Glasframställning är ett hantverk med tvåtusenåriga traditioner. Man brukar säga att glasarbetarens viktigaste verktyg, glasblåsarpipan, började användas vid tiden för Kristi födelse. Romarna spred sedan glastillverkningen genom Europa i spåren av sina erövringståg. I Norden fick hanteringen fast fot under 1500-talet, och i Sverige grundades en lång rad glasbruk under de kommande århundradena. Koncentrationen till Småland, och då främst till landskapets sydöstra del, ägde rum under 1800-talets andra hälft i spåren av den järnbruksdöd som då drabbade landskapet. Det skogrika Småland var en idealisk trakt för glastillverkning eftersom ugnarna slukade stora mängder ved.

En tidsbild
Vid tiden för andra världskrigets utbrott präglades den svenska glastillverkningen av stor mångfald. Mer än femtio glasbruk, de flesta av dem belägna i sydöstra Småland, levererade allt ifrån enklaste hushållsglas till avancerat konstglas till olika marknader såväl hemma som utomlands. Siffran femtio glasbruk är förvisso hög, men då skall man samtidigt komma ihåg att den kunde ha varit ännu högre. Flera tiotals glasbruk hade nämligen lagts ner genom århundradena såväl i Småland som i övriga delar av landet.

Det är ingen tvekan om att det svenska glaset vid tiden för krigsutbrottet hade hunnit uppnå ett mycket gott rykte över stora delar av världen, inte minst genom de insatser som gjorts vid glasbruk som Orrefors, Kosta, Strömbergshyttan och Gullaskruv. Rekryteringen av konstnärer och formgivare under 1900-talets första decennier hade inte bara breddat basen för hela branschen. Formgivarna var förutsättningen för såväl uppnådda framgångar som den nytändning som skulle komma framöver.

Låt oss betrakta tillverkningen vid de drygt femtio svenska glasbruken vid tiden för andra världskrigets utbrott. Vid ett tjugotal av dem hade man i högre eller lägre grad knutit formgivare till sin produktion. Vid åtminstone sju av glasbruken bedrevs fortfarande mer eller mindre renodlad emballageglastillverkning, fyra av dem hade belysningsglas som viktigaste produkt, och två var tillverkare av fönsterglas. Den här fördelningen stod sig, med få undantag, genom hela kriget.

Innan vi går vidare skall vi också konstatera en annan sak, nämligen att glastillverkning inte bara är vackra och ändamålsenliga produkter för vardag och fest. Bakom glastillverkningen finns en verklighet som präglat en stor del av det småländska landskapet, nämligen bruksorterna. Eftersom bränslet i begynnelsen var en viktig lokaliseringsfaktor växte glasbruksorterna upp kring en glashytta som byggts på en plats med goda garantier för framtida vedleveranser. I några fall etablerades glasbruk i anslutning till eller som ersättning för de småländska järnbruk som kom att föra en alltmer tynande tillvaro under 1800-talets andra hälft.

Hyttan var centrum, navet, i det som skulle komma att bli orten. Runt hyttan växte de byggnader fram som behövdes som komplement i den basala tillverkningen: sliperi, gravörverkstad, magasin och så vidare. Utanför hyttområdet byggdes bostäderna för arbetarna. Ibland kunde det röra sig om små enfamiljsbyggnader, ibland om lite större hyreskaserner. En lite pampigare byggnad uppfördes också. Det handlar om disponentbostaden, från vilken ägaren/direktören styrde verksamheten.

Bruksorten var bildad, och med bruksorten kom bruksandan. Den innebar att alla kände alla, man delade varandras bekymmer, och man kunde vara osams på lika villkor. Den gode ägaren var brukspatronen, han som höll hårt i företaget och såg till att alla var sysselsatta. Han insåg förvisso att en god arbetarstam var hans främsta tillgång, och han månade om sin arbetskraft. Egentligen var bruksorten, sammanhållningen och den goda arbetskraften grunden för hela den affärsidé som glastillverkningen byggde på.

Så här såg det ut vid tidens för andra världskrigets utbrott 1939. Bruksorterna hade i många fall vuxit ut till betydande storlek, men de hade kvar sin gamla prägel med utedass, vedbodar och kakelugnar och vedspisar i bostäderna. Glasbruksorterna hade ännu inte ”moderniserats”.

Vi kan också dra in kommunikationerna i den här diskussionen. Järnvägen var fortfarande bruksorternas store transportör av såväl gods som de människor som hade anledning att bege sig till närmaste stad eller måhända ännu längre bort. Bilismen låg ännu i sin linda. Visserligen hade stora delar av Småland fått del av de satsningar i form av vägbyggen som tillkom på initiativ av arbetsmarknadskommissionen i det tidiga 1930-talets kris. Men bilen var ingalunda ännu var mans egendom.

