”Minnena”, skrek Johannes. Alla minnen blir utplånade, vad skall vi ta oss till utan minnen? Det är som en människa som fått ett slag i huvudet och sedan inte känner igen sin omgivning”.
Den förtvivlan som Johannes kände när han såg skräpkammaren brinna var inte att ta miste på. Det fanns ingen möjlighet att skaffa hjälp, det fanns ingen möjlighet att släcka den rasande elden. Inte ett föremål kunde räddas, allt gick till spillo.
Mannen som en gång vandrat från huvudstaden, hem till folket i norr och sedan vidare till staden vid bäckarna och sjön bröt ihop. Soldater sprang kors och tvärs omkring honom medan han snyftande låg på marken och sökte komma underfund med vem han egentligen var och vad han skulle göra härnäst. Ingen rörde honom, men han uppfattade ett glatt rop från en soldat som tillkännagav att nu hade fogden brunnit upp och var borta.
”Det var för att ta död på fogden som de tände på skräpkammaren”, mumlade Johannes sedan hans tankar klarnat så pass att han kunde erinra sig vad soldaten sagt. ”Tände på skräpkammaren och förstörde vår stads alla minnen bara för att de ville döda en god man som förut varit ond”. Johannes begrep ännu mindre än förut vad saker och ting egentligen handlade om.
Soldaterna fortsatte att springa av och an, kors och tvärs. Ingen som helst ordning tycktes råda. Plundringen och skövlandet hade vid det här laget nått en punkt då inget som helst motstånd fanns i sikte.
Johannes sjönk allt längre in i sin egen dimma. Allt han upplevde var att soldaterna så småningom försvann och att allt blev lugnt och stilla. Dagen led mot sitt slut, det var fortfarande varmt, men natten började göra sig påmind.
Skräpkammaren fanns inte längre. Murrester, brinnande trä, aska, värme, en olidlig värme som gjorde att den som sökte närma sig ryggade tillbaka. Johannes, som långsamt vaknade ur sin dvala, hade bara en tanke, att nå fram, se om något fanns kvar.
Han lyckades, om än med stor möda, att resa sig upp. Han stod där länge, undrande, stirrande, vaggande med den magra kroppen som ville kasta honom mot den hårda marken på nytt. Glöd, aska, uppbrunna minnen, allt for genom den arme väktarens dunkande huvud.
Så flammade lågorna åter upp. Det fanns fortfarande något för den glupande elden att ta fatt i, förgöra, förvandla till mer aska. Johannes drog sig allt närmare, kände värmen, tvivlade på allt och alla, sökte vända tillbaka men fortsatte framåt mot elden, glöden, askan.
Den svarta natten hade kommit, omslutande allt utom det som brann och glödde. Det som Johannes på sin stapplande vandring framåt upplevde var ett ljus så starkt att det omöjligt kunde härröra bara från eld och glöd. Men värmen och den bedövning han kände gjorde att han inte undrade varför.
”Gå Johannes, gå”, sade plötsligt en röst. Den var stark, mäktig, och den tilltalade kände igen den. ”Fogden”, mumlade Johannes. ”Fogden, men han dog ju i lågorna. Ändå vet jag att det är hans röst”.
Johannes lyfte blicken mot elden, glöden och resterna av skräpkammaren. Det förut så starka skenet var nu än mer markerat och ur det steg en stilla rök. Det var där rösten fanns, och den talade än en gång.
”Ge dig iväg, Johannes, gå hem, jag sade dig förut att du inte längre behövs. Det enda som bekymrar mig är barnen, men jag tror inte att de står att finna. I varje fall är inte du mannen att söka dem”.
Den starka glöden slocknade. Natten sänkte sig. Johannes reste sig med viss möda och konstaterade att allt var som om ingenting mer än skräpkammarens brand inträffat. Han ruskade på sig, fann att det inte var särskilt varmt längre, tog en kvist, rörde om i askan och ryckte på axlarna.
Johannes gick mot norr utan att samla ihop några ägodelar eftersom några sådana inte längre fanns. Han gick med långsamma steg, och det tog lång tid för honom att komma utanför den plundrade staden. Men när han väl nått stadsgränsen blev stegen snabbare och målmedvetenheten större. ”Det här är den väg som barnen tog”, mumlade han.
