15 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Tiden

Det började lida mot vinter. En vår, en sommar och en höst hade Johannes vistats i staden vid bäckarna och sjön. Han hade lärt sig mycket och han hade än mer än förut kommit till insikt om vad han i och för sig visste förut. Det fanns nämligen en del människor som var goda och en del som var onda. Hittills hade Johannes för det mesta råkat ut för de goda människorna, men han förstod att de onda väntade på sin tur att stiga fram och visa sig för honom. ”Men, varför kämpa emot, låt dem komma”, brukade Johannes muttra för sig själv. ”Det onda går ändå aldrig att hindra”.

 

Vid den här tiden bekymrade sig Johannes för två saker. Den ena var allt det skräp som låg ute och som till stor del skulle komma att förstöras om det inte snart kom under tak. Den andra var hur skräpkammarens vårdare och ende invånare skulle klara vintern om han inte hittade en bostad med någon form av värme. Det senare bekymret var egentligen det viktigaste, men hittills hade ingen människa visat det ringaste intresse att hysa Johannes tills det blev vår igen. ”Åldermannen borde känna till min belägenhet”, sade han till sig själv ibland. Men så suckade han tungt och konstaterade att ingen rörde minsta finger för att hjälpa honom.

 

Egentligen hade han fel, för barnen tänkte på Johannes och var villiga att hjälpa honom så gott de kunde. De kom nästan varje dag och bar omkring skräp så gott de förmådde. En dag hade Minna med sig två stora fårskinnsfällar som hon fått med sig hemifrån och som hennes föräldrar sagt att hon skulle ge till Johannes. Fåskinnsfällarna var verkligen välkomna, och de höll den värsta kylan borta om nätterna.

 

På dagarna var kylan inte så besvärande eftersom Johannes hela tiden rörde på sig. Men så snart han stannade upp frös han, och då tänkte han gärna på kojan hemma vid sjön. ”Där gick det i alla fall att hålla varmt något så när”, brukade han säga. Ändå ville han inte företa sig den långa vandringen ända hem. Något sade honom att han skulle stanna och fortsätta med det han höll på med. Han kände spänningen växa inför det okända.

 

Johannes hade gått lös på den nya muren med skräp. Den här gången hölls inte sakerna samman av något rep. I stället var de stuvade på ett fiffigt sätt. Detta medförde i sin tur att han fick lossa dem en och en för att inte riskera att hela muren rasade samman. Nu, sent om hösten, hade Johannes hunnit en liten bit in i den nya muren. Där fanns till slut ett stort hål. Allteftersom han kom vidare fick han ytterligare ett bekymmer på halsen. Det var inte bara att bära ut sakerna. Hans önskan var att försöka ordna dem utomhus på samma sätt som de varit ordnade inomhus. Men det lyckades inte. Skräphögarna bara växte på ett oroväckande sätt utanför den gamla byggnaden. Barnen hjälpte till så gott de kunde, men de visste lika lite som Johannes hur de egentligen skulle bära sig åt.

 

Föremålen i den nya muren hade börjat ändra karaktär. Här fanns saker som Johannes inte kände till. Han förstod inte heller vad de skulle användas till. ”Skräpet måste vara urgammalt eller också är det någon som velat skämta”, muttrade han. Med stelfrusna fingrar tog han isär metallbitar som mestadels var små men inte verkade föreställa någonting. Han vände och vred på dem, men blev inte klokare för det.

 

En dag då det börjat snöa mycket kraftigt hade Johannes lyckats åstadkomma ett så stort hål i muren att han vågat krypa in en liten bit. Till sin förvåning upptäckte han då att han nästan var igenom hindret. Det var egentligen bara frågan om att lossa ett par metallstycken som satt lite hårdare fast än de andra. Johannes lyckades efter en stunds lirkande att få bort dem, och sedan var det bara att krypa ut på den andra sidan av muren. Han fick med sig ett bloss, och när han lyfte det upptäckte han till sin förvåning att där fanns ett stort rum. Det var tomt, och där fanns inget skräp. I gengäld kilade mängder av råttor fram och tillbaka. ”De skräms av ljuset”, muttrade Johannes för sig själv när han kommit över den förvåning han kände.

 

Nu fanns det bara en sak att göra för Johannes, nämligen att krypa tillbaka samma väg han kommit för att hämta fler bloss att lysa sig med. När han väl gjort det kröp han genom muren för andra gången, gick in i rummet och placerade ut blossen för att kunna se ordentligt. Det visade sig att rummet var stort, mycket större än Johannes kunnat ana vid det första besöket. Och vad bättre var – det fanns en enkel eldstad i ett hörn av rummet. Nu tycktes det ena problemet inför vintern vara löst. Med hjälp av eldstaden skulle Johannes kunna hålla den värsta kylan borta.

 

De närmaste dagarna använde Johannes till att städa och ordna i sitt nyfunna utrymme, som han nu kallade tomrummet. Sedan han väl kommit på plats hade han upptäckt att det i tomrummets bortre ända fanns ytterligare en mur med skräp. Men det bekymrade inte Johannes – åtminstone inte just nu. Han tyckte nämligen att han fått det rätt bra ordnat inför vintern och att han nu fick all tid i världen att i lugn och ro sortera skräpkammarens allt märkligare innehåll.

 

Nu gällde det att skaffa något att elda med för att hålla kylan och fukten borta från tomrummet. Eftersom det inte fanns någon användbar ved sneglade Johannes ibland på skräphögarna utanför huset. Det låg nära till hands att bära in gamla spadar och vagnsdelar för att omvandla dem till värme i den enkla eldstaden. Men efter mycket grubblande lyckades Johannes motstå frestelsen. I stället gav han sig ut i skogen utanför staden och bar hem gamla nedfallna grenar som han fick nödtorftigt torra innan de med fräsande ljud fattade eld i den gamla spisen.

 

Johannes funderade mycket över det återstående bekymret inför vintern. Skräpet där utanför dörren blev i allt sämre skick för var dag. Resultatet av allt funderandet över problemet blev att Johannes avlade ett nytt besök hos åldermannen för att klaga sin nöd. Den här gången blev han inte särskilt vänligt bemött. ”Vad gör det om skräpet ligger utomhus en vinter”? Hade åldermannen frågat med snäsig röst. ”Det kan väl inte bli så mycket sämre än det är nu”?

 

Så var det med den saken. Johannes gick hem igen till tomrummet. Han var nu fast besluten att inte bära ut en enda sak till förrän det blev vår igen. ”Till dess får det väl bli som åldermannen sagt”, muttrade han. ”Men till våren skall jag visa alla hur det har gått, och då får väl åldermannen och hans rådsgubbar ta sitt ansvar. Nu har jag talat om hur det står till och det får väl räcka så länge”.

 

Trots vintern och trots att Johannes inte bar ut något mer skräp kom barnen som vanligt. Minna var full av beundran inför tomrummet och menade att det säkert föreställde en riddarsal och att mäktiga män hållit rådslag innanför skräpkammarens murar. Johannes dämpade entusiasmen hos den lilla flickan genom att säga att han inte alls trodde på någon riddare men att det var någonting underligt med skräpet i den mur där han gjort ett stort hål. ”Metallbitar utan funktion tyder på rikedom, men riddare och rådslag…nej, nej”, sade Johannes.

 

En sak skrämde barnen en smula, nämligen råttorna. ”Men”, försäkrade Johannes, ”de är inte det minsta farliga. I stället vill de vara nära människorna och man kan lära dem olika nyttigheter”. Och sedan berättade Johannes för barnen om sina upplevelser tillsammans med råttorna i huvudstaden.

 

Johannes hade redan nått framgång i sina försök att förmå råttorna att genomföra vissa uppgifter. Det gamla tricket att skrämma de små djuren lyckades förträffligt. Så snart de blev rädda kom de hemspringande med svansarna i vädret. ”En dag skall jag ta med mig råttorna till hönshuset och se hur de reagerar där, men först skall jag lära dem fler saker och samtidigt ta reda på vart de helst kilar när de försvinner från tomrummet”, tänkte Johannes.

 

”Finns det inga råttor hemma hos dig vid sjön”? frågade Minna en kall dag då hon och de andra barnen hjälpte Johannes att bära hem ved från skogen. Johannes blev förvånad över frågan, men så började han tänka efter. ”Jo faktiskt”, sade han till slut, ”det finns råttor hemma vid sjön, men de tycks vara av ett annat slag än råttorna här och i huvudstaden”. Johannes avbröt sitt resonemang och började fundera. ”Råttorna hemma vid sjön”, fortsatte han till slut, ”uppträder på ett annat sätt. Jag har aldrig upplevt att det gått att lära dem någonting eller få dem att komma nära människor. De har heller aldrig samlats till flockar som här utan bara visat sig en och en”.

 

Johannes tystnade åter och tänkte efter. ”Det var konstigt”, muttrade han, ”men det här har jag aldrig funderat över förut. Varför brydde vi oss aldrig om råttorna därhemma när vi var små? Och varför visade de sig aldrig om vintern? Kanske var det för kallt och kanske hade de ingen annanstans att ta vägen än till hål i marken. Men varför kom de aldrig in i grottan”?

 

Johannes och barnen bar hem den hopsamlade veden och tände en brasa i den gamla spisen i tomrummet. Efter en stund föll Johannes än en gång i djupa tankar och för barnen verkade det som om han somnat. Minna lade varsamt en fåskinnsfäll över hans axlar där han satt, och några av barnen åtog sig att hålla brasan vid liv. De övriga roade sig med att jaga bort råttorna från tomrummet.

 

Johannes var i tankarna åter hemma vid sjön. Det var vinter, men barnen hade ändå envisats med att gå till grottan. Isen låg tjock på sjön under djup snö. Det var inte särskilt kallt, men himlen doldes av tjocka moln. Barnen låtsades att det var krig i världen och att deras föräldrar dödats av kringstrykande soldater. De kurade ihop sig i grottan och sökte värme från varandra så gott de kunde. Men alla fick inte plats, några måste lämna grottan och ta sin tillflykt någon annanstans. De som gick ut fick krypa in under snötyngda granar, men de var inte nöjda med det utan kom tillbaka till grottan och menade att de som var där inne kunde gå ut så att de kunde bytas om att vistas under granarna.

 

Det var då snöstormen bröt ut. Den började med sakta vindilar som jagade yrsnön över isen på sjön. Sedan tilltog vinden, och allt kändes kallare. Snödrivor bildades snabbt, och granarna erbjöd knappast något skydd längre. Det dröjde inte lång stund förrän alla barnen trängdes i grottan igen. Men nu var det inte tal om att någon skulle gå därifrån. De samlades alla, de var vänner inför en gemensam fara. Ingen kom på tanken att försöka ta sig hem igen.

 

Snart syntes inte sjön längre. Snön vräkte ner och bildade en fullständig ridå. Barnen täckte grottans ingång så gott de kunde med grenar och andra saker som de hade till hands. Men kölden gick inte att stänga ute, den hårda vinden låg på och trängde in genom springorna mellan stenblocken i grottan.

 

Flera barn började gråta, och några sade att det varit fel av dem att låtsas att det var krig i världen. ”Det här är mycket värre än krig”, snyftade en liten parvel, ”jag vill hem till min mamma, för där är det varmt, och det är inte alls några kringstrykande soldater som tagit henne ifrån mig. Jag fryser, titta på mina fingrar, de är vita, och jag har svårt att röra dem”. Den lille parveln lutade sig mot axeln på en flicka som var lite större än han själv.

 

Vid det här laget förstod Johannes att något måste göras och att det måste göras snabbt. Själv hade han börjat tappa känseln i såväl fingrar som tår och förmådde inte mer än att söka få grottans ingång tätare med hjälp av de sista kvistarna på golvet. I det ögonblicket, då de flesta snyftade och alla var beredda att ge upp, fick Johannes höra en röst. Den fanns inom honom, och den var mycket stark. Johannes förstod att ingen annan än han själv uppfattade budskapet.

 

”Jag är Tiden, det är jag som för era liv framåt mot det obevekliga slutet”, sade rösten. ”Jag ger aldrig tillbaka, jag bara tar, sekund för sekund, timma för timma, dag för dag. Många har bett mig stanna, ännu fler har sökt förmå mig till det, men jag ger aldrig med mig. Nu borde ni förstå vad saken gäller. Er tid är ute, ni skall inte komma ur grottan, det enda som återstår är den både fruktansvärda och sköna död som det innebär att frysa ihjäl”.

 

Rösten tystnade, och Johannes insåg sanningen. Ingen av dem hade en möjlighet längre, särskilt som vinden tilltog än mer. Flera av barnen hade redan fallit i djup sömn. Johannes kände hur hans förtvivlan nådde en gräns han inte kunde uthärda. ”Är du kvar”? Skrek han med uppbjudande av sina sista krafter och förstod samtidigt att inget av de andra barnen hörde honom. ”Om du är kvar, så är jag en av de många som vill förmå dig att göra det omöjliga, att vrida dig, Tiden, tillbaka”. Mer än så orkade inte Johannes, även han föll i djup sömn.

 

Johannes vaknade av att Minna ruskade hans axel. Han hörde henne skrika hysteriskt att han var död och att några av pojkarna skulle springa efter hjälp. När Johannes till slut sömndrucket började skaka på huvudet blev Minna genast lugn och bad pojkarna stanna. ”Han lever”, ropade hon, ”han lever”.

 

Ja, Johannes levde, men han var ordentligt omtöcknad. Det här var andra gången som barnen fått honom att i drömmen återvända till barndomen med alla dess minnen. Det barnen upplevt i grottan i snöstormen var alltigenom sanning, och Johannes kunde inte än i denna dag förstå vad som hänt. Barnen hade inte alls dött, de hade vaknat hemma så friska och sunda som om de aldrig varit med om det hemska mötet med döden. ”Tiden”, muttrade Johannes där han satt sömndrucken och insvept i fårskinnsfällen, ”Tiden måste ha tagit fasta på min bön och vridit sig själv tillbaka några timmar. Är det alltså möjligt att rubba hans obevekliga inställning? Kan det ske igen”?

 

Nu blev barnen återigen oroliga för Johannes och trodde att han mist förståndet där han satt och muttrade för sig själv. Men Johannes hade inte mist förståndet. ”Tiden är det mäktigaste som finns”, sade han liksom han talat till sig själv. ”Det gäller kanske bara att bli hans vän och vinna hans förtroende. Om jag möter honom igen, så hoppas jag att det blir under trevligare omständigheter än i snöstormen hemma vid grottan”.

 

Fortsättning: Fogden drar söderut 
By: Tags: , ,

14 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Pergamenten

Sommaren började lida mot sitt slut. Johannes gick omkring i sin skräpkammare och gnolade. Han var glad eftersom han ett par veckor tidigare lyckats lösa ett problem. Det gällde den kompakta mur som funnits framför honom tidigare under sommaren. Med barnens hjälp hade han nämligen lyckats få ut det mesta av muren, och nu låg alltsammans samlat i prydliga högar utanför det stora huset. Men trots framgången var det något som förbryllade Johannes. Det fanns någonting i hela den här historien som han inte riktigt förstod.

 

Muren hade bestått av saker som liksom hade flätats i varandra. Där hade funnits ett långt, långt rep som slingrat sig kring trasiga skrin, kantstötta lerkrukor, rester av plogar, ben från gamla stolar och kläder som möglat eftersom de legat hårt tryckta mot det fuktiga jordgolvet. Johannes hade börjat med att knyta upp repets ena ände. Sedan hade han försiktigt lösgjort sak efter sak, och han hade uppmanat barnen att vara försiktiga när de bar ut de olika föremålen. Repet hade han samlat upp efter hand och format det till en rulle. Rullen hade snabbt blivit mycket stor.