Under kriget
Naturligtvis drabbades glastillverkningen i likhet med andra svenska varuproducenter av de avspärrningar som efterhand blev alltmer påtagliga sedan Tyskland startat sin aggressiva krigspolitik under hösten 1939. Ett av problemen var den sand man varit van vid att importera till den fina glasmassa som utvecklats under flera årtionden. Ett annat problem var givetvis det totala bortfallet av en stor och mycket lönsam exportmarknad.

Men, man repade mod och fortsatte och lyckades trots allt att i princip behålla alla de svenska glasbruk som fanns vid krigsutbrottet. Hur man bar sig åt med det? Jo, svaret på frågan står i stor utsträckning att finna i den produktion man bedrev och de varor som efterfrågades av den inhemska publik som även den hade att rätta sig efter den verklighet som rådde ute i Europa.

Om du letar i dina gömmor eller – kanske hellre i dina farföräldrars gömmor – så finner du en rad produkter som tillverkades vid svenska glasbruk under andra världskriget. I första hand tänker vi på konserveringsburkarna som fick ett stort användningsområde i det kvardröjande självhushållets dagar. Kött, bär och måhända även andra produkter placerade i burkarna behandlades i de konserveringsapparater som fanns i praktiskt taget varje svenskt hem. Matkällarna eller skafferierna var – antingen man bodde i bruksorten nära landsbygden eller i staden – ordentligt fyllda med konserverade livsmedel när hösten satte stopp för odlandet av det vi kallar färska grönsaker och annat.

Var och en förstår nu att den stora efterfrågan på konserveringsburkar betydde oerhört mycket för de svenska glasbrukens fortbestånd. Man kan gå så långt som att påstå att konserveringsburkarna måhända är den viktigaste förklaringen till att de allra flesta glasbruken överlevde andra världskrigets avspärrning. Därför bör du – när du hittar konserveringsburkarna i dina egna eller farföräldrarnas gömmor – betrakta dem som kulturhistoriska klenoder. Dessutom finns tillverkningsortens namn präglat i de flesta av locken. Där kan stå Idesjö, Kosta, Målerås, Surte eller något annat av namnen på den långa rad av glasbruk som bidrog till att dina farföräldrar och en ännu äldre generation trots allt fick den mat de behövde.

Men det fanns även mycket annat av vardagens glasvaror som fortfarande tillverkades manuellt. Det är lätt att konstatera att exempelvis flaskor, burkar, glödlampor, fotogenlampsglas, glas till billyktor och så vidare fanns kvar genom hela andra världskriget. Även fönsterglaset tillverkades länge manuellt men hade vid den här tiden fått ge vika för maskinproducerade glasrutor. En annan stor artikel var pressglaset, en amerikansk 1800-talsuppfinning, som levde kvar ända in på 1950-talet och som försåg praktiskt taget alla svenska hem med billiga glasprodukter.

Samtidigt var det naturligtvis som så att en lång rad produkter fick lov att ”läggas i malpåse” under krigsåren, eftersom de rådande avspärrningarna till största del satte de stopp vi tidigare berört. Samtidigt skall vi konstatera att tillverkningen av allt det här ”nyttoglaset” vi talat om lyckligtvis fortfarande existerade i den kunskapsbank som fanns i form av glasbrukens hantverkare och direktörer. Allt det som under de senaste årtiondena vuxit fram vid sidan av alla traditionella former genom intensiva insatser av kreativa formgivare i intimt samarbete med glasblåsare, slipare, gravörer och andra hantverkare vid glasbruken hade givetvis inte varit förgäves.
Formgivarna var i det avslutande 1930-talet en etablerad yrkeskår. Nya artiklar såg ständigt dagens ljus på en växande marknad. Hushållsartiklar, presentartiklar, renodlat konstglas och – sist men inte minst – servisglas i alla de former. Såväl restaurangerna som hushållen använde till största del svensktillverkade dricksglas i alla de skepnader. Det var mycket av det här som tvingades ner i ”malpåsen” men som senare kunde tas fram för att gå en ny vår till mötes. Men tro för den sakens skull att de kreativa formgivarna gett upp bara för att det rådde krig ute i Europa. Snarare var det så att de fortsatte sitt arbete och bidade den tid som komma skulle.

