Arteus och Thor.se
  • Kontakt
  • Om bloggen
  • Om oss
    • Lars Thor
    • MARGARETA ARTÉUS THOR
    • Integritetspolicy
RSS

13 maj 2014

THOR – En ångbåt på Helgasjön och angränsande farvatten

År 2010 fick jag uppdraget att skriva boken om ångaren THOR. Det handlade om Kronobergsboken 2011 som skulle ges ut lagom till båtens 125-åriga födelse 2012. Så blev det, och nu lägger vi successivt ut det mesta av texten på bloggen samtidigt som vi erbjuder våra besökare att köpa boken – det finns ett par lådor
kvar.

Att skriva den här boken var i sig ett äventyr även om jag länge varit bekant med och redare för en ångbåt som förvisso är ett museiföremål och en verklig klenod. Ett stort bildmaterial stod till förfogande, men det är inget vi kan publicera här. Så håll till godo med texten, den ger i sig en god inblick i hur världen förvandlats sedan THOR lämnade Bergsunds mekaniska verkstad i Stockholm 1887 för att levereras till Småland och leva ett långt liv på Helgasjön och angränsande farvatten.

Lars Thor

Från ånga till bensin

”En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen mellan Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ner till Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla hastade till Yngve Frey, löpte in över landgången med snabbhet, ty tiden till avresan var redan slagen, och ångkaptenen kommenderade ”främmande från bord!”
De främmande tog därför ett kortvulet avsked av sina bortresande vänner och återgick till stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade ut. Efter några minuter var den långt borta på vattnet.”

Så börjar Carl Jonas Love Almqvist sin skildring i boken ”Det går an”, tillgänglig i bokhandeln för första gången 1839. En sak är att boken väckte stort rabalder med sin skildring av glasmästardottern Sara Videbeck och hennes kontakt med sergeanten. En annan – och för oss mer betydelsefull – sak är skildringen av hjulångaren Yngve Frey, en av de stora begivenheterna på Mälarens vatten på sin väg till Arboga.

De människor som hastade förbi Riddarholmskyrkan och ner till kajen möttes av en helt annan utblick mot Kungsholmen än de besökare som i trafikkaos och bland parkeringsplatser tar sig ut till samma punkt på Riddarholmen i dag. Almqvist nämner Garnisonssjukhuset, men vid sidan av det låg även Eldkvarn, den berömda ångdrivna skapelsen. På samma plats hade tidigare även Kungsholms glasbruk haft sin verksamhet, och det nuvarande stadshuset var ännu inte påtänkt. Stockholm bestod ännu så länge bara av Gamla Stan, Norrmalm, Södermalm, Kungsholmen och lite annat.

Ångkraften hade kommit till Stockholm, och den fanns 1839 både på båtar och i form av stationära maskiner. Säkerligen upplevde huvudstadens människor detta som en stor begivenhet och en viktig innovation. Visserligen var industrialismens samhälle vid den här tiden bara i sin linda, men alla uppfinningar som kom pekade mot nya tider. Dock kunde ännu ingen tänka tanken att ångmaskinen redan inom några årtionden skulle kunna placeras på räls och bilda grunden till ett järnvägsnät.

Alla vet att den så kallade industriella revolutionen började på allvar i England på 1700-talet. Det första förslaget till ångmaskin kom redan i slutet av 1600-talet, och den första fungerande maskinen konstruerades i början av 1700-talet av Thomas Newcomen. Hans maskin vidareutvecklades av skotten James Watt under århundradets andra del. Därmed lades grunden till det som skulle leda in den europeiska kulturen på ett helt nytt spår. Naturligtvis dominerade fortfarande de gamla bonde- och brukssamhällena. Ångan betydde mest bara att gamla invanda rutiner underlättades. Ännu hade inte utvinningen av olja dragit igång.

—————

Du färdas i din moderna bil längs våra goda kronobergska vägar. Du har måhända bråttom, kör lite för fort och hamnar i en av polisens fartkontroller. Det blir frågan om böter eller i värsta fall indraget körkort. Du utsätts även för en nykterhetskontroll och får blåsa i en apparat som visar att du trots allt är i skick att resa vidare. Din mobiltelefon ringer, och medan du med en rivstart lämnar poliskontrollen påbörjas ett samtal som handlar om jobb, jobb, jobb. Det varar länge, och din koncentration vad gäller körningen är inte den bästa.

Ack ja, många stressade nutidsmänniskor befinner sig i din situation. Du måste klara av en mängd kontakter innan du når målet för din resa, ett viktigt möte. Trots allt tar du det lugnare nu när du vet att det kan finnas fler fartkontroller längs din väg. Du hinner i tid, men du slinker in genom dörren i sista minuten.

Du kunde kanske ha tagit tåget? Nej, det finns inte längre några tågtider som passar in i ditt stressade schema. Men du kunde kanske ha valt länstrafiken och de otaliga bussar som dag ut och dag in liksom du trafikerar de goda landsvägarna? Nej, inte heller bussarna passar ditt resande. Eller är du kanske för lat för att kontrollera saken? Det är mycket enklare att ta bilen från punkt A till punkt B. Det är den billiga oljans fel. På ångbåtarnas tid hade du inte haft något val. Då hade du fått rätta dig efter tidtabellen eller gett tusan i att resa.

————–

När Yngve Frey lade ut från Riddarholmskajen var det fortfarande ”den gamla goda tiden” som rådde. Karl XIV Johan var kung, och den gamla riksdagen med de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder samlades fortfarande för att dryfta rikets angelägenheter. Båtens namn är intressant. Yngve-Frej är nämligen ett binamn på guden Frej, använt av Snorre Sturlasson i Ynglingasagan. Det där med namnen på de gamla hedniska gudarna går igen hos ett antal ångbåtar framöver, inte minst hos THOR.

Med S/S menas steamship eller ångfartyg. Det första ångfartyget, hjulångaren Pyroscaphe, byggdes 1783 av fransmannen Claude de Jouffroy. Senare under århundradet genomförde amerikanen John Fitch flera framgångsrika försök med ångfartyg på Delawarefloden. Det första praktiskt användbara ångfartyget, bogseraren Charlotte Dundas, tillverkades av skotten William Symington 1802. Nu kan man se hur globaliseringen redan på den tiden fått sitt första stapplande fotfäste. James Watt och hans vidareutveckling av ångmaskinen hade nått såväl den europeiska kontinenten som Amerika.

Det första större ångfartyget, Clermont, byggdes 1807 av amerikanen Robert Fulton. Naturligtvis låg inte heller engelsmännen på latsidan vid den här tiden. Den från England inflyttade Samuel Owen spred nyheten till Sverige. Han byggde 1816 den ångdrivna ”Stockholmshäxan”, ett fartyg som måste ha satt myror i huvudena på de huvudstadsbor som betraktade underverket.

Tankarna går till Amerika och de stora hjulångarna på Mississippifloden, en flod som har sin upprinnelse i Minnesota och som med sina 410 mil långa sträckning tömmer sitt vatten i deltat vid Mexikanska golfen. Den trafikerades av otaliga ångbåtar och såväl litterära som musikaliska skildringar vittnar om detta. Vem har inte hört talas om Mark Twain eller Ol´ man river.

Jules Verne skrev sin bok ”Jorden runt på åttio dagar” 1872, där den excentriske engelsmannen Phileas Fogg sätter hela sin förmögenhet i pant. Vadslagningen gäller just att kunna resa runt hela jorden på åttio dagar och senast vid en given tidpunkt komma tillbaka till London. Resan går österut och när Phileas Fogg kommer till USA ligger han fortfarande rätt i tid. Bara färden över Atlanten och tillbaka till London återstår. I den färden spelar hjulångaren Henrietta en viktig roll.

Egentligen var det smått sensationellt att kunna resa på det här sättet 1872. Men Jules Verne låg i alla sina romaner i framkanten då det gällde tekniska innovationer och visionära drömmar. Nåväl, Henrietta klarade resan till Liverpool även om kolförrådet tog slut och man tvingades gå lös på inredningen för att elda den bränsleslukande pannan. När Henrietta nådde sin destination var hon tämligen avlövad. Bara skrovet, pannan och skovelhjulen återstod.

Det här var före den tid då tankarna på att bygga ångaren THOR började ta fart på allvar. Visst, det fanns redan ångbåtar på några kronobergska insjöar. Tonen hade slagits an, en ny infrastruktur var på väg och tanken var att järnvägarna och ångbåtarna skulle komplettera varandra i industrisamhällets allt mer ökande krav på goda transportleder.

————–

Du hann i tid till ditt möte. Stressad och svettig öppnar du din portfölj och lägger papper och pärmar på sammanträdesbordet. Med klappande hjärta börjar du den föredragning som du förberett länge men som på grund av din snabba färd kanske inte riktigt blir vad du tänkt dig. Emellertid nickar de församlade personerna runt bordet ja till det du säger, och du lämnar mötet med en god affär i hamn.

Ännu svettigare än förut sätter du dig i bilen och slår på mobiltelefonen. Under sammanträdet har ett antal personer sökt dig och du ringer upp dem en efter en medan din återfärd börjar. Återigen kör du lite för fort, du har glömt förmiddagens hastighetskontroller. Men den här gången har du tur vad gäller den saken. Men plötsligt reagerar du, slänger mobilen ifrån dig och ställer dig på bromsen. Din fyrhjulsdrivna moderna bil reagerar lika bra som du och stannar i tid.

Framför dig har du haft ett scenario där en bil, som för övrigt nyss kört om dig, kommit för långt ut till vänster, fått grepp om vägens mitträcke, studsat runt, vält och med stor kraft rullat ett antal varv innan den stannat med ett öronbedövande brak i en träddunge efter att ha knäckt ett antal träd under sin framfart. Du blir naturligtvis chockad och springer ut. Sedan springer du tillbaka, letar upp din mobil och slår nödnumret 112. Bakom dig stannar allt fler bilar.

Fortfarande med telefonen i handen springer du fram till den voltade bilen. Du räknar till fyra personer i den. Du försöker öppna dörrar men misslyckas. Flera personer kommer rusande. Alla försöker nå de förolyckade. Plötsligt fattar bilen eld och alla drar sig tillbaka. Du tycker att det dröjer en evighet innan polis, ambulans och brandkår anländer. Då är det för sent. Bilen brinner för fullt.

Du kommer hem några timmar senare, fortfarande i chock. Det sammanträde du skulle haft under eftermiddagen är missat och bortglömt. Du tänker inte längre på det när du med uppbjudande av dina sista krafter parkerar bilen framför garaget. Du går ur men kommer inte längre än till närmaste blomsterrabatt. Där spyr du ut det du har i magen över de knoppande rosorna. När du småningom går in i ditt hus har du bara en tanke i huvudet: Varför skall jag alltid ha så bråttom?

————-

Låt oss återvända till en annan värld, en värld där man kanske inte levde med samma brådska som nutidens människor utsätts för. Visst hade man ibland bråttom även då, men de transportmedel man hade till förfogande utlöste måhända inte samma slags plötsliga och onödiga olyckor. Visst fanns det olyckor även då, men de var förvisso av ett annat slag: en hästskjuts som välter, en båt som förliser, en arbetare som får armen indragen i en av de otaliga remmar som ständigt är i rörelse i industrialismens första fabriker.

Människan har naturligtvis alltid sysslat med transporter av olika slag. Man har transporterat såväl sig själv som sina varor längre eller kortare sträckor. Redan under det som vi kallar bronsåldern gav sig människorna ut och knöt kontakter med olika civilisationer på andra sidan haven. Resandet förstärktes under det som vi kallar vikingatiden och kulminerade i viss mån under slutet av 1400-talet och 1500-talet då Columbus och andra sjöfarare skapade den kunskap som småningom skulle bli underlaget till en världskarta.

För de nära transporterna fanns stigarna, vattendragen och sjöarna. Om vintrarna fanns de frusna vattenlederna som kunde trafikeras med häst och släde. Just detta ger en förklaring till varför Sigfridsmässan i Växjö fick sin betydelse i mitten av februari. Det blev då lätt att komma dit, lätt att färdas med sina varor över sjöar och längs andra kända farleder. Skinnen, det djupfrysta köttet och annat man hade att leverera nådde sina mottagare på rätt sätt.

Vattenvägarna skapade under århundraden och årtusenden de förbindelser man kunde önska sig. Människan utvecklade sitt resande från hastigheten hos en snigel, över språnget hos en hare till rådjurets och antilopens snabba sätt att förflytta sig. Vad skall vi säga om dagens resande? Kanske hastigheten hos en månraket.

————-

Du har nu förstått det där med att inte alltid behöva ha så bråttom. Den fruktansvärda olyckan har gett dig en tankeställare. Den har efter chock och alla spyor förmått dig att tänka på din familj och vad som skulle hända den om det var du själv som voltade med din snabba bil och hamnade i ett dike med en häftig brand som följd. Du har tänkt om och du har förmått dig själv att ta fram de historiska kunskaper som du har längst inne men som förträngts under den karriär som affärsvärlden utsatt dig för.

Nästa gång du skall resa mellan Växjö och Ljungby, mellan Växjö och Markaryd, mellan Växjö och Åseda eller mellan Växjö och Tingsryd eller vart ditt resande skall föra dig, så planerar du på ett annat sätt. Du sätter dig helt lugnt på kvällen före resan och studerar din färd med hjälp av en bra karta i rätt skala. Du väljer ut andra vägar än de som är snabbast. Du bestämmer dig för att njuta av färden. Ja, du bestämmer dig även för att stänga av mobiltelefonen. Till slut bestämmer du dig för att stiga upp minst en timma tidigare nästa morgon för att hinna i tid på det som skall bli en omväg till ditt resmål.

Du startar en tidig vårmorgon. Klockan är bara sju. Du skall inte vara framme vid ditt mål förrän klockan nio. Normalt tar den färden en knapp timma, men du har bestämt dig. Och det gör du rätt i.

Färden går längs en sedan länge glömd byväg. Ja, den är naturligtvis inte glömd hos de människor som bor längs utmed den. Du har någon gång kört den förut sedan du i ditt stressade tillstånd hamnat fel och med adrenalinet stigande och svetten rinnande försökt nå tillbaka till huvudstråket. Nu kör du långsamt och njuter av det du ser. På din högra sida dyker ett stort vikingatida gravfält upp. På din vänstra sida finns vällagda stenmurar och välskötta åkrar. Lite längre fram skymtar du åtminstone tre röda mangårdsbyggnader med tillhörande ladugårdar och andra hus. När du kommer närmare husen njuter du av vitsipporna och gullvivorna.

De saker du lägger märke till, förutom blommorna, har en sak gemensamt. Företeelserna är nämligen jämngamla med ångaren THOR. Stenmurarna, de stora mangårdsbyggnaderna, husens fönster, det genomförda laga skiftet. Ja, listan skulle kunna göras mycket längre än så. Men så tänker du till på riktigt, stannar bilen, stänger av motorn och njuter av det du ser. Jo, det är nog så sant, när det här landskapet danades var det fortfarande muskelkraften hos människor och djur som gällde. Ångan hade börjat komma in i bilden, men explosionsmotorn som sitter i din bil var ännu inte påtänkt. Oljan hade ännu inte förändrat den vardag vars spår du just skådar. Traktorn som du ser ute på åkern i den tidiga morgontimman lever sitt liv i ett landskap från en annan tid. Här bor inte längre så många människor. Annat var det förr när byarna formligen kryllade av invånare. Eftertänksamt startar du din motor och kör vidare.

