1000 år kulturlandskap (Lars)

Den senaste istiden var över för så där tiotusen år sedan. Det landområde som så småningom skulle bli Sverige var åter öppet för människor och djur. För ungefär femtusen år sedan lärde sig människan bruka jorden och blev bofast. Stenåldern, bronsåldern och järnåldern passerade. Mängder av människogenerationer började omvandla naturlandskapet till ett kulturlandskap.

Från och med medeltiden som började för så där tusen år sedan har allting gått allt snabbare. För tusen år sedan hade utvecklingen farten hos en sköldpadda, för femhundra år sedan hade den farten hos en hare. För trehundra år sedan kom farten hos antilopen, sedan kom bilen och månraketen. Hur fort får det egentligen gå när människan blivit fartblind?

11 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Året vid sjön

Framemot eftermiddagen hörde Johannes glada barnaröster i backen nedanför skräpkammaren. Eftersom han sedan återkomsten från torget ägnat större delen av dagen åt att grunna över hur han skulle komma förbi den stora muren av saker, kände han sig lite missmodig. I det läget fick barnarösterna rätt effekt. De livade upp Johannes och gjorde honom förväntansfull.

 

Minna nådde fram först. De övriga stannade lite tvekande på avstånd. ”Johannes, Johannes”, ropade Minna ivrigt, ”nu är vi här, och det var många barn som ville följa med. Jag har talat om för dem allesammans att du inte alls är underlig utan helt vanlig. Så du skall inte tro att de är rädda för dig”.

 

Minna flämtade en smula efter ansträngningen att halvspringa uppför kullen. Hon tog helt stilla Johannes vid handen och ledde honom fram till de andra barnen. Alla såg lite blyga ut, men det fanns också en massa nyfikenhet i deras blickar. En liten parvel i slitna kläder tog tummen ur munnen och frågade på sitt barnspråk om Johannes trodde att det fanns en skatt längst ner i skräpkammarens källare. Hans pappa hade bett honom ställa frågan, för pappan var så angelägen om att få besked om det här talet om en skatt verkligen var sant.

 

Johannes dröjde med svaret, och han kände hur barnens blickar liksom borrade sig in i honom. Samtidigt förstod Johannes att de vuxna nere i staden nu var införstådda med att skräpkammaren fått en invånare och att denne invånare ingalunda var farlig för barnen. Han tittade på den lille parveln som ställt frågan och som nu förväntansfullt sög på sin tumme. ”Ja”, sade Johannes sakta, ”jag vet inte om det finns någon skatt i skräpkammarens källare. Men till slut får jag nog veta hur det ligger till. Först måste jag bära ut allt skräp som finns därinne och sortera det. Men ni skall alla veta att det kommer att ta lång tid, för jag får ju ingen hjälp att bära”.

 

När barnen hört svaret såg de först mycket besvikna ut. Men plötsligt frågade en liten flicka som stod bakom alla de andra om inte hon kunde få hjälpa till att bära skräp. ”Ja”, skrek flera av barnen på en gång, ”vi kan ju allesammans hjälpa Johannes, och då går det mycket fortare”. Barnen blev allt ivrigare, upplivade av tanken att få hjälpa till och bära skräp och kanske småningom få svaret på den lille parvelns fråga. Följden blev att de började prata i munnen på varandra i sina försök att komma med idéer om hur man skulle bära sig åt.

 

Johannes log invärtes när han insåg att han på ett fiffigt sätt fått barnen att själva föreslå att de skulle bära skräp. Till slut bad han barnen vara tysta och lyssna på honom. ”Det är roligt att höra att ni vill vara här och arbeta med mig”, sade han. ”Men ni skall veta att det blir ett svårt arbete. Många saker är tunga att bära. Ni måste också lära er att lägga skräpet i de rätta högarna så att vi inte blandar ihop olika sorters saker och ting för mycket”.

 

Så kom det sig att Johannes denna tidiga sommardag tog barnen från staden vid bäckarna och sjön till sig och gjorde dem till sina goda vänner och medarbetare. Han hoppades att han skulle finna mycket glädje tillsammans med de små och ivriga människorna. Han hoppades också att ingen skulle skada sig i sina försök att överträffa de andra i duktighet att bära skräp. Och naturligtvis önskade han att barnen i sin tur skulle få glädje av sitt slit.

 

Johannes förde barnen till skräpkammarens dörr. ”Ni ser vad som finns därinne”, sade han sakta. ”Det finns en hel mur av skräp som vi måste vara mycket försiktiga med. För om vi inte är försiktiga så får vi alltsammans över oss, och då kan det gå riktigt illa”.

 

Barnen stod tysta och betraktade muren. De förstod att de måste ta alltsammans mycket lugnt. Samtidigt fanns känslan av förtroende för Johannes. De betraktade honom som något märkligt, och de var beredda att lyda honom i allt han sade. Johannes å sin sida var rädd om sina nya vänner. Han ville dem allt väl.

 

Alla gick nu bort från skräpkammarens dörr och ställde sig invid de buskar som Johannes lämnat kvar när han röjt invid det gamla huset. De såg upp mot himlen som hastigt mörknade. Den första blixten syntes, det första åskdånet hördes. Barnen blev oroliga och rädda. Johannes ställde sig mitt ibland dem och tog några av dem i sin famn. ”Gå hem”, sade han stilla, ”det blir ett ordentligt oväder, och det är bättre att ni är hos era föräldrar än stannar här när regnet kommer”.

 

Ingen sade något. Flera av barnen gav sig iväg, men Minna och några till bad Johannes att få stanna. ”Det finns ändå ingen hemma hos oss”, sade Minna. ”Det är bättre att vi stannar här så vi slipper bli blöta. Och så kan vi ju hjälpa dig att bära in skräpet som ligger ute och blir blött”.

 

Johannes log. Bära in skräpet igen. Nej, det var inte vad han önskade. Hellre fick det ligga ute och fördärvas. Nu när han kommit så här långt ville han inte ge upp tanken att komma förbi det stora hindret för att se vad som fanns bakom det. Allt detta förklarade han för barnen när han hastigt drog dem med sig in för att komma undan de första regndropparna.

 

Blixtarna korsade den mörka himlen, och åskan mullrade. Ovädret var mitt över staden. Barnen kröp ihop hos Johannes och sökte skydd. ”Jag är rädd”, sade en liten flicka. De andra instämde. Johannes sökte trösta barnen så gott det gick. Han sade att det här inte var så farligt, han stängde skräpkammarens dörr, tände ett ljus och började vad han själv kallade en lång berättelse. Den berättelsen hade kunnat räcka över många åskväder om han bara fått möjlighet att berätta den till slut.

 

”Barn”, sade Johannes sakta, ”jag har också varit ett barn även om ingen tror det när man ser mig nu. När jag var liten var världen lika ond som den är idag, och jag och mina lekkamrater var alltid rädda för framtiden. Det var något som våra föräldrar lärde oss eftersom även de alltid var rädda för vad som skulle komma. Förresten, är ni rädda”? Johannes tystnade i väntan på någon form av svar. ”Vi är bara rädda för åskan”, sade en liten ljuslockig pojke efter en stund. ”Och så säger mamma att vi skall akta oss för fogden”, fortsatte han. ”För fogden verkar inte vara snäll. Annars är vi inte rädda”. De andra barnen nickade instämmande, och Johannes kände sig lugnad. ”De här barnen är trygga”, tänkte han. ”Jag får akta mig för att berätta hela sanningen för dem”.

 

Johannes kände hur han liksom domnade bort. Framför sig såg han grottan vid sjön hemma hos folket i norr. Han mindes en eftermiddag i sin barndom. Då liksom nu bröt ett åskväder ut, och ingen fick någon möjlighet att gå därifrån. Det var många barn som samlats vid sjöstranden, och flera av dem var långt hemifrån. Det var en vacker sommardag och alla hade badat.

 

Så snart som åskvädret brutit ut sökte sig barnen till grottan, men problemet var att inte alla fick plats under det skyddande taket. Johannes hann först, och han försökte så gott han kunde att ordna för de andra. Flera av barnen stod vid sjöstranden och bara skrek av rädsla. Den som skrek högst var en liten pojke som allmän kallades Pissenisse. Han var son till en rik bonde, men han hade blivit så till den milda grad omhuldad att han förlorat såväl initiativförmågan som sin egen vilja. Sitt namn hade han fått för att han inte kunde hålla tätt när han sov. Pissenisse blev så rädd för åskan att han inte visste vad han gjorde.

 

Johannes gjorde så gott han kunde genom att föra så många som möjligt till skyddet i grottan. Ovädret blev fruktansvärt. Regnet övergick i hagel, och det slog så hårt på barnens skinn att flera av dem blödde. Eftersom alla barn inte fick plats i grottan ordnade Johannes i all hast skydd under en stor och mycket kraftig gran. Själv var Johannes vid det här laget full av sår efter hagel, men det var inget han brydde sig om eller ens tänkte på. I stället räknade han alla barnen och insåg att Pissenisse saknades.

 

Johannes gav sig åter ut i ovädret med en gammal djurhud som enda skydd. Han såg knappast handen framför sig, men han hörde Pissenisses skrik någonstans i stormen. Den ropande rösten kom från sjön, och Johannes kämpade sig fram så gott han kunde. Plötsligt stod han i vattnet, men rösten var ändå avlägsen. Johannes förstod att Pissenisse av någon outgrundlig anledning måste ha gett sig ut i en gammal rankig stockbåt som alltid låg invid stranden.

 

Stormen tilltog ytterligare, och Johannes tvekade ett ögonblick. Men så insåg han att barnen i grottan och under granen var något så när säkra. ”Pissenisse”, skrek Johannes, men hans röst liksom bara studsade i stormen. Pojken svarade inte, och om Johannes känt någon tvekan så var den nu försvunnen. Han vadade ut i vattnet tills det stod honom upp i armhålorna. ”Pissenisse”, skrek han igen. Den här gången svarade pojken, och Johannes insåg att han var helt nära. Det gällde bara att gå ett par steg till.

 

Johannes fick tag i stockbåten och började dra den mot land. Pissenisse satt ner i den rankiga båten och jämrade sig oavbrutet. ”Skall jag dö? Skall jag dö?” Hörde Johannes honom säga. Men Pissenisse skulle inte dö. Johannes fick båten i land och förde pojken i säkerhet under granen där flera av de andra barnen väntade oroligt.

 

Både Pissenisse och Johannes hade blivit slagna blodiga av haglet. Pojkarna satt flämtande och såg på varandra. De andra barnen under granen betraktade dem nu med skräckblandad beundran men utan oro i blickarna. ”Johannes räddade Pissenisse”, flämtade en liten flicka med rött hår. Johannes tittade på henne och log. Han hade alltid tyckt bra om den lilla flickan.

 

Plötsligt var Johannes tillbaka i skräpkammaren. Han hade somnat och barndomsminnena hade kommit till honom i drömmen. ”Johannes”, hörde han avlägset en röst som ropade till honom. Det var Minna, men Johannes var fortfarande kvar i sin dröm. ”Är alla här”? Frågade han närmast hysteriskt. ”Ja”, svarade Minna lugnt, ”vi är alla här. Du började berätta om någonting, men du måste ha somnat medan åskvädret drog förbi. Nu är det vackert väder igen. Titta”!

 

Minna pekade ut genom skräpkammarens dörröppning, och Johannes såg hur solen lyste och glittrade i regndropparna på buskarna. ”Tack alla goda makter för att ni är välbehållna”, muttrade Johannes. ”Vad är det med dig” undrade Minna. ”Vi trodde att du sov, men det gjorde du tydligen inte. Nu är det snart kväll, och det är bäst att vi barn går hem”.

 

Johannes stod utanför skräpkammaren och såg barnen gå ner mot staden. Han var ännu yr efter sin upplevelse, yr av minnen han trängt undan men som kommit fram genom åskvädret och barnens närvaro. ”Tusan”, muttrade han, ”vad har dessa barn att ge och vad har de för makt över mig”? Eftersom Johannes inte kunde svara på sin egen fråga beslöt han sig för att inte fundera vidare på saken. I stället satte han sig ner och njöt av det vackra väder som följt på regnet.

 

Fortsättning: Båtarna 
By: Tags: , ,

10 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – På torget

Det var en tidig morgon i början av sommaren. Handeln hade kommit igång på torget då fogden steg ut på sin trappa och ställde sig att titta ut över de församlade människorna med en belåten min. Fogden stod bredbent med svärdet vid sidan, och efter hand kom flera av hans krigare ut och ställde sig bakom honom. Även de stod bredbenta och beväpnade med svärd. Johannes råkade komma förbi på väg till de inköp han måste göra för att få något att äta i sin ensamhet där uppe i skräpkammaren. Han förmärkte genast en viss oro bland de köpmän som hade sina vagnar närmast intill fogdens hus. Kungens utsände var inte omtyckt, det märktes tydligt.

 

Johannes stannade till. Det var första gången han såg fogden, och han undrade vad fogden egentligen hade för uppgift i staden vid bäckarna och sjön. Han frågade en man som sålde ägg vad folket i staden tyckte om fogden, men mannen så sig snabbt omkring och viskade till Johannes: ”Du är ny här, men du skall veta att många är misstänksamma mot fogden. Han har visserligen inte gjort någon illa, inte ännu, men vi tror att han är ute efter att ta ifrån oss de fattiga slantar vi tjänar på vår handel. Det sägs också att han visat sig i några byar ute på landsbygden och frågat efter pengar”.

