Det var då. Nu är det nu. Det gick så oerhört fort att demontera Glasriket och förvandla det till den spillra som idag inte på något sätt lever upp till någonting. Det här inlägget härrör från Kulturspridaren från Smålands museum nr 1989:2. Här ryms även några ord om det kulturhistoriska värdet hos annonser.
Sandviks glasbruk fyller 100 år i år. Så gör även Bergdala. Och det skulle Flygsfors också ha gjort om det inte lagts ned 1979.
Sandvik ligger mitt inne i Hovmantorps samhälle och man läser allt som oftast i tidningarna att bruket går bra och att man investerar och utvidgar. Det är förvisso en skön läsning för alla oss som tycker om att de svenska glasbruken sprider sin kultur såväl inom- som utomlands.
Bergdala ligger i Hovmantorps socken en smula vid sidan om allfarvägen. Det är ett glasbruk som åter är igång efter diverse kriser. De flesta sammankopplar Bergdala med dess förre, närmast legendariske, ledare Elvin Conradsson. Och så tänker man förstår på alla de färgglada namnen som en gång hängde i långa rader utanför bruket och som Elving själv tillverkade under tidiga morgontimmar.
Sandvik är förvisso inte det enda glasbruk som existerat i Hovmantorps samhälle. Nej, det första – Hovmantorp I kallat – startade redan 1861 men lades ned 1878. Så kom – vid sidan av Sandvik – Hofmantorps Nya Glasbruk 1905. Dess långa arbetsdag varade till 1977, då det upphörde och hyttan revs.
Ja, att glasbruk kommit och gått har kronobergarna alltid varit vana vid. Och ger man sig ut i Hovmantorps socken och även i hela Lessebo kommun, så finner man många orter, vars numera nedlagda och försvunna hyttor en gång gav bygden liv och bärgning. Några klarade tack och lov kriserna, och inom kommunens gränser finner vi även det bruk, som ibland kallas moderbruket. Kosta, grundat redan 1742, står jämte några andra kvar på den traditionsbevarande, ekonomiska och företagsmässiga segerpallen.
Sandvik har ibland oförtjänt kommit i skuggan av sitt eget moderbruk Orrefors. Men givetvis har det inte alltid varit så eftersom Orrefors grundades 9 år efter Sandvik. Efter konkurs och rekonstruktion 1902 kom så småningom den välkände glasmannen Edvard Strömberg, verksam vid olika tidpunkter både hos Kosta och Orrefors, in i bilden. Han var en tid ensam ägare till Sandvik, men när han tillträdde direktörsstolen i Orrefors, så ledde det till att bruket i öster köpte Sandvik. Det var 1918.
Sedan dess har det egentligen bara gått uppåt. De välkända formgivarna Simon Gate och Edward Hald satte sina signaturer på åtskilliga sandvikspjäser. Det rörde sig inte bara om blåst glas utan även pressat. Och det handlar om saker som i dag är eftertraktade av såväl museer som samlare.
Det sagda är en liten del av historien i ett småländskt brukssamhälle. Hovmantorp präglas i dag av en bred verksamhet med en lång rad företag i olika branscher. I det sammanhanget vill jag gärna komma in på Kulturspridarens annonsörer.
På en vind hittar du en trave gamla dagstidningar. Ditt intresse väcks, Du bläddrar och finner kanske att Hitler just invaderat Österrike eller att vintern varit ovanligt mild i samband med Sigfridsmarknaden i Växjö. Men så finner Du också något annat, nämligen annonser som beskriver företag och produkter i det avslutande 1930-talet.
Det där med Hitler och Sigfridsmarknaden är givetvis intressant och det stöts och blöts av historikerna. Men annonserna, som visar gamla saker Du har hemma eller en gång upplevde i mormors kök, är ett stycke kulturhistoria som ägnats föga intresse. Själv tror jag tiden är kommen att använda de gamla annonserna i olika sammanhang.
Annonser är avsedda att rikta läsarens uppmärksamhet på en viss produkt eller ett företag och därigenom öka försäljningen. Därmed har det ett stort nyhetsvärde samtidigt som tidningens utgivare får en inkomst. En ny eller gammal tidning är därför ett ögonblicksfoto av en händelse som sker nu eller skedde för länge sedan.
Måhända hittar Dina barnbarn om femtio år en bunt gamla Kulturspridare på en vind. De bläddrar och finner att artiklarnas nyhetsvärde sedan länge förklingat. Men jag tror att de fortfarande har stort nöje av annonserna som små kulturhistoriska rariteter. Och måhända suckar de och konstaterar att utan annonser hade man säkert ingen möjlighet att ge ut Kulturspridaren.
Det konstaterandet är helt korrekt.
Lars Thor
PS
Kulturspridaren var en helt annonsfinansierad gratistidning som trycktes i upp till 15000 exemplar och gavs ut fyra gånger per år. Förutom att tjäna som bilaga till Kronobergs läns hembygdsförbunds och Smålands museums gemensamma tidning I Värend och Sunnerbo fanns den att tillgå på en mängd platser som turistbyråer och offentliga institutioner. Den gavs ut från mitten av 1980-talet till ett par år in på 1990-talet.
