Beskedet var egentligen inte oväntat. Men det medförde trots detta en stor sorg i samhället, bygden och – inte minst – bland de anställda. Åfors glasbruk, grundat 1876, släcks successivt ner under hösten 2012. Att det levde vidare så länge som det gjorde kan nog tillskrivas formgivarna och konstnärerna Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien. Det är deras engagemang, såväl nationellt som internationellt, som gett Åfors en framträdande plats på glasbrukskartan från 1960-talet till våra dagar.
Lagom till 125-årsjubiléet 2001 var vi med om att producera boken Åfors glasbruk – en färgstark historia. Jag skrev de två inledande kapitlen och Margareta skrev kapitlet om Gunnel Sahlin – Gunnel, livsbejakande och linjestark. Margareta stod dessutom för bildurval och layout tillsammans med tryckeriet. Här kommer de två inledningskapitlen. Så välkomna till Åfors före Bertil och Ulrica. Måhända kan vi återkomma till det rika bildmaterialet.
Grunden
Bruksbygden föddes ur skogen. Det var skogen som gav bränslet till de primitiva ugnar som redan under medeltiden smälte fram järnet i sydöstra Småland. Det var tack vare skogen som bönderna överlevde i det karga och stenrika landskapet. De brukade inte bara jorden. De hade även fisket, jakten, boskapsskötseln och järnframställningen.
Tiden gick och den primitiva järnhanteringen, baserad på sjö- och myrmalm, koncentrerades till järnbruk. De hette Klavreström, Orrefors, Flerohopp och mycket annat. Vi är nu framme på 1700-talet, malmupptagningen ur sjöarna fortsätter och böndernas binäringar är bland annat produktion av träkol, tjära och pottaska. Den senare produkten är aska från lövved och den användes till så vitt skilda saker som framställning av tvättmedel och som ingrediens till mängen i glasugnarna.
Krisen kom vid 1800-talets mitt. Konkurrensen från Bergslagen och andra malmproducerande trakter blev för stark. Det lönade sig inte längre att framställa järn av sjömalm. Bland många andra blev bränsleproducenterna lidande när efterfrågan på träkol drastiskt minskade. Det var då något annat kom istället.
Glastillverkningen i Sverige kom på allvar igång under slutet av 1500-talet, och man gjorde glas i Småland redan under 1600-talet. Men det var först med etablerandet av kosta 1742 som näringen fick en fast och varaktig plattform i det karga landskapet. Kosta var länge ensamt, men när järntillverkningen lades ner blev Kosta det moderglasbruk som fick utbilda och lämna ifrån sig arbetskraften.
Nu förstår alla att glashanteringen blev den näring som ersatte järnframställningen. Efter 1850 växer det ena glasbruket efter det andra fram i sydöstra Småland. Under 1870-talet går det allt snabbare. I hela landet anläggs då 23 glasbruk, varav 11 i Småland. Ett av de småländska glasbruken kallas Åfors, och det grundas 1876.
Efterfrågan på glas ökar hela tiden i industrialismens samhälle, och många är de som vågar starta nya företag. Men de flesta måste ge upp. Av de 23 glasbruken från 1870-talet är det bara Åfors och Pukeberg som än idag är verksamma. Att man fortfarande tillverkar glas i Åfors med stor framgång hänger samman med skicklighet, envishet, framsynthet och stor förmåga att rekrytera den rätta sortens medarbetare.
Det var Carl-Albert Fagerlund som tillsammans med bröderna Robert Oscar Fagerlund och Alfred Anders Fagerlund samt svågern Carl Johan Carlsson grundade Åfors glasbruk. Alla fyra var glasblåsarmästare och hade fäder som var glasblåsare. De kom från Ekeberga socken och är ett bra exempel på hur Kosta glasbruk fick släppa ifrån sig dugliga medarbetare när det var dags att starta eget. De hade yrket med sig och visste vad de gjorde. De var beredda att ta de krafttag som behövdes. Men det var med all tydlighet Carl-Albert som bestämde. Han var född 1843, och han kom snabbt att gå under namnet Stor-Kalle.
Startkapitalet var 9.366 kronor och 87 öre. Carl-Albert bidrog med större delen, nämligen 6.412 kronor och 65 öre. De övriga bidrog med resten, Carl Johan Carlsson dock bara med 229 kronor och 13 öre. Hur man fått tag på denna för den här tiden stora summa förtäljer inte källorna.
Man började under de primitiva förhållanden som med våra ögon mätt var regel vid denna tid. Hyttan, en träbyggnad, brann redan 1877, men efter två månader var den åter uppbyggd. Bränslet till ugnarna var här, liksom på andra håll, den ved som levererades av bönderna på trakten. Till att börja med skänktes veden i hopp om framtida betalda leveranser.
Om Stor-Kalle berättas en hel del historier. Han var med all säkerhet en begåvad affärsman med stor pondus, en man som troligen hellre betalade den som pockade på högre lön med brännvin istället för kontant ersättning. Det sägs också att han i sin vidlyftighet kunde ge sig till att såväl beställa extratåg från Kalmar till Emmaboda som att spotta snus ner på parketten på operan i Stockholm. Han ledde arbetet vid Åfors i fyrtio år, en anmärkningsvärt lång tid.
Bevarade räkenskaper visar att värdet av tillverkningen för åren 1876-1878 uppgick till 34.928 kronor och att vinsten för samma period var 2.543 kronor. Åren 1879 och 1880 gick det ännu bättre med närmare 45.000 kronor i tillverkningsvärde vardera året. 1883 löste Stor-Kalle ut sina bröder och svågern från bruket för 14.000 kronor. Pengarna lär han ha lånat ihop av bönderna i trakten genom att frikostigt bjuda på mat och brännvin.
Först 1911 bildades aktiebolag och Stor-Kalle tog in sin son, en måg och en doktor Fliser som delägare. Som den affärsman han måste ha varit insåg han måhända att detta var bästa formen för fortsatt drift. Den hårdföre Stor-Kalle, som 1906 förbjöd bildandet av fackförening och som lade ner driften i protest mot arbetarnas vilja att strida för bättre villkor, började dessutom bli till åren. Bruket var nergånget och 1916 sålde Stor-Kalle sitt livsverk, 73 år gammal.
Köpare var Ernst Johansson. Han betalade omkring 150.000 kronor för hytta, sliperi, kvarn och jordbruk. Det fanns också sju bostadsfastigheter med i uppgörelsen. Att köpa och driva ett glasbruk mitt under brinnande världskrig var förvisso ett vågspel, men Ernst Johansson hade erfarenheter från ett annat glasbruk, nämligen Hofgård i Älghults socken. Där tillverkades fönsterglas, och det bruket hade kommit i hans ägo genom köp vid en exekutiv auktion 1912.
Eric Johansson, son till Ernst, var född 1896. Han var alltså helt ung när han redan 1913 gjordes till bokhållare på Hofgård efter studier i Kalmar och Stockholm. Det var också Eric, som fick ta huvudansvaret för Åfors glasbruk efter köpet 1916. Det sägs att pappa Ernst tog med sig sin i ekonomiska ting förfarne son för att se till hur det stod till ekonomiskt i Åfors. Efter genomgång av böckerna lär Eric ha sagt som det var, nämligen att det stod illa till. Då lär fadern ha yttrat att ”om du är en sådan tusan till kännare, så får du också ta hand om bruket”. Och så blev det.
