År 2010 fick jag uppdraget att skriva boken om ångaren THOR. Det handlade om Kronobergsboken 2011 som skulle ges ut lagom till båtens 125-åriga födelse 2012. Så blev det, och nu lägger vi successivt ut det mesta av texten på bloggen samtidigt som vi erbjuder våra besökare att köpa boken – det finns ett par lådor
kvar.
Att skriva den här boken var i sig ett äventyr även om jag länge varit bekant med och redare för en ångbåt som förvisso är ett museiföremål och en verklig klenod. Ett stort bildmaterial stod till förfogande, men det är inget vi kan publicera här. Så håll till godo med texten, den ger i sig en god inblick i hur världen förvandlats sedan THOR lämnade Bergsunds mekaniska verkstad i Stockholm 1887 för att levereras till Småland och leva ett långt liv på Helgasjön och angränsande farvatten.
Lars Thor
Från ånga till bensin
”En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen mellan Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ner till Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla hastade till Yngve Frey, löpte in över landgången med snabbhet, ty tiden till avresan var redan slagen, och ångkaptenen kommenderade ”främmande från bord!”
De främmande tog därför ett kortvulet avsked av sina bortresande vänner och återgick till stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade ut. Efter några minuter var den långt borta på vattnet.”
Så börjar Carl Jonas Love Almqvist sin skildring i boken ”Det går an”, tillgänglig i bokhandeln för första gången 1839. En sak är att boken väckte stort rabalder med sin skildring av glasmästardottern Sara Videbeck och hennes kontakt med sergeanten. En annan – och för oss mer betydelsefull – sak är skildringen av hjulångaren Yngve Frey, en av de stora begivenheterna på Mälarens vatten på sin väg till Arboga.
De människor som hastade förbi Riddarholmskyrkan och ner till kajen möttes av en helt annan utblick mot Kungsholmen än de besökare som i trafikkaos och bland parkeringsplatser tar sig ut till samma punkt på Riddarholmen i dag. Almqvist nämner Garnisonssjukhuset, men vid sidan av det låg även Eldkvarn, den berömda ångdrivna skapelsen. På samma plats hade tidigare även Kungsholms glasbruk haft sin verksamhet, och det nuvarande stadshuset var ännu inte påtänkt. Stockholm bestod ännu så länge bara av Gamla Stan, Norrmalm, Södermalm, Kungsholmen och lite annat.
Ångkraften hade kommit till Stockholm, och den fanns 1839 både på båtar och i form av stationära maskiner. Säkerligen upplevde huvudstadens människor detta som en stor begivenhet och en viktig innovation. Visserligen var industrialismens samhälle vid den här tiden bara i sin linda, men alla uppfinningar som kom pekade mot nya tider. Dock kunde ännu ingen tänka tanken att ångmaskinen redan inom några årtionden skulle kunna placeras på räls och bilda grunden till ett järnvägsnät.
Alla vet att den så kallade industriella revolutionen började på allvar i England på 1700-talet. Det första förslaget till ångmaskin kom redan i slutet av 1600-talet, och den första fungerande maskinen konstruerades i början av 1700-talet av Thomas Newcomen. Hans maskin vidareutvecklades av skotten James Watt under århundradets andra del. Därmed lades grunden till det som skulle leda in den europeiska kulturen på ett helt nytt spår. Naturligtvis dominerade fortfarande de gamla bonde- och brukssamhällena. Ångan betydde mest bara att gamla invanda rutiner underlättades. Ännu hade inte utvinningen av olja dragit igång.
—————
Du färdas i din moderna bil längs våra goda kronobergska vägar. Du har måhända bråttom, kör lite för fort och hamnar i en av polisens fartkontroller. Det blir frågan om böter eller i värsta fall indraget körkort. Du utsätts även för en nykterhetskontroll och får blåsa i en apparat som visar att du trots allt är i skick att resa vidare. Din mobiltelefon ringer, och medan du med en rivstart lämnar poliskontrollen påbörjas ett samtal som handlar om jobb, jobb, jobb. Det varar länge, och din koncentration vad gäller körningen är inte den bästa.