Den nya tiden och återuppbyggnaden
Våren och sommaren 1945 betydde inte bara slutet för andra världskriget och alla dess fasansfulla upplevelser. Året i fråga betydde också startskottet för den nya tidens glastillverkning. Visst, Europa vaknade upp ur sin mardröm, och mången svensk glasbruksdirektör stod där och gnuggade händerna inför tanken att få återuppta den export som blivit så drastiskt avbruten vid krigsutbrottet 1939.

Men vad var det han gnuggade händerna över? Jo, om han var av det kreativa slaget och insåg att någonting ganska snart behövdes för att ersätta den gamla tillverkningen av flaskor, burkar, glödlampor och annat, så spanade han in i den kommande efterkrigsmarknaden och vad den skulle kunna tänkas vilja ha. Alla – såväl krigförande som icke krigförande länder – insåg att en ny tid stod för dörren och att man i återuppbyggnadens namn skulle tvingas anamma att även glastillverkningen snart skulle komma att uppslukas av industrisamhällets alla maskiner.

Man kan utan överdrift påstå att det egentligen fanns alldeles för många svenska glasbruk vid krigsslutet. För många såtillvida att de flesta av dem hade en hopplöst föråldrad produktion på agendan och många av dem saknade såväl kapital som kreativitet och yrkeskunnande för att möta en ny tid. Visserligen hade ett flertal av dem haft stor export av framför allt restaurangglas före kriget, men frågan var nu om det eller annat som tillverkades skulle fortsätta att attrahera en kommande och återuppbyggd marknad. När det gäller de glasbruk som fortfarande hade enbart emballageglas i sortimentet, så kan man förvisso påstå att de redan nu saknade framtid.

Låt oss exemplifiera med Lindshammar, ett glasbruk som börjat sin långa arbetsdag 1905 och som genom alla år haft en traditionell produktion av restaurangglas, emballageglas och mycket annat. När Lindshammar 1949 fick en ny ledning med Erik Hovhammar i spetsen, så var det enkelt att räkna ut att något måste göras åt saken. Följden blev att en ny och tidigare oprövad formgivare, arkitekten Gunnar Ander, anställdes. Andra tänkte i liknande banor, och man kan lugnt påstå att de kreativa krafter som nu fick härja fritt också lade grunden för att den svenska glashanteringen inte bara överlevde den första efterkrigstiden utan också gavs möjlighet att fungera väl under ytterligare några årtionden.

En annan av de mer betydande aktörerna på marknaden var Eric Åfors. Han hade redan 1916 vid blott tjugo års ålder fått lov att ta hand om Åfors glasbruk sedan fadern, Ernst Johansson, köpt anläggningen. Småningom grundade familjen även en fönsterglashytta, som senare utvecklades till Emmaboda glasverk. 1936 var det dags för nästa steg när Ernst Johansson och Eric Åfors köpte det anrika men då hårt skuldsatta Kosta glasbruk. De tre glasbruken klarade sig på ett lyckligt sätt genom andra världskriget, och 1947 köpte Eric Åfors även Boda glasbruk, mest för de stora skogar som följde med affären. Glasugnarna eldades ju fortfarande med ved, och Eric Åfors resonerade som så att skogen var den bästa bankboken om glastillverkningen av någon anledning skulle gå dåligt.

Eric Åfors övertalade den blott 23-årige civilekonomen Erik Rosén att bli chef för och delägare i Boda glasbruk. Bakgrunden till rekryteringen var att Erik Roséns far, Alfred Rosén, varit den som lotsat Kosta glasbruk genom andra världskrigets alla svårigheter och som vid den här tiden efterträtts av sin äldste son Lennart Rosén. Familjerna Åfors och Rosén hade gamla band som gick tillbaka till 1920-talet, vilket i sin tur betydde att Eric Åfors ville ha en välutbildad person som han kände väl och som dessutom vuxit upp med glaset till att styra och ställa på Boda.

Man kan nog lugnt påstå att Erik Roséns inträde på arenan innebar det mest betydande startskottet för den nya tiden inom svensk glastillverkning. Han insåg nämligen – i likhet med Erik Hovhammar och ytterligare en handfull glasbruksdirektörer – ganska snart att det glas som tillverkades i efterkrigstidens Sverige knappast skulle ha någon framtid hos den ungdomliga publik som var framtidens konsumenter. Efter några år gjorde han därför slag i saken och rekryterade 1953 den blott tjugoårige Erik Höglund till Boda. Därmed var den första grundstenen lagd till det som komma skulle.