 

Den första dagen hade alla arbetat med glatt sinne. Den andra dagen hade det gått lite trögare eftersom man inte tyckt sig komma någonstans. På den tredje dagen, då reprullen blivit så stor att man tvingats bära ut den i dagsljuset, hade saker och ting börjat hända. Skräpet hade inte längre legat så tätt packat, och repet hade inte hållit ihop de olika sakerna lika hårt som förut. Allting hade verkat mycket lösare och slappare, och rätt som det var hade slutändan på repet kommit fram. Johannes och barnen hade då till sin förvåning funnit att repet varit knutet kring en stor kista som var gjord i ek.

 

Så snart barnen burit ut de sista sakerna som funnits i den stora muren hade Johannes löst upp repet kring kistan och med darrande händer börjat öppna den. Barnen hade samlats omkring honom med förväntansfulla miner, och ett par av pojkarna hade viskat något om guld och skatter. De var helt inställda på att skräpkammarens hemlighet höll på att avslöjas. Men så hade de tittat bakom den plats där den stora muren funnits och förstått att den församlade skaran bara börjat sitt arbete. Bakom kistan fanns nämligen en ny mur av skräp, och den muren var ännu större än den man just arbetat sig igenom.

 

Till slut hade Johannes öppnat kistans lock och så många som kunnat och fått plats hade stirrat ner i det gamla välbyggda föremålet. Besvikelsen hade dock blivit stor när alla insett vad kistan egentligen hade för innehåll. I stället för guld och skatter hade man funnit en bunt gamla pergament. Johannes hade tagit upp dem med varsam hand och bläddrat bland dem med andaktsfull min. Han hade bläddrat länge alltmedan barnen blivit alltmer otåliga. ”De här pergamenten än skrivna på ett mycket gammalt språk”, hade Johannes till slut muttrat medan han eftertänksamt stängt kistans lock igen.

 

Det var alla de här sakerna Johannes gick och tänkte på trots att han gnolade och verkade glad och tillfreds med livet. I själva verket var han djupt bekymrad eftersom de gamla pergamenten berättat om saker han inte väntat sig. Där stod bland mycket annat att läsa att bara jämmer och elände väntade den som försökte ta sig längre in i skräpkammaren. Där stod också att läsa att en kung, som för mycket länge sedan gästat staden vid bäckarna och sjön, uttryckt sitt missnöje med att folket i staden gjorde sig av med sina uttjänta saker genom att bara ställa in dem i skräpkammaren. Men vad ännu värre var, där stod att en biskop en gång gästat staden och fått huvudet avhugget. Huvudet skulle sedan ha slängts längst ner i skräpkammarens källare eftersom folk tyckt att om något var skräp så var det biskopens huvud.

 

Johannes funderade och funderade. Skulle han gräva vidare bland skräpet eller inte? Skulle någon form av förbannelse drabba honom om han fortsatte? Var allt det här verkligen värt allt besvär han lade ner? Mitt i allt funderandet tittade han då och då på alla skräphögarna som låg runt den gamla byggnad som hyst dem så länge. I det läget tog Johannes ett beslut. Han tog pergamentsbunten under armen och gick ner till staden. Han hade bestämt sig för att söka upp åldermannen och be om råd i den kinkiga fråga han blivit ställd inför.

 

Så kom det sig att Johannes en sensommarkväll stod på stadens torg, och i det här läget tvekade han en smula. Visserligen låg åldermannens hus framför honom, men han hade något slags känsla av att det var såväl fel tidpunkt på dygnet som alltför ringa ärende han hade att framföra. Det började skymma, och åldermannen var måhända upptagen av viktigare ting än att med hjälp av Johannes stava sig igenom pergament skrivna på ett ålderdomligt språk.

 

Men så repade Johannes mod och gick med beslutsamma steg fram till åldermannens dörr och bankade hårt på den. Dörren öppnades av tjänaren, som anlade en min som om han undrade vad Johannes var för figur som bankade på så här sent på kvällen. Men så ändrades minen när tjänaren kände igen skräpkammarens invånare. Ett försök till leende syntes på hans läppar och Johannes ombads att stiga innanför dörren. Tjänaren försvann en kort stund, och när han kom tillbaka var han betydligt vänligare till sinnes än förut. Johannes bjöds välkommen och lotsades in till åldermannen som satt på en stol insvept i en fårfäll framför en muntert flammande brasa.

 

Johannes slog sig ner bredvid åldermannen och undrade i sitt stilla sinne om han skulle våga framföra sitt ärende. Men efter en stunds funderande repade han mod och tog fram den digra bunten med pergament som han burit innanför sina slitna kläder. Ett efter ett lade han pergamenten framför åldermannen samtidigt som han berättade vad som stod skrivet på dem. Åldermannen lyssnade utan att avbryta, och han tycktes bli alltmer uppmärksam och förvånad ju mer han fick höra.

 

”Detta är märkligt”, muttrade åldermannen sedan han fått höra allt vad Johannes hade att berätta. Han stirrade in i elden och verkade på något sätt att söka repa mod innan han fortsatte. ”En anfader till mig lär någon gång för länge sedan ha berättat för min farfar om en kista med några gamla dokument i. Någon skall ha ställt in kistan i skräpkammaren och bundit ett rep om den. Denne någon lär ha varit mycket noga med att det skulle vara svårt att komma åt dokumenten och för den sakens skull bundit ihop en massa skräp som han lagt framför kistan. Det måste vara just den kistan som du har hittat”.

 

Åldermannen tystnade och stirrade allt intensivare in i elden. Även Johannes satt tyst och han kände sig minst sagt obehaglig till mods. Samtidigt förstod han att han nu kommit långt in i skräpkammaren och att han nått fram till saker som ingen nu levande invånare i staden varit med om att ställa dit. Tanken svindlade. ”Det är döda mäns och kvinnors skräp jag nu håller på att bära ut”, tänkte Johannes medan han funderade på hur han skulle kunna fortsätta samtalet.

 

Som om åldermannen läst Johannes tankar började han muttra något om vilda anfäder. Han muttrade också något om att allt som ställts in i skräpkammaren under tidernas lopp minsann inte var sådant som man ville bli av med. Ibland hade det i stället rört sig om saker som man velat gömma, och sedan hade man spritt ut rykten att det spökat i skräpkammaren för att kunna hålla folk därifrån. Johannes kände ilningar utefter ryggraden när han hörde detta. Åldermannen visste tydligen mer om skräpkammarens innehåll än han velat påskina.

 

Så satt åldermannen tyst, och hans tystnad varade en lång stund. Johannes trodde att han somnat. Men så lyfte plötsligt den gamle mannen sitt huvud och tittade Johannes djupt i ögonen. Hans minspel utstrålade djupt allvar. ”Det där med biskopens huvud kan vara sant”, sade han. ”Det finns nämligen en gammal tradition som säger att en biskop kom hit på den tiden då våra förfäder trodde på de gamla gudarna. Biskopen ville kristna alla som han mötte. Men förfäderna slog ihjäl honom, och man lär ha undrat över vart hans huvud tog vägen. Javisst, det är klart att man slängde det i skräpkammaren. Den bör ju ha funnits redan på den tiden”.

 

Åldermannen tystnade åter. Han satt länge och stirrade in i den slocknande elden. Johannes trodde återigen att den gamle mannen somnat. Så var det dock inte. ”Johannes, är du kristen, tror du på Gud”? Frågan kom helt plötsligt och rösten som ställde den var mycket svag.

 

Johannes blev bestört. Detta var absolut inget som han väntat sig. Han kom sig inte ens för att svara. Åldermannen vände blicken mot sin besökare, och blicken visade att han förstått vilka problem han skapat. ”Det är en fråga om förtroende mellan oss”, löd fortsättningen. ”Jag har aldrig kunnat beröra det här med någon annan, men dig litar jag på. Det är nämligen så att jag aldrig kunnat bli någon god kristen, och nu när jag snart skall dö måste jag finna någon form av frid. Inför vår biskop och våra präster har jag alltid varit tvungen att förställa mig och låtsas vara troende. Allt det där har varit en roll som jag varit tvungen att spela på grund av mitt höga ämbete. För vem eller vilka av stadens invånare hade velat ha en ålderman som förnekat Gud och prästerskapet”?

 

Åldermannen tystnade åter. Elden framför honom hade nu brunnit ner, och det var bara det svaga ljuset från glöden som gjorde det möjligt för Johannes att se konturerna av den gamle mannens ansikte. Johannes trodde återigen att åldermannen somnat, men så vände stadens ledare än en gång ansiktet mot sin gäst. ”Svara mig Johannes”, bad han, ”finns Gud”?

 

Nu var det Johannes som blev sittande tyst en lång stund. Efter en del funderande beslöt han sig för att göra den gamle mannen till viljes och besvara frågan. ”Nej”, sade han sakta, ”jag har ingen gud, jag har bara mig själv. Jag är lyckligast så, för då behöver jag inte fundera över vad som skall hända den dag jag dör. Jag blir till aska och så är alltsammans över. Om jag trodde på Gud skulle jag bara få en massa bekymmer med allt det där som prästerna söker tuta i de fattiga om synd och ånger. Själv försöker jag leva ett ärligt liv, och jag struntar i vad andra tycker och tänker om mig”.

 

Åldermannen reste sig nu upp för första gången sedan Johannes kommit. Vid det här laget var nästan mörkt i rummet, men Johannes kunde ändå ana att den gamle mannen darrade av rörelse. ”Johannes”, sade han, ”du har just gjort mig en stor tjänst. Jag har funnit ännu en människa som inför en annan vågar förneka det som så länge varit ledstjärnan för hela vår värld. Om någon präst hört oss denna kväll skulle vi båda ha råkat illa ut. Låt oss därför tills vidare glömma vårt samtalsämne”.

 

Åldermannen sjönk åter ner på sin stol. Johannes förstod att det var dags men han hejdades av en svag röst. ”Skräpkammaren är en märklig plats”, hörde han åldermannen närmast viska fram. ”Du skall vara rädd om den och dess innehåll, för det som finns där hittar du ingen annanstans. Det var därför som jag bad dig att komma till staden och ta hand om skräpet. Det måste ordnas upp, och du måste för din del våga gå vidare. Jag vet kanske vad som väntar dig, men det är ännu inte dags att berätta om det. Om jag gjorde det skulle du kanske tveka i högre grad än vad du gör nu. Gå i stället upp på kullen till din vilostad och bered dig för en ny arbetsdag”.

 

Johannes reste sig än en gång men hejdades åter. ”Har du varit framme vid hönshuset? frågade åldermannen. Naturligtvis svarade Johannes ja, och han kunde då urskilja ett roat leende på åldermannens läppar. ”Du skall inte vara rädd för hönshuset”, löd fortsättningen. ”Hela den byggnaden och alla dess invånare är egentligen ett enda stort skämt”. Nu kände Johannes att han inte riktigt förstod. ”Vem äger hönshuset och vem ger hönsen mat”, dristade han sig att fråga. Men han fick inget svar. Åldermannen satt åter tyst i mörkret, men till slut sade han, fortfarande i road ton, att det fick Johannes fråga rävarna om.

 

När nu Johannes för tredje gången bröt upp blev han inte hejdad. Tjänaren visade honom vägen ut, och när han steg ner på torget fann han det tomt och ödsligt. Det var bara i fogdens hus som det brann ljus, och därifrån hörde glada skratt. Fogdens beryktade festande var i full gång. Med pergamentsrullen tätt tryck intill sig halvsprang Johannes till skräpkammaren.

#next_pages_container { width: 5px; hight: 5px; position: absolute; top: -100px; left: -100px; z-index: 2147483647 !important; }

By: Tags: , ,

13 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Främlingarna

Kungen i huvudstaden kände att han fick allt fler problem på halsen. Inte nog med att han tvingades fundera över vad som hände på andra sidan haven eller vad kammarherrarna hade för sig när han inte var närvarande. Nej, nu hade människor i allt större skaror börjat flytta in till huvudstaden från landsbygden. De som kom mötte föga förståelse för sin situation. De som bodde i huvudstaden kallade dem nämligen för främlingar och ville inte släppa in dem i någon form av gemenskap.

 

Ansvaret för främlingarna vilade på kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Kammarherren kände både maktlöshet och förtvivlan. Nöden var nämligen stor bland främlingarna, och det fanns givetvis inga pengar som kunde användas till att lindra nöden hos de människor som kom till huvudstaden med hopp om att finna arbete och försörjning. Alla som kom motades efter hand ut till usla bostäder i huvudstadens utkanter. Där fick de stanna i väntan på besked om de var välkomna till någon syssla eller ej. De allra flesta fick beskedet att ingenting fanns att hämta. Vad som sedan hände var det egentligen ingen som visste.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga gick av och an i sitt ämbetsrum. Han ställde en rad frågor, men han fick aldrig några svar. Det fanns ingen som visade minsta lust att dela hans bekymmer, och naturligtvis var finanskammarherren den som var svårast att få kontakt med. Där fanns bara snäsiga svar att hämta när kammarherren för gamla sjuka och fattiga någon enstaka gång dristade sig att föra på tal att det fanns en värld utanför det trygga hus där kammarherrarna förbrukade sina liv.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga fortsatte att ställa sina frågor. Varför kom det så många människor från landsbygden till huvudstaden? Löd den viktigaste frågan. Svaret visste han redan, men han upprepade ändå frågan med stor envishet. De många och långa krigen tillsammans med flera års missväxt gjorde att det var ont om mat. Detta var något som även invånarna i huvudstaden tidvis fått känna av. Människorna ute på landsbygden svalt samtidigt som de ville ge sina barn en dräglig framtid. Därför sökte de sig till en plats där det redan fanns gott om folk som hade en god tillvaro och slapp svälta. De som redan hade gott om mat och andra tillgångar kunde ge med sig av sitt överflöd till andra, löd resonemanget.

 

Men så enkelt var det egentligen inte. Det förstod även kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Människorna var inte skapta att ge varandra tröst. I stället stötte de ifrån sig dem som var avvikande och som inte var på jämställd fot med dem som arbetat sig fram till en trygg tillvaro. ”Människorna är inte bättre än djuren”, suckade kammarherren när han kommit så här långt i sina resonemang. ”Skillnaden är bara den att vi tappat pälsen och rest oss på bakbenen. Vi är beredda att slå ut dem som inte håller måttet, och vi sparkar gärna på dem som redan ligger ner. För oss invånare här i huvudstaden finns bara två alternativ. Antingen måste vi ta hand om människorna från landsbygden eller också måste vi hindra dem från att över huvud taget komma innanför stadens gränser”.

 

Kammarherren fortsatte att fundera. Ännu var det sommar, det visste kammarherren såväl som alla andra. Men det skulle komma en vinter. Och vintern bjöd på umbäranden för alla dem som hade dåliga bostäder och var utan försörjning och mat. Efter ännu fler funderingar beslöt sig kammarherren att ta upp saken med kungen nästa gång alla samlades för överläggningar. Men han hade inget hopp om gensvar eftersom kungen alltid satte propparna i öronen så fort det var tal om pengar och utgifter.

