Norr, söder, öster och väster om den lilla staden vid bäckarna och sjön bodde fyra olika folk med fyra olika kynnen. De hade dock mycket gemensamt. Bland annat hade de inte någon stad och därför reste alla in till staden vid bäckarna och sjön så snart man ville bedriva handel eller hade något annat viktigt att uträtta. Så fanns det också en sak de hade gemensamt med staden. Det var så att fogden styrde över dem alla i vissa saker, och fogden kom gärna på besök, särskilt när det gällde att fråga om någon hade lust att betala skatt. Det var nämligen så att fogden hade kungens uppdrag att försöka förse huvudstaden med pengar. Men för det mesta misslyckades han med den uppgiften.
Folket i söder ansåg sig vara förnämast av de fyra och sade att i söder hade det minsann bott människor tidigare än någon annan stans, till och med tidigare än i staden vid bäckarna och sjön. Detta förnekades av folket i väster som menade att det minsann var hos dem som mänskligheten först sett dagens ljus. I öster var man lite mer försiktig, för där var det svårt att bevisa lika gamla anor som i söder och väster. Folket i norr var ännu mer försiktigt, för till norr visste man att invånarna anlänt först i sen tid. Där var nämligen skogarna allra djupast och där var jorden allra magrast. Det sades också att det fanns troll och spöken i norr. Men hur det egentligen var med den saken hade ingen riktigt kunnat utreda.
Folken i norr, söder, öster och väster hade ingen ålderman som styrde över dem. I stället valde man i alla byar ett slags ombud som träffades en gång om året för att dryfta olika angelägenheter. I söder träffades ombuden vid midvintern, och det sades att det var för att de skulle kunna återuppliva gamla hedniska traditioner genom att blota och syssla med andra saker som skulle kunna kallas för skumma. Men eftersom ingen utomstående fick bevista mötena och ingen inblandad yttrade vad som förevarit vid dem, så visste heller ingen med säkerhet någonting.
I väster ville man naturligtvis inte vara sämre än i söder men man ville ju inte samla ombuden vid samma tidpunkt som grannfolken. Därför valde man alltid en tidpunkt lite längre fram, just då dagarna började bli lite längre och man kunde ana att våren inte var så långt borta. Trots detta sades det även här att dyrkan av de gamla gudarna förekom, men detta förnekades av alla inblandade.
Folken i öster och norr hade lite mer gemensamt än de andra. De samlade därför sina valda ombud vid samma tid, och det skedde vid midsommaren när dagarna var som längst. I öster och norr var man inte så hemlighetsfull som i söder och väster. Det betydde i sin tur att alla invånare var välkomna att lyssna till vad ombuden dryftade. Och man hade mycket att säga varandra och överlägga om, varför det oftast hände att de som tagit sig till mötena för att lyssna somnade på sina platser. Följden blev att ju fler och intressantare frågor som fanns på dagordningen desto fler åhörare låg och sov runt väggarna. Men det gjorde ingenting, för det var ju alltid någon som snappade någonting och kunde föra hem meddelanden och rykten till dem som väntade på besked i olika ting.
Det var just det här med alla rykten som var det knepiga. I söder och väster, där man inte fick komma och lyssna fick man lov att gissa vad som hände vid ombudens möten. Det ledde till att helt felaktiga föreställningar spreds om saker och ting och alla undrade om det egentligen fanns någon som bestämde. I öster och norr, där alla fick komma och lyssna, drog man helt felaktiga slutsatser av det man till äventyrs snappade innan man somnade. Därför spreds alla möjliga och omöjliga lösa rykten om saker som ingen begrep någonting om, och det ledde i sin tur till slutsatsen att alltför många bestämde hur det egentligen skulle vara. Till slut började diskussioner komma igång man och man emellan om vilket system som var det bästa, men ingen kunde ge något besked i den frågan.
Det var alltid oro i byarna runt om i norr, söder, öster och väster inför det årliga mötet mellan ombuden. Det gällde ju att gå till val innan någon form av församling kunde sammanträda. Tissel och tassel hördes bakom varje knut, för saken var nämligen den att varje by skulle välja sitt ombud. Många ville bli valda, och de som verkligen ville bli valda redovisade alla olika uppfattningar i de flesta sakfrågor. Därför talade de också illa om varandra inför alla som ville höra på. Ibland gick det så långt att slagsmål utbröt mellan anhängare till olika kandidater.
Valdagen var alltid något av en folkfest i varje by. Då slutade man att gräla med varandra, klädde sig i sina bästa kläder och församlades på någon lämplig plats som rymde alla. I röstningen fick de vuxna delta, och valet gick till så att kandidaterna ställde sig sida vid sida. Så nämndes namnet på den förste kandidaten, och de som tyckte att han borde bli vald räckte upp sin högra hand. På det viset klarades alla kandidater av, och den som fått de flesta uppräckta högerhänderna fick representera sin by. Ett enkelt och praktiskt sätt att hantera en svår sak.
