På andra sidan havet

Slottet i huvudstaden hade flera höga torn. Om man stod i det högsta av dem och spejade ut över havet såg man ändå bara vatten. Inte minsta lilla ö fanns i sikte och än mindre såg man fastlandet på den andra sidan. Kungen stod ofta i det höga tornet och tittade ut över havet med undrande blick. Han visste att det bodde andra och främmande folk långt där borta, och han visste att de tidvis kunde vara fientligt sinnade. Ibland svor han högt över penningbristen som hindrade utrikeskammarherren att resa över havet för att ta reda på vad som hände hos de främmande folken och vad de tänkte om kungariket.

 

Någon enstaka gång kom handelsskepp från folken på andra sidan haven. Huvudstadens invånare strömmade till för att söka få en skymt av främlingarna och höra dem samtala på sitt obegripliga språk. De förde med sig dyrbara varor: tyger, glas och keramik. De hade också med sig vackra frukter som man annars inte kunde finna i huvudstaden. Alltsammans kördes iland och såldes till de rika invånarna, men till slottet fraktades aldrig någonting. Så snart skeppen tömts sattes seglen och färden gick tillbaka till främmande land. Någon gång hände det sig att någon av huvudstadens invånare med fingerspråk och gester frågade om det var möjligt att få följa med till de främmande länderna. Den som frågade fick dock bara en hånfull blick till svar. Och så seglade skeppet iväg.

 

Kungen grubblade mycket över folken på andra sidan haven han stod där uppe i det höga tornet. Vilka avsikter hade de? Ville de i första hand tjäna pengar genom att sälja sina varor eller kom de för att se om kungariket vore värt att erövra? Ibland hade man nämligen märkt att personer ur de främmande besättningarna dröjt sig kvar i gränderna och till och med gått in i ett eller annat hus. De hade också samlats framför slottet i små skaror, pekat och mätt avståndet mellan slottet och de byggnader som låg närmast. Men så fort någon person av betydenhet närmat sig hade främlingarna skingrats och gått tillbaka till sina skepp. Och eftersom ingen kunde tala deras språk, så var det heller ingen mening att fråga dem vad de höll på med.

 

En gång hände en sak som många funderade över länge. En besättningsman från ett främmande fartyg tog fram en strut av tyg, och i ett ögonblick då han trodde sig vara obevakad höll han upp struten mot vinden och lät den vaja muntert. Efter en stund tog besättningsmannen ner struten, tittade och kände i den och nickade belåtet. Sedan gick han tillbaka till hamnen och tog fram en annan strut. Den satte han på ett långt skaft och körde den fram och tillbaka i vattnet några gånger. När han sedan tog upp struten kände han i den och fick ett belåtet leende på läpparna. Med båda strutarna under armen gick han sedan ombord, och fartyget avseglade.

 

Efter många dagars seglats nådde det främmande fartyget sin egen hamn och mannen med strutarna steg iland. Han hade kommit till en mycket stor stad och han möttes av tungt beväpnade soldater, som eskorterade honom till ett mycket stort hus, som i sin tur var välbevakat och omgivet av många soldater. Där blev han genast insläppt. Det gick inte att ta miste på att ankomsten var väntad och väl förberedd.

 

Det främmande landet var stort, ja nästan ofattbart stort. Det bestod av en enda sammanhängande landsbygd med åkrar, ängar, betesmarker och de hus som människorna bodde i. Bar en enda stad fanns, och det var till den staden som mannen med strutarna kommit. Denna enda stad var stor, ja den var så stor att ingen enskild människa kunde lära sig att hitta överallt i den under sin livstid.

 

Det stora landet hade för mycket länge sedan haft många städer, men de hade alla ödelagts en efter en under en lång rad krig. Allteftersom städerna förstörts flyttade människorna till staden vid hamnen, och det var då fullt naturligt att den bara växte och växte. De styrande menade att det var praktiskt att ha de flesta människorna i landet på ett ställe, för då kunde man koncentrera alla verksamheter till en enda plats. Visserligen bodde en del människor kvar ute på landsbygden, men på det här sättet var det enklare att tala om för dem hur de skulle leva och bära sig åt i alla situationer.