 

Mannen såg sig omkring igen som om han trodde att någon hört hans viskningar. Sedan han konstaterat att ingen lyssnade fortsatte han sina förklaringar. ”Det otäcka är att han har så många beväpnade män med sig”, sade han, ”och de där beväpnade männen hånflinar alltid. Vi är inte vana att se vapen när vi vistas här i staden, och vi bär ju aldrig några vapen själva”. Mannen såg sig omkring igen och han sänkte sin röst än mer. ”Köp ägg eller gå din väg”, sade han, ”jag vill inte diskutera sådana här saker när det finns risk att någon kan lyssna”.

 

Något förvirrad gick Johannes vidare. Han undrade i sitt stilla sinne vad som egentligen höll på att hända. Efter en stund lade han märke till något alldeles speciellt, nämligen att den sång som alltid ljöd och som kännetecknade torghandeln tystnade efter hand. Visserligen var det ingen som gjorde någon min för att avbryta handeln och packa ihop sina varor, men det låg en påtaglig oro i luften.

 

Fogden gick nedför trappan och ut bland folket. Soldaterna följde efter, och Johannes såg nu tydligt att de alla hade hånleenden på sina läppar. Folket vek undan där fogden gick fram, och en man började rulla undan sin kärra liksom i ängslan för att få något sönderslaget eller stulet. Överhetspersonerna gick vidare ut på torget, och när de hunnit ungefär till mitten tog fogden fatt i en tom tunna, klev upp på den och tog till orda.

 

”Det är en vacker stad vi lever i”, sade fogden med hög röst, men den skulle kunna göras ännu vackrare och ännu trivsammare. Och jag tycker att handeln på torget tar alldeles för stor plats och för alldeles för mycket oväsen med sig. Ni som kommer hit sjunger och gapar så att jag och mina soldater får lov att stiga upp på tok för tidigt om morgnarna. Och det vill vi inte eftersom vi är vana vid festligheter och sena kvällar”.

 

All sång och allt sorl hade nu upphört, och det var knäpp tyst bland de församlade människorna. Alla lyssnade på fogden. Det var första gången han uppträtt på det här viset, och alla undrade vad det här skulle kunna leda till. Johannes kände sig för sin del illa till mods där han stod mellan ett par vagnar utan att våga tala med någon. Han undrade givetvis i likhet med alla andra vad som nu skulle hända.

 

Fogden stampade med foten på tunnan där han stod. Alla kunde se att han var påtagligt irriterad när han fortsatte sina utläggningar. ”När ni drar bort på kvällen med era kärror blir här visserligen lugnt och skönt”, fortsatte han, ”men det här kala och nakna torget kan göra en tokig när man blickar ut över det när ni inte finns här. Tomt och tråkigt är just vad det är. Här borde finnas en stor och vacker staty som alla kunde titta på och beundra. Ja, den borde stå just där jag står just nu. Och vad skulle den föreställa undrar ni lantisar som inte ett ögonblick förstår er på vare sig statyer eller annan konst. Jo, den skulle naturligtvis föreställa kungen, vår gode kung i huvudstaden, han som har mycket mer vett i skallen än ni alla tillsammans”.

 

När fogden kommit så här långt i sina utläggningar var det inte längre knäpp tyst bland de församlade på torget. Ett starkt sorl bröt ut, men denna gång var det ett annat slags sorl än förut, ett sorl som tydde på förvåning, på någonting man inte hört förut eller var van vid. Kungen, undrade någon, det är ju bara en figur vi hört talas om någon gång men aldrig sett, vad skulle en staty av honom ha i vår vackra stad att göra?

 

Tursamt nog hörde fogden inte kommentaren om kungen. För hade han gjort det skulle det kanske ha blivit annat ljud i skällan. ”Förresten”, fortsatte fogden, ”så tycker jag inte om alla dessa förbaskade vagnar, de tar upp alldeles för mycket plats, och dessutom är de fula att se på. Och ni såg ju alla hur svårt jag hade att ta mig fram hit till tunnan. Skall det vara skick och fason? Jag har ett strålande förslag till förändring. Gräv en stor, bred och lång tunnel in under torget. Där kan ni ställa era förbaskade vagnar, och sedan kan ni ta upp era varor på torget och sälja dem.

 

Sorlet dämpades en smula eftersom de flesta var nyfikna på vad fogden hade mer att säga. Och det dröjde inte länge förrän fortsättningen kom. ”Ju bättre plats ni har på torget, desto mer varor kan ni ta hit och sälja. Och ju mer ni säljer desto bättre är det, för då tjänar ni mycket pengar som jag kan driva in som skatt. Och förresten tycker jag att det borde vara förbjudet att över huvud taget ha några vagnar på stadens gator. Hästarna som drar dem gnäggar och för ett fasligt liv. Dessutom lämnar hästarna en massa lortar efter sig, och lortarna ligger och stinker. För det är ju ingen som plockar upp efter era kreatur”.

 

När fogden hunnit så här långt i sina funderingar steg sorlet hos folkmassan till en så hög nivå att fogden började få svårt att göra sig hörd. Nu vågade de församlade tala till varandra helt öppet, för nu var de inte längre rädda för fogdens män på samma sätt som de varit förut. Nu var de helt enkelt mycket arga, och den känslan tog bort all skrämsel. Nu höjde fogden rösten så mycket han kunde. ”Akta er”, skrek han, ”akta er så att hästlortarna inte hamnar i bäckarna. För om de gör det så har ni snart inget dricksvatten”.

 

Vid det här laget var det ingen som längre lyssnade. Alla pratade i munnen på varandra, och fogden fann det vara klokast att stiga ner från tunnan och bege sig tillbaka till sitt hus igen. Visserligen beredde man väg för honom genom folkmassan, men ingen såg vare sig på honom eller hans soldater med blida ögon. Fogden gick upp på sin trappa, där han än en gång ställde sig bredbent och stirrade ut över de församlade på torget. Nu kände han sig en smula kaxig igen eftersom han visste att det var nära till dörren och att han snabbt skulle kunna smita in och låsa om han blev attackerad.

 

Nu var de församlade på torget smått vilda av upphetsning. ”Jaså, du är hitkommenderad av kungen”, skrek en man. ”Du är hitkommenderad för att beskatta oss och driva in pengar från oss”, fortsatte mannen. När han hunnit så långt var han alldeles andfådd och tvungen att vila en stund. Men han gav inte upp. ” Vi har minsann förstått varför du kommit hit, åtminstone en och annan av oss förstår det. Men du skall veta att vi redan betalar skatt, tusan vet till vad. Och du skall veta att det är så mycket vi förmår och har lust till. Och det lilla som vi får över skall vi se till att det stannar hos oss själva”.

 

Mannen som skrikit åt fogden verkade vid det här laget helt utmattad av ansträngning. Det var naturligtvis inte någon lätt uppgift att bli arg på kungens utsände på det här viset, och dessutom var mannen gammal och grå. Nu trodde alla att fogden skulle skicka ut sina krigare för att straffa den gamle mannen, men det gjorde han inte. Fogden var listigare än så. Han insåg att om han gjort det hade den upprörda folkmassan på torget kunnat gå till attack mot de kungliga sändebuden. I stället såg fogden till att brista ut i skratt. Och han skrattade länge.

 

Sorlet hade vid det här laget tystnat helt. När fogden skrattat färdigt höjde han handen och markerade att han ville tala. ”Ni är allesammans underliga individer”, sade han. ”Det där med vagnarna och hästarna är ert eget förbaskade problem, men ni skall alla veta att jag kommer att få rätt på den punkten. Det vet till och med er gamle ålderman, men han har aldrig vågat göra något åt saken”.

 

När fogden kommit så långt tystnade han och såg sig omkring som om han fruktade något. Han kontrollerade noga att soldaterna hunnit flocka sig omkring honom så att han skulle kunna känna sig trygg innan han fortsatte. ”Det där med skatterna retar er kanske, men ni skall veta att det en vacker dag blir som jag vill. Jag skall minsann tvinga er att betala skatt till kungen. Och när ni väl börjat betala den skatten skall ni inse att det är helt riktigt. För ni kommer att få mångfalt tillbaka. Tänk bara hur tacksamma ni skall bli när statyn av kungen väl står här på torget och sprider glädje bland stadens alla invånare”.

 

Sedan skrattade fogden igen. Han öppnade sin dörr och gick in i sitt hus tillsammans med sina krigare. Ute på torget började sorlet igen, och det steg till en mycket hög ljudnivå. Människorna talade återigen i munnen på varandra, och de talade om det oerhörda de varit vittne till. Johannes blev stående utan att veta vad han egentligen skulle ta sig till, och handeln ville liksom inte komma igång igen. Ingen sång hördes mer den dagen. I stället samlades människorna i små grupper för att samtala vidare.

 

Plötsligt hördes en gäll röst från den ena ändan av torget. ”Folket i söder kommer aldrig att finna sig i detta”, sade röstens innehavare, som visade sig vara en storväxt man. ”Fogden har inte här att göra, och vi kommer aldrig att betala den skatt han vill utkräva av oss, även om en och annan har en slant på kistbottnen”. Sorlet tystnade nu en smula eftersom många ville lyssna och ta reda på vad den storväxte mannen hade att säga.

 

”Har ni hört hur fogden och hans anhang burit sig åt hos oss”? Löd budskapets fortsättning. ”En dag kom det där hånflinande gänget till vår by och frågade hur vi mådde. Jo tack, svarade vi och återgäldade artigheten med att fråga hur besökarna mådde. Men vi fick inget svar. I stället började soldaterna gå omkring och titta in i hus och ladugårdar. Visserligen gjorde de ingen illa, men i alla fall. Vi tycker inte att man gör som de gjorde. Vi är fredliga, vi bär aldrig vapen. Men om det är så att det här gänget kommer tillbaka så är det frågan om vi inte tar fram alla de svärd vi har gömda och gör dem blanka och vassa”.

 

Den storväxte mannen tystnade, men han förstod att hans budskap gått fram. Alla förstod allvaret i det han sagt. Följden blev att all handel upphörde och de små grupper av människor som bildats samlades till en enda stor folksamling. Givetvis kände Johannes den stämning av uppror som låg i luften, och han anslöt sig med dröjande steg till de människor som samlades. Men ingenting hände vidare. Alla diskuterade med varandra i något som mest liknade ett stilla mummel. Sedan upplöstes den stora folksamlingen, och de som haft varor att sälja började plocka ihop dem. Ingen tycktes ju ha någon lust att köpa något längre.

 

Som alla förstår fick Johannes inga inköp gjorda den här dagen. Han fann för säkrast att gå tillbaka till skräpkammaren även om han riskerade att få gå och lägga sig hungrig om kvällen. Men han tröstade sig med att det ju alltid fanns vatten att dricka. Och vatten släcker inte bara törsten, det ger även en viss mättnadskänsla. Och förresten hade ju Minna lovat att komma just idag. Och hon hade också lovat att ta fler barn med sig.

 

”Underbart”, tänkte Johannes, ”det känns så naturligt att umgås med barn när man plockar med skräp”. Han tänkte också att barn är nyfikna och vill veta vad skräpet använts till. För det rör sig ju om gamla saker som barnen aldrig sett i bruk. Och så går barnen hem till sina föräldrar och talar om vad de hittat. Föräldrarna blir sedan i sin tur nyfikna och kanske inte längre säger åt sina barn att det spökar i skräpkammaren och att de inte får gå dit. De tror ju trots allt innerst inne att det skall finnas någon gömd skatt under all bråten. Och om barnen finner den skatten, så kan fyndet komma hela familjen till del.

 

När Johannes hunnit så här långt i sina tankar kände han sig riktigt upplivad. Munter till sinnet tog han ut stegen, och till slut sprang han upp för kullen till skräpkammaren. När han kommit fram ställde han sig och bara tittade ut över staden och sjön. Dagen såg ut att bli vacker och Johannes log för sig själv. Ja, man kan säga att han småskrattade invärtes. ”Livet är trots allt skönt”, sade han för sig själv. ”Här uppe på kullen vid skräpkammaren har jag lugn och ro och behöver inte ha något att göra med fogden och hans anhang”.

 

När Johannes kommit så här långt i sina resonemang började han fundera över de många högar med skräp som nu låg runt skräpkammarens ingång. Han tittade länge på dem innan han gick in i byggnaden. Vi det här laget hade han fått ut så pass mycket föremål att det var möjligt att ta sig in en bit. Men framför sig hade Johannes en mur av saker som han inte riktigt begrep sig på. Han kliade sig fundersamt i huvudet och muttrade för sig själv någonting om att han trots allt måste ta sig igenom rasket. ”Hoppas Minna och de andra barnen kommer snart”, tänkte han medan han fortfarande kilade sig i huvudet. ”Får jag inga starka karlar till hjälp kan jag ju alltid be barnen att ta emot och bära ut. Men vad det är som jag har framför mig nu begriper jag inte riktigt”. Så Johannes hade all anledning att fortsätta att klia sig i huvudet.

 

Fortsättning: Året vid sjön 
By: Tags: , ,

9 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Skräp, skräp

Johannes funderade över sin svåra uppgift där han gick omkring runt skräpkammaren. Han suckade, vårdagen var het, och det tog lång tid att röja buskar. Men framemot kvällen var i alla fall så mycket gjort att man kunde se sjön från ingången. Utsikten var vacker, sjön låg spegelblank. Det var bara en och annan sjöfågel som krusade ytan. Johannes tog ett logiskt beslut, han gick ner till sjön, tvättade sig och njöt av den underbara vårkvällen.

 

Nästa dag stod regnet som spön i backen, och Johannes insåg att det var klokast att stanna inomhus. Att bli blöt när man inte har möjlighet att torka sina kläder är aldrig trevligt. Han hade dock först en sak att göra, nämligen att öppna några gluggar som spikats för med luckor. Nu blev han i alla fall blöt men lyckades att få in ljus i skräpkammarens yttersta del. Johannes kunde för första gången överblicka den bråte som folk hade ställt in de senaste årtiondena. Han förundrades en smula och försökte förgäves gissa vad som fanns längre in i byggnaden. Trots blötan och alla andra besvär kände sig Johannes nu en smula upplivad. Det var dags att på allvar börja plocka med skräp.