Eftersom Ernst Johansson bland mycket annat var virkeshandlare var det naturligt för honom att se det stora värdet i skogsegendomar. Det var ett synsätt som sonen Eric tog till sig. På Hofgård fanns stora skogstillgångar som snabbt steg i värde under första världskriget. Det var av allt att döma härifrån pengarna hämtades när det var dags att köpa Åfors.
Den unge brukspatronen Eric Johansson hade med all sannolikhet ingen lätt uppgift. Att föregångaren Stor-Kalle med sin fackföreningsfientliga attityd dessutom jagat den mest kunniga arbetskraften på flykten gjorde saken ännu svårare. För övrigt fanns ytterligare mellan tio och femton glasbruk inom tre mils avstånd. Var och en kan förstå att det inte var lätt att locka yrkeskunnigt folk från goda villkor till sämre. Men allt avlöpte väl, nödvändiga investeringar genomfördes, och glasbrukets dåliga rykte förbättrades stadigt. Allt detta är en historia som vi skall återkomma till längre fram.
Produktionen
De flesta svenska och småländska glasbruk gjorde egentligen i stort sett samma saker innan formgivarna kom in i bilden. Det var bruksglas, burkar, flaskor, kaffekulor, ja det handlade om det som vanligt folk behövde i sin vardag. Vissa bruk gjorde även fönsterglas. Så var det när Stor-Kalle styrde och så var det när Eric Johansson tog över. Att sälja glaset vid den här tiden var inte heller helt lätt. Mycket distribuerades av glasknallar, det vill säga vandrande handlare som köpte sitt glas vid bruket och förde det ut till kunderna på dåliga – eller med våra mått – närmast obefintliga vägar.
I slutet av 1800-talet blev allt fler förhållandevis rika i Sverige. Detta medförde bland mycket annat att efterfrågan på slipat kristallglas ökade. I Åfors följde man – även om det var en smula sent – de trender som låg i tiden. 1921 framställdes det första kristallglaset, vilket innebär att blymönja blandades i mängen för att åstadkomma ett glas som var tungt, lämnade ifrån sig den speciella klangen och som var mjukt nog för den sliputrustning som installerades. Framgången kom, och Åfors framställde slipat glas ända fram till 1971. De gnistrande sköna glaspjäserna var av allt att döma ett skötebarn för ägaren samtidigt som de gjorde bruket känt och gav god avsättning under 50 år.
Formgivarna gjorde sitt intåg i svensk glashantering under 1900-talets första årtionden. Konkurrensen var knivskarp och det gällde att skapa något nytt i motsats till de många gånger plagiatliknande saker som producerades åren kring 1900. Samma år som Åfors bytte ägare – 1916 – rekryterades Simon Gate till Orrefors. Svenskt konstglas såg sin födelse, och det är bara att konstatera att familjen Johanssons köp av Åfors innebar den kick det nedgångna bruket ropade efter.
Man kan – trots bristen på rättvisande källmaterial – ana de svårigheter Åfors glasbruk stod inför 1916. Överlevnaden hängde på att få kompetenta medarbetare att stanna kvar, att skaffa den ytterligare arbetskraft som krävdes för att kunna gå vidare. Det där med formgivning var nog inget att fundera över. De traditionella formerna, de som gav den avsättning som behövdes, fick dominera produktionen.
Nåja, Åfors kunde till slut inte stå emot vad flera andra glasbruk redan tagit till sig. 1922 kom Fritz Dahl in i bilden. Han var hyttmästare men blev samtidigt den formgivare som dominerade arenan till mitten av 1930-talet. Det slipade glaset fick det förväntade uppsvinget i de former han skapade. Sedan kom nya namn: Eric Strömberg 1934-1935, Edvin Ollers 1936-1937 och Gunnar Håkansson 1938-1949. De fortsatte alla tre på den inslagna linjen. Eric Strömberg var son till Gerda och Edvard Strömberg, som tagit över glasbruket Lindefors och döpt om det till Strömbergshyttan. Edvin Ollers var den ”vandrande” glaskonstnären, som under närmare 20 år tjänstgjort vid ett flertal glasbruk innan han kom till Åfors. Gunnar Håkansson var inte bara formgivare. Han var också under många år en framgångsrik försäljare av Åfors-glas. Därigenom hade han fördelen att veta vad som gick bra att sälja.
Som var och en förstår var det ingen idé att göra några större satsningar under andra världskriget. Då gällde det istället att överleva. Men redan 1946 kan man spåra två nya namn på den konstnärliga sidan, nämligen Paul Kedelv och Alfred Kunft. Nästa i raden är Gustav Adolf Ringheim, som var verksam 1951-1954 och som i sin tur avlöstes av den från Kosta överflyttade Ernest Gordon 1954-1961. Den senare bildar länken mellan den gamla och den nya tiden och avlöstes i sin tur av Bertil Vallien.
Det finns ingen anledning att söka sammanfatta de första fyrtio åren med formgivare vid Åfors glasbruk. I stället kan man konstatera att Åfors mellan 1920 och 1960 var ett i många stycken traditionellt bruk där man en och annan gång stack ut hakan i den mycket hårda konkurrensen. Att Åfors ändå överlevde när andra glasbruk fick inskränka eller lägga ner verksamheten hänger – förutom företagarskicklighet och kapitalstyrka – samman med ömsesidigt förtroende och goda medarbetare. Den arbetsflykt som ägde rum under Stor-Kalles sista år förbyttes snart till rekrytering av de glasblåsare som behövdes. Och vad än viktigare är – de flesta trivdes och stannade kvar.
Eric Åfors – Glaskungen
Eric Åfors, den ständigt närvarande patronen. Glaskungen kallad. Verksam vid Åfors glasbruk i mer än 60 år. Ett oslagbart rekord.
En del har redan sagts om Eric Åfors i denna bok. Hur fadern Ernst Johansson köpte Hofgård och hur sonen Eric fick sina första lärospån där. Hur köpet av Åfors gick till och hur den knappt tjugoårige Eric sattes att sköta bruket.
Att Eric Johansson blev Eric Åfors har sin alldeles speciella historia. Eric hade i början av 1920-talet stämt träff med en ny kund från Tyskland. När mötet väl ägde rum hade tyskarna redan handlat av en herr Johansson, som i sin tur kom från ett konkurrerande glasbruk. Det gav glaskungen i vardande anledning att inte låta händelsen upprepas.
Tyvärr lämnar oss källorna i sticket när det gäller de första 20 åren av det arbete Eric Åfors lade ner på bruket. Alla sagesmän är borta och det magra skriftliga materialet låter oss bara ana den vändning som gjordes från ett nedslitet glasbruk till något som överlevde och började blomstra. När Eric Åfors vid 100-årsjubileet 1976 ombads att skriftligen sammanfatta sina år vid bruket framhöll han bland annat följande:
”Bruket var vid köpet synnerligen omodernt, jag tror ett av de mest omoderna bruken vid den tidpunkten. Det tillverkades mest pressglas samt drivna klippta och oklippta dricksglas, kannor, syltburkar mm….Vid bruket fanns icke ett enda egnahemsbygge och hela bostadsbeståndet bestod av 7 st bostadshus då även räknat med vad som erfordrades till lantbruket. Under Fars och min tid byggdes 35 st nya bostadshus, det sattes igång 3 st kraftstationer, byggdes tvenne nya hyttor, helt nytt sliperi samt nya ladugårdar mm. Den vidare utvecklingen efter Fars köp bör jag kanske icke beröra men jag måste uttrycka min stora tacksamhet för den tur jag hade då jag började få dugligt och skickligt yrkesfolk….Jag fick från Modala och Åryds glasbruk, då detta bruk gick i konkurs så gott som en halv hyttbesättning med så skickliga och kunniga glasarbetare, Gustav Jonsson och hans bror Rudolf med flera och så från Kosta ypperligt skickliga glasslipare och även glasarbetare och jag är mycket tacksam att under Fars och min tid vi alltid kunna hålla bruket igång och hålla fullt arbete för de anställda.”