Men Johannes hann aldrig ifatt barnen. Allt han såg på sin väg var plundrade byar och olyckliga människor. Allt detta hade han upplevt förut. Vägen var därför given, den gick hem till folket i norr, till grottan vid sjön.
Vandraren nådde sitt hem en tidig morgon. Allt var sig likt, bara en smula frostigt. Sjön låg spegelblank, den var ännu ej isbelagd. Stockbåten låg prydligt uppdragen på land. Ingen tycktes ha varit där. Inget var rört.
Dagen användes till vila. Kvällen och natten kom. Tankarna virvlade. De var givetvis hos barnen. ”Minna”! Johannes vaknade med ett skrik. ”Minna, var är du och alla de andra barnen?”
Eftersom ingen svarade steg Johannes upp och gick ut i natten. Kylan, månen, stjärnorna, den spegelblanka sjön, allt formades till en stillhet som återgav den jagade mannen hans ro. Han kröp åter ihop i grottan och somnade.
Ytterligare en dag gick, en dag som fylldes av sökandet efter föda. Stockbåten kom i sjön, gamla fiskeredskap gjordes i ordning. Några av vatteninnevånarna fick sätta livet till för att lindra vandrarens hunger.
Tankarna fortsatte att mala i huvudet på Johannes. Han kunde inte förmå sig till någon vettig sysselsättning trots att han visste att vintern var i antågande och att mycket fanns att göra innan den första snön drabbade honom. Att ta itu med saker och ting betydde förvisso skillnaden mellan liv och död.
Åter en natt, nya drömmar, uppvaknande i fasa. Minna och alla de andra barnen i grottans öppning. ”Var är ni, var är ni”, ropade Johannes från sin enkla bädd. ”Här”, svarade Minna, ”här är vi och vi väntar på dig”.
Uppvaknande, barnen borta, Johannes var övertygad om att han höll på att bli tokig. Återigen ut i natten, sökande, ropande. Men ingen fanns, ingen svarade.
Dagen grydde åter, den sista dagen, den som var så kall men ändå stilla. Johannes satt länge i grottans öppning, stirrande, undrande. Så många frågor ställdes och hade ställts, men inget svar fanns på någon av dem. Allt var bara till ingen nytta.
Den sista kvällen kom, det var ännu stilla spegelblank sjö, fullmåne i uppåtgående. Den ensamme mannen satt åter i grottans öppning till synes stirrande på månstrimman i vattnet.
Slutligen kom sömnen, och den blev ovanligt djup. Minna fick ropa länge innan Johannes vaknade med ett ryck. ”Här är vi alla barnen”, sade flickan på sitt enkla sätt. ”Här är vi, och vi hjälper gärna till med att bära skräp”.
Denna gång stod barnaskaran vid strandkanten. Johannes såg dem och visste att han var vaken. De stod där två och två, hand i hand, precis som de en gång ställde sig innan de lämnade staden vid bäckarna och sjön.
”Kom Johannes, kom”, ropade Minna. Den sömndruckne mannen närmade sig sina gamla vänner. Månstrimman lekte i den blanka sjön, ledde honom på rätt väg och lyste upp ansiktena på de små människor han längtat efter att få träffa.
Johannes nådde inte fram till barnen. De flyttade sig med månstrimman ut över vattnet, gäckande den som trott sig vara framme. ”Ta båten”, sade Minna, ”ta båten och ro ut till oss”.
Den sömndruckne lydde, och snart stakade han sin gamla stockbåt i månstrimman över det spegelblanka vattnet. Barnen flyttade sig allt längre ut över sjön, där konturerna av dem upplöstes i en dimbank.
”Minna”, skrek Johannes medan han lät båten stanna. ”Minna, var är ni”? Svaret uteblev, vattnet lade sig åter stilla efter de krusningar båten åstadkommit. Mannen som sökte vilade över åran, stödd mot båtens botten.
”Johannes, här är vi”. Denna gång var Minnas röst svag och den kom nerifrån vattnet. En röst som ett eko, som något som inte längre hade med levande verklighet att göra.
Mannen förlorade greppet om åran och föll i vattnet. Ringarna efter honom spred sig allt längre från den plats där han fallit. Stockbåten flöt helt stilla i månstrimman och det dröjde inte länge förrän sjön åter var spegelblank.