 

Närmast dörren till skräpkammaren stod en vagn med bara två hjul, och vagnen var fullastad med avbrutna spadar. ”Hur i all världen har man fått in vagnen”? tänkte Johannes. Han förstod snart att den var tung och att han inte skulle kunna rubba den själv. Det enda som återstod var att lasta av spadarna och slänga dem på marken i regnet utanför dörren. På så sätt kunde Johannes kliva upp i vagnen och göra ett försök att komma vidare. ”Jag kom tydligen i rätt tid”, muttrade han, ”här hade det ju inte varit möjligt att ställa in en enda sak till. Och förresten undrar jag när åldermannen stack in näsan här sist. Han kan ju knappast ha sett bråten själv, för hade han gjort det skulle han bättre förstå att jag behöver åtminstone tio starka karlar till min hjälp”.

 

När alla spadar var urlastade lyckades Johannes tack vare sin magra kropp och sin vighet att komma ner på den andra sidan av vagnen. Han upptäckte då att han stod i något som liknade ett hål, och han kunde inte röra benen. Efter många försök lyckades han dock med hjälp av armarna att häva sig upp på nästa hög längre in i skräpkammaren. När han väl kommit upp på högen och lyckats ställa sig på den gled högen undan och Johannes hamnade på nytt i vagnen med olika saker trillande runt omkring sig. Sittande med all den nya bråten på sig och omkring sig var Johannes på väg att ge upp. Men han tog nya tag och klev ner på den sida av vagnen som var vänd mot dörren. Nu återstod bara att för andra gången bära ut allt det skräp som fyllt det gamla åkdonet. Johannes gjorde så med en djup suck samtidigt som hans kläder blev allt blötare.

 

När dagen började lida mot sitt slut fanns ett antal högar utanför skräpkammaren. Där fanns en hög med de spadar som legat i vagnen. Där fanns en hög med mer eller mindre sönderfallna seldon, och där fanns en hög med träkärl eller snarare rester av träkärl. När Johannes nu ställde sig i dörren och tittade ut förstod han att så här gick det inte att hålla på. De saker som hamnade utanför skräpkammaren skulle ta skada och rent av fördärvas av väder och vind. En ljusning hade emellertid inträffat. Johannes kunde nu gå runt vagnen och slippa riskera att få mängder med skräp över sig så snart han rörde någonting. Dessutom fanns det utrymme för en enkel sovplats.

 

Framemot kvällen upphörde regnet och solen tittade fram. Johannes gick ut och satte sig på en stubbe i förhoppning att hans kläder skulle torka en smula i den sena dagens solstrålar. Sjön låg återigen spegelblank och en och annan människa rörde sig kring stränderna. Allt var så vackert att Johannes blev sittande med ögonen fästade vid vattnet. Det här var nästan lika bra som det hade varit hemma vid kojan. Ja, kanske bättre eftersom han nu kunde se folk och slapp att känna sig helt ensam.

 

Johannes ryckte till av en röst från någon som talade till honom. ”Är det du som är Johannes”? Skräpkammarens väktare ryckte till och såg sig om. Där stod en liten fräknig flicka med långt rött hår som var samlat till en fläta. ”Jag heter Minna”, sade flickan enkelt, ”och jag har hört talas om dig. Vi barn har aldrig vågat gå till skräpkammaren, men nu vågar vi när det finns en vuxen här som kan tala om för oss att det inte spökar på den här platsen. Våra föräldrar säger bara att det spökar, och det säger de för att vi barn inte skall gå hit”.

 

Johannes tittade länge på den lilla flickan med den långa flätan. Han kunde liksom inte riktigt förstå att någon av stadens invånare kände till honom. Ännu mindre kunde han förstå att den som trots allt visste vem han var visade sig vara ett barn. Men så sänkte han till slut blicken för att inte skrämma den lilla flickan med något som kunde likna ett stirrande. ”Det var roligt att du kom Minna. Det är alltid roligt att träffa barn, och jag tycker om barn även om jag inte har några egna. Ta gärna med dig fler barn när du kommer hit nästa gång”, sade Johannes till slut, ”för jag hoppas du kommer fler gånger”.

 

Minna satte sig bredvid Johannes. ”Vet du”, sade hon, ”nere i staden säger folk att du måste vara lite underlig som ger dig till att städa i skräpkammaren. Men jag tror att de som säger så är avundsjuka, för egentligen vill alla veta vad som finns här. En del tror att det bara är gammal smörja. Men det finns de som tror att det finns en guldskatt gömd längst ner i källaren. Och dit ner är det ingen som kunnat ta sig på många hundra år”.

 

Nu log Johannes mot Minna. Han kände med ens att han hade en bundsförvant i den lilla flickan, att det fanns någon som kanske skulle kunna bry sig om honom och som inte ansåg att han var lite underlig som de andra nere i staden tydligen gjorde. ”Ja”, sade han till slut, ”det är kanske riktigt att den som är road av att plocka med skräp är lite underlig. Det behövs en viss sorts människor för den uppgiften. Människor som tycker att skräp kan vara vackert och inte i första hand ser skräpet som något som kan vara värdefullt eller som man kan tjäna pengar på genom att sälja det”.

 

Nu satt både Johannes och Minna tysta en stund. De såg ut över det vackra vattnet och förundrades i stillhet över en flock fåglar som höll på att samlas på sjön. ”Men du skall veta”, fortsatte Johannes, ”det finns massor av människor som tycker om att bara titta på skräp. Men då får det inte ligga som det gör här. Då måste det vara rengjort och uppställt på ett sätt som gör att människorna förstår vad det föreställer. Och sedan behövs kanske någon som talar om vad de gamla grejorna en gång använts till”.

 

Det blev åter tyst medan mannen och den lilla flickan funderade en smula, var och en på sitt sätt. ”Du skall se”, sade Johannes efter en stund medan han gjorde en gest ner mot staden, ”att en vacker dag, då jag får lite mer ordning, så kommer människorna i staden hit för att titta. Och då kommer de inte längre att säga åt sina barn att det spökar. För då har de fått veta vad som egentligen finns innanför skräpkammarens murar”. Johannes tystnade, väl medveten om att så här mycket hade han inte pratat på många år med undantag för besöket hos åldermannen. ”Men”, tillade han stilla, ”det där med guldskatt tror jag inte alls på. Det är bara något man hittar på för att göra någonting lite mer intressant än vad det egentligen är”.

 

Det blev en vacker vårkväll, och Johannes och Minna upptäckte att de hade mycket att tala om. ”Har du sett hönshuset”? frågade Minna plötsligt. Johannes såg oförstående ut. ”Vilket hönshus”? Hans ton uttryckte förvåning eftersom han inte sett något hönshus sedan han anlände till staden vid bäckarna och sjön. ”Hönshus finns väl inte här”, fortsatte han, ”sådana finns väl bara utanför staden”. Minna log. ”Hönshuset nere vid sjön förstås”, sade hon. ”Men det är kanske inte så konstigt att du inte sett det, du har ju precis flyttat hit. Kom så skall jag visa dig. Kom så går vi den här vägen”.

 

Minna tog Johannes vid handen och ledde honom längs en stig som slingrade sig mellan några snår. Det tog inte lång stund att gå ner till sjön, och där, mycket riktigt, låg ett stort hönshus. Men det låg så avskilt att man varken kunde se det från staden eller från skräpkammaren. Det låg alldeles intill sjökanten, vilket fick Johannes att undra om det inte fylldes med vatten i islossningen. Han undrade också hur det gick om vintern, om inte isen då lade sig över såväl hönshuset som dess omgivningar. ”Nej då”, sade Minna och skrattade, ”på vintern klättrar hönorna högst upp på sina pinnar. Så det går ingen nöd alls på dem”.

 

Johannes och Minna gick sakta fram till hönshuset. Det hade en märklig konstruktion. Det var nämligen byggt av uppresta trädstammar, och det var så smalt mellan stammarna att hönorna bara kunde sticka ut sina näbbar genom springorna. ”De har ingen möjlighet att ta sig ut i frihet”, tänkte Johannes, och Minna sade, precis som om läst Johannes tankar, att hönorna aldrig fick gå utanför hönshuset. För om de gjorde det skulle rävarna ta dem. ”Rävarna”, undrade Johannes, ”finns det rävar så här nära staden”?

 

Minna skrattade, men sedan började hon tala om hur saker och ting egentligen låg till. Hon berättade att rävarna var mycket viktiga för allt som skedde i hönshuset, en förklaring som Johannes inte riktigt förstod. ”Men”, tänkte han, ”det är kanske något som jag förstår så småningom”. Minna fortsatte sin utläggning med att förklara att det i själva verket fanns flera sorters hönor men att alla sorterna inte var lika intressanta för rävarna.

 

Den övervägande delen av hönorna var blå till färgen men hade röda fjädrar i stjärten. Nu var det så att fjädrarna inte alltid var röda. De blev röda bara vid två tillfällen, nämligen när de blå hönorna råkade i gräl med hönor av de andra sorterna och när rävarna lystet kikade in genom springorna i hönshusets väggar. Annars var de blå hönornas stjärtfjädrar i det närmaste helt vita. En gång hade förbipasserande invånare i staden sett hur de blå hönornas stjärtfjädrar blev purpurröda. Vid det tillfället hade en räv lyckats ta sig in i hönshuset och börjat jaga dess invånare. Men som tur var för hönorna hade de förbipasserande invånarna lyckats skrämma räven och jaga bort den innan någon olycka hann inträffa.

 

Minna fortsatte sin utläggning, och hon slog i bestämd ton fast att de blå hönorna trodde att de var bäst och viktigast i hela världen och att det bara var de blå hönorna som rävarna ville jaga och äta upp. Men det var inte sant. Det fanns nämligen även gula hönor, och det var egentligen de gula hönorna som rävarna helst ville åt. Det var kanske därför att de gula hönorna inte var så många men att de kacklade mycket mer än de blå hönorna. Även de gula hönorna hade fjädrar som någon enstaka gång blev röda men de blev aldrig så starkt röda som hos de blå hönorna.

 

Vid det här laget var Johannes full av förvirring, och det var något som Minna förstod. Men hon var mycket bestämd när hon sade att hon måste få berätta färdigt innan Johannes fick ställa några frågor. Så hon förklarade att det bästa rävarna visste var när de blå och de gula hönorna råkade i slagsmål. Då rök nämligen fjädrarna åt alla håll, men det var inte alltid de blå hönorna som vann trots att de var fler. De gula hönorna var nämligen mycket listigare än de blå och hade hittat på en alldeles särskild metod att sätta krokben för sina motståndare. Därför slutade de flesta slagsmålen utan att någon egentlig segrare fanns.

 

Minna berättade vidare för en alltmer förvirrad Johannes. Det var så att när de riktigt stora slagsmålen bröt ut signalerade rävarna åt varandra. Alla rävar som kunde komma rusade då till hönshuset. Men så snart rävarna hunnit fram hände något underligt. Hönorna upphörde med sitt slagsmål och flög upp på sina pinnar och satte sig där. De var helt stilla tills rävarna försvunnit, men sedan kunde det hända att slagsmålet bröt ut på nytt. Såvida det inte hunnit bli kväll och mörkt förstås. För då satt hönorna kvar på sina pinnar och föll in i sin bästa och djupaste nattsömn.

 

Johannes och Minna stod helt stilla och betraktade hönorna genom springorna i staketet. Hönsgårdens invånare tycktes inte bry sig om besökarna det minsta där de gick och pickade i godan ro. Då kom Minna plötsligt på att hon hade något mer att berätta om hönorna. ”Jag höll på att glömma att tala om för dig att den finns en tredje sorts hönor”, sade hon helt stilla. ”Och de är de allra märkligaste”, fortsatte hon, ”för de är vita eller nästan färglösa och genomskinliga. De rör sig bara om nätterna när de blå och gula hönorna sover högt upp på sina pinnar, och de ser ut som glänsande skuggor. Det låter kanske lite underligt, men när de vita hönorna är i farten om natten blir rävarna ängsliga och kommer inte i närheten av hönshuset. Ingen vet varför det är så, men det verkar som om människorna också är rädda för de vita hönorna. Åtminstone säger min mamma och pappa att de inte gärna skulle vilja möta en skock vita hönor om natten”.

 

Johannes hade lyssnat uppmärksamt till vad Minna hade att berätta, och han undrade vad det var för en märklig plats han kommit till. Samtidigt kände han sig än mer förvirrad än förut. ”Tre sorters hönor i ett hönshus”, tänkte han, ”hur går det här ihop och vem är det egentligen som äger hönorna”? Det verkade som om Minna läst Johannes tankar, och hon såg en smula frånvarande ut innan hon på nytt tog till orda. ”Alla i staden undrar vem som äger hönorna, men det är något som ingen kunnat få svar på. Hönorna får mat, den saken är klar, men av vem? Det är heller inget jag kan svara på och kanske ingen annan heller”, sade den lilla flickan med det röda håret.

 

Skymningen var nära, och Minna tog Johannes i handen. ”Kom”, sade hon, ”jag är rädd, låt oss gå härifrån. Rävarna kanske kommer”. Johannes kramade flickans hand, och de båda gick längs stigen tillbaka till skräpkammaren. Väl där satte sig Minna ner och funderade medan Johannes betraktade den spegelblanka sjön i skymningsljuset. ”Det är sent”, sade Minna plötsligt som om hon vaknat ur en dröm, ”jag måste gå hem, för annars tror mamma och pappa att jag gått hit till dig, och det får jag ju inte. Förresten får jag inte gå till hönshuset heller. Hej då”.