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Ångaren THOR, Ångbåt, Helgasjön, Thor

8 maj 2014

En glasresa genom England

Flygmaskinen kretsade länge över London innan den gick ned på Heathrow-flygplatsen, för en glasresa genom England. Det berodde på trafiksvårigheter, sade man. Och när vi satt på tunnelbanan in mot centrala London kunde vi se flera stora maskiner som väntade på att få landa. Senare på dagen kom sanningen fram: flygplatsen hade varit bombhotad. Men därom visste vi ännu ingenting när vi steg av tunnelbanan vid Baker Street alldeles i början av en resa i tid och rum. Målet var många goda museer med glassamlingar i England och Skottland. Och medlet var den 8:e internationella glaskongressen med 150 deltagare från 24 nationer.

Att kongressa i London är lite svårt. Staden lockar väl mycket, särskilt när solen skiner som den gjorde under våra kongressdagar i andra hälften av september i år. Men vi höll å andra sidan till i några av de byggnader som den vanlige Londonturisten knappast missar, nämligen British museum, Victoria and Albert museum och Museum of London. Dagarna fylldes från tidiga morgonen till sena kvällen med föreläsningar, studiebesök, mottagningar och diskussioner kolleger emellan. Det gäller att få så stort utbyte som möjligt och föra hem ny kunskap. Mitt eget bidrag inför en tålmodigt lyssnande skara handlade om svenskt färgat glas 1920-40. Och granskar man den perioden närmare, så domineras den av Orrefors och de två världsberömda formgivarnamnen Simon Gate och Edward Hald. Det är ingen tvekan om att diabilderna med graalglasen väckte stort intresse. Orrefors torde utan tvekan ha en god utländsk marknad för dessa unika pjäser i nuvarande tappning med signering av dagens formgivare.

British museum bjöd första kvällen stora famnen med en både för kongressen
och den vanliga månghövdade besökarskaran specialarrangerad utställning av venetianskt glas. Pjäserna är till största delen museets egna och gav tillsammans en ovanligt god inblick i det venetianska örikets förmåga att producera konsthantverk på allra högsta nivå. En välredigerad och vacker katalog dokumenterar utställningen för framtiden.

Alla som sysslat lite med glas vet att en ”fyllehund” är en spritkaraff i form av en hund av obestämbar ras. Svansen är handtag och drycken kommer ur nosen. Fyllehundarna gjordes i varierande skepnader lite varstans i Europa under 1800-1900-talen. Jag gick noga igenom de viktorianska montrarna i den permanenta glasutställningen på Victoria and Albert museum för att få en gammal hågkomst dementerad eller bekräftad. Dessvärre det senare. En av de få svenska glaspjäserna där är betecknad ”probably swedish” och är just en fyllehund. Men det är dessbättre inte hela sanningen, för i ett sidogalleri med lite modernare glas finns ett graalglas från Orrefors samt några pjäser signerade Vicke Lindstrand, Edwin Öhrström och Gerda Strömberg. Och en för kongressen specialarrangerad utställning av modernt glas innehöll några ganska nygjorda svenska bidrag. En reflexion är dock att Kosta borde skänka en duplett av exempelvis någon Elis Bergh-pjäs från 1930-talet till Victoria and Albert museum. Även andra svenska glasbruk borde hjälpa till att berika den svenska glasrepresentationen i London.

Kongressen åker till Covent Garden. Dock inte för att gå på operan. I stället görs ett besök på ”The glasshouse” bara hundra meter från det berömda musikpalatset. Det handlar om studioglas av hög kvalitet, och det tillverkas helt öppet för den som önskar se eller köpa den färdiga produkten i butiken.

Jag kommer i samspråk med en bekant, nämligen holländaren Sybren Valkema, som ägnade sin mycket intressanta föreläsning just åt studioglaset och den rörelse detta skapat i Europa och USA. Senast jag mötte Valkema var hemma i Småland, närmare bestämt i Transjö när Ann Wärff och Wilke Adolfsson invigde sin hytta där. Det är Valkema som är ansvarig för ugnen i Transjö lika väl som han haft ett finger med i spelet vid skapandet av ”The glasshouse”. Den svenska varianten döptes i champagne till ”Klara” vid invigningen en solig lördagsförmiddag den 16 juni i år. Och den första pjäsen som gjordes där – en stor vacker pokal – skänktes till Smålands museum.

Åter till Museum of London, där vinfirman Cinzano visade en del av sin förnämliga samling glas från alla tider. Samlingen, som vandrar världen runt, skall enligt planerna bli tillgänglig för Skandinavien 1984. Självklart kommer den då att visas i Växjö på sin väg från Aalborg i Danmark till Rihimäki i Finland.

Cinzanosamlingen och stämningen kring den kontrasterade starkt mot vad vi konfronterades med en kväll senare. Då kom nämligen turen till Science museum att visa upp sin mycket tekniskt betonade utställning i glashanteringens mysterier. Liknande saker finns lite varstans, men vid en jämförelse går mina egna tankar till ”Hall of science” i glasmuseet i Corning USA.

Efter fyra dagar bryter kongressen upp och reser mot nordväst. Slutmålet för merparten av deltagarna är Liverpool, men på vägen dit finns mycket att se. Ashmolean museum i Oxford har plockat fram de bästa glasbitarna ur magasinen. Det rör sig om en del romerskt glas, men framför allt dominerar dryckesglas i alla de modeller och storlekar. Slipning, gravyr, balusterben, ben med spiraltrådar. Allt mycket gott hantverk, och det är just nu jag konstaterar att fortsättningen till stor del handlar om konstfullt formade pjäser avsedda för det festdukade bordets förlustelser.

Bussen skakar. Ömsom vackert väder, ömsom regnskurar. Lantliga idyller varvas med tätorter, i gamla täktbottnar finns sjöar, bredvid ligger tegelfabriker. En mängd språk surrar i luften. De flesta söker överbrygga barriärerna med engelska, men det kan inte hjälpas att det uppstår två huvudgrupper, nämligen fransktalande och de som absolut inte kan säga mer än goddag och adjö på franska. Å andra sidan finns de som behärskar många språk, och viljan att tolka är god. Och eftersom alla har ett stort gemensamt intresse att diskutera de glasbitar som visas, så löser sig de flesta språkproblemen.

Bussen stannar, och platsen är Bedford. Där finns ett mycket förnämligt litet museum med bland annat en mycket god glassamling, nämligen ”Cecil Higgins art gallery”. Museet, som öppnades 1949, tillkom genom att Cecil Higgins på sin ålders höst till staden donerade all den konst och konsthantverk han samlat. Montrarna med glas i är kronologiskt uppbyggda, börjar med Venedig, fortsätter med emaljmålat 1600-tal, graverade bitar, engelskt blyglas, vitt glas av kinesiskt slag, jugendglas från Amerika och Frankrike och slutar med en jättemonter med dricksglas och karaffer i alla de storlekar och former. I ett av nedervåningens rum med förnämliga tavlor och möbler finner jag en glasbit av ett slag som gjordes vid många bruk i Småland, nämligen en flugfångare. Pjäsen, som något liknar en flaska, står på tre fötter och är försedd med en propp. Underifrån är den öppen så att flugorna kan ta sig in i och sätta i sig av och drunkna i den sockerlag som finns på den botten som formas av uppvikta kanter. Vem vet? Kanske pjäsen är gjord i Sverige.

En av de mest givande upplevelserna under glaskongressen och resan genom England och Skottland till olika museer med glassamlingar, mötte oss i det lilla museet i Dudley vid Birmingham. En specialutställning med bilder ur den engelska glashanteringens historia hade arrangerats där. En del kände besökarna igen från publikationer, som finns lite varstans, men en hel del är nytt, kanske speciellt för oss i Skandinavien.

Det var ju i de här delarna av England som det vi ibland felaktigt kallar den industriella revolutionen började vid 1700-talets mitt. Det blev för mycket folk på landsbygden. Människor lämnade plogen och kom till en många gånger eländig tillvaro i fabriker och gruvor. Energikällan var kol. Och kolet kom även till glashanteringen. I början av 1600-talet började man oroa sig för att glashanteringen tillsammans med många andra företeelser skulle utplåna de engelska skogarna. Så glastillverkarna fick snällt byta bränsle, och det fick vissa konsekvenser. Hemma i Sverige existerade problemet som bekant inte. Vi hade gott om skog men saknade kol.

Alltväl, för att anpassa glasframställningen till de nya förhållandena fick man lov att ändra hyttornas konstruktion så att man fick ordentligt drag i de koleldade ugnarna. Överallt murades därför upp koniska byggnader: helt enkelt en strut med spetsen upp. En rundugn fanns i mitten av basen och kring kanterna verkstäderna och de öppningar som krävdes för ut- och intransporter. Gammalt material ger mycket god inblick i såväl konstruktionsdetaljer som arbetsförhållanden. Uppenbarligen har de koniska glasbruken en gång stått mycket tätt i centrala England. Idag finns bara fyra kvar, alla ur bruk. Av dem är två i så dåligt skick att omedelbara restaureringsinsatser krävs.

Kvällen hotar att bli sen på väg mot Liverpool. Det hindrar dock inte den energiska skaran att lägga ett par timmar på slottet i Weston Park. Där har man plockat fram en stor samling vinglas med framför allt holländsk gravyr. En otroligt fin kollektion, som för kännaren av 1700- 1800-talens dekorationsteknik bjöd på en högtidsstund.

Namnet Pilkington är välkänt i Sverige efter anläggandet av och debatten kring floatglasverket i Halmstad. Vad som kanske är mindre känt i Sverige är att Pilkington i St Helens strax utanför Liverpool i sin stora administrationsanläggning har ett utsökt välinrett glasmuseum. Många förnämliga pjäser finns, men huvudvikten har lagts vid teknik och framställningsprocesser. Här skulle det behövas många timmar, men det av Pilkington ambitiöst upplagda programmet tillät bara en hastig överblick. Det bar nämligen också iväg till floatglasverket, där kongressdeltagarna under ledning av entusiastiska guider tilläts se tillverkningen av det berömda fönsterglas som genom sin kvalitet konkurrerar ut andra metoder. Processen är patenterad och hålls väl hemlig. Besökaren – lekmannen – förstår inte mycket av tillverkningens tekniska innehåll och tillåts naturligtvis inte fotografera. Man får dessutom lov att skriva under en försäkran att inte skvallra om vad man sett.

Pilkington är ett familjeföretag som grundades 1826 och som idag sysselsätter 30.000 personer världen över. Lokaliseringen till St Helens hänger samman med att råvaran – sand, kalk och soda – finns inom bekvämt räckhåll. Det betydde kanske mer i starten – när alla sorters konst- och hushållsglas tillverkades – än det gör idag.

Men det är inte bara Pilkington som har glas att bjuda i Liverpool. Det stora Merseyside County museum mitt i den av sitt fula shoppingcenter dominerade staden hade kongressen till ära arrangerat en utsökt utställning med glas ur engelska samlingar. Den öppnades en kväll med mycken pompa och ståt i närvaro av den kvinnliga borgmästaren. En etikettsfråga, som av många uppfattades som en kvarleva, aktualiserades. Borgmästaren, museets ledning och kongressens engelske president blandades inte med kongressdeltagarna i gemen. De intog nämligen den måltid som bjöds efter det högtidliga öppnandet i ett mycket väl avskilt rum. Under tiden vaktade borgmästarens chaufför noga tjänste-Rolls-Roycen utanför museet så att den dyra bilens kylarprydnad inte skulle bli stulen för tredje gången.

I Liverpool avslutades kongressen formellt. Kolleger tar avsked. Känslor svallar, en och annan tår skymtar. Avfärd till Polen, Jugoslavien, Danmark….Alla lovar att höra av sig till alla, men det blir till slut en liten klick av dem vars intressen man verkligen delar för museets bästa som senare kommer ifråga före brevkontakter.

En decimerad skara som lagom fyller en normal buss reser norrut och in i den del av öriket som utåt är mest känd för sina dryckesvanor, befolkningens snålhet, vackra högländer och fårskötsel. Men det finns givetvis mer än så, det märks väl när man närmar sig Glasgow! Industrier, höghus, motorvägar, stor flygplats, kännetecknar den moderna storstad som är Skottlands administrativa centrum. Och där finns flera museer med samlingar av mycket god kvalitet.

Pollok house är en stor herrgårdsliknande villa i Glasgows utkanter. Den är idag ett mycket innehållsrikt och spännande museum. Målet var givetvis glassamlingen, som under en hel kväll girigt genomsöktes. Bland annat finns en stor samling vaser, och se, där kom fram en stor graverad pjäs signerad Simon Gate.

Glasgow bjöd i övrigt på St Enoch exhibition centre, där en stor samling samtida skotsk glas ställts ut. Och där fick man klart för sig att vissa formgivare kan visa upp mycket självständiga och goda saker medan andra producerar sådant som är likgiltigt vardagsgods. Höjden av gammal skåpmat nåddes i en askkopp i form av en hopskrynklad whiskybutelj. Den är definitivt ingen nyhet.

Färden går till Edinburgh, där Royal Scottish Museum plockat fram alla sina ca 1500 glasbitar, röjt ut en permanent utställning och placerat in glaspjäserna i montrarna. Mest engelskt glas och framför allt dryckesglas i alla de former. Inga etiketter utan kongressdeltagarna får själva leta upp det som de finner intressant. Och faktiskt, där fanns några svenska bitar, bland annat ett fat signerat Gerda Strömberg.

Det är förvånande både hur mycket och lite svenskt glas det tycks finnas undanstoppat i engelska museer. Mycket därför att varje museum vi besökte under kongressen åtminstone hade någon bit. Lite därför att det som finns tyvärr oftast inte är det bästa eller det mest representativa. Pjäserna har vanligtvis kommit till museerna som gåvor. Detta förklarar i sin tur att ingen valmöjlighet funnits vid förvärvet.

Själv lämnar jag kongressen i Edinburgh. En liten tapper skara står bildlikt talat på stationen och vinkar när nattåget mot London rullar iväg. Innan jag somnar i den obekväma sängen söker jag summera en smula och konstaterar att det varit en mycket lyckad kongress. Den engelske presidenten hade inte sparat någon möda när det gällde arrangemangen. Vid den avslutande sessionen inbjöds deltagarna till den 9:e kongressen i Corning USA 1982, och det fanns de i exekutivkommittén – till vilken för övrigt förre landsantikvarien Jan Erik Anderbjörk finns knuten som representant för Smålands museum – som menade att den 10:e kongressen 1985 bör äga rum i Skandinavien. Varför inte? Det skulle innebära god PR för svenskt glas i många länder.

Ankomst till London. Tunnelbana till Heathrow. Med väskan lastad med böcker och kataloger från alla museer är jag beredd på övervikt. Men det klarar sig. Mina ögon är sömniga när jag slår mig ner i flygplanet och ibland mina anteckningar hittar följande ord av Daphne du Maurier: ”if you marry into glass you will say goodbye to everything familiar and enter a closed world”. Kanske detta inte gäller mig i alltför hög grad, för jag känner mig en smula mätt på glas efter allt jag sett. Men å andra sidan vet jag att den mättnaden inte varar så länge.

Planet landar på Kastrup. En promenad genom hallen för mig till den flygmaskin som går till Växjö och Norrköping. En sen kvälls ankomst till Öjaby avslutar en lärorik resa. Tack SAS för linjen Köpenhamn – Växjö.
Lars Thor

Ursprunglig publicering i Smålandsposten 6-7 november 1979.

Kommentaren från nutiden:
Det känns allt märkligare att sitta vid datorn och digitalisera ett antal artiklar som skrevs för – som det verkar – minst hundra år sedan. Människor och platser finns bara kvar som suddiga figurer längst ner i bottnen på den mänskliga glömskekurvan. De flesta museerna finns inte längre kvar i medvetandet hur mycket jag än gör för att återkalla dem. Bara brottstycken dyker upp. Och ändå måste de här resorna ha gett något, inte bara för mig utan också för den dåvarande omgivningen och alla de som förde saker och ting framåt.

