Sommaren började lida mot sitt slut. Johannes gick omkring i sin skräpkammare och gnolade. Han var glad eftersom han ett par veckor tidigare lyckats lösa ett problem. Det gällde den kompakta mur som funnits framför honom tidigare under sommaren. Med barnens hjälp hade han nämligen lyckats få ut det mesta av muren, och nu låg alltsammans samlat i prydliga högar utanför det stora huset. Men trots framgången var det något som förbryllade Johannes. Det fanns någonting i hela den här historien som han inte riktigt förstod.
Muren hade bestått av saker som liksom hade flätats i varandra. Där hade funnits ett långt, långt rep som slingrat sig kring trasiga skrin, kantstötta lerkrukor, rester av plogar, ben från gamla stolar och kläder som möglat eftersom de legat hårt tryckta mot det fuktiga jordgolvet. Johannes hade börjat med att knyta upp repets ena ände. Sedan hade han försiktigt lösgjort sak efter sak, och han hade uppmanat barnen att vara försiktiga när de bar ut de olika föremålen. Repet hade han samlat upp efter hand och format det till en rulle. Rullen hade snabbt blivit mycket stor.
Den första dagen hade alla arbetat med glatt sinne. Den andra dagen hade det gått lite trögare eftersom man inte tyckt sig komma någonstans. På den tredje dagen, då reprullen blivit så stor att man tvingats bära ut den i dagsljuset, hade saker och ting börjat hända. Skräpet hade inte längre legat så tätt packat, och repet hade inte hållit ihop de olika sakerna lika hårt som förut. Allting hade verkat mycket lösare och slappare, och rätt som det var hade slutändan på repet kommit fram. Johannes och barnen hade då till sin förvåning funnit att repet varit knutet kring en stor kista som var gjord i ek.
Så snart barnen burit ut de sista sakerna som funnits i den stora muren hade Johannes löst upp repet kring kistan och med darrande händer börjat öppna den. Barnen hade samlats omkring honom med förväntansfulla miner, och ett par av pojkarna hade viskat något om guld och skatter. De var helt inställda på att skräpkammarens hemlighet höll på att avslöjas. Men så hade de tittat bakom den plats där den stora muren funnits och förstått att den församlade skaran bara börjat sitt arbete. Bakom kistan fanns nämligen en ny mur av skräp, och den muren var ännu större än den man just arbetat sig igenom.
Till slut hade Johannes öppnat kistans lock och så många som kunnat och fått plats hade stirrat ner i det gamla välbyggda föremålet. Besvikelsen hade dock blivit stor när alla insett vad kistan egentligen hade för innehåll. I stället för guld och skatter hade man funnit en bunt gamla pergament. Johannes hade tagit upp dem med varsam hand och bläddrat bland dem med andaktsfull min. Han hade bläddrat länge alltmedan barnen blivit alltmer otåliga. ”De här pergamenten än skrivna på ett mycket gammalt språk”, hade Johannes till slut muttrat medan han eftertänksamt stängt kistans lock igen.
Det var alla de här sakerna Johannes gick och tänkte på trots att han gnolade och verkade glad och tillfreds med livet. I själva verket var han djupt bekymrad eftersom de gamla pergamenten berättat om saker han inte väntat sig. Där stod bland mycket annat att läsa att bara jämmer och elände väntade den som försökte ta sig längre in i skräpkammaren. Där stod också att läsa att en kung, som för mycket länge sedan gästat staden vid bäckarna och sjön, uttryckt sitt missnöje med att folket i staden gjorde sig av med sina uttjänta saker genom att bara ställa in dem i skräpkammaren. Men vad ännu värre var, där stod att en biskop en gång gästat staden och fått huvudet avhugget. Huvudet skulle sedan ha slängts längst ner i skräpkammarens källare eftersom folk tyckt att om något var skräp så var det biskopens huvud.
Johannes funderade och funderade. Skulle han gräva vidare bland skräpet eller inte? Skulle någon form av förbannelse drabba honom om han fortsatte? Var allt det här verkligen värt allt besvär han lade ner? Mitt i allt funderandet tittade han då och då på alla skräphögarna som låg runt den gamla byggnad som hyst dem så länge. I det läget tog Johannes ett beslut. Han tog pergamentsbunten under armen och gick ner till staden. Han hade bestämt sig för att söka upp åldermannen och be om råd i den kinkiga fråga han blivit ställd inför.
