(Tankar från 1970)
Kulturlandskap är ett begrepp som används för att beteckna det genom mänsklig aktivitet omvandlade naturlandskapet. Kulturlandskapet innehåller därför inte bara berättelsen om gamla ting utan även om nya.
Kulturlandskapet har successivt utbildats under de 10.000 år som förflutit sedan den senaste inlandsisen började vika undan och människan tog vårt land i besittning söderifrån. Överallt ser vi resultatet av den mänskliga omvandlingsprocessen, och man kan klart konstatera att den största delen av vår omgivning är ett kulturlandskap.
Omvandlingen från natur- till kulturlandskap har givetvis skett med olika styrka inom olika delar av vårt land. Vissa områden har alltid varit mer attraktiva än andra. Processen har dessutom ej varit knuten till att omvandla naturlandskap till kulturlandskap. Kulturlandskapet självt har aldrig varit statiskt, utan befolkningsökning, kulturella strömningar, administrativa omfördelningar etc. har ständigt gett landskapets innehåll ny prägel eller ändrad funktion. Omvandlingen har varit starkast och skett i ett alltmer accelererat tempo under de senaste 150 åren.
Kunskapen om de 10.000 åren ryms till 9/10 i landskapet självt. Arkeologer har under lång tid successivt ökat vår kännedom om tiden före 1000-talet e.kr. genom utgrävningar, som dels haft rent vetenskapligt syfte, dels varit betingade av nödvändigheten att dokumentera gravar och andra anläggningar före exploatering. För tiden efter 1000-talet blir vår kunskap om människans agerande bättre, eftersom skriftliga källor kommer att stå till vårt förfogande. Lämningarna i själva landskapet blir naturligtvis också rikligare ju närmare vår egen tid vi kommer.
De arkeologiska fynden från gravar, boplatser, borgar och andra anläggningar ger oss en god bild av människans vardagsförhållanden. Vi kan även genom anläggningarnas spridning få en uppfattning om vilka delar av vårt land som koloniserats innan kristendomen bröt in och den s.k. medeltiden begynte. Genom jämförelser med kontinentalt material kan vi även bringas i kontakt med handelsvägar och politiska förhållanden. Vad vi däremot inte vet är hur många människor som befolkade det nuvarande Sverige under förhistorisk tid. Vissa uppskattade siffror kanske kan ge oss en ledning.
När medeltiden bröt in omkr. 1000 e,kr. befann sig Europa i ett starkt uppsving, både ekonomiskt och politiskt. Vi vet att folkmängden ökade starkt och att städer grundlades och blomstrade. I Norden koloniserades sydsvenska höglandet, och det danska Skåne och det svenska Småland fick en allt större gränsbefolkning. Omkr. 1350 drabbas så Europas blomstring av ett bakslag: pester härjar, bygder ödeläggs och en allmän despression tar sin början. De goda skånska jordbruksområdena torde inte haft någon högre grad av ödeläggelse. Däremot drabbades kanske de nykoloniserade områdena i norra delen av landskapet av en viss tillbakagång.
Senmedeltidens depression bröts i slutet av 1400-talet. En ny stark kolonisationsvåg tog fart, befolkningen ökade. Men ett större antal människor medförde jordhunger, eftersom jordbruket varit modernäringen allt sedan den yngre stenåldern bröt in. Detta ledde till att byar som fått sin fasta organisation redan under vikingatid fick ge plats för fler människor. Hemmansklyvningar och nyodlingar blir från 1600-talet allt vanligare. Samtidigt som jordhungern steg kom mäktiga adelsmän att bilda säterier och avhysa gårdar och byar. Många herrgårdar i Skåne belyser hur denna process inneburit radikala omläggningar i kulturlandskapet.
Under 1800-talet kom människans villkor att helt förändras. Den största revolutionen sedan jordbrukets införande ägde rum: industrialiseringen. Därmed inleddes den omställningsprocess vi nu lever mitt uppi och som omskapar kulturlandskapet så radikalt.
I vårt land bor idag omkr. 8 milj. människor, år 1800 fanns knappt 2,5 milj. Vi kan våga gissa att siffran omkr. år 1500 var 1 milj. Går vi tillbaka till 1000 e.kr. fanns kanske bara ½ milj. människor. Dessa siffror kan ge en uppfattning om hur få människorna var under de 9000 år som utgör vår förhistoria. Under 1800-talet ökade den svenska befolkningen från knappt 2,5 till drygt 5 milj. trots att 1 milj. emigrerade ur landet och stannade borta under samma tid. Hela 1800-talet utgör ett samspel mellan folkökning, industrialisering och emigration. Spåren i kulturlandskapet är många.
