28 okt 2013
Boda 125-årsjubilerar
Ett nyskapande arbete under 31 år – Erik Rosén gick ronden varje dag……
Det finns människor som flyter med strömmen och ser var dom hamnar. Och så finns det den andra sorten som bygger dammar och dämmer upp, som siktar mot himlen och gräver i jorden med samma entusiasm. Vars utstrålning, insikter och närvaro i rummet får andra att veta vilka dom är – som genom sin tydlighet som människor ger andra chansen att definiera sin personlighet.
Till de senare räknas Erik Rosén – under många år en legendarisk personlighet inom sin bransch – först på Boda Glasbruk och sedan som VD vid nybildade Kosta Boda-koncernen. Erik Roséns nytänkande baserat på djupa kunskaper om människor och miljöer i flerhundraåriga strukturer, lade grunden till efterkrigstidens världsledande position för det svenska glaset.
Erik Rosén expanderade, tillsammans med medarbetarna, djärvt och med ”utgjutande av blod svett och tårar” bruksmiljöns nya produkter ända bort till varuhusen i Japan och USA. Det lilla brukets samordnade attack på marknaden väckte snabbt uppmärksamhet. Emballage, annonser, lanseringen av formgivare med namn och ansikte och ett eget personligt uttryck – allt detta var nya företeelser som kom att bilda mönster som idag verkar självklara företeelser. Mycket av det som gjordes under 50-60-talen är idag skolexempel på hur en slipsten skall dras i kommersiella sammanhang. Då var det ett kraftprov med svedjebränning på ny mark.
Namn som Erik Höglund, Göran Wärff, Ann Wolff, Monica Backström, Paul Hoff, Bertil och Ulrica Vallien, Rolf Sinnemark, Signe Persson-Melin och Anna Ehrner hämtades från konstskolorna och fick arbeta i en miljö som frigjorde starka krafter i brytpunkten mellan historisk industriell produktion och nya tider med marknadsplaner och samordnade annonskampanjer.
Den svenska konstindustrin har sina portalgestalter och det som utmärker deras ledarskap är det helhetsgrepp de tagit på verksamheten – gediget underarbete kopplas samman med skapandets irrationella moment till något fruktbart och nytt – genialiskt enkelt och självklart. Alltmer tidlöst allteftersom åren går. Hald och Gate på Orrefors, Wethje på Rörstrand, Kåge och Hjalmar Olsson på Gustavsberg, Erik Rosén på Boda. Kännetecknande för dem alla är engagemanget i såväl konsten som industrin och konsten att utvinna det lilla extra ur sin organisation, trots brist på pengar och allehanda problem. Dessa entreprenörer vare sig klagar eller förenklar problemen, man arbetar sig upp ur ett underläge med idéer och respekt för alla sina medarbetare som grundkapital.
Och kanske inte minst skapade han genom ett avancerat design management-tänkande grundförutsättningarna för många av våra berömda glaskonstnärers karriärer under efterkrigstiden. De flesta av Bodas konstnärsateljéer fick varje morgon ett besök av Erik Rosén.
”Utvecklingssamtal” skulle det kanske kallas idag inom byråkratin – vanligt hederligt ledarskap är vad det egentligen handlar om och det gav resultat. Koncentration och kommersiell inriktning av produktutvecklingen finjusterade fram varumärket Boda, som ett av de mest spännande och tydliga i branschen under 60- och 70-talen. Efter den dagliga ”ronden” hade han kontroll över den hela verksamheten och kunde framåt förmiddagen sätta sig vid skrivbordet och administrera. Han startade företag som Boda Nova och var aktiv inom ”glaspolitiken”, hela tiden med de produktionstekniska, kommersiella och marknadsföringsmässiga aspekterna för ögonen.
Samtidigt hade Erik Rosén genom att bosätta sig ”mitt i byn” tillsammans med sin familj öppnat sitt hem för tusentals gästfria middagar genom åren… Utländska gäster, konstnärer, köpmän och marknadsförare trakterades ett stycke svensk glashistoria i en miljö som trots kriser genom åren, likt en fågel Fenix på nytt och på nytt behärskar kontakten med elden. – Men det krävs eldsjälar i alla bemärkelser för att föra den historiska stafetten vidare.
