Nöden var stor bland främlingarna i huvudstadens utkanter. Människorna var smutsiga, och kläderna hängde i trasor på deras utmärglade kroppar. De eländiga bostäder som fanns förmådde på intet sätt att hålla köld och regn borta från sina invånare.
”Vi främlingar är också människor fast tydligen av en sämre sort”, muttrade en gammal man som satt och rörde i en gryta som han placerat över en öppen eld. ”Jag har vatten och några halvruttna grönsaker i min gryta, men där borta i huvudstaden har de både kött och fläsk, och de äter sig mätta varje dag, har jag hört sägas”.
Katter och hundar strök omkring bland främlingarnas bostäder, troligen i hopp om att finna något ätbart. Men förgäves. Djuren var inte bättre lottade än människorna i denna den stora huvudstadens yttersta utkant.
”Ingen vill ha oss”, muttrade många när man om kvällen samlades på en öppen plats mitt i det lägerliknande område som tilldelats främlingarna av de styrande i huvudstaden. ”Därhemma, där vi bodde förut fanns inget att leva av, och här, där det finns något att leva av, är det ingen som vill dela med sig”.
Förtvivlan var alltså stor. Någon frågade varför man egentligen stannade på en plats som den här. Givetvis visste ingen svaret på den ställda frågan lika lite som någon kunde svara på frågan varför råa soldater plundrat de gamla hemtrakterna och utarmat dess invånare, bränt skogen och husen och gjort åkrarna omöjliga att bruka. ”Vi stannar väl därför att vi fortfarande hoppas att någon skall förbarma sig över oss”, sade en utmärglad kvinna till slut. Men egentligen trodde hon inte alls på det hon själv sade. Ett drägligt liv låg så fjärran från dessa människor att varje dröm om en positiv förändring av alla uppfattades som ett skämt.
”Jävla ruttna grönsaker”, mumlade mannen som rörde i sin gryta. ”De här skulorna fick jag tag i när jag var i huvudstaden och rotade i sophögen hos en av de där rika knösarna som smörjer kråset med fläsk”. Han gjorde ett uppehåll och såg sig omkring. ”Tvi”, fortsatte han. ”Fläsk är väl det sista som min mage skulle tåla efter all svälten. Så det är nog bäst att jag fortsätter att leta skulor på knösarnas sophögar”.
En stor, närmast jättelik, svart katt uppenbarade sig bland de församlade människorna. Kattens långsamma sviktande gång och grova gestalt fick alla att stanna upp och undra vad som nu komma skulle. Svarta katter var förvisso inte omtyckta bland främlingarna eftersom de antogs föra otur med sig.
Mannen som rörde i grytan reste sig när han fick syn på katten. ”Tvi”, skrek han återigen men nu av en helt annan anledning än förut. ”Tvi, försvinn och visa dig inte mer, för då dödar jag dig. Sådana som du står för det onda hos oss som är främlingar där vi nu vistas. Det var stora svarta katter som strök omkring bland soldaterna som en gång drev oss hemifrån. Och det var de svarta katterna som fick några av de våra att bli illasinnade”.
Många samlades och stirrade förvånat på den gamle mannen när han slängde pinnen han rört med i grytan efter katten. ”Finns det illasinnade individer bland oss?” frågade någon. ”Vi är väl fredliga och hjälpsamma även om vi blir illa behandlade och egentligen inte kan rå för att vi råkat i den knipa där vi nu befinner oss”.
Den gamle mannen suckade och tittade ner i backen. ”Jag är gammal”, muttrade han, ”alldeles för gammal för att leva. Men eftersom jag fortfarande hänger med så får både ni och jag stå ut med att jag finns. Och det där med illasinnade människor. Oj, oj, oj, vi skulle bara veta”.
Ännu fler samlades och alla lyssnade ivrigt till den ordväxling som förekom. Allt fler röster blev allt mer högljudda, och den gamle mannen kunde inte göra sig hörd även om han velat det. Men det behövdes inte. De ord han strött omkring sig räckte som gnista för att tända en stor eld i en folkmassa vars individer alltför länge levat i stillhet och försakan.
Så kom det sig att vrede och misstänksamhet bredde ut sig bland främlingarna. Vilka var illasinnade och vilka var goda? Det undrade alla. Man började se åt höger, man började se åt vänster och man frågade sig om grannen i skjulet bredvid var en av dem som hjälpt till att orsaka det elände som rådde. Vem var det som påverkats av de svarta katterna?