 

Alla förstår nu att det stora landet var ett mycket rikt land, och det hade blivit rikt genom att det styrdes av ett fåtal viljestarka män i den stora staden. Det var de som insett fördelen med att samla alla till en enda plats och lära dem att lyda givna order. Minsta tendens till olydnad eller uppror slogs ner av den mycket välutrustade krigsmakten.

 

Nu var det så att de styrande i det stora landet ville utplåna all historia. Det fanns ingen anledning för någon att veta hur saker och ting hade varit förr. De styrande menade också att detta var ett bra och närmast genialt sätt att stärka ekonomin. All handel skulle blomstra om alla bodde på samma ställe utan att behöva bekymra sig om varifrån de egentligen härstammade. Därför hade de gett order om att alla de gamla städer som härjats genom krig skulle rivas och marken de legat plöjas upp och odlas med nyttiga grödor.

 

Ju mer man rev desto mer byggnadsrester och annan bråte fick man att ta hand om. Alltsammans tog mycket stor plats, och därför beslöt man att lägga avfallet i en enda stor hög invid kusten på behörigt avstånd från den stora staden.

 

Alltmedan ny mark plöjdes upp hittade man på redskap och enkla maskiner som underlättade arbetet. Detta ledde i sin tur till att de som inte längre behövdes i arbetet på landsbygden fick flytta till den stora staden. Där kunde de bli soldater eller leva ett behagligt liv i stor lättja. Ingen behövde arbeta om man inte ville göra det eftersom det odlades så mycket grödor att det räckte till alla.

 

På det här sättet höll man på i långa tider, och till slut hade alla historiska monument utplånats och resterna av dem körts till den stora högen vid kusten. Ingen hittade längre till platserna där de gamla städerna legat eftersom marken var plöjd och såg ut som all annan landsbygd runt omkring. De styrande var glada, för nu hade de stärkt ekonomin så mycket det var möjligt att stärka den.

 

Nu borde alla ha varit mycket lyckliga eftersom det fanns ett överflöd av mat, vilket i sin tur innebar att ingen behövde gå omkring hungrig. Men så enkelt var det trots allt inte, för i själva verket framställdes så mycket spannmål och andra grödor att det blev problem att förvara dem. Då befallde de styrande att överskottet skulle säljas till andra länder, men de fann snart att bara ett fåtal andra länder hade råd att betala för varorna.

 

I det här läget kom nästa befallning som innebar att invånarna i det stora landet skulle skaffa fler barn som kunde äta upp det stora överskottet. Emellertid insåg man rätt snart att det skulle ta mycket lång tid att skaffa så många barn som behövdes. Under tiden skulle det stora överskottet hinna täcka hela landet innan man hann äta upp det. Då fick en av de styrande, en man som allmänt ansågs vara fiffig, en bra idé: ”Låt oss använda överskottet till att föra krig med”, sade han.

 

Alla tekniskt kunniga män i den stora staden kallades in och beordrades att lägga pannorna i djupa veck. Deras uppgift var att fundera över frågan hur ett jordbruksöverskott skulle kunna förvandlas till krigsmateriel. Eftersom uppgiften var svårlöst tilläts de tekniskt kunniga männen att grubbla länge. Men så en dag började man få grepp om problemet, och en mycket märklig ritning med tillhörande bilagor presenterades för de styrande.

 

Enligt förslaget borde man bygga en kolossal ugn ute vid kusten på behörigt avstånd från den stora staden. Den skulle vara så stor att den kunde förbränna hundratals vagnslaster i timmen dygnet runt med spannmål och annat jordbruksöverskott. Den skulle förses med en skorsten så hög att dess översta del alltid skulle vara dold vid molnigt väder. På så sätt skulle röken aldrig kunna slå ned i det stora landet utan i stället föras till andra länder med de västvindar som alltid blåste.

 

De styrande jublade. Nu skulle man på ett enkelt sätt bli av med spannmålsöverskottet. Men efter en stund tystnade jublet sedan en av de styrande på ett närmast försynt sätt framfört synpunkten att detta knappast var något som kunde användas i krigiska sammanhang. ”Självklart är det så”, sade de tekniskt kunniga männen på en gång. ”Låt oss därför gå vidare i resonemangen”.

