2 nov 2012
Tio tusen år
Tisdagen den 16 oktober 2012 tillbringade jag och Margareta på Field Museum i Chicago. Jag har varit där förut men finner varje gång nya infallsvinklar. Field är ett gigantiskt naturhistoriskt museum med starka etnografiska och kulturhistoriska inslag. Det grundades i det avlutande 1800-talet och flyttade in i nuvarande byggnad ute vid museum campus på 1930-talet.
Det var ett par nya utställningar med tillhörande illustrationer som jag fäste mig vid den här gången. Den ena handlar om det som hänt efter den senaste istiden. Den gamla frågan om den första koloniseringen av den amerikanska kontinenten bildar utgångspunkt med teorin om hur de första människorna vandrade in från Ryssland via den landbrygga som fanns. En fråga som man inte ställer vare sig här eller hemma hos oss är om människan fanns på den amerikanska respektive europeiska kontinenten redan under den senaste mellanistiden. Rent teoretiskt kan det ha varit så även om spåren ännu inte dykt upp genom arkeologernas verktyg.
Alla vet att det är ungefär tiotusen år sedan isen drog sig undan från norra halvklotet med växter, djur och människor i hasorna. Invandrarna mötte ett jungfruligt och totalt opåverkat naturlandskap. Under de första femtusen åren – ungefär halvtid till våra dagar – hände inte så mycket. De fåtaliga människorna levde av det som naturen erbjöd. De hade troligen inga andra bekymmer än att äta sig mätta. Och det tog oftast inte så lång tid enligt den filosofi som utställningen förmedlar. Tvärtom kunde ”arbetsdagen” inskränka sig till ett par timmar.
Annat blev det när jordbruket introducerades. Det var en företeelse som skedde ungefär samtidigt i Amerika och Europa. Människans tillvaro förändrades på ett radikalt sätt så tillvida att man nu fick ökade bekymmer med att sköta egendom och producera mat som kunde förvaras under en längre tid. Människan blev bofast, började hävda revir och lade grunden till den sortens osämja som brukar kallas krig. Arbetsdagen blev förvisso betydligt längre än under den goda tiden med enbart jakt och fiske. Utställningen hävdar även att man måste skaffa sig så många barn som möjligt för att få god tillgång till arbetskraft.
Jordens befolkning ökade mycket långsamt vid den här tiden, men den ökade tillräckligt snabbt för att konkurrensen om den föda som producerades började bli en realitet. Med allt fler människor per ytenhet blev naturligtvis det gamla samlar- jakt- och fångstsamhället en olöslig ekvation. Begrepp som nödår och svält hade säkert kunnat myntas långt innan skriftliga källor började förmedla den kunskapen. Med all säkerhet återstår många frågetecken som aldrig kommer att kunna rätas ut.
Dock är en sak säker: människan som art överlevde alla konflikter och krig. Samtidigt skaffade hon sig nya resurser för framställning av all den föda som dagens sju miljarder människor konsumerar. Men man skall ha klart för sig att den verkliga befolkningsexplosionen skett under de senaste dryga tvåhundra åren, det vill säga under den tid industrisamhället byggts upp. Med geologiska mått är den tiden mycket kortare än den minsta fis i rymden.
Jag har promenerat i Chicago, jag har promenerat i New York och ett antal andra amerikanska städer. Varje gång har jag tänkt hur det skulle vara att ställa tillbaka klockan och uppleva det jungfruliga landskap som fanns. I fallet Chicago rör det sig om mindre än tvåhundra år sedan ursprungsbefolkningen indianerna levde vid Chicagoflodens mynning i Lake Michigan. Lägg på ytterligare ett par århundraden bakåt och framkalla synen av Hudsonfloden och andra landmärken som mötte förvånade besökare från Europa. Var de mer förvånade över stillheten än vi är över det trafikkaos som råder idag? Bedöm själv!
Lars Thor
Fort Wayne Indiana den 31 oktober 2012
5 mar 2013
Lake Michigan
Det är närmare mitten av november 2012. Presidentvalet i USA är över. Barack Obama är återvald som president för ytterligare fyra år. Den civiliserade världen drar en suck av lättnad.
Man kan tycka att den här betraktelsen kommer lite sent för att spegla det politiska livet i USA, och det är sant. Men vad som just nu sker i mitt huvud är en uppstädning av en mängd intryck från vår vistelse i fem delstater i den amerikanska mellanvästern under några hektiska veckor.
Hyrbilen tar oss denna gång från Fort Wayne till norra Indiana, där vi passerar en av amish-folkets huvudorter, Shipshewana. Vidare norrut och in nästa delstat, Michigan. Längs stora vägar och små, mindre trafikerade, vägar tar vi oss ett tjugotal svenska mil upp till de båda städerna Holland och Zeeland, där möbeltillverkningen i form av varumärket Henry Miller firat stora triumfer. Fulla av beundran över vad man kan åstadkomma med design vänder vi bilen söderut och kör längs interstate 196. Målet för dagens etapp är den lilla staden South Haven, belägen nära den östra stranden av Lake Michigan.
