(Fler tankar från 1970)
Vi lever i ett landskap som genom människans aktivitet ständigt formas och omformas. Människan har under ett 10.000-årigt agerande efter den senaste istiden omvandlat det ursprungliga naturlandskapet till ett kulturlandskap. Överallt i vår omgivning ser vi resultatet av den mänskliga aktiviteten. Omvandlingen har givetvis haft olika styrka inom olika områden, men man kan klart konstatera att större delen av Sverige idag är ett kulturlandskap.
Den 10.000-åriga omvandlingsprocessen har inte bara medfört ett successivt ianspråktagande av naturlandskapet för omvandling till kulturlandskap. Kulturlandskapet självt har aldrig varit statiskt, utan befolkningsökning, kulturella strömningar etc. har ständigt gett landskapets innehåll ny prägel eller ändrad funktion. Omvandlingen har varit starkast och skett i ett alltmer accelererande tempo under de senaste 150 åren.
Före 1800-talets början levde de allra flesta människorna direkt av jordbruket. Den under 1800-talet begynnande industrialiseringen förändrade med ens människans villkor. En stark befolkningsökning ledde till övertryck på landsbygden, och ett jordbruksproletariat av torpare och backstugusittare uppstod. Många valde att flytta till industrierna, vilket medförde att städer och tätorter växte snabbt. I all hast uppförda arbetarkvarter visade att även städerna kom att hysa ett proletariat. Säkerhetsventilen i det hela utgjordes av emigrationen, främst till Nordamerika.
Under 1900-talet har människans villkor ständigt förbättrats medan industrisamhället i alltmer accelererat tempo fortsatt sin omvandling av kulturlandskapet. Siffror talar härvid sitt tydliga språk. Å 1800 hade 90 % av Sveriges befolkning sin försörjning i jordbruket. I dag är motsvarande siffra inte ens 10 %. Vi har övergivit jordbruket och blivit stadsbor på en mycket kort tid.
Vad innebär då strukturomvandlingen i samhället för kulturlandskapet, och i vilken ställning hamnar kulturminnesvården? Vi har ovan berört det alltmer accelererade tempot i omvandlingen. Detta innebär att kulturlandskapet ställs inför en radikalare omvandling än någonsin tidigare. I och med att vi klumpar ihop oss i allt snabbare växande tätorter överges glesbygden och det jordbruk som inte längre är lönsamt. Expansionen i tätort och ödeläggelsen i glesbygd är egentligen två sidor av samma problem i ett kulturlandskap i snabb förvandling. I glesbygden lämnas stora delar mycket värdefullt kulturlandskap att förslummas, skog planteras på åkrarna, och betesmarken växer igen. Fornlämningar, som tidigare framträtt i ett öppet och hävdat landskap, kommer snart att döljas i djup skog. I tätorterna ställs krav på mark för exploatering. Bostäder måste byggas åt de människor som flyttar från glesbygden. Vägar, industrier, skolor måste anläggas. Exploateringen går i de flesta fall ut över gamla kulturlandskap, där man blir tvungen att undersöka och ta bort exempelvis fornlämningar. I andra fall kan kulturhistoriskt värdefulla företeelser inläggas i grönområden och på så sätt bevaras i intim kontakt med det nya kulturlandskapet runt omkring.
De kulturminnesvårdande organen, riksantikvarieämbetet, landsantikvarierna och ett flertal museer, har genom samhällets snabba utveckling alltmer kommit att direkt medverka i planeringen. Denna medverkan har hittills mestadels varit bunden till de expanderande tätorterna där det gällt att genom analyser av kulturlandskapets beståndsdelar prioritera områden och objekt som skall bevaras för framtiden. Därest bevarande av fornlämningar, byggnader m.m. ej är möjligt, genomförs dokumentation och undersökning före borttagandet.
För att kunna hävda kulturminnesvårdens anspråk blir det i framtiden nödvändigt för de kulturminnesvårdande organen att ännu starkare engagera sig i samhällsplaneringen och samhällsdebatten. Den fortsatta expansionen i tätorterna förutsätter att de kulturminnesvårdande organen kommer in i planeringen på ett så tidigt stadium som möjligt och medverkar till att leverera underlagsmaterial för en så allsidig bedömning som möjligt av planområdena.
Inom civildepartementet pågår f.n. förarbeten för en fysisk riksplan. Fram till 1971 avser man att inventera landets resurser samt de markanspråk som i framtiden kan komma att ställas av olika intressenter. Riksantikvarieämbetet deltar genom landsantikvarierna och museerna i Stockholm och Göteborg i denna verksamhet. Syftet är att göra ett restriktivt urval av landets mest betydelsefulla objekt, miljöer och områden för att därmed klargöra vilka områden som ur kulturminnesvårdens synpunkt är nödvändiga att bevara för framtiden. Man får dock komma ihåg att det urval som nu göres ingalunda är slutgiltigt. Man måste ha möjlighet att ständigt ändra sig i det urval, som kanske på 1980-talet leder fram till ett mer slutligt ställningstagande i en samlad fysisk riksplan.
