Ugglan slog näven i bordet under ett av kungens och kammarherrarnas veckomöten. ”Jag är den ende av oss som är lagklok”, röt han. ”Men jag har inte fått hitta på en enda lag under den tid jag innehaft mitt ämbete. Så här får det inte fortsätta. Det blir mer och mer här i landet som det borde lagstiftas om, men ingenting blir gjort”.
De andra tittade en smula förvånat på den vredgade kammarherren, och kungen, som ännu inte stoppat propparna i öronen, såg ut som om han tänkte få tandvärk. Kammarherren som hade hand om skolorna tittade hånfullt på Ugglan och undrade om det inte var dags att stifta sådana lagar som tvingade alla barn att gå i skola och inhämta vissa kunskaper.
”Tyst”, skrek kungen och slängde en tjock bok i golvet. ”Har jag inte sagt att tjafs inte får förekomma vid våra möten. Här skall väsentliga saker diskuteras och ingenting annat”. Därefter åkte öronpropparna på plats.
Nu var det utrikeskammarherren som tog till orda. Har ni märkt att luften här i huvudstaden blivit sämre än den varit förut”? frågade han. Har ni märkt att vattnet i havet börjat se grumligt ut”? fortsatte han. Alla de närvarande teg eftersom de visste att utrikeskammarherren satt fingret på en öm punkt. De visste att den dåliga luften och det smutsiga vattnet var de allmänna samtalsämnena i staden. Till slut levererade kammarherren för gamla sjuka och fattiga en spydig kommentar. ”Allt det här som du pratat om har du naturligtvis inte lagt märke till själv eftersom du bara pysslar med att fundera över vad som antas hända utanför vårt eget rike”, sade han.
Nu var grälet i full gång, och några särskilt viktiga frågor tycktes inte bli avhandlade mer den dagen. Försvarskammarherren försökte göra sig hörd i den livliga diskussionen och skrek med hög röst att det måste vara fientligt sinnade makter som förgiftade vatten och luft och att här måste skakas fram mer pengar till vapen. ”Var tusan hittar du sådana pengar”, skrek finanskammarherren i något som skulle likna ett svar eller en kommentar. ”Här finns ju inte en slant att skåda så långt ögat ser och du som skröt med att du skulle föra hit kyrkans alla rikedomar. Vad hittade dina eländiga fogdar? Inget. Eller också behöll du själv allt det som de hittade”.
I det här läget såg försvarskammarherren ut som om han tänkte kasta sig över finanskammarherren och strypa honom. Men då gick utrikeskammarherren emellan och röt med dånande stämma att nu fick det vara nog. ”Om någon skall ha pengar till någonting viktigt så är det jag”, löd hans budskap. ”Jag behöver utrustning och reskassa så att jag kan besöka alla våra grannmakter och se vad de har för sig”, fortsatte han med en stämma som darrade påtagligt av undertryckt vrede. ”Sedan kan han där få sina pengar om jag finner att något skulle vara på tok under min resa”, slutade han sin utläggning medan han pekade på försvarskammarherren.
Kungen satt och sov i sin stol, helt omedveten om röran omkring sig. Stämningen kammarherrarna emellan såg ut att bli alltmer upphetsad, men finanskammarherren, som ibland visade sig vara ganska förnuftig, beslöt sig för att göra något åt saken. Med raska steg gick han tvärs över rummet till kassavalven, som, både det gamla och det nya, låg där borta i ena ändan av den sal där veckomötena alltid ägde rum. Med en dramatisk gest öppnade finanskammarherren det gamla valvet. ”Det är tomt”, konstaterade han med hög röst. Sedan gick han till det nya och mycket större valvet. ”Det här är också tomt”, sade han och slog åter ut med händerna för att understryka sitt budskap.
Tystnad uppstod, och det blev en mycket djup tystnad. Alla insåg allvaret. Finanskammarherren hade rätt som vanligt, det fanns inga pengar till något av allt det som kammarherrarna ville göra. Alla gick runt, någon lade pannan i djupa veck, någon tittade ner i golvet liksom funderande över hur man skulle bära sig åt. Ingen tycktes ha något att tillägga.