Ack ja, många stressade nutidsmänniskor befinner sig i din situation. Du måste klara av en mängd kontakter innan du når målet för din resa, ett viktigt möte. Trots allt tar du det lugnare nu när du vet att det kan finnas fler fartkontroller längs din väg. Du hinner i tid, men du slinker in genom dörren i sista minuten.
Du kunde kanske ha tagit tåget? Nej, det finns inte längre några tågtider som passar in i ditt stressade schema. Men du kunde kanske ha valt länstrafiken och de otaliga bussar som dag ut och dag in liksom du trafikerar de goda landsvägarna? Nej, inte heller bussarna passar ditt resande. Eller är du kanske för lat för att kontrollera saken? Det är mycket enklare att ta bilen från punkt A till punkt B. Det är den billiga oljans fel. På ångbåtarnas tid hade du inte haft något val. Då hade du fått rätta dig efter tidtabellen eller gett tusan i att resa.
————–
När Yngve Frey lade ut från Riddarholmskajen var det fortfarande ”den gamla goda tiden” som rådde. Karl XIV Johan var kung, och den gamla riksdagen med de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder samlades fortfarande för att dryfta rikets angelägenheter. Båtens namn är intressant. Yngve-Frej är nämligen ett binamn på guden Frej, använt av Snorre Sturlasson i Ynglingasagan. Det där med namnen på de gamla hedniska gudarna går igen hos ett antal ångbåtar framöver, inte minst hos THOR.
Med S/S menas steamship eller ångfartyg. Det första ångfartyget, hjulångaren Pyroscaphe, byggdes 1783 av fransmannen Claude de Jouffroy. Senare under århundradet genomförde amerikanen John Fitch flera framgångsrika försök med ångfartyg på Delawarefloden. Det första praktiskt användbara ångfartyget, bogseraren Charlotte Dundas, tillverkades av skotten William Symington 1802. Nu kan man se hur globaliseringen redan på den tiden fått sitt första stapplande fotfäste. James Watt och hans vidareutveckling av ångmaskinen hade nått såväl den europeiska kontinenten som Amerika.
Det första större ångfartyget, Clermont, byggdes 1807 av amerikanen Robert Fulton. Naturligtvis låg inte heller engelsmännen på latsidan vid den här tiden. Den från England inflyttade Samuel Owen spred nyheten till Sverige. Han byggde 1816 den ångdrivna ”Stockholmshäxan”, ett fartyg som måste ha satt myror i huvudena på de huvudstadsbor som betraktade underverket.
Tankarna går till Amerika och de stora hjulångarna på Mississippifloden, en flod som har sin upprinnelse i Minnesota och som med sina 410 mil långa sträckning tömmer sitt vatten i deltat vid Mexikanska golfen. Den trafikerades av otaliga ångbåtar och såväl litterära som musikaliska skildringar vittnar om detta. Vem har inte hört talas om Mark Twain eller Ol´ man river.
Jules Verne skrev sin bok ”Jorden runt på åttio dagar” 1872, där den excentriske engelsmannen Phileas Fogg sätter hela sin förmögenhet i pant. Vadslagningen gäller just att kunna resa runt hela jorden på åttio dagar och senast vid en given tidpunkt komma tillbaka till London. Resan går österut och när Phileas Fogg kommer till USA ligger han fortfarande rätt i tid. Bara färden över Atlanten och tillbaka till London återstår. I den färden spelar hjulångaren Henrietta en viktig roll.
Egentligen var det smått sensationellt att kunna resa på det här sättet 1872. Men Jules Verne låg i alla sina romaner i framkanten då det gällde tekniska innovationer och visionära drömmar. Nåväl, Henrietta klarade resan till Liverpool även om kolförrådet tog slut och man tvingades gå lös på inredningen för att elda den bränsleslukande pannan. När Henrietta nådde sin destination var hon tämligen avlövad. Bara skrovet, pannan och skovelhjulen återstod.
