Alla städer och tätorter har ett vattentorn eller flera. Dit pumpas vattnet upp och distribueras sedan genom självtryck ut till konsumenterna. Så att vi kan duscha, diska, spola toaletten och så vidare. Allt detta som vi betraktar som självklarheter. Så har det naturligtvis inte alltid varit.
I det tidiga 1800-talets städer var man hänvisad till att hämta sitt vatten från brunnar eller andra depåer. Torrdassen satte sin prägel på innegårdarna, och naturligtvis spred städerna en helt annan doft än de gör idag. Ju närmare vi kommer sekelskiftet 1900 desto mer ägnar sig beslutsfattarna åt frågor som gäller vatten och avlopp. Vattentornen byggs på de högsta punkterna, och från tornens toppar, där vattnet finns, har man en bedårande utsikt över stadslandskapet där nere.
I oktober 1887 invigdes det första vattentornet i handelsstaden Växjö. Det placerades norr om stadskärnan på den högsta punkten invid vägen ut mot Kronobergs slottsruin. En pampig byggnad som stod redo att distribuera sitt vatten ut till stadens invånare genom ett vattenledningsnät i vardande. Apropå slottsruinen, så sjösattes ångaren THOR på Helgasjön samma år.
Jag har ofta undrat över en sak när det gäller de första vattentornen. Hur fick man upp vattnet? Någon elström fanns ännu inte att tillgå. Ännu mindre fanns några oljedrivna pumpar. Enda svaret jag kan ge är ångdrivna pumpar av något slag.
Så till bilden. Den föreställer vattentornet från 1887 till vänster. Förvisso en pampig byggnad som på det här sättet dokumenterades i september månad 1957 samtidigt som det nya tornet invigdes. Naturligtvis rev man det gamla tornet i stället för att utnyttja det för något annat ändamål.
Bilden publicerades på omslaget till Kulturspridaren från Smålands museum 1991 nummer 4. Redan då ställde vi frågan så här: Nu är vattentornet från 1957 överflödigt. Försvinner en välkänd siluett? Sedan har diskussionens vågor gått höga. Många minns det kafé som fanns i tornets överdel. Därifrån kunde man njuta av stadsbilden långt där nere. Vi får hoppas att stadens fäder tar sitt förnuft till fånga, låter tornet stå kvar och återupplivar kaférörelsen. Kanske man kan snegla på Kalmar där man byggde bostäder i det då uttjänta vattentornet.
Så slutligen till frågan vem som tog bilden. Jo, fotografen var Inga Walde, en sjuksköterska som gjorde många hembesök och som under sina vandringar i staden alltid hade kameran med sig. Bilderna – 24 x 36 mm diabilder i färg – samlades i låda efter låda och blev till slut en stor bildskatt som visar stadens omvandling under 1950-60-talen. Inga Walde kontaktade mig på sin ålders höst och deklarerade att hon ville skänka sin bildsamling till Smålands museum. Så skedde också, och min förhoppning är att bilderna förvaras väl och att de kan ingå i framtida forskning kring Växjö stads historia.
Lars Thor
11 jul 2012
Vattentorn i Växjö
Alla städer och tätorter har ett vattentorn eller flera. Dit pumpas vattnet upp och distribueras sedan genom självtryck ut till konsumenterna. Så att vi kan duscha, diska, spola toaletten och så vidare. Allt detta som vi betraktar som självklarheter. Så har det naturligtvis inte alltid varit.
I det tidiga 1800-talets städer var man hänvisad till att hämta sitt vatten från brunnar eller andra depåer. Torrdassen satte sin prägel på innegårdarna, och naturligtvis spred städerna en helt annan doft än de gör idag. Ju närmare vi kommer sekelskiftet 1900 desto mer ägnar sig beslutsfattarna åt frågor som gäller vatten och avlopp. Vattentornen byggs på de högsta punkterna, och från tornens toppar, där vattnet finns, har man en bedårande utsikt över stadslandskapet där nere.
I oktober 1887 invigdes det första vattentornet i handelsstaden Växjö. Det placerades norr om stadskärnan på den högsta punkten invid vägen ut mot Kronobergs slottsruin. En pampig byggnad som stod redo att distribuera sitt vatten ut till stadens invånare genom ett vattenledningsnät i vardande. Apropå slottsruinen, så sjösattes ångaren THOR på Helgasjön samma år.
Jag har ofta undrat över en sak när det gäller de första vattentornen. Hur fick man upp vattnet? Någon elström fanns ännu inte att tillgå. Ännu mindre fanns några oljedrivna pumpar. Enda svaret jag kan ge är ångdrivna pumpar av något slag.
Så till bilden. Den föreställer vattentornet från 1887 till vänster. Förvisso en pampig byggnad som på det här sättet dokumenterades i september månad 1957 samtidigt som det nya tornet invigdes. Naturligtvis rev man det gamla tornet i stället för att utnyttja det för något annat ändamål.
Bilden publicerades på omslaget till Kulturspridaren från Smålands museum 1991 nummer 4. Redan då ställde vi frågan så här: Nu är vattentornet från 1957 överflödigt. Försvinner en välkänd siluett? Sedan har diskussionens vågor gått höga. Många minns det kafé som fanns i tornets överdel. Därifrån kunde man njuta av stadsbilden långt där nere. Vi får hoppas att stadens fäder tar sitt förnuft till fånga, låter tornet stå kvar och återupplivar kaférörelsen. Kanske man kan snegla på Kalmar där man byggde bostäder i det då uttjänta vattentornet.
Så slutligen till frågan vem som tog bilden. Jo, fotografen var Inga Walde, en sjuksköterska som gjorde många hembesök och som under sina vandringar i staden alltid hade kameran med sig. Bilderna – 24 x 36 mm diabilder i färg – samlades i låda efter låda och blev till slut en stor bildskatt som visar stadens omvandling under 1950-60-talen. Inga Walde kontaktade mig på sin ålders höst och deklarerade att hon ville skänka sin bildsamling till Smålands museum. Så skedde också, och min förhoppning är att bilderna förvaras väl och att de kan ingå i framtida forskning kring Växjö stads historia.
Lars Thor