Kungen i huvudstaden kände att han fick allt fler problem på halsen. Inte nog med att han tvingades fundera över vad som hände på andra sidan haven eller vad kammarherrarna hade för sig när han inte var närvarande. Nej, nu hade människor i allt större skaror börjat flytta in till huvudstaden från landsbygden. De som kom mötte föga förståelse för sin situation. De som bodde i huvudstaden kallade dem nämligen för främlingar och ville inte släppa in dem i någon form av gemenskap.
Ansvaret för främlingarna vilade på kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Kammarherren kände både maktlöshet och förtvivlan. Nöden var nämligen stor bland främlingarna, och det fanns givetvis inga pengar som kunde användas till att lindra nöden hos de människor som kom till huvudstaden med hopp om att finna arbete och försörjning. Alla som kom motades efter hand ut till usla bostäder i huvudstadens utkanter. Där fick de stanna i väntan på besked om de var välkomna till någon syssla eller ej. De allra flesta fick beskedet att ingenting fanns att hämta. Vad som sedan hände var det egentligen ingen som visste.
Kammarherren för gamla sjuka och fattiga gick av och an i sitt ämbetsrum. Han ställde en rad frågor, men han fick aldrig några svar. Det fanns ingen som visade minsta lust att dela hans bekymmer, och naturligtvis var finanskammarherren den som var svårast att få kontakt med. Där fanns bara snäsiga svar att hämta när kammarherren för gamla sjuka och fattiga någon enstaka gång dristade sig att föra på tal att det fanns en värld utanför det trygga hus där kammarherrarna förbrukade sina liv.
Kammarherren för gamla sjuka och fattiga fortsatte att ställa sina frågor. Varför kom det så många människor från landsbygden till huvudstaden? Löd den viktigaste frågan. Svaret visste han redan, men han upprepade ändå frågan med stor envishet. De många och långa krigen tillsammans med flera års missväxt gjorde att det var ont om mat. Detta var något som även invånarna i huvudstaden tidvis fått känna av. Människorna ute på landsbygden svalt samtidigt som de ville ge sina barn en dräglig framtid. Därför sökte de sig till en plats där det redan fanns gott om folk som hade en god tillvaro och slapp svälta. De som redan hade gott om mat och andra tillgångar kunde ge med sig av sitt överflöd till andra, löd resonemanget.
Men så enkelt var det egentligen inte. Det förstod även kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Människorna var inte skapta att ge varandra tröst. I stället stötte de ifrån sig dem som var avvikande och som inte var på jämställd fot med dem som arbetat sig fram till en trygg tillvaro. ”Människorna är inte bättre än djuren”, suckade kammarherren när han kommit så här långt i sina resonemang. ”Skillnaden är bara den att vi tappat pälsen och rest oss på bakbenen. Vi är beredda att slå ut dem som inte håller måttet, och vi sparkar gärna på dem som redan ligger ner. För oss invånare här i huvudstaden finns bara två alternativ. Antingen måste vi ta hand om människorna från landsbygden eller också måste vi hindra dem från att över huvud taget komma innanför stadens gränser”.
Kammarherren fortsatte att fundera. Ännu var det sommar, det visste kammarherren såväl som alla andra. Men det skulle komma en vinter. Och vintern bjöd på umbäranden för alla dem som hade dåliga bostäder och var utan försörjning och mat. Efter ännu fler funderingar beslöt sig kammarherren att ta upp saken med kungen nästa gång alla samlades för överläggningar. Men han hade inget hopp om gensvar eftersom kungen alltid satte propparna i öronen så fort det var tal om pengar och utgifter.
Nästa fråga som kammarherren ställde sig hade han definitivt inget svar på. Vad skulle kunna hända om alltför många främlingar kom till huvudstaden? Och vad skulle kunna hända en kall vinterdag när det över huvud taget inte fanns någon mat åt alla de människor som verkligen behövde något att äta? Kammarherrens steg blev allt snabbare där han gick fram och tillbaka i sitt ämbetsrum. Han kände sig förvisso både maktlös och förtvivlad. Givetvis hade han fler frågor att ställa sig. Men han vågade inte eftersom svaren inte stod att finna.