Lars Thor
Med en massa bistånd och tankar från
Ingrid Thor
Avslutande stycke ur Sagan om Skräpkammaren
8 okt 2012
Sagan om Skräpkammaren – Johannes går mot norr (avslutande)
”Minnena”, skrek Johannes. Alla minnen blir utplånade, vad skall vi ta oss till utan minnen? Det är som en människa som fått ett slag i huvudet och sedan inte känner igen sin omgivning”.
Den förtvivlan som Johannes kände när han såg skräpkammaren brinna var inte att ta miste på. Det fanns ingen möjlighet att skaffa hjälp, det fanns ingen möjlighet att släcka den rasande elden. Inte ett föremål kunde räddas, allt gick till spillo.
Mannen som en gång vandrat från huvudstaden, hem till folket i norr och sedan vidare till staden vid bäckarna och sjön bröt ihop. Soldater sprang kors och tvärs omkring honom medan han snyftande låg på marken och sökte komma underfund med vem han egentligen var och vad han skulle göra härnäst. Ingen rörde honom, men han uppfattade ett glatt rop från en soldat som tillkännagav att nu hade fogden brunnit upp och var borta.
”Det var för att ta död på fogden som de tände på skräpkammaren”, mumlade Johannes sedan hans tankar klarnat så pass att han kunde erinra sig vad soldaten sagt. ”Tände på skräpkammaren och förstörde vår stads alla minnen bara för att de ville döda en god man som förut varit ond”. Johannes begrep ännu mindre än förut vad saker och ting egentligen handlade om.
Soldaterna fortsatte att springa av och an, kors och tvärs. Ingen som helst ordning tycktes råda. Plundringen och skövlandet hade vid det här laget nått en punkt då inget som helst motstånd fanns i sikte.
Johannes sjönk allt längre in i sin egen dimma. Allt han upplevde var att soldaterna så småningom försvann och att allt blev lugnt och stilla. Dagen led mot sitt slut, det var fortfarande varmt, men natten började göra sig påmind.
Skräpkammaren fanns inte längre. Murrester, brinnande trä, aska, värme, en olidlig värme som gjorde att den som sökte närma sig ryggade tillbaka. Johannes, som långsamt vaknade ur sin dvala, hade bara en tanke, att nå fram, se om något fanns kvar.
Han lyckades, om än med stor möda, att resa sig upp. Han stod där länge, undrande, stirrande, vaggande med den magra kroppen som ville kasta honom mot den hårda marken på nytt. Glöd, aska, uppbrunna minnen, allt for genom den arme väktarens dunkande huvud.
Så flammade lågorna åter upp. Det fanns fortfarande något för den glupande elden att ta fatt i, förgöra, förvandla till mer aska. Johannes drog sig allt närmare, kände värmen, tvivlade på allt och alla, sökte vända tillbaka men fortsatte framåt mot elden, glöden, askan.
Den svarta natten hade kommit, omslutande allt utom det som brann och glödde. Det som Johannes på sin stapplande vandring framåt upplevde var ett ljus så starkt att det omöjligt kunde härröra bara från eld och glöd. Men värmen och den bedövning han kände gjorde att han inte undrade varför.
”Gå Johannes, gå”, sade plötsligt en röst. Den var stark, mäktig, och den tilltalade kände igen den. ”Fogden”, mumlade Johannes. ”Fogden, men han dog ju i lågorna. Ändå vet jag att det är hans röst”.
Johannes lyfte blicken mot elden, glöden och resterna av skräpkammaren. Det förut så starka skenet var nu än mer markerat och ur det steg en stilla rök. Det var där rösten fanns, och den talade än en gång.
”Ge dig iväg, Johannes, gå hem, jag sade dig förut att du inte längre behövs. Det enda som bekymrar mig är barnen, men jag tror inte att de står att finna. I varje fall är inte du mannen att söka dem”.
Den starka glöden slocknade. Natten sänkte sig. Johannes reste sig med viss möda och konstaterade att allt var som om ingenting mer än skräpkammarens brand inträffat. Han ruskade på sig, fann att det inte var särskilt varmt längre, tog en kvist, rörde om i askan och ryckte på axlarna.
Johannes gick mot norr utan att samla ihop några ägodelar eftersom några sådana inte längre fanns. Han gick med långsamma steg, och det tog lång tid för honom att komma utanför den plundrade staden. Men när han väl nått stadsgränsen blev stegen snabbare och målmedvetenheten större. ”Det här är den väg som barnen tog”, mumlade han.
