Arteus och Thor.se
  • Kontakt
  • Om bloggen
  • Om oss
    • Lars Thor
    • MARGARETA ARTÉUS THOR
    • Integritetspolicy
RSS

29 jun 2012

Ur brev till min mor

[slider]

Vasaparken i Stockholm. Skall vi säga 1925? Alltså bara ett par år innan Janne dog. Till höger Helga och vid sidan av henne barndomsvännen Maja. Två välklädda unga kvinnor, båda födda 1900, som ställer sig till fotografens förfogande. Båda flyttade från ett fattigt Småland 1916-1917 och etablerade sig i huvudstaden. Snacka om charlestonbrudar i en stad som ännu inte växt ur sin kavaj.
Vasaparken i Stockholm. Skall vi säga 1925? Alltså bara ett par år innan Janne dog. Till höger Helga och vid sidan av henne barndomsvännen Maja. Två välklädda unga kvinnor, båda födda 1900, som ställer sig till fotografens förfogande. Båda flyttade från ett fattigt Småland 1916-1917 och etablerade sig i huvudstaden. Snacka om charlestonbrudar i en stad som ännu inte växt ur sin kavaj.

Betraktaren ser bara det som är, inte det som var. Han ser grunden efter det nedbrunna huset. Han ser ett modernt hus vars ena del tycks innehålla någonting äldre. Han ser ladugården som behållit sin gamla stil och form. Åkrarna – omgärdade av stenmurar – är ännu öppna och delvis brukade. Torpet har liv. Barn leker och en bil står parkerad invid jordkällaren.

 

Betraktaren söker sig bakåt i tiden med hjälp av brev från dem som en gång bodde och verkade här. Han finner levnadsvillkor, sorger och glädjeämnen som är en smula främmande för dagens generation. Han finner människor som lämnat en del av sina innersta tankar efter sig. Han flyttas tillbaka till sommaren 1926.

 

– Janne, hur är det med dig? Pojken, 14 år gammal, rör sig som om han vore betydligt äldre. Det ena benet sviker honom och han ramlar ihop på den öppna planen framför huset.

 

Det är inte första gången detta händer. Plågan har funnits en tid och det stora bekymret på torpet är hur det skall bli till hösten när Janne skall bege sig iväg den långa vägen till kyrkan för att börja sin konfirmationsläsning.

 

De var då fyra som bodde på torpet längst ut i kanten av den stora Älghults socken. Albert, en mager, idog och stundom vresig familjefar hade några år tidigare flyttat in som arrendator med hustrun Elisabeth och sönerna Gerhard och Janne. Elisabeth eller Betty, som hon kallades, var sin mans raka motsats. Liten, rundnätt och gladlynt. Det fanns ett tredje barn också, dottern Helga. Men hon var vuxen och hade flyttat till Stockholm för många år sedan.

 

Betty brukade säga att sönerna ärvt hennes lynne. Särskilt Janne som alltid var glad och positiv och som trots sin svåra sjukdom alltid höll humöret uppe. Helga brås på sin far, brukade hon också säga med glimten i ögat. Det var förstås inte illa menat. Mor och dotter hade nämligen livlig kontakt med varandra. Breven med poststämpeln Kianäs respektive Stockholm hopade sig i lådorna hos dem båda.

 

Under hösten 1926 blir Jannes plågor allt svårare. Den 19 november skriver Betty till sin dotter.

 

– Janne Har så ont i sitt ben så det kan du inte tro. Han har gråtit nu i två dar på sträck, och det är värst om nätterna. Vad tror du det kan vara. Det är så ledsamt. Vi har inte frågat doktorn men får lov att göra det.

 

Den annars så levnadsglada Betty beklagar sig ytterligare. Hon har själv varit sjuk och fått betala sina sjukhusavgifter med 57 kronor.

 

– Det är riktigt svårt nu för det är så mycket utgifter på hösten med skatter och arrende och utsäde och gödning och allt. Jag tänkte fråga dej om du kunde skicka en liten slant, bara en femma när denna månaden är slut. Men du har ju så liten lön nu så det är ju synd att be dig om något.

 

– Mor det gör så ont. Janne ropar i sena vinterkvällen medan Betty för pennan över brevpapperet med sin av hårt arbete märkta högerhand. Glasögon har hon inte haft råd med, så hon kisar med ögonen i det svaga ljuset från fotogenlampan. Brevet hon skriver med köksbordet som underlag är daterat den 5 december.

 

– Hjärtligt tack för brevet med pängarna som vi bekommit. Pappa fick dom till hjälp till Kronoskatten så dom var så välkomna så du skall ha hjärtligt tack kära barn, ävenså tack för tidningarna… …Nu skall jag tala om att vi varit till doktorn med Janne. I tisdags var vi åt Grönskåra, men han kunde inget göra åt värken utan han visade honom åt Wäxjö lasarett att få benet röntgenfotograferat för han trodde det var tuberkler, men det vet ju ingen, det tror inte vi, men han skall vara i stillhet en månad och så skall vi hålla benet varmt med ull och vadd. Det värker mest om nätterna, men nu i ett par nätter har han fått sova gott så vi väntar väl att resa åt Wäxjö än så får vi se ifall det bättrar sig, för resan är ju dyr och så får vi lov att lämna honom där några dar för annars blir röntgenplåten så dyr 20 eller 25 kronor. Men om han stannar som patient så får han det på samma betalning 2 kronor om dagen, det är ju så ledsamt och så vet du att pappa är färdig att se allt så svart jämt men vi skall ju hoppas det bästa för Janne.

 

Så nämner Betty att julgrisen slaktats och att hon ämnar sända dottern en låda med lite att smaka. Hon tillägger också att det är vackert väder, inte särskilt kallt men tillräckligt med snö för slädföre.

 

Julen 1926 blir inte särskilt lustig i torpet. Mat finns visserligen så det räcker, men oron för Janne präglar tillvaron. En svag tröst är allt arbete som måste utföras. På nyåret tar körningen i skogen vid och Gerhard – 17 år gammal – traskar dagligen den långa vägen till glasbruket i Björkshult där han arbetar som anfångare. De 30 januari skriver Betty återigen till Helga.

 

– Hjärtligt tack för paketet med brev och tidningar och så linimentet till Janne. Du må tro att det är riktigt ledsamt igen. Han var ute i tisdags och slet sig i ljumsken så det blev så ont så du kan aldrig tro. Han kan inte stödja något på benet nu utan får hålla sig mellan två stolar från sängen till spisen……Nu har jag smort med Sloans och det tycks ju dämpa värken något, han har också ganska hög feber. I går kväll hade han 38,8 men i morse var det normalt igen…..Det är en stor knöl i låret och den är hård som en sten när värken kommer men det är inte rött eller likt att vilja bryta hål. Jag är så förtvivlad för pappa vill inte kosta på något att ta honom till lasarettet. Jag tror inte han blir så gammal lille Janne. Han har tacklat av så han är så liten och mager och så har han ingen matlust.

 

– Mor, det är något som brister i låret. Janne föll ihop ute på gårdsplanen och modern fick dra in honom på en kälke. När han kom in var han alldeles omtöcknad – mor be Helga skicka några tidningar så jag har något att läsa nu när jag bara skall ligga och tiden blir så lång. Det är så roligt att läsa.

 

Lite längre fram skriver Betty åter ett kort men odaterat brev till Helga.

 

– Jag vill bara tala om för dig att lille Janne ligger på Wäxjö lasarett. Vi har fått telefonbud idag att doktorn vill tala vid oss om måndag så det blir väl slut med honom om han skall opereras.

 

Janne avled på vårvintern 1927, bara 15 år gammal. Det sades att han lidit av kräfta och att hans sista tid präglats av olidliga smärtor. Begravningen skedde helt stilla på Älghults kyrkogård. Gravstenen finns inte längre, den togs bort för många år sedan.

 

Betraktaren står där vid torpet i undran. Men han förstår att de dryga sju milen till Växjö lasarett var en närmast oändlig sträcka att frakta en dödssjuk 15-åring mitt i vintern på 1920-talet. Och så kanske en vresig fader med ont om pengar inte alltid lyssnade på en orolig moders önskningar. I övrigt fanns kanske inte så mycket att göra på den tiden ifall diagnosen var riktig.

 

Betraktaren ser barnen leka där borta vid det starkt förvandlade torpet. Hoppas deras föräldrar också skriver brev, muttrar han. Så deras barn får veta hur det är att bo långt ute i skogen.

 

Lars Thor

 

Janne, Gerhard, Betty och Albert hemma på trappan.
Janne, Gerhard, Betty och Albert hemma på trappan.

 

Akvarell av Björn Gidstam. Ingår i den ursprungliga publiceringen.
Akvarell av Björn Gidstam. Ingår i den ursprungliga publiceringen.

 

Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum 1993 nr 2.

 

Den här uppsatsen är ett första försök att återge brevväxlingen mellan min mormor och min mor. Den tidigare publicerade uppsatsen ”Breven från Betty” är något av en fortsättning. Att den här inte kom först beror på att jag hittade den häromdagen i mitt sökande efter allt som publicerats genom åren. 

 

Jag tänker ofta på mormor Betty i allt det överflöd vi omger oss med i våra dagar. Men, det finns en sak i vårt hem som jag kallar ”en hyllning till min mormor”. Det är den stora österrikiska vedspisen vi har i köket och på vilken vi lagar all mat nio av årets månader. Tänk om Betty, som levde utan elström och med den enkla vedspisen som värmekälla och matleverantör, hade haft vår spis. Det hade varit grejor det!