 

Nästa fråga som kammarherren ställde sig hade han definitivt inget svar på. Vad skulle kunna hända om alltför många främlingar kom till huvudstaden? Och vad skulle kunna hända en kall vinterdag när det över huvud taget inte fanns någon mat åt alla de människor som verkligen behövde något att äta?  Kammarherrens steg blev allt snabbare där han gick fram och tillbaka i sitt ämbetsrum. Han kände sig förvisso både maktlös och förtvivlad. Givetvis hade han fler frågor att ställa sig. Men han vågade inte eftersom svaren inte stod att finna.

 

Kungen samlade återigen sina kammarherrar för den vanliga överläggningen. Alla gamla slitna ärenden ältades, och innan det var dags för kammarherren för gamla sjuka och fattiga att ta till orda satte kungen som vanligt propparna i öronen. Ingenting hörde han, och efter en stund sov han. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga framförde trots allt småningom sitt ärende, men det fanns ingen kung som lyssnade till det viktiga budskapet. I stället tog finanskammarherren som vanligt över diskussionen och frågade ironiskt varifrån man skulle ta pengarna för att lindra nöden hos främlingarna. Eftersom inget svar fanns på den frågan, så avstannade all diskussion.

 

Den här gången struntade kammarherren för gamla sjuka och fattiga att följa med de övriga kammarherrarna till krogen efter överläggningen med kungen. I stället gick han till sitt ämbetsrum där han tog av sig sin ämbetsdräkt och letade fram en omgång slitna kläder som han gömt i en skrubb. Så illa klädd hade kammarherren för gamla sjuka och fattiga aldrig varit förut. Men han fann sig tillrätta i sin ovanliga utstyrsel och gav sig med långsamma steg mot huvudstadens utkanter. Hans avsikt var att själv bilda sig en uppfattning om hur främlingarna hade det i sina usla bostäder.

 

Under sin långsamma vandring drog kammarherren en gammal och uttjänt huvudbonad över pannan för att inte bli igenkänd av någon när han drog genom gatorna. Vid det här laget liknade han mest en tiggare, och ingen skulle i sin vildaste fantasi kunnat gissa att det var en av kungens kammarherrar han mötte. Ju längre kammarherren gick ut ifrån staden desto glesare låg husen. Till slut var han långt utanför huvudstaden, och han kände inte igen sig. Så här långt borta hade han aldrig varit förut.

 

Kvällen kom, men trots att det fortfarande var sommar började kammarherren känna sig frusen. Varför förstod han inte, men han drog de trasiga kläderna så tätt intill sig han någonsin kunde. Han gick allt fortare för att kunna hålla värmen, och småningom kände han sig en smula bättre till mods. ”Det gäller att inte ge upp”, tänkte han medan han i allt snabbare tempo sökte bli av med den obehagskänsla som det innebär att känna sig kall och frysa.

 

Till slut, i halvmörker, nådde kungens kammarherre för gamla sjuka och fattiga en av de numera alltför många platser där främlingarna höll till. Den första människa han mötte var ett litet barn som stod framför ett eländigt skjul och grät. Den lille var alldeles uppgiven av gråt, och kammarherren, som givetvis inte hade några egna barn, stannade och undrade vad det hela handlade om. Nu, i halvskummet, upplevde han något han bara hört talas om, något som rörde honom djupt in i hjärtat.

 

”Jag är hungrig”, sade det lilla barnet, och kammarherren kunde uppfatta att barnet snarast hickade fram orden. ”Jag vill ha något att äta”. Barnet satte sig ner och försökte torka sina tårar, men det hjälpte inte, för det kom ständigt nya tårar. Kammarherren stod helt stel. ”Vad är detta? tänkte han medan han försökte göra sig själv så liten som möjligt för att undgå upptäckt. ”Vad händer med barnet om det inte för något att äta? fortsatte han sitt nu nästan hysteriska resonemang. ”Kommer barnet att svälta ihjäl, eller vad händer? Vi som är vana vid att få mat på bestämda tider trots dåliga statsfinanser kan ju inte fatta varför man inte får mat när man är hungrig”.

 

Nu blev det så att kammarherren i det närmaste fick svar på sina frågor. Ut ur det eländiga skjulet kom nämligen en kvinna, som var mager och verkade åldrad i förtid. Tydligen var hon barnets mor eftersom hon gick fram och tog den lille i famnen. ”Såja”, sade hon helt stilla medan hon kramade sitt barn. ”I morgon skall vi tillsammans med flera andra gå till huvudstaden och fråga kungen om han kan ge oss något att äta. Kungen har ju så gott om pengar att han skulle kunna ge oss lite av sitt överflöd”.

 

Den lille fortsatte sitt snyftande och kröp ihop i moderns famn. ”Jag vill ha mat nu”, sade han medan han fortsatte att torka sina tårar. De båda drog sig in i skjulet, och kammarherren såg dem inte mer. Kammarherren gick därifrån, och han kände att även han hade tårar i ögonen. Han behövde inte se mer. Han förstod hur det stod till hos främlingarna.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga tog av sig den slitna huvudbonaden och gick med raska steg mot huvudstaden. Nu spelade det inte längre någon roll om han blev igenkänd. Han styrde stegen direkt till slottet, och han hade bara en sak i huvudet, nämligen att det nu var dags att prata allvar med kungen. Väl framkommen bankade han hårt på slottsporten. Efter en stund öppnades en lucka i den stora porten och en tjänare tittade ut med skrämd blick. ”Vem är du och vad vill du”, lydde den fråga som till slut ställdes.

 

Kammarherren kände att han måste tygla sin begynnande vrede. Med darrande röst bad han att få tala med kungen. Tjänaren som stirrade ut genom luckan såg framför sig en luggsliten figur som påstod sig vara kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Efter att ha stirrat en stund till och konstaterat att den luggslitna figuren ingalunda kunde vara en så förnäm herre, stängde han luckan med en suck som kunde uppfattas som något av ett jaså.

 

Den som är arg och besviken ger inte upp så lätt. Det gjorde inte kammarherren heller. Han bankade igen, och han bankade hårdare än förut. ”Jag vill träffa kungen”, skrek han. Men ingen svarade, ingen lucka öppnades mer. Kammarherren bankade igen, och han bankade länge. Till slut gled han av ren utmattning ned på knä framför porten och höjde händerna mot himlen. ”Jävla kung”, skrek han allt vad han orkade, ”jag vill se dig i ögonen och få reda på vad du tänker om alla främlingar som är på väg”. Men inget hände. Kammarherrens röst ekade längs slottets murar och dog ut.

 

Mörkret var totalt denna sommarnatt. Varken stjärnor eller måne lyste genom de tjocka moln som vilade över huvudstaden. Kammarherren reste sig till slut på darrande ben och upptäckte hur mörkt det egentligen var, och han undrade hur han skulle kunna hitta hem. Då upptäckte han något mycket märkligt. Det var en skugga och ett bloss som liksom frigjorde sig ur mörkret i backen nedanför slottet. Den underliga företeelsen närmade sig, och kammarherren kände sig minst sagt olustig. Till slut var blosset framme hos honom, och han kunde nu se att blosset hölls av en man i prästkläder.

 

De båda stod helt nära varandra med blosset emellan sig. ”Jag skall lysa din väg hem denna mörka natt”, sade skepnaden i prästkläder. Kammarherren lade märke till att skepnadens ansikte var genomskinligt och att hans fötter inte nådde marken. Ingen sade något, skepnaden vände och svävade nedför backen med blosset i handen. Kammarherren kunde inte längre styra sin vilja. Han bara följde efter och fann snart att han gick längs stadens stenbelagda gator med blosset framför sig. Ingen människa syntes. Alla dörrar var stängda och alla fönster var mörka.

 

Snart stod de båda framför kammarherrarnas hus. Skepnaden med blosset hade stannat, och han vände sig nu mot kammarherren för gamla sjuka och fattiga. ”Det du gjort denna kväll har varit styrt av dina känslor”, sade han med djupt allvar i rösten. ”Du har all heder av det du gjort”, löd den minst lika allvarsamma fortsättningen. ”Men om du fortsätter så här retar du kungen så till den milda grad att han låter hugga av ditt huvud. Det är bara du som förstår främlingarna och deras belägenhet, ingen annan. Var därför försiktig. Framtiden behöver dig”.

 

Skepnaden började förlora sina konturer. Snart upplöstes den i tomma intet och blosset slocknade. Kammarherren stod ensam kvar på gatan i det kompakta mörker som rådde, uppvaknad ur något som liknat en dvala och darrande av skräck. ”Kom tillbaka”, skrek han. ”Förklara vad du menar”. Men ingen svarade. För andra gången denna kväll dog kammarherrens röst ut i ett eko. På skälvande ben lyckades han ta sig uppför trappan till det hus där han bodde och verkade tillsammans med sina ämbetsbröder. Blöt av svett nådde han till slut sitt enkla sovrum och väl inkommen där kastade han sig på sin säng och somnade tvärt. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga sov länge, och han sov den goda sömn som bara förunnas den som inte plågas av hunger eller tandvärk.

 

Fortsättning: Pergamenten 
By: Tags: , ,

12 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Båtarna

Fogden var förtjust i fester. Det visste alla. Han hade också funnit en mycket speciell plats att vistas på tillsammans med sina soldater när det gällde att äta och dricka gott. Det var en plats dit ingen av stadens invånare vågat sig i mannaminne, en plats där det sades att det spökade. Alla föräldrar i staden vid bäckarna och sjön varnade sina barn för den platsen från deras späda år.

 

Alltsammans handlade om ett stort och mycket förfallet slott som låg på en udde en bra bit från staden. Ingen visste vem som en gång i världen bott i slottet eller vad det använts till. Man gissade på allt från en mäktig kung till troll som skulle ha roat sig med att kasta ut stora stenar på udden om nätterna. Hursomhelst fanns fortfarande slottets tjocka stenmurar kvar och rykten sade att ett och annat rum fortfarande hade tak.

 

Fogden hade förälskat sig i slottet på udden i sjön av speciella skäl. Redan den första våren i staden hade fogden ridit runt sjön tillsammans med sina män. De hade sett skräpkammaren där den låg uppe på kullen, de hade passerat hönshuset, och de hade ridit länge längs sjön på närmast obefintliga stigar mellan gamla och delvis döda alar. Till slut hade de nått fram till udden där det gamla slottet låg halvt gömt i snår av hassel och björk.

 

Liksom i förundran över att något sådant kunde finnas hade fogden stigit av hästen och gått fram till slottet. Även hans män hade stigit av och följt efter sin herre. Tillsammans hade de öppnat den förfallna porten och gått in på borggården. Där hade de stannat och beundrat de välbyggda murarna vars krön var bevuxna med gamla förvridna buskar.

 

”Vad är detta? hade fogden frågat. ”Och varför är alltsammans övergivet? Det här hade egentligen varit den bästa platsen för oss. Varför såg inte kungen till att detta blev vår bostad? Men förresten”, fogden hade stannat här i sin tankegång. Han hade insett att kungen omöjligt kunnat känna till platsen. Han hade också, efter viss funderande, insett att detta inte var någon bra plats att bo på eftersom det var alldeles på tok för långt till staden.

 

Vi det här laget hade fogden stått länge i sina egna tankar medan hans soldater hade börjat undra en smula över hur det egentligen stod till med deras herre. Men så, helt plötslig, hade fogden brustit ut i skratt, och han hade skrattat så länge att soldaterna börjat fråga sig om han mist förståndet. Som om fogden förstått vad hans soldater funderat över hade han lugnat sig, ställt sig på en sten och med hög röst förklarat att det här var den bästa tänkbara tillflyktsorten i både krig och fred. Soldaterna hade tittat på varandra och undrat vad fogden egentligen menat, men ingen hade frågat någonting.

 

Så kom det sig att fogden och hans män började betrakta det övergivna och förfallna slottet som sin egendom. Vid ett tillfälle frågade fogden åldermannen varför ingen bodde i slottet, men åldermannen svarade inte. Han såg bara förskräckt ut och bytte hastigt samtalsämne. Fogden förstod att ämnet var ömtåligt, och han frågade inte mer. I stället lyssnade han några gånger på invånare i staden som med avsky talade om slottet på udden i sjön. Fogden förstod att ingen ville bege sig dit, och det räckte för honom.

 

Sedan fogden och hans män ridit några gånger bort till slottet insåg de att vägen runt sjön var alldeles för tidsödande och besvärlig. Därför började fogden fundera på möjligheten att ta sig sjövägen till sin tillflyktsort. Resultatet av funderingarna blev att fogden befallde sina män att bygga båtar. De skulle bygga så många båtar att de alla kunde färdas från staden till slottet och därmed slippa att låta hästarna ta sig förbi hönshuset och de döda alarna. Vad fogden lät bli att berätta för sina män var att han skrämdes av hönshuset och dess invånare.

 

Framemot hösten det första året började så fogdens män att bygga båtar. Virket lurade de till sig av såväl köpmän i staden som bönder på landsbygden. Inget fick ju kosta någonting, så det gällde givetvis att stjäla så mycket som möjligt. Det dröjde inte många dagar innan båtarna var färdiga. En vacker eftermiddag låg de förtöjda sida vid sida vid mynningen av den ena bäcken. Det handlade om välbyggda båtar som hade såväl åror som segel.

 

Nu var det så att fogden aldrig satt sin fot i en båt. Tursamt nog var några av hans män vana vid sjön. Det var därför de kunnat bygga båtarna. De hade vuxit upp vid kusten nära huvudstaden och i sin ungdom deltagit i såväl båtbyggen som djärva seglatser. Ett par av dem hade till och med arbetat som timmermän ombord på stora fartyg på väg till främmande länder.

 

Fogden inspekterade sin nybyggda flotta där den låg vid den stora insjön. Naturligtvis hade många av stadens invånare i nyfikenhet samlats för att få en skymt av den begivenhet som innebar att fogden för första gången gick ombord. Men fogden ville inte ha några åskådare eller nyfikna stadsbor som tittade på. Därför röt han till ordentligt, varefter skarorna av nyfikna skingrades och var och en gick hem till sitt.

 

I skymningen gick alla till slut ombord. Fogden såg rädd ut. Hans ben darrade betänkligt när han steg i den största båten. De mera sjövana soldater log i smyg när de såg hur deras ledare tog ett krampaktigt tag i relingen och på knäna hasade sig till farkostens mitt. Där satte han sig på en bräda, och alla såg att han var vit i ansiktet av skräck.

 

Båtarna lade ut den ena efter den andra. Eftersom det blåste friskt kunde man använda seglen och låta årorna vara. Nu var fogden inte fullt lika rädd som förut, och de av männen som var i samma båt kunde se hur färgen gradvis återvände i hans ansikte.

 

Ute på sjön tog vinden i och vågorna blev högre. Fogden ansiktsfärg skiftade än en gång och nyansen ändrades från svagt rosa till grönt. Han höll alltmer krampaktigt i relingen medan hans sjövana soldater lugnt seglade den lilla farkosten mot målet. Mörkret föll, och när fogden av denna anledning inte längre såg någon strand brast han först ut i okvädningsord och sedan i gråt. Männen i båten tittade fundersamt på varandra, varefter de fick se sin herre kräkas.

 

Vinden tog i ytterligare, och de små båtarna guppade allt häftigare på vågorna. Nu började till och med de sjövana soldaterna ana oråd. ”På en sådan här liten sjö kan det bara inte blåsa så här häftigt”, sade en av dem. ”Någonting är galet, men jag vet inte vad”.