Det här var före den tid då tankarna på att bygga ångaren THOR började ta fart på allvar. Visst, det fanns redan ångbåtar på några kronobergska insjöar. Tonen hade slagits an, en ny infrastruktur var på väg och tanken var att järnvägarna och ångbåtarna skulle komplettera varandra i industrisamhällets allt mer ökande krav på goda transportleder.
————–
Du hann i tid till ditt möte. Stressad och svettig öppnar du din portfölj och lägger papper och pärmar på sammanträdesbordet. Med klappande hjärta börjar du den föredragning som du förberett länge men som på grund av din snabba färd kanske inte riktigt blir vad du tänkt dig. Emellertid nickar de församlade personerna runt bordet ja till det du säger, och du lämnar mötet med en god affär i hamn.
Ännu svettigare än förut sätter du dig i bilen och slår på mobiltelefonen. Under sammanträdet har ett antal personer sökt dig och du ringer upp dem en efter en medan din återfärd börjar. Återigen kör du lite för fort, du har glömt förmiddagens hastighetskontroller. Men den här gången har du tur vad gäller den saken. Men plötsligt reagerar du, slänger mobilen ifrån dig och ställer dig på bromsen. Din fyrhjulsdrivna moderna bil reagerar lika bra som du och stannar i tid.
Framför dig har du haft ett scenario där en bil, som för övrigt nyss kört om dig, kommit för långt ut till vänster, fått grepp om vägens mitträcke, studsat runt, vält och med stor kraft rullat ett antal varv innan den stannat med ett öronbedövande brak i en träddunge efter att ha knäckt ett antal träd under sin framfart. Du blir naturligtvis chockad och springer ut. Sedan springer du tillbaka, letar upp din mobil och slår nödnumret 112. Bakom dig stannar allt fler bilar.
Fortfarande med telefonen i handen springer du fram till den voltade bilen. Du räknar till fyra personer i den. Du försöker öppna dörrar men misslyckas. Flera personer kommer rusande. Alla försöker nå de förolyckade. Plötsligt fattar bilen eld och alla drar sig tillbaka. Du tycker att det dröjer en evighet innan polis, ambulans och brandkår anländer. Då är det för sent. Bilen brinner för fullt.
Du kommer hem några timmar senare, fortfarande i chock. Det sammanträde du skulle haft under eftermiddagen är missat och bortglömt. Du tänker inte längre på det när du med uppbjudande av dina sista krafter parkerar bilen framför garaget. Du går ur men kommer inte längre än till närmaste blomsterrabatt. Där spyr du ut det du har i magen över de knoppande rosorna. När du småningom går in i ditt hus har du bara en tanke i huvudet: Varför skall jag alltid ha så bråttom?
————-
Låt oss återvända till en annan värld, en värld där man kanske inte levde med samma brådska som nutidens människor utsätts för. Visst hade man ibland bråttom även då, men de transportmedel man hade till förfogande utlöste måhända inte samma slags plötsliga och onödiga olyckor. Visst fanns det olyckor även då, men de var förvisso av ett annat slag: en hästskjuts som välter, en båt som förliser, en arbetare som får armen indragen i en av de otaliga remmar som ständigt är i rörelse i industrialismens första fabriker.
Människan har naturligtvis alltid sysslat med transporter av olika slag. Man har transporterat såväl sig själv som sina varor längre eller kortare sträckor. Redan under det som vi kallar bronsåldern gav sig människorna ut och knöt kontakter med olika civilisationer på andra sidan haven. Resandet förstärktes under det som vi kallar vikingatiden och kulminerade i viss mån under slutet av 1400-talet och 1500-talet då Columbus och andra sjöfarare skapade den kunskap som småningom skulle bli underlaget till en världskarta.
