J.O Hagström

Före människan

Vinter. Mycket snö. Pulkabacke med mängder av glada barn. Det är visserligen gott om träd, men skickliga åkare undviker hinder. Längst ned finns en stor öppen plan, där alla utan svårighet stannar. Och så upp igen, skratten ekar, illa kramade snöbollar viner förbi röda ansikten.

 

Under snön finns moränen, och den har beståndsdelar av många dimensioner. Stora runda stenar, små runda stenar och gruskorn bildar i en salig blandning den rullstensås som är barnens favoritlekplats. Den löper i nord-sydlig riktning, och de flesta av oss känner till hur den bildades.

 

Den senaste istiden slutade för så där 10.000 år sedan. Det mer än kilometertjocka istäcket hade tryckt ner landet, och stora delar av våra kustlandskap låg under vatten. Med ett säkerligen präktigt dån sökte sig smältvattnet genom tunnlar och förde med sig allt löst, stora block såväl som finfördelade små korn.

 

Rullstensåsen tillkom genom krafter, vars styrka vi ej kan föreställa oss. De mäktiga formationerna bildades såväl djupt under vattenytan som i högre partier. Sedan isen försvunnit skvalpade kustvågorna mot stränder som nu ligger långt från vatten och bitvis gömda i djupa skogen. Det är inte alltid lätt att hitta ”högsta kustlinjen”, men med hjälp av kartor och geologiska data lyckas man. I våra egna trakter ovanför gamla strandlinjer är moränerna ofta storblockiga, eftersom materialet till stor del varit infruset i isen och så att säga blivit liggande vid avsmältningen.

 

Träd och växter följde snart nog den vikande isen i hälarna, men allting växte inte överallt. Lite varstans växte inget alls. Berghällar och stora stenar fångade förr människornas fantasi, och många var de sägner som berättade hur jättar i vredesmod kastat stora stenar som hamnat på de mest omotiverade ställen. Stenarnas storlek varierar men vi finner dem idag som enorma monument inne i skogen lika väl som på delar av den åker bonden sökt befria från sten.

 

Men isen lämnade inte bara lager på lager, den grävde sig också djupt ned. Och när den smälte blev det hål med vatten, förlåt, fördjupade arealer, som vi kallar sjöar. Och många av dem var till en början stora och mäktiga, men de blev i en del fall mindre när alla händelser var över. Tappningskatastrofer inträffade, och vatten rann bort på annat håll. Men till slut var allt stabiliserat, och åar och vattendrag utbildades i ett slutligt system avsett att föra regn och smältvatten till kusterna.

 

Det finns så mycket att säga om det som var före människan, men låt oss inte dröja för länge, låt kanske i stället rullstensåsen stå för allt annat som borde antecknas och skildras. För rullstensåsen är något av symbol för förgänglighet och levnadsvillkor av idag. Barnen i pulkabacken slutar skrattande sin magpirrande färd på en slät plan, vilken i sin tur är resultatet av grävskopornas arbete. Nästa år kanske lekplatsen är borta, för grustäkten går vidare. Vad isen skapade under långa tider blir till rov under korta dagar.

 

Människan före historien

De kom söderifrån i den vikande isens spår, för oss namnlösa men ändå våra förfäder. De var jägare och fiskare och hade en livsföring som vi varken kan föreställa oss eller klara. Vintrarna bjöd på kyla och umbäranden, somrarna på återhämtning och läkning. Medellivslängden var låg, kanske blev de äldsta 40 år.

 

De går bortom våra 1000 år, de är ej gripbara, men de har ändå lämnat spår. Boplatser och gravar finns, och mer är att upptäcka. Redskapen var enkla. De var gjorda av sten och trä. Flintan gav knivar, pilspetsar och skrapor, träet gav resten. Vi kallar epoken stenålder, och den fanns för så där en så där en 8000 år sedan.

 

Jägaren var nomad, han sökte ständigt de fångstplatser som gav god bärgning. Vattendragen var givetvis viktiga både som transportleder och fiskleverantörer. I skogarna fanns viltet, som drevs eller sköts ihjäl. Människan var ett med naturen, en tillvaro på gott och ont. Svek fångsten, så hotade döden. Var fångsten god, så levde man vidare.

 

1000 år följde 1000, och livsföringen växlade föga. Traditioner ärvdes men förändrades knappast genom generationerna. Människan lärde men förmådde ej utveckla. Kampen för tillvaron tillät kanske varken spekulation eller experiment. Begreppet söka var ej uppfunnet, innovation var en term som definitivt tillhörde kommande generationer.

 

Detta är att vara elak, för visst skedde förändringar, men mätt med våra dagars mått skedde allting mycket långsamt, liksom i ultrarapid. Stenåldern genomgick flera faser med fortsatt kolonisation. Småningom dök metallerna upp, först bronsen och så järnet. Men vi skall inte inbilla oss att metallerna revolutionerade livsföringen. De var säkert mycket dyra och användes därför bara till smycken och mer exklusiva vapen. Stenen och träet förblev mycket länge de viktigaste materialen för de vardagliga tingen.

 

Men någon gång, kanske redan under årtusendena för Kristus, hände något som på sikt revolutionerade hela livsföringen. Åkerbruket infördes. Enkla svedjor, där säden såddes direkt i den omblandade, bara lätt uppluckrade jorden, kom att komplettera de gamla näringarna. Förmodligen följde boskapen tätt efter. Den krävde vinterfoder, och sådant fick man från ängen. Den nya livsformen gjorde människan bofast. Hon sökte plats för tomt med bostadshus och fähus. Svedjorna ersattes med permanent åker. Men det skulle ännu dröja innan jakten och fisket förlorade sin roll som huvudnäringar.