 

Som tur var hade den krigiska skaran medvind. Därför gick färden snabbt mot slottet på udden. Och ju mer vinden tog i desto snabbare gick det. ”Land i sikte”, ropades det från en av båtarna. Och mycket riktigt, slottet dök upp i mörkret. Nu fick man brått att ta ner seglen i fruktan att båtarna skulle kastas upp på den steniga stranden. Då blev plötsligt allt lugnt, vinden dog ut, vågorna lade sig och sjön blev spegelblank. Männen tittade förvånade på varandra. Fogden vaknade upp ur sitt illamående, och någon muttrade något om trolltyg.

 

De förvånade männen tog till årorna och började ro mot stranden. De var mycket försiktiga eftersom de anade oråd. Sjön var fortfarande spegelblank, månen var på väg upp, och dess glitter spred sig över vattenytan. Männen vilade på årorna och tystnaden var fullständig så när som på det svaga skvalpet från båtarna. Även om någon velat säga någonting, så var det ingen som vågade.

 

Efter en stund reste sig fogden på darriga ben. Han lyckades ställa sig upp, men plötsligt hördes ett hånskratt från slottet. Fogden satte sig åter pladask, och männen runt omkring honom kände hur deras knän darrade. Så kom ett nytt skratt, så kom det ytterligare en rad skratt som alla ekade över nejden.

 

Männen i båtarna kände sig i allra högsta grad rådvilla. De var nu inne vid stranden och det räckte för att fogden skulle repa mod och glömma sitt illamående. Han sträckte händerna mot en sten, drog in båten och hoppade i land. Fogden drog sitt svärd, och när männen i båtarna såg sin herre och ledare repa mod tvekade de inte längre. En efter en steg även de i land och drog upp båtarna på stranden. Fogden var redan på väg in i slottet, och männen hörde honom rasande ropa efter den som hånskrattat.

 

Kvällen blev kall, och sedan soldaterna förgäves letat igenom slottet på jakt efter den som hånskrattat slog de sig ner vid stranden och tände eldar. Fogden stoppade svärdet i skidan och befallde fram mat och dryck. Snart fräste fett fläsk på spett över eldarna, och alla åt och släckte sin törst med starkt öl. Ju längre kvällen skred fram desto muntrare blev man över det som inträffat.

 

Vid midnatt, när månen stod högt på himlen, var det knappast någon som längre mindes äventyret på sjön eller de hånskratt som ljudit från slottet. Bara fogden vankade av och an. Han kände oro, och han kunde inte glömma sitt illamående och den skräck han känt under färden. Han undrade vem det varit som hånskrattat åt honom, han som var en så mäktig man. ”Varför ville inte åldermannen prata med mig om den här platsen”? muttrade han hela tiden där han gick fram och tillbaka längs stranden.

 

Fortsättning: Främlingarna 
By: Tags: , ,

11 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Året vid sjön

Framemot eftermiddagen hörde Johannes glada barnaröster i backen nedanför skräpkammaren. Eftersom han sedan återkomsten från torget ägnat större delen av dagen åt att grunna över hur han skulle komma förbi den stora muren av saker, kände han sig lite missmodig. I det läget fick barnarösterna rätt effekt. De livade upp Johannes och gjorde honom förväntansfull.

 

Minna nådde fram först. De övriga stannade lite tvekande på avstånd. ”Johannes, Johannes”, ropade Minna ivrigt, ”nu är vi här, och det var många barn som ville följa med. Jag har talat om för dem allesammans att du inte alls är underlig utan helt vanlig. Så du skall inte tro att de är rädda för dig”.

 

Minna flämtade en smula efter ansträngningen att halvspringa uppför kullen. Hon tog helt stilla Johannes vid handen och ledde honom fram till de andra barnen. Alla såg lite blyga ut, men det fanns också en massa nyfikenhet i deras blickar. En liten parvel i slitna kläder tog tummen ur munnen och frågade på sitt barnspråk om Johannes trodde att det fanns en skatt längst ner i skräpkammarens källare. Hans pappa hade bett honom ställa frågan, för pappan var så angelägen om att få besked om det här talet om en skatt verkligen var sant.

 

Johannes dröjde med svaret, och han kände hur barnens blickar liksom borrade sig in i honom. Samtidigt förstod Johannes att de vuxna nere i staden nu var införstådda med att skräpkammaren fått en invånare och att denne invånare ingalunda var farlig för barnen. Han tittade på den lille parveln som ställt frågan och som nu förväntansfullt sög på sin tumme. ”Ja”, sade Johannes sakta, ”jag vet inte om det finns någon skatt i skräpkammarens källare. Men till slut får jag nog veta hur det ligger till. Först måste jag bära ut allt skräp som finns därinne och sortera det. Men ni skall alla veta att det kommer att ta lång tid, för jag får ju ingen hjälp att bära”.

 

När barnen hört svaret såg de först mycket besvikna ut. Men plötsligt frågade en liten flicka som stod bakom alla de andra om inte hon kunde få hjälpa till att bära skräp. ”Ja”, skrek flera av barnen på en gång, ”vi kan ju allesammans hjälpa Johannes, och då går det mycket fortare”. Barnen blev allt ivrigare, upplivade av tanken att få hjälpa till och bära skräp och kanske småningom få svaret på den lille parvelns fråga. Följden blev att de började prata i munnen på varandra i sina försök att komma med idéer om hur man skulle bära sig åt.

 

Johannes log invärtes när han insåg att han på ett fiffigt sätt fått barnen att själva föreslå att de skulle bära skräp. Till slut bad han barnen vara tysta och lyssna på honom. ”Det är roligt att höra att ni vill vara här och arbeta med mig”, sade han. ”Men ni skall veta att det blir ett svårt arbete. Många saker är tunga att bära. Ni måste också lära er att lägga skräpet i de rätta högarna så att vi inte blandar ihop olika sorters saker och ting för mycket”.

 

Så kom det sig att Johannes denna tidiga sommardag tog barnen från staden vid bäckarna och sjön till sig och gjorde dem till sina goda vänner och medarbetare. Han hoppades att han skulle finna mycket glädje tillsammans med de små och ivriga människorna. Han hoppades också att ingen skulle skada sig i sina försök att överträffa de andra i duktighet att bära skräp. Och naturligtvis önskade han att barnen i sin tur skulle få glädje av sitt slit.

 

Johannes förde barnen till skräpkammarens dörr. ”Ni ser vad som finns därinne”, sade han sakta. ”Det finns en hel mur av skräp som vi måste vara mycket försiktiga med. För om vi inte är försiktiga så får vi alltsammans över oss, och då kan det gå riktigt illa”.

 

Barnen stod tysta och betraktade muren. De förstod att de måste ta alltsammans mycket lugnt. Samtidigt fanns känslan av förtroende för Johannes. De betraktade honom som något märkligt, och de var beredda att lyda honom i allt han sade. Johannes å sin sida var rädd om sina nya vänner. Han ville dem allt väl.

 

Alla gick nu bort från skräpkammarens dörr och ställde sig invid de buskar som Johannes lämnat kvar när han röjt invid det gamla huset. De såg upp mot himlen som hastigt mörknade. Den första blixten syntes, det första åskdånet hördes. Barnen blev oroliga och rädda. Johannes ställde sig mitt ibland dem och tog några av dem i sin famn. ”Gå hem”, sade han stilla, ”det blir ett ordentligt oväder, och det är bättre att ni är hos era föräldrar än stannar här när regnet kommer”.

 

Ingen sade något. Flera av barnen gav sig iväg, men Minna och några till bad Johannes att få stanna. ”Det finns ändå ingen hemma hos oss”, sade Minna. ”Det är bättre att vi stannar här så vi slipper bli blöta. Och så kan vi ju hjälpa dig att bära in skräpet som ligger ute och blir blött”.

 

Johannes log. Bära in skräpet igen. Nej, det var inte vad han önskade. Hellre fick det ligga ute och fördärvas. Nu när han kommit så här långt ville han inte ge upp tanken att komma förbi det stora hindret för att se vad som fanns bakom det. Allt detta förklarade han för barnen när han hastigt drog dem med sig in för att komma undan de första regndropparna.

 

Blixtarna korsade den mörka himlen, och åskan mullrade. Ovädret var mitt över staden. Barnen kröp ihop hos Johannes och sökte skydd. ”Jag är rädd”, sade en liten flicka. De andra instämde. Johannes sökte trösta barnen så gott det gick. Han sade att det här inte var så farligt, han stängde skräpkammarens dörr, tände ett ljus och började vad han själv kallade en lång berättelse. Den berättelsen hade kunnat räcka över många åskväder om han bara fått möjlighet att berätta den till slut.

 

”Barn”, sade Johannes sakta, ”jag har också varit ett barn även om ingen tror det när man ser mig nu. När jag var liten var världen lika ond som den är idag, och jag och mina lekkamrater var alltid rädda för framtiden. Det var något som våra föräldrar lärde oss eftersom även de alltid var rädda för vad som skulle komma. Förresten, är ni rädda”? Johannes tystnade i väntan på någon form av svar. ”Vi är bara rädda för åskan”, sade en liten ljuslockig pojke efter en stund. ”Och så säger mamma att vi skall akta oss för fogden”, fortsatte han. ”För fogden verkar inte vara snäll. Annars är vi inte rädda”. De andra barnen nickade instämmande, och Johannes kände sig lugnad. ”De här barnen är trygga”, tänkte han. ”Jag får akta mig för att berätta hela sanningen för dem”.

 

Johannes kände hur han liksom domnade bort. Framför sig såg han grottan vid sjön hemma hos folket i norr. Han mindes en eftermiddag i sin barndom. Då liksom nu bröt ett åskväder ut, och ingen fick någon möjlighet att gå därifrån. Det var många barn som samlats vid sjöstranden, och flera av dem var långt hemifrån. Det var en vacker sommardag och alla hade badat.

 

Så snart som åskvädret brutit ut sökte sig barnen till grottan, men problemet var att inte alla fick plats under det skyddande taket. Johannes hann först, och han försökte så gott han kunde att ordna för de andra. Flera av barnen stod vid sjöstranden och bara skrek av rädsla. Den som skrek högst var en liten pojke som allmän kallades Pissenisse. Han var son till en rik bonde, men han hade blivit så till den milda grad omhuldad att han förlorat såväl initiativförmågan som sin egen vilja. Sitt namn hade han fått för att han inte kunde hålla tätt när han sov. Pissenisse blev så rädd för åskan att han inte visste vad han gjorde.

 

Johannes gjorde så gott han kunde genom att föra så många som möjligt till skyddet i grottan. Ovädret blev fruktansvärt. Regnet övergick i hagel, och det slog så hårt på barnens skinn att flera av dem blödde. Eftersom alla barn inte fick plats i grottan ordnade Johannes i all hast skydd under en stor och mycket kraftig gran. Själv var Johannes vid det här laget full av sår efter hagel, men det var inget han brydde sig om eller ens tänkte på. I stället räknade han alla barnen och insåg att Pissenisse saknades.

 

Johannes gav sig åter ut i ovädret med en gammal djurhud som enda skydd. Han såg knappast handen framför sig, men han hörde Pissenisses skrik någonstans i stormen. Den ropande rösten kom från sjön, och Johannes kämpade sig fram så gott han kunde. Plötsligt stod han i vattnet, men rösten var ändå avlägsen. Johannes förstod att Pissenisse av någon outgrundlig anledning måste ha gett sig ut i en gammal rankig stockbåt som alltid låg invid stranden.

 

Stormen tilltog ytterligare, och Johannes tvekade ett ögonblick. Men så insåg han att barnen i grottan och under granen var något så när säkra. ”Pissenisse”, skrek Johannes, men hans röst liksom bara studsade i stormen. Pojken svarade inte, och om Johannes känt någon tvekan så var den nu försvunnen. Han vadade ut i vattnet tills det stod honom upp i armhålorna. ”Pissenisse”, skrek han igen. Den här gången svarade pojken, och Johannes insåg att han var helt nära. Det gällde bara att gå ett par steg till.

 

Johannes fick tag i stockbåten och började dra den mot land. Pissenisse satt ner i den rankiga båten och jämrade sig oavbrutet. ”Skall jag dö? Skall jag dö?” Hörde Johannes honom säga. Men Pissenisse skulle inte dö. Johannes fick båten i land och förde pojken i säkerhet under granen där flera av de andra barnen väntade oroligt.

 

Både Pissenisse och Johannes hade blivit slagna blodiga av haglet. Pojkarna satt flämtande och såg på varandra. De andra barnen under granen betraktade dem nu med skräckblandad beundran men utan oro i blickarna. ”Johannes räddade Pissenisse”, flämtade en liten flicka med rött hår. Johannes tittade på henne och log. Han hade alltid tyckt bra om den lilla flickan.

 

Plötsligt var Johannes tillbaka i skräpkammaren. Han hade somnat och barndomsminnena hade kommit till honom i drömmen. ”Johannes”, hörde han avlägset en röst som ropade till honom. Det var Minna, men Johannes var fortfarande kvar i sin dröm. ”Är alla här”? Frågade han närmast hysteriskt. ”Ja”, svarade Minna lugnt, ”vi är alla här. Du började berätta om någonting, men du måste ha somnat medan åskvädret drog förbi. Nu är det vackert väder igen. Titta”!

 

Minna pekade ut genom skräpkammarens dörröppning, och Johannes såg hur solen lyste och glittrade i regndropparna på buskarna. ”Tack alla goda makter för att ni är välbehållna”, muttrade Johannes. ”Vad är det med dig” undrade Minna. ”Vi trodde att du sov, men det gjorde du tydligen inte. Nu är det snart kväll, och det är bäst att vi barn går hem”.

 

Johannes stod utanför skräpkammaren och såg barnen gå ner mot staden. Han var ännu yr efter sin upplevelse, yr av minnen han trängt undan men som kommit fram genom åskvädret och barnens närvaro. ”Tusan”, muttrade han, ”vad har dessa barn att ge och vad har de för makt över mig”? Eftersom Johannes inte kunde svara på sin egen fråga beslöt han sig för att inte fundera vidare på saken. I stället satte han sig ner och njöt av det vackra väder som följt på regnet.

 

Fortsättning: Båtarna 
By: Tags: , ,

10 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – På torget

Det var en tidig morgon i början av sommaren. Handeln hade kommit igång på torget då fogden steg ut på sin trappa och ställde sig att titta ut över de församlade människorna med en belåten min. Fogden stod bredbent med svärdet vid sidan, och efter hand kom flera av hans krigare ut och ställde sig bakom honom. Även de stod bredbenta och beväpnade med svärd. Johannes råkade komma förbi på väg till de inköp han måste göra för att få något att äta i sin ensamhet där uppe i skräpkammaren. Han förmärkte genast en viss oro bland de köpmän som hade sina vagnar närmast intill fogdens hus. Kungens utsände var inte omtyckt, det märktes tydligt.

 

Johannes stannade till. Det var första gången han såg fogden, och han undrade vad fogden egentligen hade för uppgift i staden vid bäckarna och sjön. Han frågade en man som sålde ägg vad folket i staden tyckte om fogden, men mannen så sig snabbt omkring och viskade till Johannes: ”Du är ny här, men du skall veta att många är misstänksamma mot fogden. Han har visserligen inte gjort någon illa, inte ännu, men vi tror att han är ute efter att ta ifrån oss de fattiga slantar vi tjänar på vår handel. Det sägs också att han visat sig i några byar ute på landsbygden och frågat efter pengar”.