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars)

25 jun 2012

Legend i Glas – trettio år senare

Det är dags att lägga ut en gammal bok på bloggen. Texten är komplett men bildmaterialet saknas. Men misströsta inte, bilderna kommer efterhand. Det rör sig om min bok om Vicke Lindstrand, Legend i Glas. Den gavs ut på Liber Förlag 1982 och den skall återupplivas digitalt i samband med en utställning på Kosta Folkets Hus om Vicke Lindstrand med öppningsdatum 6 juli 2012. Det blir avstampet till – som jag hoppas – ett antal inlägg i den ständiga debatten om vart svensk glashantering är på väg. Trettio år är en lång eller kort tid, det beror på hur man ser det. Med datorn i knäet och midsommarsolen skinande utanför fönstret kan jag bara konstatera att svensk glastillverkning ingalunda ser ut som på Vickes tid men att den redan 1982 närmade sig vägs ände, ängsligt blickande åt alla håll för att finna en lösning på sina problem.

 

Som sagt, fler inlägg kommer, men låt mig innan dess få säga att Vicke Lindstrand är den främsta konstnär som svenska glashyttor sett sedan de första formgivarna kom till Kosta och Reijmyre omkring 1900. Sedan får Gate, Hald, Palmqvist och alla de andra ursäkta. Jag stärktes ordentligt i min uppfattning efter ett besök av en engelsman, vars namn skall presenteras en annan gång. Han satt ett antal timmar tillsammans med sin hustru och oss vid vårt köksbord avslöjande sina planer på att ge ut en bok om sex svenska glasformgivare/konstnärer. En av dem blir Vicke Lindstrand. Varför? Jo, ingen av oss runt bordet församlade kunde komma på någon som når upp till Vickes bredd, pondus, verksamhetslusta, begåvning och så vidare. Därför blir det extra roligt att om några dagar få publicera den gamla texten.

 

Vicke Lindstrand var alltid mycket noga med att påpeka att han var en del av ett arbetslag. Han hade aldrig försökt blåsa glas, men på äldre dagar började han gravera på glas. Det här är oerhört viktigt för att inte säga utgångspunkten för det som kännetecknar svenskt glas och de framgångar som nåddes på 1920-30-talen sedan man ställt om inriktningen från plagiat till nytänkande. Samspelet mellan konstnär och hantverkare var ett måste, en ömsesidig respekt för varandras kunnande.

 

Många var de hantverkare som Vicke Lindstrand samarbetade med i såväl Orrefors som Kosta. Glasblåsarmästaren Bengt Heintze och gravören Rune Strand, båda i salig åminnelse, var oumbärliga medier. Ur deras händer kom förverkligandet av konstnärens tankar. Ytterligare ett par oumbärliga medier var Sten Robért och Hans-Erik Andersson. Den förre är fotograf, den senare gravör. De kommer båda att medverka i Folkets Hus den 6 juli och berätta hur de dokumenterade Vickes skapelser respektive svarade för det tekniska arbetet i samband med uppförandet av de fyra storskulpturer Vicke låg bakom.

 

Vicke Lindstrand föddes i Göteborg 1904 och avled i Växjö 1983. Den ständigt cigarettrökande Vicke blev trots allt 79 år. Jag lärde känna honom på hans ålders höst. Sten Robért och Hans-Erik Andersson, till vardags kallad Hasse Linus, arbetade med honom under många år. Sten, Hasse och jag har en gemensam åsikt: Vi gillade verkligen Vicke och såg upp till honom. Vi har alla tre förstått hans storhet och insett vem han var. Samtidigt var Vicke en person som man antingen gillade eller inte. Fast jag tror att de som gillade den dominante konstnären var i majoritet. Vi får all anledning att återkomma i ämnet.

 

Lars Thor

 

By: seblo Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars), Vårt kollektiva minne (Lars) Tags: Bengt Heintze, Edward Hald, Gate, Hans-Erik Andersson, Kosta Folkets Hus, Legend i glas, Liber Förlag, Reijmyre, Sten Robért, Vicke Lindstrand

29 maj 2012

Hembygdens kyrka

– Du som bor på landsbygden går väl ofta i kyrkan?

– Nja, ofta vet jag inte precis, men det blir ju ibland. Vid speciella helger eller när ungdomarna där hemma sjunger i kören. Eller när det är någon konsert.

– Kommer det mycket folk?

– Ja, vid julottan är kyrkan välfylld men vid andra tider kan det vara ganska glest i bänkarna.

– Vad beror det på? Jag menar varför det är så glest.

– Tja, kyrkan är ju väldigt stor och de flesta församlingsbor gör väl som jag, går dit ibland.

– Hur många invånare är ni i församlingen?

– Ja, det är väl inte mer än drygt 600 vid det här laget. Vi bor ju i en utpräglad glesbygd, och det är många som flyttat på sistone.

– Men här väl funnits fler?

– Visst, det sägs att församlingen hade över två tusen invånare för lite mer än hundra år sedan. Men så började utflyttningen till Amerika och sedan har det bara gått nedåt.

– Hur tror du det såg ut i kyrkan när det var så mycket folk i bygden?

– Tja, det bör väl ha varit lite tätare i bänkarna.

-Utan tvekan, det var säkert fullt varenda gudstjänst. Och det berodde inte bara på att det fanns fler människor. Alla var mer eller mindre tvungna att gå i kyrkan på den tiden.

– Jo, det finns väl många idag som undrar vad vi skall med den här stora kyrkan till och varför den en gång fick de här dimensionerna. Men det du säger om fler människor och tvång förklarar saken.

– Vet du förresten när kyrkan byggdes?

– Javisst, på 1840-talet.

– Vet du vad den här typen av kyrkor kallas?

– Nej.

– Jo, de kallas Tegnér-lador av en elak eftervärld, och många kom till på initiativ av Växjö-biskopen Esaias Tegnér. Han uppmanade församlingarna att riva de gamla och små medeltidskyrkorna och bygga stort så att alla skulle få plats.

– Ja, det var tydligen en bra åtgärd på den tiden, men som det nu ser ut hade det kanske varit bra om man sparat den gamla kyrkan. Den hade varit lagom stor i våra dagar.

– Ja, jag vet inte om jag håller med dig riktigt. Titta på de medeltidskyrkor som finns kvar på några platser. Visserligen är de kulturhistoriska klenoder men jag tror de vore rätt opraktiska och lite väl trånga för sitt ändamål även idag.

– Vart vill du egentligen komma? Den ena stunden antyder du att de stora kyrkorna är otympliga och den andra säger du att de gamla hade varit för trånga.

– Låt oss vända på frågan en smula. Går du i kyrkan för att du är troende eller finns det någon annan anledning?

– Ja, det har jag väl inte tänkt så mycket på, men det är väl så att jag är konfirmerad och att jag tycker att kyrkan är en viktig samlingspunkt i bygden.

– Vet du att det i vår tid funnits planer på att riva en del av de här stora kyrkorna.

– Va, det vore ju inte klokt, vart skulle vi sedan ta vägen?

– Nu blev du både upprörd och arg. Varför?

– Det är klart att jag blir arg om man ifrågasätter funktionen hos bygdens viktigaste byggnad. Den har ju funnits här så länge alla minns och dessutom finns här ju våra far- och morföräldrars och andra släktingars gravar.

– Ser man på! Det är sådant jag skulle vilja kalla hembygdskänsla. Kyrkan och platsen där den ligger har sedan urminnes tider varit socknens viktigaste samlingsplats. Du lever med en tradition som sitter mycket djupt hos dig. Det är därför du blir så arg.

– Tja, församlingskyrkan skall och måste vi vara rädda om. Låt oss för all del se till att den i framtiden vårdas lika ömt och pietetsfullt som hittills.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum nr 1 januari-mars 1990.

 

Det här publicerades innan skilsmässan stat/kyrka ägt rum. Fortfarande var alla medlemmar i den svenska kyrkan med allt vad det innebar av arv och traditionsvård. Samtidigt hade de kulturmiljövårdande myndigheterna med Riksantikvarieämbetet i spetsen börjat ställa frågan vilka kyrkor som skulle kunna rivas inom en inte alltför avlägsen framtid. Frågan ledde till ett mycket bestämt och tydligt svar: Rör inte vår kyrka! Frågan togs tillbaka och debatten tystnade på den punkten.

 

Redan under slutet av 1700-talet kom påbuden om att bygga större kyrkor för att kunna hysa en allt snabbare växande befolkning på landsbygden. I Småland blev det Esaias Tegner (biskop i Växjö 1824-46) som tog tag i saken och åtskilliga fina gamla medeltidskyrkor revs eller fick ändrad funktion. Bilden visar kyrkan i Älghult, Uppvidinge kommun, Kronobergs län. Älghult, som brukar benämnas Sveriges största socken söder om Dalälven, fick sin nya kyrka redan 1805. Den gamla kyrkan, som låg på andra sidan av den nuvarande vägen Lenhovda – Älghult – Grönskåra, revs och såldes på auktion. De timrade byggnader som fanns på den tiden var minsann inget som man körde till någon byggnadstipp. Nej, de återanvändes, och i fallet Älghult blev kyrkan återuppförd i grannsocknen Hälleberga. Den utgör nämligen stommen i bruksherrgården i det anrika glasbruket i Orrefors. Tänk om man kunde ta vara på dagens kasserade byggnadsvirke på detta ömsinta sätt!