 

Minna sprang nedför backen till staden på lätta ben, och Johannes stod länge kvar utanför skräpkammaren och grunnade. Han grunnade ända till dess att mörkret blivit så kompakt att han måste treva sig fram. Till slut nådde han sin enkla sovplats och kunde lägga sig till ro. Natten verkade bli kall, och Johannes kröp ihop. Han låg länge vaken och han kände sig mycket illa till mods.

 

Fortsättning: På torget 
By: Tags: , ,

8 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – På andra sidan havet

Slottet i huvudstaden hade flera höga torn. Om man stod i det högsta av dem och spejade ut över havet såg man ändå bara vatten. Inte minsta lilla ö fanns i sikte och än mindre såg man fastlandet på den andra sidan. Kungen stod ofta i det höga tornet och tittade ut över havet med undrande blick. Han visste att det bodde andra och främmande folk långt där borta, och han visste att de tidvis kunde vara fientligt sinnade. Ibland svor han högt över penningbristen som hindrade utrikeskammarherren att resa över havet för att ta reda på vad som hände hos de främmande folken och vad de tänkte om kungariket.

 

Någon enstaka gång kom handelsskepp från folken på andra sidan haven. Huvudstadens invånare strömmade till för att söka få en skymt av främlingarna och höra dem samtala på sitt obegripliga språk. De förde med sig dyrbara varor: tyger, glas och keramik. De hade också med sig vackra frukter som man annars inte kunde finna i huvudstaden. Alltsammans kördes iland och såldes till de rika invånarna, men till slottet fraktades aldrig någonting. Så snart skeppen tömts sattes seglen och färden gick tillbaka till främmande land. Någon gång hände det sig att någon av huvudstadens invånare med fingerspråk och gester frågade om det var möjligt att få följa med till de främmande länderna. Den som frågade fick dock bara en hånfull blick till svar. Och så seglade skeppet iväg.

 

Kungen grubblade mycket över folken på andra sidan haven han stod där uppe i det höga tornet. Vilka avsikter hade de? Ville de i första hand tjäna pengar genom att sälja sina varor eller kom de för att se om kungariket vore värt att erövra? Ibland hade man nämligen märkt att personer ur de främmande besättningarna dröjt sig kvar i gränderna och till och med gått in i ett eller annat hus. De hade också samlats framför slottet i små skaror, pekat och mätt avståndet mellan slottet och de byggnader som låg närmast. Men så fort någon person av betydenhet närmat sig hade främlingarna skingrats och gått tillbaka till sina skepp. Och eftersom ingen kunde tala deras språk, så var det heller ingen mening att fråga dem vad de höll på med.

 

En gång hände en sak som många funderade över länge. En besättningsman från ett främmande fartyg tog fram en strut av tyg, och i ett ögonblick då han trodde sig vara obevakad höll han upp struten mot vinden och lät den vaja muntert. Efter en stund tog besättningsmannen ner struten, tittade och kände i den och nickade belåtet. Sedan gick han tillbaka till hamnen och tog fram en annan strut. Den satte han på ett långt skaft och körde den fram och tillbaka i vattnet några gånger. När han sedan tog upp struten kände han i den och fick ett belåtet leende på läpparna. Med båda strutarna under armen gick han sedan ombord, och fartyget avseglade.

 

Efter många dagars seglats nådde det främmande fartyget sin egen hamn och mannen med strutarna steg iland. Han hade kommit till en mycket stor stad och han möttes av tungt beväpnade soldater, som eskorterade honom till ett mycket stort hus, som i sin tur var välbevakat och omgivet av många soldater. Där blev han genast insläppt. Det gick inte att ta miste på att ankomsten var väntad och väl förberedd.

 

Det främmande landet var stort, ja nästan ofattbart stort. Det bestod av en enda sammanhängande landsbygd med åkrar, ängar, betesmarker och de hus som människorna bodde i. Bar en enda stad fanns, och det var till den staden som mannen med strutarna kommit. Denna enda stad var stor, ja den var så stor att ingen enskild människa kunde lära sig att hitta överallt i den under sin livstid.

 

Det stora landet hade för mycket länge sedan haft många städer, men de hade alla ödelagts en efter en under en lång rad krig. Allteftersom städerna förstörts flyttade människorna till staden vid hamnen, och det var då fullt naturligt att den bara växte och växte. De styrande menade att det var praktiskt att ha de flesta människorna i landet på ett ställe, för då kunde man koncentrera alla verksamheter till en enda plats. Visserligen bodde en del människor kvar ute på landsbygden, men på det här sättet var det enklare att tala om för dem hur de skulle leva och bära sig åt i alla situationer.

 

Alla förstår nu att det stora landet var ett mycket rikt land, och det hade blivit rikt genom att det styrdes av ett fåtal viljestarka män i den stora staden. Det var de som insett fördelen med att samla alla till en enda plats och lära dem att lyda givna order. Minsta tendens till olydnad eller uppror slogs ner av den mycket välutrustade krigsmakten.

 

Nu var det så att de styrande i det stora landet ville utplåna all historia. Det fanns ingen anledning för någon att veta hur saker och ting hade varit förr. De styrande menade också att detta var ett bra och närmast genialt sätt att stärka ekonomin. All handel skulle blomstra om alla bodde på samma ställe utan att behöva bekymra sig om varifrån de egentligen härstammade. Därför hade de gett order om att alla de gamla städer som härjats genom krig skulle rivas och marken de legat plöjas upp och odlas med nyttiga grödor.

 

Ju mer man rev desto mer byggnadsrester och annan bråte fick man att ta hand om. Alltsammans tog mycket stor plats, och därför beslöt man att lägga avfallet i en enda stor hög invid kusten på behörigt avstånd från den stora staden.

 

Alltmedan ny mark plöjdes upp hittade man på redskap och enkla maskiner som underlättade arbetet. Detta ledde i sin tur till att de som inte längre behövdes i arbetet på landsbygden fick flytta till den stora staden. Där kunde de bli soldater eller leva ett behagligt liv i stor lättja. Ingen behövde arbeta om man inte ville göra det eftersom det odlades så mycket grödor att det räckte till alla.

 

På det här sättet höll man på i långa tider, och till slut hade alla historiska monument utplånats och resterna av dem körts till den stora högen vid kusten. Ingen hittade längre till platserna där de gamla städerna legat eftersom marken var plöjd och såg ut som all annan landsbygd runt omkring. De styrande var glada, för nu hade de stärkt ekonomin så mycket det var möjligt att stärka den.

 

Nu borde alla ha varit mycket lyckliga eftersom det fanns ett överflöd av mat, vilket i sin tur innebar att ingen behövde gå omkring hungrig. Men så enkelt var det trots allt inte, för i själva verket framställdes så mycket spannmål och andra grödor att det blev problem att förvara dem. Då befallde de styrande att överskottet skulle säljas till andra länder, men de fann snart att bara ett fåtal andra länder hade råd att betala för varorna.

 

I det här läget kom nästa befallning som innebar att invånarna i det stora landet skulle skaffa fler barn som kunde äta upp det stora överskottet. Emellertid insåg man rätt snart att det skulle ta mycket lång tid att skaffa så många barn som behövdes. Under tiden skulle det stora överskottet hinna täcka hela landet innan man hann äta upp det. Då fick en av de styrande, en man som allmänt ansågs vara fiffig, en bra idé: ”Låt oss använda överskottet till att föra krig med”, sade han.

 

Alla tekniskt kunniga män i den stora staden kallades in och beordrades att lägga pannorna i djupa veck. Deras uppgift var att fundera över frågan hur ett jordbruksöverskott skulle kunna förvandlas till krigsmateriel. Eftersom uppgiften var svårlöst tilläts de tekniskt kunniga männen att grubbla länge. Men så en dag började man få grepp om problemet, och en mycket märklig ritning med tillhörande bilagor presenterades för de styrande.

 

Enligt förslaget borde man bygga en kolossal ugn ute vid kusten på behörigt avstånd från den stora staden. Den skulle vara så stor att den kunde förbränna hundratals vagnslaster i timmen dygnet runt med spannmål och annat jordbruksöverskott. Den skulle förses med en skorsten så hög att dess översta del alltid skulle vara dold vid molnigt väder. På så sätt skulle röken aldrig kunna slå ned i det stora landet utan i stället föras till andra länder med de västvindar som alltid blåste.

 

De styrande jublade. Nu skulle man på ett enkelt sätt bli av med spannmålsöverskottet. Men efter en stund tystnade jublet sedan en av de styrande på ett närmast försynt sätt framfört synpunkten att detta knappast var något som kunde användas i krigiska sammanhang. ”Självklart är det så”, sade de tekniskt kunniga männen på en gång. ”Låt oss därför gå vidare i resonemangen”.

 

I ritningens alla bilagor fanns de förklaringar och tillägg som behövdes. Där hade man tänkt ett steg längre: Ugnen placeras nära den stora högen med byggnadsrester och annan bråte. Med en kvarn mal man ner alltsammans till ett fint pulver, som i sin tur blandas med spannmålsöverskottet. Blandningen körs sedan på vagnar till ugnsluckan på sätt som tidigare beskrivits. Vitsen med blandningen, menar de tekniskt kunniga männen, är att den åstadkommer giftig rök och stora sotflagor. Röken och partiklarna sprids sedan med vindarna till folken på andra sidan haven och förgiftar deras luft och dricksvatten. Småningom börjar alla må illa och söka efter orsaken till illamåendet. I det läget börjar alla skylla på varandra och till slut utbryter uppror. Då eldar man ännu kraftigare i den stora ugnen, vilket i sin tur leder till att folken på andra sidan haven mår ännu sämre. Till slut mår de så dåligt att det är lätt för folket i det stora landet att resa över haven och ta för sig allt man vill ha.

 

De styrande jublade igen. Den här gången hade alla förstått alltsammans, och de befallde att den stora ugnen genast skulle börja byggas. Detta ledde i sin tur till att alla arbetsföra män som inte var soldater och som tidigare levt ett lättjefullt liv nu fick inställa sig och börja arbeta. Den första åtgärd som vidtogs var att hugga ner skog och jämna till ett gigantiskt område nära den stora högen med byggnadsrester och annan bråte. Här skulle både ugnen och kvarnen få plats. Det skulle också finnas utrymme för ofantligt stora byggnader för förvaring av spannmål. Det var nämligen viktigt att spannmålen och andra grödor hölls torra, för annars skulle de inte kunna brinna.

 

Det stora arbetet tog vid, och det tog givetvis lång tid även om det fanns gott om folk som kunde arbeta. Allt fler sysselsattes med att köra sten, jord och murbruk i kärror. Småningom började saker och ting ta form, ugnen stod där med en bred uppfart framför sig, och skorstenen var så hög att de som arbetade högst där uppe knappast såg de människor som rörde sig nere på marken. Kvarnen provkördes med jämna mellanrum. Dess drivkraft var hästar, och hästarna var så många att de hade täckt soldaternas största övningsfält när de samlats ihop.

 

Så kom den stora dagen, den dag då alltsammans skulle provas. Enorma människomassor samlades. Ugnen tändes, och vagnarna med spannmål och finmalda byggnadsrester tippades ner i eldhavet. Tursamt nog var den stora dagen molnfri, varför de församlade människomassorna kunde se hur röken, svart och otäck, vällde ur skorstenen och fördes med vinden bort från det stora landet. Alla kände stundens allvar, för alla visste att nu hade det sista stora kriget börjat. Men det var ett krig utan svärd, det var ett krig som fördes på ett nytt och hittills okänt sätt.

 

När den stora ugnen eldats en tid inträdde två nya förhållanden i det stora landet. Det ena innebar att maten räckte precis åt alla eftersom spannmålöverskottet blev lågornas rov. Det andra betydde att ingen längre fick gå utan arbete. Det fanns ju inget överflöd längre, och förresten behövdes alla som tidigare fört ett lättjefullt liv ute vid ugnen. Soldaterna däremot kunde känna sig nöjda. De hade bara sina övningar att tänka på, och de slapp elda.

 

Det var i det här läget mannen med de båda strutarna skickats med ett handelsfartyg till andra sidan haven. Han var i själva verket en berömd vetenskapsman, och han var dessutom en av de tekniskt kunniga män som stått bakom idén med ugnen. Givetvis hade hans huvuduppdrag varit att undersöka om eldandet gett resultat. Och det hade det. När strutarna undersökts visade det sig att både luft och vatten i kungariket hade fått ordentligt med föroreningar i sig. När det budskapet nådde ut jublade alla i den stora staden.

 

Kungen stod där uppe i sitt torn i slottet i huvudstaden. Han stirrade ut över havet och ställde sig de frågor han alltid brukade ställa. Av någon outgrundlig anledning fick han då och då en känsla av vad saken gällde. Som alla förstått hade han all anledning att känna sig orolig.

 

Fortsättning: Skräp, skräp 
By: Tags: , ,

7 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Fogden

Långt innan Johannes kommit till staden vid bäckarna och sjön hade kungen i huvudstaden vid ett flertal tillfällen och med största allvar sökt ta itu med rikets ekonomiska problem. Ett sätt att förbättra finanserna vore att be de rika om pengar, men kungen visste innerst inne att de rika bara skulle skratta åt honom om han försökte med något sådant. Risken fanns då också att de rika skulle sluta upp med att betala festerna på slottet. ”Nej”, tänkte kungen en dag efter mycket funderande, ”de får behålla sina pengar eftersom jag ändå inte rår på dem. Förresten är jag ju trots allt beroende av dem”.

 

Allt eftersom kungen funderade vidare fick han en rad nya idéer. Ett sätt att få in pengar vore att tvinga de stadsinvånare som var så där lagom rika att betala skatt. Men det var inte heller någon bra idé eftersom det skulle bli svårt, för att inte säga omöjligt, att dra en gräns mellan de riktigt rika och de personer som hade hyggligt med pengar. Då återstod bara en sak, nämligen att ta ut skatt av de fattiga. Men å andra sidan hade de fattiga inga pengar alls, så det var bara att konstatera att det inte fanns något att hämta på den kanten.

