Hönshuset vid sjön

”Vad är du för en figur”? Frågan ställdes av fogden till Johannes sedan fogden på stappliga ben tagit sig upp i ljuset i hönshuset. Johannes, som hade fullt sjå med att försöka ta sig ut, märkte till att börja med inte den frågande.

 

”Vem tusan är du”? Frågan upprepades, denna gång i en något skarpare ton. Den här gången reagerade Johannes och stirrade snarast förskräckt på den smutsiga och trasiga gestalt som stigit upp ur ett hål i marken. ”Johannes”, svarade Johannes sanningsenligt och med något darrande stämma samtidigt som han för ett ögonblick glömde både rävar och hönor.

 

”Johannes, vilket förskräckligt namn”, fräste fogden. ”Bor du här och vad tusan håller på att hända”? I samma ögonblick bet en räv ihjäl en höna och drog sig undan i ett hörn med sitt byte. Det var en blå höna, vars stjärtfjädrar hunnit bli purpurröda innan hon gick sitt öde till mötes. Nu var det flera rävar som jagade hönor, och en skarpsynt iakttagare skulle säkert ha lagt märke till att det var de gula hönorna som var mest attraktiva trots att de inte var så många som de blå. En skarpsynt iakttagare skulle också lagt märke till att de vita hönorna, som nu samlats i en enda flock, dragit sig undan till ett hörn av hönshuset. I all stillhet förstås och utan att rävarna tycktes tänka på dem.

 

”Vad ända in i alla glödheta försiggår här”? Fogdens ton var nu mycket skarp och han sprang fram till Johannes, som i sin tur förskräckt vek undan. Skräpkammarens väktare hade just kommit underfund med vem hans sällskap var. Han hade just nu minst av allt lust att ge sig i samtal eller rent av slagsmål med en person som gjort sig vida känd för långt gången elakhet och råa fasoner.

 

Allt fler rävar hade nu lyckats ta sig in i hönshuset och allt fler blå och gula hönor mötte sitt öde. Kacklande sökte de färgglada fåglarna undgå sina förföljare. De sprang, de flaxade med vingarna och några av dem lyckades till och med flyga ett stycke. Ingen av dem förmådde dock, trots den skräck de måste ha känt, lyfta så pass att de kom över hönshusets välbyggda stängsel.

 

Fogden fick fatt i Johannes och pressade upp honom mot ett träd. ”Är det dina hönor”, röt kungens utsände , ”och varför låter du dem i så fall ätas upp av de här listiga kreaturen? Hönor skall kokas åt människor, inte ätas råa av andra djur”.

 

”Det är inte mina hönor”, stönade Johannes under det hårda grepp som fogden tagit om hans axlar. ”Jag råkade precis som du komma upp ur ett hål i marken strax innan du själv kom upp. Och när rävarna var på väg in i hönshuset var jag själv på väg att söka ta mig ut och komma hem. Jag bor där borta i skräpkammaren”. Johannes pekade, och fogden släppte sitt grepp. ”Skräpkammaren”, fnyste han, ”vad tusan är det? Jag har bott här rätt länge nu, men någon skräpkammare har jag inte hört talas om”.

 

Under tiden fortsatte det vilda slagsmålet mellan rävar och hönor. Det vill säga hönorna kacklade och försvarade sig bäst de kunde tills rävarna med ett snabbt bett förpassade dem till en annan värld. Till slut var det bara en handfull blå hönor kvar samtidigt som alla rävar tagit sig in i hönshuset. Stjärtfjädrarna på de kvarvarande fjäderfäna lyste purpurröda i dödsskräck, men rävarna syntes inte längre ha någon brådska att avsluta sin hemska gärning. Allt fler av dem hade nämligen fått syn på flocken med vita hönor.

 

I detta ögonblick släppte fogden sitt grepp om Johannes. En räv hade nämligen bitit honom i benet, och det bettet fick oanade följder. Fogden böjde sig nämligen ned i akt och mening att klappa räven. Djuret släppte sitt grepp, backade några steg och slickade sig om munnen. Förvandlingen var total, både hos fogden och räven.

 

Samtidigt som allt detta hände i en rasande fart burrade de vita hönorna plötsligt upp sina fjädrar och drog i samlad tropp mot rävflocken, vars medlemmar i sin tur tycktes bli en smula osäkra. De kvarvarande blå hönorna såg sin möjlighet till ett fortsatt liv och sprang till Johannes oerhörda förvåning fram till fogden och flockade sig kring honom. Fogden i sin tur log vänligt, ja nästan fånigt, mot både hönor och rävar.

 

De vita hönorna fortsatte sin framryckning alltmedan rävarna blev än mer osäkra för att till slut gripas av något som liknade panik. De sprang av och an samtidigt som de sökte sig mot hönshusets väggar. Några sökte till och med att ta sig över och tillbaka samma väg som de kommit in.

 

Det var först nu som fogden reagerat på de ord och den behandling han mött på vägen från borgen till hönshuset. Den förut så råbarkade figuren förvandlades plösligt till en änglalik varelse, vars högsta önskan tycktes vara att klappa rävar och ge dödsförskräckta hönor en fristad kring sina fötter.

