14 sep 2013

Historik – Smålands museum och Kronobergs läns hembygdsförbund

Under 1800-talets andra hälft fick Industrialismen på allvar fäste i vårt land. Den stora utflyttningen från landsbygden påbörjades i en tid med mycket stark folkökning. 1862 gjordes de gamla socknarna till kommuner samtidigt som landstingen inrättades med länen som grund. Den gamla ståndsriksdagen avskaffades och ersattes med en tvåkammarriksdag. Året därpå, 1867, grundade Gunnar Olof Hyltén- Cavallius Smålands museum.

 

Hyltén- Cavallius var en mångsidig man, som under utlandsvistelser och resor samlat på sig en mängd ”fornsaker”. Det var dessa föremål han nu ställde till förfogande när han grundade ”ett småländskt museum”. Någon motsvarighet fanns förvisso inte i de två andra länen. Donatorns samling kom att förvaras i domkyrkan i Växjö och det intilliggande gymnasiet.

 

Det blev landshövdingen Gunnar Wennerberg som tog nästa steg när han grundade Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria 1877. Syftet var att skapa en plattform och permanent förvaringsplats för Hyltén- Cavallius samling. Wennerberg tog kontakt med sin gode vän arkitekten F.W. Scholander, som ritade den byggnad som stod färdig 1885 och som fortfarande utgör en del av Smålands museum. Museet invigdes 1890. Samlingen var på plats och den av Wennerberg initierade föreningen blev dess huvudman.

 

Om man skall vara ärlig förde Smålands museum en tämligen anonym tillvaro i närmare tre årtionden efter invigningen. Begränsade öppettider gjorde samlingen föga tillgänglig. Måhända var det i protest mot detta som Hyltén-Cavalliusföreningen bildades 1919, till en början som en hembygdsförening för Växjö stad. Redan det första året började föreningen utge Hyltén-Cavalliusföreningens årsbok, senare Kronobergsboken. Vi kan nu se en mer än nittioårig obruten svit av detta verk.

 

Lite varstans började hembygdsföreningar grundas under 1920-talet, något som gjorde att Hylten-Cavalliusföreningen 1928 ombildades till Kronobergs läns hembygdsförbund, ett slags paraplyorganisation för den spirande hembygdsrörelsen. En parallellitet grundlades. Museets huvudman och hembygdsförbundet började på allvar samarbeta sida vid sida.

 

Under 1930-50-talen grundades alltfler hembygdsföreningar. Varje socken med självaktning ville ha sin egen plattform i insamlandet av framför allt det gamla bondesamhällets kulturyttringar i form av traditioner, redskap och dräkter. Detta ledde naturligtvis i sin tur till att hembygdsparkerna inrättades som ett nav i allt från skolarbete till midsommarfirande. Mängder av äldre hus flyttades från olika byar för att tillfredställa det ökande behovet av lokaler för förvaring av föremålen. Hembygdsrörelsen, vår måhända största folkrörelse, etablerades på ett sätt som den gamle fornsakssamlaren Hyltén- Cavallius knappast vågat drömma om.

 

Parallelliteten slutade så småningom i en fusion. 1962 slog man ihop Kronobergs läns hembygdsförbund med Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria till Kronobergs läns musei- och hembygdsförbund. Kronan på verket kom tio år senare när Stiftelsen Smålands museum bildades med hembygdsförbundet, Växjö kommun och Kronobergs läns landsting som likvärdiga parter. Kronobergs läns hembygdsförbund återuppstod till namnet och fortsatte att vara ett paraply för den kronobergska hembygdsrörelsen i den nybildade stiftelsen.

 

Tidningen I Värend och Sunnerbo grundades 1985 som ett komplement till Kronobergsboken och som ett sätt att informera hembygdsförbundets medlemmar om aktuella händelser. Den föregicks av ett enkelt medlemsblad, något som förklarar tidningens årgångsangivelse. Samtidigt skall sägas att den gamla parallelliteten mer eller mindre upphört under 2000-talet. Kronobergs läns hembygdsförbund är idag en själv ständig organisation i samarbete med museet.

 

Lars Thor

 

Artikeln skrevs 2013 för Kronobergs läns hembygdsförbunds hemsida.

 

By: Tags: , , , ,

2 jul 2013

Att leva med en regnmätare

Alltsammans började genom en annons i tidningen Land. Året var 2006 och SMHI sökte väderobservatörer till ett antal orter i landet. Bland annat till Fagerhult. OK, tänkte jag, Fagerhult ligger på andra sidan länsgränsen, men vi är tre byar i Älghults socken som har postadress 570 72 Fagerhult, däribland Kianäs där jag bor vid sydsidan av Kiasjön. Följden blev att jag anmälde mitt intresse, och några månader senare hade jag regnmätaren installerad på tomten som station Fagerhult.

 

Regnmätare, kanna

 

Det finns gott om väderstationer i vårt avlånga land, såväl automatiska som manuella. De senare är mellan 600 och 700 stycken och innebär att uppdragstagaren går ut till sin nederbördsmätare klockan 07.00 varje morgon i ur och skur. Under perioden med sommartid blir det 08.00.

 

Mätaren är en trattformad historia som samtidigt utgör vindskydd. I den sitter en kanna där nederbörden samlas upp. Den i mångas ögon primitiva mätmetoden innebär att kannans innehåll hälls i ett graderat mätglas som rymmer upp till tio millimeter. Det räcker för det mesta. Men det är klart att om det kommit mer, så blir det till att ta med sig kannan in och hälla flera omgångar i mätglaset. Som mest har det för min del handlat om bortemot fyrtio millimeter om dygnet några få gånger.

 

På vintern kan det vara lite knepigare. Eftersom det finns en reservkanna, så får den följa med när jag går längs den uppskottade gången. Sedan är det bara att byta kanna, gå in igen och låta snön smälta. Sedan kommer mätglaset fram och visar nederbörden i smält form.

 

När mätglaset sagt sitt återstår två saker. Den ena är att föra journal i något som kan liknas vid en omfattande loggbok. Den andra är att ringa till SMHI där en inspelad röst ställer ett antal frågor som besvaras genom diverse knapptryckningar. Frågorna handlar om nederbördsmängd, nederbördsslag, snötäckets utbredning och om det förekommit åska, dimma eller norrsken under det gångna dygnet. Vid sidan av loggboken förs en likadan journal som omfattar en månad och som vid månadsskiftet summeras och skickas till SMHI.

Det där med nederbördsslag kan ibland vara lite knepigt och det gäller att använda sunt förnuft. Har det varit regn, duggregn, regnskurar, snö, snöblandat regn eller något annat? Tja, listan över möjliga nederbördsslag är ganska lång, och man kan skriva in upp till tre olika vid varje tillfälle. Likaså kan det vara lite knepigt med snötäckets utbredning. På sommaren är det givetvis inget problem men under vintern finns tre olika alternativ med marken helt eller nästan bar upp till total snötäckning.

 

Nu undrar vän av ordning om väderrapportören har ett fulländat slavkontrakt för den blygsamma ersättning som SMHI betalar för insatsen. Nej, så är det förvisso inte. Om jag reser bort några få dagar, så kan jag ”intervallrapportera” som det heter. Allt som kommit under min bortavaro meddelas då i en klump. Om jag skulle hålla mig hemifrån en vecka eller mer, så blir det lite knepigare. Men då finns det en god granne som kan köra ner till vår ensligt belägna bostad och hjälpa till.

 

Varför åtar man sig ett sådant här uppdrag? Förvisso inte för pengarna. Snarare handlar det om att vara en del av det nätverk som summerar nederbörden i landet år efter år och som i sin tur är en del av underlaget för kommande väderprognoser. Vid sidan av att det kan vara roligt att ibland bläddra tillbaka i loggboken och se hur det var den eller den sommaren, så är det ett bra sätt att som pensionär få en vettig dagsrytm genom att tvingas ur sängen mörka vintermorgnar. Man har en viktig samhällsuppgift att fylla samtidigt som frukosten kommer på bordet efter samtalet med uppdragsgivaren. En nederbördsfattig sommar kanske hela processen tar fem minuter. En snörik vinter handlar det kanske om femton minuter.

 

Ibland funderar jag över det här med att station Fagerhult ligger i Älghults socken. Länsgränsen följer en lång sträcka Badebodaån och går genom Kiasjön. Den här länsgränsen är samtidigt gräns mellan de gamla ”smålanden” Värend och Handbörd med deras kulturella och dialektala skillnader. De koloniserades under medeltiden från varsitt håll och mötet mellan de olika kolonisatörerna skedde ungefär där jag bor. Därför är det en poäng det här med Fagerhult i Älghults socken. Eller som Ulf Peder Olrog uttryckt saken i visans form:

 

Småland, Småland det är landet fyllt av lingon och morän.