Men Johannes hann aldrig ifatt barnen. Allt han såg på sin väg var plundrade byar och olyckliga människor. Allt detta hade han upplevt förut. Vägen var därför given, den gick hem till folket i norr, till grottan vid sjön.
Vandraren nådde sitt hem en tidig morgon. Allt var sig likt, bara en smula frostigt. Sjön låg spegelblank, den var ännu ej isbelagd. Stockbåten låg prydligt uppdragen på land. Ingen tycktes ha varit där. Inget var rört.
Dagen användes till vila. Kvällen och natten kom. Tankarna virvlade. De var givetvis hos barnen. ”Minna”! Johannes vaknade med ett skrik. ”Minna, var är du och alla de andra barnen?”
Eftersom ingen svarade steg Johannes upp och gick ut i natten. Kylan, månen, stjärnorna, den spegelblanka sjön, allt formades till en stillhet som återgav den jagade mannen hans ro. Han kröp åter ihop i grottan och somnade.
Ytterligare en dag gick, en dag som fylldes av sökandet efter föda. Stockbåten kom i sjön, gamla fiskeredskap gjordes i ordning. Några av vatteninnevånarna fick sätta livet till för att lindra vandrarens hunger.
Tankarna fortsatte att mala i huvudet på Johannes. Han kunde inte förmå sig till någon vettig sysselsättning trots att han visste att vintern var i antågande och att mycket fanns att göra innan den första snön drabbade honom. Att ta itu med saker och ting betydde förvisso skillnaden mellan liv och död.
Åter en natt, nya drömmar, uppvaknande i fasa. Minna och alla de andra barnen i grottans öppning. ”Var är ni, var är ni”, ropade Johannes från sin enkla bädd. ”Här”, svarade Minna, ”här är vi och vi väntar på dig”.
Uppvaknande, barnen borta, Johannes var övertygad om att han höll på att bli tokig. Återigen ut i natten, sökande, ropande. Men ingen fanns, ingen svarade.
Dagen grydde åter, den sista dagen, den som var så kall men ändå stilla. Johannes satt länge i grottans öppning, stirrande, undrande. Så många frågor ställdes och hade ställts, men inget svar fanns på någon av dem. Allt var bara till ingen nytta.
Den sista kvällen kom, det var ännu stilla spegelblank sjö, fullmåne i uppåtgående. Den ensamme mannen satt åter i grottans öppning till synes stirrande på månstrimman i vattnet.
Slutligen kom sömnen, och den blev ovanligt djup. Minna fick ropa länge innan Johannes vaknade med ett ryck. ”Här är vi alla barnen”, sade flickan på sitt enkla sätt. ”Här är vi, och vi hjälper gärna till med att bära skräp”.
Denna gång stod barnaskaran vid strandkanten. Johannes såg dem och visste att han var vaken. De stod där två och två, hand i hand, precis som de en gång ställde sig innan de lämnade staden vid bäckarna och sjön.
”Kom Johannes, kom”, ropade Minna. Den sömndruckne mannen närmade sig sina gamla vänner. Månstrimman lekte i den blanka sjön, ledde honom på rätt väg och lyste upp ansiktena på de små människor han längtat efter att få träffa.
Johannes nådde inte fram till barnen. De flyttade sig med månstrimman ut över vattnet, gäckande den som trott sig vara framme. ”Ta båten”, sade Minna, ”ta båten och ro ut till oss”.
Den sömndruckne lydde, och snart stakade han sin gamla stockbåt i månstrimman över det spegelblanka vattnet. Barnen flyttade sig allt längre ut över sjön, där konturerna av dem upplöstes i en dimbank.
”Minna”, skrek Johannes medan han lät båten stanna. ”Minna, var är ni”? Svaret uteblev, vattnet lade sig åter stilla efter de krusningar båten åstadkommit. Mannen som sökte vilade över åran, stödd mot båtens botten.
”Johannes, här är vi”. Denna gång var Minnas röst svag och den kom nerifrån vattnet. En röst som ett eko, som något som inte längre hade med levande verklighet att göra.
Mannen förlorade greppet om åran och föll i vattnet. Ringarna efter honom spred sig allt längre från den plats där han fallit. Stockbåten flöt helt stilla i månstrimman och det dröjde inte länge förrän sjön åter var spegelblank.
Lars Thor
Med en massa bistånd och tankar från
Ingrid Thor
Avslutande stycke ur Sagan om Skräpkammaren