Skräp skräp

Johannes funderade över sin svåra uppgift där han gick omkring runt skräpkammaren. Han suckade, vårdagen var het, och det tog lång tid att röja buskar. Men framemot kvällen var i alla fall så mycket gjort att man kunde se sjön från ingången. Utsikten var vacker, sjön låg spegelblank. Det var bara en och annan sjöfågel som krusade ytan. Johannes tog ett logiskt beslut, han gick ner till sjön, tvättade sig och njöt av den underbara vårkvällen.

 

Nästa dag stod regnet som spön i backen, och Johannes insåg att det var klokast att stanna inomhus. Att bli blöt när man inte har möjlighet att torka sina kläder är aldrig trevligt. Han hade dock först en sak att göra, nämligen att öppna några gluggar som spikats för med luckor. Nu blev han i alla fall blöt men lyckades att få in ljus i skräpkammarens yttersta del. Johannes kunde för första gången överblicka den bråte som folk hade ställt in de senaste årtiondena. Han förundrades en smula och försökte förgäves gissa vad som fanns längre in i byggnaden. Trots blötan och alla andra besvär kände sig Johannes nu en smula upplivad. Det var dags att på allvar börja plocka med skräp.

 

Närmast dörren till skräpkammaren stod en vagn med bara två hjul, och vagnen var fullastad med avbrutna spadar. ”Hur i all världen har man fått in vagnen”? tänkte Johannes. Han förstod snart att den var tung och att han inte skulle kunna rubba den själv. Det enda som återstod var att lasta av spadarna och slänga dem på marken i regnet utanför dörren. På så sätt kunde Johannes kliva upp i vagnen och göra ett försök att komma vidare. ”Jag kom tydligen i rätt tid”, muttrade han, ”här hade det ju inte varit möjligt att ställa in en enda sak till. Och förresten undrar jag när åldermannen stack in näsan här sist. Han kan ju knappast ha sett bråten själv, för hade han gjort det skulle han bättre förstå att jag behöver åtminstone tio starka karlar till min hjälp”.

 

När alla spadar var urlastade lyckades Johannes tack vare sin magra kropp och sin vighet att komma ner på den andra sidan av vagnen. Han upptäckte då att han stod i något som liknade ett hål, och han kunde inte röra benen. Efter många försök lyckades han dock med hjälp av armarna att häva sig upp på nästa hög längre in i skräpkammaren. När han väl kommit upp på högen och lyckats ställa sig på den gled högen undan och Johannes hamnade på nytt i vagnen med olika saker trillande runt omkring sig. Sittande med all den nya bråten på sig och omkring sig var Johannes på väg att ge upp. Men han tog nya tag och klev ner på den sida av vagnen som var vänd mot dörren. Nu återstod bara att för andra gången bära ut allt det skräp som fyllt det gamla åkdonet. Johannes gjorde så med en djup suck samtidigt som hans kläder blev allt blötare.

 

När dagen började lida mot sitt slut fanns ett antal högar utanför skräpkammaren. Där fanns en hög med de spadar som legat i vagnen. Där fanns en hög med mer eller mindre sönderfallna seldon, och där fanns en hög med träkärl eller snarare rester av träkärl. När Johannes nu ställde sig i dörren och tittade ut förstod han att så här gick det inte att hålla på. De saker som hamnade utanför skräpkammaren skulle ta skada och rent av fördärvas av väder och vind. En ljusning hade emellertid inträffat. Johannes kunde nu gå runt vagnen och slippa riskera att få mängder med skräp över sig så snart han rörde någonting. Dessutom fanns det utrymme för en enkel sovplats.

 

Framemot kvällen upphörde regnet och solen tittade fram. Johannes gick ut och satte sig på en stubbe i förhoppning att hans kläder skulle torka en smula i den sena dagens solstrålar. Sjön låg återigen spegelblank och en och annan människa rörde sig kring stränderna. Allt var så vackert att Johannes blev sittande med ögonen fästade vid vattnet. Det här var nästan lika bra som det hade varit hemma vid kojan. Ja, kanske bättre eftersom han nu kunde se folk och slapp att känna sig helt ensam.