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Älghults kyrka, Esaias Tegner, Hembygdens kyrka, Kulturspridaren, Smålands museum

29 maj 2012

Hembygdens kyrka

– Du som bor på landsbygden går väl ofta i kyrkan?

– Nja, ofta vet jag inte precis, men det blir ju ibland. Vid speciella helger eller när ungdomarna där hemma sjunger i kören. Eller när det är någon konsert.

– Kommer det mycket folk?

– Ja, vid julottan är kyrkan välfylld men vid andra tider kan det vara ganska glest i bänkarna.

– Vad beror det på? Jag menar varför det är så glest.

– Tja, kyrkan är ju väldigt stor och de flesta församlingsbor gör väl som jag, går dit ibland.

– Hur många invånare är ni i församlingen?

– Ja, det är väl inte mer än drygt 600 vid det här laget. Vi bor ju i en utpräglad glesbygd, och det är många som flyttat på sistone.

– Men här väl funnits fler?

– Visst, det sägs att församlingen hade över två tusen invånare för lite mer än hundra år sedan. Men så började utflyttningen till Amerika och sedan har det bara gått nedåt.

– Hur tror du det såg ut i kyrkan när det var så mycket folk i bygden?

– Tja, det bör väl ha varit lite tätare i bänkarna.

-Utan tvekan, det var säkert fullt varenda gudstjänst. Och det berodde inte bara på att det fanns fler människor. Alla var mer eller mindre tvungna att gå i kyrkan på den tiden.

– Jo, det finns väl många idag som undrar vad vi skall med den här stora kyrkan till och varför den en gång fick de här dimensionerna. Men det du säger om fler människor och tvång förklarar saken.

– Vet du förresten när kyrkan byggdes?

– Javisst, på 1840-talet.

– Vet du vad den här typen av kyrkor kallas?

– Nej.

– Jo, de kallas Tegnér-lador av en elak eftervärld, och många kom till på initiativ av Växjö-biskopen Esaias Tegnér. Han uppmanade församlingarna att riva de gamla och små medeltidskyrkorna och bygga stort så att alla skulle få plats.

– Ja, det var tydligen en bra åtgärd på den tiden, men som det nu ser ut hade det kanske varit bra om man sparat den gamla kyrkan. Den hade varit lagom stor i våra dagar.

– Ja, jag vet inte om jag håller med dig riktigt. Titta på de medeltidskyrkor som finns kvar på några platser. Visserligen är de kulturhistoriska klenoder men jag tror de vore rätt opraktiska och lite väl trånga för sitt ändamål även idag.

– Vart vill du egentligen komma? Den ena stunden antyder du att de stora kyrkorna är otympliga och den andra säger du att de gamla hade varit för trånga.

– Låt oss vända på frågan en smula. Går du i kyrkan för att du är troende eller finns det någon annan anledning?

– Ja, det har jag väl inte tänkt så mycket på, men det är väl så att jag är konfirmerad och att jag tycker att kyrkan är en viktig samlingspunkt i bygden.

– Vet du att det i vår tid funnits planer på att riva en del av de här stora kyrkorna.

– Va, det vore ju inte klokt, vart skulle vi sedan ta vägen?

– Nu blev du både upprörd och arg. Varför?

– Det är klart att jag blir arg om man ifrågasätter funktionen hos bygdens viktigaste byggnad. Den har ju funnits här så länge alla minns och dessutom finns här ju våra far- och morföräldrars och andra släktingars gravar.

– Ser man på! Det är sådant jag skulle vilja kalla hembygdskänsla. Kyrkan och platsen där den ligger har sedan urminnes tider varit socknens viktigaste samlingsplats. Du lever med en tradition som sitter mycket djupt hos dig. Det är därför du blir så arg.

– Tja, församlingskyrkan skall och måste vi vara rädda om. Låt oss för all del se till att den i framtiden vårdas lika ömt och pietetsfullt som hittills.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum nr 1 januari-mars 1990.

 

Det här publicerades innan skilsmässan stat/kyrka ägt rum. Fortfarande var alla medlemmar i den svenska kyrkan med allt vad det innebar av arv och traditionsvård. Samtidigt hade de kulturmiljövårdande myndigheterna med Riksantikvarieämbetet i spetsen börjat ställa frågan vilka kyrkor som skulle kunna rivas inom en inte alltför avlägsen framtid. Frågan ledde till ett mycket bestämt och tydligt svar: Rör inte vår kyrka! Frågan togs tillbaka och debatten tystnade på den punkten.

 

Redan under slutet av 1700-talet kom påbuden om att bygga större kyrkor för att kunna hysa en allt snabbare växande befolkning på landsbygden. I Småland blev det Esaias Tegner (biskop i Växjö 1824-46) som tog tag i saken och åtskilliga fina gamla medeltidskyrkor revs eller fick ändrad funktion. Bilden visar kyrkan i Älghult, Uppvidinge kommun, Kronobergs län. Älghult, som brukar benämnas Sveriges största socken söder om Dalälven, fick sin nya kyrka redan 1805. Den gamla kyrkan, som låg på andra sidan av den nuvarande vägen Lenhovda – Älghult – Grönskåra, revs och såldes på auktion. De timrade byggnader som fanns på den tiden var minsann inget som man körde till någon byggnadstipp. Nej, de återanvändes, och i fallet Älghult blev kyrkan återuppförd i grannsocknen Hälleberga. Den utgör nämligen stommen i bruksherrgården i det anrika glasbruket i Orrefors. Tänk om man kunde ta vara på dagens kasserade byggnadsvirke på detta ömsinta sätt!

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Älghults kyrka, Esaias Tegner, Hembygdens kyrka, Kulturspridaren, Smålands museum

26 apr 2012

Vad gör du med dina bilder?

– Hej, det var länge sedan. Hur står det till med dig?

– Åjovars, det är inte så dåligt, men det här pensionärslivet kan ju bli lite långrandigt när man har varit van vid att hålla igång.

– Det är likadant här. Vi är ju jämngamla du och jag så vi får väl slå ihop våra 70-årsdagar småningom.

– Apropå jämngamla, så hittade jag några bilder från byskolan därhemma. Du är med på en av dem, men jag höll inte på att känna igen dig.

– Tacka för det, men jag minns dig mycket väl från den tiden. Det bästa du visste var att klättra upp i höga granar.

– Kanske det, men sådant är jag inte så bra på nu längre. Nej, nu är det gamla bilder som gäller när jag fått gott om tid.

– Vad gör du med bilderna då?

– Jo, jag lika väl som du och de flesta andra med oss har lådor och album fulla med gamla bilder.

– Visst, det är porträtt, bröllop, fester, ja allt möjligt.

– Just det, och där finns gamla farmor och andra släktingar och vänner av alla de slag.

– Det kan ju vara roligt, men du sitter väl inte där och stirrar hela dagarna.

– Jo, faktiskt. Ibland. Men inte stirrar direkt. Jag försöker känna igen folk, ta reda på när bilderna är tagna och sedan på något vis förteckna hela rasket.

– Jaha, vad är det för nytta med det då?

– Nytta och nytta? Men kanske glädje. Mina barnbarn är vuxna nog att börja ställa frågor om det som en gång var.

– Så du menar att det är för deras skull som du lägger ner allt det här arbetet.

– Visst. Vad annars? Själv vet jag ju vilka personerna på bilderna är. Men barnbarnen vet inte. Och de vill veta.

– Det låter ju rätt förnuftigt. På det viset kan du alltså åstadkomma något slags släktkrönika i bilder.

– Ja, bilderna kan jag komplettera med egna minnen och mina föräldrars som de sporadiskt berättat för mig om sina äldre släktingar.

– Du har väl annat än bilder också i gömmorna?

– Visst, här finns brev, gamla lagfarter, arbetsbetyg och en massa sådana saker.

– Oj, det här kan ju bli något riktigt värdefullt för barnbarnen och kommande generationer. De kan ju sedan själva komplettera.

– Det är väl min förhoppning att det skall kunna bli så. Och bara för det har jag börjat släktforska i olika arkiv.

– För att komma längre tillbaka än dina egna bilder och minnen?

– Just det, och det roliga i sammanhanget är att ju mer jag håller på desto mera gripen blir jag av alla öden och händelser som rullas upp inför mina ögon.

– I sanning ett fantastiskt projekt för en vital pensionär!

– Javisst, varför börjar du inte själv?

Överallt finns ett mycket stort lokalhistoriskt intresse. Det visar sig inte minst i de långa rader av hembygdsböcker och sockenfilmer som producerats och fortfarande tas fram i oförminskad takt. Det märks också på deltagandet i kurser och konferenser som berör släktforskning. Möjligheter ges för den intresserade att lära sig ingångarna i det till synes snåriga källmaterialet i våra offentliga arkiv. Det är det källmaterialet som utgör allas vår historia.

Men även i hemmen finns omfattande källor till lokalhistorien och ofta blir det materialet allt mindre värt ju längre tiden går. Det beror i sin tur på att mycket blir liggande utan att någon förtecknar brev, namnger personer på bilder osv. Låt oss för all del slå vakt om det lokala historiska källmaterialet för att därigenom öka intresset hos nuvarande och kommande generationer. Alla behöver vi våra rötter och längtan att få veta mer kommer förr eller senare i livet. Då är det bra att någon i det förflutna ställt i ordning brickan så att det bara är att servera.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum nummer 1 januari-mars 1991

Naturligtvis har mycket vatten runnit under broarna sedan detta skrevs, något som vi får all anledning att återkomma till. Under de dryga tjugo år som gått har släktforskningen i allra högsta grad underlättats genom allt som Riksarkivet och andra publicerat på nätet. Samtidigt är datorn med tillhörande scanner snart var mans egendom med allt vad det innebär av att läsa in och sända gamla bilder. Men vad blir nästa steg och hur skall man kunna bevara det digitala arvet en längre tid medan teknikutvecklingen går allt snabbare?