Så kom det sig att Johannes en sensommarkväll stod på stadens torg, och i det här läget tvekade han en smula. Visserligen låg åldermannens hus framför honom, men han hade något slags känsla av att det var såväl fel tidpunkt på dygnet som alltför ringa ärende han hade att framföra. Det började skymma, och åldermannen var måhända upptagen av viktigare ting än att med hjälp av Johannes stava sig igenom pergament skrivna på ett ålderdomligt språk.
Men så repade Johannes mod och gick med beslutsamma steg fram till åldermannens dörr och bankade hårt på den. Dörren öppnades av tjänaren, som anlade en min som om han undrade vad Johannes var för figur som bankade på så här sent på kvällen. Men så ändrades minen när tjänaren kände igen skräpkammarens invånare. Ett försök till leende syntes på hans läppar och Johannes ombads att stiga innanför dörren. Tjänaren försvann en kort stund, och när han kom tillbaka var han betydligt vänligare till sinnes än förut. Johannes bjöds välkommen och lotsades in till åldermannen som satt på en stol insvept i en fårfäll framför en muntert flammande brasa.
Johannes slog sig ner bredvid åldermannen och undrade i sitt stilla sinne om han skulle våga framföra sitt ärende. Men efter en stunds funderande repade han mod och tog fram den digra bunten med pergament som han burit innanför sina slitna kläder. Ett efter ett lade han pergamenten framför åldermannen samtidigt som han berättade vad som stod skrivet på dem. Åldermannen lyssnade utan att avbryta, och han tycktes bli alltmer uppmärksam och förvånad ju mer han fick höra.
”Detta är märkligt”, muttrade åldermannen sedan han fått höra allt vad Johannes hade att berätta. Han stirrade in i elden och verkade på något sätt att söka repa mod innan han fortsatte. ”En anfader till mig lär någon gång för länge sedan ha berättat för min farfar om en kista med några gamla dokument i. Någon skall ha ställt in kistan i skräpkammaren och bundit ett rep om den. Denne någon lär ha varit mycket noga med att det skulle vara svårt att komma åt dokumenten och för den sakens skull bundit ihop en massa skräp som han lagt framför kistan. Det måste vara just den kistan som du har hittat”.
Åldermannen tystnade och stirrade allt intensivare in i elden. Även Johannes satt tyst och han kände sig minst sagt obehaglig till mods. Samtidigt förstod han att han nu kommit långt in i skräpkammaren och att han nått fram till saker som ingen nu levande invånare i staden varit med om att ställa dit. Tanken svindlade. ”Det är döda mäns och kvinnors skräp jag nu håller på att bära ut”, tänkte Johannes medan han funderade på hur han skulle kunna fortsätta samtalet.
Som om åldermannen läst Johannes tankar började han muttra något om vilda anfäder. Han muttrade också något om att allt som ställts in i skräpkammaren under tidernas lopp minsann inte var sådant som man ville bli av med. Ibland hade det i stället rört sig om saker som man velat gömma, och sedan hade man spritt ut rykten att det spökat i skräpkammaren för att kunna hålla folk därifrån. Johannes kände ilningar utefter ryggraden när han hörde detta. Åldermannen visste tydligen mer om skräpkammarens innehåll än han velat påskina.
Så satt åldermannen tyst, och hans tystnad varade en lång stund. Johannes trodde att han somnat. Men så lyfte plötsligt den gamle mannen sitt huvud och tittade Johannes djupt i ögonen. Hans minspel utstrålade djupt allvar. ”Det där med biskopens huvud kan vara sant”, sade han. ”Det finns nämligen en gammal tradition som säger att en biskop kom hit på den tiden då våra förfäder trodde på de gamla gudarna. Biskopen ville kristna alla som han mötte. Men förfäderna slog ihjäl honom, och man lär ha undrat över vart hans huvud tog vägen. Javisst, det är klart att man slängde det i skräpkammaren. Den bör ju ha funnits redan på den tiden”.
Åldermannen tystnade åter. Han satt länge och stirrade in i den slocknande elden. Johannes trodde återigen att den gamle mannen somnat. Så var det dock inte. ”Johannes, är du kristen, tror du på Gud”? Frågan kom helt plötsligt och rösten som ställde den var mycket svag.
