På sensommaren 1978 invigdes skulpturen Legend i Glas i teaterparken i Växjö. Vid invigningen yttrade kommunfullmäktiges dåvarande ordförande Ingvar Dominique bland annat:
”Det är glädjande att det enhälliga beslut, som kommunfullmäktige fattade den 24 juni 1976 om att låta uppföra ett glaskonstverk av glaskonstnären Vicke Lindstrand i Teaterparken i Växjö, nu har förverkligats. Vi har här ett kulturellt allrum – Legend i Glas omges av det ljusa, vackra biblioteket, den traditionsrika teatern och det gamla badhuset, som bör kunna inrymma många aktiviteter i framtiden.”
Invigningen var slutklämmen på en lång och tidvis förvirrande debatt som pågått i Växjö kommun i många år rörande stadens smyckande med en glasskulptur. I själva verket hade Vicke Lindstrand, då verksam vid Kosta glasbruk, vidtalats av kulturnämnden redan 1971 rörande förslag till skulptur för utsmyckning av offentlig plats.
Vicke Lindstrand presenterade 1972 en modell som kallades ”Glasfolk” och som föreställde en glasblåsare och en formhållare. Emellertid förhalades frågan i kommunen, eftersom användningen av teaterparken inte utretts. Alltsammans blev därför vilande till 1975, då Vicke själv aktivt ingrep i händelseförloppet genom att presentera en modell i silver av ”Legend i Glas” avsedd att placeras mitt på Stortorget i Växjö.
Debatten kom igång, många röster höjdes mot placeringen på Stortorget, och alternativa platser diskuterades. Själva grundidén kom i skymundan, skulpturen föreställde ju trots allt Växjös eget skyddshelgon, S:t Sigfrid.
Mur för envishet
Enligt legenden kom S:t Sigfrid till Växjö för att kristna virdarna, dvs folket som bodde i Värend. Han kom från England och drog efter förrättat värv vidare från Växjö och lämnade systersönerna Unaman, Sunaman och Vinaman att fullborda verket. Men reaktionen kom, systersönerna mördades och deras avhuggna huvuden slängdes i sjön. Vicke Lindstrand tänkte sig S:t Sigfrid i glas, 5 meter hög och placerad innanför en rund stenmur, 15 meter i diameter och med en högsta höjd av 2 meter. Innanför muren, som i sig symboliserade den småländska envisheten, tänkte sig konstnären en bassäng, där Unaman, Sunaman och Vinaman framställdes i form av tre vattenpelare.
Egen teknik
Nu var det så, att Vicke Lindstrand redan tidigare hade skapat tre storskulpturer i glas, nämligen Ikaros nål i Stuttgart, Prisma i Norrköping och Grön eld i Umeå. Alla hade tillverkats med den teknik som var avsedd att användas för Legend i Glas. Vän av ordning frågar sig då dels hur man kan framställa ett så stort glasblock dels hur man kan kyla det så att det inte spricker i framtiden. Dock står båda frågorna obesvarade, eftersom Vicke använde en teknik som knappast prövats vare sig förr eller senare.
Skivor
Alla fyra skulpturerna byggdes upp av 8 mm tjocka glasskivor framställda vid fönsterglasbruket i Emmaboda. Varje skiva skars efter mått och fogades samman med ett speciellt lim. Till den största, Grön eld, åtgick 3000 skivor med en sammanlagd vikt av 45 ton. Legend i Glas innehåller 1000 skivor och väger 12 ton.
Så var det alltså med konstverkets innehåll och teknik, men den som betraktar ursprungstanken och jämför med resultatet i Teaterparken finner följande: Bassängmåttet är mindre i verkligheten än i tanken, och stenmuren fick vika för en slät vit mur. Att Vicke Lindstrand trots alla kompromisser ändå genomförde projektet hänger samman med hans heta övertygelse om det riktiga i att glasrikets huvudstad har en väl framträdande skulptur i glas.
Föregångare
Som konstnär var Vicke Lindstrand i många stycken långt före sin tid. Som människa var han mycket omtyckt och respekterad av alla han samarbetade med. Vickes naturliga pondus medförde att ingen ifrågasatte de nyheter han presenterade. En svagare personlighet hade måhända fått se sina djärva idéer placerade i en byrålåda och bortglömda. Storskulpturerna är ett av många bra exempel på Vickes storhet. I Stuttgart, Norrköping och Umeå beställde man konstverken av honom och gladdes över dem. I Växjö gick det lite trögare, men Legend i Glas räddades åt eftervärlden tack vare ett kraftfullt politiskt agerande. Man kan givetvis ställa frågan om växjöborna är nöjda med sin skulptur. Det borde de i sanning vara även om meningarna är delade. Själv tycker jag att de skall vara glada över att ha en så framstående konstnär som Vicke Lindstrand representerad bland de offentliga utsmyckningarna i sin stad.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Smålandsposten maj 1985
27 sep 2012
Legend i Glas – 30 år senare (3)
På sensommaren 1978 invigdes skulpturen Legend i Glas i teaterparken i Växjö. Vid invigningen yttrade kommunfullmäktiges dåvarande ordförande Ingvar Dominique bland annat:
”Det är glädjande att det enhälliga beslut, som kommunfullmäktige fattade den 24 juni 1976 om att låta uppföra ett glaskonstverk av glaskonstnären Vicke Lindstrand i Teaterparken i Växjö, nu har förverkligats. Vi har här ett kulturellt allrum – Legend i Glas omges av det ljusa, vackra biblioteket, den traditionsrika teatern och det gamla badhuset, som bör kunna inrymma många aktiviteter i framtiden.”