Utan Erik Rosén hade Boda troligen inte kunnat fira sitt jubileum – det är tack vare entreprenörer av hans djup och bredd i aktivitet och tänkande som utvecklingen går framåt och som arbete och vackra ting kommer fram till konsumenten och ut i hemmiljöerna.
Ett samtal med honom är givande och ju mer som berättas, desto mer vill man höra.
Erik Rosén har ibland kallats ”den siste brukspatronen” – som till skillnad från dagens direktörer engagerade sig djupt i företagets och de anställdas liv. I ett litet brukssamhälle har det historiska orsaker.
I jubileumsskriften om Boda som kom ut till 100-årsjubileet, beskrivs en bakgrund långt från de glittrande miljöer som de framproducerade glasvarorna är avsedda för.
”Livet kunde vara hårt vid de gamla glasbruken. Man fick lätt sjukdomar, eftersom motståndskraften hos de ofta undernärda arbetarna var obetydlig och ganska banala sjukdomar fick dödlig utgång. Växlingarna mellan intensiv hetta vid ugnarna och stark kyla nära hyttans väggar och dörrar var en av orsakerna till glasarbetarnas yrkessjukdomar – lunginflammation och tuberkulos, men även i sliperiets damm frodades tuberkulosen. Medellivslängden låg inte mycket över trettio år. För många betydde 50-årsåldern att krafterna började sina på allvar och arbetsprestationerna sjönk”.
Boda – ett undantag
Boda var ett brukssamhälle som vuxit upp slumpartat i slutet av 1800-talet. Mästarna bodde för sig och i övrigt levde man trångt och fattigt. Långa tider låg tillverkningen nere och då arbetade man i skogen och i jordbruket. Bodas tillverkning låg t o m nere mellan 1886 och 1887 och detta räknades ändå inte som någon definitiv nedläggelse. När verksamheten togs upp 1888 var det ett triumvirat av familjen Scheutz som ägde och ledde bruket fram till en stabil utveckling efter dåvarande förhållanden. Det fanns en stor glasarbetarstam, dåligt betald, som väntade på jobb och efterfrågan på glas ökade inte nämnvärt under första delen av 1900-talet. Få bruk har undgått en eller flera konkurser under tidens gång. Boda är ett av undantagen.
Jag var nyutbildad civilekonom 1947, då jag blev erbjuden jobbet som platschef vid Boda Glasbruk, berättar Erik Rosén. Eric Åfors hade inlemmat bruket i ”Åforsgruppen” våren 1947 och här fanns hundra anställda som undrade vad som komma skulle. Produktionen var anonym, en viss del gick på export men man var bra på restaurantglas.
Erik Rosén hade aldrig satt sin fot i Boda innan den första arbetsdagen. Han gick in på brukskontoret och presenterade sig och började jobba, tjugotre år gammal. Framtidsplanerna för den unge ekonomen slutade inte i Småland, men ödet ville annorlunda. Det var ingen miljö som vid första anblicken lockade till närmare bekantskap.
Brukskontoret hade dass på gården och vi fick hämta vatten ute. Stämningen i samhället var bitter. Man hade inget vatten och avlopp och förre ägaren Jeansson trodde inte på verksamheten. Resultatet blev en dålig fabrik i ett slitet samhälle, men med en stor tillgång – duktigt folk, säger Erik Rosén.
Under den dominerande Eric Åfors fick den unge platschefen ändå förtroendet att ta fullt ansvar för en ny inriktning och han kom snart fram till att produktionen i första skedet var underordnad människornas behov av en bättre arbetsmiljö, bättre bostäder och stöd åt olika samhällsaktiviteter på fritiden. Alla dessa idéer möttes med stor misstänksamhet förstås. Folk var vana vid en dålig behandling sedan 30-talet och ingen hade kommit och satsat en krona på deras samhälle tidigare. En direktör som hade fotbollsträning och hygien i huvudet hade de aldrig stött på förut, så det fanns mycket att göra. Efter några års arbete märkte Erik Rosén emellertid att ett förtroende uppstått och då gick arbetet lättare. 1951 gifte han sig och slog sig ner ”mitt i byn” och familjen bodde i Boda till 1978.