Låt oss nu stanna upp ett tag och återigen blicka in i glasbrukssamhällenas många kök och vardagsrum. Fortfarande brann de gamla kakelugnarna och köksspisarna, men även på bostadsfronten var det många som vädrade morgonluft. Den förutseende direktören eller disponenten var därför inte sen att agera. Han såg till att rusta upp brukssamhället i enlighet med de krav som ställdes även på andra håll i vårt avlånga land. Den upprustningen var förutsättningen för att den gamla affärsidén med den goda arbetskraften skulle kunna fortsätta på sitt inslagna spår. De som redan mer eller mindre gett upp och som inte hade ork nog att möta den nya tiden fick se sina brukssamhällen förfalla för att slutligen i många fall gå under.

I Boda, Kosta, Lindshammar, Orrefors, Åfors och några orter till satte man igång för fullt. Arbetsmiljön förbättrades, grusvägar asfalterades, anläggningar för fritidsaktiviteter byggdes. De gamla husen moderniserades, och vedspisarna förpassades till soptippen. Program för egnahem startades, och orterna växte i flera fall ut i koncentriska cirklar från det som var deras upphov, nämligen hyttan. Man såg på detta sätt till att den goda arbetskraften, hantverkarna, förutsättningen för en fortsatt produktion, trivdes och stannade kvar på orten.

Hur hade man då råd med allt detta? Jo, det är ingen hemlighet att de glasbruk som ”hängde med i svängarna” också tjänade ordentligt med pengar under den första efterkrigstiden. Det var de här pengarna man plöjde ner i utbyggnad och trivsel. Det kunde lika gärna ha varit som så att man använt pengarna till att berika ägarna. Men det var man förutseende nog att låta bli. Det var en fråga om socialt ansvar, och detta ansvar hängde framför allt ihop med att efterkrigstidens glasbruksdirektörer också hade sina rötter i brukssamhällena och därmed var väl medvetna om de villkor som rådde. Det är väl därför som man brukar säga att ytterst få personer kunnat samla ihop hyfsat med pengar för egen del genom att driva glasbruk. Kalla det vad man vill, men det sociala ansvaret gjorde att glastillverkningen kunde överleva.

Men, man skall inte tro att den nya tiden var något slags dans på rosor. Den krävde såväl ekonomiskt kunnande som hårda nypor när ett allt mer återuppbyggt Europa började visa framfötterna under 1950-1960-talen. Problemen med föråldrade glasbruk har vi redan berört, och vi kan bara konstatera att skickliga företagsledare fick slita hårt för att lotsa sina respektive skutor i rätt riktning. Snart kom nämligen det maskingjorda servisglaset och andra industriellt tillverkade artiklar på bred front. Tyskar och fransmän satsade hårt, och de hade en marknad i form av den stora befolkning som krävdes för att maskinerna skulle ge rätt sorts lönsamhet.

Men det fanns givetvis även ljusa sidor i det ”elände” som var direktörens vardag. Det handlar om kreativitet och långsiktigt nytänkande i all den röra som fanns i balansräkningar och strävan att visa ”svarta siffror”. Om man ser till Erik Roséns rekrytering av Erik Höglund, så var den inte bara lyckad, den innebar också skärpning hos en och annan konkurrent. Kosta hade redan 1950 anställt Vicke Lindstrand som konstnärlig ledare, och glasbruk som Gullaskruv, Johansfors, Lindshammar och Orrefors var inte sena att svara på utmaningen. Man kan därför med fog påstå att en lång rad småländska glasbruk vid tiden omkring 1960 till fullo svarat upp mot den nya tidens krav, satsat på nydaning och kreativitet och stuckit ut hakan i den snabbt hårdnande utländska konkurrensen.

Det glada 60-talet som varade i femton år
Den störste aktören på marknaden – Eric Åfors – insåg förvisso att han satsat rätt både vad gäller förvärven av sina glasbruk som rekryteringen av kunniga medarbetare, främst Erik Rosén. Han gjorde därför Rosén till chef för ytterligare två av sina anläggningar, nämligen Åfors och Kosta. Det skedde 1958 respektive 1964. Därmed lades ytterligare en grundsten för den fortsatta utvecklingen av hela den samlade svenska glasbranschen.

I det begynnande 1960-talet var – som framgår av tabellen – antalet glasbruk i Småland fortfarande betydande trots det vi tidigare sagt om föråldrad produktion och så vidare. Men utvecklingen gick nu snabbt, och ett stort antal aktörer slogs ut från den alltmer hårdnande marknaden. Kanske var det så att många av de här aktörerna i det längsta höll kvar i sina livsverk. I åtminstone ett par fall var det så. Och härvidlag var det ju i första hand de glasbruk som ännu inte haft egen kraft till förnyelse som drabbades värst. Sålunda försvann exempelvis Flerohopp från arenan 1960, Björkå lades ner 1962, Gadderås 1967 och Alsterbro 1969.