 

Plötsligt hördes ett skrik, ja närmast ett avgrundsvrål. Johannes vände sig om och fick syn på en storvuxen rödbrusig man som kommit fram till hönshuset. Det var samme man som Johannes för länge sedan en tidig och kall morgon sett gå in i hönshuset med rävar flockade kring sig. Mannens förtvivlan gick inte att ta miste på, han stod helt enkelt inte ut med det han såg. ”Mina hönor, mina rävar”, skrek han, ”vad har ni gjort med dem?”

 

Den storvuxne mannen tog sig in i hönshuset, men då hände ytterligare något oväntat. Hönor och rävar fortsatte att flocka sig kring fogden och tog tydligt avstånd från mannen som skrikit. ”Underligt”, tänkte Johannes, ”det var ju han som kom till hönorna med vatten och med rävarna i sällskap”.

 

Alla tycktes vid det här laget helt ha glömt bort de vita hönorna, som lyckats tränga in ett par rävar i ett hörn. Rävarna ylade av skräck, och en av dem fick ett öga uthackat av en stor vit höna.

 

Kaos tycktes råda överallt, men Johannes tyckte sig finna ett visst mönster i oredan. Fogden drog till sig de kvarvarande blå hönorna och alla rävarna. Den storvuxne mannen fann sig vara utfrusen ur gemenskapen och försvann hastigt från hönshuset genom en öppning han själv åstadkommit när han tog sig in. De vita hönorna i sin tur följde den storvuxne mannen vilt kacklande, och de försvann alla hastigt i riktning från staden.

 

Fogden satte sig ner på marken för att lättare kunna klappa alla hönor och rävar som mer eller mindre klättrade omkring på honom. Rävarna visade inte längre minsta intresse att bita ihjäl blå hönor, och Johannes stod där som ett fån och visste inte riktigt vad han skulle ta sig till.

 

Då hördes skrik och oväsen utanför hönshuset. Människor kom springande från staden i undran över vad som hände i det hönshus de förut varit så noga med att hålla sig själva och sina barn borta ifrån. Några män hade redan hunnit fram, de pekade på fogden där han satt och kelade med djuren, men ingen hade ännu känt igen kyrkoplundraren. Däremot var Johannes en för de flesta välkänd figur.

 

”Vad försiggår här”, frågade en man i barsk ton, och Johannes erinrade sig att mannen hade någon form av vaktfunktion i staden. ”Jo”, sade Johannes sanningsenligt, ”rävarna har tagit sig in i hönshuset och bitit ihjäl en massa hönor”. Mannen som frågat konstaterade torrt att han kunde se det. ”Dig känner jag igen”, fortsatte han. ”men vad är det där för figur som rävarna luktat sig till”?

 

Johannes tvekade. Skulle han avslöja fogden och utsätta honom för risken att bli illa hanterad av den tillstormande folkmassan. Men han behövde inte ta ställning eftersom en annan man känt igen kungens utsände och gått fram till honom.

 

Nu hände ytterligare något märkligt denna märkliga sommardag. Inför det som hotade fogden ställde sig både rävar och hönor i ring kring den man som smekt dem och kelat med dem. Och alla kunde se att de inte var att leka med. Hönorna burrade upp sig och kacklade medan rävarna visade tänderna och morrade.

 

De män som vid det här laget kommit in i hönshuset backade en smula. Den underliga figur som fogden nu utgjorde, fullt upptagen med att umgås med djur han tidigare knappast ägnat en tanke, fick många att känna rysningar utefter ryggraden. Hur kunde en man, som för inte så länge sedan visat sig vara en råbarkad buse, nu vara en lullande varelse med ett närmast fånigt uttryck i ansiktet?

 

Johannes fattade mod och gick fram till fogden. ”Kom”, sade han på sitt enkla sätt. ”Kom så går vi upp till skräpkammaren. Det är bättre än att sitta här med djur i knäet och upprörda människor runt omkring. Jag är både hungrig och törstig, och det måste du också vara. I skräpkammaren finns kanske lite vatten och bröd. Det kan vi dela”.

 

Så kom det sig att fogden återigen reste sig på stappliga ben och tog stöd mot den arm Johannes bjöd honom. Allt sorl och alla skrik hade nu tystnat, och de båda männen tilläts ostörda lämna det hönshus som av olika skäl inte längre förtjänade sin benämning. De gick båda långsamt sin väg, och hönorna och rävarna följde dem, flockade kring fogdens ben.

 

De församlade stadsinnevånarna stod kvar, både innanför och utanför hönshusets väggar. De stirrade under tystnad efter den underliga samling som drog sig iväg upp mot den byggnad de flesta av dem under många år aktat sig för att komma i närheten av. Ingen rörde en min av att vilja följa efter. Ingen hotade dem som drog sig undan.

 

När Johannes med fogden hårt stöttad mot sin ena arm nådde skräpkammarens dörr ställde han sig och stirrade ner mot hönshuset och sjön. Det han skymtade var en hoper människor som stirrade efter honom, fogden, hönorna och rävarna. Men när han höjde blicken en smula såg han också något annat, en samling båtar som för fulla segel närmade sig staden i riktning från borgen. Båtarna var fyllda med soldater i full utrustning.