Det började på allvar för nästan 80 år sedan. 1900 byggdes och invigdes en glashytta, som nu är uttjänt, övergiven och färdig för rivning. Ett monument i tegel över en svunnen epok men invid byggnader som idag bildar det livskraftiga Rosdala glasbruk AB.
Egentligen skedde starten 1895, men i slutet av 1899 avyttrades bruket till den danske konsuln Fredrik Hey. Den allra första hyttan – av trä och med fyra deglar – visade sig alldeles för liten. Grunden till en ny med ugn för tio deglar lades, och ett för svenska förhållanden ovanligt uppvärmningssystem togs i bruk. Det var en Siemensanläggning med ett särskilt ”pannrum” i en byggnad bredvid med tre ugnar för ved, torv eller kol. Värmen leddes sedan i kulvertsystem under marken och in i hyttan.
Att i december månad 1978 gå in i Rosdala gamla hytta var som att stiga på hos en svunnen tid. Ändå var här på denna arbetsplats full aktivitet till 1966, då den tredje och nu i full gång varande hyttan togs i bruk. Men det nya finns tätt inpå det gamla, för röken från dagens oljeugnar söker sig väg genom samma skorsten som den säkerligen mindre hälsosamma tjocka röken en gång gjorde från hyttan med det tyska Siemenssystemet.
Det ekar tomt i hyttan. Jag går fram mot ugnen, som står mitt i byggnaden. De tio kalla deglarna står fortfarande kvar, och podiet av trä runt om ser likadant ut som på bilderna från 1940-talet där inne på brukskontoret. Några pipor ligger kvar, likaså några ämnen till fotogenlampglas. Blicken söker sig mot husets gavlar, och i ljuset från fönstren och det trasiga taket skymtar i ett hörn de långa verktyg, med vilka det färdiga glaset sattes till kylning i någon av de tretton kylugnarna.
Det är inte vilken hytta som helst, för det finns ingen mer i Sverige från sekelskiftet av denna typ. Visst är Bergdala äldre, men det är en trähytta, den äldsta och mest bevarandevärda i sitt slag. Visst är hyttan i Kosta lika gammal, men den är ombyggd och förändrad i flera omgångar. I Rosdala arbetade man på samma sätt i 66 år, så det är bara att konstatera att metoderna var starkt föråldrade när man i stort sett lämnade allt åt sitt öde, stängde och började i den nu i bruk varande hyttan.
Det blev en fascinerande upplevelse att med bandspelaren som vittne slå sig ned tillsammans med några av dem som arbetade i Rosdala gamla hytta. Fyra mycket vitala pensionärer berättade om allt ifrån arbetsvillkor över arbetarnas härkomst till brukets produkter.
Det var med all säkerhet ett märkligt skådespel då man eldade för fullt, röken slog upp och kanske gick in i hyttan. Men där fanns också rop på gaseldarna, som värmens väktare kallades. Det underjordiska kulvertsystemet hade två mynningar, och man fick lov att med hjälp av ett spjäll växla värmen var 20:e minut. Från anfångarna på den ena sidan kunde höras tillropet ”för mycket gas” och från den andra ”mera gas”. Det gällde för gaseldarna att se upp och vara till lags, förmodligen ingen lätt uppgift. Tungt var det också, för om man eldade med bara ved, så slukade ugnen så där en fyrtio kubikmeter per dygn. Men man drygade ut med torv och – på senare år – kol.
De största deglarna rymde 300 kilo glas, och en degel höll 6-12 veckor. Att byta var inget lätt arbete, men det var extra betalt. På andra glasbruk har man kunnat använda en vagn att rulla in deglarna på. Men det gick inte i Rosdala, man var tvungen att baxa in degeln med plankor balanserande på trärullar.