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Hembygdsböcker, Sockenfilmer

22 apr 2012

Janne Schaffer och Ingmar Nordström

I förrgår morse tror jag det var. Av någon anledning slog jag på teven och hamnade mitt i en intervju med gitarristen Janne Schaffer, en musiker som jag alltid beundrat och lyssnat mycket till. Schaffer hade ett rakt och klart budskap vad gäller kultur i allmänhet och musik i synnerhet. Bland mycket annat uppmanade han landets alla kommuner att slå vakt om den kommunala musikskolan. Utan den har vi ingen plantskola för ett framtida svenskt musikliv. Mina tankar gick direkt till en mer än tjugo år gammal intervju som jag gjorde med en annan välkänd svensk musiker, nämligen Ingmar Nordström. Jag letade fram den, och så här var det då:

”Tänk om man fick uppleva den ljudvolym som landets samlade dansband åstadkommer när de brakar loss en lördagskväll.”

Ja, det är en önskan uttalad av en av vårt lands mest kända dansbandsledare. Dessutom menar Ingmar Nordström att lördagsdans är en speciell tradition hos oss. Den finns knappast på det sättet i något annat land.

”Dansat har vi alltid gjort. Våra far- och morföräldrar höll till i vägskälen och arbetarrörelsen ville ha dans och skoj efter sina möten.”

Ingmar Nordströms stora genombrott kom på Folkparksforum 1965 på Liseberg. Men dessförinnan hade givetvis mycket hänt.

”Min far var militärmusiker men han råkade ut för regementsindragningarna och erbjudandet att två musiker kunde få dela på en lön. Då hoppade han av, blev stumfilmsmusiker och reste med filmerna längs skånska järnvägar.”

Ingmar är alltså född skåning. Började redan som tioåring spela klarinett i en gossorkester. Sökte i sista klass i skolan in som musikelev vid regementet i Kristianstad och påbörjade där en gedigen utbildning på klarinett, trummor och fiol.

”Den 1 maj 1952 kom jag till I 11 som klarinettist, gav mig av till Stockholm, lyssnade på Thore Ehrling och Leif Kronlund på Skansen. Gick på akademien samtidigt som jag arbetade på Svea Livgarde. Drömde om en karriär i en symfoniorkester. Men drömmen förblev en dröm. Jag bildade familj och flyttade tillbaka till Växjö 1955.”

Det är nu som altsaxofonen kommer in i bilden. Ingmar startade det första dansbandet 1955 vid sidan av militärmusiken. En arbetsam men givande period stod för dörren.

”Jag var visserligen Sveriges yngste underofficer bland militärmusikerna och jag blev fanjunkare 1958. Men både dansmusiken och den seriösa musiken slet i mig. Jag spelade saxofonkonserter och försökte kombinera. Till slut gav jag upp och lämnade I 11 för gott 1966. Om jag ångrar mig? Nej, hade jag stannat hade jag nu varit landstingsanställd hos Musik i Kronoberg.”

Ingmar blir lite bitter. Han känner grämelse över vad han kallar bortdribblandet av den svenska militär-och blåsmusiken. Den stämplades alltför hårt som ärtsoppsmusik, menar han.

”Det är helt fel. Det finns inget ljuvligare att lyssna till än skickliga blåsare och glädjande nog är återväxten god. Det finns många begåvningar och de tas väl om hand, inte minst av de kommunala musikskolorna. Så det finns i alla fall en framtid.”

Ingmar har många episoder att berätta från I 11. En av dem är musikolympiaden i Holland 1954.

”Där fanns blåsorkestrar från hela världen. I 11- kåren hade förstärkts med fem pensionerade fanjunkare. Och vi vann, både i konsertmusik och i marschmusik. Det var en härlig känsla!”

Ibland kunde det hårda livet som militär-och dansmusiker leda till konfrontationer. Ingmar berättar om en lördagskväll i slutet av 1950-talet, då han spelat med sin dansorkester på I 11:s officersmäss till långt frampå småtimmarna.

”Jag blev lite sen, och jag skulle vara i tjänst på söndagen. Snabbt kom jag i vår stora amerikanska orkesterbil och dånade i sista minuten in på regementsområdet.  Jag hann i tid, men dagen efter var det dags för utskällning av regementschefen. Det var väl inte bara min entré som låg bakom. Bilen i sig väckte en hel del ont blod.”

Den första orkestern innehöll i stort sett regementskollegor och sättningen var traditionell med piano, bas, trummor, trumpet, trombon, alt-och tenorsaxofon. Småningom kom också en barytonsaxofon. Så såg det ut till 1962.

 

”Sedan kom el-basen och så hammondorgeln. Orgelns ton ersatte mycket, och fem blås blev tre. Trumpeten och trombonen försvann och vi skapade det ”sound” vi har idag.”

Ingmar Nordström vill spela god dansmusik för danslystna människor. Hans förebild är Baldakinen – restaurangen i Stockholm som en gång i världen lanserade tanken på svensk dansmusik, bra mat och ett rymligt dansgolv.

”Oléo i Växjö fungerar på det sättet, och där trivs vi. Där finns den rätta andan med den gamla publiken från parkerna, kanske lite lätt grånad men helt med på noterna.”

När folkparkerna kommer på tal blir Ingmar allvarlig.

”I mitten av 60-talet kom diskoteken och parkerna började tappa sin publik. Tyvärr berodde mycket av det på mellanölet. Sprit har alltid förekommit men mellanölet åstadkom något av en allmän flummighet. Sorgligt nog missade parkerna en hel generation besökare.”

Ingmar Nordström är evigt ung och tycker inte att det är någon skillnad mellan 50-talet och 80-talet när det gäller att spela.

”Ingen skall inbilla sig att diskoteken kan ersätta den levande musiken. Nej, det viktiga är att folk lär sig lyssna på god musik för att sedan dyka upp på dansställen där sådana som vi spelar. Det är i hög grad fråga om kontakt.”

Så vi får väl hoppas att han fortsätter i många år ännu, Ingmar Nordström, som inte för inte blev årets kronobergare 1986.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: I Värend och Sunnerbo, utgiven av Kronobergs läns hembygdförbund och Smålands museum 1989:2. Regementet I 11 i Växjö är nedlagt sedan många år, men byggnaderna har på ett förtjänstfullt sätt fått nytt liv med helt andra verksamheter.

 

Janne Schaffer och Ingmar Nordström är med största säkerhet inte de enda musiker som stöder de kommunala musikskolorna eller har fått sin första musikutbildning där. I början av 1990-talet ledde jag under ett par år ett projekt som gick under beteckningen Utvecklingsplan för Linnébygden och var förlagt till Älmhult. Bland mycket annat lät vi etnologiska institutionen vid Lunds universitet göra ett antal undersökningar. En grupp sysslade med just den kommunala musikskolan och drog den inte oväntade slutsatsen att utbildningen där lagt grunden för de kända rockband som fanns i och kring Älmhult på den tiden. En god lärdom för ansvariga politiker runt om i landet.

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Blåsmusiken, Folkparksforum 1965, Ingmar Nordström, Janne Schaffer

20 apr 2012

Sommartorka på torpet?