Den förste som bröt tystnaden var försvarskammarherren. Han hade långsamt gått fram till de båda valvdörrarna och stod där och liksom bara tittade in. ”Vilka härliga utrymmen”, sade han efter en stund funderande. ”Och vilka bastanta lås. Här kan det inte vara lätt för en tjuv att ta sig in”, löd kommentaren efter ytterligare en stund av eftertanke.
Finanskammarherren, som inte missat något av det som försvarskammarherren haft för sig, vaknade liksom till och gick fram till kassavalven även han. ”Nej, vet du vad, tacka för att det skall vara svårt att ta sig igenom dörrarna”, sade han torrt. ”Här är det ju meningen att förvara pengar och rikedomar, och till råga på allt stora pengar. Men eftersom det trots allt tjafsande om saker och ting inte finns några pengar, så bryr jag mig inte ens om att hålla dörrarna stängda. Jag vet inte ens om låsen fungerar längre”.
Långsamt och med stor eftertanke gick försvarskammarherren in i det nya valvet. Han kände länge på väggarna och han trampade försiktigt på golvet för att till slut stampa på det. ”Välbyggda saker det här” sade han och vände sig till finanskammarherren. ”Men varför talade du inte om att du byggt ett nytt valv. Ja, du lät ju bygga det innan vi påbörjade kyrkoplundringarna. Du kunde ju inte veta om vi skulle lyckas eller inte”.
Nu blev finanskammarherren ordentligt arg igen. ”Din satans lurendrejare”, röt han och trängde upp försvarskammarherren mot valvets ena vägg. ”Tänk om du hade lyckats din ynkrygg”, fortsatte han medan han pressade försvarskammarherren allt hårdare mot väggen. ”Tänk om kyrkorna verkligen varit fulla med guld och silver som du förespeglade. Vad skulle du då gjort med alltsammans? Gömt det under din säng kanske? Nej, den ende som var förutseende var jag. Här stod jag beredd att hjälpa dig och kungen och hela riket. Och vad får jag till tack? Jo, en massa spydiga kommentarer”!
Nu lade sig åter lugnet över de församlade. Finanskammarherren hade fått det sista ordet, grälet var över för den här gången. Försvarskammarherren kvicknade till efter en stund och gick längst in i det nya valvet och satte sig i ett hörn. ”Synd på en så här fin sak”, muttrade han. ”Ja, jag menar att om det nu inte finns några pengar, så kan väl det här fina valvet användas till något annat. Jag skulle till exempel kunna förvara en del dyrbar vapenutrustning här. Inte så att jag behöver hela valvet, det skulle kunna räcka med en liten del”.
De andra kammarherrarna ställde sig i valvöppningen och tittade med något som liknade överseende leenden på försvarskammarherren. ”Tja”, sade finanskammarherren till slut i resignerad ton, ”finns här inga pengar eller andra dyrbarheter att skydda och förvara, så kan du väl lika gärna lägga in en hoper svärd”. Försvarskammarherren reste sig från sin något obekväma ställning i hörnet och kom ut till de övriga. ”Det är inte svärd jag vill förvara här”, sade han sakta. ”Det är något annat, något som jag ännu inte vet så mycket om men som verkar vara mycket effektivt”.
Så kom det sig att försvarskammarherren lämnade de övriga kammarherrarna och begav sig till hamnen för att söka reda på den enögde befälhavaren. Han fann honom ombord på en av skutorna sittande i kajutan med ett ölstop framför sig och i det närmaste redlöst berusad. Den enögde var fortfarande lika svart som han blivit efter explosionen till havs. Det var med andra ord ingen munter stämning som mötte försvarskammarherren.
”Käre vän”, började kammarherren lite trevande i något som han önskade skulle resultera i någon form av samtal. ”Hur är det med dig? Är det ett gott öl du dricker? Hur går det med färgen på kroppen? Ja, jag kan se att den inte vill gå bort. Men å andra sidan är det ju bara ett par veckor sedan olyckan inträffade. Så jag tror faktiskt att allting ordnar sig”.