När man i dag besöker ett glasbruk upplever man hur den färdiga produkten bärs fram till en lucka som öppnas genom ett lätt pedaltryck i golvet. Det är början av det många meter långa kylröret man ser, och det tar timmar för glaset att passera en kylningsprocess utmed ett band, som successivt rör sig från en temperatur av flera hundra grader fram till nästan rumstemperatur. I Rosdala gamla hytta hade man ända till slutet 1966 kvar de gamla kylugnarna, som förr var regel vid alla glasbruk. Två ledningar gick från centraleldningen i Siemenssystemet och fram till två rader kylugnar, en vid vardera gaveln av hyttan. Så snart arbetet kommit igång på morgonen värmdes ugnarna upp, och det under dagen producerade glaset ställdes efter hand in. När arbetet slutat för dagen lämnades de 13 ugnarna att långsamt svalna. Klockan 5 på morgonen kom så de som skulle tömma ugnarna på det kylda glaset. 12-åringar öppnade luckorna och kröp in. Det var kanske ännu 100 grader varmt, men glaset skulle ut, för klockan 6 var det dags att värma upp för nästa omgång. Svettig kröp 12-åringen ut, men det dröjde inte mer än en halv timme förrän den för ugnen ansvarige genom att stoppa in handen kunde konstatera när det åter var lagom temperatur. Ovanför kylugnarna var det varmt och gott, och dit kom gärna kringstrykande vandringsmän. ”Luffarkammaren” var en god tillgång om vintern.
Våra sagesmän berättar om 1920-talet. En av dem började som formhållare vid sex års ålder redan1911. Men naturligtvis bara tillfälligt, för skolan tog sin tid. Men alla fyra delade på allvar sina liv med brukets öden från 12-14 års ålder och fram till pensioneringen. Sjukkassor fanns ju ej, men blev någon långvarigt illa däran, så ställde arbetskamraterna upp. Gällde det en ungkarl, så skrev man 1 kr på listan, och gällde det en familjeförsörjare, så sträckte man sig kanske till 5 kr. Förtjänsten var ungefär 4 kr/dag under 1920-talet, och det var alltså en stor uppoffring man gjorde. Dessutom var årtiondet ifråga en svår tid för bruket. Tillverkningen låg nere långa tider, och arbetarna fick söka sig sysselsättning var de kunde.
Många vandrade till andra bruk, till Hjärtsjö, Kosta, Åfors eller Pukeberg. En episod som berättas i sammanhanget är om de yngre pojkarna som tillverkat blomsterkäppar om lördagskvällarna och gett sig av till Växjö och sålt dem. Förtjänsten var tydligen god, men man kom på tilltaget och stoppade kommersen. Tilläggas kan väl att det var gott om pojkar som sökte anställning. När det väl lyckades, så bjöds ingen särskild utbildning. Den nye formhållaren fick ”söla” på rasterna och därmed skaffa sig erfarenhet i yrket.
De första arbetarna i Rosdala var yrkesmän som kom från Algutsboda, Ekeberga, Herråkra, Kråksmåla, Dädesjö, Lenhovda, Älghult, eller från det i Värmland belägna Eda. Men i början av 1900-talet tillkom ett starkt inslag av tyskar. Från Sachsen sökte man sig till Rosdala, men 1912-13 greps många av oro och flyttade hem eller till Amerika. Första världskriget utbröt 1914 och situationen förändrades.
Rosdala är i dag känt som belysningsglasbruk och därmed upprätthålls en tradition. Våra sagesmän omtalar att de första stora produkterna var lampskärmar, oljehus och fotogenlampglas. Men tar man sig en titt på diverse andra produkter som väl bevarats i brukets lokaler, så förstår man att sliparna spelat en framträdande roll vid förädlingen av mången skickligt driven pjäs. Ostkupor, karaffer osv har slipas dekor av mycket hög klass.
De som talar om gångna tiders Rosdala omvittnar god företagsledning och gott kamratskap. Och bruket självt utgav 1950 jubileumsskriften Rosdala 50 år. Man räknade tydligen inte de första 5 åren, utan började med tegelhyttan med Siemenssystemet. Skriften är viktig, för den ger många exakta data både beträffande arbetsledning och anställda. Och vad kanske i detta fall än viktigare är, den verifierar sagesmännens uttalanden. Ytterligare viktig dokumentation finns, nämligen en film som Sveriges Radio spelade in strax före nedläggningen 1966. Ansvarig för innehållet var förre landsantikvarien Jan Erik Anderbjörk.
Även om den gamla hyttan försvinner, så ligger belysningsglasbruket Rosdala kvar i en miljö av stort kulturhistoriskt värde. Norrhult och Klavreström är i sig goda exempel på småländsk brukstradition, och det är saker som länets kulturminnesvårdare påpekat i såväl kommunöversikt som regionalt kulturminnesvårdsprogram.
