Ohio den 5 november 2012

Det är dagen före det amerikanska presidentvalet. Hyrbilen för oss ut i Ohio där valpropagandan i form av skyltar för Obama/Biden respektive Romney/Ryan sprider sitt budskap från trädgårdar och fält. Naturligvis finns där också en massa andra skyltar som hejar på diverse kandidater alltifrån guvernör till medlemmar i lokala församlingar. Jag fäller en kommentar som innebär en fråga: Hur många miljoner och åter miljoner skyltar i olika storlekar har producerats inför detta och många andra föregående val?  Dagen efter valet kommer de att vara borta och till största del förpassade till soporna.

Vi åker in i en liten stad som heter van Wert. En helt vanlig amerikansk stad i mellanvästern med en ”main street” med tillhörande sidogator, skola, restaurangskyltar, bensinstationer och allt det andra. Överallt finns valpropagandan men vi kan inte finna någon övervikt för det ena eller det andra lägrets kandidater. Ohio är ju en stat som måste vinnas av den som vill bli president. Just denna dag visar opinionsmätningarna en svag övervikt för sittande presidenten Barack Obama.

 

Några dagar före detta vårt besök i Ohio svepte stormen Sandy in med full kraft mot den amerikanska östkusten. Särskilt drabbat blev New Jersey med raserade hus och utslagen infrastrutur. Besök av presidenten, trösterika tal och löften om såväl hjälp som snabb återuppbyggnad. Naturligtvis lyser klimatdebatten med sin frånvaro i dessa valtider. Förhoppningsvis återkommer den på agendan när valet är över.

 

Den lilla staden väcker minnen. För nästan exakt tio år sedan åkte jag med en Greyhoundbuss från Pittsburgh i Pennsylvania, via Cleveland i Ohio mot Fort Wayne i Indiana. På eftermiddagen och med en bra bit kvar av färden blev det märkligt mörkt ute. Samtidigt började bussen skaka våldsamt, men chauffören visade inga som helst tecken på att sakta ner eller stanna. Överallt syntes polispatruller samtidigt som all elektrisk belysning saknades. Plötsligt förstod jag vad det handlade om: bussen befann sig mitt inne i en dånande tornado. Vi var bara ett fåtal passagerare. En av dem signalerade att han skulle stiga av i van Wert.

 

Vi nådde den lilla staden, men där fanns ingen busstation, naturkrafterna hade tagit den med sig. Efteråt fick jag veta att även en hel biograf hade blåst bort. Några barn som varit kvar i den hade mirakulöst nog överlevt genom att snabbt ta sig till ett nybyggt orkanskyddsrum. Trots den förödelse som syntes från bussfönstret hade inga dödsoffer skördats. Egentligen helt ofattbart.

 

Den 5 november 2012 är en strålande vacker dag. Sandy nådde aldrig in till de här trakterna och några spår av den tio år gamla tornadon syns naturligtvis inte. Säkerligen har här stormat ordentligt flera gånger sedan jag var här senast. Vi behöver bara gå tillbaka till den senaste sommaren som inte bara präglades av svår torka i de här trakterna utan även av mycket starka vindar.

 

Hyrbilen, en Chevrolet Malibu av senaste snitt, är mycket bekväm. Den stora v-sexan under huven svarar villigt och snabbt när jag trycker till gaspedalen. När jag senast tankade den stämde jag av mängd bensin med vägmätaren och efter diverse räkneövningar med avstånd i miles och bensin i gallons kom jag fram till att bilen tog drygt en liter per mil omräknat i svenska termer. I runda tal kostar bensinen i de här trakterna av USA sex kr litern. Billigt kan man tycka. Sedan började jag fundera över min egen dieseldrivna Hyundai där hemma. Den går på 0,45 liter per mil och med ett svenskt dieselpris strax under femton kronor kommer jag fram till att driftkostnaden är densamma för de båda bilarna.

 

Ack ja, det här med stormar och oberäkneligt väder är ju till stor del en följd av de klimatförändringar som människan ställt till med. Men ingenstans i den amerikanska valdebatten förs frågan på tal. Ändå är nordamerikanerna världens största energikonsumenter per capita. Dessutom gnäller man över att bensinen är dyr och det är klart att det blir dyrt att köra stora bensinslukande personbilar, suvar och pickuper, alla med automatisk växellåda.

 

Vi vet alla att klockan är åtminstone fem i tolv vad gäller klimatfrågan. Men här tycks ingen bry sig. För man frågan på tal möts man med en förstående axelryckning. Nej Amerika, och förresten världen i övrigt: Sätt klimatfrågan högt på agendan. Eller måste vi vänta tills haven börjar stiga så pass att alla kustnära städer hamnar i en farozon vars konsekvenser vi bara kan ana?

 

Lars Thor