 

Men kungen gav inte upp så lätt. Han funderade vidare och kom fram till en tredje tänkbar utväg. Hur var det med kyrkorna och prästerna och deras egendomar? Där fanns väl i alla fall pengar att hämta? Å andra sidan förstod han mitt uppe i allt sitt funderande att den tanken kunde vara farlig. Föremålen i kyrkorna runt om i riket var ju kär egendom för folket. ”Nej” tänkte kungen, ”jag måste finna en annan lösning. Jag måste ge mig på dem som finns långt ifrån mig och som bara har möjlighet att prata illa om mig och inte ge sig på mig”.

 

Varje gång som kungen kommit så här långt i sina tankegångar satte tandvärken in. Han utstötte ett vrål av smärta och alla som kunde lämna slottet gjorde det och kom inte tillbaka förrän tandvärken gått över och kungen lugnat sig. Det gällde att vara försiktig och se till att klara sig utan skador och men för livet. De kungliga slagen var ju hårda, och de träffade alltid rätt. Så det var bäst att sätta sig i säkerhet tills faran var över.

 

När tandvärken väl släppt sjönk kungen alltid ner på en stol och funderade vidare. ”Det är väl tusan”, brukade han tänka, ”det är väl tusan att jag inte kan knäcka det där med pengarna”. Så funderade han vidare och kom på den i och för sig geniala tanken att be kammarherrarna om råd. Men efter ytterligare en stunds funderande förstod han att det vore ett sätt att visa svaghet. Och det ville han ju inte råka ut för. Han insåg att kammarherrarna skulle komma med mängder av tips hur krisen skulle lösas, men den stora faran var att de skulle kunna börja driva sina egna idéer och lämna kungen i sticket. Och det skulle i sin tur vara det farligaste som kunde hända, för då skulle kungen få tandvärk och gå illa åt sina kammarherrar. Följden skulle då bli att det där med tandvärken blev allmänt känt och kungen skulle tvingas bekänna färg. Jämmer och elände!

 

I det här läget, plötsligt, efter långa tider av funderande och grubblande, kom den ljusa idén. Kungen lät kalla till sig en av de många råbarkade härförare som överlevt alla krig. Härföraren anlände och han mötte sin kung öga mot öga. Utan att veta vad saken egentligen gällde förstod han att det var frågan om något viktigt när kungen kallade honom på det här viset. Jodå, kungen ställde en rak och mycket tydlig fråga: ” Kan du vara helt lojal mot mig om du får bra betalt”? Självklart svarade härföraren ja på frågan. ”Vill du dessutom få nöjet att plåga en och annan individ som inte vill göra som du säger åt honom”?

 

För första gången på många år log den bistre härföraren. Ja, man kan nästan säga att hans ansikte sprack upp i ett leende när han fick frågan om han ville plåga folk. Men det var bara för ett kort ögonblick. ”Visst”, svarade härföraren buttert, ”tala bara om vad jag skall göra. Sedan alla sköna krig tog slut har jag haft rejält tråkigt. Svärdet har rostat, och själv har jag förfallit så till den milda grad att jag pratar med folk då och då. Det kan till och med hända att jag klappar katter i stället för att sparka efter dem som jag gjorde förr i världen. Visst, jag längtar efter att få plåga någon riktigt ordentligt”.

 

Kungen förstod nu att han träffat rätt efter sina många och långa funderingar. Han väntade en stund med nästa fråga eftersom han blivit en smula överraskad över att få ett så snabbt och tydligt svar. ”Finns det fler kvar av din sort”? dristade han sig till slut att säga, ”det är nämligen så att jag har användning för en hel hoper lojala busar som kan gå mina ärenden”. Härföraren presterade än en gång något som liknade ett leende. ”Visst”, sade han glatt, ”jag kan samla ihop så många man önskar. Tala bara om var och när vi skall infinna oss”.

 

Så kom det sig att kungen i egen hög person en mörk höstkväll i största hemlighet träffade en handfull garvade, ärriga och uttråkade krigare i en tät skog en bra bit från huvudstadens yttersta utkanter. De satt i en ring på varsin sten i en glänta och kungen granskade dem noga en efter en. ”Jag förmodar att alla är införstådda med att tills vidare hålla tyst med det jag har att säga”, löd det kärva kungliga budskapet. ”Jag behöver er för ett mycket viktigt uppdrag. Jag skall löna er väl och jag förväntar mig att ingen sviker mig”.

 

Egentligen var kungen själv förvånad över den kraft han visat, och för en gångs skull hade han det kommando han behövde för att inte riskera att råka ut för tandvärk. ”Tala om vad vi skall göra”, sade en stor och kraftig krigare. ”Jo”, sade kungen allvarligt, ”ni skall allesammans bli mina fogdar, och jag skall placera er i varsin del av mitt rike. Er uppgift skall bli att driva in skatt från folket och föra så mycket rikedomar som möjligt till huvudstaden. Där skall jag lägga pengarna i det kassavalv som handhas av en av mina kammarherrar. Och kan ni gissa vad jag skall använda pengarna till”?

 

Kungen brydde sig inte om att besvara sin fråga. Och förresten hade han säkert inget svar att leverera även om han velat. I stället granskade han de församlades ansikten så gott det gick i den mörka höstkvällen. Själv kände han sig för en gångs skull riktigt upplivad. Framför sig hade han ett antal män som var vana att handla men kanske inte så slängda i att tänka. I den här församlingen kände sig kungen handlingskraftig och överlägsen. Här var det inte som när han träffade kammarherrarna och ställdes inför en massa krav. Nej, här var det kungen som bestämde och just därför löpte han ingen som helst risk att drabbas av tandvärk.

 

De bistra och garvade krigarna satt länge tysta, men till slut tog en av dem till orda. I närmast försynta ordalag frågade han om det gick för sig att omge sig med soldater när man blivit fogde. Kungen blev mycket glad över den ställda frågan. ”Visst”, sade han. ”Ni skall alltid omge er med krigsfolk så att ni kan skydda er och utföra ert arbete på ett effektivt sätt”. Ett lätt mummel bröt ut. Ytterligare en krigare dristade sig att ställa en fråga och han undrade om det gick för sig att plåga de bönder som inte villigt betalade sin skatt. Det var nämligen så länge sedan han plågat någon att det riktigt kliade i fingrarna att få göra det igen.

 

Nu brast kungen ut i gapskratt, och hans stora kropp riktigt skakade av förnöjelse. ”Jovisst”, sade han när han till slut skrattat färdigt, ”plåga på ni bara, det var ju det första jag tänkte mig när jag kom på den här idén”.

 

Nu brast alla fördämningar. De förut så tysta och försynta krigarna reste sig, pratade i munnen på varandra i en yra som kungen inte hade sett på mycket länge. Till slut sansade de sig, och den krigare som kungen först kallat till sig bad om tystnad och tog till orda. ”Låt oss hylla vår kung”, sade han. ”Låt oss tacka vår välgörare som låter oss bli fullvärdiga medborgare än en gång”.

 

Så kom det sig att de församlade krigarna under stort jubel lyfte upp sin kung och bar honom runt gläntan i skogen. När de satte ner honom igen var han alldeles omtöcknad men tillräckligt samlad för att be skaran lugna sig. ”Nu skall ni få era instruktioner”, sade han i ett tappert försök att låta allvarlig. ”Ni skall få veta hur en kungens fogde måste uppträda för att vinna respekt. Ni skall också få veta vilka krav jag ställer på er”.

 

Kungen berättade hur de blivande fogdarna skulle bära sig åt. I kungariket fanns små städer med landsbygd runt omkring. I varje sådan liten stad hade kungen tänkt sig att en fogde skulle bo och verka. Och kungen hade till och med varit så förutseende att han sett till att det fanns präktiga hus att komma till i varje stad. Hur han lyckats med det utan att inviga kammarherrarna kunde ingen veta. Ingen visste heller hur han kommit över husen i städerna i all den pengabrist som rådde.

 

Sedan kom instruktionerna, och de var mycket tydliga. Fogdarna måste uppträda korrekt, särskilt mot invånarna i de små städerna. Om man inte uppträdde korrekt skulle människorna bli retade och ge sig på fogdarna och deras krigare. Och om något sådant skedde måste fogdarna skaffa mer folk till sitt skydd. Då var risken att hela den fiffiga planen gick i stöpet.

 

Med staden som bas skulle fogdarna ge sig ut på den omgivande landsbygden. De skulle uppsöka by efter by, tala vänligt till folket och berätta att de var utsända för att fråga om bönderna inte kunde vara så vänliga att börja betala skatt till kungen i huvudstaden. Detta, menade kungen, skulle vara ett första försök. Fick man inga pengar, fick man lov att gå hårdare fram.

 

”Nå”, sade kungen och lät blicken glida från den ene till den andre av sina nyutnämnda fogdar. ”Är ni med på villkoren”? Alla satt tysta en lång stund. Slutligen sade en liten mager krigare att planen var god men att han trodde att det förr eller senare skulle bli frågan om att plåga bönderna. De andra nickade instämmande och några sade rent ut att de inte för ett ögonblick trodde på att någon frivilligt skulle lämna ifrån sig en enda slant. Men alla lovade att vara lojala, och därmed förklarade sig kungen nöjd.

 

Så kom det sig att staden vid bäckarna och sjön och folken i norr, söder, öster och väster fick en fogde. Han kom tillsammans med några hårdföra män till staden en stormig vinterkväll, och han frågade efter vägen till sitt hus. När han funnit det stannade han framför den breda trappan och lät blicken glida uppför de bastanta stenväggarna. Huset var smalt och högt och det gav med sina små gluggliknande fönster intryck av ett fängelse. ”Bra”, sade fogden med eftertryck, ”här kommer vi alla att trivas”. Sedan gick han in i huset tillsammans med sina män och stängde dörren med en skarp smäll.

 

Fortsättning: På andra sidan havet 
By: Tags: , ,

6 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Skräpkammaren

När Johannes på sin vandring nådde toppen av bergen kring staden vid bäckarna och sjön stannade han liksom förstummad av den syn som mötte honom. Långt där nere under hans fötter låg den stad som för lång tid framöver skulle bli hans hembygd. Den var vacker, den liksom blänkte i den nedåtgående vårsolen, och den svaga vinden lockade fram svaga krusningar på sjön. Johannes fick nästan tårar i ögonen när han jämförde det han såg med grottan och sjön hemma i norr. Han såg både likheter och olikheter, och han undrade i sitt stilla sinne om han skulle stå ut med att ha så många människor omkring sig.

 

Jovisst, han såg och mötte många människor på den sista vandringen ner till staden. Några hälsade på honom, andra gick förbi utan att visa någon form av samhörighet eller välvilja. Det hann bli mörkt innan Johannes nådde fram till staden. Väl där sökte han nattvila i ett buskage intill en av bäckarna. Han svepte in sig i ett extra tygstycke han haft med sig och undrade över vad han gett sig in på. Just här fanns inga andra människor, åtminstone inte för tillfället. Bäckens porlande ljud sövde Johannes. Han somnade stilla efter sin långa vandring, och han sov utan drömmar.

 

Nästa dag visade sig bli en underbart vacker vårdag, en sådan där dag som får alla människor och djur att liksom leva upp och inse att livet är fantastiskt. Johannes steg upp från sitt enkla nattläger långt innan någon annan hunnit vakna i staden. Visserligen sände solen redan sina strålar till marken, men de flesta av stadens invånare låg ännu kvar i sina enkla nattläger i väntan på en ny dag fylld av arbete.

 

Johannes samlade ihop sina fåtaliga tillhörigheter och vandrade den korta vägen bort till skräpkammaren. Han ställde sig framför huset och upplevde det på sätt och vis mäktigare än han gjort vid sina tidigare besök i staden vid bäckarna och sjön. Å andra sidan var skräpkammaren ett ganska så oansenligt hus när han jämförde det med de allra mäktigaste stenbyggnaderna i huvudstaden. En djup suck, en stund på avstånd med funderingar. Så tog Johannes ett resolut beslut i den tidiga vårmorgonen. Han gick med snabba steg fram till skräpkammaren och öppnade för första gången i sitt liv dess dörr.

 

De flesta skulle ha ryggat tillbaka inför den anblick som mötte, men det gjorde inte Johannes. Han möttes av en kompakt mur av olika saker eller snarare bråte. Eftersom alla fönstergluggar var förspikade såg han till att börja med inte särskilt mycket. I stället hörde han det karakteristiska ljudet av råttor som kilade av och an. Han försökte komma in, men det gick inte. Det låg alltför mycket skräp i vägen.

 

I det läget gjorde Johannes det enda förnuftiga som fanns att göra. Han gick ut i vårsolen och satte sig att fundera. Efter en stund insåg han att det krävdes mer ljus om han skulle kunna ta itu med sin uppgift. Han måste helt enkelt kunna lysa upp skräpkammarens innandömen samtidigt som han måste ta sig för att lyfta ut en hel del skräp för att kunna komma vidare. Dessutom måste byggnaden småningom städas ordentligt och kanske befrias från råttor. ”Men kanske”, tänkte Johannes, vis av sina erfarenheter från huvudstaden. ”Råttorna kanske kan bli användbara. De har ju en märklig fallenhet för att vilja gnaga på skräp. Det är något som det gäller att vänja dem av med. Och om jag lyckas med det, så kanske det finns möjligheter att rädda det som finns kvar”.