De som inte blev valda till ombud för folket i sin by glömde snart bort att de kandiderat. I själva verket tyckte de synd om den stackare som blivit vald och kanske skulle sitta instängd i flera dagar och dryfta saker som han egentligen inte var intresserad av. Därför återgick allt till ordningen i byarna dagen efter valet, och kvar fanns bara att sprida rykten om det man trodde ägde rum på ombudens möte. Eller som hos folken i öster och norr, att som eventuell åhörare försöka tolka det som sades innan man somnade.
Nu var det så att alla vuxna som arbetade måste betala skatt. Och det var just skattens storlek som var den viktigaste saken som dryftades vid de årliga mötena hos folken i norr, söder, öster och väster. Pålagorna var egentligen inte särskilt betungande, men det var en principsak att gnälla. Och ve det ombud som kom hem efter avslutat möte och meddelade att man tvingats höja skatten en smula för att klara alla utgifter som väntade under det kommande året. Ett ombud som varit med om att besluta om höjda pålagor omvaldes aldrig. I stället talade man illa om honom en tid efter det årliga mötet. Men småningom föll allt tjafs om skatter i glömska och folken i norr, söder, öster och väster betalade snällt vad de blivit ålagda att punga ut med.
Folket i söder var rikast, och där skulle man egentligen inte alls behöva betala någon skatt. Men folket i söder hade lånat ut det mesta av sina pengar till folket i norr, som behövde dem för att köpa mat till sina allra fattigaste invånare. Folket i väster brukade tråka folket i söder för deras generositet men var samtidigt en smula avundsjuka över den glädje folket i norr kände över att bli hjälpta i sin nöd.
I öster klarade man sig själva, och pengarna man fick in räckte precis till de utgifter man hade. Ibland fanns där någon nyfiken individ som undrade vad ombuden gjorde med de pengar de bestämde att invånarna skulle betala. Men även här blev det mest frågan om gissningar. Ingen kunde ge annat besked än att slantarna användes för gemensamma angelägenheter.
Det enda som oroade folken i norr, söder, öster och väster var att fogden allt oftare kom på besök och menade att man skulle betala skatt även till honom för kungens räkning. Fogden visste vad bara några få invigda anade, nämligen att kungen var i stort behov av inkomster och att enda sättet att få in pengar för huvudstadens och slottets behov var att lägga större pålagor på invånarna än de var vana vid. Fogden blev allt mer en källa till irritation, särskilt som han på senare tid tagit för vana att ta beväpnade män med sig vid sina besök.
Fortsaättning: Johannes
4 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – Grannfolken
Norr, söder, öster och väster om den lilla staden vid bäckarna och sjön bodde fyra olika folk med fyra olika kynnen. De hade dock mycket gemensamt. Bland annat hade de inte någon stad och därför reste alla in till staden vid bäckarna och sjön så snart man ville bedriva handel eller hade något annat viktigt att uträtta. Så fanns det också en sak de hade gemensamt med staden. Det var så att fogden styrde över dem alla i vissa saker, och fogden kom gärna på besök, särskilt när det gällde att fråga om någon hade lust att betala skatt. Det var nämligen så att fogden hade kungens uppdrag att försöka förse huvudstaden med pengar. Men för det mesta misslyckades han med den uppgiften.
Folket i söder ansåg sig vara förnämast av de fyra och sade att i söder hade det minsann bott människor tidigare än någon annan stans, till och med tidigare än i staden vid bäckarna och sjön. Detta förnekades av folket i väster som menade att det minsann var hos dem som mänskligheten först sett dagens ljus. I öster var man lite mer försiktig, för där var det svårt att bevisa lika gamla anor som i söder och väster. Folket i norr var ännu mer försiktigt, för till norr visste man att invånarna anlänt först i sen tid. Där var nämligen skogarna allra djupast och där var jorden allra magrast. Det sades också att det fanns troll och spöken i norr. Men hur det egentligen var med den saken hade ingen riktigt kunnat utreda.
Folken i norr, söder, öster och väster hade ingen ålderman som styrde över dem. I stället valde man i alla byar ett slags ombud som träffades en gång om året för att dryfta olika angelägenheter. I söder träffades ombuden vid midvintern, och det sades att det var för att de skulle kunna återuppliva gamla hedniska traditioner genom att blota och syssla med andra saker som skulle kunna kallas för skumma. Men eftersom ingen utomstående fick bevista mötena och ingen inblandad yttrade vad som förevarit vid dem, så visste heller ingen med säkerhet någonting.
I väster ville man naturligtvis inte vara sämre än i söder men man ville ju inte samla ombuden vid samma tidpunkt som grannfolken. Därför valde man alltid en tidpunkt lite längre fram, just då dagarna började bli lite längre och man kunde ana att våren inte var så långt borta. Trots detta sades det även här att dyrkan av de gamla gudarna förekom, men detta förnekades av alla inblandade.