Aldrig, aldrig brytas banden mellan Kronobergs och Kalmar län

 

Lars Thor

 

Ursprunglig publicering: Älghultskrönikan 2011

 

 

Kommentaren från nutiden:

Jodå, jag har min regnmätare kvar och går fortfarande snällt ut till den varje morgon. Jag trivs med uppgiften, särskilt i vårens goda tid med diverse vackra blommor att titta på och mängder med fåglar att lyssna till. En blick över sjön, är det dimma, nej, det är ingen dimma idag.

 

By: Tags: , ,

2 jul 2013

Boda den 1 juni 2013

Jag klarade av två glasutställningar på samma dag. Först åkte jag till Älghult, där en privat samling av glas från Alsterfors finns utställd genom hela sommaren 2013. Utmärkta exempel på svensk glastillverkning genom ett antal årtionden. Alltifrån bruksglas till konstglas av Edvin Ollers. Alsterfors glasbruk togs över av Orrefors 1972 och lades sedan ner.  Större delen av provsamlingen jämte arkivet fördes över till Smålands museum i samband med ägarskiftet. Men utställningen i Älghult visar att det fanns mycket mer att hämta lite varstans i vårt avlånga land.

 

Sedan bar det av till Boda. Inbjudan från Boda Glass Factory handlade om utställningen Nordic Glass med ett stort antal deltagare från hela Norden. Bland de svenska deltagarna märks Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien, båda sedan årtionden verksamma vid det nu saligen avsomnade Åfors glasbruk. Jag pratade med Bertil och fick klart för mig att han fortsatt att utveckla sin gjutningsteknik med skulpturer som föreställer skeppsvrak och stad, båda i svart. Fantastiska skapelser som kräver dryga två veckor i kylugnen. Inom mig ställer jag den stilla frågan var tusan Bertil skall kunna gjuta glas framöver.

 

Exit Glasriket, tänker jag där jag står bland såväl kända som okända personer. Men det är inte hela sanningen när man ser denna nordiska manifestation. Vackert och experimentellt konstglas tillverkat med omtanke och kärlek till materialet. Visst, glasframställningen har ändrat ansikte. Här finns ingenting av bruksglas kvar, här finns konstglas. De gamla glasbruken som kallades industri och tillverkade bruksglaset är till allra största del saligen avsomnade. De här sakerna är mestadels tillverkade med stor omsorg i små studiohyttor.

 

När jag kommer hem tar jag fram en gammal katalog ur bokhyllan. Den heter Nordiskt glas 1978. Jag pratade om den med Bertil Vallien när vi möttes i samband med återinvigningen av glasmuseet i Kosta förra söndagen. Katalogen producerade jag tillsammans med den danske formgivaren och glasblåsaren Finn Lynngaard. Ett stort antal nordiska formgivare deltog i den utställning som den gången arrangerades på Smålands museum.

 

Utställningen fick en uppföljare. Jag minns att jag ringde runt till ett antal glasbruk och frågade om det här glada gänget som bestod av ett trettiotal personer kunde få visa sina talanger lördagen och söndagen efter utställningens öppnande. Alla sade tvärt nej utom Bergdala där ägaren Elving Conradson tvärtom uttryckte sig som ”för helvete ta hit gänget”.

 

Och så blev det. Vi ockuperade hyttan i Bergdala i två dagar. Rolf Sinnemark ritade och byggde den stora grillen som fortfarande står kvar och Bertil Vallien startade sina experiment med att gjuta i sand. Jag påminde Bertil om detta när vi sågs i Kosta. Han tittade länge på mig och kom fram till att det var väldigt länge sedan. Jovisst är det så. Nu är det nu, då var det då. Förvisso har Bertil Vallien utvecklat sin teknik sedan den glada helgen 1978. Det ser man inte minst när man betraktar de gjutningar som nu visas i Boda.

 

Lars Thor

By: Tags: , , , , ,

29 apr 2013

Gösta Moberg

/Det där med att googla kan ha sina finesser. Tidvis gör jag det ofta, tidvis ibland, tidvis inte alls. Men häromdagen kom jag att tänka på en person ur det förflutna, nämligen Märta Moberg. Ett namn kanske vilket som helst. Men för mig minnet av en förtjusande äldre dam. Hennes man hette Gösta, och det var väl i främsta rummet honom googlandet handlade om. Jovisst, jag insåg plötsligt att jag skrivit om Gösta Moberg i Svenskt Biografiskt Lexikon. Det måste ha varit på 1980-talet medan Märta fortfarande levde. Så här lyder texten/:

 

Visserligen föddes Gösta M i Alingsås, men han räknade sig hela livet som smålänning. Anledningen var att familjen tidigt flyttade till Växjö, där det bodde ett flertal släktingar. Efter avslutad skolgång och bankutbildning gav sig M in på den militära banan. Officersutbildningen och tjänstgöringen vid Kronobergs regemente betydde mycket för hans utveckling.

 

På 1920-talet erbjöds sv officerare tjänst hos persiska gendarmväsendet som instruktörer. Äventyrslusta och intresse för främmande länder, folk och kulturer drev M att söka en sådan tjänst. Efter antagning sändes han till Marocko, Algeriet och Tunisien för att sätta sig in i muhammedanska förhållanden. M fascinerades där av den arabiska och afrikanska världen och beslöt att lämna den militära banan för att i stället ägna sig åt etnografiska forskningsresor.

 

Ett otillgängligt bergsmassiv, Tibesti, beläget som en ö i östra Sahara och på alla sidor omgivet av sterila ökenområden, blev målet för M:s drömmar. Strävan att komma till det outforskade området drev honom att 1924 strata en expedition på egen bekostnad. Han färdades som ensam europé med infödda följeslagare och försedd med rid- och lastdjur. De franska myndigheterna hade gett honom tillstånd att leva bland tuaregerna, ett nomadfolk i Hoggar i Sahara. M nådde emellertid inte den gången sitt mål. Han hindrades av ett rövarband från toubofolket, som härjade i de trakter som skulle genomkorsas.

 

1929 gjorde han sitt andra försök att nå Tibesti. Denna gång reste han på uppdrag av Naturhistoriska riksmuseet och de etnografiska och naturhistoriska museerna i Gbg. Återigen gäckades förhoppningarna, denna gång genom stridigheter mellan italienare och ökenfolken i Sahara. M stannade än en gång hos tuaregerna, varefter färden gick till Nigerflodens krök. Därifrån tog han sig med kanot till Timbuktu. Vid ett tillfälle nödgades han dricka Nigerflodens förorenade vatten och insjuknade i tyfoidfeber. Följden blev en lång sjukhusvistelse.

 

Andra världskriget stoppade alla planer på fortsatta forskningar i Afrika. M riktade därför blicken mot andra världsdelar, och 1939 ställde han färden till Sydamerika, närmare bestämt Franska Guyana. Han besökte även USA. 1947 inbjöds M att leva bland eskimåerna på Alaskas västkust och Nunivak-ön i Berings hav. Han stannade där i sju månader.

 

Under den expedition som inleddes 1949 nådde M äntligen Tibesti. Han genomkorsade noggrant östra delen av Tibesti-området tillsammans med en infödd följeslagare och två kameler. Han lärde känna toubofolket, som liksom tuaregerna levde som nomader men under betydligt enklare förhållanden. Resan gick sedan vidare till Kongo, där han fick hjälp av svenska missionärer i sitt insamlings- och forskningsarbete.

 

M företog ytterligare några forskningsresor av betydelse. Nämnas kan att han under sin Etiopen-expedition 1956 mottogs av kejsar Haile Selassie och att han i Kenya fick uppleva Mau-Mau-upprorets sista tid.

 

M var både ivrig och skicklig fotograf. Bildmaterialet från resorna – såväl i svartvitt som i färg – har i minst lika hög grad som föremålen betydelse för den dokumenterande gärning han utförde. Bilden var för honom det givna och nödvändiga komplementet till den skrivna och berättade framställningen om levnadsförhållanden i främmande världsdelar.

 

För den breda publiken gjorde sig M känd genom böcker och tidningsartiklar i såväl svensk som utländsk press. Han var en flitig resenär även inom Sverige och framträdde som föredragshållare i studieförbund och föreningar. Radion blev ett uppskattat medium för hans tankar och erfarenheter, och på senare år framträdde han även i TV.

 

M har haft stor betydelse som upptäcktsresande och insamlare av etnografiskt material. Tidvis bemöttes han dock kallsinnigt när han sökte medel till sina resor. Trots detta donerade M stora mängder hemfört material till museer främst i Sverige men även i Norge, Danmark, Finland, Frankrike och USA. 1954 inrättade han tillsammans med hustrun ett eget museum i Fågelbro på Värmdön utanför Sthlm. Föremålen där skänktes enligt M:s önskan 1979 till Smålands museum i Växjö.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Svenskt Biografiskt Lexikon.