 

Johannes ryckte till av en röst från någon som talade till honom. ”Är det du som är Johannes”? Skräpkammarens väktare ryckte till och såg sig om. Där stod en liten fräknig flicka med långt rött hår som var samlat till en fläta. ”Jag heter Minna”, sade flickan enkelt, ”och jag har hört talas om dig. Vi barn har aldrig vågat gå till skräpkammaren, men nu vågar vi när det finns en vuxen här som kan tala om för oss att det inte spökar på den här platsen. Våra föräldrar säger bara att det spökar, och det säger de för att vi barn inte skall gå hit”.

 

Johannes tittade länge på den lilla flickan med den långa flätan. Han kunde liksom inte riktigt förstå att någon av stadens invånare kände till honom. Ännu mindre kunde han förstå att den som trots allt visste vem han var visade sig vara ett barn. Men så sänkte han till slut blicken för att inte skrämma den lilla flickan med något som kunde likna ett stirrande. ”Det var roligt att du kom Minna. Det är alltid roligt att träffa barn, och jag tycker om barn även om jag inte har några egna. Ta gärna med dig fler barn när du kommer hit nästa gång”, sade Johannes till slut, ”för jag hoppas du kommer fler gånger”.

 

Minna satte sig bredvid Johannes. ”Vet du”, sade hon, ”nere i staden säger folk att du måste vara lite underlig som ger dig till att städa i skräpkammaren. Men jag tror att de som säger så är avundsjuka, för egentligen vill alla veta vad som finns här. En del tror att det bara är gammal smörja. Men det finns de som tror att det finns en guldskatt gömd längst ner i källaren. Och dit ner är det ingen som kunnat ta sig på många hundra år”.

 

Nu log Johannes mot Minna. Han kände med ens att han hade en bundsförvant i den lilla flickan, att det fanns någon som kanske skulle kunna bry sig om honom och som inte ansåg att han var lite underlig som de andra nere i staden tydligen gjorde. ”Ja”, sade han till slut, ”det är kanske riktigt att den som är road av att plocka med skräp är lite underlig. Det behövs en viss sorts människor för den uppgiften. Människor som tycker att skräp kan vara vackert och inte i första hand ser skräpet som något som kan vara värdefullt eller som man kan tjäna pengar på genom att sälja det”.

 

Nu satt både Johannes och Minna tysta en stund. De såg ut över det vackra vattnet och förundrades i stillhet över en flock fåglar som höll på att samlas på sjön. ”Men du skall veta”, fortsatte Johannes, ”det finns massor av människor som tycker om att bara titta på skräp. Men då får det inte ligga som det gör här. Då måste det vara rengjort och uppställt på ett sätt som gör att människorna förstår vad det föreställer. Och sedan behövs kanske någon som talar om vad de gamla grejorna en gång använts till”.

 

Det blev åter tyst medan mannen och den lilla flickan funderade en smula, var och en på sitt sätt. ”Du skall se”, sade Johannes efter en stund medan han gjorde en gest ner mot staden, ”att en vacker dag, då jag får lite mer ordning, så kommer människorna i staden hit för att titta. Och då kommer de inte längre att säga åt sina barn att det spökar. För då har de fått veta vad som egentligen finns innanför skräpkammarens murar”. Johannes tystnade, väl medveten om att så här mycket hade han inte pratat på många år med undantag för besöket hos åldermannen. ”Men”, tillade han stilla, ”det där med guldskatt tror jag inte alls på. Det är bara något man hittar på för att göra någonting lite mer intressant än vad det egentligen är”.