Medverkan i den fysiska riksplaneringen är mycket betydelsefull för de kulturminnesvårdande organen. Medverkan kommer att leda vidare in i olika plansammanhang och göra kulturminnesvårdens medverkan i såväl översiktlig som detaljplanering än mer självklar än den är idag.
Ödeläggelsen i glesbygd såväl som expansionen i tätort måste bevakas ur kulturminnesvårdens synpunkt vid planläggning. Att arbetet i expanderande områden ligger väl framme har redan belysts, men vad skall man göra med glesbygden, där kulturhistoriska miljöer av hög dignitet håller på att förlora sin ursprungliga prägel. Att begära ett fortsatt upprätthållande av kulturlandskapet i avfolkningsbygder är givetvis svårt, särskilt om det måste ske på konstlad väg. Man kan härvid på sin höjd utvälja ett antal för olika kulturepoker representativa områden över vilka bevaringsplaner får lov att upprättas. Å andra sidan kan den ständigt ökande fritiden hjälpa till att hålla delar av kulturlandskapet i hävd. Övergivna lantställen är redan på många håll begärliga fritidshus.
Det finns inom kulturminnesvårdens område en mängd miljömässiga värden att slå vakt om. Härvid gäller att dels se till att olika objekts vetenskapliga värde upprätthålls men också att ur en rent social synpunkt bevara objekt, miljöer och landskapsavsnitt som delar i människans invanda omgivning. Det är väsentligt att värdefulla äldre miljöer bevaras. De får människan att mera ”känna sig hemma” och förstå den kulturutveckling som lett fram till dagens samhälle.
Kulturminnesvården arbetar med ett mycket stort material. Den arbetar med hela kulturlandskapet, där de olika komponenterna måste bedömas både som enstaka företeelser och i den omgivning där de genetiskt hör hemma. Att skapa enhetliga regler för bedömning av värdet hos de äldre beståndsdelarna i det äldre kulturlandskapet är därför ett mål att eftersträva.
Lars Thor
Ursprunglig publicering i FYND nr 6 1970. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening. Göteborgs arkeologiska museum.
12 apr 2012
Kulturlandskapet
(Fler tankar från 1970)
Vi lever i ett landskap som genom människans aktivitet ständigt formas och omformas. Människan har under ett 10.000-årigt agerande efter den senaste istiden omvandlat det ursprungliga naturlandskapet till ett kulturlandskap. Överallt i vår omgivning ser vi resultatet av den mänskliga aktiviteten. Omvandlingen har givetvis haft olika styrka inom olika områden, men man kan klart konstatera att större delen av Sverige idag är ett kulturlandskap.
Den 10.000-åriga omvandlingsprocessen har inte bara medfört ett successivt ianspråktagande av naturlandskapet för omvandling till kulturlandskap. Kulturlandskapet självt har aldrig varit statiskt, utan befolkningsökning, kulturella strömningar etc. har ständigt gett landskapets innehåll ny prägel eller ändrad funktion. Omvandlingen har varit starkast och skett i ett alltmer accelererande tempo under de senaste 150 åren.
Före 1800-talets början levde de allra flesta människorna direkt av jordbruket. Den under 1800-talet begynnande industrialiseringen förändrade med ens människans villkor. En stark befolkningsökning ledde till övertryck på landsbygden, och ett jordbruksproletariat av torpare och backstugusittare uppstod. Många valde att flytta till industrierna, vilket medförde att städer och tätorter växte snabbt. I all hast uppförda arbetarkvarter visade att även städerna kom att hysa ett proletariat. Säkerhetsventilen i det hela utgjordes av emigrationen, främst till Nordamerika.
Under 1900-talet har människans villkor ständigt förbättrats medan industrisamhället i alltmer accelererat tempo fortsatt sin omvandling av kulturlandskapet. Siffror talar härvid sitt tydliga språk. Å 1800 hade 90 % av Sveriges befolkning sin försörjning i jordbruket. I dag är motsvarande siffra inte ens 10 %. Vi har övergivit jordbruket och blivit stadsbor på en mycket kort tid.
