Fogden

Långt innan Johannes kommit till staden vid bäckarna och sjön hade kungen i huvudstaden vid ett flertal tillfällen och med största allvar sökt ta itu med rikets ekonomiska problem. Ett sätt att förbättra finanserna vore att be de rika om pengar, men kungen visste innerst inne att de rika bara skulle skratta åt honom om han försökte med något sådant. Risken fanns då också att de rika skulle sluta upp med att betala festerna på slottet. ”Nej”, tänkte kungen en dag efter mycket funderande, ”de får behålla sina pengar eftersom jag ändå inte rår på dem. Förresten är jag ju trots allt beroende av dem”.

 

Allt eftersom kungen funderade vidare fick han en rad nya idéer. Ett sätt att få in pengar vore att tvinga de stadsinvånare som var så där lagom rika att betala skatt. Men det var inte heller någon bra idé eftersom det skulle bli svårt, för att inte säga omöjligt, att dra en gräns mellan de riktigt rika och de personer som hade hyggligt med pengar. Då återstod bara en sak, nämligen att ta ut skatt av de fattiga. Men å andra sidan hade de fattiga inga pengar alls, så det var bara att konstatera att det inte fanns något att hämta på den kanten.

 

Men kungen gav inte upp så lätt. Han funderade vidare och kom fram till en tredje tänkbar utväg. Hur var det med kyrkorna och prästerna och deras egendomar? Där fanns väl i alla fall pengar att hämta? Å andra sidan förstod han mitt uppe i allt sitt funderande att den tanken kunde vara farlig. Föremålen i kyrkorna runt om i riket var ju kär egendom för folket. ”Nej” tänkte kungen, ”jag måste finna en annan lösning. Jag måste ge mig på dem som finns långt ifrån mig och som bara har möjlighet att prata illa om mig och inte ge sig på mig”.

 

Varje gång som kungen kommit så här långt i sina tankegångar satte tandvärken in. Han utstötte ett vrål av smärta och alla som kunde lämna slottet gjorde det och kom inte tillbaka förrän tandvärken gått över och kungen lugnat sig. Det gällde att vara försiktig och se till att klara sig utan skador och men för livet. De kungliga slagen var ju hårda, och de träffade alltid rätt. Så det var bäst att sätta sig i säkerhet tills faran var över.

 

När tandvärken väl släppt sjönk kungen alltid ner på en stol och funderade vidare. ”Det är väl tusan”, brukade han tänka, ”det är väl tusan att jag inte kan knäcka det där med pengarna”. Så funderade han vidare och kom på den i och för sig geniala tanken att be kammarherrarna om råd. Men efter ytterligare en stunds funderande förstod han att det vore ett sätt att visa svaghet. Och det ville han ju inte råka ut för. Han insåg att kammarherrarna skulle komma med mängder av tips hur krisen skulle lösas, men den stora faran var att de skulle kunna börja driva sina egna idéer och lämna kungen i sticket. Och det skulle i sin tur vara det farligaste som kunde hända, för då skulle kungen få tandvärk och gå illa åt sina kammarherrar. Följden skulle då bli att det där med tandvärken blev allmänt känt och kungen skulle tvingas bekänna färg. Jämmer och elände!

 

I det här läget, plötsligt, efter långa tider av funderande och grubblande, kom den ljusa idén. Kungen lät kalla till sig en av de många råbarkade härförare som överlevt alla krig. Härföraren anlände och han mötte sin kung öga mot öga. Utan att veta vad saken egentligen gällde förstod han att det var frågan om något viktigt när kungen kallade honom på det här viset. Jodå, kungen ställde en rak och mycket tydlig fråga: ” Kan du vara helt lojal mot mig om du får bra betalt”? Självklart svarade härföraren ja på frågan. ”Vill du dessutom få nöjet att plåga en och annan individ som inte vill göra som du säger åt honom”?

 

För första gången på många år log den bistre härföraren. Ja, man kan nästan säga att hans ansikte sprack upp i ett leende när han fick frågan om han ville plåga folk. Men det var bara för ett kort ögonblick. ”Visst”, svarade härföraren buttert, ”tala bara om vad jag skall göra. Sedan alla sköna krig tog slut har jag haft rejält tråkigt. Svärdet har rostat, och själv har jag förfallit så till den milda grad att jag pratar med folk då och då. Det kan till och med hända att jag klappar katter i stället för att sparka efter dem som jag gjorde förr i världen. Visst, jag längtar efter att få plåga någon riktigt ordentligt”.

 

Kungen förstod nu att han träffat rätt efter sina många och långa funderingar. Han väntade en stund med nästa fråga eftersom han blivit en smula överraskad över att få ett så snabbt och tydligt svar. ”Finns det fler kvar av din sort”? dristade han sig till slut att säga, ”det är nämligen så att jag har användning för en hel hoper lojala busar som kan gå mina ärenden”. Härföraren presterade än en gång något som liknade ett leende. ”Visst”, sade han glatt, ”jag kan samla ihop så många man önskar. Tala bara om var och när vi skall infinna oss”.

 

Så kom det sig att kungen i egen hög person en mörk höstkväll i största hemlighet träffade en handfull garvade, ärriga och uttråkade krigare i en tät skog en bra bit från huvudstadens yttersta utkanter. De satt i en ring på varsin sten i en glänta och kungen granskade dem noga en efter en. ”Jag förmodar att alla är införstådda med att tills vidare hålla tyst med det jag har att säga”, löd det kärva kungliga budskapet. ”Jag behöver er för ett mycket viktigt uppdrag. Jag skall löna er väl och jag förväntar mig att ingen sviker mig”.

