Gästabudet

I huvudstaden strök illaluktande vindar genom gator och gränder. Vattnet som människor och djur drack smakade inte bara illa. Det smakade som ett slag för örat, brukade Ugglan säga vid veckomötena med kungen och kammarherrarna. Alla klagade, och en och annan fick ont i magen. Kungen undrade vem som bar skulden till de missförhållanden som rådde.

 

Kammarherrarna lade sina pannor i djupa veck. De grubblade och grubblade, och till slut stannade vecken kvar i pannorna, ja hela ansiktena blev skrynkliga av bekymmer. Ingen förstod vad som höll på att hända och ingen hade någon lösning att komma med på problemen. Ingen visste varför luft och vatten bar sig åt som de gjorde.

 

Ju sämre vattnet blev desto häftigare blev kungens humör vid de tillfällen då tandvärken satte in. Folket i slottet hukade sig varje gång det drog ihop sig, och deras kläder hängde alltmer i trasor. Detta berodde i sin tur på att kungen på senare tid börjat roa sig med att slita tag i sitt tjänstefolk under vredesutbrotten. Dessutom viskades i slottet man och man emellan att kungens ölkonsumtion blivit oroande hög. Men det var inte så att man oroade sig över kungens hälsa. Snarare var man rädd för att ölet skulle ta slut. Något nytt hade man ju inte råd att brygga.

 

”Jag vill ställa till fest”, vrålade kungen en dag. ”Jag vill se glada människor omkring mig som omväxling till alla surpuppor här på slottet. Seså, rappa på”, tillade han. ”Se till att få de snygga kläderna på er så att ni kan ge er ut och bjuda in alla rika knösar till fest. Och säg för all del till dem att ta med sig rikligt med mat och dryck. De skall helst ha så mycket med sig att det räcker till oss alla här på slottet en bra tid framöver”.

 

Suckande av lättnad inför utsikten att få ge sig ut på huvudstadens gator i hela och rena kläder började folket i slottet att förbereda den stora festen. Några spolade golven, andra släpade fram bord och bänkar medan ytterligare några tog reda på om det fanns tallrikar att äta på och muggar att dricka ur. Glas hade man förvisso ännu inte, trots att det glunkades om att sådana fanns, tillverkade av en glasmakare som börjat arbeta i huvudstadens utkanter.

 

Så blev det då dags för folket i slottet att gå ut i staden och inbjuda alla rika invånare till fest. De sade att kungen önskade se glada människor omkring sig och att alla var välkomna att ta med sig rikliga gåvor. Alla som blev inbjudna bugade djupt och sade att de gladde sig åt att få komma till slottet. De sade dock inget om att de vid tidigare fester farit ganska så illa av det som de upplevt. Kungen hade nämligen vid flera tillfällen burit sig mycket konstigt åt.

 

Kungen själv var på ett strålande humör. Han gick omkring i slottets salar, inspekterade allt och gladde sig åt de rika gåvor som skulle komma honom och hans tjänstefolk till del. Gästabudssalen ägnade han speciell omsorg och såg till att alla bord var prydligt dukade och att repor och andra skavanker på tallrikar och muggar doldes så gott det gick. Han befallde även att borden skulle förses med friska och vackra blommor, något som tjänstefolket förvånade sig över. Sådana saker som friska blommor hade aldrig förr funnit vägen till slottet.

 

Så kom då dagen för den stora festen. Redan tidigt på eftermiddagen kom de första festdeltagarna, och de hade alla med sig stora korgar med mat och dryck. Alltsammans packades upp och ställdes på borden, som blev alltmer välfyllda ju längre eftermiddagen framskred. Om kungen tidigare hade varit på ett strålande humör, så var det ingenting mot vad han blev nu. Höviska tillrop blandade med klingande skratt präglade tillställningen under eftermiddagen. Även kammarherrarna, som i sista stund ihågkommits och inbjudits, rycktes med av stämningen. Sällan eller aldrig hade de sett kungen på ett sådant humör.

 

När alla samlats talade kungen stående på ett av borden i gästabudssalen. ”Kära vänner”, sade han, ”det är mig en stor glädje att hälsa så många förnäma personer välkomna till slottet. Visserligen är tiderna underliga eftersom luft och vatten är förorenade. Men mina skickliga kammarherrar arbetar hårt med att finna lösningen på missförhållandena. Och jag är helt säker på att de skall lyckas med sin uppgift. När saken väl är utredd kan vi åter glädja oss åt allt det vackra som finns runt omkring oss”.

 

När kungen slutat tala jublade de församlade gästerna och festen kunde börja på allvar. Bägare svingades och skratt ekade genom gästabudssalen. De dignande borden lämnade allt mer ifrån sig, och stönanden och rapar hördes från människor som verkligen förstod att fylla sina magar till bristningsgränsen. Till slut var alla så högljudda att normala samtal man och man emellan inte längre var möjliga. ”Detta är slottets rätta atmosfär”, muttrade kungen för sig själv mellan tuggorna.

 

Vid ett av borden utbröt plötsligt ett vilt gräl. Till att börja med uppfattades det inte vid de andra borden, men småningom blev de grälande så högljudda att allt fler tystnade för att kunna lyssna ordentligt. ”Det är främlingarnas fel”, skrek någon. ”Lögn, evig lögn”, hördes en annan röst skrika. ”Hur skulle främlingarna kunna åstadkomma något sådant”?