När Eric Åfors tillsammans med fadern och två andra personer 1936 köpte samtliga aktier i Kosta glasbruk kommer vi in på lite säkrare mark. Kosta hade stora ekonomiska problem, sviter efter krisen 1931-1932. Det var många som varnade Eric Åfors för den affären, men han resonerade så här: ”Ett bruk med tradition och särskild stil har ett försprång, särskilt när konjunkturerna är på väg neråt.” Året efter, 1937, dog Erics föräldrar och han hade nu ensam aktiemajoriteten i Kosta.
Vägen var utstakad och Eric Åfors gick vidare. Genom att göra Alfred Rosén , en gammal vän till familjen som dessutom varit med om att bygga upp verksamheten vid Emmaboda glasverk, till chef för Kosta gick det anrika glasbruket en ljus tid tillmötes trots alla de svårigheter som andra världskriget förde med sig. Det var alltså väl förspänt inför nästa affär, nämligen förvärvet av Boda glasbruk 1947, en affär som innebar att Eric Åfors, förutom själva glasbruket, blev ägare till ytterligare stora skogsområden.
Det här med skogen går som en röd tråd genom allt det som Eric Åfors företar sig. Många vittnar om hur han såg skogen som den bästa bankboken och att skogen alltid var den marginal man hade när själva glasbruksrörelsen gick dåligt. Dessutom skall man komma ihåg att skogen var förutsättningen för framväxten av glasbruksbygden i sydöstra Småland. Och när Eric Åfors köpte Kosta och Boda eldades ugnarna fortfarande med ved. Var och en kan förstå att skogen inte bara var en bankbok. Den var också värmekällan. Hade man egen skog var man inte beroende.
Framgångar sporrar alltid. Förvärvet av Boda var en god affär, men det gällde att finna någon som kunde leda glasbruket. Valet föll på Erik Rosén, yngste son till den Alfred Rosén som med stor framgång tagit Kosta ur krisen. Erik Rosén, nybliven civilekonom, var bara 23 år gammal när han blev tillfrågad och åtog sig uppgiften. Därmed växlade man in på ett nytt spår, ett spår som leder fram till dagens situation. Det är bara att konstatera att valet av den dynamiske Erik Rosén bäddade för inspiration, nytänkande och kvalitet.
I det här läget visar Eric Åfors att han inte bara är en god affärsman. Han sjösätter även en filosofi som han egentligen inte lever upp till personligen. Eric Åfors visar sig vara en god smålänning: sparsam och generös. Påståendet skall tolkas så att han drev sina glasbruk med snabb fakturering som grundprincip men att han gärna släppte fram dem som kunde föra hans tankar till framgång. Det är ett känt faktum att Eric Åfors var skeptisk till att anställa de konstnärer och formgivare som behövdes för att förnya den svenska glashanteringen. Men när han insåg vad det handlade om gav han efter.
Erik Rosén fick av allt att döma fria händer. Han anställde Erik Höglund på Boda 1953. Framgångarna lät inte vänta på sig. Höglunds glas innebar något helt nytt, pressen var full av lovord, och de ekonomiska resultaten pekade bara uppåt. Erik Rosén drev Boda vidare mot nya framgångar genom nya idéer och genom att anställa fler formgivare. Resultatet blev att han fick ta hand även om Åfors. Året var 1958.
Därmed kan det vara på plats att återge vad Bertil Vallien berättar om sitt första möte med Åfors glasbruk 1959. Bertil var den unge praktikanten som mötte den välklädde och slipsprydde Eric Åfors. Praktikanten visades till Ernest Gordons ateljé där direktören tog bort några papper från skrivbordet och sade till praktikanten att lägga tillbaka papperen när det var dags att sluta fram på höstkanten. Bertil uppmanades även att rita glas för slipning, något som fortfarande var en specialitet för Åfors glasbruk. Bertil lydde rådet, ritade glas för slipning och drog sedan iväg till USA.
Skildringen styrker det som tidigare sagts. Eric Åfors hade fortfarande greppet om det arbete som lagts ner under alla år från 1916. Men man kan också ana en viss självironi från en man som håller på det gamla men som är beredd att acceptera det nya. I själva verket var det Erik Rosén som rekryterade Bertil Vallien, i första hand som elev till Erik Höglund. Kanske var det så att stugan blev för trång och Vallien flyttade till Åfors. Hursomhelst är valet av Vallien ett minst lika genialt drag från Erik Roséns sida som valet av Höglund.
Nu var det bara att gå vidare. Huvudägaren, familjen Åfors, satsade än mer på Erik Rosén och gjorde honom 1964 till chef även på Kosta. Därmed förenades tre glasbruk i en organisation som förenklade såväl formgivning som försäljning. Slutsteget togs några år senare då man bildade AB Åforsgruppen, ett företag som 1972 förvärvade aktiemajoriteten i Johansfors glasbruk.
Familjen Åfors var fortfarande huvudägare när försäljningen till Upsala-Ekeby ägde rum 1975. Familjen Åfors ville förvärva den aktiepost om 20 % som Euroc hade i Upsala-Ekeby men förhandlingarna slutade istället som de gjorde. Hursomhelst skedde försäljningen på villkor att Åfors glasbruk inte fick läggas ner så länge Eric Åfors levde. Den man som räddat arvet från Stor-Kalle och med framsynthet byggt upp ett glasimperium kunde vara lugn. Även när namnet ändrades till Kosta Boda AB 1977 levde Åfors vidare tack vare den kreativitet och skicklighet som fanns där. Eric Åfors gick ur tiden 1983. Då hade han i mer än 60 år styrt och påverkat det han byggt upp.
Erik Rosén, mannen som stått vid Eric Åfors sida och som med stor framsynthet rekryterat en lång rad av de formgivare som ännu är verksamma, fortsatte en tid inom Upsala-Ekeby. Kosta Boda AB genomled den stora glasbrukskrisen i början av 1980-talet med olika hot hängande över sig. Nästa steg, ett steg som över en natt förenade det mesta av svensk glasindustri under en hatt, togs 1990. Då köptes Kosta Boda AB av Incentive som lade ihop nyförvärvet med sitt tidigare innehav till Orrefors Kosta Boda AB.
Samhället och vardagen
Såväl Stor-Kalle som den unge Eric Åfors levde i ett samhälle med industriellt uppsving, ett samhälle som pekade fram emot ständigt ökande välstånd. Men ingen av dem hade dagens kommunikationer. Vägarna var urusla innan den begynnande bilismen tvingade fram en förändring. Telefonen var en nyhet som så småningom kom att underlätta kontakterna mellan människor. Det elektriska ljuset hade väl nätt och jämt nått ut till avlägsna delar av landsbygden. Glasknallarna hade det säkerligen inte lätt, och närmaste järnvägsstation låg i Emmaboda.
