5 mar 2013
Lake Michigan
Det är närmare mitten av november 2012. Presidentvalet i USA är över. Barack Obama är återvald som president för ytterligare fyra år. Den civiliserade världen drar en suck av lättnad.
Man kan tycka att den här betraktelsen kommer lite sent för att spegla det politiska livet i USA, och det är sant. Men vad som just nu sker i mitt huvud är en uppstädning av en mängd intryck från vår vistelse i fem delstater i den amerikanska mellanvästern under några hektiska veckor.
Hyrbilen tar oss denna gång från Fort Wayne till norra Indiana, där vi passerar en av amish-folkets huvudorter, Shipshewana. Vidare norrut och in nästa delstat, Michigan. Längs stora vägar och små, mindre trafikerade, vägar tar vi oss ett tjugotal svenska mil upp till de båda städerna Holland och Zeeland, där möbeltillverkningen i form av varumärket Henry Miller firat stora triumfer. Fulla av beundran över vad man kan åstadkomma med design vänder vi bilen söderut och kör längs interstate 196. Målet för dagens etapp är den lilla staden South Haven, belägen nära den östra stranden av Lake Michigan.
Som bekant är de stora sjöarna längs gränsen mellan USA och Kanada fem till antalet: Superior, Michigan, Huron, Eire och Ontario. Mellan de två senare finns Niagarafallen, som bäst avnjuts från den kanadensiska sidan medan vattnet småningom skickas vidare genom St. Lawrence-floden och ut i Atlanten. Ett skådespel vi haft förmånen att få uppleva ett par gånger vid tidigare besök.
Nära South Haven viker vi av från motorvägen och kör ner mot Lake Michigan. Vi finner en väg som går längs stranden eller rättare sagt längs en rad bebyggda tomter som skärmar av besökaren från sjön. Kilometer efter kilometer. Vi blir alltmer fascinerade av den privatisering som skett av stränderna längs sjön. Efter mycket sökande kommer vi till en lucka där det är tillåtet att längs en trappa gå ner till vattnet. I båda ändarna av den smala remsan finns skyltar som påpekar att här råder privat egendom. Efter att ha njutit av det skummande innanhavet går vi tillbaka till bilen. Parkeringsplatsen rymmer högst tio fordon. Jag undrar i mitt stilla sinne hur här ser ut en solig sommardag då måhända ett stort antal turister önskar ta sig ned till Lake Michigans närmast oändliga sandstrand.
Tro nu för all del inte att jag lägger några politiska aspekter på det här med privatiseringen av stränderna. Nej, jag vill bara göra en jämförelse med de svenska förhållandena. Själv har jag den stora förmånen att bo i ett hus på sjötomt. Men jag har inga grannar, bara en massa snåriga stränder som det är svårt att ta sig ner till. Ändå har den svenska lagstiftningen på envist sätt hävdat strandskyddet, vilket i sin tur innebär att man i princip inte kan bygga vid en sjökant längs de tusentals sjöar som vi ändå har i vårt land. Snacka om skillnad mellan den amerikanska och den svenska uppfattningen: den totala privatiseringen jämförd med vår egen allemansrätt.
Vi kör vidare längs den avskärmade stranden och finner att många hus är till salu. Olika mäklare för fram sitt budskap i form av utplacerade skyltar. Vi stannar till vid ett stort hus av gedigen sydstatskaraktär, förfallet och spöklikt, men beläget på en stor sjötomt. Vi slår upp mäklarens hemsida på Margaretas iPhone och letar oss fram till objektet ifråga. Priset är en miljon dollar, det vill säga i den stundens penningvärde ungefär sex och en halv miljon svenska kronor. Vi startar bilen och kör vidare medan jag muttrar något om att priset är grymt med tanke på renoveringsbehovet. I skymningen når vi hotellet i South Haven, där vi tillbringar kvällen framför teven och den eftervalsdebatt som sänds i ett flertal kanaler.
Någonstans har jag hört eller läst att Jan Troell inte kunde filma några sjöscener till sina utvandrarfilmer i USA. I stället fick han använda Ringsjön i Skåne. Jag förstår, det går inte att ta sig ner till några sjöar i den här delen av den stora kontinenten. Och om man lyckas med det återstår ofta en utsikt som präglas av det moderna samhällets olika attribut av exempelvis teveantenner.
För så där femton år sedan hade jag förmånen att följa med på en resa genom Indiana via St. Louis vid Mississippi till en bra bit in i delstaten Missouri. Där landade vi i ett landskap som för svenska förhållanden ter sig helt främmande. En biflod till floden Missouri är uppdämd på en sträcka av ett antal svenska mil för att skapa den damm som behövs för en massa vattenkraft. Resultatet är en serie sjöar som kallas ”The finger lakes”. De är djupa, inte särskilt fiskrika men ett paradis för de båtägare som tycker om att köra fort.