 

När man kommit så här långt hade allt sorl dött ut. Det var bara de grälande som hördes, och de blev allt skarpare i rösten. En man grep en annan man i armen och ruskade honom. ”Främlingarna är ett pack. De är bönder och de begriper ingenting. Därför måste de jagas på flykten tillbaka till de platser de kommer ifrån”, skrek den som ruskade den andres arm.

 

Alla var nu tysta, lyssnade och undrade vad saken gällde. Att de på senare tid mycket aktuella och ständigt omtalade främlingarna nämnts, hade alla uppfattat. Men vad hade främlingarna med kungens gästabud att göra? De som församlats i slottets salar stötte minsann aldrig på några främlingar. De hörde bara talas om dem som någonting man måste stå ut med tills vissa problem blivit lösta. Och den saken angick ju bara kungens kammarherrar.

 

Det visade sig vara en förnäm adelsman som skrikit det där med att det var främlingarnas fel. Och det visade sig vara kammareherren för gamla sjuka och fattiga som kallat honom lögnare. De båda männens gräl hade nu övergått i ett rejält slagsmål, vilket i sin tur resulterat i att alla som suttit vid deras bord givit sig av därifrån.

 

Slagsmålet blev allt vildare. Adelsmannen och kammarherren rullade runt på golvet, och alla andra lämnade sina platser för att ställa sig i ring runt dem och titta på. Åskådarna delades snart i två läger, av vilka det ena ansåg att adelsmannen borde vinna slagsmålet och det andra att kammarherren borde avgå med segern. Alla såg det hela som ett helt vanligt slagsmål och ingen frågade varför de båda egentligen slogs.

 

Då ingrep plötsligt kungen. Han ställde sig bredbent över de båda slagskämparna, lyfte dem i kragarna och körde upp dem mot väggen. ”Vad är meningen”? röt han medan han kraftigt skakade de båda. ”Varför slåss ni när jag har fest”? Kungens bullrande stämma tystade alla, och tjänstefolket förstod att tandvärken nu var nära. Många av dem hukade sig i undran över vad som skulle kunna hända.

 

”Främlingarna”, röt kungen. ”Vad är det för främlingar ni talar om? Är de våra fiender eller vad slags pack är de”? Kungen tog ett ännu stadigare tag i de båda kragarna, och innehavarnas ögon började rulla i huvudena. ”Släpp dem”, skrek någon, ”de stryps ju”.

 

Kungen släppte sitt järngrepp, och de båda slagskämparna föll flämtande ner på golvet. Med handen mot halsen sökte adelsmannen stöna fram något som troligen skulle föreställa en ursäkt. Men kungens ilska lade sig inte, den blev snarare värre. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga hann se blicken och sparken som riktades mot honom, och han rullade hastigt åt sidan. Kungen missade därför sitt mål, och hans fot slog i den hårda stenväggen med full kraft.

 

Kungens tjut ekade genom slottet när han hoppande på ett ben lämnade gästabudssalen. Alla som trott på ett allmänt slagsmål och hårda tag drog en suck av lättnad. Adelsmannen och kammarherren kom på benen och stirrade en stund på varandra. Men ingen av dem kom sig för att fortsätta slagsmålet. ”Varför slogs ni”? Hördes då plötsligt en röst säga. ”Vad var det ni sade om främlingarna”?

 

”Jo”, sade adelsmannen sakta, och det hördes att luften gått ur honom. ”Jag sade bara vad alla tänker, nämligen att det är främlingarna som är orsaken till att luften och vattnet är förorenade. Men han där”, han pekade på kammarherren, ”han kallar mig lögnare. Bevisa då att jag har fel”.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga ställde sig tätt intill adelsmannen. ”Har du träffat någon av främlingarna”? frågade han. ”Eller har du bara hört talas om dem? Känner du deras villkor? De är hemlösa och utan försörjning. Deras barn svälter, och de har vare sig anledning eller möjlighet att åstadkomma det du talar om. Det är inte min uppgift att lösa problemen med alla föroreningarna. Men jag kan utan vidare påstå att det är fel att skylla våra svårigheter på en hoper människor som inte längre kan skaffa sig mat för dagen”.

 

Ett stilla mummel utbröt i gästabudssalen. ”Främlingarna”, sade någon helt sakta, ”de är väl inga vanliga människor, de är ju bara här för att tigga pengar av oss. Det kan väl var och en förstå att de skulle vilja göra oss illa eftersom de inte har något för att de tigger”.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga steg upp på en bänk. ”Ni måste vara bra enfaldiga”, sade han. ”Tror ni verkligen att främlingarna skulle ta till knep som skadar alla människor, även dem själva? De far ju också illa av att luft och vatten är förorenade”.

 

”Tysta den där figuren”, skrek en stor karl och pekade på kammarherren. Tumult utbröt och kungens kammarherre kastades ut ur gästabudssalen. ”Skönt att bli av med honom”, sade den stora karlen belåtet. ”Låt oss nu rådgöra om hur vi skall hantera främlingarna i framtiden. Själv anser jag att vi skall köra bort dem från stadens omgivningar”.

 

Jubel utbröt bland de församlade. ”Ja, låt oss köra bort främlingarna så blir allt säkert bra igen”, kraxade en liten skinntorr man. Men i det ögonblicket hände något som drog allas uppmärksamhet bort från det man just talat om. En man kom springande från en fönsterglugg högröd i ansiktet. ”Titta ut”, skrek han, ”vad är det här”? Alla rusade till fönstergluggarna och skådade samma sak. Hundratals, ja tusentals rävar trängdes med varandra utanför slottet. Och de såg minst av allt fredliga och snälla ut.