 

/Kommentaren från nutiden:

Naturligtvis finns mer att hämta när man går till nätversionen av SBL. Bland annat finns där en omfattande bibliografi som visar Gösta Mobergs stora kapacitet som författare och skildrare av de miljöer han mötte.

 

Gösta Moberg föddes 1894 och avled i Stockholm 1975. Han var gift två gånger. Den första hustrun dog bara en kort tid efter bröllopet 1946. Hans andra hustru var Märta som han äktade 1954. Det är om henne som fortsättningen skall handla.

 

Märta Moberg kontaktade mig 1978, alltså tre år efter Göstas bortgång. Hon inbjöd mig, turistintendenten Sven-Eric Rydh och vice ordföranden i min styrelse tillika kommunfullmäktiges ordförande i Växjö, Ingvar Dominique, att komma till Stockholm och ta del av önskemål som hon och Gösta gemensamt formulerat. Vi anlände en vacker sommarförmiddag till parets eleganta paradvåning på Valhallavägen. Den helt förtjusande, då nästan åttioåriga, Märta tog emot oss med översvallande vänlighet och visade runt. Överallt på väggar och bord fanns minnen från Göstas forskningsresor i form av föremål och bilder.

 

Egentligen var det väl ingen av oss tre tillresande som visste så mycket om Gösta Moberg och hans gärning. Själv hade jag kommit i kontakt med hans alster i form av några böcker och tidningen Lektyr som fanns hos mina farföräldrar. Men nu fick vi allt till livs. Märta pratade och pratade och till slut ringde hon efter en taxi som tog oss alla fyra ut till Fågelbro. Där fick vi ta del av parets eget museum, inrymt i en gammal skola. Märta förklarade helt frankt att hon och Gösta bestämt att de mer än tusen föremålen skulle doneras till Smålands museum eftersom Etnografiska museet i Stockholm inte kunde ta emot mer än vad de redan gjort. Med föremålen skulle också följa en icke föraktlig summa pengar som grund till en forskningsfond.

 

Väl tillbaka i Växjö tog vi beslutet att acceptera gåvan trots att det mesta egentligen föll utanför museets insamlingsområde. Allt packades och kördes till Smålands museum sommaren 1979. Ett par år senare skedde komplettering med en rad föremål från våningen på Valhallavägen. Fondens grundplåt – jag tror det var 50.000 kronor – placerades på ett förnuftigt sätt i aktier, där pengarna växte så det knakade under 1980-talet.

 

Jag fick ända fram till Märta Mobergs bortgång i mitten av 1980-talet ett antal tillfällen att så att säga lära känna Gösta i efterhand. Trots att han var i sextioårsåldern när han och Märta gifte sig var han fortfarande fullt aktiv forskningsresande. Detta medförde att Märta lämnades ensam i Stockholm och fick ta hand om en rad handskrivna manus som skickades från olika platser. Sedan var det hennes sak att renskriva och lämna vidare till tidningar och bokförlag. Det var kvällsgöra eftersom hon arbetade heltid som sekreterare.

 

Märta talade alltid om Gösta med stor beundran och hon klagade i efterhand aldrig över sina långa ensamhetsperioder. Tvärtom beskrev hon den iver hon kände när nya brev med manuskript dök upp. ”Men en gång blev jag sur på Gösta”, sade Märta eftertänksamt en gång under ett av våra många samtal. ”Det var när han varit borta många månader och jag gick ner till tåget för att möta honom. Naturligtvis ville jag ge honom en kram men han fräste åt mig och sade att jag skulle akta den dyrbara keramikskulpturen han höll i famnen.”

 

Märta besökte Växjö några gånger i början av 1980-talet, bland annat för att besöka makens grav på Tegnérkyrkogården. En gång hade hon i god tid bett att få hålla ett föredrag om Gösta och hans resor i den dåvarande kyrksalen i Smålands museum. Det var en söndagseftermiddag och evenemanget var väl förberett och annonserat. Märta provkörde sitt diamagasin medan jag med stigande oro insåg att där bara satt en handfull blivande åhörare. Men just som jag skulle till att hälsa Märta välkommen strömmade plötsligt en massa människor in i salen. Det måste ha varit ett femtiotal. Efteråt fick jag veta att en busslast trötta museibesökare vid entrén tipsats om föredraget och sett chansen att koppla av en stund. Märta höll ett strålande föredrag och gladdes över de många åhörarna. Naturligtvis avslöjade jag aldrig varifrån de kom.

 

Det där med fonden blev en lyckträff. Alltsedan början av 1990-talet har ett stort antal stipendier delats ut från ”Gösta och Märta Mobergs forskningsfond” till framför allt doktorander som på något sätt velat följa Gösta i fotspåren inom ett antal discipliner. Märta gladdes, så länge hon levde, åt fondens ekonomiska framgångar. I mitten av 1990-talet fördes samlingarna i den mobergska donationen tillbaka till Stockholm, till Etnografiska museet som vid den tiden fått bättre möjlighet att härbärgera dem. Detta senare slapp Märta uppleva, eftersom hennes aska då för länge sedan placerats i samma grav som hennes älskade Gösta./

By: Tags: , , , , ,

16 apr 2013

Att upptäcka Kronoberg

Har du tänkt på att en lång rad berömda personer sett dagens ljus i Kronobergs län, Jag skall namnge fem av dem och uppmana Dig att göra en resa i deras spår.

 

I museiparken i Växjö, intill Smålands museum och Utvandrarnas hus, ligger Gamla Domprostgården, en stor röd träbyggnad uppförd redan 1750. Där föddes Pär Lagerkvist, den blivande skalden och nobelpristagaren. I romanen ”Gäst hos verkligheten” ger han glimtar från sin tidiga barndomsmiljö med järnvägen och den restaurang som på den tiden fanns framför Domprostgården. Järnvägsrestaurangen revs i början av 1940-talet och Domprostgården återfick sin gamla skepnad. Den rymmer idag inga lagerkvistminnen, men den som är specialintresserad kan ställa färden till Öja hembygdgård i Gemla. Där finns ett särskilt Pär Lagerkvistrum.

 

Din resa fortsätter söderut längs väg 23. Snart når du Snugge. Där föddes 1843 Christina Nilsson, som redan vid unga år skulle visa prov på sina talanger. Hennes karriär är som en saga, sagan om den fattiga torpardottern som lade en värld framför sina fötter.

 

Efter Huseby viker du av från väg 23 i riktning mot Ljungby. Snart är du inne i Sunnerbo, det längst i väster belägna häradet i Kronobergs län, och Du söker Dig fram till Södra Ljunga. Där – mitt emot kyrkan – ligger Linggården, Per Henrik Lings födelsehem. Visserligen är Linggården flyttad till nuvarande plats, men i dess inre finner Du likväl något av den atmosfär som präglat den man som kallas den svenska gymnastikens fader. Född 1776 och död 1839 satte hans idéer i sin tur sin prägel på generationer av gymnastiserande och idrottsutövande svenskar. Att han dessutom var skald har vi kanske glömt, men det var han i alla fall.

 

Färden går åt sydost, till Stenbrohult, till den underbart vackert belägna kyrkan vid Möckelns strand. Du är nu i hjärtat av Linnébygden och Du skall förflytta Dig ytterligare en liten bit, till Råshult, Carl von Linnés födelsehem.

 

Ingen svensk har måhända under sin levnad och efter sin död 1778 varit så välkänd i världen som Carl von Linné, naturforskare och läkare. Egentligen behöver han ingen presentation och årligen vallfärdar många utlänningar till Råshult för att bese den plats där blomsterkungen och botanikens store förgångsman gjorde sina första erfarenheter.

 

Småningom är Du redo att bege Dig österut, tvärs igenom länet till dess utkant och gräns mot Kalmar län. Där möter Dig namn som Ljuder och Åkerby vägskäl, namn förknippade med en av våra mest folkkära författare, Vilhelm Moberg, född 1898 och död 1973.

 

Minnena av Vilhelm Moberg finns i själva bygden, bland de steniga åkrarna och i de djupa skogarna. Här får Du lov att insupa atmosfären och söka förstå bakgrunden till en märklig litterär gärning.

 

Din väg går tillbaka till Växjö, till museiparken och Gamla Domprostgården. Nu om inte förr är det dags att besöka Smålands museum och Utvandrarnas hus och ta del av de ytterligare länkar som finns till de personer som föranledde vår resa.