26 feb 2013
Sandviks glasbruk
Det var då. Nu är det nu. Det gick så oerhört fort att demontera Glasriket och förvandla det till den spillra som idag inte på något sätt lever upp till någonting. Det här inlägget härrör från Kulturspridaren från Smålands museum nr 1989:2. Här ryms även några ord om det kulturhistoriska värdet hos annonser.
Sandviks glasbruk fyller 100 år i år. Så gör även Bergdala. Och det skulle Flygsfors också ha gjort om det inte lagts ned 1979.
Sandvik ligger mitt inne i Hovmantorps samhälle och man läser allt som oftast i tidningarna att bruket går bra och att man investerar och utvidgar. Det är förvisso en skön läsning för alla oss som tycker om att de svenska glasbruken sprider sin kultur såväl inom- som utomlands.
Bergdala ligger i Hovmantorps socken en smula vid sidan om allfarvägen. Det är ett glasbruk som åter är igång efter diverse kriser. De flesta sammankopplar Bergdala med dess förre, närmast legendariske, ledare Elvin Conradsson. Och så tänker man förstår på alla de färgglada namnen som en gång hängde i långa rader utanför bruket och som Elving själv tillverkade under tidiga morgontimmar.
Sandvik är förvisso inte det enda glasbruk som existerat i Hovmantorps samhälle. Nej, det första – Hovmantorp I kallat – startade redan 1861 men lades ned 1878. Så kom – vid sidan av Sandvik – Hofmantorps Nya Glasbruk 1905. Dess långa arbetsdag varade till 1977, då det upphörde och hyttan revs.
Ja, att glasbruk kommit och gått har kronobergarna alltid varit vana vid. Och ger man sig ut i Hovmantorps socken och även i hela Lessebo kommun, så finner man många orter, vars numera nedlagda och försvunna hyttor en gång gav bygden liv och bärgning. Några klarade tack och lov kriserna, och inom kommunens gränser finner vi även det bruk, som ibland kallas moderbruket. Kosta, grundat redan 1742, står jämte några andra kvar på den traditionsbevarande, ekonomiska och företagsmässiga segerpallen.
Sandvik har ibland oförtjänt kommit i skuggan av sitt eget moderbruk Orrefors. Men givetvis har det inte alltid varit så eftersom Orrefors grundades 9 år efter Sandvik. Efter konkurs och rekonstruktion 1902 kom så småningom den välkände glasmannen Edvard Strömberg, verksam vid olika tidpunkter både hos Kosta och Orrefors, in i bilden. Han var en tid ensam ägare till Sandvik, men när han tillträdde direktörsstolen i Orrefors, så ledde det till att bruket i öster köpte Sandvik. Det var 1918.
Sedan dess har det egentligen bara gått uppåt. De välkända formgivarna Simon Gate och Edward Hald satte sina signaturer på åtskilliga sandvikspjäser. Det rörde sig inte bara om blåst glas utan även pressat. Och det handlar om saker som i dag är eftertraktade av såväl museer som samlare.
Det sagda är en liten del av historien i ett småländskt brukssamhälle. Hovmantorp präglas i dag av en bred verksamhet med en lång rad företag i olika branscher. I det sammanhanget vill jag gärna komma in på Kulturspridarens annonsörer.
På en vind hittar du en trave gamla dagstidningar. Ditt intresse väcks, Du bläddrar och finner kanske att Hitler just invaderat Österrike eller att vintern varit ovanligt mild i samband med Sigfridsmarknaden i Växjö. Men så finner Du också något annat, nämligen annonser som beskriver företag och produkter i det avslutande 1930-talet.
Det där med Hitler och Sigfridsmarknaden är givetvis intressant och det stöts och blöts av historikerna. Men annonserna, som visar gamla saker Du har hemma eller en gång upplevde i mormors kök, är ett stycke kulturhistoria som ägnats föga intresse. Själv tror jag tiden är kommen att använda de gamla annonserna i olika sammanhang.
Annonser är avsedda att rikta läsarens uppmärksamhet på en viss produkt eller ett företag och därigenom öka försäljningen. Därmed har det ett stort nyhetsvärde samtidigt som tidningens utgivare får en inkomst. En ny eller gammal tidning är därför ett ögonblicksfoto av en händelse som sker nu eller skedde för länge sedan.
Måhända hittar Dina barnbarn om femtio år en bunt gamla Kulturspridare på en vind. De bläddrar och finner att artiklarnas nyhetsvärde sedan länge förklingat. Men jag tror att de fortfarande har stort nöje av annonserna som små kulturhistoriska rariteter. Och måhända suckar de och konstaterar att utan annonser hade man säkert ingen möjlighet att ge ut Kulturspridaren.
Det konstaterandet är helt korrekt.
Lars Thor
PS
Kulturspridaren var en helt annonsfinansierad gratistidning som trycktes i upp till 15000 exemplar och gavs ut fyra gånger per år. Förutom att tjäna som bilaga till Kronobergs läns hembygdsförbunds och Smålands museums gemensamma tidning I Värend och Sunnerbo fanns den att tillgå på en mängd platser som turistbyråer och offentliga institutioner. Den gavs ut från mitten av 1980-talet till ett par år in på 1990-talet.