 

Mannen såg sig omkring igen som om han trodde att någon hört hans viskningar. Sedan han konstaterat att ingen lyssnade fortsatte han sina förklaringar. ”Det otäcka är att han har så många beväpnade män med sig”, sade han, ”och de där beväpnade männen hånflinar alltid. Vi är inte vana att se vapen när vi vistas här i staden, och vi bär ju aldrig några vapen själva”. Mannen såg sig omkring igen och han sänkte sin röst än mer. ”Köp ägg eller gå din väg”, sade han, ”jag vill inte diskutera sådana här saker när det finns risk att någon kan lyssna”.

 

Något förvirrad gick Johannes vidare. Han undrade i sitt stilla sinne vad som egentligen höll på att hända. Efter en stund lade han märke till något alldeles speciellt, nämligen att den sång som alltid ljöd och som kännetecknade torghandeln tystnade efter hand. Visserligen var det ingen som gjorde någon min för att avbryta handeln och packa ihop sina varor, men det låg en påtaglig oro i luften.

 

Fogden gick nedför trappan och ut bland folket. Soldaterna följde efter, och Johannes såg nu tydligt att de alla hade hånleenden på sina läppar. Folket vek undan där fogden gick fram, och en man började rulla undan sin kärra liksom i ängslan för att få något sönderslaget eller stulet. Överhetspersonerna gick vidare ut på torget, och när de hunnit ungefär till mitten tog fogden fatt i en tom tunna, klev upp på den och tog till orda.

 

”Det är en vacker stad vi lever i”, sade fogden med hög röst, men den skulle kunna göras ännu vackrare och ännu trivsammare. Och jag tycker att handeln på torget tar alldeles för stor plats och för alldeles för mycket oväsen med sig. Ni som kommer hit sjunger och gapar så att jag och mina soldater får lov att stiga upp på tok för tidigt om morgnarna. Och det vill vi inte eftersom vi är vana vid festligheter och sena kvällar”.

 

All sång och allt sorl hade nu upphört, och det var knäpp tyst bland de församlade människorna. Alla lyssnade på fogden. Det var första gången han uppträtt på det här viset, och alla undrade vad det här skulle kunna leda till. Johannes kände sig för sin del illa till mods där han stod mellan ett par vagnar utan att våga tala med någon. Han undrade givetvis i likhet med alla andra vad som nu skulle hända.

 

Fogden stampade med foten på tunnan där han stod. Alla kunde se att han var påtagligt irriterad när han fortsatte sina utläggningar. ”När ni drar bort på kvällen med era kärror blir här visserligen lugnt och skönt”, fortsatte han, ”men det här kala och nakna torget kan göra en tokig när man blickar ut över det när ni inte finns här. Tomt och tråkigt är just vad det är. Här borde finnas en stor och vacker staty som alla kunde titta på och beundra. Ja, den borde stå just där jag står just nu. Och vad skulle den föreställa undrar ni lantisar som inte ett ögonblick förstår er på vare sig statyer eller annan konst. Jo, den skulle naturligtvis föreställa kungen, vår gode kung i huvudstaden, han som har mycket mer vett i skallen än ni alla tillsammans”.

 

När fogden kommit så här långt i sina utläggningar var det inte längre knäpp tyst bland de församlade på torget. Ett starkt sorl bröt ut, men denna gång var det ett annat slags sorl än förut, ett sorl som tydde på förvåning, på någonting man inte hört förut eller var van vid. Kungen, undrade någon, det är ju bara en figur vi hört talas om någon gång men aldrig sett, vad skulle en staty av honom ha i vår vackra stad att göra?

 

Tursamt nog hörde fogden inte kommentaren om kungen. För hade han gjort det skulle det kanske ha blivit annat ljud i skällan. ”Förresten”, fortsatte fogden, ”så tycker jag inte om alla dessa förbaskade vagnar, de tar upp alldeles för mycket plats, och dessutom är de fula att se på. Och ni såg ju alla hur svårt jag hade att ta mig fram hit till tunnan. Skall det vara skick och fason? Jag har ett strålande förslag till förändring. Gräv en stor, bred och lång tunnel in under torget. Där kan ni ställa era förbaskade vagnar, och sedan kan ni ta upp era varor på torget och sälja dem.

 

Sorlet dämpades en smula eftersom de flesta var nyfikna på vad fogden hade mer att säga. Och det dröjde inte länge förrän fortsättningen kom. ”Ju bättre plats ni har på torget, desto mer varor kan ni ta hit och sälja. Och ju mer ni säljer desto bättre är det, för då tjänar ni mycket pengar som jag kan driva in som skatt. Och förresten tycker jag att det borde vara förbjudet att över huvud taget ha några vagnar på stadens gator. Hästarna som drar dem gnäggar och för ett fasligt liv. Dessutom lämnar hästarna en massa lortar efter sig, och lortarna ligger och stinker. För det är ju ingen som plockar upp efter era kreatur”.

 

När fogden hunnit så här långt i sina funderingar steg sorlet hos folkmassan till en så hög nivå att fogden började få svårt att göra sig hörd. Nu vågade de församlade tala till varandra helt öppet, för nu var de inte längre rädda för fogdens män på samma sätt som de varit förut. Nu var de helt enkelt mycket arga, och den känslan tog bort all skrämsel. Nu höjde fogden rösten så mycket han kunde. ”Akta er”, skrek han, ”akta er så att hästlortarna inte hamnar i bäckarna. För om de gör det så har ni snart inget dricksvatten”.

 

Vid det här laget var det ingen som längre lyssnade. Alla pratade i munnen på varandra, och fogden fann det vara klokast att stiga ner från tunnan och bege sig tillbaka till sitt hus igen. Visserligen beredde man väg för honom genom folkmassan, men ingen såg vare sig på honom eller hans soldater med blida ögon. Fogden gick upp på sin trappa, där han än en gång ställde sig bredbent och stirrade ut över de församlade på torget. Nu kände han sig en smula kaxig igen eftersom han visste att det var nära till dörren och att han snabbt skulle kunna smita in och låsa om han blev attackerad.

 

Nu var de församlade på torget smått vilda av upphetsning. ”Jaså, du är hitkommenderad av kungen”, skrek en man. ”Du är hitkommenderad för att beskatta oss och driva in pengar från oss”, fortsatte mannen. När han hunnit så långt var han alldeles andfådd och tvungen att vila en stund. Men han gav inte upp. ” Vi har minsann förstått varför du kommit hit, åtminstone en och annan av oss förstår det. Men du skall veta att vi redan betalar skatt, tusan vet till vad. Och du skall veta att det är så mycket vi förmår och har lust till. Och det lilla som vi får över skall vi se till att det stannar hos oss själva”.

 

Mannen som skrikit åt fogden verkade vid det här laget helt utmattad av ansträngning. Det var naturligtvis inte någon lätt uppgift att bli arg på kungens utsände på det här viset, och dessutom var mannen gammal och grå. Nu trodde alla att fogden skulle skicka ut sina krigare för att straffa den gamle mannen, men det gjorde han inte. Fogden var listigare än så. Han insåg att om han gjort det hade den upprörda folkmassan på torget kunnat gå till attack mot de kungliga sändebuden. I stället såg fogden till att brista ut i skratt. Och han skrattade länge.

 

Sorlet hade vid det här laget tystnat helt. När fogden skrattat färdigt höjde han handen och markerade att han ville tala. ”Ni är allesammans underliga individer”, sade han. ”Det där med vagnarna och hästarna är ert eget förbaskade problem, men ni skall alla veta att jag kommer att få rätt på den punkten. Det vet till och med er gamle ålderman, men han har aldrig vågat göra något åt saken”.

 

När fogden kommit så långt tystnade han och såg sig omkring som om han fruktade något. Han kontrollerade noga att soldaterna hunnit flocka sig omkring honom så att han skulle kunna känna sig trygg innan han fortsatte. ”Det där med skatterna retar er kanske, men ni skall veta att det en vacker dag blir som jag vill. Jag skall minsann tvinga er att betala skatt till kungen. Och när ni väl börjat betala den skatten skall ni inse att det är helt riktigt. För ni kommer att få mångfalt tillbaka. Tänk bara hur tacksamma ni skall bli när statyn av kungen väl står här på torget och sprider glädje bland stadens alla invånare”.

 

Sedan skrattade fogden igen. Han öppnade sin dörr och gick in i sitt hus tillsammans med sina krigare. Ute på torget började sorlet igen, och det steg till en mycket hög ljudnivå. Människorna talade återigen i munnen på varandra, och de talade om det oerhörda de varit vittne till. Johannes blev stående utan att veta vad han egentligen skulle ta sig till, och handeln ville liksom inte komma igång igen. Ingen sång hördes mer den dagen. I stället samlades människorna i små grupper för att samtala vidare.

 

Plötsligt hördes en gäll röst från den ena ändan av torget. ”Folket i söder kommer aldrig att finna sig i detta”, sade röstens innehavare, som visade sig vara en storväxt man. ”Fogden har inte här att göra, och vi kommer aldrig att betala den skatt han vill utkräva av oss, även om en och annan har en slant på kistbottnen”. Sorlet tystnade nu en smula eftersom många ville lyssna och ta reda på vad den storväxte mannen hade att säga.

 

”Har ni hört hur fogden och hans anhang burit sig åt hos oss”? Löd budskapets fortsättning. ”En dag kom det där hånflinande gänget till vår by och frågade hur vi mådde. Jo tack, svarade vi och återgäldade artigheten med att fråga hur besökarna mådde. Men vi fick inget svar. I stället började soldaterna gå omkring och titta in i hus och ladugårdar. Visserligen gjorde de ingen illa, men i alla fall. Vi tycker inte att man gör som de gjorde. Vi är fredliga, vi bär aldrig vapen. Men om det är så att det här gänget kommer tillbaka så är det frågan om vi inte tar fram alla de svärd vi har gömda och gör dem blanka och vassa”.

 

Den storväxte mannen tystnade, men han förstod att hans budskap gått fram. Alla förstod allvaret i det han sagt. Följden blev att all handel upphörde och de små grupper av människor som bildats samlades till en enda stor folksamling. Givetvis kände Johannes den stämning av uppror som låg i luften, och han anslöt sig med dröjande steg till de människor som samlades. Men ingenting hände vidare. Alla diskuterade med varandra i något som mest liknade ett stilla mummel. Sedan upplöstes den stora folksamlingen, och de som haft varor att sälja började plocka ihop dem. Ingen tycktes ju ha någon lust att köpa något längre.

 

Som alla förstår fick Johannes inga inköp gjorda den här dagen. Han fann för säkrast att gå tillbaka till skräpkammaren även om han riskerade att få gå och lägga sig hungrig om kvällen. Men han tröstade sig med att det ju alltid fanns vatten att dricka. Och vatten släcker inte bara törsten, det ger även en viss mättnadskänsla. Och förresten hade ju Minna lovat att komma just idag. Och hon hade också lovat att ta fler barn med sig.

 

”Underbart”, tänkte Johannes, ”det känns så naturligt att umgås med barn när man plockar med skräp”. Han tänkte också att barn är nyfikna och vill veta vad skräpet använts till. För det rör sig ju om gamla saker som barnen aldrig sett i bruk. Och så går barnen hem till sina föräldrar och talar om vad de hittat. Föräldrarna blir sedan i sin tur nyfikna och kanske inte längre säger åt sina barn att det spökar i skräpkammaren och att de inte får gå dit. De tror ju trots allt innerst inne att det skall finnas någon gömd skatt under all bråten. Och om barnen finner den skatten, så kan fyndet komma hela familjen till del.

 

När Johannes hunnit så här långt i sina tankar kände han sig riktigt upplivad. Munter till sinnet tog han ut stegen, och till slut sprang han upp för kullen till skräpkammaren. När han kommit fram ställde han sig och bara tittade ut över staden och sjön. Dagen såg ut att bli vacker och Johannes log för sig själv. Ja, man kan säga att han småskrattade invärtes. ”Livet är trots allt skönt”, sade han för sig själv. ”Här uppe på kullen vid skräpkammaren har jag lugn och ro och behöver inte ha något att göra med fogden och hans anhang”.

 

När Johannes kommit så här långt i sina resonemang började han fundera över de många högar med skräp som nu låg runt skräpkammarens ingång. Han tittade länge på dem innan han gick in i byggnaden. Vi det här laget hade han fått ut så pass mycket föremål att det var möjligt att ta sig in en bit. Men framför sig hade Johannes en mur av saker som han inte riktigt begrep sig på. Han kliade sig fundersamt i huvudet och muttrade för sig själv någonting om att han trots allt måste ta sig igenom rasket. ”Hoppas Minna och de andra barnen kommer snart”, tänkte han medan han fortfarande kilade sig i huvudet. ”Får jag inga starka karlar till hjälp kan jag ju alltid be barnen att ta emot och bära ut. Men vad det är som jag har framför mig nu begriper jag inte riktigt”. Så Johannes hade all anledning att fortsätta att klia sig i huvudet.

 

Fortsättning: Året vid sjön 
By: Tags: , ,

9 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Skräp, skräp

Johannes funderade över sin svåra uppgift där han gick omkring runt skräpkammaren. Han suckade, vårdagen var het, och det tog lång tid att röja buskar. Men framemot kvällen var i alla fall så mycket gjort att man kunde se sjön från ingången. Utsikten var vacker, sjön låg spegelblank. Det var bara en och annan sjöfågel som krusade ytan. Johannes tog ett logiskt beslut, han gick ner till sjön, tvättade sig och njöt av den underbara vårkvällen.

 

Nästa dag stod regnet som spön i backen, och Johannes insåg att det var klokast att stanna inomhus. Att bli blöt när man inte har möjlighet att torka sina kläder är aldrig trevligt. Han hade dock först en sak att göra, nämligen att öppna några gluggar som spikats för med luckor. Nu blev han i alla fall blöt men lyckades att få in ljus i skräpkammarens yttersta del. Johannes kunde för första gången överblicka den bråte som folk hade ställt in de senaste årtiondena. Han förundrades en smula och försökte förgäves gissa vad som fanns längre in i byggnaden. Trots blötan och alla andra besvär kände sig Johannes nu en smula upplivad. Det var dags att på allvar börja plocka med skräp.

 

Närmast dörren till skräpkammaren stod en vagn med bara två hjul, och vagnen var fullastad med avbrutna spadar. ”Hur i all världen har man fått in vagnen”? tänkte Johannes. Han förstod snart att den var tung och att han inte skulle kunna rubba den själv. Det enda som återstod var att lasta av spadarna och slänga dem på marken i regnet utanför dörren. På så sätt kunde Johannes kliva upp i vagnen och göra ett försök att komma vidare. ”Jag kom tydligen i rätt tid”, muttrade han, ”här hade det ju inte varit möjligt att ställa in en enda sak till. Och förresten undrar jag när åldermannen stack in näsan här sist. Han kan ju knappast ha sett bråten själv, för hade han gjort det skulle han bättre förstå att jag behöver åtminstone tio starka karlar till min hjälp”.

 

När alla spadar var urlastade lyckades Johannes tack vare sin magra kropp och sin vighet att komma ner på den andra sidan av vagnen. Han upptäckte då att han stod i något som liknade ett hål, och han kunde inte röra benen. Efter många försök lyckades han dock med hjälp av armarna att häva sig upp på nästa hög längre in i skräpkammaren. När han väl kommit upp på högen och lyckats ställa sig på den gled högen undan och Johannes hamnade på nytt i vagnen med olika saker trillande runt omkring sig. Sittande med all den nya bråten på sig och omkring sig var Johannes på väg att ge upp. Men han tog nya tag och klev ner på den sida av vagnen som var vänd mot dörren. Nu återstod bara att för andra gången bära ut allt det skräp som fyllt det gamla åkdonet. Johannes gjorde så med en djup suck samtidigt som hans kläder blev allt blötare.