Målet för vår resa var en släkting som bodde på en av de många tomterna runt det stora sjölandskapet. Och saken är den att om vi inte haft tillträde till den här tomten eller någon annan skulle vi inte ha haft en chans att komma ner till vattnet. Här liksom vid Lake Michigan kan man tala om det närmast hundraprocentiga utnyttjandet av sjöarnas stränder. Hur stor motsvarande siffra är i Sverige vet jag inte, men den torde vara bara en liten bråkdel av den amerikanska.
Jag tror på den svenska traditionen att låta så många som möjligt njuta av sjöar och vattendrag utan att mötas av en massa påbuds- eller förbudsskyltar. Vi känner till våra rättigheter och våra skyldigheter när vi genom snårskogar eller igenvuxna stigar tar oss fram till en sjökant för att ta del av medhavd matsäck och en stilla solnedgång. Vi ser ut över vattenytor, skådar måhända ett eller annat hus på den andra sidan. Men vi kan också bege oss till sjöar där varken byggnader, vägar eller något annat modernt mänskligt påfund stör vår blick. Jag tror att vi skall vara mycket rädda om detta.
Lars Thor
Foto: Margareta Artéus Thor som hälsar att bilderna talar för sig själva.
17 feb 2014
Glasmuseet i Corning
Tänk er ett museum som tar emot 750 000 besökare om året! Lägg därtill att museet är beläget i ett stadsområde som har färre invånare än Växjö tätort. Underligt? Nej, egentligen inte, eftersom alla som reser mellan New York och Niagarafallen passerar Corning invid Chemung-floden i staten New York. Och många, många av dem stannar för att se glas och glastillverkning. Som jämförelse kan nämnas att Smålands museum har drygt 40 000 besökare om året.
1851 startade Amory Houghton ett glasbruk i Brooklyn. 1868 flyttades tillverkningen till Corning, och därmed lades grunden till en av världens mest kända anläggningar för såväl kommersiellt glas som konst- och hushållsglas. För närvarande sysselsätts omkring 7000 personer, och ägare är fortfarande familjen Houghton.
När Corning glassworks 1951 firade sitt 100-årsjubileum donerade Arthur Houghton en stor summa pengar till något som var hans egen idé, nämligen ett glasmuseum. En särskild museibyggnad uppfördes, och en omfattande insamlingsverksamhet startades. Grunden var lagd till en museianläggning som i dag är en av de mest betydande i sitt slag och som trots sin ungdom redan nu är föremål för omfattande tillbyggnad och omstöpning.
Museet består av tre delar, nämligen utställningarna, den vetenskapliga hallen och glashyttan Steuben. Besökaren går först till en biograf, där en 10 minuter lång introduktionsfilm visas. Därefter går han genom den pedagogiskt och kronologiskt arrangerade utställningshallen med glas från alla tider och alla de delar av världen som haft glastillverkning av betydelse. Därefter följer ett rum som kanske betyder mer för specialisten än för besökaren i allmänhet. I gigantiska hyllor från golv till tak visas mängder av glas. Rummet är snarare ett studiemagasin än en utställning. Men självklart finns ännu mer att se för den som kommer i studiesyfte och får tillgång till de riktiga magasinen. I själva verket finns för närvarande omkring 16000 glaspjäser, en enorm siffra om man betänker att insamlingen skett under kort tid och att det allra mesta är dyrbarheter av hög kvalitet.
Den vetenskapliga hallen är av största intresse. På ett lättfattligt sätt visas med hjälp av filmer och föremål vad glasmassan innehåller och vad man kan göra av den. Tyngdpunkten ligger givetvis på industriellt glas, och påfallande är hur väl man lyckats visa hur olika glasprodukter omger oss i dagens samhälle. Gatubelysningar, kemiska anläggningar, televisionsapparater, bilrutor såväl som noskoner till månraketer ger en fingervisning om vilken enorm betydelse glaset har. Man undrar nästan var metallerna och plasten kommer in i bilden.
Vandringen genom anläggningen går vidare till glashyttan. Steuben-glaset blåses på samma sätt som glaset i våra egna hyttor. Ugnar, stolar, pipor, saxar och så vidare är likadana på alla platser och genom alla tider. Från en åskådarläktare följer man lätt arbetet kring de många ugnarna. Den färdiga produkten bärs till kylröret, och besökaren kan sedan följa en lång gång där man genom fönster ser den vidare processen. Många är de som arbetar med polering, slipning och gravering. Slutligen kommer man till en exklusiv butik med kristallprodukter av märket Steuben. Varorna är påfallande dyra, men en svensk besökare får osökt intrycket att man arbetar mycket långsammare i Steuben än i våra hyttor. Kanske påverkas priset av detta.