Befälhavaren glodde på försvarskammarherren med sitt enda öga. Det utstrålade både hat och fasa. ”Går bort, den här färgen?” sluddrade han och lyfte sitt ölstop. ”Nej du, den går inte bort på mig och inte på mina besättningsmän heller. Vi får nog tusan ha den kvar så länge det finns liv i oss och kanske lite till”. Han drack av ölet i stora klunkar. Sedan tappade han stopet och föll raklång över bordet han satt vid.
Nu var det så att försvarskammarherren i hemlighet haft kontakt med den enögde ett par gånger sedan skutorna kommit tillbaka efter den stora explosionen. Eftersom männen ombord inte vågat visa sig i huvudstaden hade de sänt en pålitlig budbärare. När försvarskammarherren på detta sätt fått reda på vad som hänt hade han genast skyndat till hamnen och fått höra hela den mystiska historien.
Den enögde hade fört kammarherren under däck på skutorna och visat honom tunnorna. Han hade givetvis också berättat vad som hänt med den kvarlämnade tunnan och det övergivna fartyget. Med bitterhet i rösten hade han också redogjort för den tjocka svarta röken som fått alla att hosta och som gjort dem svarta. ”Vi är stämplade för all framtid”, hade den enögde till slut skrikit åt försvarskammarherren. ”Stämplade! Hör du det? Förstår du det? Var vi än visar oss kommer alla att håna oss”.
Försvarskammarherren hade varken haft svar eller tröst att ge. Det var förvisso han som skickat ut skutorna, men skulden för det som inträffat hade givetvis kunnat diskuteras. Allt det här med explosioner, svarta ansikten och skuld hit och dit for genom kammarherrens huvud när han lutade sig över den redlöse befälhavaren för att söka få liv i honom.
”Tag dina tunnor härifrån”, ljöd en röst från kajutans trappa. ”Vi vill inte ha smörjan ombord längre. Ingen vet när någon galning lägger ut en krutsträng. Och sker det, så garanterar jag att hela huvudstaden flyger i luften. Sedan blir alla människor i hela landet svarta av röken. Och hostan skall vi bara inte tala om”.
Försvarskammarherren vände sig långsamt om och blev i halvdunklet varse mannen bakom rösten. Det var en stor och grov sjöman, lika svart som sin enögde herre och lika bitter som han. Kammarherren förstod att det gällde att vara vänlig och att ta allting mycket varligt. ”Jag skall föra tunnorna härifrån”, sade han i mild ton. ”Ni skall slippa dem, och sedan kan ni segla ut på havet igen. Men ni skall inte behöva gå mina ärenden mer, för det förstår jag att ni inte vill göra”.
Långsamt, mycket långsamt gick försvarskammarherren fram till kajutatrappan. Lika långsamt drog sig den storväxte sjömannen tillbaka upp på däcket. Där var besättningen i färd med att bära iland tunnorna och trava dem på kajen. När försvarskammarherren insåg vad som höll på att ske var han klok nog att inte protestera. I stället begav han sig till staden och samlade ihop några pålitliga soldater och befallde dem att ta med sig kärror och komma ner till kajen.
I nattens mörker förbereddes tunnorna med det illaluktande och lättantända innehållet för sin färd från huvudstadens kaj till finanskammarherrens tomma kassavalv. På knarrande kärror dragna av svettiga soldater fördes askan från det stora landet genom folktomma gränder under uppsikt av den som nu skulle kunna vara rikets mäktigaste man om han varit lagd för att sköta sina kort. Men försvarskammarherren var lojal. Mot vem visste han inte ens själv. Utan några utomstående vittnen kom alla tunnorna på plats. Försvarskammarherren provade kassavalvets lås. Det fungerade. Han låste, och nyckeln gav han till finanskammarherren.