Johannes blev bestört. Detta var absolut inget som han väntat sig. Han kom sig inte ens för att svara. Åldermannen vände blicken mot sin besökare, och blicken visade att han förstått vilka problem han skapat. ”Det är en fråga om förtroende mellan oss”, löd fortsättningen. ”Jag har aldrig kunnat beröra det här med någon annan, men dig litar jag på. Det är nämligen så att jag aldrig kunnat bli någon god kristen, och nu när jag snart skall dö måste jag finna någon form av frid. Inför vår biskop och våra präster har jag alltid varit tvungen att förställa mig och låtsas vara troende. Allt det där har varit en roll som jag varit tvungen att spela på grund av mitt höga ämbete. För vem eller vilka av stadens invånare hade velat ha en ålderman som förnekat Gud och prästerskapet”?
Åldermannen tystnade åter. Elden framför honom hade nu brunnit ner, och det var bara det svaga ljuset från glöden som gjorde det möjligt för Johannes att se konturerna av den gamle mannens ansikte. Johannes trodde återigen att åldermannen somnat, men så vände stadens ledare än en gång ansiktet mot sin gäst. ”Svara mig Johannes”, bad han, ”finns Gud”?
Nu var det Johannes som blev sittande tyst en lång stund. Efter en del funderande beslöt han sig för att göra den gamle mannen till viljes och besvara frågan. ”Nej”, sade han sakta, ”jag har ingen gud, jag har bara mig själv. Jag är lyckligast så, för då behöver jag inte fundera över vad som skall hända den dag jag dör. Jag blir till aska och så är alltsammans över. Om jag trodde på Gud skulle jag bara få en massa bekymmer med allt det där som prästerna söker tuta i de fattiga om synd och ånger. Själv försöker jag leva ett ärligt liv, och jag struntar i vad andra tycker och tänker om mig”.
Åldermannen reste sig nu upp för första gången sedan Johannes kommit. Vid det här laget var nästan mörkt i rummet, men Johannes kunde ändå ana att den gamle mannen darrade av rörelse. ”Johannes”, sade han, ”du har just gjort mig en stor tjänst. Jag har funnit ännu en människa som inför en annan vågar förneka det som så länge varit ledstjärnan för hela vår värld. Om någon präst hört oss denna kväll skulle vi båda ha råkat illa ut. Låt oss därför tills vidare glömma vårt samtalsämne”.
Åldermannen sjönk åter ner på sin stol. Johannes förstod att det var dags men han hejdades av en svag röst. ”Skräpkammaren är en märklig plats”, hörde han åldermannen närmast viska fram. ”Du skall vara rädd om den och dess innehåll, för det som finns där hittar du ingen annanstans. Det var därför som jag bad dig att komma till staden och ta hand om skräpet. Det måste ordnas upp, och du måste för din del våga gå vidare. Jag vet kanske vad som väntar dig, men det är ännu inte dags att berätta om det. Om jag gjorde det skulle du kanske tveka i högre grad än vad du gör nu. Gå i stället upp på kullen till din vilostad och bered dig för en ny arbetsdag”.
Johannes reste sig än en gång men hejdades åter. ”Har du varit framme vid hönshuset? frågade åldermannen. Naturligtvis svarade Johannes ja, och han kunde då urskilja ett roat leende på åldermannens läppar. ”Du skall inte vara rädd för hönshuset”, löd fortsättningen. ”Hela den byggnaden och alla dess invånare är egentligen ett enda stort skämt”. Nu kände Johannes att han inte riktigt förstod. ”Vem äger hönshuset och vem ger hönsen mat”, dristade han sig att fråga. Men han fick inget svar. Åldermannen satt åter tyst i mörkret, men till slut sade han, fortfarande i road ton, att det fick Johannes fråga rävarna om.
När nu Johannes för tredje gången bröt upp blev han inte hejdad. Tjänaren visade honom vägen ut, och när han steg ner på torget fann han det tomt och ödsligt. Det var bara i fogdens hus som det brann ljus, och därifrån hörde glada skratt. Fogdens beryktade festande var i full gång. Med pergamentsrullen tätt tryck intill sig halvsprang Johannes till skräpkammaren.