För de nära transporterna fanns stigarna, vattendragen och sjöarna. Om vintrarna fanns de frusna vattenlederna som kunde trafikeras med häst och släde. Just detta ger en förklaring till varför Sigfridsmässan i Växjö fick sin betydelse i mitten av februari. Det blev då lätt att komma dit, lätt att färdas med sina varor över sjöar och längs andra kända farleder. Skinnen, det djupfrysta köttet och annat man hade att leverera nådde sina mottagare på rätt sätt.
Vattenvägarna skapade under århundraden och årtusenden de förbindelser man kunde önska sig. Människan utvecklade sitt resande från hastigheten hos en snigel, över språnget hos en hare till rådjurets och antilopens snabba sätt att förflytta sig. Vad skall vi säga om dagens resande? Kanske hastigheten hos en månraket.
————-
Du har nu förstått det där med att inte alltid behöva ha så bråttom. Den fruktansvärda olyckan har gett dig en tankeställare. Den har efter chock och alla spyor förmått dig att tänka på din familj och vad som skulle hända den om det var du själv som voltade med din snabba bil och hamnade i ett dike med en häftig brand som följd. Du har tänkt om och du har förmått dig själv att ta fram de historiska kunskaper som du har längst inne men som förträngts under den karriär som affärsvärlden utsatt dig för.
Nästa gång du skall resa mellan Växjö och Ljungby, mellan Växjö och Markaryd, mellan Växjö och Åseda eller mellan Växjö och Tingsryd eller vart ditt resande skall föra dig, så planerar du på ett annat sätt. Du sätter dig helt lugnt på kvällen före resan och studerar din färd med hjälp av en bra karta i rätt skala. Du väljer ut andra vägar än de som är snabbast. Du bestämmer dig för att njuta av färden. Ja, du bestämmer dig även för att stänga av mobiltelefonen. Till slut bestämmer du dig för att stiga upp minst en timma tidigare nästa morgon för att hinna i tid på det som skall bli en omväg till ditt resmål.
Du startar en tidig vårmorgon. Klockan är bara sju. Du skall inte vara framme vid ditt mål förrän klockan nio. Normalt tar den färden en knapp timma, men du har bestämt dig. Och det gör du rätt i.
Färden går längs en sedan länge glömd byväg. Ja, den är naturligtvis inte glömd hos de människor som bor längs utmed den. Du har någon gång kört den förut sedan du i ditt stressade tillstånd hamnat fel och med adrenalinet stigande och svetten rinnande försökt nå tillbaka till huvudstråket. Nu kör du långsamt och njuter av det du ser. På din högra sida dyker ett stort vikingatida gravfält upp. På din vänstra sida finns vällagda stenmurar och välskötta åkrar. Lite längre fram skymtar du åtminstone tre röda mangårdsbyggnader med tillhörande ladugårdar och andra hus. När du kommer närmare husen njuter du av vitsipporna och gullvivorna.
De saker du lägger märke till, förutom blommorna, har en sak gemensamt. Företeelserna är nämligen jämngamla med ångaren THOR. Stenmurarna, de stora mangårdsbyggnaderna, husens fönster, det genomförda laga skiftet. Ja, listan skulle kunna göras mycket längre än så. Men så tänker du till på riktigt, stannar bilen, stänger av motorn och njuter av det du ser. Jo, det är nog så sant, när det här landskapet danades var det fortfarande muskelkraften hos människor och djur som gällde. Ångan hade börjat komma in i bilden, men explosionsmotorn som sitter i din bil var ännu inte påtänkt. Oljan hade ännu inte förändrat den vardag vars spår du just skådar. Traktorn som du ser ute på åkern i den tidiga morgontimman lever sitt liv i ett landskap från en annan tid. Här bor inte längre så många människor. Annat var det förr när byarna formligen kryllade av invånare. Eftertänksamt startar du din motor och kör vidare.
