Någonstans i kungariket, långt från huvudstaden, fanns en liten stad idylliskt belägen vid en sjö. Det fanns givetvis ett antal andra små städer i kungariket, men det är just den här staden och dess liv vi skall följa. Genom den lilla staden rann två muntert porlande bäckar, som i sin tur hade sina källor i de omgivande bergen längre bort. Bäckarna rann ut i sjön alldeles nära varandra, och om somrarna var det ett kärt nöje för den lilla stadens invånare att fiska i mötet mellan de rinnande och stillastående vattnen. Om vintern var det farligt att vistas där, eftersom isen oftast var svag och då inte ens bar de små barnen.
Den lilla stadens invånare var på alla sätt angelägna att hålla vattnet i bäckarna rent så att det kunde användas till dricksvatten. Det var sålunda strängt förbjudet att slänga sopor eller tvätta kläder i bäckarna. Man hade en gång till och med gått så långt att man fängslat en man som sent en natt tvättat sina fötter i det muntert porlande vattnet. Fast det var kanske riktigt, sade många, eftersom mannen i fråga var känd för att alltid vara ovanligt smutsig om fötterna.
Folket i den lilla staden och folket som levde på den omgivande landsbygden talade med en annan dialekt än folket i huvudstaden. Hur det kom sig hade ingen någonsin riktigt kunnat förklara, men en teori var att det kunde bero på det rena vattnet i bäckarna. I huvudstaden var man nämligen inte så kinkig med att hålla sitt vatten rent, och det skulle då i sin tur kunna medföra förändringar på talorganen. Man sade också att fientligt sinnade folk på andra sidan haven sände gifter till kungariket med hjälp av såväl magi som vindarna. Eftersom huvudstaden låg öppen för alla vindar slog sig gifterna lätt ner där och blandade sig med dricksvattnet. Till staden vid bäckarna och sjön nådde inte vindarna lika lätt tack vare de omgivande bergen.
Egentligen visste ingen vad som var sant eller falskt. En del sade si och en del sade så. Flera lärda män i huvudstaden förnekade till och med att det fanns andra folk på andra sidan haven. Ingen hade ju varit där. Men allt det här var problem på så hög nivå att folket i staden vid bäckarna och sjön inte hade någon som helst anledning att blanda sig i diskussionen. De talade sin dialekt, de var stolta över den och därmed fick det vara.
Den lilla staden vid bäckarna och sjön var känd som den lyckliga staden. Det märktes särskilt under de tre dagar i veckan då torghandeln ägde rum. Då kom bönderna från den omgivande landsbygden till det torg som utgjorde mittpunkten i den lilla staden. De kom tidigt om morgnarna med de varor de ville byta eller sälja. De kom med sång, och de spred en munter stämning överallt där de passerade. Kungens fogde, som bodde i ett stort vackert hus vid torget, brukade säga att här härskade minsann ordning och reda. Han brukade också säga att folket snällt betalade sina skatter och visade tillbörlig respekt för överheten.
Givetvis fanns det invånare som var missnöjda, likaväl som det fanns invånare som var fattiga. Men det fanns också en tyst överenskommelse att inte lyssna så noga på de missnöjda, och de fattiga underhölls genom ett omfattande system av välgörenhet. Anordningarna för dämpande av missnöje och fattigdom visade sig väl så effektiva men var i längden svåra att hantera. Utåt verkade dock allt vara frid och fröjd, och besökande främlingar märkte alls ingenting av den oro som trots allt fanns under den polerade ytan.
Staden vid bäckarna och sjön styrdes med järnhand av en ålderman. Han hade en gång i världen valts av folket då han ännu var en helt ung man. Nu var han gammal, hade långt silvergrått skägg och visade sig sällan på gatorna på grund av sina skröpliga ben. Besökande främlingar brukade fråga hur det kom sig att man haft samme ålderman så länge och att man inte bytt ut honom. På den frågan svarade alltid de tillfrågade att man valde ålderman lite då och då men att ingen mindes att man haft någon annan än den man hade. Därför blev han alltid återvald. Men det fanns också en annan, mera djupt liggande, orsak. Folket i staden tyckte om att ha någon i ledningen som visste vad han ville och som höll ordning och reda på saker och ting. Då fungerade allting bäst och de flesta var nöjda. Det värsta som kunde hända var att många började gräla med varandra. Då blev det till slut så att ingen bestämde.