 

Vi vet mer om de döda än om de levande, för det är gravarna som berättar mer än boplatserna och fångstmarkerna. Men det är genom de döda vi tränger in i de levandes vardag, eftersom gravgodset är sådant man fick med sig för fortsatt tillvaro på den andra sidan. Flintredskap, lerkärl och metallförmål ger arkeologerna kunskap och möjlighet att skriva förhistoria. Men också gravkonstruktioner är viktiga. På senare år har man dessutom börjat fästa allt större vikt vid gravplatsernas belägenhet i landskapet och deras relation till de levandes boplats eller bytomt.

 

Vi får betänka att förhistorien utgör 9/10 av de 10.000 isfria åren. Ändå har epoken, rent kvantitativt, lämnat det minsta antalet spår i kulturlandskapet. Däremot är det inget fel på kvaliteten. Se på hällkistorna i Göteryd, se på rösena i Växjötrakten, se på höggravfälten i Lagadalen. Allt vittnande om en imponerande kultur under flera årtusenden. Men varför finns då bara gravarna kvar? Svaret är enkelt: Det finns andra rester, men de är svårtolkade för den oinvigde. Men resterna låter ändå ana vad som förevarit. Boplatser, odlingar och bytomter har i ett fåtal fall undgått en mångfald av senare generationers omstöpande företag. I själva verket är det så att ju längre bort vi kommer från vår egen tid, desto färre spår har de olika epokerna lämnat kvar i ett kulturlandskap i ständig och allt snabbare omvandling. Ett klart undantag finns dock, nämligen de förhistoriska gravarna. De har i förvånande stor utsträckning klarat sig tack vare att de legat på impediment och att de av en ny religion visats hänsyn. Numera skyddas de genom fornminneslagen.

 

Gravarna ligger bortom våra 1000 år, men de är ändå viktiga för tolkningen av hela kulturlandskapsutvecklingen. Utan dem kan vi omöjligt förstå hur senare epoker förändrat och givit form. Det är därför de måste komma med och kanske småningom bilda länk mellan då och nu.

 

Historien skildrar människan

Det står en runsten invid en väg. Slingorna med tecken är vackert imålade med röd färg. Texten berättar att en man avlidit i främmande land och att någon rest stenen till hans åminnelse. Avslutningen lyder: ”Gud hjälpe hans själ”. En rostfri skylt uppsatt av sena tiders barn tolkar texten för oss som inte kan läsa runor.

 

Stenen skiljer historien från förhistorien. Den är symbol för de första skriftliga dokumenten, men den används också av arkeologerna för att ge vittnesbörd om vikingatiden. Den är brytningen mellan gammalt och nytt, brytningen mellan trägudarnas och kristendomens tid. Stenen restes före år 1000 e.Kr. Den restes innan kyrkan byggdes men efter det att den nya religionen kommit. Runslingan är inkörsporten till våra 1000 år.

 

Mannen som högg runorna bodde i bygd. Vi kallar honom kanske viking, men han var bonde. Utanför sitt revir hade han skogen, som gav jaktbyte. Men söner och sonsöner fick inte sitt givna livsmönster i den gamla, av fäderna etablerade bygden. Bilden av fornlämningarnas utbredning visar klart vilka trakter som var befolkade när kristendomen bröt in och vilka som fortfarande var jungfrulig mark. Vi står i själva verket inför ett ögonblicksfoto av en brytningstid.

 

Låt oss göra ett hopp, ett långt hopp mer än femhundra år fram i tiden. En adelsman hade befriat Sverige från danskt välde, och han var beredd att införa ordning och reda. Han kallades Gustav Vasa, och det sägs att hans dåliga humör på äldre dagar berodde på tandvärk. Det finns flera tvivelaktiga skildringar av de äventyr han upplevat. Men ett är säkert, han genomförde en ny och landsomfattande jordebokföring. Från 1540-talet finns skattehandlingar upprättade gård för gård, socken för socken, härad för härad. Nitiska fogdar såg till att i princip varje bonde och den skatt han hade att erlägga antecknades i jordeböckerna. En ny handling upprättades varje år, men redovisningen skiljer sig föga från föregående år. Med all säkerhet hade man redan på 1540-talet klart för sig vilka skattepliktiga bönder som fanns i landet. Jordeböckerna från 1500-talet bildar i dag den många, många hyllmeter omfattande serien landskapshandlingar i riksarkivet.

 

Jordeböckerna är på många sätt underbara dokument. De ger namn på människor och byar, de redovisar penningar och smör, de ger vittnesbörd om en för sin tid avancerad administration. Men det för oss viktigaste är att jordeböckerna är en mycket god källa för bebyggelsehistorien. Varje ortnamn som antecknats ger tillsamman med de olika böndernas namn det antal gårdar som ingick i varje by. Ortnamnens ändelser – eller suffix – ger oss vägledning när det gäller att bedöma byarnas ålder. Namn på -löv, -lösa, -by o.s.v. antyder förhistorisk bosättning, medan namn på -rum, -hult, -ryd, -måla o.s.v. antyder senare bosättning.

 

Mellan runstenen och Gustav Vasas jordebokföring infaller den s.k. medeltiden. Det var under den epoken skogarna utanför bygden befolkades av människor som inte längre rymdes i det gamla samhället. Forskarna har tvistat om tidpunkten för den medeltida kolonisationen. En äldre generation ansåg att 1400-talet var det århundrade då skogarna genljöd av svedjeodlarnas yxhugg. En yngre generation har visat att det är den äldre medeltiden – 1100- och 1200-talen – som utgör den expansiva perioden. Omkring 1350 kom ett bakslag i utvecklingen. Digerdöden härjade i Europa, och den satte måhända sina spår även i våra småländska bygder. Hur som helst sker en påtaglig uppgång och återhämtning under 1400-talets slut och 1500-talets början.