Vad innebär då strukturomvandlingen i samhället för kulturlandskapet, och i vilken ställning hamnar kulturminnesvården? Vi har ovan berört det alltmer accelererade tempot i omvandlingen. Detta innebär att kulturlandskapet ställs inför en radikalare omvandling än någonsin tidigare. I och med att vi klumpar ihop oss i allt snabbare växande tätorter överges glesbygden och det jordbruk som inte längre är lönsamt. Expansionen i tätort och ödeläggelsen i glesbygd är egentligen två sidor av samma problem i ett kulturlandskap i snabb förvandling. I glesbygden lämnas stora delar mycket värdefullt kulturlandskap att förslummas, skog planteras på åkrarna, och betesmarken växer igen. Fornlämningar, som tidigare framträtt i ett öppet och hävdat landskap, kommer snart att döljas i djup skog. I tätorterna ställs krav på mark för exploatering. Bostäder måste byggas åt de människor som flyttar från glesbygden. Vägar, industrier, skolor måste anläggas. Exploateringen går i de flesta fall ut över gamla kulturlandskap, där man blir tvungen att undersöka och ta bort exempelvis fornlämningar. I andra fall kan kulturhistoriskt värdefulla företeelser inläggas i grönområden och på så sätt bevaras i intim kontakt med det nya kulturlandskapet runt omkring.
De kulturminnesvårdande organen, riksantikvarieämbetet, landsantikvarierna och ett flertal museer, har genom samhällets snabba utveckling alltmer kommit att direkt medverka i planeringen. Denna medverkan har hittills mestadels varit bunden till de expanderande tätorterna där det gällt att genom analyser av kulturlandskapets beståndsdelar prioritera områden och objekt som skall bevaras för framtiden. Därest bevarande av fornlämningar, byggnader m.m. ej är möjligt, genomförs dokumentation och undersökning före borttagandet.
För att kunna hävda kulturminnesvårdens anspråk blir det i framtiden nödvändigt för de kulturminnesvårdande organen att ännu starkare engagera sig i samhällsplaneringen och samhällsdebatten. Den fortsatta expansionen i tätorterna förutsätter att de kulturminnesvårdande organen kommer in i planeringen på ett så tidigt stadium som möjligt och medverkar till att leverera underlagsmaterial för en så allsidig bedömning som möjligt av planområdena.
Inom civildepartementet pågår f.n. förarbeten för en fysisk riksplan. Fram till 1971 avser man att inventera landets resurser samt de markanspråk som i framtiden kan komma att ställas av olika intressenter. Riksantikvarieämbetet deltar genom landsantikvarierna och museerna i Stockholm och Göteborg i denna verksamhet. Syftet är att göra ett restriktivt urval av landets mest betydelsefulla objekt, miljöer och områden för att därmed klargöra vilka områden som ur kulturminnesvårdens synpunkt är nödvändiga att bevara för framtiden. Man får dock komma ihåg att det urval som nu göres ingalunda är slutgiltigt. Man måste ha möjlighet att ständigt ändra sig i det urval, som kanske på 1980-talet leder fram till ett mer slutligt ställningstagande i en samlad fysisk riksplan.
Medverkan i den fysiska riksplaneringen är mycket betydelsefull för de kulturminnesvårdande organen. Medverkan kommer att leda vidare in i olika plansammanhang och göra kulturminnesvårdens medverkan i såväl översiktlig som detaljplanering än mer självklar än den är idag.
Ödeläggelsen i glesbygd såväl som expansionen i tätort måste bevakas ur kulturminnesvårdens synpunkt vid planläggning. Att arbetet i expanderande områden ligger väl framme har redan belysts, men vad skall man göra med glesbygden, där kulturhistoriska miljöer av hög dignitet håller på att förlora sin ursprungliga prägel. Att begära ett fortsatt upprätthållande av kulturlandskapet i avfolkningsbygder är givetvis svårt, särskilt om det måste ske på konstlad väg. Man kan härvid på sin höjd utvälja ett antal för olika kulturepoker representativa områden över vilka bevaringsplaner får lov att upprättas. Å andra sidan kan den ständigt ökande fritiden hjälpa till att hålla delar av kulturlandskapet i hävd. Övergivna lantställen är redan på många håll begärliga fritidshus.
Det finns inom kulturminnesvårdens område en mängd miljömässiga värden att slå vakt om. Härvid gäller att dels se till att olika objekts vetenskapliga värde upprätthålls men också att ur en rent social synpunkt bevara objekt, miljöer och landskapsavsnitt som delar i människans invanda omgivning. Det är väsentligt att värdefulla äldre miljöer bevaras. De får människan att mera ”känna sig hemma” och förstå den kulturutveckling som lett fram till dagens samhälle.
Kulturminnesvården arbetar med ett mycket stort material. Den arbetar med hela kulturlandskapet, där de olika komponenterna måste bedömas både som enstaka företeelser och i den omgivning där de genetiskt hör hemma. Att skapa enhetliga regler för bedömning av värdet hos de äldre beståndsdelarna i det äldre kulturlandskapet är därför ett mål att eftersträva.
Lars Thor
Ursprunglig publicering i FYND nr 6 1970. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening. Göteborgs arkeologiska museum.