– Har ni varit på torpet i sommar?
– Javisst, det är vi ju varje år på semestern.
– Hur var det i år då?
– Jo, bättre än vanligt eftersom jag lyckades pricka in semestern under den där varma och torra perioden.
– Vad gjorde ni åt det då? Jag menar bo på ett torp och det är varmt och torrt. Du har väl blommor att vattna?
– Visst har jag det, och grönsaker också. Potatis och allt det där du vet.
– Hur gick det då?
– Jo, det blev ju knepigt eftersom brunnen sinade redan andra veckan och vi har långt till bäcken.
– Vad gjorde du då?
– Tja, det skall väl erkännas att blommorna vissnade bort, och tidigpotatisen hade inte så mycket under blasten. Vi fick ju lov att se till att vi hade dricksvatten. Men det är klart, det smakade ju inget vidare till slut, så vi började fylla dunkar när vi handlade inne i samhället.
– Kunde just tro det. Vet du förresten hur gammalt torpet är?
– Ja, huset lär vara byggt i början av 1860-talet och det är ganska välbevarat för att vara så gammalt. Men det är klart att vi har moderniserat invändigt. Man måste ju kunna leva anständigt även på semestern.
– Vet du något om människorna som bodde här en gång?
– Nej, inte ett dyft. Husets ålder har jag fått från den siste gamle bonden nere i byn. Det var förresten han som sålde det till oss på 1960-talet. Vi är ju stadsbor och har ingen gammal anknytning till bygden.
– Du skall vara glad som kan åka till samhället och hämta vatten och köpa mat. Och det drabbar dig inte ekonomiskt om potatisen torkar bort.
– Hurså, det kan ju alla göra.
– Visst, idag, ja, men hur tror du det var för människorna som bodde här för hundra år sedan?
– Det har jag inte funderat över så mycket. Men det var ju lika vackert då. Och så var det inte så mycket skog på åkrarna.
– Nu är du väl inne på fel spår i alla fall. Visst har landskapet förvandlats till oigenkännlighet, men jag talar om torkan.
– Jaha, du menar hur man fick tag i vatten.
– Visst, tänk dig torparfamiljen här torråret 1868. Kanske två vuxna, fem barn och några djur. Hur tror du de fick tag i vatten till alla när brunnen var torr?
– Tja, så långt har jag ju inte tänkt, men de kanske bar vatten från bäcken.
– Säkert gjorde de det. Och hur tror du åkrarna med deras magra skörd såg ut i torkan?
– Med tanke på min potatis kan det ju inte ha blivit så mycket.
– Nej, och hur tror du det blev under vintern som kom. Jag förmodar att du köper din potatis i snabbköpet i staden.
– Nu börjar jag förstå vart du vill komma, det lutade mot en vinter med dåligt med mat.
– Dåligt! Det blev ingenting alls! Inget fanns heller att köpa och förresten hade torparen inga pengar att köpa någonting för.
– Men vad gjorde de då? Och hur gick det för barnen?
– Tänk bort alla dina moderniteter ur huset, tänk dig jordgolv och en enkel eldstad. Och så ingen mat. Man fick givetvis klara sig på de smulor man lyckats bärga men i övrigt var det bara att svälta sig genom vintern.
– Vad hemskt, och här som är så vackert.
– Det vackra hade man säkert inget till övers för när det gällde att söka överleva. Småningom fick man nog slakta kreaturen och kanske även ta till det som skulle ha blivit utsäde till våren.
– Usch så hemskt! Tur att vi slipper uppleva det.
– Ja, du kan nog tacka din lyckliga stjärna för att du slapp vara torpare på 1860-talet. Och börja fundera på att emigrera eller hitta på något annat sätt att ta dig ur eländet för att skapa dig något drägligt för dina barn. Tänk på det nästa gång du sätter din tidigpotatis som du köper i staden. Och förresten, ta kontakt med hembygdsföreningen! Där finns många som kan berätta för dig hur man levde på sådana här ställen innan fritidsmänniskan började modernisera.
– Kanske det, det är tydligen en bra tid vi lever i nu.

 

Under 1800-talet hade landet en mycket kraftig befolkningsökning, som före industrialismen ledde till krav på nyodling på allt sämre jordar för att kunna försörja allt fler människor. Samtidigt drabbades landet regelbundet av missväxt som försämrade möjligheterna till en dräglig tillvaro. Året 1868 var ett sådant år. Torkan under sommaren gav ingen eller mycket dålig skörd, tillgången på drickbart vatten var den sämsta i mannaminne. Vintern bjöd på svält av ett omfång som var helt jämförbart med dagens teveförmedlade svältkatastrofer i tredje världen. Förtvivlade familjeförsörjare tog sina egna liv i desperation varefter de barnrika familjernas möjlighet att överleva var obefintlig. Katastrofen kunde mildras något genom utvandring till Amerika. Det var de mest företagsamma som utnyttjade denna möjlighet. Myndigheterna försökte även med nödhjälpsarbeten att lindra skadeverkningarna. Kanalbyggen och järnvägar blev för många räddningen. Hungeråren 1868-1869 var en av våra stora nationella katastrofer. På våra kyrkogårdar kan man träffa på små anspråkslösa gravvårdar som rests över svältkatastrofens offer. Det var främst barnen som drabbades.

 

Lars Thor

 

Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum nr 4 oktober-december 1989.

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Befolkningsökning, Hungeråren 1868-1869, Industrialism, Kanalbyggen

13 apr 2012

Åre – utvecklingsplan för ett svenskt rekreationsområde

För mängder av turistande svenskar och utlänningar är Åre ett begrepp. Under lång tid har det kontrastrika landskapet vid övre Indalsälven i västra Jämtland lockat och fascinerat. Varje år besöker många tusen människor området. Såväl vinter som sommar utnyttjas befintliga anläggningar av olika slag maximalt. En utbyggnad har länge ansetts nödvändig, och 1971 framlade de sakkunniga för planering av turistanläggningar och friluftsområden mm. sin utredning ”Åre – utvecklingsplan för ett svenskt rekreationsområde.”

 

Åreregionen

Åre är inte bara tätorten Åre nedanför Åreskutans sydsluttning. Begreppet Åre innefattar även orterna Duved, Storlien, Vålådalen, Kall och Bydalen. I själva verket måste man till Åreregionen räkna ett område om 7600 kvadratkilometer, vilket motsvarar 1/6 av Jämtlands läns yta eller inemot samma areal som Stockholms län. Rent administrativt sammanfaller denna yta med Järpens kommunblock, vars kommuner 1974 kommer att sammanläggas till en enda kommun.

 

Järpenblocket har ett vikande befolkningsunderlag. Enligt tillgänglig statistik har befolkningen minskat från 11977 invånare år 1950 till 9082 år 1970, en förändring i negativ riktning med nästan 3000 personer. Enligt prognosen i länsprogram 1970 kommer befolkningen år 1980 att ha nedgått till 7100 invånare, medan målsättningen i samma program är att 1980 ha 9000 invånare. Ser man till invånarsiffran i förhållande till ytan, finner man att Järpenblocket har drygt 1 invånare per kvadratkilometer. Motsvarande siffra för Jämtlands län och riket är 3 respektive 18.

 

Inom Järpenblocket finns sju tätorter, av vilka Järpen är den största med inemot 1500 invånare. I allmänhet ökar tätorternas invånartal genom inflyttning från den omgivande glesbygden. I länsprogram 1970 har tätorten Järpen klassats som regionalt tillväxtcentrum, vilket innebär att det mesta av vad den blivande storkommunen har att bjuda av kvalificerad service kommer att koncentreras dit.

 

Andelen sysselsatta i jordbruket är ca 30 % av den förvärvsarbetande befolkningen. Detta är en mycket hög siffra, särskilt om man jämför den med länets ca 17 % och rikets ca 5 %. Dessutom har Järpens kommunblock en åldersfördelning, där andelen äldre personer är väsentligt större än i länet som helhet. Detta pekar mot att en väsentlig del av jordbruken hålls vid liv av äldre personer och att en rad jordbruk kommer att läggas ned inom en snar framtid i brist på yngre personer som är villiga att överta driften. Slutsatsen blir att nya former av arbetstillfällen måste skapas om man önskar uppnå länsstyrelsens målsättning att behålla ungdomarna inom kommunblocket. Frågan är om Åreplanen visar vägen och levererar en patentlösning i sysselsättningens namn.

Åldersfördelning

 

Åreplanens intentioner

I början av 1880-talet öppnades järnvägen Östersund – Storlien. Därmed började turisterna komma till området, och under åren 1906-1907 utarbetades en utbyggnadsplan för Åre under ledning av ingenjör C O Rahm. Åre samhälle är i huvudsak uppbyggt enligt denna plan. Under 1900-talet har den starkt ökande turistströmmen medfört successiv utbyggnad inom de olika orterna. Den nu framlagda planen syftar till att åstadkomma stor ökning av möjligheterna att möta turisternas stigande efterfrågan på inkvartering, service och aktiviteter av olika slag.

 

Åreplanen är fortfarande ett omfattande aktstycke med sina 300 sidor text och 34 kartor i en särskild kartdel. Ett flertal utredningar ligger till grund för arbetet, som utgavs av jordbruksdepartementet (stencil Jo 1971:5). Både statliga och lokala myndigheter utreder för närvarande möjligheterna att genomföra planen. Utbyggnaden kommer troligen att föreslås ske i etapper.

 

Utbyggnaden berör orterna Åre, Storlien, Kall, Vålådalen samt Bydalen. Den nuvarande inkvarteringskapaciteten räknat i antal bäddar och storleken av den föreslagna utbyggnaden fördelar sig på följande sätt:

 

Inkvarteringstyp                      Befintlig kapacitet            Planerad utökning

hotell, pensionat                               2900                                       300

stugbyar                                                400                                     3900

vandrarhem o d                                   300                                       700

camping och husvagns-

platser                                                 1100                                     1400

totalt                                                   4700                                      6300

 

Fördelningen på de olika orterna är följande:

 

Område                                      Befintlig kapacitet             Planerad utökning

Åre-Duved                                           2300                                     4100

Storlien                                                1100                                       800

Vålådalen                                              700                                        500

Kall                                                         200                                        300

Bydalen                                                 300                                        600

Totalt                                                  4600                                       6300

 

Som framgår av tabellerna skall området fullt utbyggt få kapacitet att samtidigt låta 11000 besökare bo i området. Vidare framgår att den största utbyggnaden skall ske i tätorten Åre samt att utbyggnadsformen framför allt skall bli stugbyar. Denna senare satsning är resultatet av en intervjuundersökning rörande svenskarnas semestervanor man gjort i samband med planens utarbetande och som visar att turister i första hand efterfrågar prisbilliga anläggningar med många aktiviteter som inte kräver särskilt dyrbara investeringar men som däremot är arealkrävande. Mot denna bakgrund får även den ringa utbyggnaden av hotell och pensionat lov att ses. En del av hotellrörelsen i Åreregionen har idag ekonomiska svårigheter.