 

Femhundra år förgick mellan den sista runstenen och Gustav Vasas trontillträde. Efter den första skriftliga källan kom det fler, och de kom snabbt. Flitiga människor som getts utbildning i skrivkonsten präntade de dokument, som utgör en rik samling av papper och pergament i våra arkiv. Det är förteckningar över jordinnehav, det är köpe- och fastebrev, det är kungliga kungörelser. Tillsammans ger de en bild av vårt samhälle, tillsammans förtäljer de vår historia. De visar klart den småländska bebyggelseutvecklingen, och de bekräftar att de allra flesta av de nuvarande byarna i Kronobergs län var väl etablerade vid 1500-talets mitt och att det allra mesta av vidare kolonisation skedde genom hemmansklyvning och torpbildning på ofri grund.

 

När historien skildrar människan, så sker det med kungars, hertigars och fogdars ögon. Den enskilde, den som skapade vad som nu är, försvinner givetvis i en anonym massa av individer och händelser. Men låt oss för ett ögonblick stanna till och begrunda, lyssna och iaktta. Vad finner vi? Förmodligen den ensamme som för det allra mesta var bonde och som lade grunden till det landskap som vi trots alla hot om förvandlingar önskar att betrakta som vårt småländska. Det rymmer så mycket, låt oss se vad.

 

Bonde börjar bygga med sten

I begynnelsen fanns ju skogen, jaktmarken. Men när människan blev bofast och valde plats för bosättning, så skedde någonting väsentligt. Skogen svedjades med eld, och i den med askan uppluckrade jorden såddes de första sädeskornen. Men överallt fanns stenar, stora och små. De utgjorde hinder när jägaren ville göra permanent åker av sina svedjor. Men han fann på råd. De stenar han förmådde bära eller släpa fördes till närmsta jordfasta sten som ingen rådde på. Genom år, årtionden och århundraden blev stenarna allt fler, och de kom att bilda odlingsrösen av alla de utseenden och slag: stora, små, höga, låga, omfångsrika eller avlånga.

 

Du sena tiders barn, betrakta odlingsröset med vördnad, för det är monument över dina förfäders slit. Det utgör vittnesbörd om ett arbete, vars omfattning vi ej kan föreställa oss. Tillsamman bildar odlingsrösena ett ”de krökta ryggarnas landskap”, de berättar om en livsföring som du eller jag ej skulle kunna klara av.

 

Gå ut i ett övergivet stycke Småland, sök upp en plats som var åker för flera hundra år sedan. Skogen står kanske tät. Måhända befinner du dig på den medeltida bondens första riktiga åker. Odlingsrösena är små, flacka och obetydliga. De säger dig kanske inte så mycket. Men stanna upp ett ögonblick och begrunda. Gå hem, tänk efter en gång till och kom tillbaka. Ditt intresse ökar måhända, du känner att detta är en del av din hembygd, en del av det fädernearv som innerst inne ligger dig nära om hjärtat.

 

Kanske går du ett steg längre, kanske du kavlar upp dina skjortärmar en sommardag för att ta reda på hur mycket sten dina förfäder egentligen släpade ihop. Men var för all del inte ensam, tag flera med dig i ditt sökande, för arbetet blir tyngre än du från början föreställde dig. Välj ut ett lagom stort röse och nöj dig med att söka rå på dess ena hälft.

 

Tag gärna spade och spett till hjälp, för många av stenarna ligger djupt eftersom de sjunkit genom århundradena. Efter en stunds arbete kommer du att finna att en betydande del av röset ligger under marknivå och att den stenhög du med dina medarbetares hjälp plockat ihop börjar likna ett eget odlingsröse redan innan det ni från början gav er på ens nämnvärt börjat ändra form.

 

Du blir svettig, du sena tiders barn, och du börjar inse att det inte är så lätt att bära sten. Men sätt dig nu för all del inte ned i godan ro och ta fram din välförsedda matsäck med korv- och ostsmörgåsar, kokta ägg, en stekt fläskkotlett, öl och kaffe. Nej, stoppa undan det där och tag i stället fram den där lilla näverdosan som din förfader hade med lite bröd, vatten och i bästa fall en bit torkat kött i. Ät långsamt och tugga väl. Maten gör dig gott men inte mätt. Lata dig inte utan stå upp och fortsätt med ditt arbete med att nå till odlingsrösets botten.

 

Det blir en sen ljus vacker sommarkväll, och du har tillsammans med dina medarbetare kommit fram till en stor jordfast sten, den som den förste odlaren aldrig rådde på. Försök inte rubba den, för inte heller du kommer att lyckas. Torka istället svetten ur pannan, kavla ned dina skjortärmar och gå hem. För du behöver vila, och du kommer att sova gott. Säkert drömmer du om stenar i alla de storlekar.

 

Kom gärna tillbaka nästa dag. Visserligen värker din rygg, och du känner inte minsta lust att upprepa gårdagens övning. Men gå ned i gropen, tag med dig en liten murslev att gräva med och bearbeta jorden kring nederdelen av den stora stenen. Du kommer att finna kolstycken i olika storlekar. En del är bara som knappnålshuvuden, några få är så stora att de fyller din slutna hand. Men de är alla från den förste svedjeodlarens tid, de är alla rester av den brand som förvandlade skogen till aska och marken till åker. Samla gärna ihop kolstyckena i en plastpåse, knyt ihop den och undvik att utsätta påsens innehåll för luftens förstörande påverkan. Du har i din ägo någonting som kan dateras och tidfästas. Med hjälp av ett laboratorium, en summa pengar och C 14-metoden kan åldern på ditt kol fastställas. Du får reda på när dina förfäder började sin odlargärning på just den plats du undersökt odlingsröset.