Åldermannen var inte helt ensam om att styra staden, även om det var han som till slut bestämde hur saker och ting skulle skötas. Vid sin sida hade han ett råd, som bestod av fem män, alla lagkloka. De lade ofta pannorna i djupa veck när något svårt problem skulle till att lösas. Ibland hade de olika meningar om saker och ting, och det var vid sådana tillfällen som åldermannen fick lov att gripa in och tala om hur det skulle vara. Även medlemmarna i rådet valdes lite då och då, men oftast blev samma ledamöter kvar på sina respektive platser under långa tider.
I den lilla staden vid bäckarna och sjön bodde rätt många människor. Hur många de egentligen var visste ingen, men de fanns alla registrerade i en stor tjock bok som förvarades hemma hos åldermannen och som togs fram när någon hade blivit född och skulle föras in eller när någon hade dött och skulle strykas. Folket i staden brukade säga att boken var det viktigaste dokument som fanns, eftersom man genom den höll reda på alla. Den också var grundvalen för den skatt som invånarna måste betala i reda penningar. Man löpte givetvis en stor risk att boken skulle försvinna på ett eller annat sätt. Om så skedde skulle ingen veta någonting om någon.
Alla, såväl invånare som främlingar, tyckte att staden var vacker. Om man ställde sig nere vid sjön en sommarkväll och med blicken följde bäckarna upp mot bergen fick man en oförglömlig syn. Man kunde också låta blicken glida utmed husfasaderna nära sjön och fram till den stora kyrkan som låg ute på en udde. Man kunde även tänka sig synen av det stora fyrkantiga torget lite längre in i staden. Kring torget fanns de förnäma byggnaderna, och där bodde fogden, åldermannen och en rad andra högt uppsatta personer. Där fanns också ett härbärge och stadens enda krog. I den senare var det förbjudet att servera starkt öl efter solens nedgång. Det hade åldermannen och hans råd bestämt.
Husen blev av enklare slag ju längre man kom från torget. Längst ut, där landsbygden och skogen tog vid, fanns inte längre några gator. Där fanns i stället slingrande vägar eller rent av stigar, och de omgavs av små låga grå hus. Där, längst ut, bodde de missnöjda och de fattiga. De samlades ibland i skogsbrynen, där de ondgjorde sig över fogden, åldermannen och andra potentater som de betraktade som rika människor. Fastän de fattiga och missnöjda visste att de inte behövde svälta gnällde de och gnällde över verkliga eller inbillade orättvisor. Efter en riktigt lång gnällkväll gick de oftast hem avreagerade och belåtna. Fogden hade fått sitt, och åldermannen, som man varit med om att välja om vid det senaste valet, kunde känna sig säker på att han trots allt gnället hade förtroende hos de breda lagren i staden.
När solen stod lågt på sommarkvällarna samlades staden invånare gärna på torget. Eftersom man inte fick sitta på den breda trappan till fogdens hus, gick man gärna till åldermannens hem. Dit var stadens invånare oftast välkomna för att titta i den stora tjocka boken och kanske visa sina barnbarn namnen på de förfäder som fanns antecknade på någon av de första sidorna. Då visste man att man talade om människor som levat för mycket länge sedan, när staden var ny och bara några få invånare tog sitt dricksvatten ur bäckarna. Sedan dess hade många årtiondens regnvatten gjort sin långa vandring från rymden genom marken och ner till sjön. Men om detta bekymrade sig människorna i den lilla staden föga. De var nöjda så länge vattnet i bäckarna var klart och rent.
