Rosdala Glasbruk, grund till en förstudie rörande framtida användning

(Den här uppsatsen är resultatet av de planer som Uppvidinge kommun och ägarna till Rosdala glasbruk under 2012 hade att satsa på ett i kommunen välbeläget kulturcentrum. Jag fick uppdraget att utforma grunden till en kommande förstudie. Den levererades i oktober 2012 men i början av 2013 meddelade kommunen att de framåtsyftande planerna lagts ner. Ändå kan det vara intressant att se hur resonemangen fördes. Läsaren skall dock vara medveten om att de i texten angivna illustrationerna av olika skäl inte medtagits här.)

 

Rosdala. Plats på kartan. 

Rosdala är beläget längs väg 31 och utgör tillsammans med Lindshammar porten till Glasriket för den som kommer till Kronobergs län via Vetlanda. Efter passagen av Rosdala kan resenären välja mellan tre alternativ vid det så kallade Nottebäckskrysset. Väljer man att köra rakt fram leder väg 31 vidare mot Orrefors, Nybro och Kalmar med avstickare mot Kosta. Väljer man att köra höger kommer man längs väg 23 till Växjö, väljer man vänster leder väg 23 åt andra hållet via Åseda mot Oskarshamn.

Rosdala har ingen central placering i Glasriket men kan genom sin belägenhet locka besökare till en första anhalt innan resan fortsätter till andra platser. Den vackra trakten lockar dessutom med vandringsled, kulturhistoriska miljöer och en rad andra upplevelser. Redan här skall poängteras att miljön kring Rosdala glasbruk är den bäst bevarade glasbruksmiljön i hela Glasriket.

 

Härad och kommun.

Begreppet Småland skall tolkas som ”de små landen”, underförstått gränsområdet mellan det egentliga Sverige och de danska landskapen Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän. Genom freden i Roskilde 1658 inlemmades de nämnda landskapen i det svenska riket. Småland indelades redan under den tidiga medeltiden i härader, som i sin tur hade en judiciell funktion. Häraderna indelades i sin tur i socknar, en process som påbörjades så snart som kristendomen antagits som religion och kyrkorna börjat byggas.

Karta 1 visar ”smålanden” belägna söder om Linköping. Längs kusten återfinns Tjust, Tunalän, Handbörd/Stranda och Möre. Centralt men ändå gränsande mot arvfienden i söder ligger Värend, som i sin tur omges av ytterligare ett antal ”småland”, av vilka Östbo och Sunnerbo gemensamt benämnes Finnveden. När nu gällande länsindelning genomfördes på 1600-talet slog man samman Värend och Sunnerbo till Kronobergs län.

Värend indelas, som framgår av kartan, i fem härader, nämligen Allbo, Kinnevald, Konga, Norrvidinge och Uppvidinge. Sedan den senaste inlandsisen börjat smälta undan för omkring 10.000 år sedan vandrade människorna in och tog landet i besittning. Vad gäller Värend följde invandringen i huvudsak sjöarna och vattendragen. Trakterna kring Åsnen, Helgasjön, Heligeå och Mörrumsån rymmer ett stort antal fasta fornlämningar i form av gravar och boplatser.

Det största häradet i Värend, Uppvidinge, rymmer en del fasta fornlämningar i socknarna Dädesjö och Lenhovda, medan de övriga socknarna i stort sett saknar bevis för bosättning i förhistorisk tid. Detta innebär i sin tur att socknar som Algutsboda, Ekeberga, Nottebäck, Hälleberga, Åseda och Älghult till allra största del koloniserats först efter kristendomens genomförande under tidig medeltid. Själva namnet Uppvidinge skall tolkas som ”de övre skogarna” eller ”skogarna i norr.” Detta innebär i sin tur att det skogklädda området inte var attraktivt för de första invandrarna eftersom moränen vilade tung och inte lockade till jordbruk förrän de gamla centralbygderna kring de stora sjöarna fick alltför stor befolkning.

Kartan över ”smålanden” visar att Uppvidinge i öster gränsar mot Handbörd och Möre. Vad gäller Handbörd finns en hel del förhistoriska lämningar i Emådalen medan socknarna Fagerhult och Kråksmåla är medeltida kolonisationsområde. Ser man till Möre finner man att fornlämningarna är koncentrerade längs kusten medan det skogklädda inlandet domineras av sent koloniserade ensamgårdar och små byar. Slutsatsen är att det vi idag benämner det småländska Glasriket till allra största del kan hänföras till Uppvidinge härad med ett antal mindre nedslag i de medeltidskoloniserade delarna av Handbörd och Möre.