 

Nu inbillar jag mig inte att du följer mitt råd och gör din undersökning. Jag kanske redan har avskräckt dig, och det kanske inte ens är önskvärt att du gör experimentet. Markägaren – om det inte är du själv – blir kanske förgrymmad över det du ställer till. För resultatet blir inte så vackert. Den sten du kastar upp får nämligen platsen att se ut som om en bomb exploderat där. Så låt för all del bli. Tro mig istället på mitt ord och låt odlingsröset ligga där det ligger som något av en fridlyst blomma, kanske i en framtid skyddat av en mer generös fornminneslag.

 

Mellan den stora redan och de förändrade villkoren

Krig och svält var människans gissel. Småland var ända fram till freden i Roskilde 1658 ett gränsland med ideliga fältslag och militära uppmarscher. Soldaterna förråades, och bönderna gömde undan sina ägodelar. Med krigen följde sjukdomar, som kanske skördade fler liv än de militära drabbningarna. Medellivslängden var fortfarande låg, och befolkningen ökade endast långsamt. Vid 1500-talets slut uppgick folkmängden i Sverige till kanske ½ miljon.

 

En del var rika, och en del var fattiga. Adeln, vars privilegier sträckte sig långt bort i medeltiden, repade mod och stärkte sin ställning under 1600-talet. Förläningar och donationer ledde till att vissa adelssläkter kunde lägga under sig stora egendomar och låta de bönder som tidigare brukat jorden dra bort. Av gammal god åkermark gjordes betesmark, och stora var de arealer som omvandlades för extensiv boskapsskötsel.

 

Lite varstans i såväl Sunnerbo som Värend grundades säterier samtidigt som stora delar av åkermarken stelnade och blev kvar i sin gamla form till våra dagar endast berörd av kreaturens mular och klövar. Genom bondens förnedring har hans livsverk och de former han skapade på många håll levt kvar till våra dagar. Vem skall vi tacka? Kungen, adeln eller bonden?

 

Men de grå människorna, de som skapade ”de krökta ryggarnas landskap”, arbetade vidare. En del av dem ägde själva sin jord, andra var landbönder hos frälset, och en stor del brukade jorden åt kronan. Skördarnas storlek växlade. Goda år medförde relativt välstånd, dåliga år svält och umbäranden. Bonden hade genom århundradena lärt sig konsten att göda och förnya jorden. Boskapsskötseln hade blivit lika viktig som åkerbruket. Kreaturen lämnade kött och mjölk till föda och gödsel till åkerjordens vidmakthållande.

 

Ängen blev tidigt en viktig arbetsplats för bonden eftersom det var här som husdjurens vinterfoder producerades. En god skörd klarade djuren genom en sträng vinter, en dålig skörd medförde utslaktning. Även i ängen avlägsnades stenen för att spara skörderedskapens eggar och bereda plats för fler grässtrån. Ängens rösen är oftast lätta att skilja från åkerns.  De är låga och flacka och saknar en av åkerns redskap upphöjd kant eller krans runt sin fot. Naturligtvis har ibland åker förvandlats till äng och tvärtom, och då blir kännetecknen suddiga och svårtolkade. En annan sak som den skarpsynte iakttagaren lägger märke till är att åkerns stora och mäktiga rösen ligger på en ”plint” med sin synliga botten något över åkerytan. Fenomenet är lätt att förklara: Åkerytan har sjunkit vartefter den befriats från sten.

 

Den avslutande förhistoriens bönder bodde i bygd i byar vars storlek skiftade. Den medeltida kolonisatören skapade en ensamgård som i många fall hade utvecklats till by med två eller flera gårdar redan på 1000-talet. Folkökningen under 1600-1700-talen medförde – som vi förut sett – hemmansklyvningar och torpbildning på ofri grund. Nyodling var enda sättet att förkovra sig och mätta fler munnar. Men i det alltmer organiserade samhället hade givetvis statsmakterna tankar, som, omsatta i praktisk verksamhet, bildade inkörsporten till människans förändrade villkor.

 

Under 1700-talets andra hälft kom förordningen om storskifte. Principen var att böndernas inom varje by alltför spridda åker- och ängsmarker skulle sammanföras till mer samlade egendomar. Långt ifrån alla byar i våra trakter storskiftades, men i de fall så skedde upprättades en vacker karta som nu förvaras i byn, länsstyrelsen i Växjö eller lantmäteriverket i Gävle. Tanken på en mer rationell landsbygd fördes vidare, och strax efter 1800 kom så enskiftet. Det fick aldrig någon betydelse i våra trakter. 1827 lades så kronan på skiftsverket med bestämmelsen om laga skifte. Därmed är vi framme vid landsbygdens agrara omvandling med principen om utflyttning, samlade egendomar och väl fungerande jordbruk.

 

En människa vandrar längs en slingrande lång väg. En liten gumma märkt av många år och mycket arbete är på väg till sockenkyrkan för att höra Guds ord och för att träffa andra människor. Hon gör det därför att hon ärvt sin religion från dem som fört den vidare genom generationer. Hon är själv troende, och hon är på väg till Herrens nattvard i den lilla kyrka av sten som byggdes för så många hundra år sedan. Hon är en av de många grå som bildar inkörsporten till människans förändrade villkor. 1800-talet har kommit för att stanna i 100 år.