Erik Rosén kunde 1964, med tre glasbruk i ryggen, påbörja nästa fas i det bygge som skulle komma att säkerställa den svenska glashanteringen de närmaste tre decennierna. Det gällde att balansera de farliga tendenserna till sjunkande lönsamhet mot viljan att höja de konstnärliga och utvecklande ambitionerna. Detta betydde i sin tur att 1960-talets glasbruksdirektör måste vara både ekonomiskt sinnad och ha fingertoppskänsla för vad som gick att sälja. Så här i backspegeln måste man måhända tillstå att inte alla direktörer på dåtidens marknad hade den kombinationen i en turbulent tid.

Ett stort problem var givetvis att skapa lönsamhet för de enskilda glasbruk som trots allt fortfarande bar upp den småländska glasindustrin. Orrefors hade visserligen sedan länge dotterglasbruket Sandvik som god leverantör av högklassigt glas, och familjen Åfors var ägare av fyra enheter, av vilka tre nu hade gemensam chef. I övrigt sökte varje enskilt företag behålla uppnådda positioner eller slå sig in på nya vägar i det klimat som rådde. Men det var inte lätt, det gällde att uppbåda maximal småländsk uppfinningsrikedom och klurighet för att hänga med. I det läget kom den första ”utomstående” konsulten, Ulf af Trolle, professor vid Handelshögskolan i Göteborg, in i bilden.

Ulf af Trolle var känd som ”företagsdoktorn” och han var redan i början av 1960-talet känd för sina idéer om stordriftsfördelar inom olika områden av svensk industri. Han engagerades i styrelsen för Emmaboda Glasverk, där han förvisso tillförde branschen en rad goda idéer. Därifrån var inte steget långt till de övriga glasbruken i familjen Åfors ägo, och det var förvisso Ulf af Trolle som låg bakom att Erik Rosén gjordes till chef för Kosta glasbruk 1964. Sedan gick allt av bara farten. Tre manuella glasbruk med samma ägare skulle kunna uppnå stora fördelar genom en sammanslagning. Detta ledde till att Åforsgruppen med glasbruken Kosta, Boda och Åfors slutligt bildades 1969 med Erik Rosén som VD.

Det är i det här läget som ”eländet” i den småländska glasbranschen får sin motvikt eller balans på den andra ändan av gungbrädan. Erik Rosén gick under 1960-1970-talen i spetsen för den förnyelse som behövdes. Men han var förvisso inte ensam även om han nu var den mest betydande aktören på marknaden. Redan innan han tillträtt som chef för Kosta glasbruk hade han rekryterat Bertil Vallien som formgivare på Åfors. Nu fortsatte han på Kosta genom att anställa de tidigare medarbetarna på Pukebergs glasbruk, nämligen paret Ann och Göran Wärff. Sedan fortsatte han med att föra namn som Monica Backström, Rolf Sinnemark, Signe Persson-Melin, Sigurd Persson, Lisa Bauer, Ulrica Hydman-Vallien, Anna Ehrner och Kjell Engman till den nu väletablerade Åforsgruppen.

Konkurrenterna var givetvis inte sena att svar på utmaningen. Orrefors – med gamla anor sedan Edward Halds och Simon Gates dagar – såg till att personligheter som Ingeborg Lundin, Eva Englund, Gunnar Cyrén, Lars Hellsten och några andra fogades till stallet. Även på andra håll svarade man med samma mynt. Christer Sjögren och Gösta Sigvard kom till Lindshammar. Bengt Orup kom till Johansfors. Ja, listan skulle kunna göras betydligt längre.

Man kan utan tvekan sammanfatta den omfattande rekryteringen av formgivare under 1960-1970-talen som så, att svensk glashantering fick den skjuts som behövdes in vår egen moderna tid samtidigt som en rad formgivare inom glaset blev ikoner på bekostnad av såväl en lång rad skickliga hantverkare som ett antal ytterst begåvade företagsledare. Därmed menas att konstglaset och det starkt förnyade bruksglaset visserligen fick sina varumärken i form av glasbruk eller konstellationer av glasbruk men att de enskilda formgivarna ändå på något sätt tilläts framstå som dramats huvudpersoner. Nåja, det skall väl trots allt erkännas att om inte formgivarna kommit in i efterkrigstidens glasbild, så skulle den svenska glasbranschen måhända haft ett tämligen anonymt och snart döende sortiment. Det handlar alltså om ett möte mellan tre parter: företagsledare, hantverkare och formgivare. Var och en av de tre parterna var och är beroende av de andra. Om ett av benen börjar halta får de två övriga uppenbara problem.