Karta 2, glasbruken i Uppvidinge härad, framställd av Erik Rosén som examensarbete vid Handelshögskolan i Göteborg 1946. Publicerad i Glasteknisk Tidskrift 1947

Den senaste stora svenska kommunreformen ägde rum 1970-71. Samtidigt pågick en intensiv debatt om att indela Sverige i tio stora län. Den senare tanken skrinlades samtidigt som Småland som ett storlän föresvävat makthavarna. I den osäkerhet som uppstod kom Uppvidinge härad att delas mellan inte mindre än fem intressenter. Socknarna Lenhovda, Nottebäck, Åseda och Älghult gjordes till Uppvidinge kommun, Dädesjö socken fördes till Växjö kommun, Ekeberga socken med bland andra Kosta glasbruk fördes till Lessebo kommun, Hälleberga socken med glasbruk som Orrefors och Gullaskruv fördes till Nybro kommun. Slutligen fördes Algutsboda socken med Åfors och Boda glasbruk till Emmaboda kommun. Grunden hade lagts för dagens problem med ett glasrike beläget i fyra kommuner utan den samordning som skulle behövas. Ungefär samtidigt myntades begreppet Glasriket av dåvarande turistintendenten i Växjö, Sven-Eric Rydh.

I nuvarande Uppvidinge kommun har genom tiderna funnits inte mindre än 26 glasbruk och glastillverkare. Det äldsta bruket är Johanstorp, som grundades som en filial till Kosta redan 1858. Som framgår av nedanstående sammanställning kan vi räkna till 14 glasbruk i Älghults socken, 9 i Lenhovda, 2 i Nottebäck och 1 i Åseda. Det är i den bilden Rosdala skall sättas in.

 

Lenhovda socken:

1. Johanstorp I  1858–87

2. Östervik 1868–1936/1949

3. Bostorp 1872–1915

4. Kylleskruv 1879–87

5. Renshult 1890–90

6. Johanstorp II 1897–1910

7. Hjertsjö 1906–36

8. Värends glasbruk 1936–63

9. Alster Glasstudio 1994–2000

Nottebäck socken:

10. Rosdala 1895–

11. Lindshammar 1905–

Åseda socken:

12. Åseda 1947–77

Älghult socken:

13. Rydefors/Bockaskruv 1863–1970

14. Björkå 1872–1962

15. Kronofors 1873–1928

16. Alsterfors 1886–1980

17. Berghem 1887–1951

18. Idesjö I 1887–1935

19. Långaskruv 1894–1897

20. Flöxhult 1896–1910

21. Hofgård 1899–1923

22. Idesjö II/Berghälla 1905–06

23. Älghult 1933–2002

24. Kulla 1936–39

25. Sjöhyttan 1985–

26. Hauges glas 1994–

 

Bakgrund

Glastillverkningen i sydöstra Smålands skogrika trakter hade en föregångare i järnframställning baserad på sjö- och myrmalm. Redan under medeltiden framställdes järn i primitiva ugnar lite varstans i skogarna. Koncentrationen till järnbruk skedde på 1620-talet, då riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm grundade Huseby. Sedan anlades, främst under 1700-talet, en rad järnbruk på behörigt avstånd från varandra. Fortfarande utgjordes råvaran av malm från sjöarna. Exempelvis anlades Orrefors 1726 och Klavreström 1736.

Skogen utnyttjades genom framställning av träkol till järnbrukens masugnar. Kolningen i kolmilor blev en betydelsefull biinkomst för de småländska bönderna. Skogens bestånd av tall användes också för framställning av tjära och beck. Lövved gick i stora mängder åt för framställning av pottaska, som hade så vitt skilda användningsområden som grund för såpa och som ingrediens i mängen vid glastillverkningen.

Den småländska järnframställningen baserad på sjömalm upphörde i princip åren kring 1860. Anledningen var konkurrensen från Bergslagen och andra trakter där malmen kunde brytas i dagbrott och gruvor. Bönderna fick inte längre leverera underlag till kolmilorna som tidigare. Lösningen på det problemet blev glasbruken. Dit kunde man leverera veden utan att gå omvägen via träkol. De vedeldade glasugnarna slukade mellan tjugo och fyrtio kubikmeter ved om dygnet.