Det rådde ingen brist på order. Ferdinand Lundquist köpte 10 % av produktionen och Boda hade alla rederierna på den tiden som kunder. Sortimentet var uppdelat i helkristall och restaurantglas, som kunde fås med rutslipning eller Helgaslipning – ”Toppenkvalitet” säger Erik Rosén. Så småningom skulle emellertid det maskingjorda glaset komma att konkurrera ut denna produktionslinje och en dyster framtid skymtade.
Nu började det egentliga arbetet för Erik Rosén att skapa Bodas nya profil. Av en händelse fick han genom sin svägerska reda på namnet på en ung begåvad konstnär – Erik Höglund – vilken den unge direktören ringde upp på konstskolan och bad komma ner till bruket.
Resultatet av vår förhandling var 200 kronor per månad, fritt vivre och chansen…1954 fanns Höglunds flaskor med sigill i produktion och den tongivande kritikern Gotthars Johansson skrev i en recension att Erik Höglund var det ”mest tongivande” det året i glasriket.
Erik Höglund var kollosalt produktiv. I vårt gemensamma glasarv fanns Gate och Hald som stod för tunnheten, det opraktiska och föremål av karaktär och lyx, säger Erik Rosén.
Erik Höglund blev nyskapande på ett helt annat vis – vände upp och ner på alla konventioner, var drastisk och respektlös. Men en viktig uppgift för mig som ansvarig för en konstindustri var inte bara att leta upp talanger – det gällde att med uthållighet satsa och stå fast vid sin linje. Höglund sålde inte under de första fem åren.
En ny kreativ utveckling kan inte administreras fram. Man måste uppmuntra och leva med processerna, föra ständiga samtal med alla människor som arbetar med produkterna, ha en marknadsföringsidé och sedan veta när man ska ”knyta ihop säcken”, resonerar Erik Rosén, som i alla läger respekteras för just detta sätt att arbeta.
Om man saknar respekt för kunskaper kommer man ingen vart. Nya tekniska innovationer är intressanta och kunskap om teknik och historia underlättar arbete inom konstindustrin. Att arbeta med vackra ting som skall placeras in i de mest skiftande miljöer och i de mest skiftande sammanhang kräver att man tillåter den skapande processen att bli så fullödig som möjligt, säger han.
Att skapa är en irrationell lek, baserad på medvetna tankar. Den processen måste efter samtal och särskilda måluppställningar ha sin gång. Affärerna startar när skapelseprocessen är över, säger Erik Rosén, som är en man med mycket is i magen och under sina år var med om en fantastisk utveckling.
I samarbetet med John Melin på Arbmans, gift med Signe Persson-Melin – vår första glasprofessor – föddes alla de tongivande annonskampanjerna för den nya djärva Boda-profilen. Inget lämnades åt slumpen.
Erik Rosén koordinerade också andra verksamheter runtomkring bruket – Boda smide, Boda Trä, Boda Nova, Boda Shop och Kosta-Lampan och drog in i en långdans av människor i sin krets. Boda blev ett begrepp som ett centrum för konsthantverk och industri, där ”allting hände” under 1960-talet.
Den starkaste perioden i Bodas 125-åriga historia inträffade under Erik Rosén – en kollektiv ansträngning som gjorde det lilla samhället berömt långt över våra gränser. Respekt för den konstnärliga processen och realismen i affärer parad med en otrolig arbetsglädje och personlig satsning av Erik Rosén och hans familj ledde fram till ett resultat som från början bara var ”en omöjlig verksamhet”!
Margareta Artéus
Ursprunglig publicering i Glas och Porslin 1989/3
Kommentaren från nutiden: Jag var redaktör för branschtidningen Glas och Porslin under ett antal år. Under den tiden hann jag skriva en lång rad artiklar och branschporträtt som nu efter hand kommer att publiceras här på bloggen.
När den här intervjun gjordes med Erik Rosén hade han lämnat sin gamla befattning men var fortfarande en stor personlighet. De gamla kontakterna ledde till att jag och Lars tillsammans skrev och producerade intervjuboken Erik Rosén – Radikal förnyare av svensk glaskonst på mitt förlag: Frommens Förlag 2004. Eftersom boken kan betraktas som slutsåld kommer vi efter hand att även lägga ut texten till den på bloggen. Många minnen och många starka möten mellan mig och Erik Rosén fick sin start på mitt kontor på Kungsholmen i Stockholm. På Öland blev de oförglömliga.