Förändringens vindar svepte dock snabbt in. Eric Åfors och hans hustru Greta begåvades med tre söner: Lars-Erik, född 1929, Jan, född 1932 och Carl-Henric, född 1935. Den äldste sonen gav sig aldrig in i glasbranschen, medan de två yngre kom att spela viktiga roller inom Emmaboda glasverk respektive Åforsgruppen. De växte upp i det lilla samhälle som förvandlades genom nybyggnation, föreningsliv och mycket annat. Visserligen innebar andra världskriget vissa avbrott i aktiviteterna, men man tog alla tillfällen i akt att gå vidare.
Egnahems-byggandet kom igång redan på 1920-talet. Det var egentligen förutsättningen för att kunna rekrytera arbetskraft. Det hela fortsatte – liksom i Boda och Kosta – på 1930- 50-talen. En av de många som engagerades i denna verksamhet var byggmästaren Eric Karlsson i Kosta. Han berättar hur glasbruken bjöd på tomtmark samt ett engångsbelopp för uppförande av husen. Engångsbeloppet kopplades till att egnahems-ägaren stannade kvar i tjänst ett antal år. Specialavtal tecknades med Hultsfredshus för förmånliga leveranser.
Driftig, pålitlig och rejäl är Eric Karlssons omdömen om Eric Åfors. Även krävande och bestämd finns. En av de första åtgärder Eric Åfors vidtog som nybliven ägare till Kosta glasbruk var att skänka mark till det blivande musikhuset där. Det blev Eric Karlsson som kom att leda bygget med hjälp av frivilliga krafter.
En annan sagesman är Bertil Langevi, som bara var 16 år då han började syna glas vid Åfors 1935. Dessutom skötte han packnotor, gick igenom inkomna order och förberedde för fakturering. Han säger att Eric Åfors alltid drev på i slutet av varje månad så att fakturering kunde ske så snabbt som möjligt. Bertil Langevis fortsatta karriär innebar att han blev hyttmästarbiträde 1941. Han fick redan följande år ta över ledningen av alla verksamheter, hytta, måleri, sliperi osv, och han fick förtroendet att avfärga alla glassatser.
Andra världskriget rasade som värst ute i Europa. Mycket producerades på lager, och de kärva tiderna ledde till den enda konfrontationen Bertil Langevi hade med Eric Åfors under sina 35 år som hyttmästare. Det var när en kristallsmälta blivit missfärgad och Eric Åfors frågade sin hyttmästare hur det kunde bli så. ”Förklaringen ligger i att direktören köpt hem så många olika sorters mönja”, blev svaret. Eric Åfors lär då ilsket ha fällt repliken att ”hyttmästaren skall inte ifrågasätta var jag köper mönja”.
Eftersom de skriftliga källorna mestadels tiger när det gäller årtiondena kring 1950 får man lita till de sagesmän som ännu finns kvar. De är inte många, så vi låter Bertil Langevi fortsätta. Han vittnar om liv och arbete i Åfors och han är mån om att framhålla sitt goda intryck av sin forne chef. Det var frågan om ett ömsesidigt förtroende ända fram till dess Langevi gick i pension 1979. Han berättar om invandringen av glasarbetare sedan Eric Åfors annonserat i tyska tidningar på 1950- talet, han berättar om ägarens givmildhet som kunde ta sig uttryck i allt från att låna ut tält till semester på Öland till att köpa godis till Langevis barn. Eric Åfors hade förvisso också sitt glasbruk i tankarna när han var ute och reste och skickade alltid vykort.
En annan sagesman är Veine Franzén, som började på bruket som 18-åring 1956. Även han startade sin bana med fakturering och vittnar om att Eric Åfors alltid hade bråttom men att han alltid var vänlig. Ett annat drag hos Eric Åfors kommer fram här: han tålde inte sysslolöshet. Veine Franzén tillägger dessutom något som förut sagts, nämligen att Erik Rosén med sin kreativitet och Eric Åfors med sitt kapital bäddade för framgångarna.
Nåja, sagesmännen är inte längre så många, men de ger ändå den bild som behövs av en företagsledare som kräver ordentlig insats men som kunde visa stor generositet gentemot de människor som drev hans livsverk vidare. Men ett glasbruk är inte bara hyttan och det arbete som bedrivs där. Nej, glasbruket är hela samhället i såväl arbete som fritid, det är alla de aktiviteter som krävs för att människorna skall känna samhörighet samtidigt som de ges nödvändig service.
Man kan säga att de viktigaste ingredienserna i samhällslivet var arbetet i fackföreningen, nykterhetslogen och folketshusrörelsen. Därtill kommer musikkåren, kooperativa föreningen och – många gånger – återsamlandet i hyttan om kvällarna för att prata och ta del av alla de historier kringvandrande luffare hade att berätta. Luffarna var många gånger inte bara historieberättare. De var även nyhetsförmedlare i ett samhälle med usla kommunikationer i övrigt.
Åfors var inget undantag. Här hade man allt det uppräknade. Fackföreningsrörelsen tog ordentlig fart på 1920-talet, nykterhetsrörelsen hade fått fotfäste långt tidigare och nådde sin höjdpunkt under 1920- 30-talen. Man byggde ordenshus och grundade bibliotek. När ordenshuset brann 1947, varvid även biblioteket blev lågornas rov, samlades medel ihop till ett nytt bibliotek, allt för att kunna stilla den läshunger som rådde.
Frågan om ett Folkets hus diskuterades länge tills man bildade förening 1923. En dansbana som uppfördes samma år byggdes in så att biograffilm kunde visas. 1955 byggdes – efter många och långa diskussioner – det nya Folkets hus, till vilket Eric Åfors och glasbruket bidrog med betydande summor. Andra bidrag lämnades på liknande sätt till brandstationen, pensionärsbostäderna och idrottsplatsen. Den första kooperativa föreningen bildades 1905, och här hade man stora svårigheter genom åren. Till slut fanns dock butik i såväl Eriksmåla som Åfors.
Det där med musiken hade länge varit något av en signatur för glasbruken när den första orkestern bildades i Åfors 1924. Bruket köpte instrumenten. Sedan var det bara att utbilda de musiker som behövdes. Genom generöst frivilligt arbete kunde musikkåren hållas igång till 1950. Sedan blev det – som på många andra håll – frågan om nedläggning och sammanslagning av kårerna mellan de olika bruken. Hursomhelst berättas att musikkåren i Åfors hade som tradition att varje 1 maj först tåga till direktörsvillan och spela där. I sanning en uppskattande handling gentemot Eric Åfors på arbetarnas egen högtidsdag.
År 2001, 125 år efter starten, är Åfors en plats som sjuder av liv. Ett hundratal anställda ser till att produktionen vid glasbruket hålls igång. När man svänger av från Eriksmåla tycker man att det är långt ner till bruket, men man får då komma ihåg att detta ”samhälle på längden” utvecklats under lång tid. Om man sedan är intresserad kan man fortsätta vägen förbi glasbruket, för där finns mer att se. Kom ihåg det som sagts tidigare: ett småländskt glasbruk är inte bara en hytta och ett försäljningsställe. Det är också ett samhälle och en bygd. Och samhället innehåller alla de människor, byggnader och annat som ger spänningen. Något att komma ihåg för den som åker till Åfors för att köpa glas. Har man inte allt detta i tankarna kan man lika gärna köpa sitt glas någon annanstans.
