En kung i nät

Försvarskammarherren lyckades ta sig fram till kassavalven. Han lyckades också, med hårt bankande hjärta, att låsa upp dem. ”Jag skulle behöva hjälp”, muttrade han. ”Jag skulle behöva hjälp av soldater som orkar bära”. Med darrande händer stängde och låste han åter dörrarna till kassavalven, varefter han gav sig ut i staden för att leta.

 

I en gränd fanns en hoper soldater, som rusiga av öl roade sig med att spela tärning. ”Det lär vara något på gång ute i staden”, sluddrade en av dem medan han kastade tärningarna på en trasig duk som låg på grändens kullerstenar. ”Ja, det var livligt borta vid slottet. Det sägs att en massa trashankar var på väg dit”, sluddrade en annan av soldaterna.

 

Längre än så hann inte soldaterna i sitt resonemang innan de avbröts av försvarskammarherrens dånande stämma. ”Soldater skall stå på post och inte spela tärning i en gränd”, röt han. ”Seså, upp med er nu, jag behöver hjälp att bära”.

 

Så kom det sig att försvarskammarherren med bestämda steg styrde kosan tillbaka till kassavalven med en hoper raglande soldater i hälarna. Synen måste ha tett sig en smula komisk, men turligt nog var det ingen som såg dem. De flesta människorna i staden hade vid det här laget samlats i slottets närhet för att åse slagsmålet med rävarna.

 

Den något underliga soldatskaran lotsades fram till finanskammarherrens gedigna kassavalv, och dörren låstes åter upp. Något förvånade åhörde medlemmarna i den berusade skaran den befallning som ledde fram till att de började bära ut förseglade tunnor på gatan utanför kammarherrarnas hus. ”Stopp nu, ta för all del inte alla tunnorna, det här räcker”, löd småningom försvarskammarherrens fortsatta direktiv. ”Den här laddningen borde räcka, eftersom det bara var en tunna som small på båten”, mumlade han tyst för sig själv. ”Förresten kan det vara bra att ha det mesta kvar om något annat otäckt skulle inträffa”.

 

De utburna tunnorna lastades på en stor och stadig dragkärra och soldaterna, som vid det här laget nyktrat till en smula, fick order att dra iväg i riktning mot slottet. Fortfarande var det ingen som såg dem, något som djupt uppskattades av försvarskammarherren.

 

Kalabaliken vid slottets sluttning hade inte upphört. Snarare hade den förstärkts sedan kungen upptäckt främlingarna och deras trasiga yttre. Försvarskammarherren och hans nu allt mindre rusiga soldater kom fram i tid för att bevittna hur kungen och främlingarnas ledare ställdes öga mot öga medan allt fler rävar mötte sitt öde och slängdes på eldarna. Några svårt bitna människor låg utspridda över sluttningen och förde en ojämn kamp mot den fortfarande mycket stora rävskaran.

 

”Vi är också människor”, hördes främlingarnas ledare skrika åt kungen. ”Och vi kräver vår rätt att vistas här vi också”. Kungens reaktion blev givetvis hård, ja den gränsade till ursinne. ”Jag ger blanka fan i vilka ni är och vad ni kräver för rätt”, skrek han. ”Det enda jag ser är att ni är en hoper trashankar och att sådana figurer inte hör hemma i vår vackra huvudstad. Packa er ut på landsbygden igen, för det är väl där ni egentligen hör hemma”.

 

Rävarna började åter få övertaget i den långdragna nattliga kampen. Deras alltmer markerade ilska gick ut över många oskyldiga som under hjärtskärande skrik drog sig undan, sökte skydd och slutligen gick under. Försvarskammarherren, som i egenskap av gammal härförare uppfattat situationens allvar, befallde soldaterna att skyndsamt lasta av tunnorna.

 

Vid det här laget var kungens ilska så stor att omgivningen trodde att han skulle spricka. Bara två personer höll huvudet kallt, nämligen främlingarnas ledare och kammarherren för gamla sjuka och fattiga. De utväxlade en hastig blick, förstod situationens allvar och handlade därefter.