#next_pages_container { width: 5px; hight: 5px; position: absolute; top: -100px; left: -100px; z-index: 2147483647 !important; }
14 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – Pergamenten
Sommaren började lida mot sitt slut. Johannes gick omkring i sin skräpkammare och gnolade. Han var glad eftersom han ett par veckor tidigare lyckats lösa ett problem. Det gällde den kompakta mur som funnits framför honom tidigare under sommaren. Med barnens hjälp hade han nämligen lyckats få ut det mesta av muren, och nu låg alltsammans samlat i prydliga högar utanför det stora huset. Men trots framgången var det något som förbryllade Johannes. Det fanns någonting i hela den här historien som han inte riktigt förstod.
Muren hade bestått av saker som liksom hade flätats i varandra. Där hade funnits ett långt, långt rep som slingrat sig kring trasiga skrin, kantstötta lerkrukor, rester av plogar, ben från gamla stolar och kläder som möglat eftersom de legat hårt tryckta mot det fuktiga jordgolvet. Johannes hade börjat med att knyta upp repets ena ände. Sedan hade han försiktigt lösgjort sak efter sak, och han hade uppmanat barnen att vara försiktiga när de bar ut de olika föremålen. Repet hade han samlat upp efter hand och format det till en rulle. Rullen hade snabbt blivit mycket stor.
Den första dagen hade alla arbetat med glatt sinne. Den andra dagen hade det gått lite trögare eftersom man inte tyckt sig komma någonstans. På den tredje dagen, då reprullen blivit så stor att man tvingats bära ut den i dagsljuset, hade saker och ting börjat hända. Skräpet hade inte längre legat så tätt packat, och repet hade inte hållit ihop de olika sakerna lika hårt som förut. Allting hade verkat mycket lösare och slappare, och rätt som det var hade slutändan på repet kommit fram. Johannes och barnen hade då till sin förvåning funnit att repet varit knutet kring en stor kista som var gjord i ek.
Så snart barnen burit ut de sista sakerna som funnits i den stora muren hade Johannes löst upp repet kring kistan och med darrande händer börjat öppna den. Barnen hade samlats omkring honom med förväntansfulla miner, och ett par av pojkarna hade viskat något om guld och skatter. De var helt inställda på att skräpkammarens hemlighet höll på att avslöjas. Men så hade de tittat bakom den plats där den stora muren funnits och förstått att den församlade skaran bara börjat sitt arbete. Bakom kistan fanns nämligen en ny mur av skräp, och den muren var ännu större än den man just arbetat sig igenom.
Till slut hade Johannes öppnat kistans lock och så många som kunnat och fått plats hade stirrat ner i det gamla välbyggda föremålet. Besvikelsen hade dock blivit stor när alla insett vad kistan egentligen hade för innehåll. I stället för guld och skatter hade man funnit en bunt gamla pergament. Johannes hade tagit upp dem med varsam hand och bläddrat bland dem med andaktsfull min. Han hade bläddrat länge alltmedan barnen blivit alltmer otåliga. ”De här pergamenten än skrivna på ett mycket gammalt språk”, hade Johannes till slut muttrat medan han eftertänksamt stängt kistans lock igen.
Det var alla de här sakerna Johannes gick och tänkte på trots att han gnolade och verkade glad och tillfreds med livet. I själva verket var han djupt bekymrad eftersom de gamla pergamenten berättat om saker han inte väntat sig. Där stod bland mycket annat att läsa att bara jämmer och elände väntade den som försökte ta sig längre in i skräpkammaren. Där stod också att läsa att en kung, som för mycket länge sedan gästat staden vid bäckarna och sjön, uttryckt sitt missnöje med att folket i staden gjorde sig av med sina uttjänta saker genom att bara ställa in dem i skräpkammaren. Men vad ännu värre var, där stod att en biskop en gång gästat staden och fått huvudet avhugget. Huvudet skulle sedan ha slängts längst ner i skräpkammarens källare eftersom folk tyckt att om något var skräp så var det biskopens huvud.
Johannes funderade och funderade. Skulle han gräva vidare bland skräpet eller inte? Skulle någon form av förbannelse drabba honom om han fortsatte? Var allt det här verkligen värt allt besvär han lade ner? Mitt i allt funderandet tittade han då och då på alla skräphögarna som låg runt den gamla byggnad som hyst dem så länge. I det läget tog Johannes ett beslut. Han tog pergamentsbunten under armen och gick ner till staden. Han hade bestämt sig för att söka upp åldermannen och be om råd i den kinkiga fråga han blivit ställd inför.
