på att samlas på sjön. ”Men du skall veta”, fortsatte Johannes, ”det finns massor av människor som tycker om att bara titta på skräp. Men då får det inte ligga som det gör här. Då måste det vara rengjort och uppställt på ett sätt som gör att människorna förstår vad det föreställer. Och sedan behövs kanske någon som talar om vad de gamla grejorna en gång använts till”.

 

Det blev åter tyst medan mannen och den lilla flickan funderade en smula, var och en på sitt sätt. ”Du skall se”, sade Johannes efter en stund medan han gjorde en gest ner mot staden, ”att en vacker dag, då jag får lite mer ordning, så kommer människorna i staden hit för att titta. Och då kommer de inte längre att säga åt sina barn att det spökar. För då har de fått veta vad som egentligen finns innanför skräpkammarens murar”. Johannes tystnade, väl medveten om att så här mycket hade han inte pratat på många år med undantag för besöket hos åldermannen. ”Men”, tillade han stilla, ”det där med guldskatt tror jag inte alls på. Det är bara något man hittar på för att göra någonting lite mer intressant än vad det egentligen är”.

 

Det blev en vacker vårkväll, och Johannes och Minna upptäckte att de hade mycket att tala om. ”Har du sett hönshuset”? frågade Minna plötsligt. Johannes såg oförstående ut. ”Vilket hönshus”? Hans ton uttryckte förvåning eftersom han inte sett något hönshus sedan han anlände till staden vid bäckarna och sjön. ”Hönshus finns väl inte här”, fortsatte han, ”sådana finns väl bara utanför staden”. Minna log. ”Hönshuset nere vid sjön förstås”, sade hon. ”Men det är kanske inte så konstigt att du inte sett det, du har ju precis flyttat hit. Kom så skall jag visa dig. Kom så går vi den här vägen”.

 

Minna tog Johannes vid handen och ledde honom längs en stig som slingrade sig mellan några snår. Det tog inte lång stund att gå ner till sjön, och där, mycket riktigt, låg ett stort hönshus. Men det låg så avskilt att man varken kunde se det från staden eller från skräpkammaren. Det låg alldeles intill sjökanten, vilket fick Johannes att undra om det inte fylldes med vatten i islossningen. Han undrade också hur det gick om vintern, om inte isen då lade sig över såväl hönshuset som dess omgivningar. ”Nej då”, sade Minna och skrattade, ”på vintern klättrar hönorna högst upp på sina pinnar. Så det går ingen nöd alls på dem”.

 

Johannes och Minna gick sakta fram till hönshuset. Det hade en märklig konstruktion. Det var nämligen byggt av uppresta trädstammar, och det var så smalt mellan stammarna att hönorna bara kunde sticka ut sina näbbar genom springorna. ”De har ingen möjlighet att ta sig ut i frihet”, tänkte Johannes, och Minna sade, precis som om läst Johannes tankar, att hönorna aldrig fick gå utanför hönshuset. För om de gjorde det skulle rävarna ta dem. ”Rävarna”, undrade Johannes, ”finns det rävar så här nära staden”?

 

Minna skrattade, men sedan började hon tala om hur saker och ting egentligen låg till. Hon berättade att rävarna var mycket viktiga för allt som skedde i hönshuset, en förklaring som Johannes inte riktigt förstod. ”Men”, tänkte han, ”det är kanske något som jag förstår så småningom”. Minna fortsatte sin utläggning med att förklara att det i själva verket fanns flera sorters hönor men att alla sorterna inte var lika intressanta för rävarna.

 

Den övervägande delen av hönorna var blå till färgen men hade röda fjädrar i stjärten. Nu var det så att fjädrarna inte alltid var röda. De blev röda bara vid två tillfällen, nämligen när de blå hönorna råkade i gräl med hönor av de andra sorterna och när rävarna lystet kikade in genom springorna i hönshusets väggar. Annars var de blå hönornas stjärtfjädrar i det närmaste helt vita. En gång hade förbipasserande invånare i staden sett hur de blå hönornas stjärtfjädrar blev purpurröda. Vid det tillfället hade en räv lyckats ta sig in i hönshuset och börjat jaga dess invånare. Men som tur var för hönorna hade de förbipasserande invånarna lyckats skrämma räven och jaga bort den innan någon olycka hann inträffa.