 

När dagen började lida mot sitt slut fanns ett antal högar utanför skräpkammaren. Där fanns en hög med de spadar som legat i vagnen. Där fanns en hög med mer eller mindre sönderfallna seldon, och där fanns en hög med träkärl eller snarare rester av träkärl. När Johannes nu ställde sig i dörren och tittade ut förstod han att så här gick det inte att hålla på. De saker som hamnade utanför skräpkammaren skulle ta skada och rent av fördärvas av väder och vind. En ljusning hade emellertid inträffat. Johannes kunde nu gå runt vagnen och slippa riskera att få mängder med skräp över sig så snart han rörde någonting. Dessutom fanns det utrymme för en enkel sovplats.

 

Framemot kvällen upphörde regnet och solen tittade fram. Johannes gick ut och satte sig på en stubbe i förhoppning att hans kläder skulle torka en smula i den sena dagens solstrålar. Sjön låg återigen spegelblank och en och annan människa rörde sig kring stränderna. Allt var så vackert att Johannes blev sittande med ögonen fästade vid vattnet. Det här var nästan lika bra som det hade varit hemma vid kojan. Ja, kanske bättre eftersom han nu kunde se folk och slapp att känna sig helt ensam.

 

Johannes ryckte till av en röst från någon som talade till honom. ”Är det du som är Johannes”? Skräpkammarens väktare ryckte till och såg sig om. Där stod en liten fräknig flicka med långt rött hår som var samlat till en fläta. ”Jag heter Minna”, sade flickan enkelt, ”och jag har hört talas om dig. Vi barn har aldrig vågat gå till skräpkammaren, men nu vågar vi när det finns en vuxen här som kan tala om för oss att det inte spökar på den här platsen. Våra föräldrar säger bara att det spökar, och det säger de för att vi barn inte skall gå hit”.

 

Johannes tittade länge på den lilla flickan med den långa flätan. Han kunde liksom inte riktigt förstå att någon av stadens invånare kände till honom. Ännu mindre kunde han förstå att den som trots allt visste vem han var visade sig vara ett barn. Men så sänkte han till slut blicken för att inte skrämma den lilla flickan med något som kunde likna ett stirrande. ”Det var roligt att du kom Minna. Det är alltid roligt att träffa barn, och jag tycker om barn även om jag inte har några egna. Ta gärna med dig fler barn när du kommer hit nästa gång”, sade Johannes till slut, ”för jag hoppas du kommer fler gånger”.

 

Minna satte sig bredvid Johannes. ”Vet du”, sade hon, ”nere i staden säger folk att du måste vara lite underlig som ger dig till att städa i skräpkammaren. Men jag tror att de som säger så är avundsjuka, för egentligen vill alla veta vad som finns här. En del tror att det bara är gammal smörja. Men det finns de som tror att det finns en guldskatt gömd längst ner i källaren. Och dit ner är det ingen som kunnat ta sig på många hundra år”.

 

Nu log Johannes mot Minna. Han kände med ens att han hade en bundsförvant i den lilla flickan, att det fanns någon som kanske skulle kunna bry sig om honom och som inte ansåg att han var lite underlig som de andra nere i staden tydligen gjorde. ”Ja”, sade han till slut, ”det är kanske riktigt att den som är road av att plocka med skräp är lite underlig. Det behövs en viss sorts människor för den uppgiften. Människor som tycker att skräp kan vara vackert och inte i första hand ser skräpet som något som kan vara värdefullt eller som man kan tjäna pengar på genom att sälja det”.

 

Nu satt både Johannes och Minna tysta en stund. De såg ut över det vackra vattnet och förundrades i stillhet över en flock fåglar som höll på att samlas på sjön. ”Men du skall veta”, fortsatte Johannes, ”det finns massor av människor som tycker om att bara titta på skräp. Men då får det inte ligga som det gör här. Då måste det vara rengjort och uppställt på ett sätt som gör att människorna förstår vad det föreställer. Och sedan behövs kanske någon som talar om vad de gamla grejorna en gång använts till”.

 

Det blev åter tyst medan mannen och den lilla flickan funderade en smula, var och en på sitt sätt. ”Du skall se”, sade Johannes efter en stund medan han gjorde en gest ner mot staden, ”att en vacker dag, då jag får lite mer ordning, så kommer människorna i staden hit för att titta. Och då kommer de inte längre att säga åt sina barn att det spökar. För då har de fått veta vad som egentligen finns innanför skräpkammarens murar”. Johannes tystnade, väl medveten om att så här mycket hade han inte pratat på många år med undantag för besöket hos åldermannen. ”Men”, tillade han stilla, ”det där med guldskatt tror jag inte alls på. Det är bara något man hittar på för att göra någonting lite mer intressant än vad det egentligen är”.

 

Det blev en vacker vårkväll, och Johannes och Minna upptäckte att de hade mycket att tala om. ”Har du sett hönshuset”? frågade Minna plötsligt. Johannes såg oförstående ut. ”Vilket hönshus”? Hans ton uttryckte förvåning eftersom han inte sett något hönshus sedan han anlände till staden vid bäckarna och sjön. ”Hönshus finns väl inte här”, fortsatte han, ”sådana finns väl bara utanför staden”. Minna log. ”Hönshuset nere vid sjön förstås”, sade hon. ”Men det är kanske inte så konstigt att du inte sett det, du har ju precis flyttat hit. Kom så skall jag visa dig. Kom så går vi den här vägen”.

 

Minna tog Johannes vid handen och ledde honom längs en stig som slingrade sig mellan några snår. Det tog inte lång stund att gå ner till sjön, och där, mycket riktigt, låg ett stort hönshus. Men det låg så avskilt att man varken kunde se det från staden eller från skräpkammaren. Det låg alldeles intill sjökanten, vilket fick Johannes att undra om det inte fylldes med vatten i islossningen. Han undrade också hur det gick om vintern, om inte isen då lade sig över såväl hönshuset som dess omgivningar. ”Nej då”, sade Minna och skrattade, ”på vintern klättrar hönorna högst upp på sina pinnar. Så det går ingen nöd alls på dem”.

 

Johannes och Minna gick sakta fram till hönshuset. Det hade en märklig konstruktion. Det var nämligen byggt av uppresta trädstammar, och det var så smalt mellan stammarna att hönorna bara kunde sticka ut sina näbbar genom springorna. ”De har ingen möjlighet att ta sig ut i frihet”, tänkte Johannes, och Minna sade, precis som om läst Johannes tankar, att hönorna aldrig fick gå utanför hönshuset. För om de gjorde det skulle rävarna ta dem. ”Rävarna”, undrade Johannes, ”finns det rävar så här nära staden”?

 

Minna skrattade, men sedan började hon tala om hur saker och ting egentligen låg till. Hon berättade att rävarna var mycket viktiga för allt som skedde i hönshuset, en förklaring som Johannes inte riktigt förstod. ”Men”, tänkte han, ”det är kanske något som jag förstår så småningom”. Minna fortsatte sin utläggning med att förklara att det i själva verket fanns flera sorters hönor men att alla sorterna inte var lika intressanta för rävarna.

 

Den övervägande delen av hönorna var blå till färgen men hade röda fjädrar i stjärten. Nu var det så att fjädrarna inte alltid var röda. De blev röda bara vid två tillfällen, nämligen när de blå hönorna råkade i gräl med hönor av de andra sorterna och när rävarna lystet kikade in genom springorna i hönshusets väggar. Annars var de blå hönornas stjärtfjädrar i det närmaste helt vita. En gång hade förbipasserande invånare i staden sett hur de blå hönornas stjärtfjädrar blev purpurröda. Vid det tillfället hade en räv lyckats ta sig in i hönshuset och börjat jaga dess invånare. Men som tur var för hönorna hade de förbipasserande invånarna lyckats skrämma räven och jaga bort den innan någon olycka hann inträffa.

 

Minna fortsatte sin utläggning, och hon slog i bestämd ton fast att de blå hönorna trodde att de var bäst och viktigast i hela världen och att det bara var de blå hönorna som rävarna ville jaga och äta upp. Men det var inte sant. Det fanns nämligen även gula hönor, och det var egentligen de gula hönorna som rävarna helst ville åt. Det var kanske därför att de gula hönorna inte var så många men att de kacklade mycket mer än de blå hönorna. Även de gula hönorna hade fjädrar som någon enstaka gång blev röda men de blev aldrig så starkt röda som hos de blå hönorna.

 

Vid det här laget var Johannes full av förvirring, och det var något som Minna förstod. Men hon var mycket bestämd när hon sade att hon måste få berätta färdigt innan Johannes fick ställa några frågor. Så hon förklarade att det bästa rävarna visste var när de blå och de gula hönorna råkade i slagsmål. Då rök nämligen fjädrarna åt alla håll, men det var inte alltid de blå hönorna som vann trots att de var fler. De gula hönorna var nämligen mycket listigare än de blå och hade hittat på en alldeles särskild metod att sätta krokben för sina motståndare. Därför slutade de flesta slagsmålen utan att någon egentlig segrare fanns.

 

Minna berättade vidare för en alltmer förvirrad Johannes. Det var så att när de riktigt stora slagsmålen bröt ut signalerade rävarna åt varandra. Alla rävar som kunde komma rusade då till hönshuset. Men så snart rävarna hunnit fram hände något underligt. Hönorna upphörde med sitt slagsmål och flög upp på sina pinnar och satte sig där. De var helt stilla tills rävarna försvunnit, men sedan kunde det hända att slagsmålet bröt ut på nytt. Såvida det inte hunnit bli kväll och mörkt förstås. För då satt hönorna kvar på sina pinnar och föll in i sin bästa och djupaste nattsömn.

 

Johannes och Minna stod helt stilla och betraktade hönorna genom springorna i staketet. Hönsgårdens invånare tycktes inte bry sig om besökarna det minsta där de gick och pickade i godan ro. Då kom Minna plötsligt på att hon hade något mer att berätta om hönorna. ”Jag höll på att glömma att tala om för dig att den finns en tredje sorts hönor”, sade hon helt stilla. ”Och de är de allra märkligaste”, fortsatte hon, ”för de är vita eller nästan färglösa och genomskinliga. De rör sig bara om nätterna när de blå och gula hönorna sover högt upp på sina pinnar, och de ser ut som glänsande skuggor. Det låter kanske lite underligt, men när de vita hönorna är i farten om natten blir rävarna ängsliga och kommer inte i närheten av hönshuset. Ingen vet varför det är så, men det verkar som om människorna också är rädda för de vita hönorna. Åtminstone säger min mamma och pappa att de inte gärna skulle vilja möta en skock vita hönor om natten”.

 

Johannes hade lyssnat uppmärksamt till vad Minna hade att berätta, och han undrade vad det var för en märklig plats han kommit till. Samtidigt kände han sig än mer förvirrad än förut. ”Tre sorters hönor i ett hönshus”, tänkte han, ”hur går det här ihop och vem är det egentligen som äger hönorna”? Det verkade som om Minna läst Johannes tankar, och hon såg en smula frånvarande ut innan hon på nytt tog till orda. ”Alla i staden undrar vem som äger hönorna, men det är något som ingen kunnat få svar på. Hönorna får mat, den saken är klar, men av vem? Det är heller inget jag kan svara på och kanske ingen annan heller”, sade den lilla flickan med det röda håret.

 

Skymningen var nära, och Minna tog Johannes i handen. ”Kom”, sade hon, ”jag är rädd, låt oss gå härifrån. Rävarna kanske kommer”. Johannes kramade flickans hand, och de båda gick längs stigen tillbaka till skräpkammaren. Väl där satte sig Minna ner och funderade medan Johannes betraktade den spegelblanka sjön i skymningsljuset. ”Det är sent”, sade Minna plötsligt som om hon vaknat ur en dröm, ”jag måste gå hem, för annars tror mamma och pappa att jag gått hit till dig, och det får jag ju inte. Förresten får jag inte gå till hönshuset heller. Hej då”.

 

Minna sprang nedför backen till staden på lätta ben, och Johannes stod länge kvar utanför skräpkammaren och grunnade. Han grunnade ända till dess att mörkret blivit så kompakt att han måste treva sig fram. Till slut nådde han sin enkla sovplats och kunde lägga sig till ro. Natten verkade bli kall, och Johannes kröp ihop. Han låg länge vaken och han kände sig mycket illa till mods.

 

Fortsättning: På torget 
By: Tags: , ,

8 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – På andra sidan havet

Slottet i huvudstaden hade flera höga torn. Om man stod i det högsta av dem och spejade ut över havet såg man ändå bara vatten. Inte minsta lilla ö fanns i sikte och än mindre såg man fastlandet på den andra sidan. Kungen stod ofta i det höga tornet och tittade ut över havet med undrande blick. Han visste att det bodde andra och främmande folk långt där borta, och han visste att de tidvis kunde vara fientligt sinnade. Ibland svor han högt över penningbristen som hindrade utrikeskammarherren att resa över havet för att ta reda på vad som hände hos de främmande folken och vad de tänkte om kungariket.

 

Någon enstaka gång kom handelsskepp från folken på andra sidan haven. Huvudstadens invånare strömmade till för att söka få en skymt av främlingarna och höra dem samtala på sitt obegripliga språk. De förde med sig dyrbara varor: tyger, glas och keramik. De hade också med sig vackra frukter som man annars inte kunde finna i huvudstaden. Alltsammans kördes iland och såldes till de rika invånarna, men till slottet fraktades aldrig någonting. Så snart skeppen tömts sattes seglen och färden gick tillbaka till främmande land. Någon gång hände det sig att någon av huvudstadens invånare med fingerspråk och gester frågade om det var möjligt att få följa med till de främmande länderna. Den som frågade fick dock bara en hånfull blick till svar. Och så seglade skeppet iväg.

 

Kungen grubblade mycket över folken på andra sidan haven han stod där uppe i det höga tornet. Vilka avsikter hade de? Ville de i första hand tjäna pengar genom att sälja sina varor eller kom de för att se om kungariket vore värt att erövra? Ibland hade man nämligen märkt att personer ur de främmande besättningarna dröjt sig kvar i gränderna och till och med gått in i ett eller annat hus. De hade också samlats framför slottet i små skaror, pekat och mätt avståndet mellan slottet och de byggnader som låg närmast. Men så fort någon person av betydenhet närmat sig hade främlingarna skingrats och gått tillbaka till sina skepp. Och eftersom ingen kunde tala deras språk, så var det heller ingen mening att fråga dem vad de höll på med.

 

En gång hände en sak som många funderade över länge. En besättningsman från ett främmande fartyg tog fram en strut av tyg, och i ett ögonblick då han trodde sig vara obevakad höll han upp struten mot vinden och lät den vaja muntert. Efter en stund tog besättningsmannen ner struten, tittade och kände i den och nickade belåtet. Sedan gick han tillbaka till hamnen och tog fram en annan strut. Den satte han på ett långt skaft och körde den fram och tillbaka i vattnet några gånger. När han sedan tog upp struten kände han i den och fick ett belåtet leende på läpparna. Med båda strutarna under armen gick han sedan ombord, och fartyget avseglade.