En sak minns jag dock väl: Den sista kongressdagen då jag åkt nattåg från Edinburgh till London följdes av en tidig morgon med strålande väder. Det ledde i sin tur till att jag skrev huvuddelen av den här artikeln sittande på en parkbänk nära Buckingham Palace innan tunnelbanan förde mig till Heathrow. Det var då, det var penna och papper som gällde. Idag hade pennan legat djupt ner i fickan och anteckningarna förts på en laptop. Det har hänt mycket på trettiofem år!

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Edward Hald, Edwin Öhrström, England, Gerda Strömberg, Glasresa, Simon Gate, The glasshouse, Vicke Lindstrand, Victoria and Albert museum

8 apr 2014

Lägg inte ned Oskarshamns flygplats!

Oskarshamns flygplatsSkrota inte dyrbar infrastruktur.
Satsa på värdskap, attraktivitet och kultur!

• Satsa på infrastruktur utanför storstäderna

Det är inte klokt vilket galet beslut antitillväxtfolket fattat! Lägga ner en dyrbar, samhällsvital och viktig infrastruktur i dagens Sverige utanför storstadsområdena!

• Bygg ny affärsmodell med många parter på 2010-talet

Två olika flygplatser i respektive Oskarshamn och Kalmar kompletterar givetvis varandra och är nödvändiga för ett växande och attraktivt näringsliv i hela Sydöstra Småland! Jag fattar inte vilken strategi som ligger bakom beslutet om nedläggning av Oskarshamns flygplats. Det kan väl inte vara så svårt att bygga upp en ny och kostnadseffektiv affärsmodell i vår tid? Pengarna är naturligtvis ”småpotatis” som motiv för en nedläggning…

• ”Fantastiska södra östkusten”

Nu – om någonsin – måste vi ta chansen att göra den ”fantastiska attraktiva södra östkusten” till ett långsträckt centrum för kultur och turism året runt: ”Mitt Småland” är glaset, naturen och kulturen på öarna Öland, Gotland och hela skärgården samt hela inlandet. Vad är fem ynka miljoner mot en stark tillväxt inom NYA varumärket Småland och att värna Tillväxten i små och mellanstora företag?

• Fel väg och nationalekonomiskt fiasko

Miljöpartiet + Vänstern och konstigt nog även (S) är ute på totalt fel väg. Infrastrukturen och flyget är A och O för spännande nysatsningar idag. Det är ett nationalekonomiskt faktum.
Har man inte gjort någon förstudie och omvärldsbevakning innan man fattar ödesdigra och långsiktiga beslut? Man häpnar!

• Fatta ett företagarvänligt beslut

IMG_1072Snälla gör om beslutet av nedläggningen av Oskarshamns flygplats! Fatta ett modernt, småföretagarvänligt beslut och utveckla flygplatsen med en nyskapande affärsmodell!

Margareta Arteus Thor (Fp)
2:a på Riksdagslistan Fp Kronoberg

By: seblo Turism - hållbara nöjen (Margareta) Tags: Gotland, Infrastruktur, Kronoberg, Mitt Småland, Öland, Oskarshamns flygplats, Riksdagslistan, Sydöstra Småland

17 feb 2014

Glas i Rhendalen

Ett museum med stora specialsamlingar har oftast ett väl utbyggt kontaktnät både inom- och utomlands. Inom Unesco finns ICOM, det vill säga international council of museums, vars många grupper varje år för samman specialister i olika ämnen till konferenser och erfarenhetsutbyte. Eftersom Smålands museum i Växjö har en av Europas mest omfattande glassamlingar är det helt naturligt att museet som enda svenska representant deltar i ICOM-gruppen för glasmuseer och glassamlingar. Till denna grupp finns mer än 60 museer från praktiskt taget hela världen anslutna. Eftersom de flesta institutionerna är europeiska, träffas man av praktiska skäl i Europa en gång om året. Detta år blev Rhendalen från Bonn till Nijmegen vår mötesplats.

 

Romarna var goda glastillverkare. De ärvde konsten från de äldre kulturerna i mellanöstern, men de utvecklade glaset rent tekniskt genom att ta glasblåsarpipan i hantverkets tjänst. Därmed inträdde vad vi med ett modernt ord kallar rationalisering, och glaset övergick från att vara en lyxartikel till att mera bli vardagsvara. Glasfynden i romarrikets kärna Italien är givetvis oräkneliga, men det visar sig att glaset och glastillverkningen följde med utanför moderlandet. Just Rhendalen är kanske det bästa exemplet på detta.

 

Länge var romarriket världens medelpunkt. Eller skall vi påstå att det – bortsett från de av romarna kanske okända kulturerna på andra sidan jordklotet – utgjorde hela den egentliga civilisationen. Caesar är ju ett för oss alla känt namn, och Caesar företog i spetsen för de romerska legionerna sina berömda erövringståg norrut och in i Germanien under århundradet före Kristi födelse. Kolonier grundades lite varstans, och förutom i många andra skriftliga och arkeologiska källor kan man följa bosättningarna i glastillverkningen. Betydande fyndplatser finns – förutom i Rhendalen – i södra England, nordvästra Frankrike, Rhonedalen, områdena kring Krim, Mesopotamien, östra Medelhavet och Egypten. 500 år av romersk glashantering ligger kvar i jorden eller finns i museerna, framgrävda av flera arkeologgenerationer.

 

Men alla sagor har ett slut. Romarriket var för stort, och det föll sönder. De underkuvade folken reste sig samtidigt som inre stridigheter ledde till problem i moderlandet Italien. Legionerna kunde inte motstå trycket norrifrån, och under 400-talet efter Kristus drog germanerna in över medelhavsområdet. I Sverige kallar vi epoken folkvandringstid. Men man klipper inte av trådar och traditioner över en natt. Även om mycket av det romarna skapat förstördes av många anstormande folkslag, så levde romersk kultur och romerska seder kvar i generationer och århundraden. Så ock i glaset. Det kunde vi se under fyra dagar i romarnas fotspår. Men vi fick givetvis också se det som kom efter de romerska traditionerna. Det tyska, engelska, franska och italienska glaset från de senaste århundradena. I Rhendalens museer trängs det romerska glaset med sirliga venetianska dricksglas, emaljmålade tyska bägare och klumpiga franska jugendglas i överfångsteknik.

 

Det var lite svårt att vakna efter den skakiga färden med nattåget. Men vädret var vackert när jag steg ut på perrongen i Duisburg i hjärtat av Ruhrområdet. Ytterligare en 20 minuter lång resa återstod, nämligen till Krefeld. Passagen över Rhen tillåter en del spekulationer, men det är utan tvekan svårt att föreställa sig romerska legioner invid stränder där industrier nu har merparten av marken eller fredliga bosättningar där motorvägar, järnvägar och bostäder trängs om utrymmet. I vårens tid är dock det mesta vackert. Lövträden var nyss utslagna, syrenerna blommade, och av de beryktade luftföroreningarna kändes inte mycket.

 

Stadsdelen Linn är den äldsta kärnan i staden Krefeld. En smal gata med gammal låg bebyggelse leder fram till en borg med medeltida anor. 20 personer från Europa, Sovjet och USA hörsammade detta år ICOM:s kallelse och infann sig i Burg Linn för att under förmiddagen den 16 maj lyssna till föreläsningar om och diskutera belysning i montrar för glaspjäser. Ämnet är speciellt intressant för museer i ombyggnadstankar eller planer på förändring av gamla basutställningar.

 

Eftermiddagen ägnades åt Landschaftsmuseum der Niederrheins, beläget i anslutning till borgen. Museet, som egentligen ligger lite vid sidan om allfarvägen, har en mycket fin samling romerskt och frankiskt glas framgrävt i staden Krefeld och dess omgivningar. Runt det romerska lägret Gellep finns en begravningsplats, där mer än 4000 gravar undersökts till dags dato. Resultatet är fantastiskt vad beträffar provincialromerskt glas. I större delen av museets bottenvåning visas skålar, fat, flaskor, bägare och så vidare i gröntonat glas. Det mesta är mycket välbevarat, och den som sett romerska glasfynd från svenska utgrävningar känner igen sig. Föremålen spred sig nämligen via olika handelsvägar till Skandinavien.

 

De flesta av fynden Krefeld är frihandsblåst glas. Men här finns även pjäser, som utan tvekan är formblåsta. Enkla dekorationer i form av slipning finns också. Fynden härrör från tiden för Kristi födelse och fram till 600-talet. Det är alltså frågan om kontinuitet in i frankisk tid. Frankerna bredde efter romarrikets sönderfall ut sig från den belgiska kusten in över det nuvarande Ruhrområdet. I söder nådde de till Trier och Metz och i öster till Thüringen.

 

Men så ut igen i den sena eftermiddagssolen. En buss förde oss mot nordväst, och hela tiden fanns kontakten med floden. Återigen jämförelse mellan då och nu, mellan det landskap som behärskades av romarna och det som behärskas av den totalexploaterande nutiden. Den snabba färden utmed Autobahn leder inte ens till gissningar hur allting en gång såg ut, det är bara att konstatera att romarna är arkeologernas och museernas problem. Bussfärden gick in i Holland, närmare bestämt till Nijmegen, som också ligger invid Rhen. Här vid denna jämförelsevis nordliga punkt finns rika romerska kulturlager, och det lokala museet kunde visa upp imponerande samlingar glas. Luckor i månget historiskt vetande fylldes en smula samtidigt som alla var rörande överens om att ofantligt mycket återstår att ta fram under gator och hus. En sen kvälls snabba bussfärd tillbaka till Krefeld avslutade en lyckad dag.

 

Dagboken är vidlyftig, och den berättar att förmiddagen den 17 maj ägnades åt föredrag och diskussioner. Ett speciellt ämne togs upp, nämligen förfalskningar och efterbildningar. Konstmuseet i Düsseldorf visar denna sommar en utställning i detta delikata ämne. Mången glaspjäs är lättförfalskad förutsatt att en skicklig yrkesman gör sitt bästa. I många fall kan bara starkt specialiserade forskare med lång träning avgöra föremålens äkthet, och det gäller alltså för såväl museer som privatsamlare att verkligen se upp när romerska skålar, frankiska bägare eller tyska praktpokaler utbjuds till salu. Detta kunde var och en se under eftermiddagens besök i Düsseldorf, där den nyöppnade förfalskningsutställningen gav prov på efterbildningar, som för en otränad lekman är praktiskt taget omöjliga att skilja från förebilden.

 

Konstmuseet i Düsseldorf är en stor upplevelse. Den jättelika byggnaden rymmer – som namnet anger – konst och konsthantverk i alla de former. Glassamlingen uppgår till ca 4000 nummer, och det allra mesta är av mycket hög kvalitet. Kärnan utgörs av stora donationer, men museets politik har varit att genom systematiska inköp skapa en representativ samling av glas från alla tider. Och man har verkligen lyckats. Egentligen saknas ingenting. I monter efter monter kan utvecklingen från Iran och Egypten och fram till vår tid följas. För egen del fascinerades jag kanske mest av den enorma samlingen franskt jugendglas samt av en monter med mycket fint lampbearbetat glas från åren 1896-1900. Den moderna avdelningen visade sig innehålla några hyllor representativt svenskt glas. Vandringen avslutades i ett för allmänheten öppet studiemagasin, som – förutom en salig blandning glaspjäser – i pedagogiskt uppbyggda montrar visar glasmassans sammansättning och metoderna att bearbeta den. En mycket nöjd ICOM-grupplämnade museet för att avsluta dagen hos en privatsamlare, vars kollektion av huvudsakligen moderna tjeckiska dricksglas starkt kontrasterade mot vad vi tidigare sett.

 

Den romerska bosättningen Colonia ändrade under tidernas lopp sitt namn till Köln. Staden är ju också känd för sin domkyrka, vars karakteristiska profil syns ur alla möjliga vinklar. Själv har jag alltid tyckt mycket bra om Kölnerdomer. Jag blev därför denna gång en smula förvånad när jag under promenaden längs järnvägsbron från andra sidan Rhen såg hur det nybyggda Römisch-Germanisches museum på ett mycket okänsligt sätt uppförts bara några få meter från katedralen. Förklaringen fick jag senare, och den ger måhända en liten smula förlåtelse. Nära domen fann arkeologer ett praktfullt romerskt mosaikgolv. Enda möjligheten att rädda detta var att låta det ligga kvar. Alltså lät man ett hörn av museet omfatta mosaiken, och den kan nu beskådas uppifrån genom flera av museets våningar.

 

Det var på förmiddagen den 18 maj, som vi steg in i Römisch-Germanisches museum. Eller kanske rättare sagt trängde oss in, för hundratals skolbarn fyllde entréhallen och utställningarna. Allt är mycket oömt byggt, och det behövdes verkligen, eftersom slitaget annars skulle vara enormt. Det årliga besökarantalet räknas i hundratusental, och det torde vid de flesta tidpunkter vara svårt att här se någonting i lugn och ro.

 

Alltväl, museet är – som namnet antyder – ett museum romersk och germansk förhistoria, men det romerska och den romerska traditionen dominerar helt. Allt är framgrävt i Köln, och det är frågan om mängder av föremål av mycket hög kvalitet. Samtidigt vet man att det mesta ligger kvar under jord. I själva verket vilar största delen av det centrala Köln på mäktiga förhistoriska kulturlager.

 

Man har inte på något sätt renodlat glaset. Det visas i sitt naturliga sammanhang bland andra romerska föremålsslag från olika romerska perioder. Men mängden glas ger ändå en antydan om vilken oerhört stor roll materialet måste ha spelat i livsföringen hos de mer välsituerade romarna och frankerna. Jag lämnade museet med en känsla av att ha rusat igenom alldeles för hastigt. Ett återbesök står därför högt på min önskelista.

 

Färden gick vidare ut i Kölns förorter, närmare bestämt till Funke Kaiser-samlingen, en stor privat samling med framför allt franskt jugendglas från omkring 1900. Beståndsdelarna i denna oerhört imponerande kollektion inköptes medan priserna ännu tillät någon att förvärva Gallé-pjäser i alla de former och storlekar. Samlingen – som efter innehavarens bortgång skall tillfalla Kunstgewerbemuseum i Köln – förvaras i en stor villa.

 

Vi följde romarna söderut till Bonn, där Rheinisches Landesmuseum utan att bjuda på några som helst nya överraskningar visade upp romerskt glas i flera av de former vi vant oss vid under tre dagar. Men föremålen var inte många, och detta faktum låter oss ana att bosättningarna tunnas ut åt detta håll. Visserligen fanns romarna lite längre söderut i Koblenz där Mosel rinner ut i Rhen, men kulturlagrens storlek och föremålens mängd ger vid handen att centrum låg i Köln och dess närhet. Det var en nöjd ICOM-grupp, som på kvällen i Bonn officiellt avslutade kongressen.

 

Rhen rinner som bekant genom Holland och ut i Atlanten vid Rotterdam. Amsterdam kan därför synas ligga en smula vid sidan om det kongressen var ute efter, men det hindrade inte att vi några stycken tog ett sent kvällståg till kanalernas stad för att under lördagen den 19 maj ta del av de rika glassamlingarna i Rijksmuseum. Och lördagsmorgonen bjöd på vackert väder. Vi satt på en bänk utanför den stora vackra museibyggnaden med Rembrandt-skatterna och väntade på vår holländske kollega. Turistbussarna med japaner, svenskar och amerikaner körde fram så fort museet öppnat.