Kungen i Glasriket flyttar till Stockholm
Man kan påstå att de småländska glasbruk som fanns kvar under första hälften av 1970-talet också hade småländsk styrning och småländskt kapital i sitt bagage. Men så hände plötsligt något som förde såväl ägarintressen som kapitaltillskott in på ett annat spår. Keramikföretaget Upsala-Ekeby med huvudkontor i Stockholm köpte nämligen Åforsgruppens företag 1975. Därmed flyttades besluten över en betydande del av den småländska glastillverkningen till styrelserum i huvudstaden, och in i bilden kom beslutsfattare som inte hade en aning om hur den gamla goda brukskulturen i Småland fungerade och egentligen borde behandlas. Ungefär samtidigt såldes Orrefors med Sandvik till Incentive, vilket i sin tur medförde att ett antal småländska glasbruksdirektörer fann att deras konkurrenter, de stora glastillverkarna, slitits upp med rötterna och ställt den egna regionen inför en ny konkurrenssituation.

Givetvis stannade man inte här. Åforsgruppen bytte namn till Kosta Boda AB. Året var 1977, och Upsala-Ekeby var fortfarande ägare i en situation, då den keramiska konstindustrin började komma in i sin stora lönsamhetskris. Följden blev att ”glasdelen” i Upsala-Ekeby på allvar började snegla mot ett samgående med den främste konkurrenten, Orrefors, för att därigenom söka uppnå de lönsamhetsfördelar som så väl behövdes i den mördande konkurrens som rådde. Slutet på den historien blev att Kosta Boda AB köpte Orrefors 1979, ett köp som hävdes efter bara några få veckor. De stora glastillverkarna fick gå vidare, var och en på egen hand medan man sökte finna nya lösningar på de problem som alltmer tornade upp sig.

Låt oss nu stanna upp ett ögonblick och se hur det gick för de övriga småländska glasbruken i den uppkomna situationen. Jo, även andra hade insett stordriftens fördelar, vilket ledde till att fem glasbruk, nämligen Björkshult, Gullaskruv, Målerås, Skruv och Åseda, slog sig samman 1975 och bildade ett helt nytt varumärke, Kronagruppen. Efter ett par relativt lyckosamma år med tillverkning av såväl gjutet som annat glas var marknaden mättad med den sortens produkter, och Kronagruppen gick i konkurs. Följden av den händelsen blev att Björkshult och Åseda lades ner medan Orrefors tog över Gullaskruv och Kosta Boda tog över Målerås och Skruv.

Även en rad andra glasbruk fick problem. Under 1970- talet gick, förutom de två nämnda bruken i Kronagruppen, ytterligare ett antal sitt slutliga öde till mötes. Rydefors lades ner 1970, Elme och Engshyttan likaledes 1970, Ryd 1971, Ruda 1972, Hofmanstorps nya 1977, Ekenäs 1976, Alvesta 1977, Flygsfors och Strömbergshyttan 1979. Alltså rena massakern, skulle man kunna säga. Många stod vid den här tiden upp och ropade på hjälp, och hjälpen kom från staten i form av den gedigna utredningen ”Manuella glasbruk i strukturomvandlig”, som presenterades 1982.

Utredarna konstaterade givetvis, mot bakgrund av en rad historiska fakta och gedigen statistik, att åtgärder måste sättas in om vi över huvud taget skulle ha någon glasnäring kvar i Sverige i framtiden. Ett stödpaket om över trettio miljoner kronor lanserades för rationaliseringar, exportsatsningar, försäljning och mycket annat. Man konstaterade vidare att antalet anställda i den manuella svenska glasindustrin, som vid det här laget var så gott som uteslutande koncentrerad till sydöstra Småland, hade minskat drastiskt, och de siffror som redovisades manade förvisso till eftertanke. År 1965 hade antalet anställda vid samtliga manuella glasbruk uppgått till ca 4000 personer. Redan 1970 hade siffran sjunkit till drygt 3000, och 1979 var antalet nere i drygt 2000. Alltså en halvering av yrkeskåren på femton år!

Man kan lugnt påstå att tankarna på rationaliseringar och anpassning av den manuella glasindustrin till en ny verklighet gett effekt. Produktionsvolymen hade knappast minskat. Snarare var det så att företagna åtgärder i kombination med införande av en rad hjälpmedel gjort vissa yrkesgrupper överflödiga. Genom kontinuerliga vannor och annan teknik kunde man samtidigt förse marknaden med nya och starkt efterfrågade artiklar. Man kan säga att det gamla hantverket fick nödvändiga komplement i en ny tid.