 

Smålands museum har en särskild Christina Nilsson-avdelning där åtskilliga av de föremål som en gång omgav sångerskan finns utställda. Du kan också besöka museets myntkabinett där medaljer och minnen över en lång rad kända personer visas. I Utvandrarnas hus, slutligen, finns bland mycket annat ett Moberg-rum med många trådar till författaren från utvandrarbygden.

 

Med detta har jag bara velat visa på en av de många linjer Du kan lägga upp Din färd efter. Det finns andra, och Du väljer själv. Men hur Du än gör kvarstår det gamla ordspråket som säger att den som gör en resa också har något att berätta.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum 1989:3

 

/Kommentaren från nutiden:

Det har gått närmare tjugofem år. Mycket har förändrats. Bland annat finns ingen Christina Nilsson-avdelning längre i Smålands museum. Däremot finns hennes myntsamling utställd i myntkabinettet. I Gamla Domprostgården bevaras numera minnen från Pär Lagerkvist.

Alla de personer som nämns i artikeln var på den tiden självklarheter för oss som arbetade med kulturhistoria och turism. Så är det kanske inte längre. Hur många gymnasister och studenter slukar det som Pär Lagerkvist och Vilhelm Moberg skrev? En eller annan, hoppas jag. Vem gymnastiserar som Per Henrik Ling eller läser hans omfattande diktverk på hexameter? Mycket få, tror jag. Hur mycket lär man sig i skolan om Carl von Linné och hans betydelse för den botaniska vetenskapen? Åtskilligt hoppas jag. Vem har hört Christina Nilsson sjunga? Ingen, eftersom hennes röst inte finns bevarad någonstans. Ändå var hon sin tids idol bland vänner av opera och annan musik. Välkänd på ryska, amerikanska och europeiska scener, en absolut motsvarighet till våra dagars främsta och mest kända musikutövare.

Utan att verka alltför gammal och gnällig frågar jag: Behöver vi dessa personer ur det förflutna och den kunskap de förmedlade? Ja, för om vi inte vårdar deras minnen blir vi alltmer historielösa och har till slut inge kulturhistoria att visa upp för våra turister. Det är samma sak här som med det tidigare Glasriket. Om vi inte vårdar kulturarvet råkar vi illa ut. Vi kan inte locka besökare till något som inte finns. Det vore som att bjuda in till middag och sedan inte ha någon mat att ställa fram.

By: Tags: , , , , , , , , , ,

14 apr 2013

Glasblåsare

/Den 9 april 2013 fanns i tidningen Barometern en bilaga med beteckningen Affärsliv. Där kan man bland en del annat läsa några inslag om tillståndet i Glasriket. Micke Johansson i Örsjö och hans hytta skildras ingående, Mats Jonasson i Målerås är sedan länge ägare till det största glasbruket med 50 anställda, även det döende Orrefors ges sin beskärda del av fröjd och smärta. Så finns där också en betraktelse kring de sorgliga resterna av Orrefors Kosta Boda med glas som tillverkas någon annanstans än i Sverige. 

 

Jag har tidigare sagt att nedmonteringen gick mycket snabbt och det tål att upprepas. Kvar finns en och annan liten hytta, men det räcker givetvis inte till för att prata om något glasrike eller med hjälp av näringen i fråga locka turister till sydöstra Småland. Nej, i stället får man lov att ta vara på det närmast gigantiska kulturarv som landskapet, de nedlagda glasbruksorterna och de olika museer som finns kvar utgör. Allt detta bildar ett ekomuseum som bara ligger och väntar på en kunnig entreprenör som samtidigt är en skicklig marknadsförare. Det historiska glasriket kan säkert bli både stort och attraktivt.

 

Naturligtvis finns det fler hantverk än glasblåsningen som under de senaste decennierna förpassats in bland historiens dimridåer. Jag plockade därför fram en bok som jag medverkade i under det sena 1980-talet. Den heter ”Hantverk i Sverige” och utgjorde en riktig storsatsning av LTs förlag i samarbete med Nordiska museet. Boken rekommenderas till alla som önskar ta del av de mängder av mer eller mindre utdöda hantverk som vårt land kan uppvisa. Själv bidrog jag med ämnet ”Glasblåsare”. Här kommer texten i dess helhet. Vill man ta del av många illustrationerna får man gå till boken./

 

Glas förekommer i naturligt tillstånd i form av obsidian. Enligt de arkeologiska vittnesbörden framställdes glas av människan i de länder som i dag är Mellersta Östern omkring 2000 år fKr. De första tillverkarna lånade sina idéer från keramiken. Den smälta glasmassan virades som trådar kring en kärna av fuktig sand eller lera som plockades ut när glaset färdigställts. Även pärlor av glas framställdes i stora mängder. Genom handelsmän spreds produkterna. Omkring 500 fKr var länderna kring Medelhavet rika på glas, och Egypten var något av ett centrum för tillverkningen.

 

Omkring Kristi födelse började glasblåsarpipan – ett mer än meterlångt metallrör – att användas i det dåvarande romarriket. Nyheten revolutionerade framställningen av glas, och den tidigare dyra varan blev överkomlig för bredare samhällsskikt. Glasföremålen kunde nu göras större än förut och formerna blev fler.

 

Glastillverkningen spreds snabbt över romarriket och Medelhavsområdet. Den följde också romarna i spåren genom Germanien och Gallien till Britannien.  I Rhendalen nådde hantverksskickligheten kanske sin höjdpunkt. I Colonia (Köln) framställdes glas från 50-talet eKr ända fram till romarrikets upplösning på 300-400-talen.

 

Konsten att framställa glas dog naturligtvis inte med romarna utan togs över av andra kulturer. En renässans ägde rum i Venedig, där man för brandfarans skull flyttade tillverkningen till ön Murano på 1200-talet. Det venetianska glaset nådde sin höjdpunkt på 1500-1600-talen, samtidigt som nya tekniker och former utvecklades i Tyskland och Böhmen. Andra centra uppstod vid samma tid i Frankrike, Spanien, England, Irland, Amerika, Ryssland och Kina. Holland och Belgien gjorde sig kända för sina dekorer på glas.

 

Till Norden och därmed också Sverige kom glastillverkningen på 1550-talet. Det första svenska glaset tillverkades på Norrmalm i Stockholm av glasblåsare som kallats in från Italien. Ytterligare ett antal hyttor grundades i Mellansverige under 1500-talet, och vid tiden omkring 1600 vet vi att tyska glasblåsare arbetade i Sverige. Att bygga upp en inhemsk arbetarstam visade sig av olika skäl vara svårt. Den tyska glasarbetarinvandringen fortsatte sedan in på 1900-talet.

 

Två äldre svenska glasbruk kan nämnas, nämligen Kungsholm i Stockholm (1688-1815) och Henrikstorp i Perstorps socken i Skåne (1691-1760). De gjorde sig kända för produkter av mycket hög kvalitet för hovets och adelns behov. Båda framställde gravyrer på glas och särskilt kungsholmsgravyrerna brukar nämnas som exempel på högt stående hantverksskicklighet. Tyvärr är många kungsholmsglas angripna av glassjuka pga felaktigt sammansatt massa. Fenomenet gör dem mjölkvita och till slut torde de falla sönder.

 

Under 1700- och 1800-talen spred sig glastillverkningen över praktiskt taget hela Sverige. Den stora glasbruksgrundningsepoken är årtiondena omkring 1900, då också sydöstra Småland börjar framträda som glasdistriktet före alla andra. Detta torde ha sin förklaring dels i en järnbruksdöd som krävde alternativ sysselsättning, dels i den rika tillgången på ved. I dag är den industriella tillverkningen av glas så gott som helt koncentrerad till triangeln Vetlanda – Växjö – Nybro.

 

Teknik

Glas är smält sand! Men sanden bör vara kvartssand och den måste blandas med flussmedel (soda eller pottaska) och stabilisatorer (kalk och blymönja) för att få acceptabel smälttemperatur och de egenskaper vi förknippar med exempelvis ett färdigt dricksglas. Man kan givetvis använda sig av naturlig svensk sand, men den innehåller ofta järnoxid, vilket leder till brun- eller grönfärgat glas. Vill man styra färgsättningen måste naturlig kvartssand tillsättas en viss given mängd metalloxider.

 

Sand och övriga ingredienser jämte glaskross blandas till en mäng (ty Gemenge), som läggs i en degel av lera i en uppvärmd glasugn. Under själva smältningsprocessen, som varar några timmar, hålls temperaturen vid ca 1400 grader Celsius. När arbetet börjar har temperaturen på det färdigsmälta glaset sänkts till ca 1200 grader.