 

Rijksmuseum har betydande glassamlingar från många epoker, och det som den vanlige besökaren ser i utställningslokalerna är ett representativt urval av det som finns bakom kulisserna på vindar och i källare. Men vi fick se allt, och det tog en dag. Hissar upp och hissar ned, långa vandringar i smala prång fram till stora ljusa studiemagasin. På kvällen försökte jag summera en smula och konstaterade att jag sett tusentals och fotograferat hundratals glasbitar under 4 dagar. Det kändes därför en smula underligt att ombord på nattåget mot Köpenhamn få en klar och genomskinlig plastmugg att dricka ur.

 

Någon frågar sig kanske om syftet med en ICOM-grupp är att åka omkring, ha roligt och se på museer. Visst har man trevligt, men det gör ju bara allting så mycket lättare. Det första och viktigaste syftet är att träffa kolleger från andra specialmuseer, utbyta alla slags erfarenheter och göra upp planer på samarbete, exempelvis utbyte av vandringsutställningar över gränserna. Det andra syftet är att vidareutbilda genom studier i andra museer. Allt leder till ett kontaktnät, där vi byter böcker, kataloger, foton och så vidare. Smålands museum har under årens lopp tillförts en mängd böcker och arkivalier som en direkt följd av det internationella samarbetet.

 

Nästa år kommer ICOM-gruppen för glasmuseer och glassamlingar till Växjö för att under tre dagar mötas i Smålands museum. Vi hoppas också kunna arrangera resor till våra glasbruk så att museirepresentanterna får se med vilken skicklighet de svenska bidragen i deras samlingar tillverkas. Personligen tror jag att ICOM-gruppens besök i Sverige kan komma att betyda fördjupad kännedom utomlands om svenskt glas och dess kvalitet.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering i Smålandsposten den 8 och 9 augusti 1979.

 

Kommentaren från nutiden:

Jodå, ICOM- gruppen kom till Växjö och vi hade ett bra möte. Så här efteråt minns jag framför allt resan på Helgasjön med ångaren THOR. Det var en stilla försommarkväll, sjön låg spegelblank och en buffé stod uppdukad i aktersalongen. Det var kanske det som gjorde att jag fick ta över ordförandeskapet i gruppen. Det var en inte alltför betungande men trivsam uppgift som förde mig till ytterligare ett antal museer i Europa. Vi får se om jag kan hitta fler av de artiklar som publicerades i Smålandsposten i spåren av resorna.

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: council of museums, Glas i Rhendalen, ICOM, Konstmuseet i Düsseldorf, Unesco

17 feb 2014

Glasmuseet i Corning

Tänk er ett museum som tar emot 750 000 besökare om året! Lägg därtill att museet är beläget i ett stadsområde som har färre invånare än Växjö tätort. Underligt? Nej, egentligen inte, eftersom alla som reser mellan New York och Niagarafallen passerar Corning invid Chemung-floden i staten New York. Och många, många av dem stannar för att se glas och glastillverkning. Som jämförelse kan nämnas att Smålands museum har drygt 40 000 besökare om året.

 

1851 startade Amory Houghton ett glasbruk i Brooklyn. 1868 flyttades tillverkningen till Corning, och därmed lades grunden till en av världens mest kända anläggningar för såväl kommersiellt glas som konst- och hushållsglas. För närvarande sysselsätts omkring 7000 personer, och ägare är fortfarande familjen Houghton.

 

När Corning glassworks 1951 firade sitt 100-årsjubileum donerade Arthur Houghton en stor summa pengar till något som var hans egen idé, nämligen ett glasmuseum. En särskild museibyggnad uppfördes, och en omfattande insamlingsverksamhet startades. Grunden var lagd till en museianläggning som i dag är en av de mest betydande i sitt slag och som trots sin ungdom redan nu är föremål för omfattande tillbyggnad och omstöpning.

 

Museet består av tre delar, nämligen utställningarna, den vetenskapliga hallen och glashyttan Steuben. Besökaren går först till en biograf, där en 10 minuter lång introduktionsfilm visas. Därefter går han genom den pedagogiskt och kronologiskt arrangerade utställningshallen med glas från alla tider och alla de delar av världen som haft glastillverkning av betydelse. Därefter följer ett rum som kanske betyder mer för specialisten än för besökaren i allmänhet. I gigantiska hyllor från golv till tak visas mängder av glas. Rummet är snarare ett studiemagasin än en utställning. Men självklart finns ännu mer att se för den som kommer i studiesyfte och får tillgång till de riktiga magasinen. I själva verket finns för närvarande omkring 16000 glaspjäser, en enorm siffra om man betänker att insamlingen skett under kort tid och att det allra mesta är dyrbarheter av hög kvalitet.

 

Den vetenskapliga hallen är av största intresse. På ett lättfattligt sätt visas med hjälp av filmer och föremål vad glasmassan innehåller och vad man kan göra av den. Tyngdpunkten ligger givetvis på industriellt glas, och påfallande är hur väl man lyckats visa hur olika glasprodukter omger oss i dagens samhälle. Gatubelysningar, kemiska anläggningar, televisionsapparater, bilrutor såväl som noskoner till månraketer ger en fingervisning om vilken enorm betydelse glaset har. Man undrar nästan var metallerna och plasten kommer in i bilden.

 

Vandringen genom anläggningen går vidare till glashyttan. Steuben-glaset blåses på samma sätt som glaset i våra egna hyttor. Ugnar, stolar, pipor, saxar och så vidare är likadana på alla platser och genom alla tider. Från en åskådarläktare följer man lätt arbetet kring de många ugnarna. Den färdiga produkten bärs till kylröret, och besökaren kan sedan följa en lång gång där man genom fönster ser den vidare processen. Många är de som arbetar med polering, slipning och gravering. Slutligen kommer man till en exklusiv butik med kristallprodukter av märket Steuben. Varorna är påfallande dyra, men en svensk besökare får osökt intrycket att man arbetar mycket långsammare i Steuben än i våra hyttor. Kanske påverkas priset av detta.

 

Naturligtvis finns ytterligare en tillverkningsenhet för glas, men den ligger skild från museet på andra sidan floden och är inte tillgänglig för turisten-besökaren. Men såväl staden som den gigantiska fabriken och museet ligger för nära vattnet. Den vanligtvis sävliga och på somrarna nästan uttorkade floden drogs i juni 1972 in i en fruktansvärd orkan. Vattnet steg hastigt, och innan någon egentligen hann reagera var översvämningen ett faktum. Ström och sötvattenstillförsel bröts i tre veckor, och skadorna var enorma. I museet stod vattnet högt, en stor mängd glas skadades, och större delen av biblioteket förstördes. Men självklart blev förödelsen i glasmuseet trots allt bara en obetydlig summa i den sluträkning som översvämningen lämnade efter sig.

 

Ännu i dag märks spåren efter flodens oväntade beteende. Många av bibliotekets böcker har vattenskador, och man är fortfarande sysselsatt med att ersätta volymer och göra en ny komplett katalog i stället för den som vattnet förde bort. För närvarande är såväl bibliotek som administrationslokaler provisoriskt inrättade i en byggnad på lite avstånd från museet. Boksamlingen är stor. Omkring 20 000 böcker, särtryck och så vidare samsas med mer eller mindre kompletta uppsättningar av 500 periodiska tidskrifter. Och allt handlar helt eller delvis om glas. Utan tvekan är detta det största specialbiblioteket i världen i sitt slag.

 

För närvarande förses museet med en tillbyggnad i stor skala. Det hela skall vara färdigt 1980 och då finns åter alla funktioner under ett tak. Givetvis är det frågan om stora pengar, för samtidigt som man investerar i den nya byggnaden fortsätter inköpen av glas och litteratur i oförminskad takt. I början av 1980-talet kommer därför besökaren att stå inför en anläggning utan motstycke i någon annan del av världen. Och innehållet bara fortsätter att växa i omfattning.

 

Vid mitt eget besök i maj 1979 hade museet just öppnat utställningen ”New Glass”, en stor satsning på samtida designers och studioglasblåsare. Utställningen, som skall vandra vidare till ett flertal platser, har deltagare från praktiskt taget hela världen. Och påfallande stor del av dem är svenskar. Det är bara att konstatera att svensk konstglasdesign står sig mycket bra i manifestationer av detta slag. En sakkunnig jury har nämligen under lång tid varit sysselsatt med att gallra fram de bidrag som slutligen tilläts komma med.

 

I museet finns förutom Steuben-butiken ytterligare två försäljningsställen. I det ena tillhandahålls fabriksgjort hushållglas såsom formar, kaffekannor, tallrikar och uppläggningsfat. Det andra är en butik ”för samlare”. Där finns framför allt samtida konstglas av inte alltför tillkrånglat slag och till vettiga priser. Kvaliteten är genomgående hög, och här – liksom i utställningen New Glass – är den svenska representationen påfallande. Flera hyllor bär upp produkter från våra främsta tillverkare, och man försäkrade mig att tillbyggnaden får en ännu större butik med möjlighet att saluföra ännu mer svenskt glas.

 

Corning är en vacker stad inklämd i dalgången på båda sidor om Chemung-floden cirka 400 meter över havet. Runt reser sig höjder, men man tar sig med bil lätt upp till 700-metersnivån. Utsikten över dalgångarna är betagande, och i vårens tid får man stundtals ett intryck av att vara i Österrike och inte i Amerika. Så det är kanske inte så underligt att hundratusentals människor stannar upp i Corning och ser glasmuseet. Men måhända frestar omgivningen mången besökare att raskt ta sig igenom museet för att istället njuta av ett stort stycke bitvis orörd natur.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Smålandsposten den 21 juni 1979.

 

Kommentaren från nutiden:

Jag fick förmånen att besöka Corning ytterligare två gånger, 1988 då vi planerade för det nya glasmuseet i Växjö och 1998 då Margareta och jag tillsammans besökte vår gemensamma vän Melissa G. Post, som vid den tiden arbetade vid glasmuseet i Corning. Tillsammans med Melissa gick färden åter upp till höjderna kring floddalen. Vi besökte några av de vinodlingar som sträcker sig utmed sluttningarna så långt ögat kan se. Och det är inte så underligt att många vinodlare med framför allt tysk bakgrund slagit sig ner här. Breddgraden är ju densamma som de vinproducerande trakterna i Europa.

 

Hur det ser ut i Corning idag vet jag inte. Sökningar på nätet ger vid handen att museet blomstrar men att det är sämre med glasblåsningen i hyttan Steuben. Ny- och tillbyggnaderna fungerar på ett bra sätt. Samlingarna har ytterligare utökats. Men, det är väl här som på andra ställen i världen, inte minst i Sverige, att den gamla formen av glastillverkning är döende. Vad som kommer istället är inte så lätt att sia om. Kvalificerat konstglas kräver kvalificerade hantverkare. Och om de inte har något vettigt och lönsamt att arbeta med, så är det adjö till en hel bransch.

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Arthur Houghton, Corning glassworks, Niagarafallen, Smålands museum, Steuben-glaset

27 dec 2013

Rosdala gamla hytta

Det började på allvar för nästan 80 år sedan. 1900 byggdes och invigdes en glashytta, som nu är uttjänt, övergiven och färdig för rivning. Ett monument i tegel över en svunnen epok men invid byggnader som idag bildar det livskraftiga Rosdala glasbruk AB.

 

Egentligen skedde starten 1895, men i slutet av 1899 avyttrades bruket till den danske konsuln Fredrik Hey. Den allra första hyttan – av trä och med fyra deglar – visade sig alldeles för liten. Grunden till en ny med ugn för tio deglar lades, och ett för svenska förhållanden ovanligt uppvärmningssystem togs i bruk. Det var en Siemensanläggning med ett särskilt ”pannrum” i en byggnad bredvid med tre ugnar för ved, torv eller kol. Värmen leddes sedan i kulvertsystem under marken och in i hyttan.

 

Att i december månad 1978 gå in i Rosdala gamla hytta var som att stiga på hos en svunnen tid. Ändå var här på denna arbetsplats full aktivitet till 1966, då den tredje och nu i full gång varande hyttan togs i bruk. Men det nya finns tätt inpå det gamla, för röken från dagens oljeugnar söker sig väg genom samma skorsten som den säkerligen mindre hälsosamma tjocka röken en gång gjorde från hyttan med det tyska Siemenssystemet.

 

Det ekar tomt i hyttan. Jag går fram mot ugnen, som står mitt i byggnaden. De tio kalla deglarna står fortfarande kvar, och podiet av trä runt om ser likadant ut som på bilderna från 1940-talet där inne på brukskontoret. Några pipor ligger kvar, likaså några ämnen till fotogenlampglas. Blicken söker sig mot husets gavlar, och i ljuset från fönstren och det trasiga taket skymtar i ett hörn de långa verktyg, med vilka det färdiga glaset sattes till kylning i någon av de tretton kylugnarna.

 

Det är inte vilken hytta som helst, för det finns ingen mer i Sverige från sekelskiftet av denna typ. Visst är Bergdala äldre, men det är en trähytta, den äldsta och mest bevarandevärda i sitt slag. Visst är hyttan i Kosta lika gammal, men den är ombyggd och förändrad i flera omgångar. I Rosdala arbetade man på samma sätt i 66 år, så det är bara att konstatera att metoderna var starkt föråldrade när man i stort sett lämnade allt åt sitt öde, stängde och började i den nu i bruk varande hyttan.

 

Det blev en fascinerande upplevelse att med bandspelaren som vittne slå sig ned tillsammans med några av dem som arbetade i Rosdala gamla hytta. Fyra mycket vitala pensionärer berättade om allt ifrån arbetsvillkor över arbetarnas härkomst till brukets produkter.

 

Det var med all säkerhet ett märkligt skådespel då man eldade för fullt, röken slog upp och kanske gick in i hyttan. Men där fanns också rop på gaseldarna, som värmens väktare kallades. Det underjordiska kulvertsystemet hade två mynningar, och man fick lov att med hjälp av ett spjäll växla värmen var 20:e minut. Från anfångarna på den ena sidan kunde höras tillropet ”för mycket gas” och från den andra ”mera gas”. Det gällde för gaseldarna att se upp och vara till lags, förmodligen ingen lätt uppgift. Tungt var det också, för om man eldade med bara ved, så slukade ugnen så där en fyrtio kubikmeter per dygn. Men man drygade ut med torv och – på senare år – kol.

 

De största deglarna rymde 300 kilo glas, och en degel höll 6-12 veckor. Att byta var inget lätt arbete, men det var extra betalt. På andra glasbruk har man kunnat använda en vagn att rulla in deglarna på. Men det gick inte i Rosdala, man var tvungen att baxa in degeln med plankor balanserande på trärullar.

 

När man i dag besöker ett glasbruk upplever man hur den färdiga produkten bärs fram till en lucka som öppnas genom ett lätt pedaltryck i golvet. Det är början av det många meter långa kylröret man ser, och det tar timmar för glaset att passera en kylningsprocess utmed ett band, som successivt rör sig från en temperatur av flera hundra grader fram till nästan rumstemperatur. I Rosdala gamla hytta hade man ända till slutet 1966 kvar de gamla kylugnarna, som förr var regel vid alla glasbruk. Två ledningar gick från centraleldningen i Siemenssystemet och fram till två rader kylugnar, en vid vardera gaveln av hyttan. Så snart arbetet kommit igång på morgonen värmdes ugnarna upp, och det under dagen producerade glaset ställdes efter hand in. När arbetet slutat för dagen lämnades de 13 ugnarna att långsamt svalna. Klockan 5 på morgonen kom så de som skulle tömma ugnarna på det kylda glaset. 12-åringar öppnade luckorna och kröp in. Det var kanske ännu 100 grader varmt, men glaset skulle ut, för klockan 6 var det dags att värma upp för nästa omgång. Svettig kröp 12-åringen ut, men det dröjde inte mer än en halv timme förrän den för ugnen ansvarige genom att stoppa in handen kunde konstatera när det åter var lagom temperatur. Ovanför kylugnarna var det varmt och gott, och dit kom gärna kringstrykande vandringsmän. ”Luffarkammaren” var en god tillgång om vintern.