Folkökningen under 1800-talet ledde till övertryck på landsbygden. Torparklassen och jordbruksproletariatet blev påtagliga realiteter. Många gav sig iväg till växande städer och samhällen, där de hoppades på arbetstillfällen. Många sögs upp av industrin, men åtskilliga kom att stå utan försörjning och dukade under. Hastigt uppförda arbetarkvarter kom att vittna om att det även fanns ett stadsproletariat. De mest företagsamma utav dem som kunde skrapa ihop nödvändiga pengar emigrerade, främst till Nord-Amerika.
Industrialiseringsprocessen har fortsatt under 1900-talet och tilltar alltmer i styrka. De 150 år som gjort människan till stadsbo har förändrat och förändrar ständigt vår tillvaro. År 1800 arbetade ca 90% av Sveriges befolkning med jordbruk. I dag är siffran inte ens 10%. Vi upplever hur de stora städerna växer sig allt större. Hela västra Skåne är på god väg att bli en stadsregion, där goda åkerjordar får ge plats för bostäder, fabriker, vägar och flygfält. Människorna överger det jordbruk som inte längre är lönsamt och bosätter sig i tätort.
Kulturlandskapet har radikalt förändrats under de senaste 150 åren och förändras idag och i framtiden allt starkare och snabbare. Två sidor av samma problem uppstår därvid. Vi får en stark expansion i tätorterna och en ödeläggelse i glesbygderna. Vill vi ha det så, eller tvingas vi till det? Hur stora delar av vårt äldre kulturlandskap kan och skall vi bevara? Skall framtidens kulturlandskap upplevas endast som städer, rationella jordbruk, skog och planerade fritidsområden? På de ställda frågorna kan inget generellt svar ges. Det går bara att peka på de åtgärder som idag vidtas i samhället.
Vårt boende, vår fritid, våra arbetsförhållanden o.s.v. regleras genom planering. Detta är dock ingen nyhet för vår tid. Redan den avslutande förhistorien kan uppvisa en långt driven samhällsplanering, där bytomter och åkermark anlades efter vissa normer och med fast angivande av ägoinnehav. Naturligtvis är dagens samhällsplanering oändligt mycket mer komplicerad än gårdagens. Detta beror givetvis på de ökade resurser som industrialiseringen ställt till människans förfogande. Men det beror även på det accelererade tempot i samhällsutvecklingen. Att planera vår miljö är idag ingen lätt sak. Det innebär ett stort ansvar, och många intressenter vill och skall ha ett ord med i laget.
Hur kan man i ett komplicerat samhällssystem förena begreppen kulturlandskap och samhällsplanering, då vi tidigare konstaterat att kulturlandskap är all påverkan på naturlandskapet genom människans agerande. Den äldsta stenålderns primitiva boplatser såväl som dagens atomkraftverk är delar av kulturlandskapet. Svaret på frågan måste bli att någon verkar för bevarande av äldre kulturlandskap och miljöer i nya.
Dagens planläggning utgår från en rad planinstitut, bland vilka regionplan och generalplan används för översiktlig planering. Region- och generalplaner bör vara ”rullande”, d.v.s. att definitiv ställning till de olika företeelserna i planen ej tas förrän detaljplan föreligger över t.ex. ett bostadsområde. Kommunerna handhar planeringen och innehar planmonopol.
Bland de många leverantörerna av underlagsmaterial till samhällsplaneringen finns det centrala organet för kulturminnesvården, riksantikvarieämbetet. Ämbetet bedriver sedan 1938 systematisk inventering av landets fasta fornlämningar, vilka utmärks på den ekonomiska kartan i skala 1:10.000. Största delen av syd- och mellansverige har fornminnesinventerats. I Skåne pågår inventeringen för närvarande.
Fasta fornlämningar är skyddade jämlikt lagen den 12 juni 1942 om fornminnen. Genom lagskyddet och utmärkningen på den ekonomiska kartan observeras fornlämningarna av planförfattare, som i samråd med landsantikvarierna i de olika länen och riksantikvarieämbetet kan komma fram till en lösning betr. fornlämningens framtid. Om riksantikvarieämbetet inte anser fornlämningen märklig, kan den få undersökas och borttagas på bekostnad av exploatören. Om fornlämningen betraktas som omistlig, kan den i plansammanhang förses med en betryggande omgivning och inkomponeras i grönområde. Även vissa märkliga byggnader åtnjuter lagskydd. Profana byggnader i enskild eller statlig ägo kan förklaras som byggnadsminnen resp. byggnadsminnesmärken. Alla kyrkliga byggnader är lagskyddade.