 

I ritningens alla bilagor fanns de förklaringar och tillägg som behövdes. Där hade man tänkt ett steg längre: Ugnen placeras nära den stora högen med byggnadsrester och annan bråte. Med en kvarn mal man ner alltsammans till ett fint pulver, som i sin tur blandas med spannmålsöverskottet. Blandningen körs sedan på vagnar till ugnsluckan på sätt som tidigare beskrivits. Vitsen med blandningen, menar de tekniskt kunniga männen, är att den åstadkommer giftig rök och stora sotflagor. Röken och partiklarna sprids sedan med vindarna till folken på andra sidan haven och förgiftar deras luft och dricksvatten. Småningom börjar alla må illa och söka efter orsaken till illamåendet. I det läget börjar alla skylla på varandra och till slut utbryter uppror. Då eldar man ännu kraftigare i den stora ugnen, vilket i sin tur leder till att folken på andra sidan haven mår ännu sämre. Till slut mår de så dåligt att det är lätt för folket i det stora landet att resa över haven och ta för sig allt man vill ha.

 

De styrande jublade igen. Den här gången hade alla förstått alltsammans, och de befallde att den stora ugnen genast skulle börja byggas. Detta ledde i sin tur till att alla arbetsföra män som inte var soldater och som tidigare levt ett lättjefullt liv nu fick inställa sig och börja arbeta. Den första åtgärd som vidtogs var att hugga ner skog och jämna till ett gigantiskt område nära den stora högen med byggnadsrester och annan bråte. Här skulle både ugnen och kvarnen få plats. Det skulle också finnas utrymme för ofantligt stora byggnader för förvaring av spannmål. Det var nämligen viktigt att spannmålen och andra grödor hölls torra, för annars skulle de inte kunna brinna.

 

Det stora arbetet tog vid, och det tog givetvis lång tid även om det fanns gott om folk som kunde arbeta. Allt fler sysselsattes med att köra sten, jord och murbruk i kärror. Småningom började saker och ting ta form, ugnen stod där med en bred uppfart framför sig, och skorstenen var så hög att de som arbetade högst där uppe knappast såg de människor som rörde sig nere på marken. Kvarnen provkördes med jämna mellanrum. Dess drivkraft var hästar, och hästarna var så många att de hade täckt soldaternas största övningsfält när de samlats ihop.

 

Så kom den stora dagen, den dag då alltsammans skulle provas. Enorma människomassor samlades. Ugnen tändes, och vagnarna med spannmål och finmalda byggnadsrester tippades ner i eldhavet. Tursamt nog var den stora dagen molnfri, varför de församlade människomassorna kunde se hur röken, svart och otäck, vällde ur skorstenen och fördes med vinden bort från det stora landet. Alla kände stundens allvar, för alla visste att nu hade det sista stora kriget börjat. Men det var ett krig utan svärd, det var ett krig som fördes på ett nytt och hittills okänt sätt.

 

När den stora ugnen eldats en tid inträdde två nya förhållanden i det stora landet. Det ena innebar att maten räckte precis åt alla eftersom spannmålöverskottet blev lågornas rov. Det andra betydde att ingen längre fick gå utan arbete. Det fanns ju inget överflöd längre, och förresten behövdes alla som tidigare fört ett lättjefullt liv ute vid ugnen. Soldaterna däremot kunde känna sig nöjda. De hade bara sina övningar att tänka på, och de slapp elda.

 

Det var i det här läget mannen med de båda strutarna skickats med ett handelsfartyg till andra sidan haven. Han var i själva verket en berömd vetenskapsman, och han var dessutom en av de tekniskt kunniga män som stått bakom idén med ugnen. Givetvis hade hans huvuduppdrag varit att undersöka om eldandet gett resultat. Och det hade det. När strutarna undersökts visade det sig att både luft och vatten i kungariket hade fått ordentligt med föroreningar i sig. När det budskapet nådde ut jublade alla i den stora staden.

 

Kungen stod där uppe i sitt torn i slottet i huvudstaden. Han stirrade ut över havet och ställde sig de frågor han alltid brukade ställa. Av någon outgrundlig anledning fick han då och då en känsla av vad saken gällde. Som alla förstått hade han all anledning att känna sig orolig.