Fortsättning: Grannfolket
3 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – Staden vid bäckarna och sjön
Någonstans i kungariket, långt från huvudstaden, fanns en liten stad idylliskt belägen vid en sjö. Det fanns givetvis ett antal andra små städer i kungariket, men det är just den här staden och dess liv vi skall följa. Genom den lilla staden rann två muntert porlande bäckar, som i sin tur hade sina källor i de omgivande bergen längre bort. Bäckarna rann ut i sjön alldeles nära varandra, och om somrarna var det ett kärt nöje för den lilla stadens invånare att fiska i mötet mellan de rinnande och stillastående vattnen. Om vintern var det farligt att vistas där, eftersom isen oftast var svag och då inte ens bar de små barnen.
Den lilla stadens invånare var på alla sätt angelägna att hålla vattnet i bäckarna rent så att det kunde användas till dricksvatten. Det var sålunda strängt förbjudet att slänga sopor eller tvätta kläder i bäckarna. Man hade en gång till och med gått så långt att man fängslat en man som sent en natt tvättat sina fötter i det muntert porlande vattnet. Fast det var kanske riktigt, sade många, eftersom mannen i fråga var känd för att alltid vara ovanligt smutsig om fötterna.
Folket i den lilla staden och folket som levde på den omgivande landsbygden talade med en annan dialekt än folket i huvudstaden. Hur det kom sig hade ingen någonsin riktigt kunnat förklara, men en teori var att det kunde bero på det rena vattnet i bäckarna. I huvudstaden var man nämligen inte så kinkig med att hålla sitt vatten rent, och det skulle då i sin tur kunna medföra förändringar på talorganen. Man sade också att fientligt sinnade folk på andra sidan haven sände gifter till kungariket med hjälp av såväl magi som vindarna. Eftersom huvudstaden låg öppen för alla vindar slog sig gifterna lätt ner där och blandade sig med dricksvattnet. Till staden vid bäckarna och sjön nådde inte vindarna lika lätt tack vare de omgivande bergen.
Egentligen visste ingen vad som var sant eller falskt. En del sade si och en del sade så. Flera lärda män i huvudstaden förnekade till och med att det fanns andra folk på andra sidan haven. Ingen hade ju varit där. Men allt det här var problem på så hög nivå att folket i staden vid bäckarna och sjön inte hade någon som helst anledning att blanda sig i diskussionen. De talade sin dialekt, de var stolta över den och därmed fick det vara.
Den lilla staden vid bäckarna och sjön var känd som den lyckliga staden. Det märktes särskilt under de tre dagar i veckan då torghandeln ägde rum. Då kom bönderna från den omgivande landsbygden till det torg som utgjorde mittpunkten i den lilla staden. De kom tidigt om morgnarna med de varor de ville byta eller sälja. De kom med sång, och de spred en munter stämning överallt där de passerade. Kungens fogde, som bodde i ett stort vackert hus vid torget, brukade säga att här härskade minsann ordning och reda. Han brukade också säga att folket snällt betalade sina skatter och visade tillbörlig respekt för överheten.
Givetvis fanns det invånare som var missnöjda, likaväl som det fanns invånare som var fattiga. Men det fanns också en tyst överenskommelse att inte lyssna så noga på de missnöjda, och de fattiga underhölls genom ett omfattande system av välgörenhet. Anordningarna för dämpande av missnöje och fattigdom visade sig väl så effektiva men var i längden svåra att hantera. Utåt verkade dock allt vara frid och fröjd, och besökande främlingar märkte alls ingenting av den oro som trots allt fanns under den polerade ytan.
Staden vid bäckarna och sjön styrdes med järnhand av en ålderman. Han hade en gång i världen valts av folket då han ännu var en helt ung man. Nu var han gammal, hade långt silvergrått skägg och visade sig sällan på gatorna på grund av sina skröpliga ben. Besökande främlingar brukade fråga hur det kom sig att man haft samme ålderman så länge och att man inte bytt ut honom. På den frågan svarade alltid de tillfrågade att man valde ålderman lite då och då men att ingen mindes att man haft någon annan än den man hade. Därför blev han alltid återvald. Men det fanns också en annan, mera djupt liggande, orsak. Folket i staden tyckte om att ha någon i ledningen som visste vad han ville och som höll ordning och reda på saker och ting. Då fungerade allting bäst och de flesta var nöjda. Det värsta som kunde hända var att många började gräla med varandra. Då blev det till slut så att ingen bestämde.
