Sagan om Skräpkammaren – Tiden

Det började lida mot vinter. En vår, en sommar och en höst hade Johannes vistats i staden vid bäckarna och sjön. Han hade lärt sig mycket och han hade än mer än förut kommit till insikt om vad han i och för sig visste förut. Det fanns nämligen en del människor som var goda och en del som var onda. Hittills hade Johannes för det mesta råkat ut för de goda människorna, men han förstod att de onda väntade på sin tur att stiga fram och visa sig för honom. ”Men, varför kämpa emot, låt dem komma”, brukade Johannes muttra för sig själv. ”Det onda går ändå aldrig att hindra”.

 

Vid den här tiden bekymrade sig Johannes för två saker. Den ena var allt det skräp som låg ute och som till stor del skulle komma att förstöras om det inte snart kom under tak. Den andra var hur skräpkammarens vårdare och ende invånare skulle klara vintern om han inte hittade en bostad med någon form av värme. Det senare bekymret var egentligen det viktigaste, men hittills hade ingen människa visat det ringaste intresse att hysa Johannes tills det blev vår igen. ”Åldermannen borde känna till min belägenhet”, sade han till sig själv ibland. Men så suckade han tungt och konstaterade att ingen rörde minsta finger för att hjälpa honom.

 

Egentligen hade han fel, för barnen tänkte på Johannes och var villiga att hjälpa honom så gott de kunde. De kom nästan varje dag och bar omkring skräp så gott de förmådde. En dag hade Minna med sig två stora fårskinnsfällar som hon fått med sig hemifrån och som hennes föräldrar sagt att hon skulle ge till Johannes. Fåskinnsfällarna var verkligen välkomna, och de höll den värsta kylan borta om nätterna.

 

På dagarna var kylan inte så besvärande eftersom Johannes hela tiden rörde på sig. Men så snart han stannade upp frös han, och då tänkte han gärna på kojan hemma vid sjön. ”Där gick det i alla fall att hålla varmt något så när”, brukade han säga. Ändå ville han inte företa sig den långa vandringen ända hem. Något sade honom att han skulle stanna och fortsätta med det han höll på med. Han kände spänningen växa inför det okända.

 

Johannes hade gått lös på den nya muren med skräp. Den här gången hölls inte sakerna samman av något rep. I stället var de stuvade på ett fiffigt sätt. Detta medförde i sin tur att han fick lossa dem en och en för att inte riskera att hela muren rasade samman. Nu, sent om hösten, hade Johannes hunnit en liten bit in i den nya muren. Där fanns till slut ett stort hål. Allteftersom han kom vidare fick han ytterligare ett bekymmer på halsen. Det var inte bara att bära ut sakerna. Hans önskan var att försöka ordna dem utomhus på samma sätt som de varit ordnade inomhus. Men det lyckades inte. Skräphögarna bara växte på ett oroväckande sätt utanför den gamla byggnaden. Barnen hjälpte till så gott de kunde, men de visste lika lite som Johannes hur de egentligen skulle bära sig åt.

 

Föremålen i den nya muren hade börjat ändra karaktär. Här fanns saker som Johannes inte kände till. Han förstod inte heller vad de skulle användas till. ”Skräpet måste vara urgammalt eller också är det någon som velat skämta”, muttrade han. Med stelfrusna fingrar tog han isär metallbitar som mestadels var små men inte verkade föreställa någonting. Han vände och vred på dem, men blev inte klokare för det.

 

En dag då det börjat snöa mycket kraftigt hade Johannes lyckats åstadkomma ett så stort hål i muren att han vågat krypa in en liten bit. Till sin förvåning upptäckte han då att han nästan var igenom hindret. Det var egentligen bara frågan om att lossa ett par metallstycken som satt lite hårdare fast än de andra. Johannes lyckades efter en stunds lirkande att få bort dem, och sedan var det bara att krypa ut på den andra sidan av muren. Han fick med sig ett bloss, och när han lyfte det upptäckte han till sin förvåning att där fanns ett stort rum. Det var tomt, och där fanns inget skräp. I gengäld kilade mängder av råttor fram och tillbaka. ”De skräms av ljuset”, muttrade Johannes för sig själv när han kommit över den förvåning han kände.

 

Nu fanns det bara en sak att göra för Johannes, nämligen att krypa tillbaka samma väg han kommit för att hämta fler bloss att lysa sig med. När han väl gjort det kröp han genom muren för andra gången, gick in i rummet och placerade ut blossen för att kunna se ordentligt. Det visade sig att rummet var stort, mycket större än Johannes kunnat ana vid det första besöket. Och vad bättre var – det fanns en enkel eldstad i ett hörn av rummet. Nu tycktes det ena problemet inför vintern vara löst. Med hjälp av eldstaden skulle Johannes kunna hålla den värsta kylan borta.