 

Våra sagesmän berättar om 1920-talet. En av dem började som formhållare vid sex års ålder redan1911. Men naturligtvis bara tillfälligt, för skolan tog sin tid. Men alla fyra delade på allvar sina liv med brukets öden från 12-14 års ålder och fram till pensioneringen. Sjukkassor fanns ju ej, men blev någon långvarigt illa däran, så ställde arbetskamraterna upp. Gällde det en ungkarl, så skrev man 1 kr på listan, och gällde det en familjeförsörjare, så sträckte man sig kanske till 5 kr. Förtjänsten var ungefär 4 kr/dag under 1920-talet, och det var alltså en stor uppoffring man gjorde. Dessutom var årtiondet ifråga en svår tid för bruket. Tillverkningen låg nere långa tider, och arbetarna fick söka sig sysselsättning var de kunde.

 

Många vandrade till andra bruk, till Hjärtsjö, Kosta, Åfors eller Pukeberg. En episod som berättas i sammanhanget är om de yngre pojkarna som tillverkat blomsterkäppar om lördagskvällarna och gett sig av till Växjö och sålt dem. Förtjänsten var tydligen god, men man kom på tilltaget och stoppade kommersen. Tilläggas kan väl att det var gott om pojkar som sökte anställning. När det väl lyckades, så bjöds ingen särskild utbildning. Den nye formhållaren fick ”söla” på rasterna och därmed skaffa sig erfarenhet i yrket.

 

De första arbetarna i Rosdala var yrkesmän som kom från Algutsboda, Ekeberga, Herråkra, Kråksmåla, Dädesjö, Lenhovda, Älghult, eller från det i Värmland belägna Eda. Men i början av 1900-talet tillkom ett starkt inslag av tyskar. Från Sachsen sökte man sig till Rosdala, men 1912-13 greps många av oro och flyttade hem eller till Amerika. Första världskriget utbröt 1914 och situationen förändrades.

 

Rosdala är i dag känt som belysningsglasbruk och därmed upprätthålls en tradition. Våra sagesmän omtalar att de första stora produkterna var lampskärmar, oljehus och fotogenlampglas. Men tar man sig en titt på diverse andra produkter som väl bevarats i brukets lokaler, så förstår man att sliparna spelat en framträdande roll vid förädlingen av mången skickligt driven pjäs. Ostkupor, karaffer osv har slipas dekor av mycket hög klass.

 

De som talar om gångna tiders Rosdala omvittnar god företagsledning och gott kamratskap. Och bruket självt utgav 1950 jubileumsskriften Rosdala 50 år. Man räknade tydligen inte de första 5 åren, utan började med tegelhyttan med Siemenssystemet. Skriften är viktig, för den ger många exakta data både beträffande arbetsledning och anställda. Och vad kanske i detta fall än viktigare är, den verifierar sagesmännens uttalanden. Ytterligare viktig dokumentation finns, nämligen en film som Sveriges Radio spelade in strax före nedläggningen 1966. Ansvarig för innehållet var förre landsantikvarien Jan Erik Anderbjörk.

 

Även om den gamla hyttan försvinner, så ligger belysningsglasbruket Rosdala kvar i en miljö av stort kulturhistoriskt värde. Norrhult och Klavreström är i sig goda exempel på småländsk brukstradition, och det är saker som länets kulturminnesvårdare påpekat i såväl kommunöversikt som regionalt kulturminnesvårdsprogram.

 

Men förresten, hyttan lever kvar i minnet hos dig som såg TV-versionen av Soldat med brutet gevär. Alla glasbruksscener var nämligen inspelade i den byggnad som – om medel därtill funnits – förtjänat att bevaras som industrihistoriskt monument åt framtiden.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Smålandsposten den 7 februari 1979.

 

Kommentaren från nutiden:

Oj, oj, oj, det här var innan den svenska glasindustrin vissnade och dog. Men redan vid den här tiden kunde man finna vissa tecken på övermognad och begynnande inbromsning.

 

Vad gäller Rosdala, så klarade sig det gamla goda glasbruket ett par år in på 2000-talet. Sedan stängdes den nya hytta som omtalas i artikeln och ersattes småningom med en studiohytta i den före detta smedjan. Verksamheten fortsatte på olika håll i bruket och fungerar än idag fast i andra former. Sedan den gamla hyttan rivits sparades ugnen under ett tak. Rosdala är därför fortfarande ett friluftsmuseum med tiodegelsugnen, Siemensanläggningen, degelkammaren och ett antal andra sevärdheter.

 

I artikeln omtalas att man tidvis använde torv som bränsle i den för svenska förhållanden unika Siemensanläggningen. Visst, konsul Hey var dansk och i Danmark fanns minsann ingen ved att elda med. Så de danska glasbruken, med Holmegaard i spetsen, hämtade sitt bränsle ur marken. En tradition som flyttades över sundet. 

 

Även Bergdala nämns i artikeln som exempel på ett glasbruk med en välbevarad trähytta. Tyvärr brann den ner i början av 1980-talet och ersattes av en nästan likadan trähytta.

 

Vad gäller TV-inspelningen av Vilhelm Mobergs roman Soldat med brutet gevär tar jag personligen åt mig äran att ha anvisat den gamla hyttan som lämplig inspelningsplats. Och det var fantastiskt att skåda det trolleri man åstadkom när den gamla nedlagda tiodegelsugnen fick nytt liv. I romanen heter glasbruket Ljungdala. Men verklighetens glasbruk var Modala. Och inspelningen skedde i Rosdala. Festlig kombination, eller hur?

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Fredrik Hey, Ljungdala, Modala, Rosdala glasbruk AB, Soldat med brutet gevär, Vilhelm Moberg

31 okt 2013

Gösta Moberg II

För en tid sedan berättade jag om upptäcksresanden Gösta Moberg och återgav min artikel om honom i Svenskt Biografiskt Lexikon. Det som saknades i såväl SBL som i min betraktelse om hustrun Märta Moberg var det faktum att det fanns ännu en dimension i Märtas donation till Smålands museum, nämligen all de medaljer som Gösta fick ta emot.More

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Gösta Moberg, Gunnar Helén, Landshövdingen, Växjö

30 okt 2013

Svenskt studioglas presenterat under våren

Under våren presenterade Nordiska Kristallmagasinet i en ambitiös satsning tre svenska studioglashyttor som låtit tala om sig alltmer under 80-talet. Av intresset att döma håller konsumenterna intresset för avancerad inhemsk glasformgivning under intensiv bevakning. De tre hyttorna var Transjö Hytta, Studioglashyttan i Åhus och Wilkes Studioglas.

 

En bakgrund. Det svenska studioglaset – från ”fenomen” till kvalificerad glaskonst…..

När fyra svenska fria glaskonstnärer våren 1984 presenterades på en separatutställning på Nationalmuseum under samlingsnamnet ”Svenskt studioglas” väckte utställningen stor uppmärksamhet. De ”Fyra Fria” och deras kollegor fick äntligen välbehövligt officiellt erkännande i glaslandet Sverige, där de kända varumärkena i konstindustrin så länge ensamma härskat över uppmärksamheten.

 

Åsa Brandt, som startat Europas första studioglashytta i Torshälla utanför Eskilstuna, var pionjären bland de fyra. Ulla Forsell drev sin verksamhet i ett 1700-talshus på söder i Stockholm, Anders Wingårds hytta låg i Åsbo, söder om Gävle och Ann Wolff (Wärff) hittade man i Transjö i Småland.

 

Dessa fyra fick chansen att i katalogtexten karaktäriseras som ett ”vitaliserande fenomen”. Och visst hade representanterna för studioglaset – det som produceras i liten skala under enkla förhållanden av få personer – utmanat mäktiga och konservativa krafter. Glasframställningen hade under flera hundra år varit en industriell näringsgren inom konstindustrin som skapat identitet och prestige åt såväl tillverkarna, som landet Sverige.

 

Om det nu var så att ”vem som helst” kunde sätta upp hyttor – visserligen enkla men ändå konkurrensdugliga – hur skulle då framtiden komma att utvecklas för den under hela 70-talet svårt sargade glasindustrin.

 

Att problemet ställts på sin spets utomlands – i USA – redan i början av 60-talet, hade gått många härhemma förbi. På The First International Crafts Congress 1964 i New York, visade ”det amerikanska studioglasets fader” – Harvey K Littleton – för första gången inför publik hur man med hjälp av endast en liten ugn kunde framställa unikt glas – konstnären och hantverkaren var en och samma person.

 

Ovanstående utgör, enligt många, definitionen på en äkta studioglaskonstnär. Åsa Brandt tillhör denna kategori och finner att grunden för begreppet ”studioglaskonstnär” bör vara någon som med en gedigen konstnärlig utbildning också lärt sig hantverket och arbetar med tillverkningen i egen studio.

 

Denna definition stämmer väl med den amerikanska studioglasrörelsens värderingar, som startade i ett garage i Toledo i södra USA och sedan utvecklats vidare ute på konstskolor och amerikanska universitet till dagens kraftfulla position i den internationella glasvärlden. En av Littletons elever, Sam Herman, undervisade bland annat på Royal College of Art i London, där Åsa Brandt tidigt kom i avgörande kontakt med möjligheten att själv kunna framställa unikt glas vid sidan om industrin.

 

Littleton, vars far var direktör på den stora glasindustrin i Corning i staten New York, blev den som vände sig mot de krav på perfektionism inom glastillverkningen, vilka lett till att alla traditioner och hantverksmoment rationaliserats bort till förmån för den maskinella produktionen. Hans livsuppgift blev att vända denna utarmade utveckling och idag efter mer än trettio år är framgången för hans och hans följeslagares synsätt total. Över 20.000 studioglashyttor i USA har hittat en hemmamarknad för sin verksamhet.

 

I Sverige finns det fler studiohyttor än de som först presenterades och samtliga har en ljus syn inför det svenska studioglasets framtid. Under årens lopp har tankarna kring studioglaset mognat till en mer nyanserad bild än när man först bröt mark. Den tolkning som idag har vuxit fram kring begreppet studioglas säger:

 

Det unika studioglaset tillverkas i en liten produktionsenhet, är av högsta konstnärliga kvalitet och framställs antingen av en hantverkare som mognat till konstnär och då äger en teknisk skicklighet av högsta internationella klass eller en konstnär som lärt sig att bemästra alla de olika tekniker som glasframställningen kräver.

 

Möte med trollkarlen i Orrefors

I ett villaområde i natursköna Orrefors bor en trollkarl. Om du passerar en flakvagn med en diskret dekal och läser ”Wilkes Studioglas”, så är du honom på spåret. Korsa gräsmattan och låt dig omslutas av hyttvärme och eld – då vet du att här står du mitt i sagan om det svenska glaset.

 

Sagan om de fantastiska formerna som i en allt stridare ström letar sig bort från glasrikets gränser ut i världen. På de mest osannolika platser skapas ting som bidrar till vårt lands kulturella identitet. Bara trollkarlen finns på plats, spelar det heller ingen roll om hyttan är stor eller liten vid framställningen av glasets subtila former. Wilke Adolfsson vet – för honom är den egna hyttan guld värd.

 

Sedan 1983 har Wilke haft sin egen hytta i Orrefors, närmare bestämt villaområdet Brinkliden, men turister göre sig icke besvär. – I mitt bygglov står det att jag inte får ha försäljning här, säger Wilke och verkar nöjd med detta faktum. I stället säljs hans produktion i Stockholm och på gallerier utomlands. För denne småländske smedson med sin perfekta och diskreta studiohytta är ett känt namn bland kännare och i den internationella glasvärlden, representerad i de viktigaste museisamlingarna och sedan många år gästlärare på konstskolor i Europa och USA.

 

I hyttan råder ordning på alla verktyg och här härskar en djup koncentration i framställningen av det konstglas som speglar alla de variationer som glaskonsten känner. Wilke Adolfsson formger och blåser allt glas själv, den färgade kristallen är hans signum liksom det omutliga kravet på det tekniskt perfekta resultatet. Tillsammans med gästande konststudenter, ofta utländska, arbetar han för att föra glasets utveckling mot nya gränser i en ständigt pågående dialog mellan material, form och innehåll.

 

Åhus – en glashytta med experimentet som mål

Tanken bakom namnet studiohyttan i Åhus var att skapa en glashytta med experiment som mål, att utvecklas och inte fastna i en speciell linje, även om vi har en produktion i större serier på gång, säger Hanne Dreutler konstnär och en av ägarna till det lilla familjeföretaget tillsammans med sin man Artur Zirnsack. 

 

Åhus första glashytta startades 1977, då krisen bredde ut sig i glasriket. Efter några arbetsamma år i starten, fyllda av chanstagningar och hårt arbete har lyckan definitivt vänt och den lilla hyttan har nått berömmelse, inte bara hemma utan också internationellt. På årets stora Frankfurtmässa fick man stor uppmärksamhet och det världsberömda Rosenthal inbjöd Hanne och Artur att delta i fem planerade utställningar under 1989. Ett fantastiskt erbjudande från ett företag som äger butiker i alla de stora världsmetropolerna.

 

Hanne Dreutler, som mellan åren 1961-66 utbildade sig i metall och industriell formgivning på Konstfack i Stockholm är född i Freiburg i Västtyskland och blev svensk medborgare 1968. Innan dess hade hon påbörjat sin konstnärliga utbildning i Basel i Schweiz. Sitt första arbete som formgivare inledde hon 1965-70 på ATELJE LYKTAN i Åhus och det var här ödet lade grunden till de möjligheter som så småningom ledde fram till Studiohyttan i Åhus. Efter fem år i givande samarbete med Anders Pehrsson, ägare till ”Lyktan”, drev hon en egen silversmedja och arbetade som frilansformgivare på de bägge glasbruken Målerås och Flygsfors.

 

Åren i början av 70-talet blev en livsavgörande period i Hannes liv. Hon blev erbjuden att arbeta på Kosta, Sveriges äldsta glasbruk och där mötte hon glasblåsarmästaren Artur Zirnsack.

 

1972 mötte Hanne den legendariske glaskonstnären Vicke Lindstrand på Kosta. Både som läromästare och god vän. Han lärde henne sättet att tänka kring glas – ”formgivaren är dirigenten, glasblåsarna orkestern”. Vicke Lindstrand talade ofta i bilder. Om Åhus, dit han kom för att utföra sina idéer tillsammans med Hanne, sa han ”Du vet att du måste ge din publik en inträdesbiljett till glaset”.

 

I dag sysselsätter Studioglashyttan åtta personer. Förutom de två sönerna, som ägnar sig åt glasblåsning finns också en ”pojke från byn”, Lennart Nissmark, som kom till hyttan som tonåring och idag – sex år senare – erhållit Vicke Lindstrandstipendiet.

 

Att delta i mässor är oerhört stimulerande, anser Hanne. Här får man alltid ett snabbt svar från marknaden och fångar upp nya impulser. Det är också viktigt att jämföra sig ”uppåt” med de allra skickligaste och att skapa en verklig måttstock att mäta det egna arbetet emot. Med större kunskap om omvärlden kan vi bättre värna om den hantverksmässiga kvaliteten och våra traditioner, avslutar Hanne Dreutler, som i en person förenar konstnärens roll med marknadsförarens. Ett fruktbart växelbruk, där hon hela tiden är högst närvarande i allt som sker.