Lars Thor
31 okt 2012
Åfors glasbruk – en färgstark historia
Beskedet var egentligen inte oväntat. Men det medförde trots detta en stor sorg i samhället, bygden och – inte minst – bland de anställda. Åfors glasbruk, grundat 1876, släcks successivt ner under hösten 2012. Att det levde vidare så länge som det gjorde kan nog tillskrivas formgivarna och konstnärerna Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien. Det är deras engagemang, såväl nationellt som internationellt, som gett Åfors en framträdande plats på glasbrukskartan från 1960-talet till våra dagar.
Lagom till 125-årsjubiléet 2001 var vi med om att producera boken Åfors glasbruk – en färgstark historia. Jag skrev de två inledande kapitlen och Margareta skrev kapitlet om Gunnel Sahlin – Gunnel, livsbejakande och linjestark. Margareta stod dessutom för bildurval och layout tillsammans med tryckeriet. Här kommer de två inledningskapitlen. Så välkomna till Åfors före Bertil och Ulrica. Måhända kan vi återkomma till det rika bildmaterialet.
Grunden
Bruksbygden föddes ur skogen. Det var skogen som gav bränslet till de primitiva ugnar som redan under medeltiden smälte fram järnet i sydöstra Småland. Det var tack vare skogen som bönderna överlevde i det karga och stenrika landskapet. De brukade inte bara jorden. De hade även fisket, jakten, boskapsskötseln och järnframställningen.
Tiden gick och den primitiva järnhanteringen, baserad på sjö- och myrmalm, koncentrerades till järnbruk. De hette Klavreström, Orrefors, Flerohopp och mycket annat. Vi är nu framme på 1700-talet, malmupptagningen ur sjöarna fortsätter och böndernas binäringar är bland annat produktion av träkol, tjära och pottaska. Den senare produkten är aska från lövved och den användes till så vitt skilda saker som framställning av tvättmedel och som ingrediens till mängen i glasugnarna.
Krisen kom vid 1800-talets mitt. Konkurrensen från Bergslagen och andra malmproducerande trakter blev för stark. Det lönade sig inte längre att framställa järn av sjömalm. Bland många andra blev bränsleproducenterna lidande när efterfrågan på träkol drastiskt minskade. Det var då något annat kom istället.
Glastillverkningen i Sverige kom på allvar igång under slutet av 1500-talet, och man gjorde glas i Småland redan under 1600-talet. Men det var först med etablerandet av kosta 1742 som näringen fick en fast och varaktig plattform i det karga landskapet. Kosta var länge ensamt, men när järntillverkningen lades ner blev Kosta det moderglasbruk som fick utbilda och lämna ifrån sig arbetskraften.
Nu förstår alla att glashanteringen blev den näring som ersatte järnframställningen. Efter 1850 växer det ena glasbruket efter det andra fram i sydöstra Småland. Under 1870-talet går det allt snabbare. I hela landet anläggs då 23 glasbruk, varav 11 i Småland. Ett av de småländska glasbruken kallas Åfors, och det grundas 1876.
Efterfrågan på glas ökar hela tiden i industrialismens samhälle, och många är de som vågar starta nya företag. Men de flesta måste ge upp. Av de 23 glasbruken från 1870-talet är det bara Åfors och Pukeberg som än idag är verksamma. Att man fortfarande tillverkar glas i Åfors med stor framgång hänger samman med skicklighet, envishet, framsynthet och stor förmåga att rekrytera den rätta sortens medarbetare.
Det var Carl-Albert Fagerlund som tillsammans med bröderna Robert Oscar Fagerlund och Alfred Anders Fagerlund samt svågern Carl Johan Carlsson grundade Åfors glasbruk. Alla fyra var glasblåsarmästare och hade fäder som var glasblåsare. De kom från Ekeberga socken och är ett bra exempel på hur Kosta glasbruk fick släppa ifrån sig dugliga medarbetare när det var dags att starta eget. De hade yrket med sig och visste vad de gjorde. De var beredda att ta de krafttag som behövdes. Men det var med all tydlighet Carl-Albert som bestämde. Han var född 1843, och han kom snabbt att gå under namnet Stor-Kalle.
Startkapitalet var 9.366 kronor och 87 öre. Carl-Albert bidrog med större delen, nämligen 6.412 kronor och 65 öre. De övriga bidrog med resten, Carl Johan Carlsson dock bara med 229 kronor och 13 öre. Hur man fått tag på denna för den här tiden stora summa förtäljer inte källorna.
Man började under de primitiva förhållanden som med våra ögon mätt var regel vid denna tid. Hyttan, en träbyggnad, brann redan 1877, men efter två månader var den åter uppbyggd. Bränslet till ugnarna var här, liksom på andra håll, den ved som levererades av bönderna på trakten. Till att börja med skänktes veden i hopp om framtida betalda leveranser.
Om Stor-Kalle berättas en hel del historier. Han var med all säkerhet en begåvad affärsman med stor pondus, en man som troligen hellre betalade den som pockade på högre lön med brännvin istället för kontant ersättning. Det sägs också att han i sin vidlyftighet kunde ge sig till att såväl beställa extratåg från Kalmar till Emmaboda som att spotta snus ner på parketten på operan i Stockholm. Han ledde arbetet vid Åfors i fyrtio år, en anmärkningsvärt lång tid.
Bevarade räkenskaper visar att värdet av tillverkningen för åren 1876-1878 uppgick till 34.928 kronor och att vinsten för samma period var 2.543 kronor. Åren 1879 och 1880 gick det ännu bättre med närmare 45.000 kronor i tillverkningsvärde vardera året. 1883 löste Stor-Kalle ut sina bröder och svågern från bruket för 14.000 kronor. Pengarna lär han ha lånat ihop av bönderna i trakten genom att frikostigt bjuda på mat och brännvin.
Först 1911 bildades aktiebolag och Stor-Kalle tog in sin son, en måg och en doktor Fliser som delägare. Som den affärsman han måste ha varit insåg han måhända att detta var bästa formen för fortsatt drift. Den hårdföre Stor-Kalle, som 1906 förbjöd bildandet av fackförening och som lade ner driften i protest mot arbetarnas vilja att strida för bättre villkor, började dessutom bli till åren. Bruket var nergånget och 1916 sålde Stor-Kalle sitt livsverk, 73 år gammal.
Köpare var Ernst Johansson. Han betalade omkring 150.000 kronor för hytta, sliperi, kvarn och jordbruk. Det fanns också sju bostadsfastigheter med i uppgörelsen. Att köpa och driva ett glasbruk mitt under brinnande världskrig var förvisso ett vågspel, men Ernst Johansson hade erfarenheter från ett annat glasbruk, nämligen Hofgård i Älghults socken. Där tillverkades fönsterglas, och det bruket hade kommit i hans ägo genom köp vid en exekutiv auktion 1912.
Eric Johansson, son till Ernst, var född 1896. Han var alltså helt ung när han redan 1913 gjordes till bokhållare på Hofgård efter studier i Kalmar och Stockholm. Det var också Eric, som fick ta huvudansvaret för Åfors glasbruk efter köpet 1916. Det sägs att pappa Ernst tog med sig sin i ekonomiska ting förfarne son för att se till hur det stod till ekonomiskt i Åfors. Efter genomgång av böckerna lär Eric ha sagt som det var, nämligen att det stod illa till. Då lär fadern ha yttrat att ”om du är en sådan tusan till kännare, så får du också ta hand om bruket”. Och så blev det.