Naturligtvis finns ytterligare en tillverkningsenhet för glas, men den ligger skild från museet på andra sidan floden och är inte tillgänglig för turisten-besökaren. Men såväl staden som den gigantiska fabriken och museet ligger för nära vattnet. Den vanligtvis sävliga och på somrarna nästan uttorkade floden drogs i juni 1972 in i en fruktansvärd orkan. Vattnet steg hastigt, och innan någon egentligen hann reagera var översvämningen ett faktum. Ström och sötvattenstillförsel bröts i tre veckor, och skadorna var enorma. I museet stod vattnet högt, en stor mängd glas skadades, och större delen av biblioteket förstördes. Men självklart blev förödelsen i glasmuseet trots allt bara en obetydlig summa i den sluträkning som översvämningen lämnade efter sig.
Ännu i dag märks spåren efter flodens oväntade beteende. Många av bibliotekets böcker har vattenskador, och man är fortfarande sysselsatt med att ersätta volymer och göra en ny komplett katalog i stället för den som vattnet förde bort. För närvarande är såväl bibliotek som administrationslokaler provisoriskt inrättade i en byggnad på lite avstånd från museet. Boksamlingen är stor. Omkring 20 000 böcker, särtryck och så vidare samsas med mer eller mindre kompletta uppsättningar av 500 periodiska tidskrifter. Och allt handlar helt eller delvis om glas. Utan tvekan är detta det största specialbiblioteket i världen i sitt slag.
För närvarande förses museet med en tillbyggnad i stor skala. Det hela skall vara färdigt 1980 och då finns åter alla funktioner under ett tak. Givetvis är det frågan om stora pengar, för samtidigt som man investerar i den nya byggnaden fortsätter inköpen av glas och litteratur i oförminskad takt. I början av 1980-talet kommer därför besökaren att stå inför en anläggning utan motstycke i någon annan del av världen. Och innehållet bara fortsätter att växa i omfattning.
Vid mitt eget besök i maj 1979 hade museet just öppnat utställningen ”New Glass”, en stor satsning på samtida designers och studioglasblåsare. Utställningen, som skall vandra vidare till ett flertal platser, har deltagare från praktiskt taget hela världen. Och påfallande stor del av dem är svenskar. Det är bara att konstatera att svensk konstglasdesign står sig mycket bra i manifestationer av detta slag. En sakkunnig jury har nämligen under lång tid varit sysselsatt med att gallra fram de bidrag som slutligen tilläts komma med.
I museet finns förutom Steuben-butiken ytterligare två försäljningsställen. I det ena tillhandahålls fabriksgjort hushållglas såsom formar, kaffekannor, tallrikar och uppläggningsfat. Det andra är en butik ”för samlare”. Där finns framför allt samtida konstglas av inte alltför tillkrånglat slag och till vettiga priser. Kvaliteten är genomgående hög, och här – liksom i utställningen New Glass – är den svenska representationen påfallande. Flera hyllor bär upp produkter från våra främsta tillverkare, och man försäkrade mig att tillbyggnaden får en ännu större butik med möjlighet att saluföra ännu mer svenskt glas.
Corning är en vacker stad inklämd i dalgången på båda sidor om Chemung-floden cirka 400 meter över havet. Runt reser sig höjder, men man tar sig med bil lätt upp till 700-metersnivån. Utsikten över dalgångarna är betagande, och i vårens tid får man stundtals ett intryck av att vara i Österrike och inte i Amerika. Så det är kanske inte så underligt att hundratusentals människor stannar upp i Corning och ser glasmuseet. Men måhända frestar omgivningen mången besökare att raskt ta sig igenom museet för att istället njuta av ett stort stycke bitvis orörd natur.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Smålandsposten den 21 juni 1979.
Kommentaren från nutiden:
Jag fick förmånen att besöka Corning ytterligare två gånger, 1988 då vi planerade för det nya glasmuseet i Växjö och 1998 då Margareta och jag tillsammans besökte vår gemensamma vän Melissa G. Post, som vid den tiden arbetade vid glasmuseet i Corning. Tillsammans med Melissa gick färden åter upp till höjderna kring floddalen. Vi besökte några av de vinodlingar som sträcker sig utmed sluttningarna så långt ögat kan se. Och det är inte så underligt att många vinodlare med framför allt tysk bakgrund slagit sig ner här. Breddgraden är ju densamma som de vinproducerande trakterna i Europa.
Hur det ser ut i Corning idag vet jag inte. Sökningar på nätet ger vid handen att museet blomstrar men att det är sämre med glasblåsningen i hyttan Steuben. Ny- och tillbyggnaderna fungerar på ett bra sätt. Samlingarna har ytterligare utökats. Men, det är väl här som på andra ställen i världen, inte minst i Sverige, att den gamla formen av glastillverkning är döende. Vad som kommer istället är inte så lätt att sia om. Kvalificerat konstglas kräver kvalificerade hantverkare. Och om de inte har något vettigt och lönsamt att arbeta med, så är det adjö till en hel bransch.