Fortsättning: Vandringen nedför trappan
25 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – Kassavalven
Ugglan slog näven i bordet under ett av kungens och kammarherrarnas veckomöten. ”Jag är den ende av oss som är lagklok”, röt han. ”Men jag har inte fått hitta på en enda lag under den tid jag innehaft mitt ämbete. Så här får det inte fortsätta. Det blir mer och mer här i landet som det borde lagstiftas om, men ingenting blir gjort”.
De andra tittade en smula förvånat på den vredgade kammarherren, och kungen, som ännu inte stoppat propparna i öronen, såg ut som om han tänkte få tandvärk. Kammarherren som hade hand om skolorna tittade hånfullt på Ugglan och undrade om det inte var dags att stifta sådana lagar som tvingade alla barn att gå i skola och inhämta vissa kunskaper.
”Tyst”, skrek kungen och slängde en tjock bok i golvet. ”Har jag inte sagt att tjafs inte får förekomma vid våra möten. Här skall väsentliga saker diskuteras och ingenting annat”. Därefter åkte öronpropparna på plats.
Nu var det utrikeskammarherren som tog till orda. Har ni märkt att luften här i huvudstaden blivit sämre än den varit förut”? frågade han. Har ni märkt att vattnet i havet börjat se grumligt ut”? fortsatte han. Alla de närvarande teg eftersom de visste att utrikeskammarherren satt fingret på en öm punkt. De visste att den dåliga luften och det smutsiga vattnet var de allmänna samtalsämnena i staden. Till slut levererade kammarherren för gamla sjuka och fattiga en spydig kommentar. ”Allt det här som du pratat om har du naturligtvis inte lagt märke till själv eftersom du bara pysslar med att fundera över vad som antas hända utanför vårt eget rike”, sade han.
Nu var grälet i full gång, och några särskilt viktiga frågor tycktes inte bli avhandlade mer den dagen. Försvarskammarherren försökte göra sig hörd i den livliga diskussionen och skrek med hög röst att det måste vara fientligt sinnade makter som förgiftade vatten och luft och att här måste skakas fram mer pengar till vapen. ”Var tusan hittar du sådana pengar”, skrek finanskammarherren i något som skulle likna ett svar eller en kommentar. ”Här finns ju inte en slant att skåda så långt ögat ser och du som skröt med att du skulle föra hit kyrkans alla rikedomar. Vad hittade dina eländiga fogdar? Inget. Eller också behöll du själv allt det som de hittade”.
I det här läget såg försvarskammarherren ut som om han tänkte kasta sig över finanskammarherren och strypa honom. Men då gick utrikeskammarherren emellan och röt med dånande stämma att nu fick det vara nog. ”Om någon skall ha pengar till någonting viktigt så är det jag”, löd hans budskap. ”Jag behöver utrustning och reskassa så att jag kan besöka alla våra grannmakter och se vad de har för sig”, fortsatte han med en stämma som darrade påtagligt av undertryckt vrede. ”Sedan kan han där få sina pengar om jag finner att något skulle vara på tok under min resa”, slutade han sin utläggning medan han pekade på försvarskammarherren.
Kungen satt och sov i sin stol, helt omedveten om röran omkring sig. Stämningen kammarherrarna emellan såg ut att bli alltmer upphetsad, men finanskammarherren, som ibland visade sig vara ganska förnuftig, beslöt sig för att göra något åt saken. Med raska steg gick han tvärs över rummet till kassavalven, som, både det gamla och det nya, låg där borta i ena ändan av den sal där veckomötena alltid ägde rum. Med en dramatisk gest öppnade finanskammarherren det gamla valvet. ”Det är tomt”, konstaterade han med hög röst. Sedan gick han till det nya och mycket större valvet. ”Det här är också tomt”, sade han och slog åter ut med händerna för att understryka sitt budskap.
Tystnad uppstod, och det blev en mycket djup tystnad. Alla insåg allvaret. Finanskammarherren hade rätt som vanligt, det fanns inga pengar till något av allt det som kammarherrarna ville göra. Alla gick runt, någon lade pannan i djupa veck, någon tittade ner i golvet liksom funderande över hur man skulle bära sig åt. Ingen tycktes ha något att tillägga.