 

Kyrkan ligger i socknens mitt, och själva ordet socken kommer med all säkerhet av att människorna sökte sig till samma kyrka. När förhistorien och de gamla gudarna spelat ut sin roll, kom den nya religionen att vara samlande inte bara för själarnas frälsning utan också för människornas behov att träffas, göra affärer och utbyta tankar. Socknen var ibland ganska stor i Sunnerbo och Värend, och de som bodde i utkanten hade lång väg att färdas när de skulle till kyrkan. Tänk dig du sena tiders barn att gå en mil en söndagsmorgon en vår på bottenlösa vägar eller i gnistrande vinterlandskap på frusna stigar. Och så tillbaka igen. Idylliskt? Nej knappast, men en realitet för de flesta.  Vi som är vana att köra bil på goda vägar kan inte föreställa oss hur kommunikationerna var då.

 

Det är trångt i kyrkan, många får stå och kanske inte ens alla kan komma in. Så har det naturligtvis inte alltid varit. När helgedomen byggdes rymdes alla sockeninvånarna i den. Men någonting har hänt, människorna har så plötsligt blivit fler. Det berodde på ”freden, vaccinet och potäterna” lär en biskop ha sagt. Han ivrade också för större och mäktigare kyrkobyggnader, och han fick i många fall sin vilja fram. Hans namn var Esaias Tegnér, och en pietetslös eftervärld har kallat hans verk för Tegnérlador.

 

Men det låg en massa sanning däri, för Sveriges folkmängd ökade från knappt 2,5 miljoner år 1800 till drygt 5 miljoner år 1900. En fördubbling på 100 år trots en åderlåtning i emigrationen. En nettoutvandring av 1 miljon människor ger oss en föreställning om vad som kunde hänt om alla stannat hemma. Ytterligare svält, fattigdom och förnedring hade blivit följden. Du barn av ett sent 1900-tal, tänk tillbaka, begrunda och jämför med världen omkring dig. Sverige var vid 1800-talets mitt vad vi med våra dagars termer kallar ett u-land. Men där fanns en säkerhetsventil i utvandringen till Europa och Nordamerika. Den möjligheten har inte människorna i våra dagars överbefolkade och svältande länder. Vi är en enda trång värld med begränsade resurser men utan möjlighet att sända överskottsmiljonerna till andra planeter. Den mänskliga ekvationen väntar på sin lösning.

 

Men låt oss titta ut lite i Europa. Industrialiseringen började i England vid 1700-talets mitt, och den spred sig. Tyskland följde hack i häl, och här hemma kom vi igång på allvar på 1830-talet. Hela århundradet blir ett samspel mellan folkökning, industrialisering och emigration. Det hela börjar i ett jordbruk som redan har för många att försörja, befolkningen ökar ytterligare samtidigt som jordbruket rationaliseras. Alltfler lösgörs, och de har två vägar att välja. Antingen beger de sig till städer och samhällen för att bli industriarbetare eller också blir de torpare på ofri grund i byns utkant. Men emigranterna då? Jo, de kom från alla kategorier, från landsbygds- såväl som från stadsproletariatet.

 

Grunden för jordbrukets rationalisering var skiftena. Laga skiftet här hemma lika väl som liknande arrangemang på andra håll bildade inkörsporten till större åkerytor, nya byggnader och förbättrade redskap. I förlängningen skymtar mekaniseringen. Att man byggde större och bättre timmerhus var inte underligt. Skulle man flytta ut, så skulle man ju ändå bygga nytt. Men förbättrade sågningsmöjligheter gjorde det också enklare att få fram timmer. Resultatet är de otaliga tvåvånings mangårdsbyggnader, som – förhoppningsvis strukna med falu rödfärg – fortfarande pryder och ger karaktär åt vår småländska landsbygd.

 

Att människorna blev fler berodde inte på att fler föddes utan att – för att erinra om Tegnérs ord – att allt fler blev äldre och att barnadödligheten minskade. Frånvaron av krig, botemedel mot sjukdomar och bättre försörjning är de tre faktorer, som, antingen samverkande eller fungerande var för sig, bildar inkörsporten till dagens välstånd eller problem. Inte undra på att fädernas kyrka blev för trång och att rop på en ny och större byggnad höjdes. Den kyrkan är kanske i flera fall på väg att bli ett antikvariskt problem, eftersom församlingen får allt färre själar till gudstjänsten och för att det är kostsamt att underhålla kyrkor.

 

Allt låter kanske enkelt, men så var ej fallet för den enskilda lilla människan, som, jagad av sitt behov att skaffa mat för dagen, måste göra något åt sin situation. Du barn av 1970-talet, som aldrig behövt gå och lägga dig hungrig, tänk efter och sök förstå. Den lilla torpstugan borta i backen, där din släkt kanske bodde för bara två generationer sedan, hyste måhända 2 vuxna och 8 barn i bara 1 rum och kök. Du som har eget rum och slipper frysa om vintern, tänk dig in i trångboddhet och kyla. Sök fatta på vilka villkor de överlevde.  Nej, jag tror inte att du lyckas.

 

De som inte stod ut gav sig iväg. De gick till glasbruken, sågverken, städerna. Men det är inte säkert att de fick det materiellt bättre – åtminstone inte till en början. Men väl på sikt. De som stannade kvar på landet strävade vidare, de flyttade sina stenar, och de förvandlade landskapet ytterligare. Man tycker sig märka att de krökta ryggarna rätas en smula och att tillförsikten inför framtiden ökar.