13 maj 2014
THOR – En ångbåt på Helgasjön och angränsande farvatten
År 2010 fick jag uppdraget att skriva boken om ångaren THOR. Det handlade om Kronobergsboken 2011 som skulle ges ut lagom till båtens 125-åriga födelse 2012. Så blev det, och nu lägger vi successivt ut det mesta av texten på bloggen samtidigt som vi erbjuder våra besökare att köpa boken – det finns ett par lådor
kvar.
Att skriva den här boken var i sig ett äventyr även om jag länge varit bekant med och redare för en ångbåt som förvisso är ett museiföremål och en verklig klenod. Ett stort bildmaterial stod till förfogande, men det är inget vi kan publicera här. Så håll till godo med texten, den ger i sig en god inblick i hur världen förvandlats sedan THOR lämnade Bergsunds mekaniska verkstad i Stockholm 1887 för att levereras till Småland och leva ett långt liv på Helgasjön och angränsande farvatten.
Lars Thor
Från ånga till bensin
”En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen mellan Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ner till Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla hastade till Yngve Frey, löpte in över landgången med snabbhet, ty tiden till avresan var redan slagen, och ångkaptenen kommenderade ”främmande från bord!”
De främmande tog därför ett kortvulet avsked av sina bortresande vänner och återgick till stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade ut. Efter några minuter var den långt borta på vattnet.”
Så börjar Carl Jonas Love Almqvist sin skildring i boken ”Det går an”, tillgänglig i bokhandeln för första gången 1839. En sak är att boken väckte stort rabalder med sin skildring av glasmästardottern Sara Videbeck och hennes kontakt med sergeanten. En annan – och för oss mer betydelsefull – sak är skildringen av hjulångaren Yngve Frey, en av de stora begivenheterna på Mälarens vatten på sin väg till Arboga.
De människor som hastade förbi Riddarholmskyrkan och ner till kajen möttes av en helt annan utblick mot Kungsholmen än de besökare som i trafikkaos och bland parkeringsplatser tar sig ut till samma punkt på Riddarholmen i dag. Almqvist nämner Garnisonssjukhuset, men vid sidan av det låg även Eldkvarn, den berömda ångdrivna skapelsen. På samma plats hade tidigare även Kungsholms glasbruk haft sin verksamhet, och det nuvarande stadshuset var ännu inte påtänkt. Stockholm bestod ännu så länge bara av Gamla Stan, Norrmalm, Södermalm, Kungsholmen och lite annat.
Ångkraften hade kommit till Stockholm, och den fanns 1839 både på båtar och i form av stationära maskiner. Säkerligen upplevde huvudstadens människor detta som en stor begivenhet och en viktig innovation. Visserligen var industrialismens samhälle vid den här tiden bara i sin linda, men alla uppfinningar som kom pekade mot nya tider. Dock kunde ännu ingen tänka tanken att ångmaskinen redan inom några årtionden skulle kunna placeras på räls och bilda grunden till ett järnvägsnät.
Alla vet att den så kallade industriella revolutionen började på allvar i England på 1700-talet. Det första förslaget till ångmaskin kom redan i slutet av 1600-talet, och den första fungerande maskinen konstruerades i början av 1700-talet av Thomas Newcomen. Hans maskin vidareutvecklades av skotten James Watt under århundradets andra del. Därmed lades grunden till det som skulle leda in den europeiska kulturen på ett helt nytt spår. Naturligtvis dominerade fortfarande de gamla bonde- och brukssamhällena. Ångan betydde mest bara att gamla invanda rutiner underlättades. Ännu hade inte utvinningen av olja dragit igång.
—————
Du färdas i din moderna bil längs våra goda kronobergska vägar. Du har måhända bråttom, kör lite för fort och hamnar i en av polisens fartkontroller. Det blir frågan om böter eller i värsta fall indraget körkort. Du utsätts även för en nykterhetskontroll och får blåsa i en apparat som visar att du trots allt är i skick att resa vidare. Din mobiltelefon ringer, och medan du med en rivstart lämnar poliskontrollen påbörjas ett samtal som handlar om jobb, jobb, jobb. Det varar länge, och din koncentration vad gäller körningen är inte den bästa.