De insatta stödåtgärderna gjorde verkan, och man fick ytterligare hjälp av den mycket stora devalvering som genomfördes i samband med regeringsskiftet 1982. Därigenom gick exporten något av en ny vår till mötes och de kvarvarande glasbruken tycktes vara på rätt väg även om varnande röster höjdes.

Hur det gick sedan
Statens ingripande i den manuella glastillverkningen fick alltså avsedd effekt samtidigt som en starkt bantad bransch sökte sin konsolidering. Det fanns vid det här laget bara en handfull direktörer kvar av den ”gamla stammen” och såväl Erik Hovhammar som Erik Rosén hade i princip lämnat arenan. Erik Hovhammar fortsatte emellertid att tala för den svenska glashanteringen i sin egenskap av riksdagsman och ordförande i näringsutskottet samtidigt som Erik Rosén lämnade ifrån sig av sin erfarenhet som ledamot i styrelsen för Kosta Boda och en lång rad andra företag.

Man kan lugnt påstå att kungen i glasriket vid det här laget släppt de flesta av sina småländska rötter och förlagt huvuddelen av sin verksamhet till Stockholm. I Kosta Boda kom finansmannen Robert Weil in i bilden samtidigt som Orrefors börsnoterades genom sin ägare Incentive. De kvarvarande och från de stora och kapitalstarka ägarna fristående glasbruken inledde en ojämn kamp om de marknadsandelar som stod till buds i en ännu mer hårdnande konkurrenssituation. Egentligen gick ingen av de inblandade parterna segrande ur kampen. I stället tog man upp de gamla trådarna från Ulf af Trolles och Erik Roséns tid. Följden blev att kungen i glasriket i princip flyttade utomlands.

Den stora fusionstanken från slutet av 1970-talet fick sin avslutning drygt tio år senare. Då slogs Orrefors och Kosta Boda samman genom ett uppköp av det danska företaget Royal Copenhagen, som på detta sätt utvidgade sina domäner. Det officiella övertagandet skedde 1990 och mången kännare av den svenska glasbranschen drog något som liknade en lättnadens suck. Den nya konstellationen fick namnet Orrefors Kosta Boda AB. Äntligen en stor och kapitalstark ägare som kunde ro det hela i hamn, men vare sig kritiken eller farhågorna tystnade. Skulle en fusionerad svensk glasindustri kunna stå emot det allt hårdare trycket från resten av den alltmer globaliserade omgivningen? Svaret på frågan väntar vi fortfarande på i skrivande stund.

Ytterligare en sammanslagning skedde under 1990-talet. De fyra glasbruken Bergdala, Rosdala, Skruf och Älghult samlades under en gemensam ägare, nämligen Svenska Glasbruk. Rosdala, som i över 100 år gjort sig känt som ett gediget belysningsglasbruk, lades ner i början av 2000-talet, och Älghult, som under många årtionden i främsta rummet levererat restaurangglas, gick samma öde till mötes. Glasriket krympte snabbt samman i tider då såväl IKEA som andra stora glassäljare övergått till att importera glas från Indien, Kina och andra så kallade låglöneländer.

Resan till glaset 2005
Vi har nu i en kort och översiktlig framställning av den svenska glashanteringens historia under sextio år kommit fram till det som återstår av det en gång så stolta Glasriket. Det som en gång innebar att det var tätt mellan glasbrukens skorstenar och som i sin tur medförde att resenären/besökaren kunde ”fynda glas” i de sekundabodar som växte fram under tiden efter andra världskriget som en form av påtryckning från en begynnande och alltmer bilburen turistström. Sekundabodarna förlades ofta till någon gammal byggnad som bruket inte längre hade någon användning för och som gav den charm som behövdes. Här kunde man plocka till sig det som avsynaren ratat när det färdiga glaset skulle förpackas för distribution till återförsäljarna.

Under 2000-talets första årtionde är situationen lite annorlunda. Visserligen finns glasbrukens butiker kvar, men de har mer fått karaktären av ”varuhus” än sekundabodar. Den alltmer utbredda turismen i sydöstra Småland har lett till kravet på lättillgängliga produkter i kombination med den upplevelse som själva tillverkningen erbjuder. Samtidigt som antalet glasbruk blivit allt mindre har den upplevelse som finns kvar koncentrerats till goda fyndköp, glasblåsning och ”hyttsill”, det senare en företeelse som innebär ett ordentligt kalas med sill, fläsk, isterband, ostkaka och annat på programmet. Man säger att det handlar om en gammal glasblåsartradition, men i själva verket är det en företeelse avsedd att locka fler och penningstarka besökare till glasbruken.