De första glasbruken i Småland anlades redan på 1620-talet, men de blev kortlivade företeelser. Den första bestående etableringen gjordes i Ekeberga socken i Uppvidinge härad 1742 och kallades Kosta efter sina grundare, landshövdingarna Koskull i Kronobergs län och Staël von Holstein i Kalmar län. En främling och konkurrent om veden från skogen började sin långa arbetsdag i en etablerad järnbruksbygd.

Kosta kallas för moderbruket. Inte så att det grundade filialer. I stället lämnade många företagsamma glasblåsare Kosta i samband med järnbruksdöden för att pröva lyckan som egna företagare. En del lyckades. Den här processen pågick under flera årtionden medan industrialismens samhälle fick allt starkare fotfäste i vårt land. Glastillverkningen förblev dock ett hantverk i en tid då maskinerna alltmer kom att ersätta muskelkraften. Av den tidigare presenterade listan över glasbruken i Uppvidinge kommun framgår att de flesta glasbruken grundades vid den här tiden. Så ock Rosdala.

 

Grundarna och ägarna

Oscar Carlström och Carl Pettersson hette ett par företagsamma personer som redan 1892 anlagt Björklunda glasbruk i Fagerhult socken. 1895 beslöt de sig för att starta ännu ett glasbruk i Nottebäck socken. I Norrhult, där glasbruket skulle ligga, fanns ingen egentlig samhällsbildning, men några kilometer därifrån fanns Klafreströms järnbruk. Dessutom höll man på att bygga den smalspåriga järnvägen från Växjö. Den invigdes samma år som det nya glasbruket etablerades.

De två grundarna köpte en större gård på 171 tunnland och byggde glasbruket intill en bäck för att få drivkraft till sliperiet. Historien låter berätta att de båda glasbruksägarnas fruar var på väg till Norrhult för att bese sin nya hemort. När de kom fram till det sista backkrönet och fick skåda den hänförande utsikten över dalen och sjön stannade man hästskjutsen vid vägkanten. Just där växte en blommande rosenbuske, varför de båda fruarna bestämde att det nya glasbruket skulle få namnet Rosdala.

Det gick inte så bra för de första ägarna. Redan 1898 blev det konkurs. Näste ägare var en grosshandlare från Sibbhult, men han tvingades snart sälja glasbruket vidare till konsul Fredrik Hey, en dansk riksdagsman med stora intressen i den danska glasindustrin. Ett nytt aktiebolag bildades 1900, varefter en omgestaltning av bruket ägde rum. En ny hytta med en för tiden mycket avancerad utrustning uppfördes. Den stora tiodegelsugnen värmdes av ett särskilt gasverk i en byggnad vid sidan av hyttan. Anläggningen var i drift ända till 1968, då tillverkningen flyttades till en ny och modern hytta.

Konsul Hey anställde en tysk disponent som hette Edmund Röder, en i och för sig språkkunnig man som dock aldrig lärde sig att tala svenska. Följden blev att enbart tysk arbetskraft anställdes, något som i sin tur ledde till att tyska var samtalsspråket i hyttan ännu på 1920-talet. De danska intressena i Rosdala varade till 1935, då Theodor Nyrén köpte glasbruket. Han efterträddes som disponent av sonen Oscar Nyrén, som i sin tur 1954 efterträddes av Adolf Kroon. Familjen Kroon tillträdde som ny ägare 1979.

Rosdala blev tidigt ett renodlat belysningsglasbruk. Glas till fotogenlampor var en stor produkt. Bruket elektrifierades successivt under början av 1900-talet, vilket i sin tur ledde till att ett effektivare sliperi kunde uppföras. Samtidigt ökade behovet av belysningsarmaturer, till vilka Rosdala kunde leverera ett allt bredare sortiment av kupor, glober och så vidare. I hyttan arbetade man vid ”påle och tråg” med glasblåsaren stående på en upphöjd plats och med formhållaren nedanför sig. Detta arbetssätt flyttades med till den nya hyttan och var regel intill nedläggningen av den traditionella tillverkningen.