8 maj 2014
En glasresa genom England
Flygmaskinen kretsade länge över London innan den gick ned på Heathrow-flygplatsen, för en glasresa genom England. Det berodde på trafiksvårigheter, sade man. Och när vi satt på tunnelbanan in mot centrala London kunde vi se flera stora maskiner som väntade på att få landa. Senare på dagen kom sanningen fram: flygplatsen hade varit bombhotad. Men därom visste vi ännu ingenting när vi steg av tunnelbanan vid Baker Street alldeles i början av en resa i tid och rum. Målet var många goda museer med glassamlingar i England och Skottland. Och medlet var den 8:e internationella glaskongressen med 150 deltagare från 24 nationer.
Att kongressa i London är lite svårt. Staden lockar väl mycket, särskilt när solen skiner som den gjorde under våra kongressdagar i andra hälften av september i år. Men vi höll å andra sidan till i några av de byggnader som den vanlige Londonturisten knappast missar, nämligen British museum, Victoria and Albert museum och Museum of London. Dagarna fylldes från tidiga morgonen till sena kvällen med föreläsningar, studiebesök, mottagningar och diskussioner kolleger emellan. Det gäller att få så stort utbyte som möjligt och föra hem ny kunskap. Mitt eget bidrag inför en tålmodigt lyssnande skara handlade om svenskt färgat glas 1920-40. Och granskar man den perioden närmare, så domineras den av Orrefors och de två världsberömda formgivarnamnen Simon Gate och Edward Hald. Det är ingen tvekan om att diabilderna med graalglasen väckte stort intresse. Orrefors torde utan tvekan ha en god utländsk marknad för dessa unika pjäser i nuvarande tappning med signering av dagens formgivare.
British museum bjöd första kvällen stora famnen med en både för kongressen
och den vanliga månghövdade besökarskaran specialarrangerad utställning av venetianskt glas. Pjäserna är till största delen museets egna och gav tillsammans en ovanligt god inblick i det venetianska örikets förmåga att producera konsthantverk på allra högsta nivå. En välredigerad och vacker katalog dokumenterar utställningen för framtiden.
Alla som sysslat lite med glas vet att en ”fyllehund” är en spritkaraff i form av en hund av obestämbar ras. Svansen är handtag och drycken kommer ur nosen. Fyllehundarna gjordes i varierande skepnader lite varstans i Europa under 1800-1900-talen. Jag gick noga igenom de viktorianska montrarna i den permanenta glasutställningen på Victoria and Albert museum för att få en gammal hågkomst dementerad eller bekräftad. Dessvärre det senare. En av de få svenska glaspjäserna där är betecknad ”probably swedish” och är just en fyllehund. Men det är dessbättre inte hela sanningen, för i ett sidogalleri med lite modernare glas finns ett graalglas från Orrefors samt några pjäser signerade Vicke Lindstrand, Edwin Öhrström och Gerda Strömberg. Och en för kongressen specialarrangerad utställning av modernt glas innehöll några ganska nygjorda svenska bidrag. En reflexion är dock att Kosta borde skänka en duplett av exempelvis någon Elis Bergh-pjäs från 1930-talet till Victoria and Albert museum. Även andra svenska glasbruk borde hjälpa till att berika den svenska glasrepresentationen i London.
Kongressen åker till Covent Garden. Dock inte för att gå på operan. I stället görs ett besök på ”The glasshouse” bara hundra meter från det berömda musikpalatset. Det handlar om studioglas av hög kvalitet, och det tillverkas helt öppet för den som önskar se eller köpa den färdiga produkten i butiken.
Jag kommer i samspråk med en bekant, nämligen holländaren Sybren Valkema, som ägnade sin mycket intressanta föreläsning just åt studioglaset och den rörelse detta skapat i Europa och USA. Senast jag mötte Valkema var hemma i Småland, närmare bestämt i Transjö när Ann Wärff och Wilke Adolfsson invigde sin hytta där. Det är Valkema som är ansvarig för ugnen i Transjö lika väl som han haft ett finger med i spelet vid skapandet av ”The glasshouse”. Den svenska varianten döptes i champagne till ”Klara” vid invigningen en solig lördagsförmiddag den 16 juni i år. Och den första pjäsen som gjordes där – en stor vacker pokal – skänktes till Smålands museum.