Utbyggnaden omfattar inte bara inkvarteringsmöjligheter. Vandringsleder måste upprustas, fritidsfiskets möjligheter förbättras. En ny vägsträckning mellan Åre och Kall över Åreskutans östsida föreslås, nya anläggningar inom- och utomhusidrotter krävs, konferenslokaler och restauranger måste anläggas osv. Alltsammans leder fram till en investeringskostnad om 151 miljoner kronor inklusive projekteringskostnader. Av denna summa faller drygt 1/3 på boendeanläggningar. Idrottsaktiviteter, vägar, vatten och avlopp drar även stora kostnader. I totalsumman utgår också kostnad för utbyggnad av Östersunds flygplats, eftersom en stor del av resandeströmmen beräknas komma att använda charterflyg. Järnvägsnätet anses ha kapacitet att klara en större persontransport än dagens.

 

Frågan är om ett förverkligande av Åre-planen skall kunna åstadkomma en sådan effekt på sysselsättningen att avfolkningen i Järpens kommunblock kan hejdas. I utredningen framhålls att antalet sysselsatta skulle komma att öka med 340 helårssysselsatta och 850 delårssysselsatta. Med en säsongsförlängning på ca fyra veckor skulle relationen ändras till omkring 600 helårssysselsatta och 600 delårssysselsatta. Under utbyggnaden, som beräknas ta omkring fem år i anspråk, skulle dessutom 450 personer komma att sysselsättas i anläggningsarbeten på heltid. Med tanke på den undersysselsättning som nu finns inom kommunblocket är det knappast troligt att enbart ett genomförande av Åre-planen skulle kunna förverkliga länsstyrelsens målsättningssiffra om 9000 invånare 1980. Säkert krävs även andra sysselsättningsformer, exempelvis industrietablering i Järpen.

 

 

Åreplanen och kulturminnesvården

Karta 7 i Åreplanens kartdel behandlar kultuthistoriska minnesmärken. Innehållet bygger på en redovisning som gjorts av landsantikvarien i Östersund. I textdelen presenteras några av de kulturhistoriska sevärdheterna. Redovisningen bygger på det material som framtogs i samband med förarbetena till den fysiska riksplaneringen samt på landsantikvariens personliga kännedom. Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering för den ekonomiska kartan hade vid tiden för Åreplanens uppgörande ännu inte nått Järpens kommunblock. Inte heller hade någon systematisk byggnadsinventering skett i området. Sålunda är redovisningen av kulturhistoriska minnesmärken ofullständig och delvis missvisande. Detta har framhållits i remissvaren av både riksantikvarieämbetet och landsantikvarien.

 

Så länge inte fullständig kulturhistorisk inventering förligger kan ingen helhetsbedömning av planens konsekvenser göras ur kulturhistorisk synpunkt. Felsatsningar och konflikter med fornminnen och kulturhistoriskt värdefulla byggnader och landskapsavsnitt inträffar lätt när detaljpenetrering och utvärdering saknas. Detta blir till en mycket allvarlig brist hos utredningen, eftersom denna har som ett av sina främsta mål att leda turister till sevärdheter utvalda att tillfredställa högt ställda anspråk.

 

Under 1972 har inventeringar startats inom delar av kommunblocket. Sålunda har en del av Åre socken byggnadsinventerats genom Jämtlands läns museum och fornminnesinventerats genom riksantikvarieämbetet. Vidare har länsmuseet utfört byggnadsinventering i Huså i Kalls socken. Inventeringarna visar klart det stora behovet av förnyad kulturhistorisk genomgång i fältet.

 

I princip ställer sig de kulturminnesvårdande organen positiva till en utbyggnad som medför att viktiga kulturminnen kan integreras i ett program som syftar till att leda besökare till sevärdheter av olika slag. Dock måste man hålla i minnet att Åre-regionen inte bara är ett naturlandskap utan att den kolossala kontrasten mellan vildmark och odlingsbygd är ett resultat av den mänskliga aktiviteten. Slummar kulturlandskapet igen, försvinner mäktigheten i totalintrycket. Det är därför nödvändigt att söka behålla odlingslandskapet även om det skall ske med konstlade medel. Bonden är den bäste landskapsvårdaren, och det vore därför en välgärning både för turismen och kulturminnesvården om bondens alltmer vikande inkomster kunde förstärkas med slantar från turismen. Detta sker bäst genom totalinventering av det äldre byggnadsbeståndet, där det framkommer vilka äldre hus som kan upprustas och hyras ut. Bönderna får därigenom en behövlig inkomstförstärkning samtidigt som kulturlandskapet får ett mindre antal främmande inslag i form av stugbyar. Att turister troligen hellre bor i äldre byggnader med ortens egen charm stärker denna tanke. En upprustning av det äldre byggnadsbeståndet innebär kanske en välgärning för turisterna och arbetsmarknaden.

 

Lars Thor

 

Ursprunglig publicering i Kulturlandskapet och tätorternas expansion. Samfundet för hembygdvård/LTs förlag. Stockholm 1973. 

Hur gick det sedan? Jo, Järpens kommunblock blev Åre kommun. Den kommunala administrationen finns i Järpen. Åre kommun har i princip behållit gränserna från tidigt 1970-tal. De gamla förväntningarna kom inte på skam, här bor enligt kommunens hemsida ca 10.000 människor. Och alla vet att turismen blomstrar. 

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars)

12 apr 2012

Kulturlandskapet

(Fler tankar från 1970)

Vi lever i ett landskap som genom människans aktivitet ständigt formas och omformas. Människan har under ett 10.000-årigt agerande efter den senaste istiden omvandlat det ursprungliga naturlandskapet till ett kulturlandskap. Överallt i vår omgivning ser vi resultatet av den mänskliga aktiviteten. Omvandlingen har givetvis haft olika styrka inom olika områden, men man kan klart konstatera att större delen av Sverige idag är ett kulturlandskap.

 

Den 10.000-åriga omvandlingsprocessen har inte bara medfört ett successivt ianspråktagande av naturlandskapet för omvandling till kulturlandskap. Kulturlandskapet självt har aldrig varit statiskt, utan befolkningsökning, kulturella strömningar etc. har ständigt gett landskapets innehåll ny prägel eller ändrad funktion. Omvandlingen har varit starkast och skett i ett alltmer accelererande tempo under de senaste 150 åren.

 

Före 1800-talets början levde de allra flesta människorna direkt av jordbruket. Den under 1800-talet begynnande industrialiseringen förändrade med ens människans villkor. En stark befolkningsökning ledde till övertryck på landsbygden, och ett jordbruksproletariat av torpare och backstugusittare uppstod. Många valde att flytta till industrierna, vilket medförde att städer och tätorter växte snabbt. I all hast uppförda arbetarkvarter visade att även städerna kom att hysa ett proletariat. Säkerhetsventilen i det hela utgjordes av emigrationen, främst till Nordamerika.

 

Under 1900-talet har människans villkor ständigt förbättrats medan industrisamhället i alltmer accelererat tempo fortsatt sin omvandling av kulturlandskapet. Siffror talar härvid sitt tydliga språk. Å 1800 hade 90 % av Sveriges befolkning sin försörjning i jordbruket. I dag är motsvarande siffra inte ens 10 %. Vi har övergivit jordbruket och blivit stadsbor på en mycket kort tid.

 

Vad innebär då strukturomvandlingen i samhället för kulturlandskapet, och i vilken ställning hamnar kulturminnesvården? Vi har ovan berört det alltmer accelererade tempot i omvandlingen. Detta innebär att kulturlandskapet ställs inför en radikalare omvandling än någonsin tidigare. I och med att vi klumpar ihop oss i allt snabbare växande tätorter överges glesbygden och det jordbruk som inte längre är lönsamt. Expansionen i tätort och ödeläggelsen i glesbygd är egentligen två sidor av samma problem i ett kulturlandskap i snabb förvandling. I glesbygden lämnas stora delar mycket värdefullt kulturlandskap att förslummas, skog planteras på åkrarna, och betesmarken växer igen. Fornlämningar, som tidigare framträtt i ett öppet och hävdat landskap, kommer snart att döljas i djup skog. I tätorterna ställs krav på mark för exploatering. Bostäder måste byggas åt de människor som flyttar från glesbygden. Vägar, industrier, skolor måste anläggas. Exploateringen går i de flesta fall ut över gamla kulturlandskap, där man blir tvungen att undersöka och ta bort exempelvis fornlämningar. I andra fall kan kulturhistoriskt värdefulla företeelser inläggas i grönområden och på så sätt bevaras i intim kontakt med det nya kulturlandskapet runt omkring.

 

De kulturminnesvårdande organen, riksantikvarieämbetet, landsantikvarierna och ett flertal museer, har genom samhällets snabba utveckling alltmer kommit att direkt medverka i planeringen. Denna medverkan har hittills mestadels varit bunden till de expanderande tätorterna där det gällt att genom analyser av kulturlandskapets beståndsdelar prioritera områden och objekt som skall bevaras för framtiden. Därest bevarande av fornlämningar, byggnader m.m. ej är möjligt, genomförs dokumentation och undersökning före borttagandet.

 

För att kunna hävda kulturminnesvårdens anspråk blir det i framtiden nödvändigt för de kulturminnesvårdande organen att ännu starkare engagera sig i samhällsplaneringen och samhällsdebatten. Den fortsatta expansionen i tätorterna förutsätter att de kulturminnesvårdande organen kommer in i planeringen på ett så tidigt stadium som möjligt och medverkar till att leverera underlagsmaterial för en så allsidig bedömning som möjligt av planområdena.