 

Efter många dagars seglats nådde det främmande fartyget sin egen hamn och mannen med strutarna steg iland. Han hade kommit till en mycket stor stad och han möttes av tungt beväpnade soldater, som eskorterade honom till ett mycket stort hus, som i sin tur var välbevakat och omgivet av många soldater. Där blev han genast insläppt. Det gick inte att ta miste på att ankomsten var väntad och väl förberedd.

 

Det främmande landet var stort, ja nästan ofattbart stort. Det bestod av en enda sammanhängande landsbygd med åkrar, ängar, betesmarker och de hus som människorna bodde i. Bar en enda stad fanns, och det var till den staden som mannen med strutarna kommit. Denna enda stad var stor, ja den var så stor att ingen enskild människa kunde lära sig att hitta överallt i den under sin livstid.

 

Det stora landet hade för mycket länge sedan haft många städer, men de hade alla ödelagts en efter en under en lång rad krig. Allteftersom städerna förstörts flyttade människorna till staden vid hamnen, och det var då fullt naturligt att den bara växte och växte. De styrande menade att det var praktiskt att ha de flesta människorna i landet på ett ställe, för då kunde man koncentrera alla verksamheter till en enda plats. Visserligen bodde en del människor kvar ute på landsbygden, men på det här sättet var det enklare att tala om för dem hur de skulle leva och bära sig åt i alla situationer.

 

Alla förstår nu att det stora landet var ett mycket rikt land, och det hade blivit rikt genom att det styrdes av ett fåtal viljestarka män i den stora staden. Det var de som insett fördelen med att samla alla till en enda plats och lära dem att lyda givna order. Minsta tendens till olydnad eller uppror slogs ner av den mycket välutrustade krigsmakten.

 

Nu var det så att de styrande i det stora landet ville utplåna all historia. Det fanns ingen anledning för någon att veta hur saker och ting hade varit förr. De styrande menade också att detta var ett bra och närmast genialt sätt att stärka ekonomin. All handel skulle blomstra om alla bodde på samma ställe utan att behöva bekymra sig om varifrån de egentligen härstammade. Därför hade de gett order om att alla de gamla städer som härjats genom krig skulle rivas och marken de legat plöjas upp och odlas med nyttiga grödor.

 

Ju mer man rev desto mer byggnadsrester och annan bråte fick man att ta hand om. Alltsammans tog mycket stor plats, och därför beslöt man att lägga avfallet i en enda stor hög invid kusten på behörigt avstånd från den stora staden.

 

Alltmedan ny mark plöjdes upp hittade man på redskap och enkla maskiner som underlättade arbetet. Detta ledde i sin tur till att de som inte längre behövdes i arbetet på landsbygden fick flytta till den stora staden. Där kunde de bli soldater eller leva ett behagligt liv i stor lättja. Ingen behövde arbeta om man inte ville göra det eftersom det odlades så mycket grödor att det räckte till alla.

 

På det här sättet höll man på i långa tider, och till slut hade alla historiska monument utplånats och resterna av dem körts till den stora högen vid kusten. Ingen hittade längre till platserna där de gamla städerna legat eftersom marken var plöjd och såg ut som all annan landsbygd runt omkring. De styrande var glada, för nu hade de stärkt ekonomin så mycket det var möjligt att stärka den.

 

Nu borde alla ha varit mycket lyckliga eftersom det fanns ett överflöd av mat, vilket i sin tur innebar att ingen behövde gå omkring hungrig. Men så enkelt var det trots allt inte, för i själva verket framställdes så mycket spannmål och andra grödor att det blev problem att förvara dem. Då befallde de styrande att överskottet skulle säljas till andra länder, men de fann snart att bara ett fåtal andra länder hade råd att betala för varorna.

 

I det här läget kom nästa befallning som innebar att invånarna i det stora landet skulle skaffa fler barn som kunde äta upp det stora överskottet. Emellertid insåg man rätt snart att det skulle ta mycket lång tid att skaffa så många barn som behövdes. Under tiden skulle det stora överskottet hinna täcka hela landet innan man hann äta upp det. Då fick en av de styrande, en man som allmänt ansågs vara fiffig, en bra idé: ”Låt oss använda överskottet till att föra krig med”, sade han.

 

Alla tekniskt kunniga män i den stora staden kallades in och beordrades att lägga pannorna i djupa veck. Deras uppgift var att fundera över frågan hur ett jordbruksöverskott skulle kunna förvandlas till krigsmateriel. Eftersom uppgiften var svårlöst tilläts de tekniskt kunniga männen att grubbla länge. Men så en dag började man få grepp om problemet, och en mycket märklig ritning med tillhörande bilagor presenterades för de styrande.

 

Enligt förslaget borde man bygga en kolossal ugn ute vid kusten på behörigt avstånd från den stora staden. Den skulle vara så stor att den kunde förbränna hundratals vagnslaster i timmen dygnet runt med spannmål och annat jordbruksöverskott. Den skulle förses med en skorsten så hög att dess översta del alltid skulle vara dold vid molnigt väder. På så sätt skulle röken aldrig kunna slå ned i det stora landet utan i stället föras till andra länder med de västvindar som alltid blåste.

 

De styrande jublade. Nu skulle man på ett enkelt sätt bli av med spannmålsöverskottet. Men efter en stund tystnade jublet sedan en av de styrande på ett närmast försynt sätt framfört synpunkten att detta knappast var något som kunde användas i krigiska sammanhang. ”Självklart är det så”, sade de tekniskt kunniga männen på en gång. ”Låt oss därför gå vidare i resonemangen”.

 

I ritningens alla bilagor fanns de förklaringar och tillägg som behövdes. Där hade man tänkt ett steg längre: Ugnen placeras nära den stora högen med byggnadsrester och annan bråte. Med en kvarn mal man ner alltsammans till ett fint pulver, som i sin tur blandas med spannmålsöverskottet. Blandningen körs sedan på vagnar till ugnsluckan på sätt som tidigare beskrivits. Vitsen med blandningen, menar de tekniskt kunniga männen, är att den åstadkommer giftig rök och stora sotflagor. Röken och partiklarna sprids sedan med vindarna till folken på andra sidan haven och förgiftar deras luft och dricksvatten. Småningom börjar alla må illa och söka efter orsaken till illamåendet. I det läget börjar alla skylla på varandra och till slut utbryter uppror. Då eldar man ännu kraftigare i den stora ugnen, vilket i sin tur leder till att folken på andra sidan haven mår ännu sämre. Till slut mår de så dåligt att det är lätt för folket i det stora landet att resa över haven och ta för sig allt man vill ha.

 

De styrande jublade igen. Den här gången hade alla förstått alltsammans, och de befallde att den stora ugnen genast skulle börja byggas. Detta ledde i sin tur till att alla arbetsföra män som inte var soldater och som tidigare levt ett lättjefullt liv nu fick inställa sig och börja arbeta. Den första åtgärd som vidtogs var att hugga ner skog och jämna till ett gigantiskt område nära den stora högen med byggnadsrester och annan bråte. Här skulle både ugnen och kvarnen få plats. Det skulle också finnas utrymme för ofantligt stora byggnader för förvaring av spannmål. Det var nämligen viktigt att spannmålen och andra grödor hölls torra, för annars skulle de inte kunna brinna.

 

Det stora arbetet tog vid, och det tog givetvis lång tid även om det fanns gott om folk som kunde arbeta. Allt fler sysselsattes med att köra sten, jord och murbruk i kärror. Småningom började saker och ting ta form, ugnen stod där med en bred uppfart framför sig, och skorstenen var så hög att de som arbetade högst där uppe knappast såg de människor som rörde sig nere på marken. Kvarnen provkördes med jämna mellanrum. Dess drivkraft var hästar, och hästarna var så många att de hade täckt soldaternas största övningsfält när de samlats ihop.

 

Så kom den stora dagen, den dag då alltsammans skulle provas. Enorma människomassor samlades. Ugnen tändes, och vagnarna med spannmål och finmalda byggnadsrester tippades ner i eldhavet. Tursamt nog var den stora dagen molnfri, varför de församlade människomassorna kunde se hur röken, svart och otäck, vällde ur skorstenen och fördes med vinden bort från det stora landet. Alla kände stundens allvar, för alla visste att nu hade det sista stora kriget börjat. Men det var ett krig utan svärd, det var ett krig som fördes på ett nytt och hittills okänt sätt.

 

När den stora ugnen eldats en tid inträdde två nya förhållanden i det stora landet. Det ena innebar att maten räckte precis åt alla eftersom spannmålöverskottet blev lågornas rov. Det andra betydde att ingen längre fick gå utan arbete. Det fanns ju inget överflöd längre, och förresten behövdes alla som tidigare fört ett lättjefullt liv ute vid ugnen. Soldaterna däremot kunde känna sig nöjda. De hade bara sina övningar att tänka på, och de slapp elda.

 

Det var i det här läget mannen med de båda strutarna skickats med ett handelsfartyg till andra sidan haven. Han var i själva verket en berömd vetenskapsman, och han var dessutom en av de tekniskt kunniga män som stått bakom idén med ugnen. Givetvis hade hans huvuduppdrag varit att undersöka om eldandet gett resultat. Och det hade det. När strutarna undersökts visade det sig att både luft och vatten i kungariket hade fått ordentligt med föroreningar i sig. När det budskapet nådde ut jublade alla i den stora staden.

 

Kungen stod där uppe i sitt torn i slottet i huvudstaden. Han stirrade ut över havet och ställde sig de frågor han alltid brukade ställa. Av någon outgrundlig anledning fick han då och då en känsla av vad saken gällde. Som alla förstått hade han all anledning att känna sig orolig.

 

Fortsättning: Skräp, skräp 
By: Tags: , ,

7 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Fogden

Långt innan Johannes kommit till staden vid bäckarna och sjön hade kungen i huvudstaden vid ett flertal tillfällen och med största allvar sökt ta itu med rikets ekonomiska problem. Ett sätt att förbättra finanserna vore att be de rika om pengar, men kungen visste innerst inne att de rika bara skulle skratta åt honom om han försökte med något sådant. Risken fanns då också att de rika skulle sluta upp med att betala festerna på slottet. ”Nej”, tänkte kungen en dag efter mycket funderande, ”de får behålla sina pengar eftersom jag ändå inte rår på dem. Förresten är jag ju trots allt beroende av dem”.

 

Allt eftersom kungen funderade vidare fick han en rad nya idéer. Ett sätt att få in pengar vore att tvinga de stadsinvånare som var så där lagom rika att betala skatt. Men det var inte heller någon bra idé eftersom det skulle bli svårt, för att inte säga omöjligt, att dra en gräns mellan de riktigt rika och de personer som hade hyggligt med pengar. Då återstod bara en sak, nämligen att ta ut skatt av de fattiga. Men å andra sidan hade de fattiga inga pengar alls, så det var bara att konstatera att det inte fanns något att hämta på den kanten.

 

Men kungen gav inte upp så lätt. Han funderade vidare och kom fram till en tredje tänkbar utväg. Hur var det med kyrkorna och prästerna och deras egendomar? Där fanns väl i alla fall pengar att hämta? Å andra sidan förstod han mitt uppe i allt sitt funderande att den tanken kunde vara farlig. Föremålen i kyrkorna runt om i riket var ju kär egendom för folket. ”Nej” tänkte kungen, ”jag måste finna en annan lösning. Jag måste ge mig på dem som finns långt ifrån mig och som bara har möjlighet att prata illa om mig och inte ge sig på mig”.

 

Varje gång som kungen kommit så här långt i sina tankegångar satte tandvärken in. Han utstötte ett vrål av smärta och alla som kunde lämna slottet gjorde det och kom inte tillbaka förrän tandvärken gått över och kungen lugnat sig. Det gällde att vara försiktig och se till att klara sig utan skador och men för livet. De kungliga slagen var ju hårda, och de träffade alltid rätt. Så det var bäst att sätta sig i säkerhet tills faran var över.

 

När tandvärken väl släppt sjönk kungen alltid ner på en stol och funderade vidare. ”Det är väl tusan”, brukade han tänka, ”det är väl tusan att jag inte kan knäcka det där med pengarna”. Så funderade han vidare och kom på den i och för sig geniala tanken att be kammarherrarna om råd. Men efter ytterligare en stunds funderande förstod han att det vore ett sätt att visa svaghet. Och det ville han ju inte råka ut för. Han insåg att kammarherrarna skulle komma med mängder av tips hur krisen skulle lösas, men den stora faran var att de skulle kunna börja driva sina egna idéer och lämna kungen i sticket. Och det skulle i sin tur vara det farligaste som kunde hända, för då skulle kungen få tandvärk och gå illa åt sina kammarherrar. Följden skulle då bli att det där med tandvärken blev allmänt känt och kungen skulle tvingas bekänna färg. Jämmer och elände!

 

I det här läget, plötsligt, efter långa tider av funderande och grubblande, kom den ljusa idén. Kungen lät kalla till sig en av de många råbarkade härförare som överlevt alla krig. Härföraren anlände och han mötte sin kung öga mot öga. Utan att veta vad saken egentligen gällde förstod han att det var frågan om något viktigt när kungen kallade honom på det här viset. Jodå, kungen ställde en rak och mycket tydlig fråga: ” Kan du vara helt lojal mot mig om du får bra betalt”? Självklart svarade härföraren ja på frågan. ”Vill du dessutom få nöjet att plåga en och annan individ som inte vill göra som du säger åt honom”?

 

För första gången på många år log den bistre härföraren. Ja, man kan nästan säga att hans ansikte sprack upp i ett leende när han fick frågan om han ville plåga folk. Men det var bara för ett kort ögonblick. ”Visst”, svarade härföraren buttert, ”tala bara om vad jag skall göra. Sedan alla sköna krig tog slut har jag haft rejält tråkigt. Svärdet har rostat, och själv har jag förfallit så till den milda grad att jag pratar med folk då och då. Det kan till och med hända att jag klappar katter i stället för att sparka efter dem som jag gjorde förr i världen. Visst, jag längtar efter att få plåga någon riktigt ordentligt”.

 

Kungen förstod nu att han träffat rätt efter sina många och långa funderingar. Han väntade en stund med nästa fråga eftersom han blivit en smula överraskad över att få ett så snabbt och tydligt svar. ”Finns det fler kvar av din sort”? dristade han sig till slut att säga, ”det är nämligen så att jag har användning för en hel hoper lojala busar som kan gå mina ärenden”. Härföraren presterade än en gång något som liknade ett leende. ”Visst”, sade han glatt, ”jag kan samla ihop så många man önskar. Tala bara om var och när vi skall infinna oss”.

 

Så kom det sig att kungen i egen hög person en mörk höstkväll i största hemlighet träffade en handfull garvade, ärriga och uttråkade krigare i en tät skog en bra bit från huvudstadens yttersta utkanter. De satt i en ring på varsin sten i en glänta och kungen granskade dem noga en efter en. ”Jag förmodar att alla är införstådda med att tills vidare hålla tyst med det jag har att säga”, löd det kärva kungliga budskapet. ”Jag behöver er för ett mycket viktigt uppdrag. Jag skall löna er väl och jag förväntar mig att ingen sviker mig”.