Fornlämningars och byggnaders lagskydd gör att en mycket stor del av vårt äldre kulturlandskap kan bevaras för framtiden. Målet för dagens kulturpolitik på detta område är dock ej att se till att ett antal fornminnen bevaras som minnesmärken eller objekt från en svunnen tid. Målet är i stället att bevara lagskyddade företeelser i ett stycke av den omgivning där de genetiskt hör hemma. Hur stor denna omgivning skall vara avgörs från fall till fall beroende på fornlämningens egen karaktär och karaktären hos det kulturlandskap som omger den. Ett exempel kan anföras.
Statens vägverk har sedan en tid tillbaka planer på att förse Simrishamnsregionen med en ny väg genom Österlen. Vägförvaltningen menade att vägen i sin norra del borde dras genom Brösarps södra backar, ett landskap som är helt unikt. Riksantikvarieämbetet och landsantikvarien i Kristianstad har med skärpa motsatt sig denna vägdragning i den ur det äldre kulturlandskapets synpunkt kanske känsligaste delen av Österlen. Ett antal fornlämningar i form av smärre bronsåldershögar ligger i den tänkta vägens sträckning. Fornlämningarna i sig är ej så märkliga att man kan motsätta sig ett borttagande av dem. I stället får man lov att åberopa aspekten på hela det äldre kulturlandskap som omger fornlämningarna. Brösarps backar är inte bara av intresse före kulturminnesvården. Även för de naturvårdande organen är det angeläget att bevara backlandskapet intakt.
Södra delen av Österlen vänder sig idag mot Simrishamn som centralort. Detta har medfört att Simrishamn dels låtit upprätta generalplan för själva tätorten och dels en s.k. utvecklingsplan för den omgivande landsbygden. Båda planerna är mycket ambitiöst utförda, och vad gäller generalplanen har riksantikvarieämbetet medverkat med specialinventering av fornlämningsmaterialet. Simrishamn har ett mycket stort ansvar när det gäller den framtida planeringen av Österlen, som utan tvekan rymmer ett synnerligen skyddsvärt stycke äldre kulturlandskap.
Bland alla dagens planinstitut saknar man en samlad fysisk riksplan. En sådan är i den accelererande samhällsutvecklingen nödvändig om inte ett flertal stora felsatsningar skall göras. Sedan 1967 pågår förarbeten för en fysisk riksplan, men denna kommer inte att vara något så när fullbordad förrän tidigast på 1980-talet. Förarbetena består i länsvisa inventeringar av anspråk på exempelvis mark och av resurser av exempelvis skogar och vatten. I ett senare stadium av arbetet räknar man med att sammanställa olika intressens anspråk och utifrån detta komma fram till konkreta planförslag.
Riksantikvarieämbetet medverkar genom landsantikvarierna i inventeringarna för den fysiska riksplaneringen. På planeringskartor i skala 1:250.000 redovisas län för län de märkligaste kulturminnena och kulturmiljöerna samt större områden med hög täthet av kulturminnen. För Skånes del har landsantikvarierna i Kristianstad och Lund genomfört inventeringen. Bland de större områden i Skåne som anses skyddsvärda märks Österlen och Bjärehalvön.
Det råder ingen tvekan om att kulturminnesvården har sin givna plats i dagens samhälls- och miljöplanering. Om vi inte i framtiden skall vistas i ett landskap bestående av tätorter, skogar, högmekaniserade jordbruk och välplanerade fritidsområden krävs att ett stycke av vår sedan länge invanda omgivning får ingå i miljöutformningen. Troligen är det nödvändigt för den stressade tätortsmänniskan att få komma ut inte bara till natur utan även till ett stycke äldre kulturlandskap, som i en eller annan form hålls i sitt under århundraden och årtusenden naturligt framvuxna skick. De kulturminnesvårdande organens aspekter på miljöutformningen är därför något som varje planförfattare bör medta som en naturlig del av sitt arbete. Innehållet i det äldre kulturlandskapet är väl värt att slå vakt om.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Skånes Hembygdsförbunds Årsbok 1970
Naturligtvis har mycket vatten runnit under broarna sedan jag skrev denna uppsats. Vid den tiden var Riksantikvarieämbetet fortfarande beslutande i alla fornminnesfrågor. 1976 lades beslutsrätten ut på länsstyrelserna sedan dessa fått en särskild tjänsteman, länsantikvarien. Senare har fornminneslagen och övrig lagstiftning inom kulturmiljövårdens område lags samman i kulturminneslagen. Den i uppsatsen omtalade riksplaneringen fick sitt första uttryck i den digra utredningen SOU 1971:75, Hushållning med mark och vatten. Civildepartementet.