Åldermannen var inte helt ensam om att styra staden, även om det var han som till slut bestämde hur saker och ting skulle skötas. Vid sin sida hade han ett råd, som bestod av fem män, alla lagkloka. De lade ofta pannorna i djupa veck när något svårt problem skulle till att lösas. Ibland hade de olika meningar om saker och ting, och det var vid sådana tillfällen som åldermannen fick lov att gripa in och tala om hur det skulle vara. Även medlemmarna i rådet valdes lite då och då, men oftast blev samma ledamöter kvar på sina respektive platser under långa tider.
I den lilla staden vid bäckarna och sjön bodde rätt många människor. Hur många de egentligen var visste ingen, men de fanns alla registrerade i en stor tjock bok som förvarades hemma hos åldermannen och som togs fram när någon hade blivit född och skulle föras in eller när någon hade dött och skulle strykas. Folket i staden brukade säga att boken var det viktigaste dokument som fanns, eftersom man genom den höll reda på alla. Den också var grundvalen för den skatt som invånarna måste betala i reda penningar. Man löpte givetvis en stor risk att boken skulle försvinna på ett eller annat sätt. Om så skedde skulle ingen veta någonting om någon.
Alla, såväl invånare som främlingar, tyckte att staden var vacker. Om man ställde sig nere vid sjön en sommarkväll och med blicken följde bäckarna upp mot bergen fick man en oförglömlig syn. Man kunde också låta blicken glida utmed husfasaderna nära sjön och fram till den stora kyrkan som låg ute på en udde. Man kunde även tänka sig synen av det stora fyrkantiga torget lite längre in i staden. Kring torget fanns de förnäma byggnaderna, och där bodde fogden, åldermannen och en rad andra högt uppsatta personer. Där fanns också ett härbärge och stadens enda krog. I den senare var det förbjudet att servera starkt öl efter solens nedgång. Det hade åldermannen och hans råd bestämt.
Husen blev av enklare slag ju längre man kom från torget. Längst ut, där landsbygden och skogen tog vid, fanns inte längre några gator. Där fanns i stället slingrande vägar eller rent av stigar, och de omgavs av små låga grå hus. Där, längst ut, bodde de missnöjda och de fattiga. De samlades ibland i skogsbrynen, där de ondgjorde sig över fogden, åldermannen och andra potentater som de betraktade som rika människor. Fastän de fattiga och missnöjda visste att de inte behövde svälta gnällde de och gnällde över verkliga eller inbillade orättvisor. Efter en riktigt lång gnällkväll gick de oftast hem avreagerade och belåtna. Fogden hade fått sitt, och åldermannen, som man varit med om att välja om vid det senaste valet, kunde känna sig säker på att han trots allt gnället hade förtroende hos de breda lagren i staden.
När solen stod lågt på sommarkvällarna samlades staden invånare gärna på torget. Eftersom man inte fick sitta på den breda trappan till fogdens hus, gick man gärna till åldermannens hem. Dit var stadens invånare oftast välkomna för att titta i den stora tjocka boken och kanske visa sina barnbarn namnen på de förfäder som fanns antecknade på någon av de första sidorna. Då visste man att man talade om människor som levat för mycket länge sedan, när staden var ny och bara några få invånare tog sitt dricksvatten ur bäckarna. Sedan dess hade många årtiondens regnvatten gjort sin långa vandring från rymden genom marken och ner till sjön. Men om detta bekymrade sig människorna i den lilla staden föga. De var nöjda så länge vattnet i bäckarna var klart och rent.
Fortsättning: Grannfolket