Vi startade söndagen den 28 oktober vid sjutiden på morgonen i mörker från Fort Wayne, Indiana. I en hyrd Chevrolet Impala tog vi oss snabbt till väg 30 mot Chicago. Gryningen kom och farthållaren höll oss på tillåtna 65 miles i timmen. Målet för dagen var Bishop Hill i Illinois nära nästa delstat Iowa, en dagsetapp på ungefär 300 miles.
Egentligen är de raka amerikanska motorvägarna lite trista så tillvida att de nästan enbart består av raksträckor. Men i en stor bekväm bil och med trevligt sällskap i form av hustrun Margareta blev den första delen av resan ett rent nöje. Efter ett stopp med kaffe på Starbuck i Valparaiso blev det inte lika trevligt längs väg 65 in mot Chicago. Där gick det verkligen undan i den tidiga söndagstrafiken. Ingen mer än vi höll lagstadgad hastighet, men vi lyckades ändå med hjälp av vägbeskrivningen från Map-quest ta oss via Indiana Tollroad och till Interstate 80 västerut.
Nu är det inte meningen att den här betraktelsen ska handla om hur det är att köra bil i USA, för det gör många svenskar. Nej, mitt intresse är landskapet runt omkring vägarna. Jag brukar påstå att de här delstaterna utgör den tristaste
delen av USA eftersom det bara handlar om slättland. Man befinner sig inom ett område där den senaste istiden lämnade efter sig en mängd god mylla som svämmade ut över området vid avsmältningen. En och annan framryckning av isen ledde till svaga ändmoräner som bildar lätta ”böljor” i landskapet. Vi befinner oss på samma breddgrader som Italien.
Stadslandskapet runt Chicago utgör en hundraprocentig urbanisering med undantag för ett eller annat bortglömt och vindpinat träd. När man kommer ut på Interstate 80, så kommer växtligheten gradvis tillbaka. Snart dominerar den och slätten breder åter ut sig. Att vi strax före Chicago passerade gränsen mellan Indiana och Illinois märks inte. Landskapet ser likadant ut, majsfälten breder ut sig. Jo, det finns en sak till att påpeka. Här finns en eller annan kulle i form av ”citydumps”, det vill säga gamla sopberg. Är man uppmärksam kan man se ventilationsrören som sticker upp ur dem.
För många år sedan såg jag det här landskapet från luften under en flygning från St Louis till Fort Wayne. Jag slogs då av majsfältens regelbundna form, gårdarna med boningshus och ekonomibyggnader samlade i klungor på jämna avstånd och de raka vägarna som bildar rutnätsmönster. Intrycket består när man kommer ner på marken. Majsfälten tycks oändliga, gårdarnas profiler finns alltid i synfältet, och de raka vägarna leder till en farlig sömnighet bakom ratten.
Så här har det givetvis inte sett ut alltid. När fransmän och engelsmän hade sina duster i de här trakterna under 1700-talet var området till största delen skogklätt. Uppodlingen skedde successivt utan någon som helst hänsyn tagen till ursprungsbefolkningen och dess behov. Omvandlingen är därför idag total och en jämförelse med Chicago leder till slutsatsen att det handlar om ett hundraprocentigt kulturlandskap där – även här – det gamla naturlandskapet är representerat av ett eller annat träd.
Koloniseringen under de förflutna tre till fyrahundra åren har satt även andra spår än de rent fysiska. Ursprungsfolk, fransmän, engelsmän, latinamerikaner och andra har lämnat sina spår i form av ortnamn. Vad sägs om Kawanee och Pontiac, vad sägs om Paris och Terre Haute, vad sägs om Oxford och Manchester eller Valparaiso, Peru och Lima? En salig blandning som bara kan uppstå i ett område där många stridiga viljor lägger grunden till ett fungerande samhälle. Tanken går hem till Sverige och vår långa obrutna ortnamnstradition.
När jag för väldigt länge sedan gick i gymnasiet framgick av läroboken i geografi att majs odlades i såväl Nordamerika som Europa. Skillnaden var bara att amerikanerna använde majsen till grisfoder, européerna till människoföda. Så är det måhända än idag, men det finns ett tillägg som heter etanol. I jakten på förnyelsebara drivmedel till våra törstiga bilar används en rad olika grödor, bland annat den amerikanska majsen. Som försvar för detta framhålls dels att en hel del etanoldrivna bilar rullar på kontinenten dels att bensinen innehåller tio procent etanol.