 

Byggnadsminnesförklaringen

Fråga om byggnadsminnesförklaring av bebyggelsemiljön i Rosdala väcktes 1996. Länsstyrelsens beslut i frågan är daterat den 12 maj 2000. Under mellantiden inhämtades yttranden och synpunkter från Riksantikvarieämbetet, Smålands museum, Uppvidinge kommun och glasbrukets ägare.

Byggnad eller grupp av byggnader kan i enlighet med kulturminneslagen förklaras som byggnadsminne. ”En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna om byggnadsminnen enligt detta kapitel får tillämpas på park, trädgård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde.”

I den följande motiveringen sägs bland annat att Rosdala är det glasbruk i länet som bäst illustrerar glastillverkningens byggnadskultur. Rosdala undgick de rivningar av byggnader som skedde från 1940-talet då man vid de olika glasbruken strävade efter att koncentrera och underlätta tillverkningen genom att hysa allt fler verksamheter under samma tak. Det betonas även att innehåll och inventarier i en del av byggnaderna bevarats.

Nedan uppräknas de enskilda byggnader som ingår i beslutet ”Byggnadsminnesförklaring av Rosdala glasbruk, på fastigheten Norrhult 60:1, skifte nr 1, Nottebäcks socken, Uppvidinge kommun.” Numreringen på karta 3 utgår från numreringen i beslutet. I utredningar och litteratur förekommer ett flertal andra numreringar.

Benämning                                                           Byggår

1. Kontor                                                                      1958
2. Degelkross                                                               1900
3. Torvlada, såg och gasverk                                    1900
4. Smedja                                                                     1900
5. Byggnad med rundugn                                         1980
6. Skorstenspipa                                                         1900?
7. Hyttbyggnad                                                            1965
8. Sliperi med tyska korridoren                               1950
9. Måleri                                                                       1930
10. Glasbod, f.d. lådverkstad                                    1920
11. Stora glasmagasinet                                             1920
12. Glasmagasin                                                          1920
13. Glasmagasin                                                          1920
14. Glasmagasin                                                          1910
15. Halmlada                                                               1910
16. Syrabod                                                                 1950
17. Magasin, f.d. sprutbod                                       1910
18. Färgbod                                                                 1910
19. Ställverk
20. ”Tyska husen”, arbetarbostad                         1900
21. ”Tyska husen”, arbetarbostad                          1900
22. Uthus till ”Tyska husen”

 

Länsstyrelsen skyddsföreskrifter:

1.Byggnaderna numrerade 1–22 på bifogad karta får inte rivas, flyttas, byggas till eller ändras exteriört. Ingrepp får inte göras i byggnadernas stomme. Ej heller får byggnadernas planlösning ändras.

2. I byggnaderna numrerade 2–19 får inte fast inredning som golv, skåp, hyllor och bänkar borttagas eller på annat sätt förändras. Trärena ytor får inte ytbehandlas.

3. I byggnaderna 1–22 skall den interiöra karaktären, i form av ursprungliga byggnadsdelar, t.ex. eldstäder, dörrar och snickerier, bibehållas. I byggnaderna skall fast inredning och tillbehör till fastigheten som maskiner och annan utrustning, som tillförts glasbruket och använts i verksamheten, med undantag av ugnar, bevaras enligt förteckningen nedan (Denna förteckning återges ej här dels på grund av dess detaljrikedom dels på grund av att ett antal skyddsföreskrifter frångåtts eller blivit inaktuella)

 

Byggnadsminnet och framtiden

Rosdala och alla dess byggnader med innehåll utgör en stor kulturhistorisk tillgång inte bara för Uppvidinge kommun och Glasriket. Det är ett nationellt intresse att den bäst bevarade glasbruksmiljön ges en acceptabel framtid. Det var den sammantagna bedömningen av miljö, historia och innehåll som ledde fram till byggnadsminnesförklaringen, som i sin tur innebär i en klar fördel av statushöjande karaktär. De ovan angivna restriktionerna innebär knappast några hinder vad gäller framtida och förändrat nyttjande av anläggningen. Snarare skall de ses som en vägledning i tillvaratagandet av exteriöra och interiöra kulturhistoriska värden.