Som bekant är de stora sjöarna längs gränsen mellan USA och Kanada fem till antalet: Superior, Michigan, Huron, Eire och Ontario. Mellan de två senare finns Niagarafallen, som bäst avnjuts från den kanadensiska sidan medan vattnet småningom skickas vidare genom St. Lawrence-floden och ut i Atlanten. Ett skådespel vi haft förmånen att få uppleva ett par gånger vid tidigare besök.
Nära South Haven viker vi av från motorvägen och kör ner mot Lake Michigan. Vi finner en väg som går längs stranden eller rättare sagt längs en rad bebyggda tomter som skärmar av besökaren från sjön. Kilometer efter kilometer. Vi blir alltmer fascinerade av den privatisering som skett av stränderna längs sjön. Efter mycket sökande kommer vi till en lucka där det är tillåtet att längs en trappa gå ner till vattnet. I båda ändarna av den smala remsan finns skyltar som påpekar att här råder privat egendom. Efter att ha njutit av det skummande innanhavet går vi tillbaka till bilen. Parkeringsplatsen rymmer högst tio fordon. Jag undrar i mitt stilla sinne hur här ser ut en solig sommardag då måhända ett stort antal turister önskar ta sig ned till Lake Michigans närmast oändliga sandstrand.
Tro nu för all del inte att jag lägger några politiska aspekter på det här med privatiseringen av stränderna. Nej, jag vill bara göra en jämförelse med de svenska förhållandena. Själv har jag den stora förmånen att bo i ett hus på sjötomt. Men jag har inga grannar, bara en massa snåriga stränder som det är svårt att ta sig ner till. Ändå har den svenska lagstiftningen på envist sätt hävdat strandskyddet, vilket i sin tur innebär att man i princip inte kan bygga vid en sjökant längs de tusentals sjöar som vi ändå har i vårt land. Snacka om skillnad mellan den amerikanska och den svenska uppfattningen: den totala privatiseringen jämförd med vår egen allemansrätt.
Vi kör vidare längs den avskärmade stranden och finner att många hus är till salu. Olika mäklare för fram sitt budskap i form av utplacerade skyltar. Vi stannar till vid ett stort hus av gedigen sydstatskaraktär, förfallet och spöklikt, men beläget på en stor sjötomt. Vi slår upp mäklarens hemsida på Margaretas iPhone och letar oss fram till objektet ifråga. Priset är en miljon dollar, det vill säga i den stundens penningvärde ungefär sex och en halv miljon svenska kronor. Vi startar bilen och kör vidare medan jag muttrar något om att priset är grymt med tanke på renoveringsbehovet. I skymningen når vi hotellet i South Haven, där vi tillbringar kvällen framför teven och den eftervalsdebatt som sänds i ett flertal kanaler.
Någonstans har jag hört eller läst att Jan Troell inte kunde filma några sjöscener till sina utvandrarfilmer i USA. I stället fick han använda Ringsjön i Skåne. Jag förstår, det går inte att ta sig ner till några sjöar i den här delen av den stora kontinenten. Och om man lyckas med det återstår ofta en utsikt som präglas av det moderna samhällets olika attribut av exempelvis teveantenner.
För så där femton år sedan hade jag förmånen att följa med på en resa genom Indiana via St. Louis vid Mississippi till en bra bit in i delstaten Missouri. Där landade vi i ett landskap som för svenska förhållanden ter sig helt främmande. En biflod till floden Missouri är uppdämd på en sträcka av ett antal svenska mil för att skapa den damm som behövs för en massa vattenkraft. Resultatet är en serie sjöar som kallas ”The finger lakes”. De är djupa, inte särskilt fiskrika men ett paradis för de båtägare som tycker om att köra fort.
Målet för vår resa var en släkting som bodde på en av de många tomterna runt det stora sjölandskapet. Och saken är den att om vi inte haft tillträde till den här tomten eller någon annan skulle vi inte ha haft en chans att komma ner till vattnet. Här liksom vid Lake Michigan kan man tala om det närmast hundraprocentiga utnyttjandet av sjöarnas stränder. Hur stor motsvarande siffra är i Sverige vet jag inte, men den torde vara bara en liten bråkdel av den amerikanska.
Jag tror på den svenska traditionen att låta så många som möjligt njuta av sjöar och vattendrag utan att mötas av en massa påbuds- eller förbudsskyltar. Vi känner till våra rättigheter och våra skyldigheter när vi genom snårskogar eller igenvuxna stigar tar oss fram till en sjökant för att ta del av medhavd matsäck och en stilla solnedgång. Vi ser ut över vattenytor, skådar måhända ett eller annat hus på den andra sidan. Men vi kan också bege oss till sjöar där varken byggnader, vägar eller något annat modernt mänskligt påfund stör vår blick. Jag tror att vi skall vara mycket rädda om detta.
Lars Thor
Foto: Margareta Artéus Thor som hälsar att bilderna talar för sig själva.