Ack ja, många stressade nutidsmänniskor befinner sig i din situation. Du måste klara av en mängd kontakter innan du når målet för din resa, ett viktigt möte. Trots allt tar du det lugnare nu när du vet att det kan finnas fler fartkontroller längs din väg. Du hinner i tid, men du slinker in genom dörren i sista minuten.
Du kunde kanske ha tagit tåget? Nej, det finns inte längre några tågtider som passar in i ditt stressade schema. Men du kunde kanske ha valt länstrafiken och de otaliga bussar som dag ut och dag in liksom du trafikerar de goda landsvägarna? Nej, inte heller bussarna passar ditt resande. Eller är du kanske för lat för att kontrollera saken? Det är mycket enklare att ta bilen från punkt A till punkt B. Det är den billiga oljans fel. På ångbåtarnas tid hade du inte haft något val. Då hade du fått rätta dig efter tidtabellen eller gett tusan i att resa.
————–
När Yngve Frey lade ut från Riddarholmskajen var det fortfarande ”den gamla goda tiden” som rådde. Karl XIV Johan var kung, och den gamla riksdagen med de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder samlades fortfarande för att dryfta rikets angelägenheter. Båtens namn är intressant. Yngve-Frej är nämligen ett binamn på guden Frej, använt av Snorre Sturlasson i Ynglingasagan. Det där med namnen på de gamla hedniska gudarna går igen hos ett antal ångbåtar framöver, inte minst hos THOR.
Med S/S menas steamship eller ångfartyg. Det första ångfartyget, hjulångaren Pyroscaphe, byggdes 1783 av fransmannen Claude de Jouffroy. Senare under århundradet genomförde amerikanen John Fitch flera framgångsrika försök med ångfartyg på Delawarefloden. Det första praktiskt användbara ångfartyget, bogseraren Charlotte Dundas, tillverkades av skotten William Symington 1802. Nu kan man se hur globaliseringen redan på den tiden fått sitt första stapplande fotfäste. James Watt och hans vidareutveckling av ångmaskinen hade nått såväl den europeiska kontinenten som Amerika.
Det första större ångfartyget, Clermont, byggdes 1807 av amerikanen Robert Fulton. Naturligtvis låg inte heller engelsmännen på latsidan vid den här tiden. Den från England inflyttade Samuel Owen spred nyheten till Sverige. Han byggde 1816 den ångdrivna ”Stockholmshäxan”, ett fartyg som måste ha satt myror i huvudena på de huvudstadsbor som betraktade underverket.
Tankarna går till Amerika och de stora hjulångarna på Mississippifloden, en flod som har sin upprinnelse i Minnesota och som med sina 410 mil långa sträckning tömmer sitt vatten i deltat vid Mexikanska golfen. Den trafikerades av otaliga ångbåtar och såväl litterära som musikaliska skildringar vittnar om detta. Vem har inte hört talas om Mark Twain eller Ol´ man river.
Jules Verne skrev sin bok ”Jorden runt på åttio dagar” 1872, där den excentriske engelsmannen Phileas Fogg sätter hela sin förmögenhet i pant. Vadslagningen gäller just att kunna resa runt hela jorden på åttio dagar och senast vid en given tidpunkt komma tillbaka till London. Resan går österut och när Phileas Fogg kommer till USA ligger han fortfarande rätt i tid. Bara färden över Atlanten och tillbaka till London återstår. I den färden spelar hjulångaren Henrietta en viktig roll.
Egentligen var det smått sensationellt att kunna resa på det här sättet 1872. Men Jules Verne låg i alla sina romaner i framkanten då det gällde tekniska innovationer och visionära drömmar. Nåväl, Henrietta klarade resan till Liverpool även om kolförrådet tog slut och man tvingades gå lös på inredningen för att elda den bränsleslukande pannan. När Henrietta nådde sin destination var hon tämligen avlövad. Bara skrovet, pannan och skovelhjulen återstod.