 

Idyllen i Transjö – en studiohytta där friheten råder

Svensk glaskonst på grönbete – så kan man beskriva världens kanske vackrast belägna studioglashytta i den lilla byn Transjö i hjärtat av glasriket.

 

Någon mil bort från det vackra rödmålade huset, där Jan-Erik Ritzman och Sven-Åke Carlsson arbetar fram sina hantverksmässiga glaskollektioner, ligger Kosta glasbruk, där Jan-Erik arbetade under mer än tjugo år tillsammans med legendariske mästaren Bengt Heinze och alla de stora formgivarnamnen. Sven-Åke hann med tio år inom industrin, innan han tog steget till egen hyttproduktion 1982.

 

Man måste känna sig jämspelt glasarbetartekniskt och känna respekt för varandra på en sån liten arbetsplats som vår, säger Jan-Erik. Vid ett besök känns också den speciella atmosfär som är förutsättningen för allt det vackra som arbetas fram i den lilla hyttan vid ån.

 

På bruket hamnade jag ganska snart hos den legendariske mästaren Bengt Heinze, som har betytt enormt mycket för mig och haft mer inflytande än mina föräldrar. Heinze var fantastisk på att entusiasmera, en stor personlighet och en hantverkare i mästarklass. Han har också under årens lopp bidragit till att öka statusen inom glasarbetaryrket, vilket inte minst viktigt med tanken på den viktiga återväxten inom hantverkaryrket, säger Jan-Erik Ritzman.

 

1964 blev jag mästare och övertog Heinzes verkstad. Jag var tjugo år gammal och i verkstaden arbetade åtta till tio man. Man fick ta ett stort ansvar för produktionen egentligen.

 

Under slutet av 70-talet arbetade jag med produktionsutvecklingen tillsammans med bl a Bertil och Ulrica Vallien, paret Wärff, Anna Ehrner, Sigurd Persson och till och med gamle Vicke Lindstrand.

 

1982 startade Jan-Erik och Sven-Åke Transjö Hytta och de inledde ett grundläggande och viktigt samarbete med Ann Wolff (Wärff), som också brutit upp från industrin. Den första kollektionen utgör fortfarande stommen i Transjös produktion och Jan-Erik är full av beundran för Ann som glaskonstnär.

 

Den första hyttan brann ner och vi byggde snabbt upp dagens studio vid ån. Visst är det en idyll, men vi har valt att inte komma i blickfånget för turismen. Däremot är det roligt om folk hittar oss av eget initiativ, säger Jan-Erik och påpekar att man är en liten tillverkningsenhet, där ett fåtal människor arbetar med glädje varje dag. – Vi känner oss inte särskilt priviligierade för att vi arbetar i egen hytta, men sysslar med det vi tycker om och det räcker långt.

 

Det svenska studioglaset är en naturlig reaktion på den industriella tillverkningsapparaten. Pendeln svänger som bekant i en evig process. På 80-talet anordnades en stor nationell utställning, där det svenska studioglaset förbigicks. Skadan reparerades och en separatutställning arrangerades, där bl a pionjären Åsa Brandt deltog. Hon har gjort en fin insats för den fria glasrörelsen i Sverige, säger Jan-Erik.

 

Under de senaste åtta åren har man på Transjö också haft en utbytesverksamhet för utländska glaskonstnärer, som ger dem unika kunskaper och inblickar i klassisk glastillverkning och givande kontakter i Sverige. Många åker sedan hem till sina respektive länder och startar egna glasstudios. 1989 bor två mexikaner i den lilla byn och ett mer spännande perspektiv kan man kanske inte få på det fantastiska som sker i småländska glasriket. Så vävs världen samman i en ljus framtid på traditionens grund.

 

Margareta Artéus

 

Ursprunglig publicering: Glas och Porslin 1989:3 

 

By: seblo Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars) Tags: Artur Zirnsack, ATELJE LYKTAN, Glas och Porslin, Idyllen i Transjö, Studioglashyttan i Åhus, Svenskt studioglas, Transjö Hytta, Wilkes Studioglas

29 okt 2013

Wexiö gymnasii myntkabinett – en rysare i överlevnad

Vid en rad svenska gymnasier finns – eller har åtminstone funnits – mynt- och medaljsamlingar. De grundades i ett antal stiftstäder under framför allt 1700-talets slut och 1800-talets början som ett uttryck för att modernisera skolundervisningen i ämnen som klassiska och moderna språk, konst, geografi och historia. Mynten och medaljerna användes som kunskapskälla och illustrationsmaterial i en tid då annat bildmaterial var sparsamt förekommande. Ibland sammanfördes mynt- och medaljsamlingarna med stenyxor och andra fornfynd, uppstoppade fåglar och konserverade kräldjur till vad man kallade kuriosakabinett.

 

Naturligtvis har de allra flesta av de mynt- och medaljsamlingar som en gång grundades gått ett oblitt öde tillmötes. Bättre illustrationsmaterial gjorde en del av dem överflödiga. Några packades ner. Andra skingrades på olika sätt eller utsattes för stölder. Men Wexiö gymnasii myntkabinett överlevde processen, låt vara med ett par stölder under resans gång. Överlevnaden hänger helt och hållet samman med det stora numismatiska intresset hos tre läroverkslärare, som sammanlagt under mer än hundra år skötte om och förmerade samlingen i Växjö. 

 

I domkyrkotornet 1792-1864

När Gustav III avled i mars 1792 som en följd av attentatet vid operamaskeraden i Stockholm sägs det att hans själasörjare, Växjöbiskopen Olof Wallquist, satt vid dödsbädden. Sedan förmyndarregeringen tillträtt strax därefter flyttade Wallquist tillbaka till Växjö, varvid han förde med sig en icke obetydlig myntsamling. Den kom att utgöra grunden för den blivande gymnasiesamlingen.

 

Den första donationen till myntkabinettet följdes av flera, och samlingen förvarades i tornet i Växjö domkyrka. Dit införskaffades ett särskilt myntskåp, och vid visningar drogs myntlådorna ut och bars till det intilliggande karolinergymnasiet, där undervisningen ägde rum. Troligen omfattade myntkabinettet redan 1795 bortåt tusen nummer.

 

Den 6 juni 1798 mottog ”Wexiö Kongl. Gymnasii Myntkabinett” en av de större donationerna i sin historia. Då skänkte förre landshövdingen i Kronobergs län, Georg Henrik Falkenberg, en i hans släkt under fyra generationer hopbragt samling, som bestod av 570 mynt och fyra sedlar.

 

Biskop Olof Wallquist rycktes hastigt bort när han bevistade riksdagen i Norrköping 1800. Han var då bara 45 år och hade drabbats av ett slaganfall. Hans frånfälle medförde en från många håll omvittnad förslappning och disciplinlöshet inte bara i stift och domkapitel utan också vid gymnasiet, både vad gäller lärare och elever. Den lärare, som från år 1800 skulle sköta både bibliotek och myntkabinett, var uppenbarligen helt ointresserad av det numismatiska arvet. Det sägs att han under flera år inte ens öppnade myntskåpen.

 

Så hände det sig att den nyblivne biskopen Ludvig Mörner den 12 mars 1804 hade besök av sin bror, översten Carl Mörner. De skulle tillsammans bese Wallquists berömda bibliotek och myntkabinett. Den medföljande läraren/bibliotekarien assisterade vid myntskåpen och ”utdrog den ena lådan efter den andra. Alla voro tomma”. Det som här så drastiskt avslöjades var en förödande plundring, som företagits av två gymnasister, en prästson i Växjö och en bondeyngling från Södra Sandsjö socken. De hade utan större svårighet lagt beslag på nycklar till bibliotek och myntskåp.

 

De här tillgreppen kunde knappast ha skett under Wallquists stränga ledning. Ändå hade de pågått under lång tid och innebar nästan total förskingring av den falkenbergska samlingen. Allt som allt hade förövarna tillgripit omkring 800 nummer, allt guld och egentligen allt lödigt silver. Det stulna hade sålts till ett par guldsmeder i staden. När de ädla metallerna var slut hade även en kopparslagare varit mottagare av tjuvgods.

 

Nu hade det varit fullt naturligt om historien om myntkabinettet i Växjö varit avslutad och lagd till handlingarna som en intressant och smula vemodig episod i en svensk landsortsstads kulturhistoria. Men det märkliga är att det hela tog en annan vändning. Det skedde genom en restaurering, föranstaltad av biskopen Ludvig Mörner, som tydligen kände dåligt samvete över att stölderna ägt rum under hans ämbetsmannaperiod. Så kom det sig att man på sju år, fram till 1811, skapade en ny samling som, åtminstone numerärt, kunde mäta sig med den som fanns före stölderna. Under denna restaurering märks en större donation av kyrkoherden i Femsjö, Theodor Fries, far till den sedermera berömde botanikern Elias Fries.

 

När allt detta väl genomförts och myntens och medaljernas antal någorlunda återställts tappade dock alla inblandade, såväl präster som andra ståndspersoner, intresset för myntkabinettet. Man tyckte att man nu gjort nog, en åsikt som även delades av biskop Mörner. Därmed inträdde en lång period av stiltje. Under rader av år skedde inte ett enda köp. Icke heller några gåvor skymtar i urkunderna. Esaias Tegnérs biskopstid utgör härvid – märkligt nog – inget undantag. Den kände biskopen borde ha förstått värdet av till exempel symbolerna hos medaljerna.

 

I Karolinerhuset 1864-1889

Den gamla skolbyggnaden i Växjö, även kallad Karolinerhuset och belägen intill domkyrkan, hade med tiden blivit alldeles för trång för att kunna fylla sitt ändamål. Därför flyttade man 1860 gymnasieundervisningen till Norrtullskolan några hundra meter bort. Karolinerhuset genomgick en stor renovering 1861-1862, och under de följande åren flyttades biblioteket dit från domkyrkotornet. Även myntkabinettet, som ända till 1916 räknades som annex till biblioteket, fick flytta med, troligen 1864.

 

Man kan lugnt påstå att myntkabinettet efter flyttningen gick en ny vår till mötes med tydlig livaktighet och tillväxt. Visserligen levde trångboddheten kvar, och någon utställning var det inte tal om. Alltjämt låg mynten och medaljerna i skåp, och från 1870 i ett då anskaffat större järnskåp. Det nya intresset för myntkabinettet kan till viss del förklaras med att den redan under biskop Wallquists tid grundade ”konstkammaren” fått flytta med. Konstkammaren utvidgades och ombildades 1867 på initiativ av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius till ett historisk-etnologiskt museum, Smålands museum.

 

Intressantast bland myntkabinettets nyförvärv under den här perioden är två vikingatida myntfynd, det ena från Kexås by i Mistelås socken, det andra från Torlarp i Berga socken. Båda dessa fynd hade förvärvats av Hyltén-Cavallius och överlämnats 1867. Egentligen borde de ha anmälts till Kungl Vitterhets-Historie- och Antikvitetsakademien, men någon sådan rapportering skedde inte. När man senare fick kännedom om saken i Stockholm lät man fynden stanna i Växjö.

 

Även om en hel del hände med myntkabinettet under tiden i Karolinerhuset, så fanns det en man som inte var nöjd med sakernas tillstånd. I läroverkets årsredogörelse 1885 konstateras att samlingen i brist på utrymme inte kunde framläggas eller förevisas, och i redogörelserna från 1888 och 1889 fortsätter klagomålen vad gäller bristen på visningslokal. Den som klagade var lektorn Samuel Edvard Melander, och hans påpekanden gav resultat.

 

Det visade sig att Norrtullskolan redan efter ett par årtionden var otillräcklig för den undervisning man önskade bedriva. Därför uppfördes under 1880-talet en ny läroverksbyggnad på den nuvarande lasarettstomten. Därmed framskymtar en ljusning: ”Emellertid kommer ett rum i det nya läroverkshuset att till myntkabinett ofördröjligen inredas.” Melander hade genom alla klagomålen nått sitt mål, ett särskilt rum vid andra våningens norra korridor gjordes till myntkabinett.

 

I egen lärosal på Högre allmänna läroverket 1889-1907

Samuel Edvard Melander, i januari 1881 förordnad till bibliotekarie och därmed också föreståndare för myntkabinettet, var född 1844, studerade vid Växjö läroverk och blev student i Lund 1863. Han promoverades redan våren 1868 till filosofie doktor, förordnades 1869 till docent i grekiska språket och litteraturen, uppehöll läsåret 1869-1870 professuren i grekiska i Lund för att sedan utnämnas till lektor i latin och grekiska i Växjö, där han tillträdde sin tjänst den 1 januari 1871 – ännu inte 27 år fyllda.

 

Redan den uppseendeväckande snabbheten i studier och karriär låter oss ana en man av ovanlig kapacitet. Melanders gärning i myntkabinettet besannar också en sådan bedömning: frikostiga och intresserade gynnare hade myntkabinettet haft förut, nu får institutionen för första gången en föreståndare av stora mått. Medan många företrädare ansett biblioteket som huvudsak och myntkabinettet som bisak, som utan större nackdel kunde försummas, ägnade Melander myntkabinettet lika stort intresse som biblioteket. Ja, frågan är om inte myntkabinettet blev hans speciella skötebarn.

 

Hur Melander fattade intresse för mynt och medaljer vet vi inte. Ingenting tyder på att han under sin skoltid lärt känna myntskåpen i domkyrkotornet. Men som lektor från 1871 har han troligen fått någon kontakt och hans första gåva kommer 1876, då han skänker den medalj, som Lunds universitet låtit slå till sitt 200-årsjubileum 1868, Melanders promotionsår, en medalj som Melander troligen själv fått. Från 1881 kommer gåvorna tätt, samtidigt som föresatsen att skapa bättre yttre förhållanden för institutionen blir allt fastare och otåligheten större.

 

I det här sammanhanget reflekterar man gärna över de olika läroverkssamlingarnas vidare öden i Växjö. Troligen är det så att Melanders alltmer stegrade numismatiska intresse sattes långt före intresset för såväl biblioteket som den konstkammare som han trots allt måste ha kommit i kontakt med. Följden blev att biblioteket blev kvar på sin gamla plats sedan det nya läroverkets invigts, medan konstkammarens föremål småningom fördes till det 1885 färdigställda Smålands museum. Melander tog helt sonika med sig myntsamlingen till läroverket sedan han med kraft genomdrivit att få sig en visningssal tilldelad.

 

I det nya läroverkshuset, som stod färdigt 1889, gick Melanders drömmar i uppfyllelse. Det var ett ganska stort rum som han nu fick till sin disposition, enligt byggnadsritningen cirka 6 x 7 meter, en för den tiden betydande yta för visningen av en samling av detta slag. Hur rummet var inrett vet vi tyvärr inte, inte ens någon minnesanteckning står att finna. Vi vet egentligen bara att montrar och skåp funnits.

 

Man behöver inte särskilt mycket fördjupa sig i de skriftliga minnesmärken som Melander lämnat efter sig, framför allt en katalog, diarier och de årliga rapporterna i läroverkets årsredogörelser, för att kunna avläsa en helt ny mångsidighet i myntkabinettets verksamhet, bedriven med energi och intresse. I och med en färdig utställning var regelbundet öppethållande möjligt – låt vara bara någon timma i veckan höst och vår. Därmed blev myntkabinettet känt och gåvor strömmade in från allmänheten, från kollegor och umgängesvänner, från släktingar och elever. Myntkabinettets duplettförråd utnyttjades till byten med privatsamlare men också med andra gymnasier: Strängnäs, Örebro, Östersund, Kalmar och Kristianstad nämns.