Men förresten, hyttan lever kvar i minnet hos dig som såg TV-versionen av Soldat med brutet gevär. Alla glasbruksscener var nämligen inspelade i den byggnad som – om medel därtill funnits – förtjänat att bevaras som industrihistoriskt monument åt framtiden.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Smålandsposten den 7 februari 1979.
Kommentaren från nutiden:
Oj, oj, oj, det här var innan den svenska glasindustrin vissnade och dog. Men redan vid den här tiden kunde man finna vissa tecken på övermognad och begynnande inbromsning.
Vad gäller Rosdala, så klarade sig det gamla goda glasbruket ett par år in på 2000-talet. Sedan stängdes den nya hytta som omtalas i artikeln och ersattes småningom med en studiohytta i den före detta smedjan. Verksamheten fortsatte på olika håll i bruket och fungerar än idag fast i andra former. Sedan den gamla hyttan rivits sparades ugnen under ett tak. Rosdala är därför fortfarande ett friluftsmuseum med tiodegelsugnen, Siemensanläggningen, degelkammaren och ett antal andra sevärdheter.
I artikeln omtalas att man tidvis använde torv som bränsle i den för svenska förhållanden unika Siemensanläggningen. Visst, konsul Hey var dansk och i Danmark fanns minsann ingen ved att elda med. Så de danska glasbruken, med Holmegaard i spetsen, hämtade sitt bränsle ur marken. En tradition som flyttades över sundet.
Även Bergdala nämns i artikeln som exempel på ett glasbruk med en välbevarad trähytta. Tyvärr brann den ner i början av 1980-talet och ersattes av en nästan likadan trähytta.
Vad gäller TV-inspelningen av Vilhelm Mobergs roman Soldat med brutet gevär tar jag personligen åt mig äran att ha anvisat den gamla hyttan som lämplig inspelningsplats. Och det var fantastiskt att skåda det trolleri man åstadkom när den gamla nedlagda tiodegelsugnen fick nytt liv. I romanen heter glasbruket Ljungdala. Men verklighetens glasbruk var Modala. Och inspelningen skedde i Rosdala. Festlig kombination, eller hur?
27 dec 2013
Rosdala gamla hytta
Det började på allvar för nästan 80 år sedan. 1900 byggdes och invigdes en glashytta, som nu är uttjänt, övergiven och färdig för rivning. Ett monument i tegel över en svunnen epok men invid byggnader som idag bildar det livskraftiga Rosdala glasbruk AB.
Egentligen skedde starten 1895, men i slutet av 1899 avyttrades bruket till den danske konsuln Fredrik Hey. Den allra första hyttan – av trä och med fyra deglar – visade sig alldeles för liten. Grunden till en ny med ugn för tio deglar lades, och ett för svenska förhållanden ovanligt uppvärmningssystem togs i bruk. Det var en Siemensanläggning med ett särskilt ”pannrum” i en byggnad bredvid med tre ugnar för ved, torv eller kol. Värmen leddes sedan i kulvertsystem under marken och in i hyttan.
Att i december månad 1978 gå in i Rosdala gamla hytta var som att stiga på hos en svunnen tid. Ändå var här på denna arbetsplats full aktivitet till 1966, då den tredje och nu i full gång varande hyttan togs i bruk. Men det nya finns tätt inpå det gamla, för röken från dagens oljeugnar söker sig väg genom samma skorsten som den säkerligen mindre hälsosamma tjocka röken en gång gjorde från hyttan med det tyska Siemenssystemet.
Det ekar tomt i hyttan. Jag går fram mot ugnen, som står mitt i byggnaden. De tio kalla deglarna står fortfarande kvar, och podiet av trä runt om ser likadant ut som på bilderna från 1940-talet där inne på brukskontoret. Några pipor ligger kvar, likaså några ämnen till fotogenlampglas. Blicken söker sig mot husets gavlar, och i ljuset från fönstren och det trasiga taket skymtar i ett hörn de långa verktyg, med vilka det färdiga glaset sattes till kylning i någon av de tretton kylugnarna.