29 jun 2012
Ur brev till min mor
[slider]
Vasaparken i Stockholm. Skall vi säga 1925? Alltså bara ett par år innan Janne dog. Till höger Helga och vid sidan av henne barndomsvännen Maja. Två välklädda unga kvinnor, båda födda 1900, som ställer sig till fotografens förfogande. Båda flyttade från ett fattigt Småland 1916-1917 och etablerade sig i huvudstaden. Snacka om charlestonbrudar i en stad som ännu inte växt ur sin kavaj.
Betraktaren ser bara det som är, inte det som var. Han ser grunden efter det nedbrunna huset. Han ser ett modernt hus vars ena del tycks innehålla någonting äldre. Han ser ladugården som behållit sin gamla stil och form. Åkrarna – omgärdade av stenmurar – är ännu öppna och delvis brukade. Torpet har liv. Barn leker och en bil står parkerad invid jordkällaren.
Betraktaren söker sig bakåt i tiden med hjälp av brev från dem som en gång bodde och verkade här. Han finner levnadsvillkor, sorger och glädjeämnen som är en smula främmande för dagens generation. Han finner människor som lämnat en del av sina innersta tankar efter sig. Han flyttas tillbaka till sommaren 1926.
– Janne, hur är det med dig? Pojken, 14 år gammal, rör sig som om han vore betydligt äldre. Det ena benet sviker honom och han ramlar ihop på den öppna planen framför huset.
Det är inte första gången detta händer. Plågan har funnits en tid och det stora bekymret på torpet är hur det skall bli till hösten när Janne skall bege sig iväg den långa vägen till kyrkan för att börja sin konfirmationsläsning.
De var då fyra som bodde på torpet längst ut i kanten av den stora Älghults socken. Albert, en mager, idog och stundom vresig familjefar hade några år tidigare flyttat in som arrendator med hustrun Elisabeth och sönerna Gerhard och Janne. Elisabeth eller Betty, som hon kallades, var sin mans raka motsats. Liten, rundnätt och gladlynt. Det fanns ett tredje barn också, dottern Helga. Men hon var vuxen och hade flyttat till Stockholm för många år sedan.
Betty brukade säga att sönerna ärvt hennes lynne. Särskilt Janne som alltid var glad och positiv och som trots sin svåra sjukdom alltid höll humöret uppe. Helga brås på sin far, brukade hon också säga med glimten i ögat. Det var förstås inte illa menat. Mor och dotter hade nämligen livlig kontakt med varandra. Breven med poststämpeln Kianäs respektive Stockholm hopade sig i lådorna hos dem båda.
Under hösten 1926 blir Jannes plågor allt svårare. Den 19 november skriver Betty till sin dotter.
– Janne Har så ont i sitt ben så det kan du inte tro. Han har gråtit nu i två dar på sträck, och det är värst om nätterna. Vad tror du det kan vara. Det är så ledsamt. Vi har inte frågat doktorn men får lov att göra det.
Den annars så levnadsglada Betty beklagar sig ytterligare. Hon har själv varit sjuk och fått betala sina sjukhusavgifter med 57 kronor.
– Det är riktigt svårt nu för det är så mycket utgifter på hösten med skatter och arrende och utsäde och gödning och allt. Jag tänkte fråga dej om du kunde skicka en liten slant, bara en femma när denna månaden är slut. Men du har ju så liten lön nu så det är ju synd att be dig om något.
– Mor det gör så ont. Janne ropar i sena vinterkvällen medan Betty för pennan över brevpapperet med sin av hårt arbete märkta högerhand. Glasögon har hon inte haft råd med, så hon kisar med ögonen i det svaga ljuset från fotogenlampan. Brevet hon skriver med köksbordet som underlag är daterat den 5 december.