 

Främlingarnas ledare fortsatte sin ordväxling med kungen, denna gång i försiktiga tongångar för att vinna tid, medan kammarherren för gamla sjuka och fattiga hastigt retirerade mellan rävflockarna och i riktning mot slottet. Lyckligen framkommen med inte alltför många bett i benen letade han upp några tjänare och befallde dem att samla ihop så många fångstnät de kunde finna.

 

Under tiden rullade soldaterna tunnorna framför sig och staplade dem i en stor hög i sluttningen halvvägs upp mot slottet. Visserligen försvårades arbetet av rävarnas nafsande och bitande, men till slut fanns alla tunnor på samma plats. Försvarskammarherren låt då hämta en tunna med krut och lade en bred krutsträng från asktunnorna och ner mot staden. Denna gång var han så upptagen av sin syssla att han inte brydde sig om de bett han fick i benen.

 

Fångstnäten kom fram, och de bars i hast av tjänarna och kammarherren för gamla sjuka och fattiga nedför sluttningen. Rävarna anföll, men då stannade man och slängde nät över flock efter flock. På så sätt hölls de anfallande djuren en smula på avstånd. Man vann tid samtidigt som kammarherrens sikte var inställt på den vilt grälande kungen.

 

Försvarskammarherren började kommendera sina alltmer nyktra soldater. De befalldes att hålla folk borta från asktunnorna. Samtidigt sades att det inte gjorde något om det fanns gott om rävar i tunnornas närhet. En nästan helt nykter soldat fann i detta ögonblick på råd. Han letade reda på några torkade köttstycken som han hade i sin packning. Han slängde dem ovanpå asktunnorna och drog sig sedan hastigt tillbaka.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga nådde fram till kungen i samma ögonblick som denne måttade ett knytnävsslag mot främlingarnas ledare. De tjänare som var tätt i hälarna på kammarherren fick ordning på ett av de allra största fångstnäten. Det breddes ut, och det kastades efter ett snabbt kommando över kungen just som näven skulle slå till. Effekten blev våldsam, kungens vrål ljöd genom natten och människorna i de skaror som samlats greps av en förunderlig skräck. Hur kunde man göra på detta sätt med rikets kung? Hur skulle det nu gå?

 

I samma ögonblick tände försvarskammarherren på krutet. Den långa strängen av eldfarlig materia brann hastigt och med ett fräsande ljud. Förvånade utrop från församlade människor dränkte de kungliga vrålen och ledde allas tankar bort från den vanärande handling som drabbat landets härskare.

 

Rävarna hade i hundratal samlats på och omkring tunnorna med aska, ditlockade av de köttstycken som slängts där. Det fräsande ljudet från krutsträngen tycktes inte bekymra dem nämnvärt, och de var därför ovetande om vad som komma skulle.

 

Explosionen blev våldsam. En svart rökpelare sköt upp mot den mörka himlen förande alla rävar med sig. Sedan uppstod ett starkt ljussken som på ett för alla överlevande oförklarligt sätt efteråt sades ha blandats med människornas skrik.

Därpå uppstod en tryckvåg så stark att slottets murar skakade och allt som löst slungades omkring. De flesta, såväl stadsinnevånare som främlingar, hann ta skydd eller kasta sig raklånga på marken. Ingen tänkte längre på den vrålande kungen som kämpade för att komma ur sitt nät.

 

Alla låg länge stilla. Slutligen reste sig de överlevande människorna en efter en i den gryende dagen. Solen gick upp som ett stort eldklot och avslöjade den bittra sanningen. Den ene stirrade vilt på den andre och till slut stirrade alla på alla. Svarta, kletiga och trasiga människor ur stånd att yttra ett enda ord. Alla var likadana och lika tilltufsade, stadsinnevånare såväl som främlingar. Ingen kunde skilja den ene från den andre. Bara en röst hördes, och den kom från ett klibbigt nät. Rösten ifråga var egentligen ett vrål, vars like ingen tidigare hört.