Man brukar säga att glasbruken i sydöstra Småland i det begynnande 2000-talet säljer ungefär femton procent av sin tillverkning direkt vid glasbruken. Femtio procent av tillverkningen exporteras medan de återstående trettiofem procenten utgörs av en hemmamarknad. Det är alltså frågan om att med goda varumärken som bas söka få ut det svenska budskapet på en global marknad till regioner som Europa, USA, Australien och andra delar av jorden. I sanning ingen lätt uppgift även om det svenska glaset fortfarande har ett gott rykte och en bakgrund som förpliktar till nya stordåd.

Låt oss till slut betrakta ”glasbrukskartan” i början av år 2005. Man brukar säga att uppgifter av det här slaget är inaktuella innan de hunnit vidarebefordras till trycket. Men låt oss denna gång hoppas och tro att påståendet är felaktigt.

Orrefors Kosta Boda AB bedriver tillverkning i Orrefors, Kosta, Boda och Åfors. Även det invid Kosta belägna SEA glasbruk kan räknas in i koncernen. Det anrika Sandviks glasbruk i Hovmantorp, som sedan 1920-talet varit dotterglasbruk till Orrefors, lades ner vid årsskiftet 2004/2005.

Om man sedan riktar blickarna mot det som återstår av AB Svenska Glasbruk, så finner man att tillverkning fortfarande bedrivs i Skruf, medan Bergdala inte tycks ha någon särskilt ljus framtid. De båda glasbruken är dock fortfarande i svensk ägo, ett faktum som de delar med glasbruken i Målerås och Nybro. Fortsätter man resan till Lindshammar och Johansfors, så kan man konstatera att båda bedriver tillverkning för fullt men att de har varsin norsk ägare.

Ja, vad säger man? Det återstår inte så mycket av det en gång så stolta glasriket samtidigt som man skall ha klart för sig att man förmodligen nått en nivå som skulle kunna bädda för ett överlevande. Den småländska glastillverkningen har ju i sig själv under så många årtionden varit något av ett eget varumärke, vilket i sin tur borde borga för en lyckosam fortsättning om än i den bantade form vi nu upplever.

Det finns också en annan framtid som vi hittills inte alls berört, nämligen studioglasrörelsen, en företeelse som så mycket annat har sina rötter i USA. Det handlar om glasblåsare som samtidigt är sina egna formgivare och som startat ett stort antal små hyttor lite varstans i landet. I Sverige började det hela under slutet av 1960-talet, och studioglashyttorna kom även till Småland med början på 1970-talet. Sedan har det hela utvecklats såtillvida att sydöstra Småland begåvats med ett antal små hyttor, som i åtminstone ett par fall utvecklats till en bantad form av glasbruk. Det gäller framför allt studioglashyttan invid det gamla och nedlagda glasbruket i Strömbergshyttan samt studioglashyttan i Transjö, likaledes belägen invid ett tidigare välkänt glasbruk. De återstående studioglashyttorna i Småland, kanske med undantag av den glasblåsning som äger rum vid det anrika Pukebergs glasbruk invid Nybro, för i skrivande stund en relativt anonym tillvaro.

Besökaren/turisten som idag reser runt i sydöstra Småland för att fynda glas har förvisso fortfarande mycket att lägga in på sin rutt. Men samtidigt skall man komma ihåg att de brukssamhällen och miljöer som återstår och som man idag möter ser lite annorlunda ut än de brukssamhällen som fanns vid tiden för andra världskrigets utbrott. Inte på ytan, men kanske på djupet. Det är så att de som styr glasbruken i de flesta fall inte bor på orten samtidigt som även en hel del av återstående glasarbetarna råkat ut för begreppet pendling. Men de lever alla i en ny tid och de gör säkert allt som står i deras makt för att bibehålla ett småländskt glashantverk av traditionellt slag. En förhoppning finns från oss alla som älskar hantverksmässigt framställt glas: Må de lyckas!

Lars Thor

Artikeln är skriven 2005 men är inte tidigare publicerad. Den skrevs i en tid då början till slutet för den svenska glasindustrin framstod i klart ljus vid horisonten. Sedan dess har det mesta gått i negativ riktning, vilket i sin tur innebär att den dåtida horisonten nu ligger inför våra fötter. Naturligtvis skall man inte sparka på spillrorna. I stället skall man plocka upp dem, bära in dem i värmen, plåstra om dem och önska dem en god överlevnad.