 

Melanders donationer blev allt större och dyrbarare vartefter åren gick: de uppgår till över tusen nummer, däribland ett tiotal guldmynt, ett dussin plåtmynt och ett femtiotal riksdalrar. Men de är i själva verket säkerligen ännu större eftersom han av allt att döma åtskilliga gånger, för att förvärva dyrare objekt, tillsköt mellanskillnad när anslagen inte räckte. Melanders donationer kan beräknas uppgå till lika stora belopp som anslagen och kan mäta sig med de allra största donationerna i myntkabinettets historia. Kvantitativt ungefär fördubblades föremålsbeståndet under Melanders tid, från ca 4200 till nästan 8300, men kvalitativt var tillväxten ännu större.

 

Melanders föreståndartid slutade i en tragisk katastrof. Med mindre kan man knappast beteckna avgången 1907, två år innan Melander uppnått pensionsåldern. I april 1907 kom dråpslaget, då det meddelades att myntkabinettets rum från och med höstterminen detta år skulle disponeras som klassrum för en ny gymnasieklass. Att den anstormande naturvetenskapliga undervisningen behövde både pengar och utrymme är ofrånkomligt. Den skolbyggnad som byggdes på 1880-talet var inte projekterad för att rymma också den ett par årtionden senare i Växjö expanderande reallinjen.

 

Att Melander haft svårt att förstå den nya situationen är nog klart, men när detta är sagt, måste å andra sidan konstateras att rektorn Olof Josephson knappast kan ha haft förståelse för vidden i den gärning, som Melander i mer än 25 år utfört i myntkabinettet. Dagen efter det att Melander fått besked om det öde som väntade myntkabinettet låg på rektorns bord Melanders avskedsansökan, både från biblioteks- och myntkabinettsuppdragen. Den var hållen i behärskade ordalag men utan tvekan präglad av vrede, sorg och bitterhet. Det tjänar inte mycket till att spekulera över vad myntkabinettet förlorat i och med Melanders försvinnande, men förmodligen skulle Melanders fortsatta omsorg om och gåvor till samlingarna tillfört dem betydande värden. Nu bröt Melander resolut kontakten med myntkabinettet, och fastän samlingarna efter några år fick en liten lokal, satte han aldrig sin fot där.

 

I Högre allmänna läroverkets källare 1916-1935

Myntkabinettets alla föremål packades ner, placerades i arkivet vid rektorsexpeditionen och dömdes därmed till några års nästan total glömska, även om årsredogörelserna 1907 och 1910 låter antyda något annat. Att denna undanskymda tillvaro inte kom att vara mer än ungefär ett årtionde beror på två viktiga personförändringar i skolans kollegium. Den ena var att rektor Josephson 1910 lämnade Växjö och efterträddes av Gustaf Ernst, som insåg det olämpliga i rådande förhållanden för mynt och medaljer, vilka i stället borde utnyttjas i undervisningen. Den andra viktiga förändringen är att till Växjö läroverk 1915 knutits adjunkten Hilding Rundquist.

 

Så fort sig göra lät, närmare bestämt 1916, inreddes en källarlokal som förvarings- och arbetsplats för myntkabinettet. Man nådde dit från bottenvåningens norra korridor via kraftiga järndörrar och en brant källartrappa, som också utgjorde enda ventilationsmöjlighet. Några fönster fanns inte, varför heller aldrig något dagsljus kunde tränga in. Inte heller från denna lokal finns något fotografi eller någon minnesskiss bevarade, men golvytan kan knappast ha varit mer än 15 kvadratmeter, och även om utrymmet var rationellt tillvarataget, måste trångboddheten för skåp och montrar ha varit markant. Till obehagen hörde lokalens benägenhet att främja tennpest.

 

Att myntkabinettet under dessa torftiga yttre förhållanden inte bara kunde fortleva utan också gå en uppsvingets tid till mötes måste nästan helt tillskrivas Hilding Rundquist. Han hade inte tidigare sysslat med numismatik, inte heller inspirerats av Melander. Ett märkligt inslag i detta sammanhang är att Melander och Rundquist aldrig träffades och pratades vid, trots att Melander levde i Växjö i nio år efter Rundquists ankomst dit. Men Rundquist måste av allt att döma ha insett myntkabinettets betydelse och tog sig med kraft och glädje an sin nya uppgift, trettio år gammal. Nu fick myntkabinettet åter regelbundna öppettider, bytesverksamhet kom igång, och mynt och medaljer utnyttjades återigen i undervisningen.

 

Snart föresatte sig Rundquist att ge samlingen en katalogisering av annat, enhetligare och utförligare slag än vad den förut haft. Melander hade, bland annat i brist på numismatisk litteratur, inte förtecknat mer än de svenska avdelningarna av mynt, medaljer, sedlar och plåtmynt.

 

Nu vidtog ett jättearbete, som – ifråga om enbart mynten – kom att sträcka sig över två årtionden och krävde ett sällsynt uppbåd av krafter och intresse. De nattimmar är oräkneliga, som Rundquist använde för katalogskrivande, som för övrigt skedde vid en minimal arbetsskiva, en utfällbar skåpklaff på cirka en kvadratmeters yta.

 

Rundquist kunde arbeta både två och tre timmar efter midnatt. Betecknande är en episod, då han en gång ännu klockan fem på morgonen inte kommit hem och hans hustru oroligt sökte rätt på honom i ”myntans” källare, där han alltjämt idogt arbetade. Rundquist lugnade hustrun med att påpeka, att hon ju visste att källardörren kunde gå i baklås – vilket den alltså gjort denna gång – och att det inte gick någon nöd på honom: han hade ett nöjsamt arbete att syssla med.

 

Hilding Rundquist var en närmast otrolig arbetsmyra. Det sägs dessutom att han under sin mångåriga lärargärning inte hade en enda sjukdag och att han och hans hustru var kända för umgänge i hemmet med en hel del goda vänner. Att Rundquist mitt i allt detta även var en flitig ordensbroder och ivrig körsångare gör givetvis inte bilden av honom mindre imponerande. Dessutom rådde stark lärarbrist vid tiden för hans pensionering, vilket i sin tur ledde till åtskilliga ”övertidstimmar” vid läroverket.

 

Att Hilding Rundquist trivdes med sitt katalogskrivande är självklart. Han fick nytta av sina breda och gedigna studier, han undervisade i svenska, historia och geografi och han lärde sig behärska myntinskrifter på ryska och grekiska och dessutom på en rad österländska språk. Han hade också ett allmänkulturellt konst- och personhistoriskt intresse liksom ett otroligt minne för namn, årtal, historiska och geografiska sammanhang. I avsaknad av viktig numismatisk litteratur kunde Rundquist få genomsöka mängder av firmakataloger för att kunna bestämma ett enda mynt. Hittade han till sist rätt, omvittnas hans förtjusning ha varit enorm.

 

Efter närmare tjugo år av hårt och ideellt forskningsarbete förelåg det sista av fyra häften av Hilding Rundquists Förteckning över Växjö högre allmänna läroverks mynt- och medaljsamling. Trots att endast katalogen över mynten trycktes handlar det om ett fortfarande mycket tillförlitligt verk, som börjar med myntkabinettets långa historia och avrundas med den utländska samlingen. Vid Smålands museums invigning av tillbyggnaden 1935 överlämnades till dåvarande kronprinsen Gustav Adolf det första exemplaret av Rundquists verk, specialbundet av bokbindarmästaren Carl Svanberg.

 

Grundmaterialet till den tryckta versionen av myntförteckningen hämtades från de många bundna folioband som utgör den egentliga katalogen. Givetvis fortsatte Rundquist sin gärning genom att föra in och beskriva alla nyförvärv efter 1935. De många foliobanden är därför i dag en numismatisk raritet, som får varje museiman med erfarenhet av specialområdet att falla i stum beundran över prestationen.

 

Melander kunde under sin föreståndartid räkna med ganska rejäla anslag för inköp. Rundquist däremot hade mycket små sporadiska anslag, långa tider inga anslag alls. Att ändå föremålsbeståndet också under sin källartillvaro kraftigt kunde ökas har alltså sin grund nästan enbart i givmildhet från en förstående allmänhet, inte minst Rundquists kollegor och lärjungar.

 

Gåvorna var många och som regel mindre betydande, men en mycket stor donation, den största under Rundquists tid, fick han motta Luciadagen 1924, ”lyckodagen”. Då skänktes postumt av den världsberömda sångerskan Christina Nilsson, gift grevinnan de Casa Miranda, 132 mynt och medaljer, varav icke mindre än 61 var av guld, vägande nära ett halvt kilo. Därmed mer än fördubblades guldföremålens antal. Man skulle kunna tro att Christina Nilsson varit en intresserad och kunnig myntsamlare, men snarare var det så, att den berömda världsartisten under sina många resor i Europa och Amerika utan plan spontant köpt framför allt guldmynt. Någon penningbrist har hon under sin storhetstid inte behövt kännas vid.

 

I genomgångsrum i Smålands museum 1935-1965

I Smålands museum hade under flera årtionden genom donationer samlats diverse myntpartier, dock utan att ordnas eller katalogiseras. Att på en plats av Växjös storlek tänka sig två myntutställningar var naturligtvis omöjligt, varför museets föremål 1925 överförts till läroverkets myntkällare, vilket i sin tur heller knappast var någon bra långsiktig lösning. Så småningom uppkom då tanken att i stället överflytta läroverkets samlingar till museet, något som blev möjligt efter dess tillbyggnad 1935.

 

Nu fick det gamla myntkabinettet, utökat med museets betydligt mindre samling, ett större rum med dagsljus. Men golvytan var också i detta utrymme knapp, varför man tvangs att göra montrarna höga och under dem inrätta förvaringsskåp som onekligen var svåra att arbeta med. Mot svart sammet i montrarna och på mängder av lister visades så många mynt och medaljer man möjligen kunde få plats med. Högt upp mot taket placerades alla plåtmynt man hade – nästan hundra.

 

Sådan var 1930-talets utställningsteknik. Det hela var kompakt och svåröverskådligt. Som arbetslokal hade Hilding Rundquist bara en liten trappgarderob med snedtak, av honom själv skämtsamt benämnd myntkabinettets kansli. Där rymdes det minimala skrivskåp som följt med från läroverkets källare och det bibliotek som samlats. Det är nästan otroligt att Rundquist i detta utrymme under ytterligare trettio år kunde fullfölja sitt katalogiseringsarbete. I de volymer som tidigare omtalats förtecknades och nyskrevs avdelning efter avdelning av samlingarna, både vad som förut funnits och nytillskott, mynt, medaljer, sedlar, polletter, spelpenningar, sigillavtryck, till och med lottsedlar och ransoneringskort. Noteringarna gjordes med prydlig piktur och åtskilliga försågs med noggranna avritningar. Vissa medaljbeskrivningar svällde till kulturhistoriska artiklar.

 

Under Rundquists tid nästan trefaldigades antalet originalföremål från cirka 8000 till nära 24000. Han förestod kabinettet i nästan 49 år, ständigt lika intresserad av sin uppgift. Hans sista tid – han avled i maj 1965 – kom dock att fördunklas av en omfattande stöld. Visserligen brukade Rundquist säga att ”inte sedan 1804 har något alls försvunnit”, men även den här gången var två skolpojkar inblandade. De lyckades att i de dåligt bevakade och olarmade lokalerna tillskansa sig flera hundra mynt, som såldes till vad man skulle kunna kalla spottstyverpriser. Polisen spårade tjuvarna, och en del av stöldgodset återbördades. Men trots detta och trots ersättningsköp saknas fortfarande framför allt ett sextiotal riksdalrar, däribland många av Melanders gåvor.

 

 

I nya lokaler sedan 1971

Så har vi kommit till den tredje av de läroverkslärare som ägnade hela sitt fritidsintresse åt att vårda och utveckla museisamlingen. Det rör sig om Gunnar Sundberg, läroverksadjunkt och erfaren numismatiker. Om att efterträda vännen och äldre kollegan Hilding Rundquist sade Sundberg själv att han accepterade förtroendet med glädje men inte utan bävan.

 

Trots allt det uppslitande och tråkiga som hänt var man i alla fall inne i det ”glada 1960-talet”, en tid då till och med museivärlden fick mer resurser till sitt förfogande. Än en gång packades samlingarna ner inför iordningställande av ett nytt myntkabinett, och Gunnar Sundberg grep sig verket an med att skapa den utställning som fortfarande visar det bästa av de cirka 40 000 föremål som numera finns i samlingarna.

 

Det tog sex år innan en ny visningssal stod färdig. Det krävdes givetvis grundlig planering och betydande tillskott av pengar. Medan ritningar utarbetades av arkitekt Bent Jörgen Jörgensen och montrar framställdes, företogs en rad andra förberedelser. Under den långa inredningstiden leddes arbetet av Gunnar Sundberg i nära samarbete med den dåvarande ledningen och styrelsen vid Smålands museum. Goda råd lämnades av Kungliga Myntkabinettet i Stockholm och ett antal privatpersoner. Samtidigt behöll fortfarande formellt den gamla läroverkssamlingen sin gamla kontakt med Katedralskolan i Växjö, som vid den här tiden ersatt den gamla uttjänta och rivna läroverksbyggnaden. Således omnämns fortfarande myntkabinettets verksamhet i skolans årsberättelser samtidigt som skolan också utsåg revisorer för verksamheten.

 

I den nya utställningen satsade man inte på massverkan utan desto mer på typexemplar och på instruktiva texter. Det största utrymmet har ägnats åt den svenska avdelningen, illustrerande nästan tusen års mynthistoria i Sverige och dess besittningar, däribland 24 typer av plåtmynt. Också utländska i Sverige gångbara mynt visas, t.ex. Norges och Danmarks under skandinaviska myntunionens tid, 1870-talet till 1920-talet. Kungliga och enskilda medaljer har fått sin plats, knappt 400 strängt utvalda av cirka 3000. Den svenska sedelhistorien finns med, men även Grekland och Rom, minnen från Huseby samt Christina Nilssons viktigaste donationer.

 

Gunnar Sundberg gick ur tiden 1997 efter att ha fört Wexiö gymnasii myntkabinett fram till dess nuvarande status. Förutom gärningen att bygga upp utställningen och hålla kontakten med en lång rad donatorer och andra tillskyndare var han även redaktör för Kronobergsboken 1987. Den bär titeln ”Från myntkabinettet i Växjö” och kunde tack vare Sundbergs stora kontaktyta ges det breda innehåll som speglar en lång rad föremål och händelser i den gamla institutionens långa historia. Han spelade även en ledande roll när det gällde att fira myntkabinettets 200-årsjubileum 1992.

 

Ursprungligen grundat för gymnasiet står Wexiö gymnasii myntkabinett fortfarande till undervisningens förfogande, även om samlingen i dag blivit en naturlig del av Smålands museum. Den administrativa kopplingen till gymnasiet har i princip upphört samtidigt som myntkabinettet fått behålla en från museet fristående status på så sätt att dess samlingar, bibliotek och arkiv hålls samman i egna lokaler.

 

Det numera omfattande biblioteket står – liksom arkivet och de icke utställda delarna av samlingarna – till förfogande för intresserade forskare. Därmed är sagt att ett av de mest omfattande myntkabinetten i Sverige har samma tillgänglighet som de flesta andra offentliga museisamlingarna i landet.