 

De närmaste dagarna använde Johannes till att städa och ordna i sitt nyfunna utrymme, som han nu kallade tomrummet. Sedan han väl kommit på plats hade han upptäckt att det i tomrummets bortre ända fanns ytterligare en mur med skräp. Men det bekymrade inte Johannes – åtminstone inte just nu. Han tyckte nämligen att han fått det rätt bra ordnat inför vintern och att han nu fick all tid i världen att i lugn och ro sortera skräpkammarens allt märkligare innehåll.

 

Nu gällde det att skaffa något att elda med för att hålla kylan och fukten borta från tomrummet. Eftersom det inte fanns någon användbar ved sneglade Johannes ibland på skräphögarna utanför huset. Det låg nära till hands att bära in gamla spadar och vagnsdelar för att omvandla dem till värme i den enkla eldstaden. Men efter mycket grubblande lyckades Johannes motstå frestelsen. I stället gav han sig ut i skogen utanför staden och bar hem gamla nedfallna grenar som han fick nödtorftigt torra innan de med fräsande ljud fattade eld i den gamla spisen.

 

Johannes funderade mycket över det återstående bekymret inför vintern. Skräpet där utanför dörren blev i allt sämre skick för var dag. Resultatet av allt funderandet över problemet blev att Johannes avlade ett nytt besök hos åldermannen för att klaga sin nöd. Den här gången blev han inte särskilt vänligt bemött. ”Vad gör det om skräpet ligger utomhus en vinter”? Hade åldermannen frågat med snäsig röst. ”Det kan väl inte bli så mycket sämre än det är nu”?

 

Så var det med den saken. Johannes gick hem igen till tomrummet. Han var nu fast besluten att inte bära ut en enda sak till förrän det blev vår igen. ”Till dess får det väl bli som åldermannen sagt”, muttrade han. ”Men till våren skall jag visa alla hur det har gått, och då får väl åldermannen och hans rådsgubbar ta sitt ansvar. Nu har jag talat om hur det står till och det får väl räcka så länge”.

 

Trots vintern och trots att Johannes inte bar ut något mer skräp kom barnen som vanligt. Minna var full av beundran inför tomrummet och menade att det säkert föreställde en riddarsal och att mäktiga män hållit rådslag innanför skräpkammarens murar. Johannes dämpade entusiasmen hos den lilla flickan genom att säga att han inte alls trodde på någon riddare men att det var någonting underligt med skräpet i den mur där han gjort ett stort hål. ”Metallbitar utan funktion tyder på rikedom, men riddare och rådslag…nej, nej”, sade Johannes.

 

En sak skrämde barnen en smula, nämligen råttorna. ”Men”, försäkrade Johannes, ”de är inte det minsta farliga. I stället vill de vara nära människorna och man kan lära dem olika nyttigheter”. Och sedan berättade Johannes för barnen om sina upplevelser tillsammans med råttorna i huvudstaden.

 

Johannes hade redan nått framgång i sina försök att förmå råttorna att genomföra vissa uppgifter. Det gamla tricket att skrämma de små djuren lyckades förträffligt. Så snart de blev rädda kom de hemspringande med svansarna i vädret. ”En dag skall jag ta med mig råttorna till hönshuset och se hur de reagerar där, men först skall jag lära dem fler saker och samtidigt ta reda på vart de helst kilar när de försvinner från tomrummet”, tänkte Johannes.

 

”Finns det inga råttor hemma hos dig vid sjön”? frågade Minna en kall dag då hon och de andra barnen hjälpte Johannes att bära hem ved från skogen. Johannes blev förvånad över frågan, men så började han tänka efter. ”Jo faktiskt”, sade han till slut, ”det finns råttor hemma vid sjön, men de tycks vara av ett annat slag än råttorna här och i huvudstaden”. Johannes avbröt sitt resonemang och började fundera. ”Råttorna hemma vid sjön”, fortsatte han till slut, ”uppträder på ett annat sätt. Jag har aldrig upplevt att det gått att lära dem någonting eller få dem att komma nära människor. De har heller aldrig samlats till flockar som här utan bara visat sig en och en”.

 

Johannes tystnade åter och tänkte efter. ”Det var konstigt”, muttrade han, ”men det här har jag aldrig funderat över förut. Varför brydde vi oss aldrig om råttorna därhemma när vi var små? Och varför visade de sig aldrig om vintern? Kanske var det för kallt och kanske hade de ingen annanstans att ta vägen än till hål i marken. Men varför kom de aldrig in i grottan”?

 

Johannes och barnen bar hem den hopsamlade veden och tände en brasa i den gamla spisen i tomrummet. Efter en stund föll Johannes än en gång i djupa tankar och för barnen verkade det som om han somnat. Minna lade varsamt en fåskinnsfäll över hans axlar där han satt, och några av barnen åtog sig att hålla brasan vid liv. De övriga roade sig med att jaga bort råttorna från tomrummet.