Det stora tumultet var nära, och alltsammans hade säkert slutat i slagsmål och blodbad om inte en klok man av ansenlig längd ställt sig på en stor sten och med hög röst befallt den månghövdade skaran att vara tyst. ”Är ni galna”, skrek han. ”Skall ni slåss inbördes istället för att med gemensamma ansträngningar söka lösa våra problem? Välj mig till ledare, så skall jag föra er till en bättre tillvaro. Men det kan inte ske på fredlig väg. Trots det är det bättre att vi pucklar på dem som förtrycker oss än att vi sliter håret av varandra”.
Nu var alla tysta och lyssnade andäktigt. De trasiga, smutsiga och utmärglade människorna fick en gnista av hopp i sina ögon. Vad menade den reslige mannen? Var han en bra ledare och varför hade man inte valt en ledare tidigare? Kanske en möjlighet uppenbarade sig att göra något åt en situation som egentligen bara kunde medföra fortsatt förödmjukelse och en säker undergång.
Ett stilla mummel bröt ut, men samtidigt släpades kvistar och ris ihop till den öppna plats där man samlats. Eldar tändes i natten. Ännu fler människor kom fram ur sina eländiga skjul och snart hade varenda främling tagit plats kring eldarna. Allas blickar, blickar av hopp, riktades mot den reslige mannen uppe på den stora stenen.
”Kom ihåg en sak inför det som nu väntar”, sade mannen på stenen med allvarlig röst. ”Våld föder bara nytt våld. De rika i huvudstaden har egentligen aldrig våldfört sig på er. Därför har ni inte tidigare valt någon ledare. Men även om jag nu är beredd att söka föra er ur eländet, så måste det ske med minsta möjliga blodsutgjutelse. För annars blir det stor strid som vi inte kan vinna. Om vi själva brukar våld går vi under”.
”Kloka ord”, hördes en röst från en av eldarna säga. ”Nej, slå ihjäl de rika”, hördes en annan röst säga. ”Även om de själva inte brukat våld mot oss, så är de i allra högsta grad skuld till vårt elände. De kunde långt tidigare ha tagit upp oss i sin gemenskap, men det gjorde de inte”.
Det blev åter tyst kring eldarna. Alla insåg att människor i eländigt skick och i avsaknad av vapen inte kan ge sig i strid med dem som har makten. Med suckar av resignation beslöt därför skaran att följa sin ledares råd.
”Bra”, sade mannen på stenen. ”Skaffa fram bloss eller vad ni kan finna att lysa vår väg med, så ger vi oss av i natten. Vi går mot huvudstaden, vi går långsamt och vi sjunger någon av de många sånger vi alla kan. Det ger ett gott intryck på alla som ser oss”.
Skaran av utmärglade och trasiga människor satte sig i rörelse och bildade till slut ett långt led i den mörka natten. De som inte riktigt orkade med vandringen stöttade sig emot andra som orkade bättre. Alla var fast beslutna att gå in i huvudstaden, och målet för vandringen var slottet och kungen.
Från huvudstadens utkanter i riktning mot dess hjärta ringlade sig något som från luften skulle ha sett ut som en jättelik lysmask. Blossen och de enkla grenar som tänts glimmade i nattmörkret. Ju närmare målet man kom desto fler åskådare samlades från husen längs främlingarnas väg.
Uppe på sin höjd spred slottet ett milt ljus i den mörka natten. Den stora vandrande skaran kom allt närmare och alla tittade med förundran på vad de såg. Å ena sidan fanns slottet med sitt ljus, å andra sidan fanns stadens många andra hus med ljus i fönstren. Allt fler människor kom ut ur husen och flockade sig längs gatorna för att i förundran ta del av det som hände. Allt syntes så overkligt att ingen fick någon som helst tanke på att ingripa. Och förresten, vilken sansad och frisk medborgare skulle vilja höja sin arm mot haltande trashankar.
Främlingarna nådde kanten av slottets kulle. Det främsta ledet stannade, de andra fyllde på vartefter och allesammans bildade till slut en stor halvcirkel. Ingen sade något, men allas blickar riktades mot backen och slottet. I byggnadens gluggar skymtade ansikten och skrik hördes. Men det som förundrade de tillvandrade åskådarna mest var att hela backen var full med rävar som sprang fram och tillbaka och såg allt annat än godmodiga ut.