Åter till Museum of London, där vinfirman Cinzano visade en del av sin förnämliga samling glas från alla tider. Samlingen, som vandrar världen runt, skall enligt planerna bli tillgänglig för Skandinavien 1984. Självklart kommer den då att visas i Växjö på sin väg från Aalborg i Danmark till Rihimäki i Finland.
Cinzanosamlingen och stämningen kring den kontrasterade starkt mot vad vi konfronterades med en kväll senare. Då kom nämligen turen till Science museum att visa upp sin mycket tekniskt betonade utställning i glashanteringens mysterier. Liknande saker finns lite varstans, men vid en jämförelse går mina egna tankar till ”Hall of science” i glasmuseet i Corning USA.
Efter fyra dagar bryter kongressen upp och reser mot nordväst. Slutmålet för merparten av deltagarna är Liverpool, men på vägen dit finns mycket att se. Ashmolean museum i Oxford har plockat fram de bästa glasbitarna ur magasinen. Det rör sig om en del romerskt glas, men framför allt dominerar dryckesglas i alla de modeller och storlekar. Slipning, gravyr, balusterben, ben med spiraltrådar. Allt mycket gott hantverk, och det är just nu jag konstaterar att fortsättningen till stor del handlar om konstfullt formade pjäser avsedda för det festdukade bordets förlustelser.
Bussen skakar. Ömsom vackert väder, ömsom regnskurar. Lantliga idyller varvas med tätorter, i gamla täktbottnar finns sjöar, bredvid ligger tegelfabriker. En mängd språk surrar i luften. De flesta söker överbrygga barriärerna med engelska, men det kan inte hjälpas att det uppstår två huvudgrupper, nämligen fransktalande och de som absolut inte kan säga mer än goddag och adjö på franska. Å andra sidan finns de som behärskar många språk, och viljan att tolka är god. Och eftersom alla har ett stort gemensamt intresse att diskutera de glasbitar som visas, så löser sig de flesta språkproblemen.
Bussen stannar, och platsen är Bedford. Där finns ett mycket förnämligt litet museum med bland annat en mycket god glassamling, nämligen ”Cecil Higgins art gallery”. Museet, som öppnades 1949, tillkom genom att Cecil Higgins på sin ålders höst till staden donerade all den konst och konsthantverk han samlat. Montrarna med glas i är kronologiskt uppbyggda, börjar med Venedig, fortsätter med emaljmålat 1600-tal, graverade bitar, engelskt blyglas, vitt glas av kinesiskt slag, jugendglas från Amerika och Frankrike och slutar med en jättemonter med dricksglas och karaffer i alla de storlekar och former. I ett av nedervåningens rum med förnämliga tavlor och möbler finner jag en glasbit av ett slag som gjordes vid många bruk i Småland, nämligen en flugfångare. Pjäsen, som något liknar en flaska, står på tre fötter och är försedd med en propp. Underifrån är den öppen så att flugorna kan ta sig in i och sätta i sig av och drunkna i den sockerlag som finns på den botten som formas av uppvikta kanter. Vem vet? Kanske pjäsen är gjord i Sverige.
En av de mest givande upplevelserna under glaskongressen och resan genom England och Skottland till olika museer med glassamlingar, mötte oss i det lilla museet i Dudley vid Birmingham. En specialutställning med bilder ur den engelska glashanteringens historia hade arrangerats där. En del kände besökarna igen från publikationer, som finns lite varstans, men en hel del är nytt, kanske speciellt för oss i Skandinavien.
Det var ju i de här delarna av England som det vi ibland felaktigt kallar den industriella revolutionen började vid 1700-talets mitt. Det blev för mycket folk på landsbygden. Människor lämnade plogen och kom till en många gånger eländig tillvaro i fabriker och gruvor. Energikällan var kol. Och kolet kom även till glashanteringen. I början av 1600-talet började man oroa sig för att glashanteringen tillsammans med många andra företeelser skulle utplåna de engelska skogarna. Så glastillverkarna fick snällt byta bränsle, och det fick vissa konsekvenser. Hemma i Sverige existerade problemet som bekant inte. Vi hade gott om skog men saknade kol.
