Sagan om Skräpkammaren – Vandringen nedför trappan

Johannes och åldermannen gick tillsammans in i skräpkammaren. De passerade den första muren och därmed platsen för fyndet av pergamenten. Johannes försökte påminna åldermannen om alla föremål som måst föras ur skräpkammaren och som gradvis förstörts under den gångna vintern. Men åldermannen ville inte lyssna på vad som sades utan gick vidare in i nästa utrymme.

 

De båda nådde tomrummet och Johannes berättade, inte utan stolthet i rösten, hur han på sitt speciella sätt överlevt vintern. Åldermannen hade ingen kommentar att komma med, det verkade snarare som om han inte ville lyssna nu heller. I stället vände han blickarna mot hålet som Johannes i vredesmod slagit i muren där Tiden tagit plats. ”Här”, sade åldermannen ivrigt, ”här är ingången till det som varit förborgat för många generationer, låt oss gå in här”. Men Johannes tvekade, ännu skrämd av sina upplevelser med Tiden.

 

Åldermannen visade inte minsta tvekan. Med något som mest liknade ett glatt utrop försvann han genom hålet i muren. Efter en stund kände Johannes att han borde följa efter trots de kusliga känslor han hade inombords. Eftersom det var alldeles mörkt på den andra sidan muren gick Johannes först av allt och hämtade sig ett bloss för att kunna lysa upp sin väg. I det ögonblicket hördes ett skrik från åldermannen.

 

Det var inte så alldeles lätt att ta sig igenom hålet i muren, särskilt inte om man var ivrig. Det var något Johannes nu fick erfara när hans kläder gång på gång fastnade i olika metallföremål. Det krasande ljudet av tyg som brast hördes, men det fanns ingen tid till eftertanke. Åldermannens skrik upprepades flera gånger, och det följdes varje gång av ett rasslande ljud. Johannes förstod att ljudet kom från tusentals små tassar.

 

”Råttor”, skrek åldermannen, ”massor av råttor, jag har aldrig sett så många på en gång i hela mitt långa liv”. Johannes hade nu kommit igenom hålet och nått fram till åldermannen som stod framåtlutad och skakade av skräck. Ljuset från blosset skrämde bort de små djuren och det blev snart alldeles tyst.

 

Skräpkammarens väktare hade aldrig trott att stadens härskare skulle kunna tappa besinningen på det här sättet. Men så erinrade sig Johannes Tidens utläggning om hur råttorna bara finner sig till rätta hos dem som har frid i sinnet. ”Underligt”, mumlade han, åldermannen borde ha frid i sinnet”.

 

Nu blev det inte mer diskuterat om råttor. Åldermannen tycktes ha hämtat sig från chocken han fått och stod nu och gestikulerade ivrigt. ”Kom med ljus, kom med ljus”, sade han, och Johannes lydde. Blosset jagade skuggor utmed väggarna, och de båda förstod att de sakta gick igenom något som liknade en gång. Den var smal och slingrande och Johannes såg till sin förvåning att dess väggar var fulla med målningar i starka färger. Vad de föreställde kunde han inte utröna. ”Men”, muttrade Johannes för sig själv, ”det få bli något som jag tar reda på en annan dag”.

 

De båda gick vidare, och småningom vidgade sig gången en smula. Åldermannen stannade. ”Försiktigt nu, den måste finnas här någonstans”, viskade han medan han förgäves sökte blicka framåt i mörkret. Johannes höjde blosset en smula för att skapa bättre sikt. ”Vad är det som skall finnas”? frågade han. Åldermannen fortsatte att spana framåt, ivrig att se mer i det bättre ljusskenet. ”Trappan”, svarade han till slut, ”trappan som urkunderna talar om. Den trappan skall föra dig till svaret på flera av de frågor som du har inom dig.