Nedan skall genomgång göras byggnad för byggnad. Därvid kommer ursprunglig användning, nuvarande användning och framtida möjligheter att beskrivas utifrån litteratur, inventeringar och genomgång på plats. Dessförinnan skall följande framhållas:

1. Rosdala var det sista av ett antal renodlade belysningsglasbruk. I princip finns alla mallar, formar och andra tillbehör bevarade. Dessutom ingår en rad formar förvärvade från nedlagda konkurrerande glasbruk. Ingen annanstans i Glasriket finns någon motsvarighet.
2. Hela arkivet finns bevarat med handlingar ända från grundningsåret 1895. Det är ytterst få av de övriga glasbruken som har sina arkivalier bevarade på plats. Arkivet innehåller även en mycket stor samling foton av byggnaderna och de olika arbetsplatserna.
3. En stor samling äldre glas har bevarats och visas i ett bruksmuseum som inreddes på 1980-talet. Samlingen är katalogiserad och ger en god bild av tillverkningen. Ytterligare några få glasbruk har sina äldre samlingar bevarade och utställda på motsvarande vis.
4. En del av byggnadsbeståndet utgör ett frilufts- och industrimuseum sedan ett stort antal år tillbaka. Här finns redskap, verktyg och transportmedel. Eldningsanläggningen eller ”gasverket” från 1900 är unik i sitt slag. Degelkammaren med degelkrossen visar hur leran hanterades. Den bevarade tio-degelsugnen ger en god inblick i hur arbetet gick till.

Så till byggnadsminnets beståndsdelar. Som tidigare nämnts grundades Rosdala 1895, men det var först 1900 som det stora uppsvinget kom. Inga byggnader finns bevarade från grundningsåret. Däremot bär ett antal av dem årtalet 1900. (se karta 3)

1. Kontor uppfört 1958. Arkitekt: John W. Fornander, Växjö. Användes som brukskontor några år in på 2000-talet. Rymmer idag det så kallade ölglasmuseet i den ursprungliga kontorsvåningen. I källaren finns bruksarkivet.
   Förslag: Kontoret återställs till ursprungligt skick och används som administrationsbyggnad och forskarlokal. Arkivet bevaras och vårdas på plats.

2. Degelkammare. Byggnaden uppfördes 1900 och rymmer all den utrustning som användes för egen degeltillverkning ända till 1965. Vidare finns den fullt fungerande eldrivna degelkrossen som användes för att mala ner uttjänta deglar och återanvända dem.
   Förslag: Ingår även fortsättningsvis i friluftsmuseet.

3. Torvlada, såg och gasverk uppförd 1900. Vid nystarten försågs Rosdala med ett för svenska förhållanden unikt system för uppvärmning av ugnen. Det var av märket Siemens och placerades i en särskild byggnad några meter från hyttan. Värmen leddes genom en kulvert som ursprungligen hade en värmeväxlare halvvägs till hyttan. Ugnarna i gasverket eldades med ribbved som sågades på plats. Vedåtgången uppgick till ca fyrtio kubikmeter om dygnet. Även torv användes. Anläggningen användes till 1966.
   Det mesta av innehållet är intakt och har genom åren kompletterats med diverse utrustning och inventarier som använts vid bruket.
   Förslag: Ingår även fortsättningsvis i friluftsmuseet.

4. Smedja uppförd 1900. Liksom de flesta andra glasbruk hade Rosdala egen smedja för tillverkning och reparation av verktyg och annan utrustning.
   Smedjan byggdes om till glashytta för några år sedan och har en eldriven ugn.
   Förslag: Verksamheten fortsätter att bedrivas som idag och byggnaden ingår i friluftsmuseet.

5. Glasugnsbyggnad uppförd 1980. I byggnaden finns tiodegelsugnen som utgjorde arbetsplatsen i den hytta som uppfördes 1900. Dessutom finns formar, pipor och andra verktyg. Hyttan togs ur bruk 1966 och revs 1979.
   Förslag: Ingår även fortsättningsvis i friluftsmuseet.

6. Skorstenspipa, troligen uppförd 1900. Användes ursprungligen till den gamla hyttan och återanvändes till den hytta som invigdes 1966 (se nedan nr 7).
   Förslag: Ingår även fortsättningsvis i friluftsmuseet. Skorstenen kan kortas eftersom dess övre del är i dåligt skick.