Eftersom Ernst Johansson bland mycket annat var virkeshandlare var det naturligt för honom att se det stora värdet i skogsegendomar. Det var ett synsätt som sonen Eric tog till sig. På Hofgård fanns stora skogstillgångar som snabbt steg i värde under första världskriget. Det var av allt att döma härifrån pengarna hämtades när det var dags att köpa Åfors.
Den unge brukspatronen Eric Johansson hade med all sannolikhet ingen lätt uppgift. Att föregångaren Stor-Kalle med sin fackföreningsfientliga attityd dessutom jagat den mest kunniga arbetskraften på flykten gjorde saken ännu svårare. För övrigt fanns ytterligare mellan tio och femton glasbruk inom tre mils avstånd. Var och en kan förstå att det inte var lätt att locka yrkeskunnigt folk från goda villkor till sämre. Men allt avlöpte väl, nödvändiga investeringar genomfördes, och glasbrukets dåliga rykte förbättrades stadigt. Allt detta är en historia som vi skall återkomma till längre fram.
Produktionen
De flesta svenska och småländska glasbruk gjorde egentligen i stort sett samma saker innan formgivarna kom in i bilden. Det var bruksglas, burkar, flaskor, kaffekulor, ja det handlade om det som vanligt folk behövde i sin vardag. Vissa bruk gjorde även fönsterglas. Så var det när Stor-Kalle styrde och så var det när Eric Johansson tog över. Att sälja glaset vid den här tiden var inte heller helt lätt. Mycket distribuerades av glasknallar, det vill säga vandrande handlare som köpte sitt glas vid bruket och förde det ut till kunderna på dåliga – eller med våra mått – närmast obefintliga vägar.
I slutet av 1800-talet blev allt fler förhållandevis rika i Sverige. Detta medförde bland mycket annat att efterfrågan på slipat kristallglas ökade. I Åfors följde man – även om det var en smula sent – de trender som låg i tiden. 1921 framställdes det första kristallglaset, vilket innebär att blymönja blandades i mängen för att åstadkomma ett glas som var tungt, lämnade ifrån sig den speciella klangen och som var mjukt nog för den sliputrustning som installerades. Framgången kom, och Åfors framställde slipat glas ända fram till 1971. De gnistrande sköna glaspjäserna var av allt att döma ett skötebarn för ägaren samtidigt som de gjorde bruket känt och gav god avsättning under 50 år.
Formgivarna gjorde sitt intåg i svensk glashantering under 1900-talets första årtionden. Konkurrensen var knivskarp och det gällde att skapa något nytt i motsats till de många gånger plagiatliknande saker som producerades åren kring 1900. Samma år som Åfors bytte ägare – 1916 – rekryterades Simon Gate till Orrefors. Svenskt konstglas såg sin födelse, och det är bara att konstatera att familjen Johanssons köp av Åfors innebar den kick det nedgångna bruket ropade efter.
Man kan – trots bristen på rättvisande källmaterial – ana de svårigheter Åfors glasbruk stod inför 1916. Överlevnaden hängde på att få kompetenta medarbetare att stanna kvar, att skaffa den ytterligare arbetskraft som krävdes för att kunna gå vidare. Det där med formgivning var nog inget att fundera över. De traditionella formerna, de som gav den avsättning som behövdes, fick dominera produktionen.
Nåja, Åfors kunde till slut inte stå emot vad flera andra glasbruk redan tagit till sig. 1922 kom Fritz Dahl in i bilden. Han var hyttmästare men blev samtidigt den formgivare som dominerade arenan till mitten av 1930-talet. Det slipade glaset fick det förväntade uppsvinget i de former han skapade. Sedan kom nya namn: Eric Strömberg 1934-1935, Edvin Ollers 1936-1937 och Gunnar Håkansson 1938-1949. De fortsatte alla tre på den inslagna linjen. Eric Strömberg var son till Gerda och Edvard Strömberg, som tagit över glasbruket Lindefors och döpt om det till Strömbergshyttan. Edvin Ollers var den ”vandrande” glaskonstnären, som under närmare 20 år tjänstgjort vid ett flertal glasbruk innan han kom till Åfors. Gunnar Håkansson var inte bara formgivare. Han var också under många år en framgångsrik försäljare av Åfors-glas. Därigenom hade han fördelen att veta vad som gick bra att sälja.
Som var och en förstår var det ingen idé att göra några större satsningar under andra världskriget. Då gällde det istället att överleva. Men redan 1946 kan man spåra två nya namn på den konstnärliga sidan, nämligen Paul Kedelv och Alfred Kunft. Nästa i raden är Gustav Adolf Ringheim, som var verksam 1951-1954 och som i sin tur avlöstes av den från Kosta överflyttade Ernest Gordon 1954-1961. Den senare bildar länken mellan den gamla och den nya tiden och avlöstes i sin tur av Bertil Vallien.
Det finns ingen anledning att söka sammanfatta de första fyrtio åren med formgivare vid Åfors glasbruk. I stället kan man konstatera att Åfors mellan 1920 och 1960 var ett i många stycken traditionellt bruk där man en och annan gång stack ut hakan i den mycket hårda konkurrensen. Att Åfors ändå överlevde när andra glasbruk fick inskränka eller lägga ner verksamheten hänger – förutom företagarskicklighet och kapitalstyrka – samman med ömsesidigt förtroende och goda medarbetare. Den arbetsflykt som ägde rum under Stor-Kalles sista år förbyttes snart till rekrytering av de glasblåsare som behövdes. Och vad än viktigare är – de flesta trivdes och stannade kvar.
Eric Åfors – Glaskungen
Eric Åfors, den ständigt närvarande patronen. Glaskungen kallad. Verksam vid Åfors glasbruk i mer än 60 år. Ett oslagbart rekord.
En del har redan sagts om Eric Åfors i denna bok. Hur fadern Ernst Johansson köpte Hofgård och hur sonen Eric fick sina första lärospån där. Hur köpet av Åfors gick till och hur den knappt tjugoårige Eric sattes att sköta bruket.
Att Eric Johansson blev Eric Åfors har sin alldeles speciella historia. Eric hade i början av 1920-talet stämt träff med en ny kund från Tyskland. När mötet väl ägde rum hade tyskarna redan handlat av en herr Johansson, som i sin tur kom från ett konkurrerande glasbruk. Det gav glaskungen i vardande anledning att inte låta händelsen upprepas.
Tyvärr lämnar oss källorna i sticket när det gäller de första 20 åren av det arbete Eric Åfors lade ner på bruket. Alla sagesmän är borta och det magra skriftliga materialet låter oss bara ana den vändning som gjordes från ett nedslitet glasbruk till något som överlevde och började blomstra. När Eric Åfors vid 100-årsjubileet 1976 ombads att skriftligen sammanfatta sina år vid bruket framhöll han bland annat följande:
”Bruket var vid köpet synnerligen omodernt, jag tror ett av de mest omoderna bruken vid den tidpunkten. Det tillverkades mest pressglas samt drivna klippta och oklippta dricksglas, kannor, syltburkar mm….Vid bruket fanns icke ett enda egnahemsbygge och hela bostadsbeståndet bestod av 7 st bostadshus då även räknat med vad som erfordrades till lantbruket. Under Fars och min tid byggdes 35 st nya bostadshus, det sattes igång 3 st kraftstationer, byggdes tvenne nya hyttor, helt nytt sliperi samt nya ladugårdar mm. Den vidare utvecklingen efter Fars köp bör jag kanske icke beröra men jag måste uttrycka min stora tacksamhet för den tur jag hade då jag började få dugligt och skickligt yrkesfolk….Jag fick från Modala och Åryds glasbruk, då detta bruk gick i konkurs så gott som en halv hyttbesättning med så skickliga och kunniga glasarbetare, Gustav Jonsson och hans bror Rudolf med flera och så från Kosta ypperligt skickliga glasslipare och även glasarbetare och jag är mycket tacksam att under Fars och min tid vi alltid kunna hålla bruket igång och hålla fullt arbete för de anställda.”