Det här var före den tid då tankarna på att bygga ångaren THOR började ta fart på allvar. Visst, det fanns redan ångbåtar på några kronobergska insjöar. Tonen hade slagits an, en ny infrastruktur var på väg och tanken var att järnvägarna och ångbåtarna skulle komplettera varandra i industrisamhällets allt mer ökande krav på goda transportleder.
————–
Du hann i tid till ditt möte. Stressad och svettig öppnar du din portfölj och lägger papper och pärmar på sammanträdesbordet. Med klappande hjärta börjar du den föredragning som du förberett länge men som på grund av din snabba färd kanske inte riktigt blir vad du tänkt dig. Emellertid nickar de församlade personerna runt bordet ja till det du säger, och du lämnar mötet med en god affär i hamn.
Ännu svettigare än förut sätter du dig i bilen och slår på mobiltelefonen. Under sammanträdet har ett antal personer sökt dig och du ringer upp dem en efter en medan din återfärd börjar. Återigen kör du lite för fort, du har glömt förmiddagens hastighetskontroller. Men den här gången har du tur vad gäller den saken. Men plötsligt reagerar du, slänger mobilen ifrån dig och ställer dig på bromsen. Din fyrhjulsdrivna moderna bil reagerar lika bra som du och stannar i tid.
Framför dig har du haft ett scenario där en bil, som för övrigt nyss kört om dig, kommit för långt ut till vänster, fått grepp om vägens mitträcke, studsat runt, vält och med stor kraft rullat ett antal varv innan den stannat med ett öronbedövande brak i en träddunge efter att ha knäckt ett antal träd under sin framfart. Du blir naturligtvis chockad och springer ut. Sedan springer du tillbaka, letar upp din mobil och slår nödnumret 112. Bakom dig stannar allt fler bilar.
Fortfarande med telefonen i handen springer du fram till den voltade bilen. Du räknar till fyra personer i den. Du försöker öppna dörrar men misslyckas. Flera personer kommer rusande. Alla försöker nå de förolyckade. Plötsligt fattar bilen eld och alla drar sig tillbaka. Du tycker att det dröjer en evighet innan polis, ambulans och brandkår anländer. Då är det för sent. Bilen brinner för fullt.
Du kommer hem några timmar senare, fortfarande i chock. Det sammanträde du skulle haft under eftermiddagen är missat och bortglömt. Du tänker inte längre på det när du med uppbjudande av dina sista krafter parkerar bilen framför garaget. Du går ur men kommer inte längre än till närmaste blomsterrabatt. Där spyr du ut det du har i magen över de knoppande rosorna. När du småningom går in i ditt hus har du bara en tanke i huvudet: Varför skall jag alltid ha så bråttom?
————-
Låt oss återvända till en annan värld, en värld där man kanske inte levde med samma brådska som nutidens människor utsätts för. Visst hade man ibland bråttom även då, men de transportmedel man hade till förfogande utlöste måhända inte samma slags plötsliga och onödiga olyckor. Visst fanns det olyckor även då, men de var förvisso av ett annat slag: en hästskjuts som välter, en båt som förliser, en arbetare som får armen indragen i en av de otaliga remmar som ständigt är i rörelse i industrialismens första fabriker.
Människan har naturligtvis alltid sysslat med transporter av olika slag. Man har transporterat såväl sig själv som sina varor längre eller kortare sträckor. Redan under det som vi kallar bronsåldern gav sig människorna ut och knöt kontakter med olika civilisationer på andra sidan haven. Resandet förstärktes under det som vi kallar vikingatiden och kulminerade i viss mån under slutet av 1400-talet och 1500-talet då Columbus och andra sjöfarare skapade den kunskap som småningom skulle bli underlaget till en världskarta.