 

Inom civildepartementet pågår f.n. förarbeten för en fysisk riksplan. Fram till 1971 avser man att inventera landets resurser samt de markanspråk som i framtiden kan komma att ställas av olika intressenter. Riksantikvarieämbetet deltar genom landsantikvarierna och museerna i Stockholm och Göteborg i denna verksamhet. Syftet är att göra ett restriktivt urval av landets mest betydelsefulla objekt, miljöer och områden för att därmed klargöra vilka områden som ur kulturminnesvårdens synpunkt är nödvändiga att bevara för framtiden. Man får dock komma ihåg att det urval som nu göres ingalunda är slutgiltigt. Man måste ha möjlighet att ständigt ändra sig i det urval, som kanske på 1980-talet leder fram till ett mer slutligt ställningstagande i en samlad fysisk riksplan.

 

Medverkan i den fysiska riksplaneringen är mycket betydelsefull för de kulturminnesvårdande organen. Medverkan kommer att leda vidare in i olika plansammanhang och göra kulturminnesvårdens medverkan i såväl översiktlig som detaljplanering än mer självklar än den är idag.

 

Ödeläggelsen i glesbygd såväl som expansionen i tätort måste bevakas ur kulturminnesvårdens synpunkt vid planläggning. Att arbetet i expanderande områden ligger väl framme har redan belysts, men vad skall man göra med glesbygden, där kulturhistoriska miljöer av hög dignitet håller på att förlora sin ursprungliga prägel. Att begära ett fortsatt upprätthållande av kulturlandskapet i avfolkningsbygder är givetvis svårt, särskilt om det måste ske på konstlad väg. Man kan härvid på sin höjd utvälja ett antal för olika kulturepoker representativa områden över vilka bevaringsplaner får lov att upprättas. Å andra sidan kan den ständigt ökande fritiden hjälpa till att hålla delar av kulturlandskapet i hävd. Övergivna lantställen är redan på många håll begärliga fritidshus.

 

Det finns inom kulturminnesvårdens område en mängd miljömässiga värden att slå vakt om. Härvid gäller att dels se till att olika objekts vetenskapliga värde upprätthålls men också att ur en rent social synpunkt bevara objekt, miljöer och landskapsavsnitt som delar i människans invanda omgivning. Det är väsentligt att värdefulla äldre miljöer bevaras. De får människan att mera ”känna sig hemma” och förstå den kulturutveckling som lett fram till dagens samhälle.

 

Kulturminnesvården arbetar med ett mycket stort material. Den arbetar med hela kulturlandskapet, där de olika komponenterna måste bedömas både som enstaka företeelser och i den omgivning där de genetiskt hör hemma. Att skapa enhetliga regler för bedömning av värdet hos de äldre beståndsdelarna i det äldre kulturlandskapet är därför ett mål att eftersträva.

 

Lars Thor

 

Ursprunglig publicering i FYND nr 6 1970. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening. Göteborgs arkeologiska museum.

 

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Civildepartementet, FYND, Göteborgs arkeologiska museum, Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening, Kulturlandskapet, Landsbygden, Nordamerika

10 apr 2012

Kulturlandskap och samhällsplanering

(Tankar från 1970)

Kulturlandskap är ett begrepp som används för att beteckna det genom mänsklig aktivitet omvandlade naturlandskapet. Kulturlandskapet innehåller därför inte bara berättelsen om gamla ting utan även om nya.

 

Kulturlandskapet har successivt utbildats under de 10.000 år som förflutit sedan den senaste inlandsisen började vika undan och människan tog vårt land i besittning söderifrån. Överallt ser vi resultatet av den mänskliga omvandlingsprocessen, och man kan klart konstatera att den största delen av vår omgivning är ett kulturlandskap.

 

Omvandlingen från natur- till kulturlandskap har givetvis skett med olika styrka inom olika delar av vårt land. Vissa områden har alltid varit mer attraktiva än andra. Processen har dessutom ej varit knuten till att omvandla naturlandskap till kulturlandskap. Kulturlandskapet självt har aldrig varit statiskt, utan befolkningsökning, kulturella strömningar, administrativa omfördelningar etc. har ständigt gett landskapets innehåll ny prägel eller ändrad funktion. Omvandlingen har varit starkast och skett i ett alltmer accelererat tempo under de senaste 150 åren.

 

Kunskapen om de 10.000 åren ryms till 9/10 i landskapet självt. Arkeologer har under lång tid successivt ökat vår kännedom om tiden före 1000-talet e.kr.  genom utgrävningar, som dels haft rent vetenskapligt syfte, dels varit betingade av nödvändigheten att dokumentera gravar och andra anläggningar före exploatering. För tiden efter 1000-talet blir vår kunskap om människans agerande bättre, eftersom skriftliga källor kommer att stå till vårt förfogande. Lämningarna i själva landskapet blir naturligtvis också rikligare ju närmare vår egen tid vi kommer.

 

De arkeologiska fynden från gravar, boplatser, borgar och andra anläggningar ger oss en god bild av människans vardagsförhållanden. Vi kan även genom anläggningarnas spridning få en uppfattning om vilka delar av vårt land som koloniserats innan kristendomen bröt in och den s.k. medeltiden begynte. Genom jämförelser med kontinentalt material kan vi även bringas i kontakt med handelsvägar och politiska förhållanden. Vad vi däremot inte vet är hur många människor som befolkade det nuvarande Sverige under förhistorisk tid. Vissa uppskattade siffror kanske kan ge oss en ledning.

 

När medeltiden bröt in omkr. 1000 e,kr.  befann sig Europa i ett starkt uppsving, både ekonomiskt och politiskt. Vi vet att folkmängden ökade starkt och att städer grundlades och blomstrade. I Norden koloniserades sydsvenska höglandet, och det danska Skåne och det svenska Småland fick en allt större gränsbefolkning.  Omkr. 1350 drabbas så Europas blomstring av ett bakslag: pester härjar, bygder ödeläggs och en allmän despression tar sin början. De goda skånska jordbruksområdena torde inte haft någon högre grad av ödeläggelse. Däremot drabbades kanske de nykoloniserade områdena i norra delen av landskapet av en viss tillbakagång.

 

Senmedeltidens depression bröts i slutet av 1400-talet. En ny stark kolonisationsvåg tog fart, befolkningen ökade. Men ett större antal människor medförde jordhunger, eftersom jordbruket varit modernäringen allt sedan den yngre stenåldern bröt in. Detta ledde till att byar som fått sin fasta organisation redan under vikingatid fick ge plats för fler människor.  Hemmansklyvningar och nyodlingar blir från 1600-talet allt vanligare. Samtidigt som jordhungern steg kom mäktiga adelsmän att bilda säterier och avhysa gårdar och byar. Många herrgårdar i Skåne belyser hur denna process inneburit radikala omläggningar i kulturlandskapet.

 

Under 1800-talet kom människans villkor att helt förändras. Den största revolutionen sedan jordbrukets införande ägde rum: industrialiseringen. Därmed inleddes den omställningsprocess vi nu lever mitt uppi och som omskapar kulturlandskapet så radikalt.

 

I vårt land bor idag omkr. 8 milj. människor, år 1800 fanns knappt 2,5 milj. Vi kan våga gissa att siffran omkr. år 1500 var 1 milj. Går vi tillbaka till 1000 e.kr. fanns kanske bara ½ milj. människor. Dessa siffror kan ge en uppfattning om hur få människorna var under de 9000 år som utgör vår förhistoria. Under 1800-talet ökade den svenska befolkningen från knappt 2,5 till drygt 5 milj. trots att 1 milj. emigrerade ur landet och stannade borta under samma tid. Hela 1800-talet utgör ett samspel mellan folkökning, industrialisering och emigration. Spåren i kulturlandskapet är många.

 

Folkökningen under 1800-talet ledde till övertryck på landsbygden. Torparklassen och jordbruksproletariatet blev påtagliga realiteter. Många gav sig iväg till växande städer och samhällen, där de hoppades på arbetstillfällen. Många sögs upp av industrin, men åtskilliga kom att stå utan försörjning och dukade under. Hastigt uppförda arbetarkvarter kom att vittna om att det även fanns ett stadsproletariat. De mest företagsamma utav dem som kunde skrapa ihop nödvändiga pengar emigrerade, främst till Nord-Amerika.

 

Industrialiseringsprocessen har fortsatt under 1900-talet och tilltar alltmer i styrka. De 150 år som gjort människan till stadsbo har förändrat och förändrar ständigt vår tillvaro. År 1800 arbetade ca 90% av Sveriges befolkning med jordbruk. I dag är siffran inte ens 10%. Vi upplever hur de stora städerna växer sig allt större. Hela västra Skåne är på god väg att bli en stadsregion, där goda åkerjordar får ge plats för bostäder, fabriker, vägar och flygfält. Människorna överger det jordbruk som inte längre är lönsamt och bosätter sig i tätort.

 

Kulturlandskapet har radikalt förändrats under de senaste 150 åren och förändras idag och i framtiden allt starkare och snabbare. Två sidor av samma problem uppstår därvid. Vi får en stark expansion i tätorterna och en ödeläggelse i glesbygderna. Vill vi ha det så, eller tvingas vi till det? Hur stora delar av vårt äldre kulturlandskap kan och skall vi bevara? Skall framtidens kulturlandskap upplevas endast som städer, rationella jordbruk, skog och planerade fritidsområden? På de ställda frågorna kan inget generellt svar ges. Det går bara att peka på de åtgärder som idag vidtas i samhället.