Så kom det sig att Johannes en sensommarkväll stod på stadens torg, och i det här läget tvekade han en smula. Visserligen låg åldermannens hus framför honom, men han hade något slags känsla av att det var såväl fel tidpunkt på dygnet som alltför ringa ärende han hade att framföra. Det började skymma, och åldermannen var måhända upptagen av viktigare ting än att med hjälp av Johannes stava sig igenom pergament skrivna på ett ålderdomligt språk.
Men så repade Johannes mod och gick med beslutsamma steg fram till åldermannens dörr och bankade hårt på den. Dörren öppnades av tjänaren, som anlade en min som om han undrade vad Johannes var för figur som bankade på så här sent på kvällen. Men så ändrades minen när tjänaren kände igen skräpkammarens invånare. Ett försök till leende syntes på hans läppar och Johannes ombads att stiga innanför dörren. Tjänaren försvann en kort stund, och när han kom tillbaka var han betydligt vänligare till sinnes än förut. Johannes bjöds välkommen och lotsades in till åldermannen som satt på en stol insvept i en fårfäll framför en muntert flammande brasa.
Johannes slog sig ner bredvid åldermannen och undrade i sitt stilla sinne om han skulle våga framföra sitt ärende. Men efter en stunds funderande repade han mod och tog fram den digra bunten med pergament som han burit innanför sina slitna kläder. Ett efter ett lade han pergamenten framför åldermannen samtidigt som han berättade vad som stod skrivet på dem. Åldermannen lyssnade utan att avbryta, och han tycktes bli alltmer uppmärksam och förvånad ju mer han fick höra.
”Detta är märkligt”, muttrade åldermannen sedan han fått höra allt vad Johannes hade att berätta. Han stirrade in i elden och verkade på något sätt att söka repa mod innan han fortsatte. ”En anfader till mig lär någon gång för länge sedan ha berättat för min farfar om en kista med några gamla dokument i. Någon skall ha ställt in kistan i skräpkammaren och bundit ett rep om den. Denne någon lär ha varit mycket noga med att det skulle vara svårt att komma åt dokumenten och för den sakens skull bundit ihop en massa skräp som han lagt framför kistan. Det måste vara just den kistan som du har hittat”.
Åldermannen tystnade och stirrade allt intensivare in i elden. Även Johannes satt tyst och han kände sig minst sagt obehaglig till mods. Samtidigt förstod han att han nu kommit långt in i skräpkammaren och att han nått fram till saker som ingen nu levande invånare i staden varit med om att ställa dit. Tanken svindlade. ”Det är döda mäns och kvinnors skräp jag nu håller på att bära ut”, tänkte Johannes medan han funderade på hur han skulle kunna fortsätta samtalet.
Som om åldermannen läst Johannes tankar började han muttra något om vilda anfäder. Han muttrade också något om att allt som ställts in i skräpkammaren under tidernas lopp minsann inte var sådant som man ville bli av med. Ibland hade det i stället rört sig om saker som man velat gömma, och sedan hade man spritt ut rykten att det spökat i skräpkammaren för att kunna hålla folk därifrån. Johannes kände ilningar utefter ryggraden när han hörde detta. Åldermannen visste tydligen mer om skräpkammarens innehåll än han velat påskina.
Så satt åldermannen tyst, och hans tystnad varade en lång stund. Johannes trodde att han somnat. Men så lyfte plötsligt den gamle mannen sitt huvud och tittade Johannes djupt i ögonen. Hans minspel utstrålade djupt allvar. ”Det där med biskopens huvud kan vara sant”, sade han. ”Det finns nämligen en gammal tradition som säger att en biskop kom hit på den tiden då våra förfäder trodde på de gamla gudarna. Biskopen ville kristna alla som han mötte. Men förfäderna slog ihjäl honom, och man lär ha undrat över vart hans huvud tog vägen. Javisst, det är klart att man slängde det i skräpkammaren. Den bör ju ha funnits redan på den tiden”.
Åldermannen tystnade åter. Han satt länge och stirrade in i den slocknande elden. Johannes trodde återigen att den gamle mannen somnat. Så var det dock inte. ”Johannes, är du kristen, tror du på Gud”? Frågan kom helt plötsligt och rösten som ställde den var mycket svag.