 

Johannes var i tankarna åter hemma vid sjön. Det var vinter, men barnen hade ändå envisats med att gå till grottan. Isen låg tjock på sjön under djup snö. Det var inte särskilt kallt, men himlen doldes av tjocka moln. Barnen låtsades att det var krig i världen och att deras föräldrar dödats av kringstrykande soldater. De kurade ihop sig i grottan och sökte värme från varandra så gott de kunde. Men alla fick inte plats, några måste lämna grottan och ta sin tillflykt någon annanstans. De som gick ut fick krypa in under snötyngda granar, men de var inte nöjda med det utan kom tillbaka till grottan och menade att de som var där inne kunde gå ut så att de kunde bytas om att vistas under granarna.

 

Det var då snöstormen bröt ut. Den började med sakta vindilar som jagade yrsnön över isen på sjön. Sedan tilltog vinden, och allt kändes kallare. Snödrivor bildades snabbt, och granarna erbjöd knappast något skydd längre. Det dröjde inte lång stund förrän alla barnen trängdes i grottan igen. Men nu var det inte tal om att någon skulle gå därifrån. De samlades alla, de var vänner inför en gemensam fara. Ingen kom på tanken att försöka ta sig hem igen.

 

Snart syntes inte sjön längre. Snön vräkte ner och bildade en fullständig ridå. Barnen täckte grottans ingång så gott de kunde med grenar och andra saker som de hade till hands. Men kölden gick inte att stänga ute, den hårda vinden låg på och trängde in genom springorna mellan stenblocken i grottan.

 

Flera barn började gråta, och några sade att det varit fel av dem att låtsas att det var krig i världen. ”Det här är mycket värre än krig”, snyftade en liten parvel, ”jag vill hem till min mamma, för där är det varmt, och det är inte alls några kringstrykande soldater som tagit henne ifrån mig. Jag fryser, titta på mina fingrar, de är vita, och jag har svårt att röra dem”. Den lille parveln lutade sig mot axeln på en flicka som var lite större än han själv.

 

Vid det här laget förstod Johannes att något måste göras och att det måste göras snabbt. Själv hade han börjat tappa känseln i såväl fingrar som tår och förmådde inte mer än att söka få grottans ingång tätare med hjälp av de sista kvistarna på golvet. I det ögonblicket, då de flesta snyftade och alla var beredda att ge upp, fick Johannes höra en röst. Den fanns inom honom, och den var mycket stark. Johannes förstod att ingen annan än han själv uppfattade budskapet.

 

”Jag är Tiden, det är jag som för era liv framåt mot det obevekliga slutet”, sade rösten. ”Jag ger aldrig tillbaka, jag bara tar, sekund för sekund, timma för timma, dag för dag. Många har bett mig stanna, ännu fler har sökt förmå mig till det, men jag ger aldrig med mig. Nu borde ni förstå vad saken gäller. Er tid är ute, ni skall inte komma ur grottan, det enda som återstår är den både fruktansvärda och sköna död som det innebär att frysa ihjäl”.

 

Rösten tystnade, och Johannes insåg sanningen. Ingen av dem hade en möjlighet längre, särskilt som vinden tilltog än mer. Flera av barnen hade redan fallit i djup sömn. Johannes kände hur hans förtvivlan nådde en gräns han inte kunde uthärda. ”Är du kvar”? Skrek han med uppbjudande av sina sista krafter och förstod samtidigt att inget av de andra barnen hörde honom. ”Om du är kvar, så är jag en av de många som vill förmå dig att göra det omöjliga, att vrida dig, Tiden, tillbaka”. Mer än så orkade inte Johannes, även han föll i djup sömn.

 

Johannes vaknade av att Minna ruskade hans axel. Han hörde henne skrika hysteriskt att han var död och att några av pojkarna skulle springa efter hjälp. När Johannes till slut sömndrucket började skaka på huvudet blev Minna genast lugn och bad pojkarna stanna. ”Han lever”, ropade hon, ”han lever”.

 

Ja, Johannes levde, men han var ordentligt omtöcknad. Det här var andra gången som barnen fått honom att i drömmen återvända till barndomen med alla dess minnen. Det barnen upplevt i grottan i snöstormen var alltigenom sanning, och Johannes kunde inte än i denna dag förstå vad som hänt. Barnen hade inte alls dött, de hade vaknat hemma så friska och sunda som om de aldrig varit med om det hemska mötet med döden. ”Tiden”, muttrade Johannes där han satt sömndrucken och insvept i fårskinnsfällen, ”Tiden måste ha tagit fasta på min bön och vridit sig själv tillbaka några timmar. Är det alltså möjligt att rubba hans obevekliga inställning? Kan det ske igen”?

 

Nu blev barnen återigen oroliga för Johannes och trodde att han mist förståndet där han satt och muttrade för sig själv. Men Johannes hade inte mist förståndet. ”Tiden är det mäktigaste som finns”, sade han liksom han talat till sig själv. ”Det gäller kanske bara att bli hans vän och vinna hans förtroende. Om jag möter honom igen, så hoppas jag att det blir under trevligare omständigheter än i snöstormen hemma vid grottan”.