 

Solen steg på en molnfri himmel, och staden vaknade. Människor rörde sig ivrigt fram och tillbaka nere vid sjön. Johannes såg dem tydligt där han satt en bit från skräpkammaren och tittade genom en lucka i de buskage som omgav den gamla byggnaden. Han tänkte intensivt på människorna där nere och undrade hur många av dem som egentligen varit inne i skräpkammaren genom åren och tittat på det som fanns där. Han tänkte också på att många av dem som genom åren måste ha lagt in saker som de ville bli av med. Han undrade helt stilla, sittande i sina egna tankar, varför de aldrig varit intresserade av att ta reda på vad huset egentligen hade för innehåll. Han undrade också varför åldermannen just nu kommit på idén att städa upp. Ville åldermannen bringa klarhet i saker och ting eller ville han något annat? Johannes suckade. Några svar på frågorna fanns inte att finna.

 

Johannes fattade ett beslut, ett av de många beslut han efter mycket funderande tvingats att ta här i livet. Han skulle söka upp åldermannen för att be om instruktioner för sitt kommande arbete. Johannes reste sig, borstade av sig och snyggade till sig så gott han kunde och påbörjade en rask men kort vandring. Han passerade över torget där dagens livliga handel just börjat. Han tittade hastigt på folklivet och de varor som bjöds ut, och han konstaterade att här fanns mycket som han skulle vilja ha men egentligen inte behövde. Slutligen bankade han med bestämda slag på dörren till åldermannens hus.

 

Det här var troligen djärvt handlat eftersom timmen var tidig. Åldermannen var nämligen känd för sina sena vanor och förmågan att hålla alla i sin omgivning sysselsatta till långt in på nätterna. Men Johannes tog risken eftersom han kände sig en smula irriterad i sin strävan att bringa klarhet kring skräpkammaren och dess innehåll. En tjänare öppnade dörren, undrade vad det var frågan om men mjuknade när Johannes framförde sitt ärende. Jodå, åldermannen skulle snart vara uppstigen, lät tjänaren hälsa sedan han hört sig för. Johannes var välkommen att slå sig ner på bänken i förstugan och vänta en stund.

 

Så kom det sig att Johannes för första gången mötte den vitskäggige man som så länge styrt staden vid bäckarna och sjön och länkat dess öden fram till välstånd. Åldermannen bad Johannes stiga in i sin bostad, och han talade i en vänlig ton. Johannes såg sig omkring och fann till sin förvåning att åldermannens hem var mycket enkelt. Här fanns varken överdåd eller sådant som skulle kunna förknippas med rikedom. En del gamla saker som föll Johannes i smaken syntes dock. Men det gällde att inte visa alltför stort intresse för saker av det slag som måhända dolde sig innanför dörrarna till skräpkammaren. Sådant intresse skulle kunna missförstås och leda till förvecklingar, var den enkla slutsats som drogs.

 

Åldermannen inledde samtalet med att hälsa Johannes välkommen till staden vid bäckarna och sjön samtidigt som han uttryckte en förhoppning att de båda skulle lära känna varandra och få ett fruktsamt samarbete. I samma andetag påpekades emellertid att samarbetet, med tanke på åldermannens höga ålder, säkert inte skulle bli långvarigt. Därför gällde det att komma igång genast. Ingen tid fick förspillas på tjafs eller andra liknande dumheter.

 

Nu var det så att åldermannen antydde att ett par lagkloka män i staden ifrågasatt det lämpliga i att städa upp i skräpkammaren. De lagkloka hade i sina många och långdragna resonemang utgått från att ingen visste vem som egentligen ägde den gamla byggnaden. De hade också fortsatt med det där med äganderätt. Många människor i staden skulle säkert komma och kräva att få tillbaka sådant som deras förfäder ställt in en gång i världen när saker och ting väl blivit framplockade och iordningställda. ”Men”, sade åldermannen och plirade med ögonen, ” du behöver inte vara rädd för någon, för nu har jag bestämt hur det skall vara, och det rättar sig alla efter”.

 

Johannes kände sig i och för sig lugnad efter de besked han fått, men de frågor han hade att framföra återstod förvisso. Kunde han få några starka män till hjälp? Kunde någon tänkas öppna fönstergluggar, sortera skräp och städa? Eller förväntade sig åldermannen att Johannes skulle göra allt detta på egen hand? Så snart Johannes framfört sina frågor ångrade han sig. Åldermannens blick hade nämligen mörknat och i skarp ton framförde han sitt budskap: ”kulturella begivenheter skall finnas, och de skall synas. Men de får inte kosta någonting. Jag skulle aldrig kunna förmå stadens råd att skjuta till några pengar för ditt arbete. Du får lov att klara allt själv, och du skall få lön ur stadens kassakista. Du kommer att få arbeta hårt, men samtidigt kommer du att få mycket nöje av ditt arbete”.

 

Det som sades var klara besked. Johannes funderade en stund, men egentligen hade han inget val. Om han vandrade hem igen skulle han bli sittande i sin grotta vid sjöstranden resten av livet. Nåja, han skulle väl kunna göra en del utflykter, men han skulle inte kunna få kontakt med de människor som egentligen var av hans egen sort men som nu betraktade honom som lite konstig. Om han å andra sidan stannade i staden vid bäckarna och sjön skulle han få plocka med skräp, vilket var det bästa han visste.

 

Johannes väcktes i sina funderingar av åldermannens fråga: ”Nå hur blir det? Skall du städa upp i skräpkammaren eller skall du ge dig iväg härifrån”? Johannes förstod nu att allt skulle komma att ske på åldermannens villkor, vilket i sin tur skulle innebära stor möda innan uppgiften var slutförd. Så kom det sig att Johannes trots allt följde förnuftets röst och sade till åldermannen: ”Jag antar ditt bud, och jag går tillbaka till skräpkammaren. Jag stannar där, men jag kommer småningom att ställa krav av ett annat slag”.

 

Länge såg åldermannen undrande på Johannes, men han sade inget. I stället gjorde han till slut ett tecken som Johannes bara kunde tolka på ett sätt, nämligen att det vore bäst att sätta igång. De tog därför avsked av varandra, och Johannes gick ut i det vackra vårvädret. Med snabba steg gick han tillbaka den korta vägen till skräpkammaren, tvärs igenom glada folkskaror fortfarande i full färd med torghandel, skvaller och alla de andra angelägenheter folket i en stad hade att bestyra med. Många utförde sitt arbete under sång, och Johannes kände sig riktigt upplivad. När han väl kommit tillbaka till skräpkammaren satte han sig framför ingången och funderade en stund. Sedan beslöt han att ägna resten av dagen åt att röja buskar framför det hus som nu definitivt såg ut att bli hans hemvist.

 

Fortsättning: Fogden 
By: Tags: , ,

5 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Kungens kammarherrar

I huvudstaden följde livet ett gammalt och invant mönster. Människor älskade, åt och dog medan kungen hade sina vredesutbrott. De rika levde gott, men kungen hade mestadels sitt gamla bröd och härsket smör på bordet. Ute på landsbygden blev människorna allt fler, och många sökte sig till huvudstaden i hopp om arbete och tak över huvudet. Men människorna från landsbygden behandlades illa. De tillhörde alla den samhällsklass som Johannes brukade kalla för de utstötta. Eftersom ingen ville veta av dem samlades de i särskilda kvarter i huvudstadens utkanter.

 

En bit från slottet, nästan nere bland de ringlande gatorna och gränderna, låg ett stort och ståtligt stenhus. Det var mycket gammalt, och folk brukade säga att det en gång blivit uppfört av en mycket rik och förnäm man som velat bo så nära slottet som möjligt. Det sades också att den rike mannen på sin tid varit rådgivare åt någon sedan länge död och bortglömd kung, ja det sades till och med att han själv blivit så gammal att han kunnat vara rådgivare åt flera kungar. Hursomhelst, rådgivartraditionen levde vidare, för i huset levde och verkade numera kungens kammarherrar, och de var sex till antalet.

 

Kammarherrarna var mycket förnäma män, och när någon av dem till äventyrs visade sig ute på gatorna stod alla människor där genast med mössan i handen och bockade djupt. Alla kammarherrarna hade vackra kläder, men dem hade de bara på sig när de gick ut. Det var nämligen så att det var lika illa ställt i kammarherrarnas hus som i slottet. Det saknades med andra ord pengar, och i själva verket levde kammarherrarna ett lika eländigt privatliv som kungen. Skillnaden var bara den att kungen visste om kammarherrarnas belägenhet, medan kammarherrarna i sin tur levde i förvissningen om att kungen hade gott om slantar men ändå höll inne deras löner.

 

Kammarherrarna var mycket flitiga samtidigt som de var mycket stolta över det arbete de var satta att utföra. Deras bakgrund varierade en smula, men de hade en sak gemensam, nämligen att de alla var söner till män med rikedom och inflytande. Att de sedan levde fattigt och torftigt var en annan sak. Kungen hade nämligen bestämt att den som ville bli hans kammarherre måste avstå från rikedom vid tillträdet till ämbetet. ”Pengar medför inflytande”, brukade kungen säga, ”och det kan vara farligt när det gäller så här viktiga poster. Kammarherrar skall vara fattiga men ändå aktade. Det är bara då de kan sköta sitt ämbete i medvetande om att det bara är jag som bestämmer”.

 

De sex kammarherrarna arbetade med olika saker. En av dem var mycket berest, och det var därför helt naturligt att han sysslade med alla kontakter med främmande makter, såväl vänligt sinnade som fientliga. En annan av dem var mycket skicklig i hanterandet av skjutvapen, varför han helt naturligt fick ta hand om frågor som rörde det militära försvaret. En tredje brukade på grund av sin klokhet kallas Ugglan, och det bästa han visste var invecklade resonemang om lagar. Vad kunde då vara mer naturligt än att sätta honom på att fundera över texter till alla nya bestämmelser som kungen förväntades vilja införa.

 

En av kammarherrarna hade läst mycket mer än alla de andra och var följaktligen den mest lärde i församlingen. Han fick därför syssla med alla frågor som gällde de skolor som egentligen bara existerade på papperet och som var förbehållna de rika människorna. Så fanns en kammarherre, vars uppgift var att ta hand om gamla, sjuka och fattiga människor. Hans syssla var den allra svåraste, särskilt nu på senare tid då allt fler människor flyttade från landsbygden och in till huvudstaden.

 

Den sjätte kammarherren hade det i särklass viktigaste arbetet. Han skulle nämligen hålla reda på pengarna och finanserna. Kungen manade honom alltid att vara sparsam, men finanskammarherren undrade ofta vad det var han skulle vara sparsam med. Några pengar såg han sällan, och det stora kassavalv han blivit anvisad som förvaringsplats för rikets tillgångar var alltid tomt. Finanskammarherren var därför den ende av de sex som förstod att kungen var utfattig. Men det berättade han inte för någon.

 

En gång varje vecka samlade kungen sina kammarherrar för överläggningar i olika ting. Naturligtvis fick de inte komma till slottet, utan mötena ägde rum i kammarherrarnas tjänstelokaler. Kungen kom alltid iförd sina bästa kläder, och inför varje möte bad han alltid en stilla bön att tandvärken skulle hålla sig borta så att han inte i ursinne skadade sina kläder. Det hade ju heller inte varit bra att drabbas av tandvärk på väg till kammarherrarna, för då skulle ju de människor som alltid slöt upp kring kungens väg få klart för sig hur illa det verkligen var ställt.

 

Kammarherrarna var alltid ivriga att få berätta för kungen vad de haft för sig under den gångna veckan, men de tilläts absolut inte att tala i munnen på varandra. I stället gav kungen ordet åt dem en och en, och finanskammarherren fick alltid börja. Hans redovisning var alltid den sorgligaste eftersom den bara gick ut på konstaterandet att det inte fanns några pengar till att täcka de många väntande utgifterna med. Detta gladde på sätt och vis kungen eftersom det ställde honom inför svåra uppgifter som till varje pris måste lösas. Då tvingades han nämligen att visa sig stark och beslutsam, och det var vad han inbillade sig att han ville göra. Därför satt kungen alltid tyst, ja nästan frånvarande, under finanskammarherrens redogörelse.

 

Nummer två på talarlistan var alltid utrikeskammarherren. Hans redovisning blev mestadels kort och gick ut på att förhållandet till alla grannmakter var gott. Något annat fanns inte att berätta eftersom utrikeskammarherren på grund av penningbristen aldrig tilläts resa till grannmakterna för att söka snappa eventuella rykten om illasinnade tankar mot kungen och hans rike. Den tredje i ordningen att redogöra vad han haft för sig var Ugglan, det vill säga den kammarherre som sysslade med lagarna. Men inte heller han hade något vidare att förtälja eftersom kungen sällan eller aldrig fick några idéer om nya bestämmelser. Och Ugglan tilläts heller aldrig att ta några egna initiativ, så det enda han kunde göra veckorna igenom var att studera de gamla lagarna och de lagar grannmakterna levde efter.

 

När de tre kammarherrarna lämnat sina redogörelser brukade kungen vara på gott humör, eftersom de sällan eller aldrig kom med några förslag som kostade pengar. Värre blev det emellertid när de tre återstående skulle framföra sina funderingar, men då brukade kungen ta till en metod som han praktiserat en tid. Han stoppade helt enkelt proppar i öronen så att han inte hörde så mycket. För om han hade hört allt de hade att framföra skulle säkert tandvärken ha satt in. Och det fick den inte, för då hade katastrofen varit ett faktum.