 

Bonde befriar åker från sten

En bred gedigen stenmur kantar den gamla byvägen. Den är flera hundra meter lång, och den har så länge alla minns varit byns stolthet. Har en sten eller flera ramlat ut, så har man genast reparerat. Har plogbilens förare om vintern sagt att muren ligger i vägen och borde tas bort, så har man reagerat häftigt. För det är fädernas stenmur i fädernas landskap, och många är de stenmurar fäderna byggde. Men hur gamla är de egentligen dessa karakteristiska på den småländska landsbygden? Förmodligen mycket yngre än du anar.

 

”Åkrarna besväras överallt med en myckenhet stenar, varför man här ser flera stenrösor eller stenhögar hopkastade, än på något annat ställe i Sverige. Desse skada lantmannen ganska mycket emedan stora snödrivor vintertiden samlas på alla sidor av stenrösorna: Denna snö ligger sedermera osmältad på åkern länge om våren, varigenom åkermannen säkert en tiondel av utsädet bortmistar: ty på sådane ställen blir jorden sur, och bär en ganska svag säd, med små och spinkoga ax, samt sällan över ett qwarters, eller 6 tums lång halm, det förfarenheten alla är intygar. På många åkrar förekomma dessa skadeliga stenrösor så tätt, att man knappt kan räkna 15 eller 20 alnar emellan vardera. En bonde uti Glasett på Frösön, har låtit ihoplägga flere sådane stenhögar i en hög, varigenom åkern fått större utrymme: men ju större stenrösan blivit, dess högre har snödrivan vuxit omkring det stället. Det torde därför vara rådeligast, att om vintern föra bort de mindre och löse stenar utur åkern, samt göra diken omkring de större stenbackar; eller ock gömma de förre uti en uppgraven grop, som sedan kunde överhöljas med jord, då man vinner dugelig och ren mark, så väl der stenrösan stått, som på den uppkastade stengropen. Att föreslå denna sten till nyttiga stengärdesgårdar, torde falla även så otroligt att fullkomna för en boställshavare, som omöjligt för bonden att först härmed göra början.”

 

Skildringen är unik i sitt slag och den är – som den uppmärksamme läsaren observerat – inte hämtad från våra breddgrader. Men författaren var lärjunge till Carl von Linné, och hans namn var J.O Hagström. I ”Jemtlands Oeconomiska beskrivning” från 1751, ett för sin tid omfattande verk, har Hagström samlat en mängd erfarenhet och lärdom. Skildringen ovan ger i ett nötskal de flesta av böndernas svårigheter med odlingsrösena. Carl von Linné själv då? Jo, han har i en av sina resor en kommentar där han konstaterar att smålänningen börjat bygga stenmurar. Äldre än så är inte våra monument.

 

Under 1800-talet blev det egentligen väldigt bråttom med allting. I och med att befolkningen ökade explosionsartat blev det – trots emigration och flyttning till städer och samhällen – en enorm jordhunger. Överallt nyodlades, och en myckenhet ängsmark omvandlades till åker. Men det viktigaste var att befria den gamla åkern från sten, och sätten var många.

 

Jag ser framför mig en tavla av Ragnar Person, präglad av målarens vanliga grådisiga stämning. Två män bär en bår lastad med stora stenar. De knäar under bördan, men de är vana att lida med sin hantering. De är goda symboler för de bönder som befriade åker från sten. Stenbåren var ett redskap, stenvagnen ett annat. Men viktigast var muskelkraften hos såväl människa som djur.

 

Vintern var en bra årstid, då var det lätt att köra på den frusna marken. Låg åkern vid sjökanten, så var saken lätt ordnad. Stenen lades på isen, varefter vårsolen fullbordade verket. Låg åkern omgiven av skog, kunde stenen stjälpas av på lämplig plats mellan träden. Många moras och oländiga sluttningar fylldes genom enormt arbete. Ibland bildar gigantiska stenmängder stentippar av ofattbara dimensioner.

 

Men nyttan var trots allt viktigast, och det är där stenmuren kommer in. För muren blev inte bara avstjälpningsplats för stenen, den fyllde en minst lika viktig funktion som hägnad kring åkrar, vägar och fägator. Att bygga en riktig stenmur är en svår konst, som få idag behärskar. Först gällde det att lägga bottnen på frostfritt djup. Sedan byggdes två ”skalmurar”, som båda lutade en smula in mot mitten. Skalmurarna hade stora stenar som passade väl mot varandra, medan utrymmet emellan dem fylldes med den återstående stenen av alla de dimensioner. En mur vars skalmur skadas liksom ”blöder” av all den småsten som rinner ur såret.

 

Men det fanns andra nyttigheter än stenmuren. Röset har alltid varit ett utmärkt material som fyllnad vid vägbyggen. Husgrunder är ett annat användningsområde. För att inte tala om skorstensstockar. Gå gärna in i en av 1880-talets stora mangårdsbyggnader och beundra den spismur som visserligen varit enormt vedslukande men ändå värmt huset genom många långa vintrar. Huset är måhända ditt, och du vill kanske bli av med den skrymmande skorstenen och installera elvärme. Grip gärna verket an, men bered dig på att då får en upplevelse sju resor värre än den som mötte vår hembygdsvän som en varm sommardag grävde ut odlingsröset. För du återskapar nämligen ett flertal odlingsrösen när du i lass efter lass kör ut din skorsten till någon plats stor nog att svälja all stenen. Samtidigt berövar du huset dess hjärta. Om elströmmen en dag uteblir önskar du säkert din skorsten åter.