För de nära transporterna fanns stigarna, vattendragen och sjöarna. Om vintrarna fanns de frusna vattenlederna som kunde trafikeras med häst och släde. Just detta ger en förklaring till varför Sigfridsmässan i Växjö fick sin betydelse i mitten av februari. Det blev då lätt att komma dit, lätt att färdas med sina varor över sjöar och längs andra kända farleder. Skinnen, det djupfrysta köttet och annat man hade att leverera nådde sina mottagare på rätt sätt.
Vattenvägarna skapade under århundraden och årtusenden de förbindelser man kunde önska sig. Människan utvecklade sitt resande från hastigheten hos en snigel, över språnget hos en hare till rådjurets och antilopens snabba sätt att förflytta sig. Vad skall vi säga om dagens resande? Kanske hastigheten hos en månraket.
————-
Du har nu förstått det där med att inte alltid behöva ha så bråttom. Den fruktansvärda olyckan har gett dig en tankeställare. Den har efter chock och alla spyor förmått dig att tänka på din familj och vad som skulle hända den om det var du själv som voltade med din snabba bil och hamnade i ett dike med en häftig brand som följd. Du har tänkt om och du har förmått dig själv att ta fram de historiska kunskaper som du har längst inne men som förträngts under den karriär som affärsvärlden utsatt dig för.
Nästa gång du skall resa mellan Växjö och Ljungby, mellan Växjö och Markaryd, mellan Växjö och Åseda eller mellan Växjö och Tingsryd eller vart ditt resande skall föra dig, så planerar du på ett annat sätt. Du sätter dig helt lugnt på kvällen före resan och studerar din färd med hjälp av en bra karta i rätt skala. Du väljer ut andra vägar än de som är snabbast. Du bestämmer dig för att njuta av färden. Ja, du bestämmer dig även för att stänga av mobiltelefonen. Till slut bestämmer du dig för att stiga upp minst en timma tidigare nästa morgon för att hinna i tid på det som skall bli en omväg till ditt resmål.
Du startar en tidig vårmorgon. Klockan är bara sju. Du skall inte vara framme vid ditt mål förrän klockan nio. Normalt tar den färden en knapp timma, men du har bestämt dig. Och det gör du rätt i.
Färden går längs en sedan länge glömd byväg. Ja, den är naturligtvis inte glömd hos de människor som bor längs utmed den. Du har någon gång kört den förut sedan du i ditt stressade tillstånd hamnat fel och med adrenalinet stigande och svetten rinnande försökt nå tillbaka till huvudstråket. Nu kör du långsamt och njuter av det du ser. På din högra sida dyker ett stort vikingatida gravfält upp. På din vänstra sida finns vällagda stenmurar och välskötta åkrar. Lite längre fram skymtar du åtminstone tre röda mangårdsbyggnader med tillhörande ladugårdar och andra hus. När du kommer närmare husen njuter du av vitsipporna och gullvivorna.
De saker du lägger märke till, förutom blommorna, har en sak gemensamt. Företeelserna är nämligen jämngamla med ångaren THOR. Stenmurarna, de stora mangårdsbyggnaderna, husens fönster, det genomförda laga skiftet. Ja, listan skulle kunna göras mycket längre än så. Men så tänker du till på riktigt, stannar bilen, stänger av motorn och njuter av det du ser. Jo, det är nog så sant, när det här landskapet danades var det fortfarande muskelkraften hos människor och djur som gällde. Ångan hade börjat komma in i bilden, men explosionsmotorn som sitter i din bil var ännu inte påtänkt. Oljan hade ännu inte förändrat den vardag vars spår du just skådar. Traktorn som du ser ute på åkern i den tidiga morgontimman lever sitt liv i ett landskap från en annan tid. Här bor inte längre så många människor. Annat var det förr när byarna formligen kryllade av invånare. Eftertänksamt startar du din motor och kör vidare.