Folken i öster och norr hade lite mer gemensamt än de andra. De samlade därför sina valda ombud vid samma tid, och det skedde vid midsommaren när dagarna var som längst. I öster och norr var man inte så hemlighetsfull som i söder och väster. Det betydde i sin tur att alla invånare var välkomna att lyssna till vad ombuden dryftade. Och man hade mycket att säga varandra och överlägga om, varför det oftast hände att de som tagit sig till mötena för att lyssna somnade på sina platser. Följden blev att ju fler och intressantare frågor som fanns på dagordningen desto fler åhörare låg och sov runt väggarna. Men det gjorde ingenting, för det var ju alltid någon som snappade någonting och kunde föra hem meddelanden och rykten till dem som väntade på besked i olika ting.
Det var just det här med alla rykten som var det knepiga. I söder och väster, där man inte fick komma och lyssna fick man lov att gissa vad som hände vid ombudens möten. Det ledde till att helt felaktiga föreställningar spreds om saker och ting och alla undrade om det egentligen fanns någon som bestämde. I öster och norr, där alla fick komma och lyssna, drog man helt felaktiga slutsatser av det man till äventyrs snappade innan man somnade. Därför spreds alla möjliga och omöjliga lösa rykten om saker som ingen begrep någonting om, och det ledde i sin tur till slutsatsen att alltför många bestämde hur det egentligen skulle vara. Till slut började diskussioner komma igång man och man emellan om vilket system som var det bästa, men ingen kunde ge något besked i den frågan.
Det var alltid oro i byarna runt om i norr, söder, öster och väster inför det årliga mötet mellan ombuden. Det gällde ju att gå till val innan någon form av församling kunde sammanträda. Tissel och tassel hördes bakom varje knut, för saken var nämligen den att varje by skulle välja sitt ombud. Många ville bli valda, och de som verkligen ville bli valda redovisade alla olika uppfattningar i de flesta sakfrågor. Därför talade de också illa om varandra inför alla som ville höra på. Ibland gick det så långt att slagsmål utbröt mellan anhängare till olika kandidater.
Valdagen var alltid något av en folkfest i varje by. Då slutade man att gräla med varandra, klädde sig i sina bästa kläder och församlades på någon lämplig plats som rymde alla. I röstningen fick de vuxna delta, och valet gick till så att kandidaterna ställde sig sida vid sida. Så nämndes namnet på den förste kandidaten, och de som tyckte att han borde bli vald räckte upp sin högra hand. På det viset klarades alla kandidater av, och den som fått de flesta uppräckta högerhänderna fick representera sin by. Ett enkelt och praktiskt sätt att hantera en svår sak.
De som inte blev valda till ombud för folket i sin by glömde snart bort att de kandiderat. I själva verket tyckte de synd om den stackare som blivit vald och kanske skulle sitta instängd i flera dagar och dryfta saker som han egentligen inte var intresserad av. Därför återgick allt till ordningen i byarna dagen efter valet, och kvar fanns bara att sprida rykten om det man trodde ägde rum på ombudens möte. Eller som hos folken i öster och norr, att som eventuell åhörare försöka tolka det som sades innan man somnade.
Nu var det så att alla vuxna som arbetade måste betala skatt. Och det var just skattens storlek som var den viktigaste saken som dryftades vid de årliga mötena hos folken i norr, söder, öster och väster. Pålagorna var egentligen inte särskilt betungande, men det var en principsak att gnälla. Och ve det ombud som kom hem efter avslutat möte och meddelade att man tvingats höja skatten en smula för att klara alla utgifter som väntade under det kommande året. Ett ombud som varit med om att besluta om höjda pålagor omvaldes aldrig. I stället talade man illa om honom en tid efter det årliga mötet. Men småningom föll allt tjafs om skatter i glömska och folken i norr, söder, öster och väster betalade snällt vad de blivit ålagda att punga ut med.
Folket i söder var rikast, och där skulle man egentligen inte alls behöva betala någon skatt. Men folket i söder hade lånat ut det mesta av sina pengar till folket i norr, som behövde dem för att köpa mat till sina allra fattigaste invånare. Folket i väster brukade tråka folket i söder för deras generositet men var samtidigt en smula avundsjuka över den glädje folket i norr kände över att bli hjälpta i sin nöd.
I öster klarade man sig själva, och pengarna man fick in räckte precis till de utgifter man hade. Ibland fanns där någon nyfiken individ som undrade vad ombuden gjorde med de pengar de bestämde att invånarna skulle betala. Men även här blev det mest frågan om gissningar. Ingen kunde ge annat besked än att slantarna användes för gemensamma angelägenheter.
Det enda som oroade folken i norr, söder, öster och väster var att fogden allt oftare kom på besök och menade att man skulle betala skatt även till honom för kungens räkning. Fogden visste vad bara några få invigda anade, nämligen att kungen var i stort behov av inkomster och att enda sättet att få in pengar för huvudstadens och slottets behov var att lägga större pålagor på invånarna än de var vana vid. Fogden blev allt mer en källa till irritation, särskilt som han på senare tid tagit för vana att ta beväpnade män med sig vid sina besök.