Den förste som bröt tystnaden var försvarskammarherren. Han hade långsamt gått fram till de båda valvdörrarna och stod där och liksom bara tittade in. ”Vilka härliga utrymmen”, sade han efter en stund funderande. ”Och vilka bastanta lås. Här kan det inte vara lätt för en tjuv att ta sig in”, löd kommentaren efter ytterligare en stund av eftertanke.
Finanskammarherren, som inte missat något av det som försvarskammarherren haft för sig, vaknade liksom till och gick fram till kassavalven även han. ”Nej, vet du vad, tacka för att det skall vara svårt att ta sig igenom dörrarna”, sade han torrt. ”Här är det ju meningen att förvara pengar och rikedomar, och till råga på allt stora pengar. Men eftersom det trots allt tjafsande om saker och ting inte finns några pengar, så bryr jag mig inte ens om att hålla dörrarna stängda. Jag vet inte ens om låsen fungerar längre”.
Långsamt och med stor eftertanke gick försvarskammarherren in i det nya valvet. Han kände länge på väggarna och han trampade försiktigt på golvet för att till slut stampa på det. ”Välbyggda saker det här” sade han och vände sig till finanskammarherren. ”Men varför talade du inte om att du byggt ett nytt valv. Ja, du lät ju bygga det innan vi påbörjade kyrkoplundringarna. Du kunde ju inte veta om vi skulle lyckas eller inte”.
Nu blev finanskammarherren ordentligt arg igen. ”Din satans lurendrejare”, röt han och trängde upp försvarskammarherren mot valvets ena vägg. ”Tänk om du hade lyckats din ynkrygg”, fortsatte han medan han pressade försvarskammarherren allt hårdare mot väggen. ”Tänk om kyrkorna verkligen varit fulla med guld och silver som du förespeglade. Vad skulle du då gjort med alltsammans? Gömt det under din säng kanske? Nej, den ende som var förutseende var jag. Här stod jag beredd att hjälpa dig och kungen och hela riket. Och vad får jag till tack? Jo, en massa spydiga kommentarer”!
Nu lade sig åter lugnet över de församlade. Finanskammarherren hade fått det sista ordet, grälet var över för den här gången. Försvarskammarherren kvicknade till efter en stund och gick längst in i det nya valvet och satte sig i ett hörn. ”Synd på en så här fin sak”, muttrade han. ”Ja, jag menar att om det nu inte finns några pengar, så kan väl det här fina valvet användas till något annat. Jag skulle till exempel kunna förvara en del dyrbar vapenutrustning här. Inte så att jag behöver hela valvet, det skulle kunna räcka med en liten del”.
De andra kammarherrarna ställde sig i valvöppningen och tittade med något som liknade överseende leenden på försvarskammarherren. ”Tja”, sade finanskammarherren till slut i resignerad ton, ”finns här inga pengar eller andra dyrbarheter att skydda och förvara, så kan du väl lika gärna lägga in en hoper svärd”. Försvarskammarherren reste sig från sin något obekväma ställning i hörnet och kom ut till de övriga. ”Det är inte svärd jag vill förvara här”, sade han sakta. ”Det är något annat, något som jag ännu inte vet så mycket om men som verkar vara mycket effektivt”.
Så kom det sig att försvarskammarherren lämnade de övriga kammarherrarna och begav sig till hamnen för att söka reda på den enögde befälhavaren. Han fann honom ombord på en av skutorna sittande i kajutan med ett ölstop framför sig och i det närmaste redlöst berusad. Den enögde var fortfarande lika svart som han blivit efter explosionen till havs. Det var med andra ord ingen munter stämning som mötte försvarskammarherren.