 

Men låt oss återgå till våra bönder med stenbåren. De släpade och bar, de släpade liksom genom generationer, och deras ryggar värkte och knäcktes. Men de nådde fram, deras arbete gav resultat. För längst ner i bottnen under röset hittade de stenen som deras förfäder inte rått på. Och den stenen stack till slut upp ur åkern med sin skarpa profil. Inte ensam, nej omgärdad av många likadana, alla rester efter fädernas hopsläpade rösen.

 

Förvisso befriade bonde åker från sten, och han spände sin rygg liksom en sista gång. Det gällde att få upp även storstenen. Men då var det som om någon utifrån kommit som befriare och hjälpare. För tekniken mötte bonden på halva vägen. Stenjätten och dynamiten kanske inte ersatte spetten, men nyheterna medförde ändå nästan revolution. Vi har nu kommit in på 1900-talet, och åkrarna förvandlades allt snabbare och blev allt rationellare vartefter nya redskap kom i jordbrukets tjänst.

 

Men vart tog då storstenen vägen? Ja, i den mån den inte sprängdes och tillsammans med odlingsrösena gick till vägfyllnader i 1900-talets allt snabbare utbyggnad av kommunikationerna, så lades den helt sonika ofta ovanpå mången gammal välbyggd stenmur. Se dig omkring i landskapet, du sena tiders barn, och du finner fenomenet överallt. Och är du uppmärksam nog, så finner du agrarlandskapets alla stadier och former fastän naturligtvis spridda på olika platser i din hembygd.

 

I ett förvandlat landskap

Det ligger en torpstuga utmed ett stycke av den gamla landsvägen. Ett förfallet staket och en nedramlad grind möter besökaren. Fruktträden är vildvuxna, och på den plats där köksträdgården en gång fanns, växer slyn hög. Husets dörr är inslagen, fönstren krossade, och taket börjar släppa in vatten. Vad som en gång var många människors fattiga men måhända lyckliga hem är nu ett övergivet ruckel.

 

Men en dag kommer storstadsbon med längtan till landet och mycket fritid i bagaget. Han finner stället charmerande, köper det och beslutar sig – utan att känna platsens själ och förflutna liv – för att rusta upp, nyinreda och trivas. Han river ut spisar och bänkar, och han byter fönster, dörrar och tak. Han drar in elvärme och vatten. Med hjälp av tilläggsisolering omvandlas den dragiga timmerstugan till en modern bostad. I värsta fall blir huset inte alls vad det en gång varit.

 

Innan människans villkor förändrades och stenmurarna började byggas på allvar var omkring 90 % av befolkningen sysselsatt i jordbruket. Idag är motsvarande siffra inte ens 5%. Industrialismen drev människorna till städer och tätorter. Mekaniseringen gjorde att maskiner övertog muskelkraft. Mycket mer producerades på mycket kortare tid. I jordbruket kom den järnskodda plogen. Därefter en rad händelser och redskap fram till traktorn och skördetröskan. Stenbrytning och förbättrade hjälpmedel gick hand i hand, och vi ser vid slutpunkten dagens totalröjda åkrar bearbetade av moderna maskiner och preparerade med konstgödning. För dagens jordbruk måste ge större avkastning per ytenhet än gårdagens. Och då räcker inte längre den gamla stallgödseln. Men konstgödseln kräver enormt mycket energi vid framställningen. Och energin och dess utvinning är ställd under debatt.

 

Det borde vara mycket glest med människor i byarna på landet. Men det är det inte alltid, åtminstone inte sommartid. För de lever de gamla torpen och mangårdsbyggnaderna upp igen och ges liv av stadsbor på semester. Och allt fler blir de som flyttar ut på landet, inreder permanenta bostäder och gör sin dagliga resa till arbetsplatsen i tätorten.

 

Alltsammans är som en svallvåg. Den kommer utifrån, slår upp i skogen och för med sig människor och bebyggelse. När den drar sig tillbaka, så innebär det att de sist koloniserade enheterna överges först. Torpen har alla mist sin ursprungliga funktion. Få av 1600-talets nybyggen är permanentbostäder. De medeltidskoloniserade byarna avfolkas och utarmas, medan förhistoriens bygder ännu består. Frågan är om en ny våg kan slå upp och hur stark den i så fall är. Hur som helst kommer dess karaktär att vara förändrad. För dagens människor kan inte leva på förfädernas villkor, eftersom de saknar kunskapen. De kan inte så, ej heller tröska, och de saknar häst att plöja med.

 

Du som var barn på 1940-talet minns måhända slåtterängen. Den vårdades minutiöst, men den hade en medproducent för vinterfodret, nämligen vallen. Snart tog vallodlingen över helt, och ängen är nu i de flesta fall ett minne blott. Den vårdas ömt i sina sista rester på ett fåtal platser av traditionsälskande hembygdsföreningar.  Kreaturen har fått kraftigare vinterfoder, på mången gammal äng står slyn hög liksom skogen redan står tät på åkrar som bröts så sent som in på 1900-talet.

 

Du står i ett förvandlat landskap, men det märker du kanske inte, du som är född i staden. Kanske tillhör du fritidsfolket som flyttat in i stugor byggda på 60 likadana små tomter där nere vid sjön. I så fall kommer du med din familj på fredagskvällen och åker hem på söndagskvällen. Givetvis bor familjen i stugan hela semestern och kanske ibland på vintern. I gården, från vilken sommarstugeområdet avsöndrats, bor gamla människor utan arvingar. Likadant förresten i de andra gårdarna i byn. Skillnaden är bara kanske att några har vuxna barn med arbete i staden och utan avsikt att flytta hem och bo permanent på fädernegården.  I bästa fall är åkermarken utarrenderad till någon ambitiös lantbrukare med gott hopp om fortsättning i nästa generation. Men det krävs mycket arbete, fast med maskiner. I övrigt är arbetsinsatsen förvillande lik den arbetsinsats som krävdes av de människor som skapade ”de krökta ryggarnas landskap”.