Invigningen var slutklämmen på en lång och tidvis förvirrande debatt som pågått i Växjö kommun i många år rörande stadens smyckande med en glasskulptur. I själva verket hade Vicke Lindstrand, då verksam vid Kosta glasbruk, vidtalats av kulturnämnden redan 1971 rörande förslag till skulptur för utsmyckning av offentlig plats.
Vicke Lindstrand presenterade 1972 en modell som kallades ”Glasfolk” och som föreställde en glasblåsare och en formhållare. Emellertid förhalades frågan i kommunen, eftersom användningen av teaterparken inte utretts. Alltsammans blev därför vilande till 1975, då Vicke själv aktivt ingrep i händelseförloppet genom att presentera en modell i silver av ”Legend i Glas” avsedd att placeras mitt på Stortorget i Växjö.
Debatten kom igång, många röster höjdes mot placeringen på Stortorget, och alternativa platser diskuterades. Själva grundidén kom i skymundan, skulpturen föreställde ju trots allt Växjös eget skyddshelgon, S:t Sigfrid.
Mur för envishet
Enligt legenden kom S:t Sigfrid till Växjö för att kristna virdarna, dvs folket som bodde i Värend. Han kom från England och drog efter förrättat värv vidare från Växjö och lämnade systersönerna Unaman, Sunaman och Vinaman att fullborda verket. Men reaktionen kom, systersönerna mördades och deras avhuggna huvuden slängdes i sjön. Vicke Lindstrand tänkte sig S:t Sigfrid i glas, 5 meter hög och placerad innanför en rund stenmur, 15 meter i diameter och med en högsta höjd av 2 meter. Innanför muren, som i sig symboliserade den småländska envisheten, tänkte sig konstnären en bassäng, där Unaman, Sunaman och Vinaman framställdes i form av tre vattenpelare.
Egen teknik
Nu var det så, att Vicke Lindstrand redan tidigare hade skapat tre storskulpturer i glas, nämligen Ikaros nål i Stuttgart, Prisma i Norrköping och Grön eld i Umeå. Alla hade tillverkats med den teknik som var avsedd att användas för Legend i Glas. Vän av ordning frågar sig då dels hur man kan framställa ett så stort glasblock dels hur man kan kyla det så att det inte spricker i framtiden. Dock står båda frågorna obesvarade, eftersom Vicke använde en teknik som knappast prövats vare sig förr eller senare.
Skivor
Alla fyra skulpturerna byggdes upp av 8 mm tjocka glasskivor framställda vid fönsterglasbruket i Emmaboda. Varje skiva skars efter mått och fogades samman med ett speciellt lim. Till den största, Grön eld, åtgick 3000 skivor med en sammanlagd vikt av 45 ton. Legend i Glas innehåller 1000 skivor och väger 12 ton.
Så var det alltså med konstverkets innehåll och teknik, men den som betraktar ursprungstanken och jämför med resultatet i Teaterparken finner följande: Bassängmåttet är mindre i verkligheten än i tanken, och stenmuren fick vika för en slät vit mur. Att Vicke Lindstrand trots alla kompromisser ändå genomförde projektet hänger samman med hans heta övertygelse om det riktiga i att glasrikets huvudstad har en väl framträdande skulptur i glas.
Föregångare
Som konstnär var Vicke Lindstrand i många stycken långt före sin tid. Som människa var han mycket omtyckt och respekterad av alla han samarbetade med. Vickes naturliga pondus medförde att ingen ifrågasatte de nyheter han presenterade. En svagare personlighet hade måhända fått se sina djärva idéer placerade i en byrålåda och bortglömda. Storskulpturerna är ett av många bra exempel på Vickes storhet. I Stuttgart, Norrköping och Umeå beställde man konstverken av honom och gladdes över dem. I Växjö gick det lite trögare, men Legend i Glas räddades åt eftervärlden tack vare ett kraftfullt politiskt agerande. Man kan givetvis ställa frågan om växjöborna är nöjda med sin skulptur. Det borde de i sanning vara även om meningarna är delade. Själv tycker jag att de skall vara glada över att ha en så framstående konstnär som Vicke Lindstrand representerad bland de offentliga utsmyckningarna i sin stad.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Smålandsposten maj 1985