”Käre vän”, började kammarherren lite trevande i något som han önskade skulle resultera i någon form av samtal. ”Hur är det med dig? Är det ett gott öl du dricker? Hur går det med färgen på kroppen? Ja, jag kan se att den inte vill gå bort. Men å andra sidan är det ju bara ett par veckor sedan olyckan inträffade. Så jag tror faktiskt att allting ordnar sig”.
Befälhavaren glodde på försvarskammarherren med sitt enda öga. Det utstrålade både hat och fasa. ”Går bort, den här färgen?” sluddrade han och lyfte sitt ölstop. ”Nej du, den går inte bort på mig och inte på mina besättningsmän heller. Vi får nog tusan ha den kvar så länge det finns liv i oss och kanske lite till”. Han drack av ölet i stora klunkar. Sedan tappade han stopet och föll raklång över bordet han satt vid.
Nu var det så att försvarskammarherren i hemlighet haft kontakt med den enögde ett par gånger sedan skutorna kommit tillbaka efter den stora explosionen. Eftersom männen ombord inte vågat visa sig i huvudstaden hade de sänt en pålitlig budbärare. När försvarskammarherren på detta sätt fått reda på vad som hänt hade han genast skyndat till hamnen och fått höra hela den mystiska historien.
Den enögde hade fört kammarherren under däck på skutorna och visat honom tunnorna. Han hade givetvis också berättat vad som hänt med den kvarlämnade tunnan och det övergivna fartyget. Med bitterhet i rösten hade han också redogjort för den tjocka svarta röken som fått alla att hosta och som gjort dem svarta. ”Vi är stämplade för all framtid”, hade den enögde till slut skrikit åt försvarskammarherren. ”Stämplade! Hör du det? Förstår du det? Var vi än visar oss kommer alla att håna oss”.
Försvarskammarherren hade varken haft svar eller tröst att ge. Det var förvisso han som skickat ut skutorna, men skulden för det som inträffat hade givetvis kunnat diskuteras. Allt det här med explosioner, svarta ansikten och skuld hit och dit for genom kammarherrens huvud när han lutade sig över den redlöse befälhavaren för att söka få liv i honom.
”Tag dina tunnor härifrån”, ljöd en röst från kajutans trappa. ”Vi vill inte ha smörjan ombord längre. Ingen vet när någon galning lägger ut en krutsträng. Och sker det, så garanterar jag att hela huvudstaden flyger i luften. Sedan blir alla människor i hela landet svarta av röken. Och hostan skall vi bara inte tala om”.
Försvarskammarherren vände sig långsamt om och blev i halvdunklet varse mannen bakom rösten. Det var en stor och grov sjöman, lika svart som sin enögde herre och lika bitter som han. Kammarherren förstod att det gällde att vara vänlig och att ta allting mycket varligt. ”Jag skall föra tunnorna härifrån”, sade han i mild ton. ”Ni skall slippa dem, och sedan kan ni segla ut på havet igen. Men ni skall inte behöva gå mina ärenden mer, för det förstår jag att ni inte vill göra”.
Långsamt, mycket långsamt gick försvarskammarherren fram till kajutatrappan. Lika långsamt drog sig den storväxte sjömannen tillbaka upp på däcket. Där var besättningen i färd med att bära iland tunnorna och trava dem på kajen. När försvarskammarherren insåg vad som höll på att ske var han klok nog att inte protestera. I stället begav han sig till staden och samlade ihop några pålitliga soldater och befallde dem att ta med sig kärror och komma ner till kajen.
I nattens mörker förbereddes tunnorna med det illaluktande och lättantända innehållet för sin färd från huvudstadens kaj till finanskammarherrens tomma kassavalv. På knarrande kärror dragna av svettiga soldater fördes askan från det stora landet genom folktomma gränder under uppsikt av den som nu skulle kunna vara rikets mäktigaste man om han varit lagd för att sköta sina kort. Men försvarskammarherren var lojal. Mot vem visste han inte ens själv. Utan några utomstående vittnen kom alla tunnorna på plats. Försvarskammarherren provade kassavalvets lås. Det fungerade. Han låste, och nyckeln gav han till finanskammarherren.