 

Den skjutglade försvarskammarherren påpekade alltid med hög röst att kungens trupper behövde mer pengar till bössor, krut och annan utrustning. Eftersom kungen vid det laget hade öronpropparna på plats och inte ville höra på, så var det alltid finanskammarherren som fick ställa den ironiska frågan om varifrån man skulle ta pengarna till sådana saker. Ännu värre blev det när kammarherren som svarade för gamla, sjuka och fattiga tog till orda. Det elände han redogjorde för lade verkligen sordin på stämningen och fick alla kring bordet att känna sig som rikemän trots sina usla löner. Därför blev det heller aldrig mycket att tillägga när skolkammarherren till slut stillsamt påpekade att det skulle vara väldigt skojigt om man kunde ordna undervisning för alla barn. När han i många veckor upprepat detta sitt budskap var det inte längre någon som lyssnade på honom, eftersom tanken var så svindlande i den penganöd man upplevde.

 

Till slut hände alltid det som kungen till varje pris ville undvika, nämligen att alla sex kammarherrarna pratade i munnen på varandra och var smått osams. När kungen märkte detta tog han ut öronpropparna, slog näven i bordet framför sig och sade med mäktig stämma att nu fick det vara nog för idag. Sedan reste han sig och lämnade mötet och de djupt bugande kammarherrarna. Kungen begav sig alltid direkt till slottet efter mötena. Där lät han hälla upp två kannor starkt öl åt sig. Kammarherrarna blev vänner igen och gjorde vad de alltid gjort efter mötena med kungen. De gick på krogen.

 

Fortsättning: Skräpkammaren

By: Tags: , ,

4 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Johannes

En man hette Johannes. Han bodde numera i staden vid bäckarna och sjön men hade sitt ursprung hos folket i norr, där hans föräldrar livnärt sig på att bruka den magra jorden. Johannes var tunn, hade långt hår och skägg och gick något framåtlutad. Trots att han var en man i sina bästa år såg han gammal ut. Om det nu berodde på skägget, sättet att röra sig eller de slitna kläder han alltid hade på sig var svårt att säga.

 

Johannes hade kommit till staden vid bäckarna och sjön på uppdrag av dess ålderman och råd. Saken var nämligen den att det fanns en stor och urgammal stenbyggnad på en igenvuxen kulle i utkanten av staden en bit från sjön. Där hade stadens invånare så länge någon kunde minnas ställt in sina uttjänta redskap och andra ägodelar i tron att någonting skulle komma till nytta i framtiden. Allt låg slängt huller om buller, och råttor kilade kors och tvärs i härligheten. Av någon outgrundlig anledning hade dock taket på den gamla byggnaden hållit ihop, varför den enda fukt som fanns kom från de kompakta grundmurarna och sipprade ner i källaren. I folkmun hade huset alltid kallats skräpkammaren, och givetvis visste ingen hur gammal byggnaden egentligen var.

 

Åldermannen i staden vid bäckarna och sjön var känd för sina kulturella intressen. Han hade i många år funderat på att låta någon lämplig person åta sig uppdraget att bringa reda i skräpkammaren för att se om det fanns något av värde bland all bråten. Kanske någon hade gömt en skatt där. Kanske var det så att folk ställt undan saker i onödan och sedan glömt bort dem. Hur som helst, en dag gjorde åldermannen slag i saken och lät kalla till sig Johannes, en person som gjort sig känd för att vara såväl en fridens man som en man med stort intresse för kultur, skräp och traditioner.

 

Johannes hade av någon för honom själv outgrundlig anledning fått bedriva studier i sin ungdom. Han var enda barnet i familjen, och hans arbetsinsats hade säkert behövts i större utsträckning än vad som blev fallet i det lilla jordbruk som föräldrarna försökte livnära sig på. När fadern blivit gammal brukade han sitta och muttra något om Johannes fina händer och titta på sina egna valkiga nävar. Men det var ingen som kom på tanken att han kanske satt där med en massa ånger i hjärtat.

 

Hur som helst så hade den vithårige sockenprästen lärt Johannes att skriva och läsa. Han hade också lärt honom en smula latin så att Johannes kunde stava sig igenom några urgamla pergament som fanns i kyrkan. Med läskunnigheten i bagaget hade sedan Johannes givit sig ut på vandring, läst allt han kommit över, hjälpt en och annan präst att skriva och slutligen kommit till huvudstaden där han vunnit anställning hos en rik köpman.

 

Nu var det så att Johannes blev intresserad av alla de gamla byggnaderna i huvudstaden. På söndagarna var han ledig från sin tjänst, och då gick han gata upp och gata ner, studerade husfasader, lade detaljer på minnet, jämförde och förstod till slut hur allt var konstruerat. Så tänkte han på husen i den lilla staden vid bäckarna och sjön, som han besökt några gånger. Han jämförde och funderade och insåg till slut att allt var mycket större och mäktigare i huvudstaden än i staden vid bäckarna och sjön.

 

Intresset för gamla fina hus gick också igen i Johannes intresse för sådant som folk i allmänhet kallade skräp och som hamnade på diverse soptippar. Ofta gick Johannes och rotade efter saker som han ibland tog hem, lagade och kanske till och med prydde det lilla rum med som han anvisats av sin arbetsgivare den rike köpmannen. Johannes var med andra ord väl förberedd för sitt värv när åldermannen fick idén att låta städa upp i skräpkammaren.

 

Johannes fick själv uppleva de oroligheter och ruskigheter som inträffade i huvudstaden. Själv lyckades han hålla sig gömd i en källare full med råttor medan fienden plundrade, mördade och brände runt om honom. Eftersom råttorna var lika rädda som Johannes blev de till visst sällskap, och den traditionskunnige mannen insåg att råttor inte alls var så otäcka som folk sade. Tvärtom, de kunde lära sig vissa saker, och Johannes använde sina sällskapsdjur som spanare. När de kom hem med svansen i vädret var det fara å färde, men när de återvände med svansen mellan benen fanns inga fiender i närheten. Då kunde Johannes smita ut och söka efter något att äta.

 

En dag, då plundringarna pågått en tid, kom råttorna hastigt hemspringande. De hade alla svansen i vädret och gömde sig var de kom åt i källarens många hörn. Johannes dristade sig att kika ut och fick på så sätt bevittna halshuggningarna av rikets förnämsta män. Blodet rann i strömmar, och Johannes kräktes. Nästa dag, när allt åter var lugnt gav han sig ut och lämnade huvudstaden för att aldrig mer återvända.

 

Johannes vandrade i dagar och nätter för att komma hem till folket i norr. Överallt såg han spår efter strider, och ibland stirrade misstänksamma människoögon efter honom. Men ju närmare han kom hemmet desto färre spår fanns av kriget. Till sin glädje upptäckte han att folket i norr levde som vanligt och inte hade någon större aning om vad som hänt runt omkring.

 

Johannes sökte upp sitt hem och fann att föräldrarna var döda. Goda grannar hade brukat jorden så att den ej vuxit igen. Inga djur fanns kvar, det var höst och Johannes undrade suckande vad han skulle livnära sig av under den kommande vintern. Han gick runt till människor han kände, tittade in i de enkla husen och hälsades överallt välkommen hem. Han gick också till kyrkan, fann sina föräldrars gravar och förstod att den gamle prästen som lärt honom skriva också var död och blivit ersatt med en yngre man.

 

Johannes var inte troende och ville därför inte lita på att någon högre makt skulle sörja för honom under den kommande vintern. Inte heller ville han ligga någon av sina grannar till last. Visst skulle många erbjuda husrum, men ingen hade mer mat än att den nätt och jämt räckte till dem själva. I det läget avstod Johannes från att flytta in i sitt enkla barndomshem. I stället gick han genom skogen längs en stig han varit med om att trampa upp i sin ungdom. Den ledde till en stor och fiskrik sjö.

 

Intill stranden av sjön fanns fyra stora klippblock som bildade en grotta. Där hade Johannes lekt när han var barn tillsammans med många av de andra barnen i byn. Deras lek var ibland vild och gick ut på att alla människor var döda och att de var ensamma kvar. Ömsom var de vänner och ömsom hatade de varandra. Barnen blev varandras fiender i en lek som gick ut på att bara några av dem kunde bo i grottan och överleva vintern. De andra fick gå sin väg och klara sig bäst de kunde. Sina idéer till lekarna fick de från föräldrarna som ofta undrade vad som skulle hända om fiender kom och brände deras hem och lämnade dem utan bostad i kalla vinternätter.

 

När Johannes nådde sin barndoms lekplats stannade han i förundran. Allt var så vackert, sjön låg spegelblank i höstkvällen, och de gulnade löven föll ett efter ett sakta till marken. Med långsamma steg närmade sig Johannes grottan. Den var likadan som i hans barndom, öppningen mot sjön var så inbjudande, och han gick ner till stranden liksom i andakt. ”Här hör jag hemma”, tänkte han, ”här vill jag stanna. Alltid blir det någon råd med så futtiga ting som mat. Jag kan ju alltid fånga fisk och ta harar i snaror”.

 

Johannes kröp in i grottan och förstod att han måste ordna någon form av eldstad för att kunna få värme och slippa frysa. Sedan måste han täcka de utrymmen som fanns mellan klippblocken för att slippa få in regn och snö i sin primitiva bostad. Allt detta skulle vara lätt ordnat, och full av tillförsikt påbörjade han redan samma kväll sitt arbete, fast besluten att överleva och leva vidare.

 

Johannes bodde flera somrar och vintrar i sin grotta. Han lät hår och skägg växa, och han var hela tiden inställd på att förbättra sin bostad. Ibland kom någon från byn och undrade hur det gick för honom, och han tog alltid emot besökare med stor vänlighet och generöst sinne. Hade han något att bjuda på, så gjorde han det. Fanns inget i grottan, fick den besökande nöja sig med ett samtal om väder och skördeutsikter.

 

Givetvis använde Johannes en stor del av sin tid till eftertanke. Vis av all erfarenhet han skaffat sig under vistelsen hos sockenprästen och i huvudstaden utvecklade han en egen filosofi om människorna och deras förhållande till varandra. Han kom i sitt tänkande fram till att det fanns fyra grupper av människor, nämligen de utstötta, de arbetande, de tjänande och de yppersta. Den senare gruppen var liten och bestod bara av ett fåtal rika personer som med hjälp av sina pengar i stort sett kunde styra såväl de tre andra grupperna som de personer som hade makten i samhället. Enligt Johannes var de yppersta inte villiga att ta på sig makten, eftersom det skulle medföra att de blev utsatta för kritik i olika former. I stället mådde de bättre av att styra makthavarna med sitt inflytande och själva hålla sig i bakgrunden.

 

Johannes hade en önskan, nämligen att finna någon, man eller kvinna, att diskutera sina tankar med. Men ingen fanns tillgänglig för något sådant eftersom bönderna ur hans egen klass inte kunde läsa eller skriva. De kunde därför inte bilda sig någon uppfattning om vad som hände utanför deras egen lilla värld av arbete för överlevnad. Detta gjorde Johannes förtvivlad, eftersom han kände all samhörighet i världen med sin egen klass. Men den förstod inte honom, den betraktade honom som lite underlig, och den tog till slut avstånd från honom. Han kände sig utstött. Till slut tog Johannes kontakt med den nye sockenprästen i hopp om att finna förståelse. Men prästen, som var son till en rikeman, såg på Johannes med en nedlåtande min och kallade honom för uppkomling. Så för Johannes återstod bara att gå hem till grottan för att där vara ensam med sina tankar.

 

Det var i det läget åldermannens bud nådde Johannes. Budet var utformat som en bön att Johannes måtte komma till staden vid bäckarna och sjön för att bringa reda i skräpkammaren och samtidigt undersöka om där fanns gömda skatter eller något annat av värde. Johannes undrade för ett ögonblick om det där med skatter var viktigare för åldermannen än att söka utröna hur människorna i staden levt för länge sedan. ”Men det gör detsamma”, tänkte Johannes i sitt stilla sinne. ”Jag går därför att jag är tvungen. Här är jag utstött, och jag är hjärtinnerligt led på att leva på fisk. Och förresten får jag plocka med skräp. Låt oss se vad jag hittar”.

 

Det var så det kom sig att Johannes än en gång gav sig ut på vandring. Han stängde den enkla dörren till sin grotta, tog de få saker han ägde i ett knyte över axeln och grep en stor vandringsstav. Med sorg i hjärtat men fast besluten att återvända lämnade Johannes folket i norr och därmed den bygd som sett honom födas.

Fortsättning: Kungens kammarherrar 

By: Tags: , ,

4 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Grannfolken

Norr, söder, öster och väster om den lilla staden vid bäckarna och sjön bodde fyra olika folk med fyra olika kynnen. De hade dock mycket gemensamt. Bland annat hade de inte någon stad och därför reste alla in till staden vid bäckarna och sjön så snart man ville bedriva handel eller hade något annat viktigt att uträtta. Så fanns det också en sak de hade gemensamt med staden. Det var så att fogden styrde över dem alla i vissa saker, och fogden kom gärna på besök, särskilt när det gällde att fråga om någon hade lust att betala skatt. Det var nämligen så att fogden hade kungens uppdrag att försöka förse huvudstaden med pengar. Men för det mesta misslyckades han med den uppgiften.

 

Folket i söder ansåg sig vara förnämast av de fyra och sade att i söder hade det minsann bott människor tidigare än någon annan stans, till och med tidigare än i staden vid bäckarna och sjön. Detta förnekades av folket i väster som menade att det minsann var hos dem som mänskligheten först sett dagens ljus. I öster var man lite mer försiktig, för där var det svårt att bevisa lika gamla anor som i söder och väster. Folket i norr var ännu mer försiktigt, för till norr visste man att invånarna anlänt först i sen tid. Där var nämligen skogarna allra djupast och där var jorden allra magrast. Det sades också att det fanns troll och spöken i norr. Men hur det egentligen var med den saken hade ingen riktigt kunnat utreda.