7. Hyttbyggnad uppförd 1965. Som tidigare nämnts arbetade man här vid påle och tråg, en arbetsmetod som är speciell för tillverkning av belysningsglas. Byggnaden rymde även mängkammare och glaskammare.
   Ugnarna finns kvar medan kylrören avlägsnat
   Förslag: Hyttan tillsammans med sliperiet (se nedan nr 8) kan ges ett antal nya funktioner. Sålunda finns här en unik möjlighet att inrätta ett museum där betoningen läggs på arbetet vid glasbruket. Grundmaterialet är verktyg, formar, bilder samt samlingen av äldre glas. Vidare kan här visas den av Uppvidinge kommun inköpta glassamlingen från Lindshammar samt den samling ölglas som i dag visas i kontoret.
   Förutom museum med tillhörande visningar och programverksamhet kan lokalen användas för konserter och teaterföreställningar.

8. Sliperi uppfört 1950. Byggdes samman med den nya hyttan 1965. På så sätt fick man all tillverkning under samma tak. Här finns ett ölbryggeri. Även Uppvidinge hundklubb disponerar lokaler i byggnaden.
   Förslag: Se ovan nr 7.

9. Måleri uppfört 1930. Rosdala producerade tidigt såväl slipade som målade belysningsglas. Ganska snart kom det målade glaset att dominera tillverkningen vid sidan av glober och annat i opakt glas.
   Måleriet är delvis ännu i funktion. På övervåningen finns utställningen med det gamla glaset. Denna placering måste betraktas som ett provisorium med tanke på säkerheten, främst brandfaran (se förslag under nr 7). I källaren finns ett stort förråd med formar.
   Förslag: I nedervåningen placeras turistbyrå och därmed sammanhängande verksamheter. Formförrådet blir kvar.

10. 10. Glasbod uppförd 1920. Har tidigare varit lådverkstad. I glasboden säljs produkter från Rosdala och andra glastillverkare. Även kafé inryms här.
    Förslag: Verksamheten fortsätter som idag.

11. Stora glasmagasinet uppfört 1920 i tre våningar. Innehåller mycket glas från den gamla produktionen. I bottenvåningen finns en lokal för servering av hyttsill, rymmande ca 60 deltagare. I källaren finns ett stort förråd med formar.
    Förslag: Det kvarvarande glaslagret marknadsförs och säljs successivt. Formförrådet blir kvar. Servering av hyttsill fortsätter.

12. Glasmagasin uppfört 1920.
13. Glasmagasin uppfört 1920.
14. Glasmagasin uppfört 1910.
15. Halmlada uppförd 1910. Förvaringsplats för halm som användes vid packning av glas.
    Förslag: Byggnaderna nr 12–15 saknar idag egentlig funktion. Kan i framtiden användas som förrådslokaler.
16. Syrabod uppförd 1950. Här syrades lampglaset för att ge ett mjukare sken.
    Förslag: Kan möjligen användas som förråd.
17. Magasin, f.d. sprutbod uppförd 1910. Innehöll ursprungligen brandredskap.
    Förslag: Kan möjligen användas som förråd.
18. Färgbod uppförd 1910. Har använts för förvaring av kemikalier och lösningsmedel.
    Förslag: Saknar användningsområde.

19. Ställverk.

20. ”Tyskabyggning” uppförd 1900 som arbetarbostäder.
21. ”Tyskabyggning” uppförd 1900 som arbetarbostäder.
    Ursprungligen uppfördes tre byggnader, en har rivits. På bottenvåningarna inreddes lägenheter med två rum och kök för mästarna och deras familjer. På övervåningarna inreddes lägenheter med ett rum och kök för övriga glasarbetare.
    Förslag: Ingen ändring av dagens verksamhet.
22. Uthus till tyskabyggningarna.
    Förslag: Ingen ändring av dagens verksamhet.

Miljön vid Rosdala har bevarats mycket tack vare ägarnas stora kulturhistoriska intresse. Det enda egentliga ingreppet i den ursprungliga miljön är uppförandet av sliperiet och den nya hyttan på 1950- respektive 1960-talet, en arbetsmiljömässig nödvändighet. Familjen Kroons personliga engagemang ledde till att den gamla tiodegelsugnen fick en egen byggnad samtidigt som man starkt värnade om historien genom att vårda exempelvis degelkammaren och gasverket.