 

Runt glasugnen utförs det grundläggande arbetet vid all manuell glasframställning. Ugnarna innehåller ett varierande antal deglar, men de senaste åren har utvecklingen gått mot mindre ugnar med plats för en eller två deglar. Uppvärmningen sker med olja eller el. Före 1960-talet uppvärmdes nästan alla glasugnar i Sverige med ved. En enda stor ugn kunde då konsumera bortemot 40 kubikmeter ved per dygn.

 

Framställning 

Glasarbetarna utför sitt arbete i en eller flera verkstäder runt ugnen. Det är frågan om ett kvalificerat lagarbete där antalet medlemmar anpassas till det glas som skall tillverkas. Verkstadens storlek har minskat de senaste åren pga vissa rationaliseringar och ändrade ugnstyper. Runt den gamla typen av ugnar arbetade oftast sex verkstäder med åtta man i varje. Det var den styrka som behövdes för att tillverka ett vinglas på ben och fot. Där fanns förste anfångare,

Uppblåsare, mästare, benanfångare, benmakare, fotanfångare, inbärare samt avputsare och formhållare.

 

Arbetet i en verkstad som skall tillverka ett dricksglas på ben och fot är mycket komplicerat och kan här bara ges en förenklad beskrivning. För den oinvigde besökaren kan processen uppfattas som ”en massa människor som planlöst och förvirrat springer om varandra med vitglödgade glasstycken på långa stänger i oroväckande närhet av varandras ögon och öron”. Så är det givetvis inte. Arbetet sker efter mycket fasta regler.

 

Sprängt glas

Anfångaren (ty anfangen = börja) sticker en pipa i degeln och drar upp en glödande klump som han rullar (välsar) på ett välsbleck. Genom pipan blåser han in luft så att glaskulan vidgar sig. Pipan går vidare till uppblåsaren, som sittande på en särskild glasarbetarstol riktar pipan uppåt och blåser in mer luft. Nästa moment innebär att uppblåsaren i stående ställning sticker pipan med glasklumpen i en form och roterar pipan med hanflatorna samtidigt som han blåser in mer luft. Han slutar när glaset fyllt ut formen. Glasets skål (kupa eller kuppa) är nu färdig. En del av skålen (kuppan) sitter ovanför formen och skall senare tas bort genom sprängning.

 

Pipan med skålen går nu till mästaren som sittande på sin stol stöder pipan mot golvet och riktar skålen uppåt. Benanfångaren kommer med glasmassa på en spik (en metallstång lika lång som pipan) som hålls över skålens botten. Mästaren styr spiken med en klippsax och låter glaset rinna ner i centrum på skålen. Efter ögonmått klipper han av exakt den glasmängd som går åt till benet och lägger ner pipan på arbetsstolen. Med en skärsax formar han den glödande glasklicken till ett ben. Pipan hålls hela tiden i rotation.

 

Pipan med skålen och det färdiga benet går nu till benmakaren. Fotanfångaren kommer med en spik med en klick glas som benmakaren klipper på benet. Därefter läggs pipan ned och benmakaren formar foten med en fotsax alltmedan pipan roteras. Fotsaxen är försedd med två träplattor mellan vilka foten kläms ihop. Den färdiga foten ges sedan sin slutliga form med hjälp av en strykbräda. Med en passare kontrolleras måttet mellan fotens undersida och skålen. Det sista momentet innebär att benmakaren med en lätt lyftning på pipan knackar av glaset. Det tas emot av inbäraren, som hastigt för det till kylröret.

 

Ovan har beskrivits ett av flera sätt att framställa glas. Vid sidan av sprängt glas förekommer även drivet, pressat, gjutet och centrifugerat glas.

 

Det drivna glaset kräver en speciell yrkesskicklighet. Låt oss något förenklat se hur glasblåsarmästaren på fri hand formar ett fat.

 

Drivet glas

Glas fångas an på pipan. Det välsas i en skopa av alträ som blötts i vatten. När glasmassan stelnat något blåser mästaren i luft och får en kula av en tennisbolls storlek, en post. Med en skärsax stryper han till mellan pipans yttersta del (pipnaveln) och glaset så att posten får formen av ett päron. När posten antagit fast form anfångas mer glas på den och den stora glasklumpen välsas i en större träskopa. Mer luft blåses in medan pipan roteras. Kulan växer till en kokosnöts storlek. Mästaren har nu en andrapost. Efter avsvalning görs ytterligare en anfångning. Glasklumpen är nu mycket stor och den kräver den största skopan för välsningen. Pipan är tung och det är svårt att ha glasmassan under kontroll. Ännu mer luft blåses i och kulan når en fotbolls storlek.

 

Sittande på arbetsstolen plattar mästaren till kulan i botten med strykbrädan, som ovanpå träet försetts med ett lager genomblött tidningspapper. Anfångaren kommer med en puntel (lika lång som spiken men grövre) försedd med en klick glas. Punteln förs mot glaskulans botten där den fäster. Med hjälp av några droppar vatten skiljs kulan från pipan och sitter fast på punteln.

 

Mästaren tar nu punteln och ”värmer in” kulan i ugnen så att den mjuknar. Sedan sätter han sig på arbetsstolen och låter punteln sakta rotera medan han klipper upp kulan med en klippsax. Det bortklippta glaset stelnar och faller ner, kulan har öppnats. Den värms åter in, varefter mästaren driver ut glaset med en pinnsax och gör kanten jämn. Ännu en invärmning, varefter mästaren hastigt snurrar punteln på arbetsstolen. Av centrifugalkraften plattas glaset ut till ett stort fat, som ges sin slutliga form med hjälp av skärsaxen, pinnsaxen och strykbrädan. Fatet knackas av och förs till kylröret. Den enda efterarbetning som krävs är bortslipningen av märket efter punteln.

 

Pressat glas

Tekniken att pressa glas uppfanns i USA på 1820-talet. En ny epok inleddes i och med att man kunde producera glas till lågt pris. Det blev möjligt för bredare lager i samhället att använda glas i vardagslag. I Sverige slog pressglaset igenom på allvar på 1850-talet.

 

Pressformar tillverkades från början av mässing eller rödgods och senare under 1800-talet av gjutjärn. De består av form, ring och mall, och i formen graverades det mönster som trycks av i glaset. Ringen vilar över formen och bestämmer glasets överkant. Mallen spänns fast i pressen. Glaset hämtades från degeln med en spik av iläggaren, som lät glaset rinna ner i formen. Tryckaren, som skötte pressen, klippte med en klippsax efter ögonmått av den mängd glas som behövdes. Så drog han i en hävarm så att mallen pressades ner i formen varvid glaset fyllde ut mellanrummet mellan mallen och formen. Glasmassan stelnade snabbt, mallen kunde lyftas och glaset tas ur formen. Nu återstod bara kylningen, varefter glaset kunde användas utan efterbearbetning.

 

Pressglas tillverkas tyvärr inte längre i Sverige enligt den beskrivna metoden. I stället har man gått över till starkt förenklade former av gjutet och ”bakat” glas.

 

Centrifugerat glas

En annan teknik, ett hundratal år yngre än pressglaset, har på senare tid vunnit alltmer terräng. Det rör sig om centrifugering, en metod som introducerades på Orrefors i mitten av 1940-talet av konstnären Sven Palmqvist. Han fick idén när han såg hur grädden slungades ut mot väggarna i en smörkärna under rotation. Under visst motstånd från glasblåsarna vid bruket utvecklades det hela, och 1954 kunde de första centrifugerade skålarna, som döptes till Fugaserien, presenteras.

 

Flaskor och fönster

Två sorters glas, som numera helt framställs i maskiner, blåstes för hand, nämligen fönsterglas och buteljer. Det blåsta fönsterglaset finns fortfarande kvar i många oförvanskade äldre hus, och det framställdes i Sverige enligt cylindermetoden ända fram till början av 1930-talet.

 

Vid tillverkningen av cylinderglas använde man en mycket stor och lång pipa som tillät anfångning av en post på upp till 30 kg. Posten arbetades rund i en träskopa, varefter den drogs ut i en hålformad träklump. Luft blåstes in tills man började ana konturerna av en cylinder. Sedan fortsattes bearbetningen i svänggropen, en 2-3 meter djup nedsänkning i golvet. Samtidigt som pipan svängdes, blåstes mer luft in i cylindern. Glasets tjocklek hängde på att glasblåsaren avslutade sitt arbete i rätt ögonblick. Cylindrar kunde blåsas till en längd av 2,5 m och 50-60 cm i diameter.

 

Sedan cylindern knackats av pipan sprängdes den i båda ändar genom att en glödgad ståltråd virades om den i båda ändar. Ett par svettdroppar från glasblåsarens panna på tråden räckte sedan för att kupporna skulle hoppa av. Cylindern var nu öppen åt båda hållen. Den plana skivan åstadkoms genom att föra ett glödande sk sprängjärn längs cylinderns innersida, varefter cylindern öppnade sig. Den planades sedan ut genom invärmning i en särskild sträckugn. Efter kylning skars den i lämpliga storlekar.