 

Egentligen var kungen själv förvånad över den kraft han visat, och för en gångs skull hade han det kommando han behövde för att inte riskera att råka ut för tandvärk. ”Tala om vad vi skall göra”, sade en stor och kraftig krigare. ”Jo”, sade kungen allvarligt, ”ni skall allesammans bli mina fogdar, och jag skall placera er i varsin del av mitt rike. Er uppgift skall bli att driva in skatt från folket och föra så mycket rikedomar som möjligt till huvudstaden. Där skall jag lägga pengarna i det kassavalv som handhas av en av mina kammarherrar. Och kan ni gissa vad jag skall använda pengarna till”?

 

Kungen brydde sig inte om att besvara sin fråga. Och förresten hade han säkert inget svar att leverera även om han velat. I stället granskade han de församlades ansikten så gott det gick i den mörka höstkvällen. Själv kände han sig för en gångs skull riktigt upplivad. Framför sig hade han ett antal män som var vana att handla men kanske inte så slängda i att tänka. I den här församlingen kände sig kungen handlingskraftig och överlägsen. Här var det inte som när han träffade kammarherrarna och ställdes inför en massa krav. Nej, här var det kungen som bestämde och just därför löpte han ingen som helst risk att drabbas av tandvärk.

 

De bistra och garvade krigarna satt länge tysta, men till slut tog en av dem till orda. I närmast försynta ordalag frågade han om det gick för sig att omge sig med soldater när man blivit fogde. Kungen blev mycket glad över den ställda frågan. ”Visst”, sade han. ”Ni skall alltid omge er med krigsfolk så att ni kan skydda er och utföra ert arbete på ett effektivt sätt”. Ett lätt mummel bröt ut. Ytterligare en krigare dristade sig att ställa en fråga och han undrade om det gick för sig att plåga de bönder som inte villigt betalade sin skatt. Det var nämligen så länge sedan han plågat någon att det riktigt kliade i fingrarna att få göra det igen.

 

Nu brast kungen ut i gapskratt, och hans stora kropp riktigt skakade av förnöjelse. ”Jovisst”, sade han när han till slut skrattat färdigt, ”plåga på ni bara, det var ju det första jag tänkte mig när jag kom på den här idén”.

 

Nu brast alla fördämningar. De förut så tysta och försynta krigarna reste sig, pratade i munnen på varandra i en yra som kungen inte hade sett på mycket länge. Till slut sansade de sig, och den krigare som kungen först kallat till sig bad om tystnad och tog till orda. ”Låt oss hylla vår kung”, sade han. ”Låt oss tacka vår välgörare som låter oss bli fullvärdiga medborgare än en gång”.

 

Så kom det sig att de församlade krigarna under stort jubel lyfte upp sin kung och bar honom runt gläntan i skogen. När de satte ner honom igen var han alldeles omtöcknad men tillräckligt samlad för att be skaran lugna sig. ”Nu skall ni få era instruktioner”, sade han i ett tappert försök att låta allvarlig. ”Ni skall få veta hur en kungens fogde måste uppträda för att vinna respekt. Ni skall också få veta vilka krav jag ställer på er”.

 

Kungen berättade hur de blivande fogdarna skulle bära sig åt. I kungariket fanns små städer med landsbygd runt omkring. I varje sådan liten stad hade kungen tänkt sig att en fogde skulle bo och verka. Och kungen hade till och med varit så förutseende att han sett till att det fanns präktiga hus att komma till i varje stad. Hur han lyckats med det utan att inviga kammarherrarna kunde ingen veta. Ingen visste heller hur han kommit över husen i städerna i all den pengabrist som rådde.

 

Sedan kom instruktionerna, och de var mycket tydliga. Fogdarna måste uppträda korrekt, särskilt mot invånarna i de små städerna. Om man inte uppträdde korrekt skulle människorna bli retade och ge sig på fogdarna och deras krigare. Och om något sådant skedde måste fogdarna skaffa mer folk till sitt skydd. Då var risken att hela den fiffiga planen gick i stöpet.

 

Med staden som bas skulle fogdarna ge sig ut på den omgivande landsbygden. De skulle uppsöka by efter by, tala vänligt till folket och berätta att de var utsända för att fråga om bönderna inte kunde vara så vänliga att börja betala skatt till kungen i huvudstaden. Detta, menade kungen, skulle vara ett första försök. Fick man inga pengar, fick man lov att gå hårdare fram.

 

”Nå”, sade kungen och lät blicken glida från den ene till den andre av sina nyutnämnda fogdar. ”Är ni med på villkoren”? Alla satt tysta en lång stund. Slutligen sade en liten mager krigare att planen var god men att han trodde att det förr eller senare skulle bli frågan om att plåga bönderna. De andra nickade instämmande och några sade rent ut att de inte för ett ögonblick trodde på att någon frivilligt skulle lämna ifrån sig en enda slant. Men alla lovade att vara lojala, och därmed förklarade sig kungen nöjd.

 

Så kom det sig att staden vid bäckarna och sjön och folken i norr, söder, öster och väster fick en fogde. Han kom tillsammans med några hårdföra män till staden en stormig vinterkväll, och han frågade efter vägen till sitt hus. När han funnit det stannade han framför den breda trappan och lät blicken glida uppför de bastanta stenväggarna. Huset var smalt och högt och det gav med sina små gluggliknande fönster intryck av ett fängelse. ”Bra”, sade fogden med eftertryck, ”här kommer vi alla att trivas”. Sedan gick han in i huset tillsammans med sina män och stängde dörren med en skarp smäll.