Alltväl, för att anpassa glasframställningen till de nya förhållandena fick man lov att ändra hyttornas konstruktion så att man fick ordentligt drag i de koleldade ugnarna. Överallt murades därför upp koniska byggnader: helt enkelt en strut med spetsen upp. En rundugn fanns i mitten av basen och kring kanterna verkstäderna och de öppningar som krävdes för ut- och intransporter. Gammalt material ger mycket god inblick i såväl konstruktionsdetaljer som arbetsförhållanden. Uppenbarligen har de koniska glasbruken en gång stått mycket tätt i centrala England. Idag finns bara fyra kvar, alla ur bruk. Av dem är två i så dåligt skick att omedelbara restaureringsinsatser krävs.
Kvällen hotar att bli sen på väg mot Liverpool. Det hindrar dock inte den energiska skaran att lägga ett par timmar på slottet i Weston Park. Där har man plockat fram en stor samling vinglas med framför allt holländsk gravyr. En otroligt fin kollektion, som för kännaren av 1700- 1800-talens dekorationsteknik bjöd på en högtidsstund.
Namnet Pilkington är välkänt i Sverige efter anläggandet av och debatten kring floatglasverket i Halmstad. Vad som kanske är mindre känt i Sverige är att Pilkington i St Helens strax utanför Liverpool i sin stora administrationsanläggning har ett utsökt välinrett glasmuseum. Många förnämliga pjäser finns, men huvudvikten har lagts vid teknik och framställningsprocesser. Här skulle det behövas många timmar, men det av Pilkington ambitiöst upplagda programmet tillät bara en hastig överblick. Det bar nämligen också iväg till floatglasverket, där kongressdeltagarna under ledning av entusiastiska guider tilläts se tillverkningen av det berömda fönsterglas som genom sin kvalitet konkurrerar ut andra metoder. Processen är patenterad och hålls väl hemlig. Besökaren – lekmannen – förstår inte mycket av tillverkningens tekniska innehåll och tillåts naturligtvis inte fotografera. Man får dessutom lov att skriva under en försäkran att inte skvallra om vad man sett.
Pilkington är ett familjeföretag som grundades 1826 och som idag sysselsätter 30.000 personer världen över. Lokaliseringen till St Helens hänger samman med att råvaran – sand, kalk och soda – finns inom bekvämt räckhåll. Det betydde kanske mer i starten – när alla sorters konst- och hushållsglas tillverkades – än det gör idag.
Men det är inte bara Pilkington som har glas att bjuda i Liverpool. Det stora Merseyside County museum mitt i den av sitt fula shoppingcenter dominerade staden hade kongressen till ära arrangerat en utsökt utställning med glas ur engelska samlingar. Den öppnades en kväll med mycken pompa och ståt i närvaro av den kvinnliga borgmästaren. En etikettsfråga, som av många uppfattades som en kvarleva, aktualiserades. Borgmästaren, museets ledning och kongressens engelske president blandades inte med kongressdeltagarna i gemen. De intog nämligen den måltid som bjöds efter det högtidliga öppnandet i ett mycket väl avskilt rum. Under tiden vaktade borgmästarens chaufför noga tjänste-Rolls-Roycen utanför museet så att den dyra bilens kylarprydnad inte skulle bli stulen för tredje gången.
I Liverpool avslutades kongressen formellt. Kolleger tar avsked. Känslor svallar, en och annan tår skymtar. Avfärd till Polen, Jugoslavien, Danmark….Alla lovar att höra av sig till alla, men det blir till slut en liten klick av dem vars intressen man verkligen delar för museets bästa som senare kommer ifråga före brevkontakter.
En decimerad skara som lagom fyller en normal buss reser norrut och in i den del av öriket som utåt är mest känd för sina dryckesvanor, befolkningens snålhet, vackra högländer och fårskötsel. Men det finns givetvis mer än så, det märks väl när man närmar sig Glasgow! Industrier, höghus, motorvägar, stor flygplats, kännetecknar den moderna storstad som är Skottlands administrativa centrum. Och där finns flera museer med samlingar av mycket god kvalitet.