 

Egentligen var kungen själv förvånad över den kraft han visat, och för en gångs skull hade han det kommando han behövde för att inte riskera att råka ut för tandvärk. ”Tala om vad vi skall göra”, sade en stor och kraftig krigare. ”Jo”, sade kungen allvarligt, ”ni skall allesammans bli mina fogdar, och jag skall placera er i varsin del av mitt rike. Er uppgift skall bli att driva in skatt från folket och föra så mycket rikedomar som möjligt till huvudstaden. Där skall jag lägga pengarna i det kassavalv som handhas av en av mina kammarherrar. Och kan ni gissa vad jag skall använda pengarna till”?

 

Kungen brydde sig inte om att besvara sin fråga. Och förresten hade han säkert inget svar att leverera även om han velat. I stället granskade han de församlades ansikten så gott det gick i den mörka höstkvällen. Själv kände han sig för en gångs skull riktigt upplivad. Framför sig hade han ett antal män som var vana att handla men kanske inte så slängda i att tänka. I den här församlingen kände sig kungen handlingskraftig och överlägsen. Här var det inte som när han träffade kammarherrarna och ställdes inför en massa krav. Nej, här var det kungen som bestämde och just därför löpte han ingen som helst risk att drabbas av tandvärk.

 

De bistra och garvade krigarna satt länge tysta, men till slut tog en av dem till orda. I närmast försynta ordalag frågade han om det gick för sig att omge sig med soldater när man blivit fogde. Kungen blev mycket glad över den ställda frågan. ”Visst”, sade han. ”Ni skall alltid omge er med krigsfolk så att ni kan skydda er och utföra ert arbete på ett effektivt sätt”. Ett lätt mummel bröt ut. Ytterligare en krigare dristade sig att ställa en fråga och han undrade om det gick för sig att plåga de bönder som inte villigt betalade sin skatt. Det var nämligen så länge sedan han plågat någon att det riktigt kliade i fingrarna att få göra det igen.

 

Nu brast kungen ut i gapskratt, och hans stora kropp riktigt skakade av förnöjelse. ”Jovisst”, sade han när han till slut skrattat färdigt, ”plåga på ni bara, det var ju det första jag tänkte mig när jag kom på den här idén”.

 

Nu brast alla fördämningar. De förut så tysta och försynta krigarna reste sig, pratade i munnen på varandra i en yra som kungen inte hade sett på mycket länge. Till slut sansade de sig, och den krigare som kungen först kallat till sig bad om tystnad och tog till orda. ”Låt oss hylla vår kung”, sade han. ”Låt oss tacka vår välgörare som låter oss bli fullvärdiga medborgare än en gång”.

 

Så kom det sig att de församlade krigarna under stort jubel lyfte upp sin kung och bar honom runt gläntan i skogen. När de satte ner honom igen var han alldeles omtöcknad men tillräckligt samlad för att be skaran lugna sig. ”Nu skall ni få era instruktioner”, sade han i ett tappert försök att låta allvarlig. ”Ni skall få veta hur en kungens fogde måste uppträda för att vinna respekt. Ni skall också få veta vilka krav jag ställer på er”.

 

Kungen berättade hur de blivande fogdarna skulle bära sig åt. I kungariket fanns små städer med landsbygd runt omkring. I varje sådan liten stad hade kungen tänkt sig att en fogde skulle bo och verka. Och kungen hade till och med varit så förutseende att han sett till att det fanns präktiga hus att komma till i varje stad. Hur han lyckats med det utan att inviga kammarherrarna kunde ingen veta. Ingen visste heller hur han kommit över husen i städerna i all den pengabrist som rådde.

 

Sedan kom instruktionerna, och de var mycket tydliga. Fogdarna måste uppträda korrekt, särskilt mot invånarna i de små städerna. Om man inte uppträdde korrekt skulle människorna bli retade och ge sig på fogdarna och deras krigare. Och om något sådant skedde måste fogdarna skaffa mer folk till sitt skydd. Då var risken att hela den fiffiga planen gick i stöpet.

 

Med staden som bas skulle fogdarna ge sig ut på den omgivande landsbygden. De skulle uppsöka by efter by, tala vänligt till folket och berätta att de var utsända för att fråga om bönderna inte kunde vara så vänliga att börja betala skatt till kungen i huvudstaden. Detta, menade kungen, skulle vara ett första försök. Fick man inga pengar, fick man lov att gå hårdare fram.

 

”Nå”, sade kungen och lät blicken glida från den ene till den andre av sina nyutnämnda fogdar. ”Är ni med på villkoren”? Alla satt tysta en lång stund. Slutligen sade en liten mager krigare att planen var god men att han trodde att det förr eller senare skulle bli frågan om att plåga bönderna. De andra nickade instämmande och några sade rent ut att de inte för ett ögonblick trodde på att någon frivilligt skulle lämna ifrån sig en enda slant. Men alla lovade att vara lojala, och därmed förklarade sig kungen nöjd.

 

Så kom det sig att staden vid bäckarna och sjön och folken i norr, söder, öster och väster fick en fogde. Han kom tillsammans med några hårdföra män till staden en stormig vinterkväll, och han frågade efter vägen till sitt hus. När han funnit det stannade han framför den breda trappan och lät blicken glida uppför de bastanta stenväggarna. Huset var smalt och högt och det gav med sina små gluggliknande fönster intryck av ett fängelse. ”Bra”, sade fogden med eftertryck, ”här kommer vi alla att trivas”. Sedan gick han in i huset tillsammans med sina män och stängde dörren med en skarp smäll.

 

Fortsättning: På andra sidan havet 
By: Tags: , ,

6 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Skräpkammaren

När Johannes på sin vandring nådde toppen av bergen kring staden vid bäckarna och sjön stannade han liksom förstummad av den syn som mötte honom. Långt där nere under hans fötter låg den stad som för lång tid framöver skulle bli hans hembygd. Den var vacker, den liksom blänkte i den nedåtgående vårsolen, och den svaga vinden lockade fram svaga krusningar på sjön. Johannes fick nästan tårar i ögonen när han jämförde det han såg med grottan och sjön hemma i norr. Han såg både likheter och olikheter, och han undrade i sitt stilla sinne om han skulle stå ut med att ha så många människor omkring sig.

 

Jovisst, han såg och mötte många människor på den sista vandringen ner till staden. Några hälsade på honom, andra gick förbi utan att visa någon form av samhörighet eller välvilja. Det hann bli mörkt innan Johannes nådde fram till staden. Väl där sökte han nattvila i ett buskage intill en av bäckarna. Han svepte in sig i ett extra tygstycke han haft med sig och undrade över vad han gett sig in på. Just här fanns inga andra människor, åtminstone inte för tillfället. Bäckens porlande ljud sövde Johannes. Han somnade stilla efter sin långa vandring, och han sov utan drömmar.

 

Nästa dag visade sig bli en underbart vacker vårdag, en sådan där dag som får alla människor och djur att liksom leva upp och inse att livet är fantastiskt. Johannes steg upp från sitt enkla nattläger långt innan någon annan hunnit vakna i staden. Visserligen sände solen redan sina strålar till marken, men de flesta av stadens invånare låg ännu kvar i sina enkla nattläger i väntan på en ny dag fylld av arbete.

 

Johannes samlade ihop sina fåtaliga tillhörigheter och vandrade den korta vägen bort till skräpkammaren. Han ställde sig framför huset och upplevde det på sätt och vis mäktigare än han gjort vid sina tidigare besök i staden vid bäckarna och sjön. Å andra sidan var skräpkammaren ett ganska så oansenligt hus när han jämförde det med de allra mäktigaste stenbyggnaderna i huvudstaden. En djup suck, en stund på avstånd med funderingar. Så tog Johannes ett resolut beslut i den tidiga vårmorgonen. Han gick med snabba steg fram till skräpkammaren och öppnade för första gången i sitt liv dess dörr.

 

De flesta skulle ha ryggat tillbaka inför den anblick som mötte, men det gjorde inte Johannes. Han möttes av en kompakt mur av olika saker eller snarare bråte. Eftersom alla fönstergluggar var förspikade såg han till att börja med inte särskilt mycket. I stället hörde han det karakteristiska ljudet av råttor som kilade av och an. Han försökte komma in, men det gick inte. Det låg alltför mycket skräp i vägen.

 

I det läget gjorde Johannes det enda förnuftiga som fanns att göra. Han gick ut i vårsolen och satte sig att fundera. Efter en stund insåg han att det krävdes mer ljus om han skulle kunna ta itu med sin uppgift. Han måste helt enkelt kunna lysa upp skräpkammarens innandömen samtidigt som han måste ta sig för att lyfta ut en hel del skräp för att kunna komma vidare. Dessutom måste byggnaden småningom städas ordentligt och kanske befrias från råttor. ”Men kanske”, tänkte Johannes, vis av sina erfarenheter från huvudstaden. ”Råttorna kanske kan bli användbara. De har ju en märklig fallenhet för att vilja gnaga på skräp. Det är något som det gäller att vänja dem av med. Och om jag lyckas med det, så kanske det finns möjligheter att rädda det som finns kvar”.

 

Solen steg på en molnfri himmel, och staden vaknade. Människor rörde sig ivrigt fram och tillbaka nere vid sjön. Johannes såg dem tydligt där han satt en bit från skräpkammaren och tittade genom en lucka i de buskage som omgav den gamla byggnaden. Han tänkte intensivt på människorna där nere och undrade hur många av dem som egentligen varit inne i skräpkammaren genom åren och tittat på det som fanns där. Han tänkte också på att många av dem som genom åren måste ha lagt in saker som de ville bli av med. Han undrade helt stilla, sittande i sina egna tankar, varför de aldrig varit intresserade av att ta reda på vad huset egentligen hade för innehåll. Han undrade också varför åldermannen just nu kommit på idén att städa upp. Ville åldermannen bringa klarhet i saker och ting eller ville han något annat? Johannes suckade. Några svar på frågorna fanns inte att finna.

 

Johannes fattade ett beslut, ett av de många beslut han efter mycket funderande tvingats att ta här i livet. Han skulle söka upp åldermannen för att be om instruktioner för sitt kommande arbete. Johannes reste sig, borstade av sig och snyggade till sig så gott han kunde och påbörjade en rask men kort vandring. Han passerade över torget där dagens livliga handel just börjat. Han tittade hastigt på folklivet och de varor som bjöds ut, och han konstaterade att här fanns mycket som han skulle vilja ha men egentligen inte behövde. Slutligen bankade han med bestämda slag på dörren till åldermannens hus.

 

Det här var troligen djärvt handlat eftersom timmen var tidig. Åldermannen var nämligen känd för sina sena vanor och förmågan att hålla alla i sin omgivning sysselsatta till långt in på nätterna. Men Johannes tog risken eftersom han kände sig en smula irriterad i sin strävan att bringa klarhet kring skräpkammaren och dess innehåll. En tjänare öppnade dörren, undrade vad det var frågan om men mjuknade när Johannes framförde sitt ärende. Jodå, åldermannen skulle snart vara uppstigen, lät tjänaren hälsa sedan han hört sig för. Johannes var välkommen att slå sig ner på bänken i förstugan och vänta en stund.

 

Så kom det sig att Johannes för första gången mötte den vitskäggige man som så länge styrt staden vid bäckarna och sjön och länkat dess öden fram till välstånd. Åldermannen bad Johannes stiga in i sin bostad, och han talade i en vänlig ton. Johannes såg sig omkring och fann till sin förvåning att åldermannens hem var mycket enkelt. Här fanns varken överdåd eller sådant som skulle kunna förknippas med rikedom. En del gamla saker som föll Johannes i smaken syntes dock. Men det gällde att inte visa alltför stort intresse för saker av det slag som måhända dolde sig innanför dörrarna till skräpkammaren. Sådant intresse skulle kunna missförstås och leda till förvecklingar, var den enkla slutsats som drogs.

 

Åldermannen inledde samtalet med att hälsa Johannes välkommen till staden vid bäckarna och sjön samtidigt som han uttryckte en förhoppning att de båda skulle lära känna varandra och få ett fruktsamt samarbete. I samma andetag påpekades emellertid att samarbetet, med tanke på åldermannens höga ålder, säkert inte skulle bli långvarigt. Därför gällde det att komma igång genast. Ingen tid fick förspillas på tjafs eller andra liknande dumheter.

 

Nu var det så att åldermannen antydde att ett par lagkloka män i staden ifrågasatt det lämpliga i att städa upp i skräpkammaren. De lagkloka hade i sina många och långdragna resonemang utgått från att ingen visste vem som egentligen ägde den gamla byggnaden. De hade också fortsatt med det där med äganderätt. Många människor i staden skulle säkert komma och kräva att få tillbaka sådant som deras förfäder ställt in en gång i världen när saker och ting väl blivit framplockade och iordningställda. ”Men”, sade åldermannen och plirade med ögonen, ” du behöver inte vara rädd för någon, för nu har jag bestämt hur det skall vara, och det rättar sig alla efter”.

 

Johannes kände sig i och för sig lugnad efter de besked han fått, men de frågor han hade att framföra återstod förvisso. Kunde han få några starka män till hjälp? Kunde någon tänkas öppna fönstergluggar, sortera skräp och städa? Eller förväntade sig åldermannen att Johannes skulle göra allt detta på egen hand? Så snart Johannes framfört sina frågor ångrade han sig. Åldermannens blick hade nämligen mörknat och i skarp ton framförde han sitt budskap: ”kulturella begivenheter skall finnas, och de skall synas. Men de får inte kosta någonting. Jag skulle aldrig kunna förmå stadens råd att skjuta till några pengar för ditt arbete. Du får lov att klara allt själv, och du skall få lön ur stadens kassakista. Du kommer att få arbeta hårt, men samtidigt kommer du att få mycket nöje av ditt arbete”.

 

Det som sades var klara besked. Johannes funderade en stund, men egentligen hade han inget val. Om han vandrade hem igen skulle han bli sittande i sin grotta vid sjöstranden resten av livet. Nåja, han skulle väl kunna göra en del utflykter, men han skulle inte kunna få kontakt med de människor som egentligen var av hans egen sort men som nu betraktade honom som lite konstig. Om han å andra sidan stannade i staden vid bäckarna och sjön skulle han få plocka med skräp, vilket var det bästa han visste.

 

Johannes väcktes i sina funderingar av åldermannens fråga: ”Nå hur blir det? Skall du städa upp i skräpkammaren eller skall du ge dig iväg härifrån”? Johannes förstod nu att allt skulle komma att ske på åldermannens villkor, vilket i sin tur skulle innebära stor möda innan uppgiften var slutförd. Så kom det sig att Johannes trots allt följde förnuftets röst och sade till åldermannen: ”Jag antar ditt bud, och jag går tillbaka till skräpkammaren. Jag stannar där, men jag kommer småningom att ställa krav av ett annat slag”.

 

Länge såg åldermannen undrande på Johannes, men han sade inget. I stället gjorde han till slut ett tecken som Johannes bara kunde tolka på ett sätt, nämligen att det vore bäst att sätta igång. De tog därför avsked av varandra, och Johannes gick ut i det vackra vårvädret. Med snabba steg gick han tillbaka den korta vägen till skräpkammaren, tvärs igenom glada folkskaror fortfarande i full färd med torghandel, skvaller och alla de andra angelägenheter folket i en stad hade att bestyra med. Många utförde sitt arbete under sång, och Johannes kände sig riktigt upplivad. När han väl kommit tillbaka till skräpkammaren satte han sig framför ingången och funderade en stund. Sedan beslöt han att ägna resten av dagen åt att röja buskar framför det hus som nu definitivt såg ut att bli hans hemvist.

 

Fortsättning: Fogden 
By: Tags: , ,
«‹ 9 10 11 12 ›»