 

Lars Thor

 

Ursprunglig publicering i Svensk Numismatisk Tidskrift 2006:8

 

Artikeln är baserad på den historik som utarbetades av Hilding Rundquist i Förteckning över Växjö högre allmänna läroverks mynt- och medaljsamling (1928-1935) och som i sin tur bearbetades av Gunnar Sundberg i uppsatsen ”Två sekler i Växjö myntkabinetts historia”, tryckt i Kronobergsboken 1987.

Kommentaren från nutiden: 
Mycket har hänt med myntkabinettet i Växjö sedan den här artikeln skrevs. Allt i positiv riktning. Jag återkommer med den artikel som pekar fram emot dagens situation så snart som möjligt.

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Biskop Olof Wallquist, en rysare, Gustav III, Högre allmänna läroverket, Karolinerhuset, översten Carl Mörner, Wexiö Kongl. Gymnasii Myntkabinett

28 okt 2013

Boda 125-årsjubilerar

Ett nyskapande arbete under 31 år – Erik Rosén gick ronden varje dag……

Det finns människor som flyter med strömmen och ser var dom hamnar. Och så finns det den andra sorten som bygger dammar och dämmer upp, som siktar mot himlen och gräver i jorden med samma entusiasm. Vars utstrålning, insikter och närvaro i rummet får andra att veta vilka dom är – som genom sin tydlighet som människor ger andra chansen att definiera sin personlighet. 

 

Till de senare räknas Erik Rosén – under många år en legendarisk personlighet inom sin bransch – först på Boda Glasbruk och sedan som VD vid nybildade Kosta Boda-koncernen. Erik Roséns nytänkande baserat på djupa kunskaper om människor och miljöer i flerhundraåriga strukturer, lade grunden till efterkrigstidens världsledande position för det svenska glaset.

 

Erik Rosén expanderade, tillsammans med medarbetarna, djärvt och med ”utgjutande av blod svett och tårar” bruksmiljöns nya produkter ända bort till varuhusen i Japan och USA. Det lilla brukets samordnade attack på marknaden väckte snabbt uppmärksamhet. Emballage, annonser, lanseringen av formgivare med namn och ansikte och ett eget personligt uttryck – allt detta var nya företeelser som kom att bilda mönster som idag verkar självklara företeelser. Mycket av det som gjordes under 50-60-talen är idag skolexempel på hur en slipsten skall dras i kommersiella sammanhang. Då var det ett kraftprov med svedjebränning på ny mark.

 

Namn som Erik Höglund, Göran Wärff, Ann Wolff, Monica Backström, Paul Hoff, Bertil och Ulrica Vallien, Rolf Sinnemark, Signe Persson-Melin och Anna Ehrner hämtades från konstskolorna och fick arbeta i en miljö som frigjorde starka krafter i brytpunkten mellan historisk industriell produktion och nya tider med marknadsplaner och samordnade annonskampanjer.

 

Den svenska konstindustrin har sina portalgestalter och det som utmärker deras ledarskap är det helhetsgrepp de tagit på verksamheten – gediget underarbete kopplas samman med skapandets irrationella moment till något fruktbart och nytt – genialiskt enkelt och självklart. Alltmer tidlöst allteftersom åren går. Hald och Gate på Orrefors, Wethje på Rörstrand, Kåge och Hjalmar Olsson på Gustavsberg, Erik Rosén på Boda. Kännetecknande för dem alla är engagemanget i såväl konsten som industrin och konsten att utvinna det lilla extra ur sin organisation, trots brist på pengar och allehanda problem. Dessa entreprenörer  vare sig klagar eller förenklar problemen, man arbetar sig upp ur ett underläge med idéer och respekt för alla sina medarbetare som grundkapital.

 

Och kanske inte minst skapade han genom ett avancerat design management-tänkande grundförutsättningarna för många av våra berömda glaskonstnärers karriärer under efterkrigstiden. De flesta av Bodas konstnärsateljéer fick varje morgon ett besök av Erik Rosén.

 

”Utvecklingssamtal” skulle det kanske kallas idag inom byråkratin – vanligt hederligt ledarskap är vad det egentligen handlar om och det gav resultat. Koncentration och kommersiell inriktning av produktutvecklingen finjusterade fram varumärket Boda, som ett av de mest spännande och tydliga i branschen under 60- och 70-talen. Efter den dagliga ”ronden” hade han kontroll över den hela verksamheten och kunde framåt förmiddagen sätta sig vid skrivbordet och administrera. Han startade företag som Boda Nova och var aktiv inom ”glaspolitiken”, hela tiden med de produktionstekniska, kommersiella och marknadsföringsmässiga aspekterna för ögonen.

 

Samtidigt hade Erik Rosén genom att bosätta sig ”mitt i byn” tillsammans med sin familj öppnat sitt hem för tusentals gästfria middagar genom åren… Utländska gäster, konstnärer, köpmän och marknadsförare trakterades ett stycke svensk glashistoria i en miljö som trots kriser genom åren, likt en fågel Fenix på nytt och på nytt behärskar kontakten med elden. – Men det krävs eldsjälar i alla bemärkelser för att föra den historiska stafetten vidare.

 

Utan Erik Rosén hade Boda troligen inte kunnat fira sitt jubileum – det är tack vare entreprenörer av hans djup och bredd i aktivitet och tänkande som utvecklingen går framåt och som arbete och vackra ting kommer fram till konsumenten och ut i hemmiljöerna.

 

Ett samtal med honom är givande och ju mer som berättas, desto mer vill man höra.

 

Erik Rosén har ibland kallats ”den siste brukspatronen” – som till skillnad från dagens direktörer engagerade sig djupt i företagets och de anställdas liv. I ett litet brukssamhälle har det historiska orsaker.

 

I jubileumsskriften om Boda som kom ut till 100-årsjubileet, beskrivs en bakgrund långt från de glittrande miljöer som de framproducerade glasvarorna är avsedda för.

 

”Livet kunde vara hårt vid de gamla glasbruken. Man fick lätt sjukdomar, eftersom motståndskraften hos de ofta undernärda arbetarna var obetydlig och ganska banala sjukdomar fick dödlig utgång. Växlingarna mellan intensiv hetta vid ugnarna och stark kyla nära hyttans väggar och dörrar var en av orsakerna till glasarbetarnas yrkessjukdomar – lunginflammation och tuberkulos, men även i sliperiets damm frodades tuberkulosen. Medellivslängden låg inte mycket över trettio år. För många betydde 50-årsåldern att krafterna började sina på allvar och arbetsprestationerna sjönk”.

 

Boda – ett undantag

Boda var ett brukssamhälle som vuxit upp slumpartat i slutet av 1800-talet. Mästarna bodde för sig och i övrigt levde man trångt och fattigt. Långa tider låg tillverkningen nere och då arbetade man i skogen och i jordbruket. Bodas tillverkning låg t o m nere mellan 1886 och 1887 och detta räknades ändå inte som någon definitiv nedläggelse. När verksamheten togs upp 1888 var det ett triumvirat av familjen Scheutz som ägde och ledde bruket fram till en stabil utveckling efter dåvarande förhållanden. Det fanns en stor glasarbetarstam, dåligt betald, som väntade på jobb och efterfrågan på glas ökade inte nämnvärt under första delen av 1900-talet. Få bruk har undgått en eller flera konkurser under tidens gång. Boda är ett av undantagen.

 

Jag var nyutbildad civilekonom 1947, då jag blev erbjuden jobbet som platschef vid Boda Glasbruk, berättar Erik Rosén. Eric Åfors hade inlemmat bruket i ”Åforsgruppen” våren 1947 och här fanns hundra anställda som undrade vad som komma skulle. Produktionen var anonym, en viss del gick på export men man var bra på restaurantglas.

 

Erik Rosén hade aldrig satt sin fot i Boda innan den första arbetsdagen. Han gick in på brukskontoret och presenterade sig och började jobba, tjugotre år gammal. Framtidsplanerna för den unge ekonomen slutade inte i Småland, men ödet ville annorlunda. Det var ingen miljö som vid första anblicken lockade till närmare bekantskap.

 

Brukskontoret hade dass på gården och vi fick hämta vatten ute. Stämningen i samhället var bitter. Man hade inget vatten och avlopp och förre ägaren Jeansson trodde inte på verksamheten. Resultatet blev en dålig fabrik i ett slitet samhälle, men med en stor tillgång – duktigt folk, säger Erik Rosén.

 

Under den dominerande Eric Åfors fick den unge platschefen ändå förtroendet att ta fullt ansvar för en ny inriktning och han kom snart fram till att produktionen i första skedet var underordnad människornas behov av en bättre arbetsmiljö, bättre bostäder och stöd åt olika samhällsaktiviteter på fritiden. Alla dessa idéer möttes med stor misstänksamhet förstås. Folk var vana vid en dålig behandling sedan 30-talet och ingen hade kommit och satsat en krona på deras samhälle tidigare. En direktör som hade fotbollsträning och hygien i huvudet hade de aldrig stött på förut, så det fanns mycket att göra. Efter några års arbete märkte Erik Rosén emellertid att ett förtroende uppstått och då gick arbetet lättare. 1951 gifte han sig och slog sig ner ”mitt i byn” och familjen bodde i Boda till 1978.

 

Det rådde ingen brist på order. Ferdinand Lundquist köpte 10 % av produktionen och Boda hade alla rederierna på den tiden som kunder. Sortimentet var uppdelat i helkristall och restaurantglas, som kunde fås med rutslipning eller Helgaslipning – ”Toppenkvalitet” säger Erik Rosén. Så småningom skulle emellertid det maskingjorda glaset komma att konkurrera ut denna produktionslinje och en dyster framtid skymtade.

 

Nu började det egentliga arbetet för Erik Rosén att skapa Bodas nya profil. Av en händelse fick han genom sin svägerska reda på namnet på en ung begåvad konstnär – Erik Höglund – vilken den unge direktören ringde upp på konstskolan och bad komma ner till bruket.

 

Resultatet av vår förhandling var 200 kronor per månad, fritt vivre och chansen…1954 fanns Höglunds flaskor med sigill i produktion och den tongivande kritikern Gotthars Johansson skrev i en recension att Erik Höglund var det ”mest tongivande” det året i glasriket.

 

Erik Höglund var kollosalt produktiv. I vårt gemensamma glasarv fanns Gate och Hald som stod för tunnheten, det opraktiska och föremål av karaktär och lyx, säger Erik Rosén.

 

Erik Höglund blev nyskapande på ett helt annat vis – vände upp och ner på alla konventioner, var drastisk och respektlös. Men en viktig uppgift för mig som ansvarig för en konstindustri var inte bara att leta upp talanger – det gällde att med uthållighet satsa och stå fast vid sin linje. Höglund sålde inte under de första fem åren.

 

En ny kreativ utveckling kan inte administreras fram. Man måste uppmuntra och leva med processerna, föra ständiga samtal med alla människor som arbetar med produkterna, ha en marknadsföringsidé och sedan veta när man ska ”knyta ihop säcken”, resonerar Erik Rosén, som i alla läger respekteras för just detta sätt att arbeta.

 

Om man saknar respekt för kunskaper kommer man ingen vart. Nya tekniska innovationer är intressanta och kunskap om teknik och historia underlättar arbete inom konstindustrin. Att arbeta med vackra ting som skall placeras in i de mest skiftande miljöer och i de mest skiftande sammanhang kräver att man tillåter den skapande processen att bli så fullödig som möjligt, säger han.

 

Att skapa är en irrationell lek, baserad på medvetna tankar. Den processen måste efter samtal och särskilda måluppställningar ha sin gång. Affärerna startar när skapelseprocessen är över, säger Erik Rosén, som är en man med mycket is i magen och under sina år var med om en fantastisk utveckling.

 

I samarbetet med John Melin på Arbmans, gift med Signe Persson-Melin – vår första glasprofessor – föddes alla de tongivande annonskampanjerna för den nya djärva Boda-profilen. Inget lämnades åt slumpen.

 

Erik Rosén koordinerade också andra verksamheter runtomkring bruket – Boda smide, Boda Trä, Boda Nova, Boda Shop och Kosta-Lampan och drog in i en långdans av människor i sin krets. Boda blev ett begrepp som ett centrum för konsthantverk och industri, där ”allting hände” under 1960-talet.

 

Den starkaste perioden i Bodas 125-åriga historia inträffade under Erik Rosén – en kollektiv ansträngning som gjorde det lilla samhället berömt långt över våra gränser. Respekt för den konstnärliga processen och realismen i affärer parad med en otrolig arbetsglädje och personlig satsning av Erik Rosén och hans familj ledde fram till ett resultat som från början bara var ”en omöjlig verksamhet”!

 

Margareta Artéus

 

Ursprunglig publicering i Glas och Porslin 1989/3

 

Kommentaren från nutiden: Jag var redaktör för branschtidningen Glas och Porslin under ett antal år. Under den tiden hann jag skriva en lång rad artiklar och branschporträtt som nu efter hand kommer att publiceras här på bloggen.

När den här intervjun gjordes med Erik Rosén hade han lämnat sin gamla befattning men var fortfarande en stor personlighet. De gamla kontakterna ledde till att jag och Lars tillsammans skrev och producerade intervjuboken Erik Rosén – Radikal förnyare av svensk glaskonst på mitt förlag: Frommens Förlag 2004. Eftersom boken kan betraktas som slutsåld kommer vi efter hand att även lägga ut texten till den på bloggen. Många minnen och många starka möten mellan mig och Erik Rosén fick sin start på mitt kontor på Kungsholmen i Stockholm. På Öland blev de oförglömliga.

 

By: seblo Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars) Tags: Åforsgruppen, Boda, Edward Hald, Erik Rosén, Glas och Porslin, Glasbruk, Simon Gate
«‹ 3 4 5 6 ›»

Den som söker ska finna

Kategorier

  • 1000 år kulturlandskap (Lars)
  • En enda värld (Margareta)
  • Från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf
  • Frihetens pris (Margareta)
  • Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars)
  • Turism – hållbara nöjen (Margareta)
  • Uncategorized
  • Varje generation måste bidra (Lars)
  • Vårt kollektiva minne (Lars)

Vi skriver om

Barack Obama Bengt Heintze Boda Carl von Linné Chicago Edward Hald Elme glasbruk Eric Åfors Erik Rosén Esaias Tegner Field Museum Fort Wayne Glasbruk Glas i centrum Glasriket Glassamling Godnattsaga Grön eld Hembygdens kyrka Ikaros nål Indiana Kronobergsboken Kronobergs län kulturlandskap Kulturspridaren Lake Michigan Legend i glas New York Orrefors Oxdjupet Prisma Rolf Sinnemark Sagan om Skräpkammaren Simon Gate Småland Smålands museum Strömbergshyttan Uppvidinge Upsala-Ekeby Vem är egentligen skyldig till vad Vicke Lindstrand Älghult Åforsgruppen Ångaren THOR Ångbåt

Kategorier

  • 1000 år kulturlandskap (Lars)
  • En enda värld (Margareta)
  • Från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf
  • Frihetens pris (Margareta)
  • Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars)
  • Turism – hållbara nöjen (Margareta)
  • Uncategorized
  • Varje generation måste bidra (Lars)
  • Vårt kollektiva minne (Lars)

Vi som skriver

Januari 2012 startade Frommens Förlag och Thor Kommunikation en kulturblogg ”ArteusochThor” om kulturarv, glashistoria, konst, film och design m.m.

Efter många år inom musei-, förlags- och designvärlden kommer vi att skriva om och betrakta företeelser som tjusar och bedrar såväl öga som öra och övriga sinnen.

Meny

  • Integritetspolicy
  • Kontakt
  • Om bloggen
  • Om oss

Arkiv

© Arteus och Thor.se 2023
Powered by WordPress • Themify WordPress Themes