Vi såg överallt skördade majsfält. I den mån blasten stod kvar syntes mycket tydligt att den torra sommaren 2012 satt sina spår ute på åkrarna. Blasten var vissen och brunbränd. På de flesta åkrarna var den skördad och bortkörd. På vissa åkrar hade höstplöjningen kommit igång.
Vi nådde målet för vår resa tidigt på eftermiddagen. Bishop Hill, grundat av svenska emigranter på 1850-talet, ligger som en ö i jordbrukslandskapet. Så fort man kör bara några tiotal meter utanför samhället möter de vida fälten på nytt så långt ögat kan nå. Men här liksom i Indiana finns något annat som fångar ögat men som är en relativt ny företeelse i det gamla kulturlandskapet, nämligen vindkraftverken. De finns i stora parker och det är ingen idé att försöka räkna dem. Jag frammanade tanken på någon som levat här för tre hundra år sedan, placerade honom mitt ute på ett av majsfälten och frågade om han kände igen sig. Givetvis fick jag bara ett förvirrat ”nej här har jag aldrig varit förut” till svar.
Efter ett besök i Davenport och Augustana College invid Mississippi vände vi tillbaka till Fort Wayne. Vi valde en sydligare rutt, väg 24. Intrycket var detsamma här, det snarast accentuerades då vi visades ut på en omväg på grund av vägarbeten. Det som tillkom var en gigantisk byggnad för äggproduktion och några inhägnader med grisar, får och nötboskap. Ingenstans såg vi några människor med undantag av livet i småstäderna vi passerade och personer högt uppflugna på jordbruksmaskiner. Så egentligen är det nog sant att USA har samma befolkningstäthet som Sverige, lite drygt 25 individer per kvadratkilometer.
Lars Thor
Foto: Margareta Artéus Thor
Fort Wayne Indiana den 3 november 2012
14 nov 2012
Med bil genom Indiana och Illinois
Vi startade söndagen den 28 oktober vid sjutiden på morgonen i mörker från Fort Wayne, Indiana. I en hyrd Chevrolet Impala tog vi oss snabbt till väg 30 mot Chicago. Gryningen kom och farthållaren höll oss på tillåtna 65 miles i timmen. Målet för dagen var Bishop Hill i Illinois nära nästa delstat Iowa, en dagsetapp på ungefär 300 miles.
Egentligen är de raka amerikanska motorvägarna lite trista så tillvida att de nästan enbart består av raksträckor. Men i en stor bekväm bil och med trevligt sällskap i form av hustrun Margareta blev den första delen av resan ett rent nöje. Efter ett stopp med kaffe på Starbuck i Valparaiso blev det inte lika trevligt längs väg 65 in mot Chicago. Där gick det verkligen undan i den tidiga söndagstrafiken. Ingen mer än vi höll lagstadgad hastighet, men vi lyckades ändå med hjälp av vägbeskrivningen från Map-quest ta oss via Indiana Tollroad och till Interstate 80 västerut.
Nu är det inte meningen att den här betraktelsen ska handla om hur det är att köra bil i USA, för det gör många svenskar. Nej, mitt intresse är landskapet runt omkring vägarna. Jag brukar påstå att de här delstaterna utgör den tristaste
delen av USA eftersom det bara handlar om slättland. Man befinner sig inom ett område där den senaste istiden lämnade efter sig en mängd god mylla som svämmade ut över området vid avsmältningen. En och annan framryckning av isen ledde till svaga ändmoräner som bildar lätta ”böljor” i landskapet. Vi befinner oss på samma breddgrader som Italien.
Stadslandskapet runt Chicago utgör en hundraprocentig urbanisering med undantag för ett eller annat bortglömt och vindpinat träd. När man kommer ut på Interstate 80, så kommer växtligheten gradvis tillbaka. Snart dominerar den och slätten breder åter ut sig. Att vi strax före Chicago passerade gränsen mellan Indiana och Illinois märks inte. Landskapet ser likadant ut, majsfälten breder ut sig. Jo, det finns en sak till att påpeka. Här finns en eller annan kulle i form av ”citydumps”, det vill säga gamla sopberg. Är man uppmärksam kan man se ventilationsrören som sticker upp ur dem.