 

Minna fortsatte sin utläggning, och hon slog i bestämd ton fast att de blå hönorna trodde att de var bäst och viktigast i hela världen och att det bara var de blå hönorna som rävarna ville jaga och äta upp. Men det var inte sant. Det fanns nämligen även gula hönor, och det var egentligen de gula hönorna som rävarna helst ville åt. Det var kanske därför att de gula hönorna inte var så många men att de kacklade mycket mer än de blå hönorna. Även de gula hönorna hade fjädrar som någon enstaka gång blev röda men de blev aldrig så starkt röda som hos de blå hönorna.

 

Vid det här laget var Johannes full av förvirring, och det var något som Minna förstod. Men hon var mycket bestämd när hon sade att hon måste få berätta färdigt innan Johannes fick ställa några frågor. Så hon förklarade att det bästa rävarna visste var när de blå och de gula hönorna råkade i slagsmål. Då rök nämligen fjädrarna åt alla håll, men det var inte alltid de blå hönorna som vann trots att de var fler. De gula hönorna var nämligen mycket listigare än de blå och hade hittat på en alldeles särskild metod att sätta krokben för sina motståndare. Därför slutade de flesta slagsmålen utan att någon egentlig segrare fanns.

 

Minna berättade vidare för en alltmer förvirrad Johannes. Det var så att när de riktigt stora slagsmålen bröt ut signalerade rävarna åt varandra. Alla rävar som kunde komma rusade då till hönshuset. Men så snart rävarna hunnit fram hände något underligt. Hönorna upphörde med sitt slagsmål och flög upp på sina pinnar och satte sig där. De var helt stilla tills rävarna försvunnit, men sedan kunde det hända att slagsmålet bröt ut på nytt. Såvida det inte hunnit bli kväll och mörkt förstås. För då satt hönorna kvar på sina pinnar och föll in i sin bästa och djupaste nattsömn.

 

Johannes och Minna stod helt stilla och betraktade hönorna genom springorna i staketet. Hönsgårdens invånare tycktes inte bry sig om besökarna det minsta där de gick och pickade i godan ro. Då kom Minna plötsligt på att hon hade något mer att berätta om hönorna. ”Jag höll på att glömma att tala om för dig att den finns en tredje sorts hönor”, sade hon helt stilla. ”Och de är de allra märkligaste”, fortsatte hon, ”för de är vita eller nästan färglösa och genomskinliga. De rör sig bara om nätterna när de blå och gula hönorna sover högt upp på sina pinnar, och de ser ut som glänsande skuggor. Det låter kanske lite underligt, men när de vita hönorna är i farten om natten blir rävarna ängsliga och kommer inte i närheten av hönshuset. Ingen vet varför det är så, men det verkar som om människorna också är rädda för de vita hönorna. Åtminstone säger min mamma och pappa att de inte gärna skulle vilja möta en skock vita hönor om natten”.

 

Johannes hade lyssnat uppmärksamt till vad Minna hade att berätta, och han undrade vad det var för en märklig plats han kommit till. Samtidigt kände han sig än mer förvirrad än förut. ”Tre sorters hönor i ett hönshus”, tänkte han, ”hur går det här ihop och vem är det egentligen som äger hönorna”? Det verkade som om Minna läst Johannes tankar, och hon såg en smula frånvarande ut innan hon på nytt tog till orda. ”Alla i staden undrar vem som äger hönorna, men det är något som ingen kunnat få svar på. Hönorna får mat, den saken är klar, men av vem? Det är heller inget jag kan svara på och kanske ingen annan heller”, sade den lilla flickan med det röda håret.

 

Skymningen var nära, och Minna tog Johannes i handen. ”Kom”, sade hon, ”jag är rädd, låt oss gå härifrån. Rävarna kanske kommer”. Johannes kramade flickans hand, och de båda gick längs stigen tillbaka till skräpkammaren. Väl där satte sig Minna ner och funderade medan Johannes betraktade den spegelblanka sjön i skymningsljuset. ”Det är sent”, sade Minna plötsligt som om hon vaknat ur en dröm, ”jag måste gå hem, för annars tror mamma och pappa att jag gått hit till dig, och det får jag ju inte. Förresten får jag inte gå till hönshuset heller. Hej då”.

 

Minna sprang nedför backen till staden på lätta ben, och Johannes stod länge kvar utanför skräpkammaren och grunnade. Han grunnade ända till dess att mörkret blivit så kompakt att han måste treva sig fram. Till slut nådde han sin enkla sovplats och kunde lägga sig till ro. Natten verkade bli kall, och Johannes kröp ihop. Han låg länge vaken och han kände sig mycket illa till mods.

 

Fortsättning: På torget 
By: Tags: , ,
1 2 3 4