Det är inte vilken hytta som helst, för det finns ingen mer i Sverige från sekelskiftet av denna typ. Visst är Bergdala äldre, men det är en trähytta, den äldsta och mest bevarandevärda i sitt slag. Visst är hyttan i Kosta lika gammal, men den är ombyggd och förändrad i flera omgångar. I Rosdala arbetade man på samma sätt i 66 år, så det är bara att konstatera att metoderna var starkt föråldrade när man i stort sett lämnade allt åt sitt öde, stängde och började i den nu i bruk varande hyttan.
Det blev en fascinerande upplevelse att med bandspelaren som vittne slå sig ned tillsammans med några av dem som arbetade i Rosdala gamla hytta. Fyra mycket vitala pensionärer berättade om allt ifrån arbetsvillkor över arbetarnas härkomst till brukets produkter.
Det var med all säkerhet ett märkligt skådespel då man eldade för fullt, röken slog upp och kanske gick in i hyttan. Men där fanns också rop på gaseldarna, som värmens väktare kallades. Det underjordiska kulvertsystemet hade två mynningar, och man fick lov att med hjälp av ett spjäll växla värmen var 20:e minut. Från anfångarna på den ena sidan kunde höras tillropet ”för mycket gas” och från den andra ”mera gas”. Det gällde för gaseldarna att se upp och vara till lags, förmodligen ingen lätt uppgift. Tungt var det också, för om man eldade med bara ved, så slukade ugnen så där en fyrtio kubikmeter per dygn. Men man drygade ut med torv och – på senare år – kol.
De största deglarna rymde 300 kilo glas, och en degel höll 6-12 veckor. Att byta var inget lätt arbete, men det var extra betalt. På andra glasbruk har man kunnat använda en vagn att rulla in deglarna på. Men det gick inte i Rosdala, man var tvungen att baxa in degeln med plankor balanserande på trärullar.
När man i dag besöker ett glasbruk upplever man hur den färdiga produkten bärs fram till en lucka som öppnas genom ett lätt pedaltryck i golvet. Det är början av det många meter långa kylröret man ser, och det tar timmar för glaset att passera en kylningsprocess utmed ett band, som successivt rör sig från en temperatur av flera hundra grader fram till nästan rumstemperatur. I Rosdala gamla hytta hade man ända till slutet 1966 kvar de gamla kylugnarna, som förr var regel vid alla glasbruk. Två ledningar gick från centraleldningen i Siemenssystemet och fram till två rader kylugnar, en vid vardera gaveln av hyttan. Så snart arbetet kommit igång på morgonen värmdes ugnarna upp, och det under dagen producerade glaset ställdes efter hand in. När arbetet slutat för dagen lämnades de 13 ugnarna att långsamt svalna. Klockan 5 på morgonen kom så de som skulle tömma ugnarna på det kylda glaset. 12-åringar öppnade luckorna och kröp in. Det var kanske ännu 100 grader varmt, men glaset skulle ut, för klockan 6 var det dags att värma upp för nästa omgång. Svettig kröp 12-åringen ut, men det dröjde inte mer än en halv timme förrän den för ugnen ansvarige genom att stoppa in handen kunde konstatera när det åter var lagom temperatur. Ovanför kylugnarna var det varmt och gott, och dit kom gärna kringstrykande vandringsmän. ”Luffarkammaren” var en god tillgång om vintern.
Våra sagesmän berättar om 1920-talet. En av dem började som formhållare vid sex års ålder redan1911. Men naturligtvis bara tillfälligt, för skolan tog sin tid. Men alla fyra delade på allvar sina liv med brukets öden från 12-14 års ålder och fram till pensioneringen. Sjukkassor fanns ju ej, men blev någon långvarigt illa däran, så ställde arbetskamraterna upp. Gällde det en ungkarl, så skrev man 1 kr på listan, och gällde det en familjeförsörjare, så sträckte man sig kanske till 5 kr. Förtjänsten var ungefär 4 kr/dag under 1920-talet, och det var alltså en stor uppoffring man gjorde. Dessutom var årtiondet ifråga en svår tid för bruket. Tillverkningen låg nere långa tider, och arbetarna fick söka sig sysselsättning var de kunde.
Många vandrade till andra bruk, till Hjärtsjö, Kosta, Åfors eller Pukeberg. En episod som berättas i sammanhanget är om de yngre pojkarna som tillverkat blomsterkäppar om lördagskvällarna och gett sig av till Växjö och sålt dem. Förtjänsten var tydligen god, men man kom på tilltaget och stoppade kommersen. Tilläggas kan väl att det var gott om pojkar som sökte anställning. När det väl lyckades, så bjöds ingen särskild utbildning. Den nye formhållaren fick ”söla” på rasterna och därmed skaffa sig erfarenhet i yrket.