 

Det blev en vacker vårkväll, och Johannes och Minna upptäckte att de hade mycket att tala om. ”Har du sett hönshuset”? frågade Minna plötsligt. Johannes såg oförstående ut. ”Vilket hönshus”? Hans ton uttryckte förvåning eftersom han inte sett något hönshus sedan han anlände till staden vid bäckarna och sjön. ”Hönshus finns väl inte här”, fortsatte han, ”sådana finns väl bara utanför staden”. Minna log. ”Hönshuset nere vid sjön förstås”, sade hon. ”Men det är kanske inte så konstigt att du inte sett det, du har ju precis flyttat hit. Kom så skall jag visa dig. Kom så går vi den här vägen”.

 

Minna tog Johannes vid handen och ledde honom längs en stig som slingrade sig mellan några snår. Det tog inte lång stund att gå ner till sjön, och där, mycket riktigt, låg ett stort hönshus. Men det låg så avskilt att man varken kunde se det från staden eller från skräpkammaren. Det låg alldeles intill sjökanten, vilket fick Johannes att undra om det inte fylldes med vatten i islossningen. Han undrade också hur det gick om vintern, om inte isen då lade sig över såväl hönshuset som dess omgivningar. ”Nej då”, sade Minna och skrattade, ”på vintern klättrar hönorna högst upp på sina pinnar. Så det går ingen nöd alls på dem”.

 

Johannes och Minna gick sakta fram till hönshuset. Det hade en märklig konstruktion. Det var nämligen byggt av uppresta trädstammar, och det var så smalt mellan stammarna att hönorna bara kunde sticka ut sina näbbar genom springorna. ”De har ingen möjlighet att ta sig ut i frihet”, tänkte Johannes, och Minna sade, precis som om läst Johannes tankar, att hönorna aldrig fick gå utanför hönshuset. För om de gjorde det skulle rävarna ta dem. ”Rävarna”, undrade Johannes, ”finns det rävar så här nära staden”?

 

Minna skrattade, men sedan började hon tala om hur saker och ting egentligen låg till. Hon berättade att rävarna var mycket viktiga för allt som skedde i hönshuset, en förklaring som Johannes inte riktigt förstod. ”Men”, tänkte han, ”det är kanske något som jag förstår så småningom”. Minna fortsatte sin utläggning med att förklara att det i själva verket fanns flera sorters hönor men att alla sorterna inte var lika intressanta för rävarna.

 

Den övervägande delen av hönorna var blå till färgen men hade röda fjädrar i stjärten. Nu var det så att fjädrarna inte alltid var röda. De blev röda bara vid två tillfällen, nämligen när de blå hönorna råkade i gräl med hönor av de andra sorterna och när rävarna lystet kikade in genom springorna i hönshusets väggar. Annars var de blå hönornas stjärtfjädrar i det närmaste helt vita. En gång hade förbipasserande invånare i staden sett hur de blå hönornas stjärtfjädrar blev purpurröda. Vid det tillfället hade en räv lyckats ta sig in i hönshuset och börjat jaga dess invånare. Men som tur var för hönorna hade de förbipasserande invånarna lyckats skrämma räven och jaga bort den innan någon olycka hann inträffa.

 

Minna fortsatte sin utläggning, och hon slog i bestämd ton fast att de blå hönorna trodde att de var bäst och viktigast i hela världen och att det bara var de blå hönorna som rävarna ville jaga och äta upp. Men det var inte sant. Det fanns nämligen även gula hönor, och det var egentligen de gula hönorna som rävarna helst ville åt. Det var kanske därför att de gula hönorna inte var så många men att de kacklade mycket mer än de blå hönorna. Även de gula hönorna hade fjädrar som någon enstaka gång blev röda men de blev aldrig så starkt röda som hos de blå hönorna.