– Hjärtligt tack för brevet med pängarna som vi bekommit. Pappa fick dom till hjälp till Kronoskatten så dom var så välkomna så du skall ha hjärtligt tack kära barn, ävenså tack för tidningarna… …Nu skall jag tala om att vi varit till doktorn med Janne. I tisdags var vi åt Grönskåra, men han kunde inget göra åt värken utan han visade honom åt Wäxjö lasarett att få benet röntgenfotograferat för han trodde det var tuberkler, men det vet ju ingen, det tror inte vi, men han skall vara i stillhet en månad och så skall vi hålla benet varmt med ull och vadd. Det värker mest om nätterna, men nu i ett par nätter har han fått sova gott så vi väntar väl att resa åt Wäxjö än så får vi se ifall det bättrar sig, för resan är ju dyr och så får vi lov att lämna honom där några dar för annars blir röntgenplåten så dyr 20 eller 25 kronor. Men om han stannar som patient så får han det på samma betalning 2 kronor om dagen, det är ju så ledsamt och så vet du att pappa är färdig att se allt så svart jämt men vi skall ju hoppas det bästa för Janne.
Så nämner Betty att julgrisen slaktats och att hon ämnar sända dottern en låda med lite att smaka. Hon tillägger också att det är vackert väder, inte särskilt kallt men tillräckligt med snö för slädföre.
Julen 1926 blir inte särskilt lustig i torpet. Mat finns visserligen så det räcker, men oron för Janne präglar tillvaron. En svag tröst är allt arbete som måste utföras. På nyåret tar körningen i skogen vid och Gerhard – 17 år gammal – traskar dagligen den långa vägen till glasbruket i Björkshult där han arbetar som anfångare. De 30 januari skriver Betty återigen till Helga.
– Hjärtligt tack för paketet med brev och tidningar och så linimentet till Janne. Du må tro att det är riktigt ledsamt igen. Han var ute i tisdags och slet sig i ljumsken så det blev så ont så du kan aldrig tro. Han kan inte stödja något på benet nu utan får hålla sig mellan två stolar från sängen till spisen……Nu har jag smort med Sloans och det tycks ju dämpa värken något, han har också ganska hög feber. I går kväll hade han 38,8 men i morse var det normalt igen…..Det är en stor knöl i låret och den är hård som en sten när värken kommer men det är inte rött eller likt att vilja bryta hål. Jag är så förtvivlad för pappa vill inte kosta på något att ta honom till lasarettet. Jag tror inte han blir så gammal lille Janne. Han har tacklat av så han är så liten och mager och så har han ingen matlust.
– Mor, det är något som brister i låret. Janne föll ihop ute på gårdsplanen och modern fick dra in honom på en kälke. När han kom in var han alldeles omtöcknad – mor be Helga skicka några tidningar så jag har något att läsa nu när jag bara skall ligga och tiden blir så lång. Det är så roligt att läsa.
Lite längre fram skriver Betty åter ett kort men odaterat brev till Helga.
– Jag vill bara tala om för dig att lille Janne ligger på Wäxjö lasarett. Vi har fått telefonbud idag att doktorn vill tala vid oss om måndag så det blir väl slut med honom om han skall opereras.
Janne avled på vårvintern 1927, bara 15 år gammal. Det sades att han lidit av kräfta och att hans sista tid präglats av olidliga smärtor. Begravningen skedde helt stilla på Älghults kyrkogård. Gravstenen finns inte längre, den togs bort för många år sedan.
Betraktaren står där vid torpet i undran. Men han förstår att de dryga sju milen till Växjö lasarett var en närmast oändlig sträcka att frakta en dödssjuk 15-åring mitt i vintern på 1920-talet. Och så kanske en vresig fader med ont om pengar inte alltid lyssnade på en orolig moders önskningar. I övrigt fanns kanske inte så mycket att göra på den tiden ifall diagnosen var riktig.
Betraktaren ser barnen leka där borta vid det starkt förvandlade torpet. Hoppas deras föräldrar också skriver brev, muttrar han. Så deras barn får veta hur det är att bo långt ute i skogen.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum 1993 nr 2.
Den här uppsatsen är ett första försök att återge brevväxlingen mellan min mormor och min mor. Den tidigare publicerade uppsatsen ”Breven från Betty” är något av en fortsättning. Att den här inte kom först beror på att jag hittade den häromdagen i mitt sökande efter allt som publicerats genom åren.
Jag tänker ofta på mormor Betty i allt det överflöd vi omger oss med i våra dagar. Men, det finns en sak i vårt hem som jag kallar ”en hyllning till min mormor”. Det är den stora österrikiska vedspisen vi har i köket och på vilken vi lagar all mat nio av årets månader. Tänk om Betty, som levde utan elström och med den enkla vedspisen som värmekälla och matleverantör, hade haft vår spis. Det hade varit grejor det!