Resan slutar som sig bör i socknens centrum, Älghult. Har finns en del sevärdheter att dela med sig till besökaren. Illustrationerna visar två av dem, nämligen kyrkan med den gamla kyrkplatsen i förgrunden och Hältekärrstugan i hembygdsparken.
Framvuxen ur byarna
Den mycket stora Älghult socken uppvisar en centralort med medeltida anor. Här finns inga kända fasta fornlämningar och socknen gränsar till Fagerhult socken i folklandet Handbörd. Den nuvarande tätorten Älghult är framvuxen ur byarna Älghult, Brändebol och Kulla, alla belagda i jordeboken från 1545. De skrivs där ”Ellehwltth”, ”Brendeboll” och ”Kwlla” och innehöll då sammanlagt fem gårdar av olika skattenaturer. Det äldsta belägget gäller Älghult, där Peter Öjarsson (Bonde) byter till sig en gård 1304. Brändebol omnämns vid ett par tillfällen på 1400-talet.
Älghult är en naturlig sockenbildning där kyrkan placerats mitt i ett stort omland. Den nuvarande kyrkan uppfördes i nyklassicistisk stil 1805–06. Den ersatte en på den andra sidan vägen belägen medeltida träkyrka, vars sakristia i sten ännu är bevarad. Enligt traditionen skall virket från den gamla kyrkan ha sålts på auktion och kommit att ingå i den så kallade gästvillan eller bruksherrgården vid Orrefors glasbruk.
Kyrkmiljön i Älghult är väl bevarad. Prästgård och tiondebod härstammar från 1700-talet, prästgården är påbyggd under tidigt 1800-tal. Församlingshemmet var ursprungligen gästgivargård i Norramåla och flyttades till nuvarande plats 1958. Den försågs senare med en tillbyggnad. I miljön ingår också Christinagården eller före detta kyrkskolan samt renoverade kyrkstallar. Den nuvarande skolans äldsta byggnad är uppförd 1948.
Servisglas, främst för restauranger
En av anledningarna till att Älghult växte ut till nuvarande struktur är järnvägen som öppnades 1922 och året därpå fick en fortsättning till Fröseke. Den lades ner 1963. Järnvägen förde med sig de vanliga centralortsfunktionerna som affärer, bank och ny bebyggelse. Den underlättade också grundandet av Älghults glasbruk 1933. Här kom man småningom att specialisera sig på framställning av servisglas, främst för restauranger, ett kännetecken som varade ända till nedläggningen i början av 2000-talet. Ytterligare ett glasbruk, Kulla, grundades 1936 men lades ner redan efter tre år.
Nära skolan och i riktning mot Åseda finns hembygdgården, anlagd på 1930-talet. Den har ett stort antal ditflyttade byggnader, bland annat en ryggåsstuga från Flöxhult, en handelsbod från Älghult och en mangårdsbyggnad från Hältekärr. En särskild museibyggnad uppfördes på 1990-talet. Där visas mycket av hembygdsgårdens rika samlingar, allmogeredskap, textilier och glas och verktyg från socknens samtliga glasbruk. Längs vägen mot Åseda återfinns Verdandiparken, som började anläggas 1928. Vad gäller hembygdsföreningen skall omnämnas att den under flera årtionden publicerat en omfattande årsbok, nämligen Älghultskrönikan.
/Lars Thor
28 feb 2018
Älghult
Resan slutar som sig bör i socknens centrum, Älghult. Har finns en del sevärdheter att dela med sig till besökaren. Illustrationerna visar två av dem, nämligen kyrkan med den gamla kyrkplatsen i förgrunden och Hältekärrstugan i hembygdsparken.
Framvuxen ur byarna
Den mycket stora Älghult socken uppvisar en centralort med medeltida anor. Här finns inga kända fasta fornlämningar och socknen gränsar till Fagerhult socken i folklandet Handbörd. Den nuvarande tätorten Älghult är framvuxen ur byarna Älghult, Brändebol och Kulla, alla belagda i jordeboken från 1545. De skrivs där ”Ellehwltth”, ”Brendeboll” och ”Kwlla” och innehöll då sammanlagt fem gårdar av olika skattenaturer. Det äldsta belägget gäller Älghult, där Peter Öjarsson (Bonde) byter till sig en gård 1304. Brändebol omnämns vid ett par tillfällen på 1400-talet.
Älghult är en naturlig sockenbildning där kyrkan placerats mitt i ett stort omland. Den nuvarande kyrkan uppfördes i nyklassicistisk stil 1805–06. Den ersatte en på den andra sidan vägen belägen medeltida träkyrka, vars sakristia i sten ännu är bevarad. Enligt traditionen skall virket från den gamla kyrkan ha sålts på auktion och kommit att ingå i den så kallade gästvillan eller bruksherrgården vid Orrefors glasbruk.
Kyrkmiljön i Älghult är väl bevarad. Prästgård och tiondebod härstammar från 1700-talet, prästgården är påbyggd under tidigt 1800-tal. Församlingshemmet var ursprungligen gästgivargård i Norramåla och flyttades till nuvarande plats 1958. Den försågs senare med en tillbyggnad. I miljön ingår också Christinagården eller före detta kyrkskolan samt renoverade kyrkstallar. Den nuvarande skolans äldsta byggnad är uppförd 1948.
Servisglas, främst för restauranger
En av anledningarna till att Älghult växte ut till nuvarande struktur är järnvägen som öppnades 1922 och året därpå fick en fortsättning till Fröseke. Den lades ner 1963. Järnvägen förde med sig de vanliga centralortsfunktionerna som affärer, bank och ny bebyggelse. Den underlättade också grundandet av Älghults glasbruk 1933. Här kom man småningom att specialisera sig på framställning av servisglas, främst för restauranger, ett kännetecken som varade ända till nedläggningen i början av 2000-talet. Ytterligare ett glasbruk, Kulla, grundades 1936 men lades ner redan efter tre år.
Nära skolan och i riktning mot Åseda finns hembygdgården, anlagd på 1930-talet. Den har ett stort antal ditflyttade byggnader, bland annat en ryggåsstuga från Flöxhult, en handelsbod från Älghult och en mangårdsbyggnad från Hältekärr. En särskild museibyggnad uppfördes på 1990-talet. Där visas mycket av hembygdsgårdens rika samlingar, allmogeredskap, textilier och glas och verktyg från socknens samtliga glasbruk. Längs vägen mot Åseda återfinns Verdandiparken, som började anläggas 1928. Vad gäller hembygdsföreningen skall omnämnas att den under flera årtionden publicerat en omfattande årsbok, nämligen Älghultskrönikan.
/Lars Thor