 

Flaskor och buteljer blåstes i Sverige för hand fram till åren omkring 1930, men redan 1920 hade man börjat tillverka maskinblåsta flaskor på Surte glasbruk. Tillverkningen av damejeanner levde kvar i sin gamla form på Kungälvs glasbruk ända fram till slutet av 1940-talet. Så sent som 1955 samlades ett arbetslag på bruket för att blåsa en specialbeställning på 100 st handblåsta 60 liters damejeanner.

 

Efterbearbetning 

En långsam kylning av glaset är nödvändig för att få bort de spänningar som annars skulle medföra att det spricker sönder. De i hyttan färdigarbetade alstren bärs till kylröret, ett ca 20 m långt täckt löpande band med en temperatur av ca 500 grader Celsius i början och rumstemperatur i slutet. Kylningen tar flera timmar i anspråk och principen är att tjockare glas kräver längre kyltid än tunnare. Tidigare skedde kylningen i särskilda ugnar som hölls varma under dagen och långsamt fick svalna under natten.

 

På glas som inte är drivet skall överdelen, kuppan, avlägsnas efter kylningen. Detta sker i en sprängmaskin. Med en diamant ristas glaset i rätt höjd. Sedan ställs det på en roterande platta framför en gaslåga. Efter en stund spricker glaset efter ritsen och kuppan kan lyftas av. Den avsprängda delen går till blandning av ny mäng. På drivna glas slipas puntelmärket bort mot en roterande sandstensskiva.

 

Många glaspjäser som lämnar kylröret är halvfabrikat i den meningen att de skall förses med dekor. Det rör sig om avancerad vidarebearbetning i form av slipning, gravyr eller målning.

 

Slipningen används som dekor på servisglas, vaser, skålar mm och kräver ett mjukt underlag. Därför används kristallglas med hög procent blymönja. Slipningen indelas generellt i tre moment, nämligen grovslipning, finslipning och polering. Grovslipningen, som ger en matt yta, utförs med järnskiva, slippulver och vatten. Sliparen arbetar sittande och håller föremålet mot den roterande skivan. Vid finslipningen används en skiva av finkornig sandsten. Poleringen sker med hjälp av korkskiva, pimpstenspulver och vatten. Slipningen var mycket populär årtiondena omkring 1900, och glasbruken hade många slipare anställda. I dag utövas slipningen bara av ett fåtal yrkesmän.

 

Gravören arbetar på liknande sätt som sliparen. Den traditionella gravyren utförs genom att glaspjäsen hålls mot roterande koppartrissorav varierande diameter och tjocklek. Hjälpmedel är smärgelpulver och olja, och arbetet utförs sittande i gravörstol. Under de senaste decennierna har koppargravyren mer och mer ersatts av gravering med handstycke, dvs ett verktyg som närmast ser ut som en tandläkarborr. Glaspjäsen placeras härvid på ett bord, och handstycket hålls – som namnet säger – i gravörens hand.

 

Målning av glas förekom tidigt, och i Sverige har tekniken tradition åtminstone under 1900-talet. Den har använts som såväl enklare dekoration på dricksglas som avancerad dekorationsform av glasmålare och konstnärer. Efter målning sker bränning i ugn vid ca 500 grader Celsius. Konsten att måla glas var nästan utdöd i Sverige när den återupptogs i mindre skala i slutet av 1970-talet.

 

Glas och glasbygd 

Glashanteringen är mycket mer än det arbete som utförts av skickliga hantverkare. Den är också berättelsen om företagare som satsat kapital, om konstnärer som utvecklat glaset och om glasbruken som format bygd och samhällen.

 

Fram till 1965 hade 193 glasbruk anlagts i Sverige. Vid samma tidpunkt hade 143 lagts ned. Sålunda återstod 50 bruk 1965, varav 38 i Småland. Sedan dess har åtskilliga glasbruk lagts ned i vad som kallas glasriket i sydöstra Småland, men samtidigt har en lång rad mindre studio- och glashyttor anlagts. Dessa nyetableringar är spridda över hela landet.

 

I dag (1986) finns 16 glasbruk jämte några få mindre hyttor i glasriket. Utanför glasriket finns 2 glasbruk. Samtidigt som man talar om nedläggningar under 1970- och 80-talen kan konstateras att inte mindre än 264 glasbruk och hyttor anlagts i Sverige fram till 1985. Uppgången jämfört med 1965 hänger helt och hållet samman med etableringarna av studio- och turisthyttor.

 

Omkring 1900 kom de första konstnärerna till glasbruken, men det internationella genombrottet vad gäller konstglaset lät vänta på sig till åren omkring 1920. Man kan tala om fyra generationer glaskonstnärer, av vilka den andra generationen gjorde det svenska glaset berömt över stora delar av världen. Den tredje generationen förde utveckningen vidare, medan den fjärde generationen utgörs av de formgivare som nu är verksamma vid bruken. Man talar även om en sidogren till den fjärde generationen. Det rör sig om studioglasblåsarna som samtidigt är sina egna formgivare.

 

Stora delar av sydöstra Småland präglas av glashanteringen. De små bruksorterna har växt upp kring glasbruket, som i flera fall varit den enda industrin. Ensidigheten i näringslivet har ofta fört med sig att hyttan startats på nytt vid en nedläggning av bruket. Man kan lugnt säga att den småländska envisheten skiner igenom.

 

Glashantverket har genomlevt och överlevt den svenska industrialiseringsprocessen utan att nämnvärt ändra karaktär. Givetvis har många – ibland farliga – arbetsmoment försvunnit medan andra rationaliserats. De 18 glasbruk som i dag ingår i Svenska glasbruksföreningen går enligt statistiken under begreppet industri, men man skall ha klart för sig att det handlar om ett gediget hantverk med tvåtusenårig tradition.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Hantverk i Sverige. LTs förlag i samarbete med Nordiska museet. Stockholm 1989. Även senare upplaga.

 

By: , Tags: , , , , , , , , , , ,

5 apr 2013

Älmhult

/Häromsistens hittade jag en gammal betraktelse kring Elme glasbruk. Och nu har jag hittat en betraktelse kring orten som hyste Elme./

 

Älmhult. Centralort i kommunen med samma namn. Var en gång en vanlig by som var stambanans slutstation. Småningom fick det oreglerade samhället sin rutnätsplan genom en fortifikationslöjtnants försorg. Främst av denna anledning är Älmhult nu av kulturhistoriskt riksintresse. Under hösten har Smålands museum gjort en översiktlig byggnadsinventering i kommunen som en förberedelse till ett kulturmiljöprogram.

 

Så kan det gå när företagsamma smålänningar får härja fritt. Idag är det många saker som kännetecknar orten. Vad sägs om ett möbelföretag med tentakler över hela världen. Vad sägs om en granitindustri som är landets och även Nordens största tillverkare av gravvårdar. Fler skulle kunna nämnas. Men det räcker att säga att dagens kulturspridning är morgondagens kulturhistoria. Inte så att allt hamnar på museum. Det mesta blir kvar som traditioner och lever vidare i människornas medvetande och samhällenas struktur.

 

Apropå gravvårdar som minnesmärken. Låt oss bläddra lite i historiens blad. Och vad hittar vi då? Jo, att stenbrytningen i älmhultstrakten började i slutet av 1800-talet och att granit och diabas blev eftertraktade råvaror i många sammanhang, även för export. I det längre geologiska perspektivet rör det sig om en åder av de eftertraktade bergarterna som sträcker sig från Skåne i söder över Älmhult och Liatorp och upp till Ryssby.

 

Det där med kulturspridning från Älmhult ut i vida världen är intressant. I Tokyo, för att ta ett exempel, finns ett känt monument uppfört i röd smålandsgranit. Och i Älmhult finns japanen Takashi Narahas skulptur byggd av gamla granitbrott i trakten. Sådant frestas man nästan kalla återkoppling.

 

Men det är inte bara rutnätsplaner, företagsamhet och konst som präglar bygden. Ger man sig av norrut en bit, så kommer man till Stenbrohult. Där finns Råshult, Carl von Linnés födelsehem. Och – för att än en gång tala om ett land på andra sidan jordklotet – det finns de som säger att Linné är mer känd i dagens Japan än i Sverige. Vad vi emellertid vet är att många japaner kommer till Stenbrohult för att se de platser där blomsterkungen tillbringade sin barndom.

 

Det finns mycket att säga om Linnébygden, det sammanfattningsnamn som ofta används. Och det finns mycket att säga om andra bygder också. Men låt mig ett ögonblick komma tillbaka till det jag sade om morgondagens kulturhistoria.