 

Försök förstå det du ser då du med din snabba bil färdas i vår del av Småland. Försök förstå vad stenhögarna lite här och var betyder av arbete och landskapsutveckling. Vägen är bred och rak, och den går mestadels genom skogsmark. Förresten är den kanske i botten stöttad med stenen från rösen och murar. Sällan ser du bygd, och du får det intrycket att skogen tagit över det mesta. Men så är det inte riktigt, för de nya vägarna har byggts som snabba transportleder. Tag dig därför tid, vik av från allfarvägen, sök upp de gamla byarna där du ännu kan betrakta fädernas odlingsverk. Kör långsamt mellan stenmurar och beskåda de rösen som ligger kvar på åker i bruk eller träda. Försök förstå landskapets själ, du barn av staden.

 

1000 år – ett ögonblick

I ditt köksskåp står måhända en stege, en sådan där man fäller ut så den liksom står på två ben. Du använder den då du skall nå de där sällan använda glasen på högsta hyllan.

 

Ibland blir din stege stående en längre tid, och då bildas ett lager damm uppe på plattformen. Ta ut stegen, gör den redo och blås av dammet! Ett litet tunt lager försvinner. Jämför dammlagrets tjocklek med stegens längd. Löjligt! Varför?  Jo, det skall jag säga dig. I proportioner mätt är stegen den tid vår planet existerat. Dammet representerar den sista årmiljonen, dvs den tid då människor och människoliknande varelser funnits. Ett hisnande perspektiv, eller hur?

 

Sveriges befolkning har i dag ökat till omkring 8 miljoner. Vi har tidigare nämnt siffran 5 miljoner omkring 1900 och 2,5 miljoner omkring 1800. På 1500-talet fanns kanske mellan ½ och 1 miljon. Det exakta antalet är ointressant, för du förstår själv vart jag vill komma. Det är bara att räkna bakåt under de 10.000 isfria åren. I begynnelsen fanns ju ingen, så det är egentligen bara att konstruera en befolkningskurva med ett rakt streck representerande 9.500 år. Sedan bär det av rakt upp i höjden. Kurvan är intressant, för – tyvärr måste jag konstatera – kurvan för världsbefolkningen ser likadan ut.

 

10.000 år är bara översta skiktet av dammet på din köksstege. Det ger dig måhända en tankeställare. För även om du blir 150 år gammal, så är din stund på jorden löjligt kort. Det konstaterandet gäller lika mycket våra 1000 år kulturlandskap. Ett intet tidsmässigt sett. Och vi kallar det ändå den historiska tiden.

 

Utmed en slingrande väg finner du en blå pil. Det står kulturminne på den, och den pekar mot en stig som för dig uppför en sluttning. Efter en stunds promenad möter ett fårstängsel och en färist. På ett stativ sitter en ny skylt som talar om att du står framför ett gravfält från yngre järnålder. Du stiger på och finner ett litet stycke välvårdat landskap. Fornlämningarna består av högar och stensättningar, och de framträder alla tydligt. Växtligheten är nyligen slagen och allt är mycket prydligt frånsett sorkhålen i en av högarna.

 

Vi sena tiders barn faller lätt i beundran inför vad vi ser. En undrar om gravarna är utgrävda. En annan drömmer om guldfynd och märkliga skatter. En tredje känner fläktar från vikingatiden och blir lyrisk. En fjärde är arkeolog och talar nyktert om att gravfältet inte är utgrävt och att för övrigt bara 1-2 % av landets närmare en halv miljon kända fasta fornlämningar är undersökta. Men ändå susar historiens vingslag över den plats förfäderna betraktade som helig strax innan våra 1000 år begynte.

 

Det är ljus skön sommarkväll, och solen är på nedgående. Jag sitter invid stranden av en av våra otaliga sjöar och betraktar mina barn som plaskar och leder i det grunda vattnet. I och för sig skulle jag kunna luta mig tillbaka i godan ro och yvas över de små. Belåtet sucka att de ju har ett långt liv framför sig. Jovisst, de skall utbildas, skaffa sig yrke och kanske familj och – om allt sker i turordning – måhända fälla en liten tår vid min grav.

 

Men så kommer jag att tänka på den där köksstegen igen. Jag och barnen är inte ens det minsta av alla de där dammkornen längst upp. Men ändå är vi en del av historien, och vi upplever under vår korta stund på jorden vissa – allt snabbare – historiska skeenden. Vi lever med, har åsikter, påverkar och drar vårt lilla strå till kulturlandskapsutvecklingens stack.

 

Barnen skrattar och plaskar. Solen håller på att gå ned. En tränad fackman skulle måhända påstå att vi vistas på resterna av en förhistorisk boplats med flera tusen år på nacken. En sådan där boplats vid en sjöstrand med idealiskt läge för den förste invandraren. Sjön med den spegelblanka ytan ler åt detta. För sjön har sett så många generationer passera. Men en sak har den föga kännedom om, nämligen att den till största del är ett resultat av istiden och att den håller på att slamma igen och grundas ut. Efter oss måhända många generationer, men sjön blir till slut torvmosse. Och i oändligheten – åtminstone med mänskliga mått – blir den kol. Och med kol kan man elda, likaså med olja. Vad årmiljonerna skapat förbrukar människorna på några få generationer.

 

Lycka till! – Det är just nu Din stund på jorden.

 

Ursprunglig publicering: Kronobergboken 1979-80. Utgiven av Kronbergs läns hembygdsförbund.