 

Som var och en kan förstå kände Johannes vid det här laget rysningar utefter ryggraden. Visserligen verkade skräpkammaren stor och mäktig när man stod utanför den, men att den skulle vara så här stor med slingrande gångar och med en trappa som helt logiskt förväntades leda till en källare, det kunde ingen vänta sig. Åldermannen iakttog länge Johannes ansikte i blossets sken. Han tycktes förstå vilka frågor som liksom fanns i luften. ”Jag har givetvis aldrig själv varit här förut”, sade han allvarligt efter en lång stund av tystnad. ”Men ändå vet jag vad som väntar oss, och jag skall berätta för dig om den saken”.

 

Så kom det sig att åldermannen bad Johannes att söka reda på en plats för blosset. När det var gjort satte sig de båda männen på golvet och lutade ryggarna mot den slingrande gångens ena vägg. ”Du hörde mig förut nämna om urkunderna som talar om trappan”, sade åldermannen sakta. ”Ja, de talar givetvis om mycket mer, men de nämner särskilt trappan och att man skall vara försiktig när man tror att man kommer den nära”, fortsatte han. ”Nu när vi är på plats känner jag mig en smula osäker och vet inte riktigt var jag skall börja. Måhända är jag rädd. Men jag borde inte vara rädd nu när har mött Gud och fått frid i sinnet”.

 

”Frid är det du har minst av här i världen”, tänkte Johannes, men han sade det inte. I stället frågade han var urkunderna som åldermannen pratat om förvarades och om det fanns möjlighet att ta del av dem. Åldermannen skakade långsamt på huvudet. ”Urkunderna förstördes för mycket länge sedan, men deras innehåll har bevarats muntligen genom flera generationer”, sade han till slut. ”Jag är den siste som känner hemligheten och jag skall föra den vidare till dig om tid gives”.

 

Blossets eld fladdrade sakta som av en lätt vindpust. Åldermannen hade tystnat, men Johannes frågade inte varför. I stället reste han sig upp och började gå långsamt fram och tillbaka för att om möjligt bryta den kusliga stämning som rådde. Plötsligt hörde Johannes ett sakta kvidande från åldermannen och när han vände sig om för att ta reda på vad som fattades den gamle slocknade blosset, utblåst av en mycket stark vindpust.

 

Efter en kort stund hördes åldermannens röst i mörkret. ”Johannes”, sade han sakta, ”jag orkar nog inte längre nu. Synd bara att jag inte fick vara med om vandringen nedför trappan. Jag hade gärna velat veta om det som stod i urkunderna är sant”.

 

Johannes trevade sig fram till åldermannen. ”Hur är det fatt”, frågade han, men den gamle svarade inte. Fler vindpustar, starkare än den som släckt blosset, drog genom gången. Till slut flöt vindpustarna ihop till ett enda stort vinddrag, som hela tiden ökade i styrka.

 

Åldermannen kvicknade åter till en smula. ”Vinddraget skall föregå fyndet”, muttrade han. ”Så var det skrivet i urkunderna. Varför, varför får jag inte uppleva det sista? Varför skall jag behöva sitta här och känna mina lemmar domna bort?” Johannes lyssnade mycket noga till åldermannens viskande röst samtidigt som han kände skräcken alltmer gripa tag i sig. Men det var som om det inte fanns någon återvändo. Det var som om skräcken formligen naglade fast skräpkammarens väktare samtidigt som den tvingade honom att söka sig vidare.

 

Återigen hördes åldermannens viskande röst. ”Johannes, jag har en sak att bekänna innan jag lämnar dig. Har du förstått varför du fick uppdraget att ta dig in i skräpkammaren? Sanningen är den att jag alldeles för lat för att göra det själv samtidigt som jag inte litade på de personer som stod mig nära. Förresten saknade alla i min närhet det intresse som behövdes och om de varit roade av uppgiften skulle de bara ha varit ute efter att söka efter guld och skatter. Men du skall veta att guld och skatter inte finns. Det stod också skrivet i urkunderna”.

 

Åldermannens röst blev allt svagare. ”Det var därför jag valde dig”, viskade han. Johannes var nu tvungen att lägga örat intill den gamles mun för att över huvud taget kunna uppfatta någonting av vad som sades. ”Du är den rätte därför att du är ärlig och för att du älskar att plocka med skräp”.