 

Vårt boende, vår fritid, våra arbetsförhållanden o.s.v. regleras genom planering. Detta är dock ingen nyhet för vår tid. Redan den avslutande förhistorien kan uppvisa en långt driven samhällsplanering, där bytomter och åkermark anlades efter vissa normer och med fast angivande av ägoinnehav. Naturligtvis är dagens samhällsplanering oändligt mycket mer komplicerad än gårdagens. Detta beror givetvis på de ökade resurser som industrialiseringen ställt till människans förfogande. Men det beror även på det accelererade tempot i samhällsutvecklingen. Att planera vår miljö är idag ingen lätt sak. Det innebär ett stort ansvar, och många intressenter vill och skall ha ett ord med i laget.

 

Hur kan man i ett komplicerat samhällssystem förena begreppen kulturlandskap och samhällsplanering, då vi tidigare konstaterat att kulturlandskap är all påverkan på naturlandskapet genom människans agerande. Den äldsta stenålderns primitiva boplatser såväl som dagens atomkraftverk är delar av kulturlandskapet. Svaret på frågan måste bli att någon verkar för bevarande av äldre kulturlandskap och miljöer i nya.

 

Dagens planläggning utgår från en rad planinstitut, bland vilka regionplan och generalplan används för översiktlig planering. Region- och generalplaner bör vara ”rullande”, d.v.s. att definitiv ställning till de olika företeelserna i planen ej tas förrän detaljplan föreligger över t.ex. ett bostadsområde. Kommunerna handhar planeringen och innehar planmonopol.

 

Bland de många leverantörerna av underlagsmaterial till samhällsplaneringen finns det centrala organet för kulturminnesvården, riksantikvarieämbetet. Ämbetet bedriver sedan 1938 systematisk inventering av landets fasta fornlämningar, vilka utmärks på den ekonomiska kartan i skala 1:10.000. Största delen av syd- och mellansverige har fornminnesinventerats. I Skåne pågår inventeringen för närvarande.

 

Fasta fornlämningar är skyddade jämlikt lagen den 12 juni 1942 om fornminnen. Genom lagskyddet och utmärkningen på den ekonomiska kartan observeras fornlämningarna av planförfattare, som i samråd med landsantikvarierna i de olika länen och riksantikvarieämbetet kan komma fram till en lösning betr. fornlämningens framtid. Om riksantikvarieämbetet inte anser fornlämningen märklig, kan den få undersökas och borttagas på bekostnad av exploatören. Om fornlämningen betraktas som omistlig, kan den i plansammanhang förses med en betryggande omgivning och inkomponeras i grönområde. Även vissa märkliga byggnader åtnjuter lagskydd. Profana byggnader i enskild eller statlig ägo kan förklaras som byggnadsminnen resp. byggnadsminnesmärken. Alla kyrkliga byggnader är lagskyddade.

 

Fornlämningars och byggnaders lagskydd gör att en mycket stor del av vårt äldre kulturlandskap kan bevaras för framtiden. Målet för dagens kulturpolitik på detta område är dock ej att se till att ett antal fornminnen bevaras som minnesmärken eller objekt från en svunnen tid. Målet är i stället att bevara lagskyddade företeelser i ett stycke av den omgivning där de genetiskt hör hemma. Hur stor denna omgivning skall vara avgörs från fall till fall beroende på fornlämningens egen karaktär och karaktären hos det kulturlandskap som omger den. Ett exempel kan anföras.

 

Statens vägverk har sedan en tid tillbaka planer på att förse Simrishamnsregionen med en ny väg genom Österlen. Vägförvaltningen menade att vägen i sin norra del borde dras genom Brösarps södra backar, ett landskap som är helt unikt. Riksantikvarieämbetet och landsantikvarien i Kristianstad har med skärpa motsatt sig denna vägdragning i den ur det äldre kulturlandskapets synpunkt kanske känsligaste delen av Österlen. Ett antal fornlämningar i form av smärre bronsåldershögar ligger i den tänkta vägens sträckning. Fornlämningarna i sig är ej så märkliga att man kan motsätta sig ett borttagande av dem. I stället får man lov att åberopa aspekten på hela det äldre kulturlandskap som omger fornlämningarna. Brösarps backar är inte bara av intresse före kulturminnesvården. Även för de naturvårdande organen är det angeläget att bevara backlandskapet intakt.

 

Södra delen av Österlen vänder sig idag mot Simrishamn som centralort. Detta har medfört att Simrishamn dels låtit upprätta generalplan för själva tätorten och dels en s.k. utvecklingsplan för den omgivande landsbygden. Båda planerna är mycket ambitiöst utförda, och vad gäller generalplanen har riksantikvarieämbetet medverkat med specialinventering av fornlämningsmaterialet. Simrishamn har ett mycket stort ansvar när det gäller den framtida planeringen av Österlen, som utan tvekan rymmer ett synnerligen skyddsvärt stycke äldre kulturlandskap.

 

Bland alla dagens planinstitut saknar man en samlad fysisk riksplan. En sådan är i den accelererande samhällsutvecklingen nödvändig om inte ett flertal stora felsatsningar skall göras. Sedan 1967 pågår förarbeten för en fysisk riksplan, men denna kommer inte att vara något så när fullbordad förrän tidigast på 1980-talet. Förarbetena består i länsvisa inventeringar av anspråk på exempelvis mark och av resurser av exempelvis skogar och vatten. I ett senare stadium av arbetet räknar man med att sammanställa olika intressens anspråk och utifrån detta komma fram till konkreta planförslag.

 

Riksantikvarieämbetet medverkar genom landsantikvarierna i inventeringarna för den fysiska riksplaneringen. På planeringskartor i skala 1:250.000 redovisas län för län de märkligaste kulturminnena och kulturmiljöerna samt större områden med hög täthet av kulturminnen. För Skånes del har landsantikvarierna i Kristianstad och Lund genomfört inventeringen. Bland de större områden i Skåne som anses skyddsvärda märks Österlen och Bjärehalvön.

 

Det råder ingen tvekan om att kulturminnesvården har sin givna plats i dagens samhälls- och miljöplanering. Om vi inte i framtiden skall vistas i ett landskap bestående av tätorter, skogar, högmekaniserade jordbruk och välplanerade fritidsområden krävs att ett stycke av vår sedan länge invanda omgivning får ingå i miljöutformningen. Troligen är det nödvändigt för den stressade tätortsmänniskan att få komma ut inte bara till natur utan även till ett stycke äldre kulturlandskap, som i en eller annan form hålls i sitt under århundraden och årtusenden naturligt framvuxna skick. De kulturminnesvårdande organens aspekter på miljöutformningen är därför något som varje planförfattare bör medta som en naturlig del av sitt arbete. Innehållet i det äldre kulturlandskapet är väl värt att slå vakt om.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Skånes Hembygdsförbunds Årsbok 1970

 

Naturligtvis har mycket vatten runnit under broarna sedan jag skrev denna uppsats. Vid den tiden var Riksantikvarieämbetet fortfarande beslutande i alla fornminnesfrågor. 1976 lades beslutsrätten ut på länsstyrelserna sedan dessa fått en särskild tjänsteman, länsantikvarien. Senare har fornminneslagen och övrig lagstiftning inom kulturmiljövårdens område lags samman i kulturminneslagen. Den i uppsatsen omtalade riksplaneringen fick sitt första uttryck i den digra utredningen SOU 1971:75, Hushållning med mark och vatten. Civildepartementet.

By: seblo 1000 år kulturlandskap (Lars) Tags: Fornlämningars, Kulturminnesvård, natur- till kulturlandskap, Nord-Amerika, samhällsplanering
«‹ 11 12 13 14 ›

Den som söker ska finna

Kategorier

  • 1000 år kulturlandskap (Lars)
  • En enda värld (Margareta)
  • Från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf
  • Frihetens pris (Margareta)
  • Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars)
  • Turism – hållbara nöjen (Margareta)
  • Uncategorized
  • Varje generation måste bidra (Lars)
  • Vårt kollektiva minne (Lars)

Vi skriver om

Barack Obama Bengt Heintze Boda Carl von Linné Chicago Edward Hald Elme glasbruk Eric Åfors Erik Rosén Esaias Tegner Field Museum Fort Wayne Glasbruk Glas i centrum Glasriket Glassamling Godnattsaga Grön eld Hembygdens kyrka Ikaros nål Indiana Kronobergsboken Kronobergs län kulturlandskap Kulturspridaren Lake Michigan Legend i glas New York Orrefors Oxdjupet Prisma Rolf Sinnemark Sagan om Skräpkammaren Simon Gate Småland Smålands museum Strömbergshyttan Uppvidinge Upsala-Ekeby Vem är egentligen skyldig till vad Vicke Lindstrand Älghult Åforsgruppen Ångaren THOR Ångbåt

Kategorier

  • 1000 år kulturlandskap (Lars)
  • En enda värld (Margareta)
  • Från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf
  • Frihetens pris (Margareta)
  • Svensk glasindustri vid vägs ände (Lars)
  • Turism – hållbara nöjen (Margareta)
  • Uncategorized
  • Varje generation måste bidra (Lars)
  • Vårt kollektiva minne (Lars)

Vi som skriver

Januari 2012 startade Frommens Förlag och Thor Kommunikation en kulturblogg ”ArteusochThor” om kulturarv, glashistoria, konst, film och design m.m.

Efter många år inom musei-, förlags- och designvärlden kommer vi att skriva om och betrakta företeelser som tjusar och bedrar såväl öga som öra och övriga sinnen.

Meny

  • Integritetspolicy
  • Kontakt
  • Om bloggen
  • Om oss

Arkiv

© Arteus och Thor.se 2025
Powered by WordPress • Themify WordPress Themes