När Eric Åfors tillsammans med fadern och två andra personer 1936 köpte samtliga aktier i Kosta glasbruk kommer vi in på lite säkrare mark. Kosta hade stora ekonomiska problem, sviter efter krisen 1931-1932. Det var många som varnade Eric Åfors för den affären, men han resonerade så här: ”Ett bruk med tradition och särskild stil har ett försprång, särskilt när konjunkturerna är på väg neråt.” Året efter, 1937, dog Erics föräldrar och han hade nu ensam aktiemajoriteten i Kosta.
Vägen var utstakad och Eric Åfors gick vidare. Genom att göra Alfred Rosén , en gammal vän till familjen som dessutom varit med om att bygga upp verksamheten vid Emmaboda glasverk, till chef för Kosta gick det anrika glasbruket en ljus tid tillmötes trots alla de svårigheter som andra världskriget förde med sig. Det var alltså väl förspänt inför nästa affär, nämligen förvärvet av Boda glasbruk 1947, en affär som innebar att Eric Åfors, förutom själva glasbruket, blev ägare till ytterligare stora skogsområden.
Det här med skogen går som en röd tråd genom allt det som Eric Åfors företar sig. Många vittnar om hur han såg skogen som den bästa bankboken och att skogen alltid var den marginal man hade när själva glasbruksrörelsen gick dåligt. Dessutom skall man komma ihåg att skogen var förutsättningen för framväxten av glasbruksbygden i sydöstra Småland. Och när Eric Åfors köpte Kosta och Boda eldades ugnarna fortfarande med ved. Var och en kan förstå att skogen inte bara var en bankbok. Den var också värmekällan. Hade man egen skog var man inte beroende.
Framgångar sporrar alltid. Förvärvet av Boda var en god affär, men det gällde att finna någon som kunde leda glasbruket. Valet föll på Erik Rosén, yngste son till den Alfred Rosén som med stor framgång tagit Kosta ur krisen. Erik Rosén, nybliven civilekonom, var bara 23 år gammal när han blev tillfrågad och åtog sig uppgiften. Därmed växlade man in på ett nytt spår, ett spår som leder fram till dagens situation. Det är bara att konstatera att valet av den dynamiske Erik Rosén bäddade för inspiration, nytänkande och kvalitet.
I det här läget visar Eric Åfors att han inte bara är en god affärsman. Han sjösätter även en filosofi som han egentligen inte lever upp till personligen. Eric Åfors visar sig vara en god smålänning: sparsam och generös. Påståendet skall tolkas så att han drev sina glasbruk med snabb fakturering som grundprincip men att han gärna släppte fram dem som kunde föra hans tankar till framgång. Det är ett känt faktum att Eric Åfors var skeptisk till att anställa de konstnärer och formgivare som behövdes för att förnya den svenska glashanteringen. Men när han insåg vad det handlade om gav han efter.
Erik Rosén fick av allt att döma fria händer. Han anställde Erik Höglund på Boda 1953. Framgångarna lät inte vänta på sig. Höglunds glas innebar något helt nytt, pressen var full av lovord, och de ekonomiska resultaten pekade bara uppåt. Erik Rosén drev Boda vidare mot nya framgångar genom nya idéer och genom att anställa fler formgivare. Resultatet blev att han fick ta hand även om Åfors. Året var 1958.
Därmed kan det vara på plats att återge vad Bertil Vallien berättar om sitt första möte med Åfors glasbruk 1959. Bertil var den unge praktikanten som mötte den välklädde och slipsprydde Eric Åfors. Praktikanten visades till Ernest Gordons ateljé där direktören tog bort några papper från skrivbordet och sade till praktikanten att lägga tillbaka papperen när det var dags att sluta fram på höstkanten. Bertil uppmanades även att rita glas för slipning, något som fortfarande var en specialitet för Åfors glasbruk. Bertil lydde rådet, ritade glas för slipning och drog sedan iväg till USA.
Skildringen styrker det som tidigare sagts. Eric Åfors hade fortfarande greppet om det arbete som lagts ner under alla år från 1916. Men man kan också ana en viss självironi från en man som håller på det gamla men som är beredd att acceptera det nya. I själva verket var det Erik Rosén som rekryterade Bertil Vallien, i första hand som elev till Erik Höglund. Kanske var det så att stugan blev för trång och Vallien flyttade till Åfors. Hursomhelst är valet av Vallien ett minst lika genialt drag från Erik Roséns sida som valet av Höglund.
Nu var det bara att gå vidare. Huvudägaren, familjen Åfors, satsade än mer på Erik Rosén och gjorde honom 1964 till chef även på Kosta. Därmed förenades tre glasbruk i en organisation som förenklade såväl formgivning som försäljning. Slutsteget togs några år senare då man bildade AB Åforsgruppen, ett företag som 1972 förvärvade aktiemajoriteten i Johansfors glasbruk.
Familjen Åfors var fortfarande huvudägare när försäljningen till Upsala-Ekeby ägde rum 1975. Familjen Åfors ville förvärva den aktiepost om 20 % som Euroc hade i Upsala-Ekeby men förhandlingarna slutade istället som de gjorde. Hursomhelst skedde försäljningen på villkor att Åfors glasbruk inte fick läggas ner så länge Eric Åfors levde. Den man som räddat arvet från Stor-Kalle och med framsynthet byggt upp ett glasimperium kunde vara lugn. Även när namnet ändrades till Kosta Boda AB 1977 levde Åfors vidare tack vare den kreativitet och skicklighet som fanns där. Eric Åfors gick ur tiden 1983. Då hade han i mer än 60 år styrt och påverkat det han byggt upp.
Erik Rosén, mannen som stått vid Eric Åfors sida och som med stor framsynthet rekryterat en lång rad av de formgivare som ännu är verksamma, fortsatte en tid inom Upsala-Ekeby. Kosta Boda AB genomled den stora glasbrukskrisen i början av 1980-talet med olika hot hängande över sig. Nästa steg, ett steg som över en natt förenade det mesta av svensk glasindustri under en hatt, togs 1990. Då köptes Kosta Boda AB av Incentive som lade ihop nyförvärvet med sitt tidigare innehav till Orrefors Kosta Boda AB.
Samhället och vardagen
Såväl Stor-Kalle som den unge Eric Åfors levde i ett samhälle med industriellt uppsving, ett samhälle som pekade fram emot ständigt ökande välstånd. Men ingen av dem hade dagens kommunikationer. Vägarna var urusla innan den begynnande bilismen tvingade fram en förändring. Telefonen var en nyhet som så småningom kom att underlätta kontakterna mellan människor. Det elektriska ljuset hade väl nätt och jämt nått ut till avlägsna delar av landsbygden. Glasknallarna hade det säkerligen inte lätt, och närmaste järnvägsstation låg i Emmaboda.