 

Mer kunde Johannes inte uppfatta. Åldermannen hade tystnat och hans huvud vilade tungt mot den yngre mannens axel. Vinddraget hördes ännu starkare än förut och det pekade vidare in i gången som om det ville säga ”följ mig”. Johannes lade sakta ner åldermannens döda kropp på golvet, fast besluten att treva sig vidare. Skräcken hade nu släppt och ersatts av en lust att ställas öga mot öga med det okända.

 

Gången slingrade sig fram ännu ett stycke. Eftersom Johannes visste att trappan fanns i närheten tog han det extra försiktigt. I det fullständiga mörker som rådde kunde givetvis minsta felsteg bli ödesdigert.

 

Plötsligt fanns trappan där. Johannes kände hur hans ena fot liksom trampade i tomma intet. Trots alla försiktighetsmått var det nära att han hade ramlat. ”Åldermannen och hans urkunder hade tydligen rätt”, muttrade skräpkammarens väktare när han stödjande sig mot väggen påbörjade nedstigningen i det okända.

 

Trappan var ingalunda rak, och dess steg var förvisso både ojämna och olikstora. Johannes tyckte att den just påbörjade vandringen tog evigheter och han undrade i sitt stilla sinne om han någonsin mer skulle få se dagens ljus. Vägen tillbaka i mörkret verkade oändligt lång, särskilt som det allt starkare vinddraget hela tiden tvingade honom nedför trappan.

 

Efter en stund tyckte Johannes att det fullständiga och kompakta mörkret började vika en smula. Inte så att hans ögon såg något, men det var ändå som om vissa konturer på nära håll ville framträda. Trappan slingrade sig nu i en spiral och blev allt brantare och svårare att följa. Å andra sidan var vinddraget inte längre lika starkt.

 

Plötsligt tog trappan slut. Johannes trevade förgäves efter flera steg. Sakta, oändligt sakta tog han sig ut över ett golv, hela tiden rädd för att störta utför en ny trappa eller falla ner i ett hål. Skräcken kom åter tillbaka, denna gång i form av en gastkramande känsla av att inte vara ensam men samtidigt ur stånd att få kontakt med den eller de ytterligare personer som fanns i rummet.

 

Plötsligt hördes en röst ur mörkret. ”Välkommen”, sade den. ”Det är Tiden som hälsar dig och samtidigt berömmer dig för ditt sätt att med full sinnesnärvaro följa de spår som åldermannen lade ut. Synd om den gamle hedersmannen, förresten. Men samtidigt är det skönt att få dö medan saker och ting är som mest spännande. Eller hur? Om jag låtit honom leva hade han kanske blivit besviken över att urkunderna inte hade rätt i varje detalj. Dessutom berättade de aldrig hela sanningen”.

 

I detta ögonblick trodde sig Johannes vara nära döden, av skräck givetvis. Kroppen var stel medan händerna darrade som löv på ett träd i storm. ”Var inte rädd”, löd Tidens kommentar, ”du känner ju mig och vet att jag bara vill dig väl. Nej, nu gäller det för dig att vara än mer modig än förut och att absolut inte svikta i det du företar dig. För gör du det” och nu blev Tiden skarp i tonen, ”så kan du omintetgöra allt det som skall till att ske”.

 

Nu lugnade sig händerna på Johannes, men i stället började hans knän darra våldsamt. Att stå där i det fullständiga mörkret efter de händelser som ägt rum och höra en röst som ber någon att inte vara rädd skulle med säkerhet ha knäckt de flesta. Dock inte Johannes, men han sjönk ner på golvet när benen inte längre bar honom.

 

”Nu”, sade Tiden, ”nu drar jag mig tillbaka och lämnar dig åt dina egna tankar. Jag vet att du är stark nog att gå vidare, så det är inte säkert att du behöver mig mer, i varje fall inte på ett bra tag. Förresten, det där åldermannen mumlade om när han ville påskina att det var han som lockade dig till staden, det kan du glömma. Åldermannen var bara ett redskap, och nu börjar hans kropp att stelna. Runt om dig råder mörker, men du skall småningom få ljus. Och ljuset kan bli starkt, starkare än du anar”.

Fortsättning: Döden