 

Vi lever alla i nuet. Det gör alla våra framgångsrika företag också. Men vi måste själva ha en historia, något att se tillbaka på, en grund för vårt agerande. Medan vi verkar och drar vårt strå till utvecklingens stack blir vi själva historia och bedöms av eftervärlden på det sätt vi förtjänar. Så det kanske vore värt att stanna upp ett ögonblick och betänka att vi bara är små små länkar i en lång lång händelsekedja. Eller som Pär Lagerkvist uttrycker saken i sin dikt Aftonland:

 

Engång skall du vara en av dem

som levat för längesen.

Jorden skall minnas dig så som den

minns gräset och skogarna,

det multnade lövet.

Så som myllan minns

och så som bergen minns vindarna.

Din frid skall vara oändlig såsom havet

 

Lars Thor

 

Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum 1989:1

By: , Tags: , , , , , ,

13 mar 2013

En glassamling II

/Ibland hittar man saker i fel ordning, och det här inlägget skrevs en tid innan det jag publicerade för ett par veckor sedan. Men, som jag sade då, debatten om det nya glasmuseet i Växjö var mer eller mindre vild, många ville komma till grytorna. På den tiden var jag fortfarande aktiv i ICOM-kommittén för glasmuseer och glassamlingar efter att ha varit kommitténs ordförande i början av 1980-talet./

 

–       Du vet väl att det inte finns några svenska förebilder när det gäller att finna idéer till ett nytt glasmuseum i Växjö?

–       Det är klart, men måste man ha förebilder? Kan man inte göra om bravaden från 1962, jag menar det nuvarande glasmuseet?

–       Jovisst skulle man kunna göra det, men låt mig först säga att 1962 fanns det över huvud taget knappast några förebilder någonstans, så man fick klara sig bäst man kunde.

–       Menar du alltså att resultatet blev dåligt?

–       Nej, inte alls. Tvärtom, det blev ett för sin tid mycket lyckat resultat. Men nu har det ju gått mer än 25 år och man har lärt sig en del på andra håll också under tiden.

–       Var då någonstans?

–       I som gott som hela Europa, både i öst och väst. Och så i Amerika förstås.

–       Är det något särskilt du tänker på?

–       Ja, vi har sett en del genom åren, främst tack vare vårt engagemang i ICOM och den internationella glaskongressen.

–       Vad har ni då sett?

–       Det kan jag inte gå in i detalj på här, men genom vår kunskap vet vi idag var vi skall sätta in resurserna För våra detaljstudier.

–       Vad är det då?

–       Jo, de bästa förebilderna finns i Düsseldorf och Immenhausen i Västtyskland, i Rihimäki i Finland och Corning i staten New York i USA.

–       Är det frågan om renodlade glasmuseer på de platser du nämnt?

–       Ja, i alla exempel utom Düsseldorf, där glaset finns inrymt som en särskild men viktig del i stadens stora konstmuseum.

–       Vad kan man nu dra för nytta av utländska förbilder?

–       Jo, först gäller det att knyta kontakter för utbyte av litteratur och kataloger. Sedan gäller det att lära känna de samlingar som finns, såväl i utställningar som i magasin. Sist men inte minst gäller det att genom intervjuer och resonemang komma fram till om någonting kunde ha gjorts bättre utifrån andra förutsättningar.

–       Hur står vi oss då internationellt, jag menar hur är våra samlingar i Växjö jämfört med omvärlden?

–       Vi är unika. Det är också flera av de andra museerna vi besökt. Vi har vår särart men det kan i och för sig vara roligt att jämföra oss med vår absoluta motpol, nämligen Corning.

–       Hur ser det ut där då?

–       Corning har ungefär 24.000 registrerade föremål. Det är något mindre än vi har. Men det är genomgående frågan om konstglas och praktpjäser från hela världen. Bruksglaset som vi satsat på finns knappast där.

–       Då förstår jag den stora skillnaden. Men hur ser det ur bakom kulisserna, jag menar arkiv och bibliotek?

–       Även där är skillnaden stor. De har ett enormt och världsomspännande bibliotek, men de har – märkligt nog – knappast något äldre material från den inhemska amerikanska tillverkningen.

–       Hur avspeglar sig detta i deras utställning?

–       Jo, på en yta av 3000 kvadratmeter visar man på ett elegant och påkostat sätt mellan 15.000 och 20.000 glaspjäser. Ibland upplever man nästan att man befinner sig i ett gigantiskt studiemagasin.

–       Finns det något mer?

–       Ja, där finns förutom restaurang en stor teknisk avdelning och glasbruket Steuben med tillhörande försäljning.

–       Men bakgrunden, historia och sådant. Var finns den?

–       Egentligen inte alls, märkligt nog. Men det kan ju hänga ihop både med bristen på material och den världsomspännande insamlingspolitiken.

–       Vad har man då att lära av Corning förutom de viktiga kontakterna?

–       Jo, utställningstekniskt finns mycket att ta vara på vad gäller montersystem, texter, videofilmer och sådant. Men samtidigt känner man alltmer nödvändigheten att satsa på vår egen särart, bruksglaset och människorna bakom vår nu flerhundraåriga glastradition.

–       Hur då menar du?

–       Ingenstans har vi påträffat ett så brett bakgrundsmaterial som vi har i form av glasbruks- och föreningsarkiv, fotosamlingar, korrespondens…Ja, du kan göra listan mycket lång.

–       Jag börjar förstå vart du vill komma. Att vara hemmablind och ge sig ut i världen medför att man inser att det finns fantastiska resurser på hemmaplan.

–       Precis!

–       Och att man sedan man sållat intrycken kan plocka ut de godbitar som passar in i ens eget pussel och dra nytta av dem.

–       Just det, och på det sättet blir resandet en god investering på både lång och kort sikt.

 

 

Lars Thor

 

Ursprunglig publicering under rubriken ”Vi är unika men tekniskt finns många idéer att hämta” i Kulturspridaren från Smålands museum 1989:1

 

PS

Visst var det fantastiskt att få stifta bekantskap med alla dessa glassamlingar i Europa och USA. I Corning var jag tre gånger och njöt vid varje tillfälle av den skönhet jag ställdes inför. Och till den som reser till Corning vill jag ge tipset att fortsätta till Buffalo och uppleva Niagarafallen. Då bli resan verkligen komplett.

By: , Tags: , , , , , , , ,

9 mar 2013

Glasbruken i Uppvidinge härad – Erik Rosén

För ungefär tio år sedan arbetade Margareta och jag fram boken ”Erik Rosén – radikal förnyare av svensk glaskonst.” Den bygger på årtionden av erfarenhet, intervjuer med Erik Rosén, Erik Roséns arkiv och intervjuer med glasformgivare och ett antal andra personer. Den gavs ut på Frommens Förlag 2004. Men – det var en sak vi missade: Erik Roséns examensarbete från Handelshögskolan i Göteborg 1946. Det finns publicerat i Glasteknisk Tidskrift 1947, och det är därifrån kartan i det här inlägget hämtats.

 

Erik Rosén föddes 1924 som yngsta barnet av fyra till Lisa och Alfred Rosén. Han växte upp i Kosta, där fadern var chef för glasbruket, han arbetade i hyttan under gymnasietidens sommarlov och han lärde grundligt känna villkoren för den svenska glashanteringen när den ännu stod på sin absoluta topp. Det må här och nu räcka med bakgrundsuppgifter. Vi kommer småningom att lägga ut texten till hela boken på bloggen.

 

Den uppsats som utgör Erik Roséns examensarbete är inte bara en betraktelse över tillståndet hos svensk glasindustri i efterkrigstidens första skälvande minuter. Den är idag ett stycke kvalificerad historia som visar vad det så kallade Glasriket egentligen har för bakgrund. Och det är kartan jag i första hand ägnar mig åt. Men den kräver i sin tur en bakgrund.

 

Med landskapet Småland menas ”de små landen” söder om Linköping. De var många, och de utgjorde gränsen mot arvfienden Danmark som fram till freden 1658 innehade landskapen Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän. Ett av smålanden var Värend med Växjö som huvudort. Värend bestod i sin tur av fem härader, av vilka Uppvidinge är det största. Namnet Uppvidinge skall tolkas ungefär som ”de övre skogarna” eller ”skogarna i norr.” Alltså en skogrik trakt med djupa traditioner vad gäller framställning av järn, träkol, tjära, beck och pottaska. Skogen blev också den viktigaste lokaliseringsfaktorn vad gäller glashanteringen – de äldre vedeldade ugnarna krävde mellan tjugo och fyrtio kubikmeter ved om dygnet för att hålla glaset i deglarna vid rätt temperatur.
karta-glasbruk-uppvidinge-1742-1946

Erik Roséns karta över Uppvidinge härad redovisar trettio glasbruk på en egentligen ganska begränsad yta där de skulle konkurrera med ett antal järnbruk och andra näringsgrenar om bränslet. Man kan alltså lätt räkna ut att skogen till stora delar var överutnyttjad och att det skogslandskap som fanns då inte på minsta sätt liknar dagens landskap. Samtidigt får man komma ihåg att alla de här glasbruken inte var igång samtidigt. En stor del av dem hade lagts ner innan Rosén gjorde sin studie.