Förändringens vindar svepte dock snabbt in. Eric Åfors och hans hustru Greta begåvades med tre söner: Lars-Erik, född 1929, Jan, född 1932 och Carl-Henric, född 1935. Den äldste sonen gav sig aldrig in i glasbranschen, medan de två yngre kom att spela viktiga roller inom Emmaboda glasverk respektive Åforsgruppen. De växte upp i det lilla samhälle som förvandlades genom nybyggnation, föreningsliv och mycket annat. Visserligen innebar andra världskriget vissa avbrott i aktiviteterna, men man tog alla tillfällen i akt att gå vidare.
Egnahems-byggandet kom igång redan på 1920-talet. Det var egentligen förutsättningen för att kunna rekrytera arbetskraft. Det hela fortsatte – liksom i Boda och Kosta – på 1930- 50-talen. En av de många som engagerades i denna verksamhet var byggmästaren Eric Karlsson i Kosta. Han berättar hur glasbruken bjöd på tomtmark samt ett engångsbelopp för uppförande av husen. Engångsbeloppet kopplades till att egnahems-ägaren stannade kvar i tjänst ett antal år. Specialavtal tecknades med Hultsfredshus för förmånliga leveranser.
Driftig, pålitlig och rejäl är Eric Karlssons omdömen om Eric Åfors. Även krävande och bestämd finns. En av de första åtgärder Eric Åfors vidtog som nybliven ägare till Kosta glasbruk var att skänka mark till det blivande musikhuset där. Det blev Eric Karlsson som kom att leda bygget med hjälp av frivilliga krafter.
En annan sagesman är Bertil Langevi, som bara var 16 år då han började syna glas vid Åfors 1935. Dessutom skötte han packnotor, gick igenom inkomna order och förberedde för fakturering. Han säger att Eric Åfors alltid drev på i slutet av varje månad så att fakturering kunde ske så snabbt som möjligt. Bertil Langevis fortsatta karriär innebar att han blev hyttmästarbiträde 1941. Han fick redan följande år ta över ledningen av alla verksamheter, hytta, måleri, sliperi osv, och han fick förtroendet att avfärga alla glassatser.
Andra världskriget rasade som värst ute i Europa. Mycket producerades på lager, och de kärva tiderna ledde till den enda konfrontationen Bertil Langevi hade med Eric Åfors under sina 35 år som hyttmästare. Det var när en kristallsmälta blivit missfärgad och Eric Åfors frågade sin hyttmästare hur det kunde bli så. ”Förklaringen ligger i att direktören köpt hem så många olika sorters mönja”, blev svaret. Eric Åfors lär då ilsket ha fällt repliken att ”hyttmästaren skall inte ifrågasätta var jag köper mönja”.
Eftersom de skriftliga källorna mestadels tiger när det gäller årtiondena kring 1950 får man lita till de sagesmän som ännu finns kvar. De är inte många, så vi låter Bertil Langevi fortsätta. Han vittnar om liv och arbete i Åfors och han är mån om att framhålla sitt goda intryck av sin forne chef. Det var frågan om ett ömsesidigt förtroende ända fram till dess Langevi gick i pension 1979. Han berättar om invandringen av glasarbetare sedan Eric Åfors annonserat i tyska tidningar på 1950- talet, han berättar om ägarens givmildhet som kunde ta sig uttryck i allt från att låna ut tält till semester på Öland till att köpa godis till Langevis barn. Eric Åfors hade förvisso också sitt glasbruk i tankarna när han var ute och reste och skickade alltid vykort.
En annan sagesman är Veine Franzén, som började på bruket som 18-åring 1956. Även han startade sin bana med fakturering och vittnar om att Eric Åfors alltid hade bråttom men att han alltid var vänlig. Ett annat drag hos Eric Åfors kommer fram här: han tålde inte sysslolöshet. Veine Franzén tillägger dessutom något som förut sagts, nämligen att Erik Rosén med sin kreativitet och Eric Åfors med sitt kapital bäddade för framgångarna.
Nåja, sagesmännen är inte längre så många, men de ger ändå den bild som behövs av en företagsledare som kräver ordentlig insats men som kunde visa stor generositet gentemot de människor som drev hans livsverk vidare. Men ett glasbruk är inte bara hyttan och det arbete som bedrivs där. Nej, glasbruket är hela samhället i såväl arbete som fritid, det är alla de aktiviteter som krävs för att människorna skall känna samhörighet samtidigt som de ges nödvändig service.
Man kan säga att de viktigaste ingredienserna i samhällslivet var arbetet i fackföreningen, nykterhetslogen och folketshusrörelsen. Därtill kommer musikkåren, kooperativa föreningen och – många gånger – återsamlandet i hyttan om kvällarna för att prata och ta del av alla de historier kringvandrande luffare hade att berätta. Luffarna var många gånger inte bara historieberättare. De var även nyhetsförmedlare i ett samhälle med usla kommunikationer i övrigt.
Åfors var inget undantag. Här hade man allt det uppräknade. Fackföreningsrörelsen tog ordentlig fart på 1920-talet, nykterhetsrörelsen hade fått fotfäste långt tidigare och nådde sin höjdpunkt under 1920- 30-talen. Man byggde ordenshus och grundade bibliotek. När ordenshuset brann 1947, varvid även biblioteket blev lågornas rov, samlades medel ihop till ett nytt bibliotek, allt för att kunna stilla den läshunger som rådde.
Frågan om ett Folkets hus diskuterades länge tills man bildade förening 1923. En dansbana som uppfördes samma år byggdes in så att biograffilm kunde visas. 1955 byggdes – efter många och långa diskussioner – det nya Folkets hus, till vilket Eric Åfors och glasbruket bidrog med betydande summor. Andra bidrag lämnades på liknande sätt till brandstationen, pensionärsbostäderna och idrottsplatsen. Den första kooperativa föreningen bildades 1905, och här hade man stora svårigheter genom åren. Till slut fanns dock butik i såväl Eriksmåla som Åfors.
Det där med musiken hade länge varit något av en signatur för glasbruken när den första orkestern bildades i Åfors 1924. Bruket köpte instrumenten. Sedan var det bara att utbilda de musiker som behövdes. Genom generöst frivilligt arbete kunde musikkåren hållas igång till 1950. Sedan blev det – som på många andra håll – frågan om nedläggning och sammanslagning av kårerna mellan de olika bruken. Hursomhelst berättas att musikkåren i Åfors hade som tradition att varje 1 maj först tåga till direktörsvillan och spela där. I sanning en uppskattande handling gentemot Eric Åfors på arbetarnas egen högtidsdag.
År 2001, 125 år efter starten, är Åfors en plats som sjuder av liv. Ett hundratal anställda ser till att produktionen vid glasbruket hålls igång. När man svänger av från Eriksmåla tycker man att det är långt ner till bruket, men man får då komma ihåg att detta ”samhälle på längden” utvecklats under lång tid. Om man sedan är intresserad kan man fortsätta vägen förbi glasbruket, för där finns mer att se. Kom ihåg det som sagts tidigare: ett småländskt glasbruk är inte bara en hytta och ett försäljningsställe. Det är också ett samhälle och en bygd. Och samhället innehåller alla de människor, byggnader och annat som ger spänningen. Något att komma ihåg för den som åker till Åfors för att köpa glas. Har man inte allt detta i tankarna kan man lika gärna köpa sitt glas någon annanstans.
Lars Thor