Johannes blev bestört. Detta var absolut inget som han väntat sig. Han kom sig inte ens för att svara. Åldermannen vände blicken mot sin besökare, och blicken visade att han förstått vilka problem han skapat. ”Det är en fråga om förtroende mellan oss”, löd fortsättningen. ”Jag har aldrig kunnat beröra det här med någon annan, men dig litar jag på. Det är nämligen så att jag aldrig kunnat bli någon god kristen, och nu när jag snart skall dö måste jag finna någon form av frid. Inför vår biskop och våra präster har jag alltid varit tvungen att förställa mig och låtsas vara troende. Allt det där har varit en roll som jag varit tvungen att spela på grund av mitt höga ämbete. För vem eller vilka av stadens invånare hade velat ha en ålderman som förnekat Gud och prästerskapet”?
Åldermannen tystnade åter. Elden framför honom hade nu brunnit ner, och det var bara det svaga ljuset från glöden som gjorde det möjligt för Johannes att se konturerna av den gamle mannens ansikte. Johannes trodde återigen att åldermannen somnat, men så vände stadens ledare än en gång ansiktet mot sin gäst. ”Svara mig Johannes”, bad han, ”finns Gud”?
Nu var det Johannes som blev sittande tyst en lång stund. Efter en del funderande beslöt han sig för att göra den gamle mannen till viljes och besvara frågan. ”Nej”, sade han sakta, ”jag har ingen gud, jag har bara mig själv. Jag är lyckligast så, för då behöver jag inte fundera över vad som skall hända den dag jag dör. Jag blir till aska och så är alltsammans över. Om jag trodde på Gud skulle jag bara få en massa bekymmer med allt det där som prästerna söker tuta i de fattiga om synd och ånger. Själv försöker jag leva ett ärligt liv, och jag struntar i vad andra tycker och tänker om mig”.
Åldermannen reste sig nu upp för första gången sedan Johannes kommit. Vid det här laget var nästan mörkt i rummet, men Johannes kunde ändå ana att den gamle mannen darrade av rörelse. ”Johannes”, sade han, ”du har just gjort mig en stor tjänst. Jag har funnit ännu en människa som inför en annan vågar förneka det som så länge varit ledstjärnan för hela vår värld. Om någon präst hört oss denna kväll skulle vi båda ha råkat illa ut. Låt oss därför tills vidare glömma vårt samtalsämne”.
Åldermannen sjönk åter ner på sin stol. Johannes förstod att det var dags men han hejdades av en svag röst. ”Skräpkammaren är en märklig plats”, hörde han åldermannen närmast viska fram. ”Du skall vara rädd om den och dess innehåll, för det som finns där hittar du ingen annanstans. Det var därför som jag bad dig att komma till staden och ta hand om skräpet. Det måste ordnas upp, och du måste för din del våga gå vidare. Jag vet kanske vad som väntar dig, men det är ännu inte dags att berätta om det. Om jag gjorde det skulle du kanske tveka i högre grad än vad du gör nu. Gå i stället upp på kullen till din vilostad och bered dig för en ny arbetsdag”.
Johannes reste sig än en gång men hejdades åter. ”Har du varit framme vid hönshuset? frågade åldermannen. Naturligtvis svarade Johannes ja, och han kunde då urskilja ett roat leende på åldermannens läppar. ”Du skall inte vara rädd för hönshuset”, löd fortsättningen. ”Hela den byggnaden och alla dess invånare är egentligen ett enda stort skämt”. Nu kände Johannes att han inte riktigt förstod. ”Vem äger hönshuset och vem ger hönsen mat”, dristade han sig att fråga. Men han fick inget svar. Åldermannen satt åter tyst i mörkret, men till slut sade han, fortfarande i road ton, att det fick Johannes fråga rävarna om.
När nu Johannes för tredje gången bröt upp blev han inte hejdad. Tjänaren visade honom vägen ut, och när han steg ner på torget fann han det tomt och ödsligt. Det var bara i fogdens hus som det brann ljus, och därifrån hörde glada skratt. Fogdens beryktade festande var i full gång. Med pergamentsrullen tätt tryck intill sig halvsprang Johannes till skräpkammaren.
#next_pages_container { width: 5px; hight: 5px; position: absolute; top: -100px; left: -100px; z-index: 2147483647 !important; }