 

Vi har i årtionden talat om det småländska Glasriket. Själva begreppet myntades på 1960-talet av dåvarande turistintendenten i Kronobergs län, Sven-Eric Rydh. Då var det fortfarande tätt mellan de höga skorstenarna. Ännu 1968 fanns femtio manuella glasbruk i hela landet. Av dem låg trettioåtta i Småland, flertalet i Uppvidinge härad och med moderbruket Kosta någonstans i mitten. Kartan visar också en del av den gamla infrastruktur som präglade området. Bara några få av glasbruken fanns utefter järnvägarna. Resten var beroende av transporter längs ett vägnät som fick en ny struktur först på 1930-talet.

 

Så kommer vi till den senaste kommunreformen som ägde rum 1970-1971. I det sammanhanget vill jag erinra om att den nuvarande regiondebatten ingalunda är något nytt. Redan i slutet av 1960-talet diskuterades en ny länsindelning  som skulle ersätta den gamla från 1600-talet med tio storlän. Tanken föll samtidigt som gränsen mellan Kronobergs och Kalmar län försköts en smula för att ge plats för de nya kommunerna. Namnet Uppvidinge blev kvar i en kommun som består av socknarna Herråkra, Lenhovda, Nottebäck, Åseda och Älghult. Resten av det gamla häradet fördes till Emmaboda, Lessebo, Nybro och Växjö kommuner.

 

Det är bara att konstatera att det gamla Uppvidinge härad är ursprunget till det vi kallar Glasriket och som i sin tur numera bara är en spillra av sitt forna jag. Det finns all anledning att återkomma till mycket av det som speglas i Erik Roséns karta från 1946. Och att göra det grundligt. Vi har därför börjat planera för en ny blogg, www.svenskaglasbruk.se. Där kommer vi att bearbeta och lägga ut de gamla förteckningar som skapats över de svenska glasbruken från 1500-talet och fram till våra dagar. Det skall bli ett spännande projekt som på sikt kan kompletteras med litteraturförteckningar, formgivarregister och mycket annat.

 

Lars Thor

By: , Tags: , , , , , , , ,

5 mar 2013

Lake Michigan

Det är närmare mitten av november 2012. Presidentvalet i USA är över. Barack Obama är återvald som president för ytterligare fyra år. Den civiliserade världen drar en suck av lättnad.

 

Man kan tycka att den här betraktelsen kommer lite sent för att spegla det politiska livet i USA, och det är sant. Men vad som just nu sker i mitt huvud är en uppstädning av en mängd intryck från vår vistelse i fem delstater i den amerikanska mellanvästern under några hektiska veckor.

 

Hyrbilen tar oss denna gång från Fort Wayne till norra Indiana, där vi passerar en av amish-folkets huvudorter, Shipshewana. Vidare norrut och in nästa delstat, Michigan. Längs stora vägar och små, mindre trafikerade, vägar tar vi oss ett tjugotal svenska mil upp till de båda städerna Holland och Zeeland, där möbeltillverkningen i form av varumärket Henry Miller firat stora triumfer. Fulla av beundran över vad man kan åstadkomma med design vänder vi bilen söderut och kör längs interstate 196. Målet för dagens etapp är den lilla staden South Haven, belägen nära den östra stranden av Lake Michigan.

 

Som bekant är de stora sjöarna längs gränsen mellan USA och Kanada fem till antalet: Superior, Michigan, Huron, Eire och Ontario. Mellan de två senare finns Niagarafallen, som bäst avnjuts från den kanadensiska sidan medan vattnet småningom skickas vidare genom St. Lawrence-floden och ut i Atlanten. Ett skådespel vi haft förmånen att få uppleva ett par gånger vid tidigare besök.

 

Nära South Haven viker vi av från motorvägen och kör ner mot Lake Michigan. Vi finner en väg som går längs stranden eller rättare sagt längs en rad bebyggda tomter som skärmar av besökaren från sjön. Kilometer efter kilometer. Vi blir alltmer fascinerade av den privatisering som skett av stränderna längs sjön. Efter mycket sökande kommer vi till en lucka där det är tillåtet att längs en trappa gå ner till vattnet. I båda ändarna av den smala remsan finns skyltar som påpekar att här råder privat egendom. Efter att ha njutit av det skummande innanhavet går vi tillbaka till bilen. Parkeringsplatsen rymmer högst tio fordon. Jag undrar i mitt stilla sinne hur här ser ut en solig sommardag då måhända ett stort antal turister önskar ta sig ned till Lake Michigans närmast oändliga sandstrand.

 

 

Tro nu för all del inte att jag lägger några politiska aspekter på det här med privatiseringen av stränderna. Nej, jag vill bara göra en jämförelse med de svenska förhållandena. Själv har jag den stora förmånen att bo i ett hus på sjötomt. Men jag har inga grannar, bara en massa snåriga stränder som det är svårt att ta sig ner till. Ändå har den svenska lagstiftningen på envist sätt hävdat strandskyddet, vilket i sin tur innebär att man i princip inte kan bygga vid en sjökant längs de tusentals sjöar som vi ändå har i vårt land. Snacka om skillnad mellan den amerikanska och den svenska uppfattningen: den totala privatiseringen jämförd med vår egen allemansrätt.

 

Vi kör vidare längs den avskärmade stranden och finner att många hus är till salu. Olika mäklare för fram sitt budskap i form av utplacerade skyltar. Vi stannar till vid ett stort hus av gedigen sydstatskaraktär, förfallet och spöklikt, men beläget på en stor sjötomt. Vi slår upp mäklarens hemsida på Margaretas iPhone och letar oss fram till objektet ifråga. Priset är en miljon dollar, det vill säga i den stundens penningvärde ungefär sex och en halv miljon svenska kronor. Vi startar bilen och kör vidare medan jag muttrar något om att priset är grymt med tanke på renoveringsbehovet. I skymningen når vi hotellet i South Haven, där vi tillbringar kvällen framför teven och den eftervalsdebatt som sänds i ett flertal kanaler.

 

Någonstans har jag hört eller läst att Jan Troell inte kunde filma några sjöscener till sina utvandrarfilmer i USA. I stället fick han använda Ringsjön i Skåne. Jag förstår, det går inte att ta sig ner till några sjöar i den här delen av den stora kontinenten. Och om man lyckas med det återstår ofta en utsikt som präglas av det moderna samhällets olika attribut av exempelvis teveantenner.

 

För så där femton år sedan hade jag förmånen att följa med på en resa genom Indiana via St. Louis vid Mississippi till en bra bit in i delstaten Missouri. Där landade vi i ett landskap som för svenska förhållanden ter sig helt främmande. En biflod till floden Missouri är uppdämd på en sträcka av ett antal svenska mil för att skapa den damm som behövs för en massa vattenkraft. Resultatet är en serie sjöar som kallas ”The finger lakes”. De är djupa, inte särskilt fiskrika men ett paradis för de båtägare som tycker om att köra fort.

 

Målet för vår resa var en släkting som bodde på en av de många tomterna runt det stora sjölandskapet. Och saken är den att om vi inte haft tillträde till den här tomten eller någon annan skulle vi inte ha haft en chans att komma ner till vattnet. Här liksom vid Lake Michigan kan man tala om det närmast hundraprocentiga utnyttjandet av sjöarnas stränder. Hur stor motsvarande siffra är i Sverige vet jag inte, men den torde vara bara en liten bråkdel av den amerikanska.

 

Jag tror på den svenska traditionen att låta så många som möjligt njuta av sjöar och vattendrag utan att mötas av en massa påbuds- eller förbudsskyltar. Vi känner till våra rättigheter och våra skyldigheter när vi genom snårskogar eller igenvuxna stigar tar oss fram till en sjökant för att ta del av medhavd matsäck och en stilla solnedgång. Vi ser ut över vattenytor, skådar måhända ett eller annat hus på den andra sidan. Men vi kan också bege oss till sjöar där varken byggnader, vägar eller något annat modernt mänskligt påfund stör vår blick. Jag tror att vi skall vara mycket rädda om detta.

 

Lars Thor

 

Foto: Margareta Artéus Thor som hälsar att bilderna talar för sig själva.

By: Tags: , , , , , , , , , , , ,
«‹ 4 5 6 7 ›»