Fortsättning: Hönshuset vid sjön
1 okt 2012
Sagan om Skräpkammaren – I skuggan av slottet
Nöden var stor bland främlingarna i huvudstadens utkanter. Människorna var smutsiga, och kläderna hängde i trasor på deras utmärglade kroppar. De eländiga bostäder som fanns förmådde på intet sätt att hålla köld och regn borta från sina invånare.
”Vi främlingar är också människor fast tydligen av en sämre sort”, muttrade en gammal man som satt och rörde i en gryta som han placerat över en öppen eld. ”Jag har vatten och några halvruttna grönsaker i min gryta, men där borta i huvudstaden har de både kött och fläsk, och de äter sig mätta varje dag, har jag hört sägas”.
Katter och hundar strök omkring bland främlingarnas bostäder, troligen i hopp om att finna något ätbart. Men förgäves. Djuren var inte bättre lottade än människorna i denna den stora huvudstadens yttersta utkant.
”Ingen vill ha oss”, muttrade många när man om kvällen samlades på en öppen plats mitt i det lägerliknande område som tilldelats främlingarna av de styrande i huvudstaden. ”Därhemma, där vi bodde förut fanns inget att leva av, och här, där det finns något att leva av, är det ingen som vill dela med sig”.
Förtvivlan var alltså stor. Någon frågade varför man egentligen stannade på en plats som den här. Givetvis visste ingen svaret på den ställda frågan lika lite som någon kunde svara på frågan varför råa soldater plundrat de gamla hemtrakterna och utarmat dess invånare, bränt skogen och husen och gjort åkrarna omöjliga att bruka. ”Vi stannar väl därför att vi fortfarande hoppas att någon skall förbarma sig över oss”, sade en utmärglad kvinna till slut. Men egentligen trodde hon inte alls på det hon själv sade. Ett drägligt liv låg så fjärran från dessa människor att varje dröm om en positiv förändring av alla uppfattades som ett skämt.
”Jävla ruttna grönsaker”, mumlade mannen som rörde i sin gryta. ”De här skulorna fick jag tag i när jag var i huvudstaden och rotade i sophögen hos en av de där rika knösarna som smörjer kråset med fläsk”. Han gjorde ett uppehåll och såg sig omkring. ”Tvi”, fortsatte han. ”Fläsk är väl det sista som min mage skulle tåla efter all svälten. Så det är nog bäst att jag fortsätter att leta skulor på knösarnas sophögar”.
En stor, närmast jättelik, svart katt uppenbarade sig bland de församlade människorna. Kattens långsamma sviktande gång och grova gestalt fick alla att stanna upp och undra vad som nu komma skulle. Svarta katter var förvisso inte omtyckta bland främlingarna eftersom de antogs föra otur med sig.
Mannen som rörde i grytan reste sig när han fick syn på katten. ”Tvi”, skrek han återigen men nu av en helt annan anledning än förut. ”Tvi, försvinn och visa dig inte mer, för då dödar jag dig. Sådana som du står för det onda hos oss som är främlingar där vi nu vistas. Det var stora svarta katter som strök omkring bland soldaterna som en gång drev oss hemifrån. Och det var de svarta katterna som fick några av de våra att bli illasinnade”.
Många samlades och stirrade förvånat på den gamle mannen när han slängde pinnen han rört med i grytan efter katten. ”Finns det illasinnade individer bland oss?” frågade någon. ”Vi är väl fredliga och hjälpsamma även om vi blir illa behandlade och egentligen inte kan rå för att vi råkat i den knipa där vi nu befinner oss”.
Den gamle mannen suckade och tittade ner i backen. ”Jag är gammal”, muttrade han, ”alldeles för gammal för att leva. Men eftersom jag fortfarande hänger med så får både ni och jag stå ut med att jag finns. Och det där med illasinnade människor. Oj, oj, oj, vi skulle bara veta”.
Ännu fler samlades och alla lyssnade ivrigt till den ordväxling som förekom. Allt fler röster blev allt mer högljudda, och den gamle mannen kunde inte göra sig hörd även om han velat det. Men det behövdes inte. De ord han strött omkring sig räckte som gnista för att tända en stor eld i en folkmassa vars individer alltför länge levat i stillhet och försakan.
Så kom det sig att vrede och misstänksamhet bredde ut sig bland främlingarna. Vilka var illasinnade och vilka var goda? Det undrade alla. Man började se åt höger, man började se åt vänster och man frågade sig om grannen i skjulet bredvid var en av dem som hjälpt till att orsaka det elände som rådde. Vem var det som påverkats av de svarta katterna?