För många år sedan såg jag det här landskapet från luften under en flygning från St Louis till Fort Wayne. Jag slogs då av majsfältens regelbundna form, gårdarna med boningshus och ekonomibyggnader samlade i klungor på jämna avstånd och de raka vägarna som bildar rutnätsmönster. Intrycket består när man kommer ner på marken. Majsfälten tycks oändliga, gårdarnas profiler finns alltid i synfältet, och de raka vägarna leder till en farlig sömnighet bakom ratten.
Så här har det givetvis inte sett ut alltid. När fransmän och engelsmän hade sina duster i de här trakterna under 1700-talet var området till största delen skogklätt. Uppodlingen skedde successivt utan någon som helst hänsyn tagen till ursprungsbefolkningen och dess behov. Omvandlingen är därför idag total och en jämförelse med Chicago leder till slutsatsen att det handlar om ett hundraprocentigt kulturlandskap där – även här – det gamla naturlandskapet är representerat av ett eller annat träd.
Koloniseringen under de förflutna tre till fyrahundra åren har satt även andra spår än de rent fysiska. Ursprungsfolk, fransmän, engelsmän, latinamerikaner och andra har lämnat sina spår i form av ortnamn. Vad sägs om Kawanee och Pontiac, vad sägs om Paris och Terre Haute, vad sägs om Oxford och Manchester eller Valparaiso, Peru och Lima? En salig blandning som bara kan uppstå i ett område där många stridiga viljor lägger grunden till ett fungerande samhälle. Tanken går hem till Sverige och vår långa obrutna ortnamnstradition.
När jag för väldigt länge sedan gick i gymnasiet framgick av läroboken i geografi att majs odlades i såväl Nordamerika som Europa. Skillnaden var bara att amerikanerna använde majsen till grisfoder, européerna till människoföda. Så är det måhända än idag, men det finns ett tillägg som heter etanol. I jakten på förnyelsebara drivmedel till våra törstiga bilar används en rad olika grödor, bland annat den amerikanska majsen. Som försvar för detta framhålls dels att en hel del etanoldrivna bilar rullar på kontinenten dels att bensinen innehåller tio procent etanol.
Vi såg överallt skördade majsfält. I den mån blasten stod kvar syntes mycket tydligt att den torra sommaren 2012 satt sina spår ute på åkrarna. Blasten var vissen och brunbränd. På de flesta åkrarna var den skördad och bortkörd. På vissa åkrar hade höstplöjningen kommit igång.
Vi nådde målet för vår resa tidigt på eftermiddagen. Bishop Hill, grundat av svenska emigranter på 1850-talet, ligger som en ö i jordbrukslandskapet. Så fort man kör bara några tiotal meter utanför samhället möter de vida fälten på nytt så långt ögat kan nå. Men här liksom i Indiana finns något annat som fångar ögat men som är en relativt ny företeelse i det gamla kulturlandskapet, nämligen vindkraftverken. De finns i stora parker och det är ingen idé att försöka räkna dem. Jag frammanade tanken på någon som levat här för tre hundra år sedan, placerade honom mitt ute på ett av majsfälten och frågade om han kände igen sig. Givetvis fick jag bara ett förvirrat ”nej här har jag aldrig varit förut” till svar.
Efter ett besök i Davenport och Augustana College invid Mississippi vände vi tillbaka till Fort Wayne. Vi valde en sydligare rutt, väg 24. Intrycket var detsamma här, det snarast accentuerades då vi visades ut på en omväg på grund av vägarbeten. Det som tillkom var en gigantisk byggnad för äggproduktion och några inhägnader med grisar, får och nötboskap. Ingenstans såg vi några människor med undantag av livet i småstäderna vi passerade och personer högt uppflugna på jordbruksmaskiner. Så egentligen är det nog sant att USA har samma befolkningstäthet som Sverige, lite drygt 25 individer per kvadratkilometer.
Lars Thor
Foto: Margareta Artéus Thor
Fort Wayne Indiana den 3 november 2012