 

Vid det här laget var Johannes full av förvirring, och det var något som Minna förstod. Men hon var mycket bestämd när hon sade att hon måste få berätta färdigt innan Johannes fick ställa några frågor. Så hon förklarade att det bästa rävarna visste var när de blå och de gula hönorna råkade i slagsmål. Då rök nämligen fjädrarna åt alla håll, men det var inte alltid de blå hönorna som vann trots att de var fler. De gula hönorna var nämligen mycket listigare än de blå och hade hittat på en alldeles särskild metod att sätta krokben för sina motståndare. Därför slutade de flesta slagsmålen utan att någon egentlig segrare fanns.

 

Minna berättade vidare för en alltmer förvirrad Johannes. Det var så att när de riktigt stora slagsmålen bröt ut signalerade rävarna åt varandra. Alla rävar som kunde komma rusade då till hönshuset. Men så snart rävarna hunnit fram hände något underligt. Hönorna upphörde med sitt slagsmål och flög upp på sina pinnar och satte sig där. De var helt stilla tills rävarna försvunnit, men sedan kunde det hända att slagsmålet bröt ut på nytt. Såvida det inte hunnit bli kväll och mörkt förstås. För då satt hönorna kvar på sina pinnar och föll in i sin bästa och djupaste nattsömn.

 

Johannes och Minna stod helt stilla och betraktade hönorna genom springorna i staketet. Hönsgårdens invånare tycktes inte bry sig om besökarna det minsta där de gick och pickade i godan ro. Då kom Minna plötsligt på att hon hade något mer att berätta om hönorna. ”Jag höll på att glömma att tala om för dig att den finns en tredje sorts hönor”, sade hon helt stilla. ”Och de är de allra märkligaste”, fortsatte hon, ”för de är vita eller nästan färglösa och genomskinliga. De rör sig bara om nätterna när de blå och gula hönorna sover högt upp på sina pinnar, och de ser ut som glänsande skuggor. Det låter kanske lite underligt, men när de vita hönorna är i farten om natten blir rävarna ängsliga och kommer inte i närheten av hönshuset. Ingen vet varför det är så, men det verkar som om människorna också är rädda för de vita hönorna. Åtminstone säger min mamma och pappa att de inte gärna skulle vilja möta en skock vita hönor om natten”.

 

Johannes hade lyssnat uppmärksamt till vad Minna hade att berätta, och han undrade vad det var för en märklig plats han kommit till. Samtidigt kände han sig än mer förvirrad än förut. ”Tre sorters hönor i ett hönshus”, tänkte han, ”hur går det här ihop och vem är det egentligen som äger hönorna”? Det verkade som om Minna läst Johannes tankar, och hon såg en smula frånvarande ut innan hon på nytt tog till orda. ”Alla i staden undrar vem som äger hönorna, men det är något som ingen kunnat få svar på. Hönorna får mat, den saken är klar, men av vem? Det är heller inget jag kan svara på och kanske ingen annan heller”, sade den lilla flickan med det röda håret.

 

Skymningen var nära, och Minna tog Johannes i handen. ”Kom”, sade hon, ”jag är rädd, låt oss gå härifrån. Rävarna kanske kommer”. Johannes kramade flickans hand, och de båda gick längs stigen tillbaka till skräpkammaren. Väl där satte sig Minna ner och funderade medan Johannes betraktade den spegelblanka sjön i skymningsljuset. ”Det är sent”, sade Minna plötsligt som om hon vaknat ur en dröm, ”jag måste gå hem, för annars tror mamma och pappa att jag gått hit till dig, och det får jag ju inte. Förresten får jag inte gå till hönshuset heller. Hej då”.

 

Minna sprang nedför backen till staden på lätta ben, och Johannes stod länge kvar utanför skräpkammaren och grunnade. Han grunnade ända till dess att mörkret blivit så kompakt att han måste treva sig fram. Till slut nådde han sin enkla sovplats och kunde lägga sig till ro. Natten verkade bli kall, och Johannes kröp ihop. Han låg länge vaken och han kände sig mycket illa till mods.