Det stora tumultet var nära, och alltsammans hade säkert slutat i slagsmål och blodbad om inte en klok man av ansenlig längd ställt sig på en stor sten och med hög röst befallt den månghövdade skaran att vara tyst. ”Är ni galna”, skrek han. ”Skall ni slåss inbördes istället för att med gemensamma ansträngningar söka lösa våra problem? Välj mig till ledare, så skall jag föra er till en bättre tillvaro. Men det kan inte ske på fredlig väg. Trots det är det bättre att vi pucklar på dem som förtrycker oss än att vi sliter håret av varandra”.
Nu var alla tysta och lyssnade andäktigt. De trasiga, smutsiga och utmärglade människorna fick en gnista av hopp i sina ögon. Vad menade den reslige mannen? Var han en bra ledare och varför hade man inte valt en ledare tidigare? Kanske en möjlighet uppenbarade sig att göra något åt en situation som egentligen bara kunde medföra fortsatt förödmjukelse och en säker undergång.
Ett stilla mummel bröt ut, men samtidigt släpades kvistar och ris ihop till den öppna plats där man samlats. Eldar tändes i natten. Ännu fler människor kom fram ur sina eländiga skjul och snart hade varenda främling tagit plats kring eldarna. Allas blickar, blickar av hopp, riktades mot den reslige mannen uppe på den stora stenen.
”Kom ihåg en sak inför det som nu väntar”, sade mannen på stenen med allvarlig röst. ”Våld föder bara nytt våld. De rika i huvudstaden har egentligen aldrig våldfört sig på er. Därför har ni inte tidigare valt någon ledare. Men även om jag nu är beredd att söka föra er ur eländet, så måste det ske med minsta möjliga blodsutgjutelse. För annars blir det stor strid som vi inte kan vinna. Om vi själva brukar våld går vi under”.
”Kloka ord”, hördes en röst från en av eldarna säga. ”Nej, slå ihjäl de rika”, hördes en annan röst säga. ”Även om de själva inte brukat våld mot oss, så är de i allra högsta grad skuld till vårt elände. De kunde långt tidigare ha tagit upp oss i sin gemenskap, men det gjorde de inte”.
Det blev åter tyst kring eldarna. Alla insåg att människor i eländigt skick och i avsaknad av vapen inte kan ge sig i strid med dem som har makten. Med suckar av resignation beslöt därför skaran att följa sin ledares råd.
”Bra”, sade mannen på stenen. ”Skaffa fram bloss eller vad ni kan finna att lysa vår väg med, så ger vi oss av i natten. Vi går mot huvudstaden, vi går långsamt och vi sjunger någon av de många sånger vi alla kan. Det ger ett gott intryck på alla som ser oss”.
Skaran av utmärglade och trasiga människor satte sig i rörelse och bildade till slut ett långt led i den mörka natten. De som inte riktigt orkade med vandringen stöttade sig emot andra som orkade bättre. Alla var fast beslutna att gå in i huvudstaden, och målet för vandringen var slottet och kungen.
Från huvudstadens utkanter i riktning mot dess hjärta ringlade sig något som från luften skulle ha sett ut som en jättelik lysmask. Blossen och de enkla grenar som tänts glimmade i nattmörkret. Ju närmare målet man kom desto fler åskådare samlades från husen längs främlingarnas väg.
Uppe på sin höjd spred slottet ett milt ljus i den mörka natten. Den stora vandrande skaran kom allt närmare och alla tittade med förundran på vad de såg. Å ena sidan fanns slottet med sitt ljus, å andra sidan fanns stadens många andra hus med ljus i fönstren. Allt fler människor kom ut ur husen och flockade sig längs gatorna för att i förundran ta del av det som hände. Allt syntes så overkligt att ingen fick någon som helst tanke på att ingripa. Och förresten, vilken sansad och frisk medborgare skulle vilja höja sin arm mot haltande trashankar.
Främlingarna nådde kanten av slottets kulle. Det främsta ledet stannade, de andra fyllde på vartefter och allesammans bildade till slut en stor halvcirkel. Ingen sade något, men allas blickar riktades mot backen och slottet. I byggnadens gluggar skymtade ansikten och skrik hördes. Men det som förundrade de tillvandrade åskådarna mest var att hela backen var full med rävar som sprang fram och tillbaka och såg allt annat än godmodiga ut.