Pollok house är en stor herrgårdsliknande villa i Glasgows utkanter. Den är idag ett mycket innehållsrikt och spännande museum. Målet var givetvis glassamlingen, som under en hel kväll girigt genomsöktes. Bland annat finns en stor samling vaser, och se, där kom fram en stor graverad pjäs signerad Simon Gate.
Glasgow bjöd i övrigt på St Enoch exhibition centre, där en stor samling samtida skotsk glas ställts ut. Och där fick man klart för sig att vissa formgivare kan visa upp mycket självständiga och goda saker medan andra producerar sådant som är likgiltigt vardagsgods. Höjden av gammal skåpmat nåddes i en askkopp i form av en hopskrynklad whiskybutelj. Den är definitivt ingen nyhet.
Färden går till Edinburgh, där Royal Scottish Museum plockat fram alla sina ca 1500 glasbitar, röjt ut en permanent utställning och placerat in glaspjäserna i montrarna. Mest engelskt glas och framför allt dryckesglas i alla de former. Inga etiketter utan kongressdeltagarna får själva leta upp det som de finner intressant. Och faktiskt, där fanns några svenska bitar, bland annat ett fat signerat Gerda Strömberg.
Det är förvånande både hur mycket och lite svenskt glas det tycks finnas undanstoppat i engelska museer. Mycket därför att varje museum vi besökte under kongressen åtminstone hade någon bit. Lite därför att det som finns tyvärr oftast inte är det bästa eller det mest representativa. Pjäserna har vanligtvis kommit till museerna som gåvor. Detta förklarar i sin tur att ingen valmöjlighet funnits vid förvärvet.
Själv lämnar jag kongressen i Edinburgh. En liten tapper skara står bildlikt talat på stationen och vinkar när nattåget mot London rullar iväg. Innan jag somnar i den obekväma sängen söker jag summera en smula och konstaterar att det varit en mycket lyckad kongress. Den engelske presidenten hade inte sparat någon möda när det gällde arrangemangen. Vid den avslutande sessionen inbjöds deltagarna till den 9:e kongressen i Corning USA 1982, och det fanns de i exekutivkommittén – till vilken för övrigt förre landsantikvarien Jan Erik Anderbjörk finns knuten som representant för Smålands museum – som menade att den 10:e kongressen 1985 bör äga rum i Skandinavien. Varför inte? Det skulle innebära god PR för svenskt glas i många länder.
Ankomst till London. Tunnelbana till Heathrow. Med väskan lastad med böcker och kataloger från alla museer är jag beredd på övervikt. Men det klarar sig. Mina ögon är sömniga när jag slår mig ner i flygplanet och ibland mina anteckningar hittar följande ord av Daphne du Maurier: ”if you marry into glass you will say goodbye to everything familiar and enter a closed world”. Kanske detta inte gäller mig i alltför hög grad, för jag känner mig en smula mätt på glas efter allt jag sett. Men å andra sidan vet jag att den mättnaden inte varar så länge.
Planet landar på Kastrup. En promenad genom hallen för mig till den flygmaskin som går till Växjö och Norrköping. En sen kvälls ankomst till Öjaby avslutar en lärorik resa. Tack SAS för linjen Köpenhamn – Växjö.
Lars Thor
Ursprunglig publicering i Smålandsposten 6-7 november 1979.
Kommentaren från nutiden:
Det känns allt märkligare att sitta vid datorn och digitalisera ett antal artiklar som skrevs för – som det verkar – minst hundra år sedan. Människor och platser finns bara kvar som suddiga figurer längst ner i bottnen på den mänskliga glömskekurvan. De flesta museerna finns inte längre kvar i medvetandet hur mycket jag än gör för att återkalla dem. Bara brottstycken dyker upp. Och ändå måste de här resorna ha gett något, inte bara för mig utan också för den dåvarande omgivningen och alla de som förde saker och ting framåt.
En sak minns jag dock väl: Den sista kongressdagen då jag åkt nattåg från Edinburgh till London följdes av en tidig morgon med strålande väder. Det ledde i sin tur till att jag skrev huvuddelen av den här artikeln sittande på en parkbänk nära Buckingham Palace innan tunnelbanan förde mig till Heathrow. Det var då, det var penna och papper som gällde. Idag hade pennan legat djupt ner i fickan och anteckningarna förts på en laptop. Det har hänt mycket på trettiofem år!