Vid Rosdala kan man – med hänsyn tagen till verksamheten vid Norrhults Folkets Hus – skapa ett lokalt kulturcentrum av mycket hög kvalitet. Ett stort utbud av aktiviteter kan – som ovan visats – kompletteras med marknadsföring av en rad andra upplevelser i trakten. I ett framtida scenario ingår där också förbättrade möjligheter för exempelvis övernattning. Vandrarhemmet i Klavreström kan således kompletteras med campingplats och uppställningsplats för husbilar. Därmed skapas bättre underlag för lönsamheten hos befintliga restauranger och caféer samtidigt som denna verksamhet i sin tur kan kompletteras med upplevelser som exempelvis hyttsill.

Fortsatta tankar inför en förstudie:

Allmän målformulering om att utveckla Rosdala som attraktivt besöksmål, där glasbruksmiljön, den småländska kulturhistorien och omgivningens naturupplevelser står i centrum.

Det övergripande syftet skall vara att stärka befintliga företag samt skapa nya företag och arbetstillfällen under stort hänsynstagande till områdets karaktär, historia och placering i regionen.

Målgrupper är turister, enskilda eller i grupp, konferenser och upplevelsehungriga privatpersoner som uppskattar att besöka och vistas i en traditionsrik och naturnära miljö. Andra målgrupper är ortsbefolkning, kommuninvånare och invånare i grannkommunerna som i egenskap av privatpersoner, organisationer och skolor söker ökad kunskap och orientering kring den småländska glashanteringens bakgrund genom utställningar, seminarier, studiecirklar, visningar och annat.

Förstudien bedrivs genom införskaffande av breddad bakgrundsinformation, intervjuer med nyckelpersoner inom Uppvidinge kommun, staten och näringslivet, möjliga finansiärer och tänkbara samarbetspartners. Viktigt är att på ett tidigt stadium identifiera och kontakta nuvarande och framtida entreprenörer.

Förstudien kan läggas upp i tre analyspaket: Byggnaderna, turismen och pedagogiken.

1. Vid fortsatt genomgång av byggnadsbeståndet identifieras ytor och volymer. Program för eventuell upprustning med åtföljande kostnadsberäkning upprättas gradvis. Intervjuer och genomgångar med ägaren, kommunens näringslivsutvecklare, kommunens tekniska kontor, länsantikvarien, utövare av befintliga verksamheter och andra nyckelpersoner påbörjas. I samband med intervjuerna läggs stor vikt vid idéer kring användningen av byggnaderna, särskilt de byggnader som ovan förslagits som förrådslokaler.

2. Under årtionden har turismen analyserats och diskuterats. Ett särskilt begrepp – kulturturism – användes redan på 1970-talet. När det gäller Rosdala och nutid identifieras i första hand nuvarande och möjliga framtida besökssiffror.  Kringliggande och möjliga framtida aktiviteter samt bekvämlighetsfrämjande arrangemang analyseras i det sammanhanget.  Turistbyrå anläggs. Intervjuer genomförs med bland andra kommunens kultur- och fritidsförvaltning, kommunens näringslivsutvecklare och Destination Småland.

3. Man kan utan vidare påstå att Rosdala är en plats som klart lever upp till kraven för begreppet kulturturism. Som ovan redovisats kan hyttan och sliperiet utvecklas till navet i ett område fyllt av upplevelser alltifrån utställningar och konserter över glasblåsning till restaurang, turistbyrå och butiker. Utställningen utgår från begreppen historia, teknik och form, något som bäddar för en pedagogisk upplevelse för alla tänkbara besökargrupper. Förutom redan föreslagna glassamlingar kan målsättningen vara att samla in glas från alla glasbruk i kommunen. Samtal och samarbete påbörjas med Boda Glass Factory, kommunstyrelsen i Emmaboda kommun, Smålands museum, Musik i Kronoberg, Regionteatern med flera. På sikt påbörjas samarbete med arkitekt och projektledare för utställningsarbetet.

 

Källor och litteratur:

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Handlingar byggnadsminnesförklaring.
Fogelberg, Torbjörn: Rosdala 100 år i belysningens tjänst.
Johannisson, Susann: Rosdala. En liten guide. KUL-projektet i Glasriket 2006.
Löf, Lars Olof och Thor, Lars: Resa till glaset. Carlssons bokförlag. Borås 1986.
Lamke, Lotta och Melchert, Daniel: Glasbruksinventering i Kronobergs län.

/Lars Thor 2012-10-01