 

Folken i norr, söder, öster och väster hade ingen ålderman som styrde över dem. I stället valde man i alla byar ett slags ombud som träffades en gång om året för att dryfta olika angelägenheter. I söder träffades ombuden vid midvintern, och det sades att det var för att de skulle kunna återuppliva gamla hedniska traditioner genom att blota och syssla med andra saker som skulle kunna kallas för skumma. Men eftersom ingen utomstående fick bevista mötena och ingen inblandad yttrade vad som förevarit vid dem, så visste heller ingen med säkerhet någonting.

 

I väster ville man naturligtvis inte vara sämre än i söder men man ville ju inte samla ombuden vid samma tidpunkt som grannfolken. Därför valde man alltid en tidpunkt lite längre fram, just då dagarna började bli lite längre och man kunde ana att våren inte var så långt borta. Trots detta sades det även här att dyrkan av de gamla gudarna förekom, men detta förnekades av alla inblandade.

 

Folken i öster och norr hade lite mer gemensamt än de andra. De samlade därför sina valda ombud vid samma tid, och det skedde vid midsommaren när dagarna var som längst. I öster och norr var man inte så hemlighetsfull som i söder och väster. Det betydde i sin tur att alla invånare var välkomna att lyssna till vad ombuden dryftade. Och man hade mycket att säga varandra och överlägga om, varför det oftast hände att de som tagit sig till mötena för att lyssna somnade på sina platser. Följden blev att ju fler och intressantare frågor som fanns på dagordningen desto fler åhörare låg och sov runt väggarna. Men det gjorde ingenting, för det var ju alltid någon som snappade någonting och kunde föra hem meddelanden och rykten till dem som väntade på besked i olika ting.

 

Det var just det här med alla rykten som var det knepiga. I söder och väster, där man inte fick komma och lyssna fick man lov att gissa vad som hände vid ombudens möten. Det ledde till att helt felaktiga föreställningar spreds om saker och ting och alla undrade om det egentligen fanns någon som bestämde. I öster och norr, där alla fick komma och lyssna, drog man helt felaktiga slutsatser av det man till äventyrs snappade innan man somnade. Därför spreds alla möjliga och omöjliga lösa rykten om saker som ingen begrep någonting om, och det ledde i sin tur till slutsatsen att alltför många bestämde hur det egentligen skulle vara. Till slut började diskussioner komma igång man och man emellan om vilket system som var det bästa, men ingen kunde ge något besked i den frågan.

 

Det var alltid oro i byarna runt om i norr, söder, öster och väster inför det årliga mötet mellan ombuden. Det gällde ju att gå till val innan någon form av församling kunde sammanträda. Tissel och tassel hördes bakom varje knut, för saken var nämligen den att varje by skulle välja sitt ombud. Många ville bli valda, och de som verkligen ville bli valda redovisade alla olika uppfattningar i de flesta sakfrågor. Därför talade de också illa om varandra inför alla som ville höra på. Ibland gick det så långt att slagsmål utbröt mellan anhängare till olika kandidater.

 

Valdagen var alltid något av en folkfest i varje by. Då slutade man att gräla med varandra, klädde sig i sina bästa kläder och församlades på någon lämplig plats som rymde alla. I röstningen fick de vuxna delta, och valet gick till så att kandidaterna ställde sig sida vid sida. Så nämndes namnet på den förste kandidaten, och de som tyckte att han borde bli vald räckte upp sin högra hand. På det viset klarades alla kandidater av, och den som fått de flesta uppräckta högerhänderna fick representera sin by. Ett enkelt och praktiskt sätt att hantera en svår sak.

 

De som inte blev valda till ombud för folket i sin by glömde snart bort att de kandiderat. I själva verket tyckte de synd om den stackare som blivit vald och kanske skulle sitta instängd i flera dagar och dryfta saker som han egentligen inte var intresserad av. Därför återgick allt till ordningen i byarna dagen efter valet, och kvar fanns bara att sprida rykten om det man trodde ägde rum på ombudens möte. Eller som hos folken i öster och norr, att som eventuell åhörare försöka tolka det som sades innan man somnade.

 

Nu var det så att alla vuxna som arbetade måste betala skatt. Och det var just skattens storlek som var den viktigaste saken som dryftades vid de årliga mötena hos folken i norr, söder, öster och väster. Pålagorna var egentligen inte särskilt betungande, men det var en principsak att gnälla. Och ve det ombud som kom hem efter avslutat möte och meddelade att man tvingats höja skatten en smula för att klara alla utgifter som väntade under det kommande året. Ett ombud som varit med om att besluta om höjda pålagor omvaldes aldrig. I stället talade man illa om honom en tid efter det årliga mötet. Men småningom föll allt tjafs om skatter i glömska och folken i norr, söder, öster och väster betalade snällt vad de blivit ålagda att punga ut med.

 

Folket i söder var rikast, och där skulle man egentligen inte alls behöva betala någon skatt. Men folket i söder hade lånat ut det mesta av sina pengar till folket i norr, som behövde dem för att köpa mat till sina allra fattigaste invånare. Folket i väster brukade tråka folket i söder för deras generositet men var samtidigt en smula avundsjuka över den glädje folket i norr kände över att bli hjälpta i sin nöd.

 

I öster klarade man sig själva, och pengarna man fick in räckte precis till de utgifter man hade. Ibland fanns där någon nyfiken individ som undrade vad ombuden gjorde med de pengar de bestämde att invånarna skulle betala. Men även här blev det mest frågan om gissningar. Ingen kunde ge annat besked än att slantarna användes för gemensamma angelägenheter.

 

Det enda som oroade folken i norr, söder, öster och väster var att fogden allt oftare kom på besök och menade att man skulle betala skatt även till honom för kungens räkning. Fogden visste vad bara några få invigda anade, nämligen att kungen var i stort behov av inkomster och att enda sättet att få in pengar för huvudstadens och slottets behov var att lägga större pålagor på invånarna än de var vana vid. Fogden blev allt mer en källa till irritation, särskilt som han på senare tid tagit för vana att ta beväpnade män med sig vid sina besök.

 

Fortsaättning: Johannes 
By: Tags: , ,

3 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Staden vid bäckarna och sjön

Någonstans i kungariket, långt från huvudstaden, fanns en liten stad idylliskt belägen vid en sjö. Det fanns givetvis ett antal andra små städer i kungariket, men det är just den här staden och dess liv vi skall följa. Genom den lilla staden rann två muntert porlande bäckar, som i sin tur hade sina källor i de omgivande bergen längre bort. Bäckarna rann ut i sjön alldeles nära varandra, och om somrarna var det ett kärt nöje för den lilla stadens invånare att fiska i mötet mellan de rinnande och stillastående vattnen. Om vintern var det farligt att vistas där, eftersom isen oftast var svag och då inte ens bar de små barnen.

 

Den lilla stadens invånare var på alla sätt angelägna att hålla vattnet i bäckarna rent så att det kunde användas till dricksvatten. Det var sålunda strängt förbjudet att slänga sopor eller tvätta kläder i bäckarna. Man hade en gång till och med gått så långt att man fängslat en man som sent en natt tvättat sina fötter i det muntert porlande vattnet. Fast det var kanske riktigt, sade många, eftersom mannen i fråga var känd för att alltid vara ovanligt smutsig om fötterna.

 

Folket i den lilla staden och folket som levde på den omgivande landsbygden talade med en annan dialekt än folket i huvudstaden. Hur det kom sig hade ingen någonsin riktigt kunnat förklara, men en teori var att det kunde bero på det rena vattnet i bäckarna. I huvudstaden var man nämligen inte så kinkig med att hålla sitt vatten rent, och det skulle då i sin tur kunna medföra förändringar på talorganen. Man sade också att fientligt sinnade folk på andra sidan haven sände gifter till kungariket med hjälp av såväl magi som vindarna. Eftersom huvudstaden låg öppen för alla vindar slog sig gifterna lätt ner där och blandade sig med dricksvattnet. Till staden vid bäckarna och sjön nådde inte vindarna lika lätt tack vare de omgivande bergen.

 

Egentligen visste ingen vad som var sant eller falskt. En del sade si och en del sade så. Flera lärda män i huvudstaden förnekade till och med att det fanns andra folk på andra sidan haven. Ingen hade ju varit där. Men allt det här var problem på så hög nivå att folket i staden vid bäckarna och sjön inte hade någon som helst anledning att blanda sig i diskussionen. De talade sin dialekt, de var stolta över den och därmed fick det vara.

 

Den lilla staden vid bäckarna och sjön var känd som den lyckliga staden. Det märktes särskilt under de tre dagar i veckan då torghandeln ägde rum. Då kom bönderna från den omgivande landsbygden till det torg som utgjorde mittpunkten i den lilla staden. De kom tidigt om morgnarna med de varor de ville byta eller sälja. De kom med sång, och de spred en munter stämning överallt där de passerade. Kungens fogde, som bodde i ett stort vackert hus vid torget, brukade säga att här härskade minsann ordning och reda. Han brukade också säga att folket snällt betalade sina skatter och visade tillbörlig respekt för överheten.

 

Givetvis fanns det invånare som var missnöjda, likaväl som det fanns invånare som var fattiga. Men det fanns också en tyst överenskommelse att inte lyssna så noga på de missnöjda, och de fattiga underhölls genom ett omfattande system av välgörenhet. Anordningarna för dämpande av missnöje och fattigdom visade sig väl så effektiva men var i längden svåra att hantera. Utåt verkade dock allt vara frid och fröjd, och besökande främlingar märkte alls ingenting av den oro som trots allt fanns under den polerade ytan.

 

Staden vid bäckarna och sjön styrdes med järnhand av en ålderman. Han hade en gång i världen valts av folket då han ännu var en helt ung man. Nu var han gammal, hade långt silvergrått skägg och visade sig sällan på gatorna på grund av sina skröpliga ben. Besökande främlingar brukade fråga hur det kom sig att man haft samme ålderman så länge och att man inte bytt ut honom. På den frågan svarade alltid de tillfrågade att man valde ålderman lite då och då men att ingen mindes att man haft någon annan än den man hade. Därför blev han alltid återvald. Men det fanns också en annan, mera djupt liggande, orsak. Folket i staden tyckte om att ha någon i ledningen som visste vad han ville och som höll ordning och reda på saker och ting. Då fungerade allting bäst och de flesta var nöjda. Det värsta som kunde hända var att många började gräla med varandra. Då blev det till slut så att ingen bestämde.

 

Åldermannen var inte helt ensam om att styra staden, även om det var han som till slut bestämde hur saker och ting skulle skötas. Vid sin sida hade han ett råd, som bestod av fem män, alla lagkloka. De lade ofta pannorna i djupa veck när något svårt problem skulle till att lösas. Ibland hade de olika meningar om saker och ting, och det var vid sådana tillfällen som åldermannen fick lov att gripa in och tala om hur det skulle vara. Även medlemmarna i rådet valdes lite då och då, men oftast blev samma ledamöter kvar på sina respektive platser under långa tider.

 

I den lilla staden vid bäckarna och sjön bodde rätt många människor. Hur många de egentligen var visste ingen, men de fanns alla registrerade i en stor tjock bok som förvarades hemma hos åldermannen och som togs fram när någon hade blivit född och skulle föras in eller när någon hade dött och skulle strykas. Folket i staden brukade säga att boken var det viktigaste dokument som fanns, eftersom man genom den höll reda på alla. Den också var grundvalen för den skatt som invånarna måste betala i reda penningar. Man löpte givetvis en stor risk att boken skulle försvinna på ett eller annat sätt. Om så skedde skulle ingen veta någonting om någon.

 

Alla, såväl invånare som främlingar, tyckte att staden var vacker. Om man ställde sig nere vid sjön en sommarkväll och med blicken följde bäckarna upp mot bergen fick man en oförglömlig syn. Man kunde också låta blicken glida utmed husfasaderna nära sjön och fram till den stora kyrkan som låg ute på en udde. Man kunde även tänka sig synen av det stora fyrkantiga torget lite längre in i staden. Kring torget fanns de förnäma byggnaderna, och där bodde fogden, åldermannen och en rad andra högt uppsatta personer. Där fanns också ett härbärge och stadens enda krog. I den senare var det förbjudet att servera starkt öl efter solens nedgång. Det hade åldermannen och hans råd bestämt.

 

Husen blev av enklare slag ju längre man kom från torget. Längst ut, där landsbygden och skogen tog vid, fanns inte längre några gator. Där fanns i stället slingrande vägar eller rent av stigar, och de omgavs av små låga grå hus. Där, längst ut, bodde de missnöjda och de fattiga. De samlades ibland i skogsbrynen, där de ondgjorde sig över fogden, åldermannen och andra potentater som de betraktade som rika människor. Fastän de fattiga och missnöjda visste att de inte behövde svälta gnällde de och gnällde över verkliga eller inbillade orättvisor. Efter en riktigt lång gnällkväll gick de oftast hem avreagerade och belåtna. Fogden hade fått sitt, och åldermannen, som man varit med om att välja om vid det senaste valet, kunde känna sig säker på att han trots allt gnället hade förtroende hos de breda lagren i staden.

 

När solen stod lågt på sommarkvällarna samlades staden invånare gärna på torget. Eftersom man inte fick sitta på den breda trappan till fogdens hus, gick man gärna till åldermannens hem. Dit var stadens invånare oftast välkomna för att titta i den stora tjocka boken och kanske visa sina barnbarn namnen på de förfäder som fanns antecknade på någon av de första sidorna. Då visste man att man talade om människor som levat för mycket länge sedan, när staden var ny och bara några få invånare tog sitt dricksvatten ur bäckarna. Sedan dess hade många årtiondens regnvatten gjort sin långa vandring från rymden genom marken och ner till sjön. Men om detta bekymrade sig människorna i den lilla staden föga. De var nöjda så länge vattnet i bäckarna var klart och rent.

 

Fortsättning: Grannfolket

By: Tags: , ,
«‹ 8 9 10 11 ›