De första arbetarna i Rosdala var yrkesmän som kom från Algutsboda, Ekeberga, Herråkra, Kråksmåla, Dädesjö, Lenhovda, Älghult, eller från det i Värmland belägna Eda. Men i början av 1900-talet tillkom ett starkt inslag av tyskar. Från Sachsen sökte man sig till Rosdala, men 1912-13 greps många av oro och flyttade hem eller till Amerika. Första världskriget utbröt 1914 och situationen förändrades.
Rosdala är i dag känt som belysningsglasbruk och därmed upprätthålls en tradition. Våra sagesmän omtalar att de första stora produkterna var lampskärmar, oljehus och fotogenlampglas. Men tar man sig en titt på diverse andra produkter som väl bevarats i brukets lokaler, så förstår man att sliparna spelat en framträdande roll vid förädlingen av mången skickligt driven pjäs. Ostkupor, karaffer osv har slipas dekor av mycket hög klass.
De som talar om gångna tiders Rosdala omvittnar god företagsledning och gott kamratskap. Och bruket självt utgav 1950 jubileumsskriften Rosdala 50 år. Man räknade tydligen inte de första 5 åren, utan började med tegelhyttan med Siemenssystemet. Skriften är viktig, för den ger många exakta data både beträffande arbetsledning och anställda. Och vad kanske i detta fall än viktigare är, den verifierar sagesmännens uttalanden. Ytterligare viktig dokumentation finns, nämligen en film som Sveriges Radio spelade in strax före nedläggningen 1966. Ansvarig för innehållet var förre landsantikvarien Jan Erik Anderbjörk.
Även om den gamla hyttan försvinner, så ligger belysningsglasbruket Rosdala kvar i en miljö av stort kulturhistoriskt värde. Norrhult och Klavreström är i sig goda exempel på småländsk brukstradition, och det är saker som länets kulturminnesvårdare påpekat i såväl kommunöversikt som regionalt kulturminnesvårdsprogram.
Men förresten, hyttan lever kvar i minnet hos dig som såg TV-versionen av Soldat med brutet gevär. Alla glasbruksscener var nämligen inspelade i den byggnad som – om medel därtill funnits – förtjänat att bevaras som industrihistoriskt monument åt framtiden.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: Smålandsposten den 7 februari 1979.
Kommentaren från nutiden:
Oj, oj, oj, det här var innan den svenska glasindustrin vissnade och dog. Men redan vid den här tiden kunde man finna vissa tecken på övermognad och begynnande inbromsning.
Vad gäller Rosdala, så klarade sig det gamla goda glasbruket ett par år in på 2000-talet. Sedan stängdes den nya hytta som omtalas i artikeln och ersattes småningom med en studiohytta i den före detta smedjan. Verksamheten fortsatte på olika håll i bruket och fungerar än idag fast i andra former. Sedan den gamla hyttan rivits sparades ugnen under ett tak. Rosdala är därför fortfarande ett friluftsmuseum med tiodegelsugnen, Siemensanläggningen, degelkammaren och ett antal andra sevärdheter.
I artikeln omtalas att man tidvis använde torv som bränsle i den för svenska förhållanden unika Siemensanläggningen. Visst, konsul Hey var dansk och i Danmark fanns minsann ingen ved att elda med. Så de danska glasbruken, med Holmegaard i spetsen, hämtade sitt bränsle ur marken. En tradition som flyttades över sundet.
Även Bergdala nämns i artikeln som exempel på ett glasbruk med en välbevarad trähytta. Tyvärr brann den ner i början av 1980-talet och ersattes av en nästan likadan trähytta.
Vad gäller TV-inspelningen av Vilhelm Mobergs roman Soldat med brutet gevär tar jag personligen åt mig äran att ha anvisat den gamla hyttan som lämplig inspelningsplats. Och det var fantastiskt att skåda det trolleri man åstadkom när den gamla nedlagda tiodegelsugnen fick nytt liv. I romanen heter glasbruket Ljungdala. Men verklighetens glasbruk var Modala. Och inspelningen skedde i Rosdala. Festlig kombination, eller hur?