Kungen samlade återigen sina kammarherrar för den vanliga överläggningen. Alla gamla slitna ärenden ältades, och innan det var dags för kammarherren för gamla sjuka och fattiga att ta till orda satte kungen som vanligt propparna i öronen. Ingenting hörde han, och efter en stund sov han. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga framförde trots allt småningom sitt ärende, men det fanns ingen kung som lyssnade till det viktiga budskapet. I stället tog finanskammarherren som vanligt över diskussionen och frågade ironiskt varifrån man skulle ta pengarna för att lindra nöden hos främlingarna. Eftersom inget svar fanns på den frågan, så avstannade all diskussion.
Den här gången struntade kammarherren för gamla sjuka och fattiga att följa med de övriga kammarherrarna till krogen efter överläggningen med kungen. I stället gick han till sitt ämbetsrum där han tog av sig sin ämbetsdräkt och letade fram en omgång slitna kläder som han gömt i en skrubb. Så illa klädd hade kammarherren för gamla sjuka och fattiga aldrig varit förut. Men han fann sig tillrätta i sin ovanliga utstyrsel och gav sig med långsamma steg mot huvudstadens utkanter. Hans avsikt var att själv bilda sig en uppfattning om hur främlingarna hade det i sina usla bostäder.
Under sin långsamma vandring drog kammarherren en gammal och uttjänt huvudbonad över pannan för att inte bli igenkänd av någon när han drog genom gatorna. Vid det här laget liknade han mest en tiggare, och ingen skulle i sin vildaste fantasi kunnat gissa att det var en av kungens kammarherrar han mötte. Ju längre kammarherren gick ut ifrån staden desto glesare låg husen. Till slut var han långt utanför huvudstaden, och han kände inte igen sig. Så här långt borta hade han aldrig varit förut.
Kvällen kom, men trots att det fortfarande var sommar började kammarherren känna sig frusen. Varför förstod han inte, men han drog de trasiga kläderna så tätt intill sig han någonsin kunde. Han gick allt fortare för att kunna hålla värmen, och småningom kände han sig en smula bättre till mods. ”Det gäller att inte ge upp”, tänkte han medan han i allt snabbare tempo sökte bli av med den obehagskänsla som det innebär att känna sig kall och frysa.
Till slut, i halvmörker, nådde kungens kammarherre för gamla sjuka och fattiga en av de numera alltför många platser där främlingarna höll till. Den första människa han mötte var ett litet barn som stod framför ett eländigt skjul och grät. Den lille var alldeles uppgiven av gråt, och kammarherren, som givetvis inte hade några egna barn, stannade och undrade vad det hela handlade om. Nu, i halvskummet, upplevde han något han bara hört talas om, något som rörde honom djupt in i hjärtat.
”Jag är hungrig”, sade det lilla barnet, och kammarherren kunde uppfatta att barnet snarast hickade fram orden. ”Jag vill ha något att äta”. Barnet satte sig ner och försökte torka sina tårar, men det hjälpte inte, för det kom ständigt nya tårar. Kammarherren stod helt stel. ”Vad är detta? tänkte han medan han försökte göra sig själv så liten som möjligt för att undgå upptäckt. ”Vad händer med barnet om det inte för något att äta? fortsatte han sitt nu nästan hysteriska resonemang. ”Kommer barnet att svälta ihjäl, eller vad händer? Vi som är vana vid att få mat på bestämda tider trots dåliga statsfinanser kan ju inte fatta varför man inte får mat när man är hungrig”.
Nu blev det så att kammarherren i det närmaste fick svar på sina frågor. Ut ur det eländiga skjulet kom nämligen en kvinna, som var mager och verkade åldrad i förtid. Tydligen var hon barnets mor eftersom hon gick fram och tog den lille i famnen. ”Såja”, sade hon helt stilla medan hon kramade sitt barn. ”I morgon skall vi tillsammans med flera andra gå till huvudstaden och fråga kungen om han kan ge oss något att äta. Kungen har ju så gott om pengar att han skulle kunna ge oss lite av sitt överflöd”.
Den lille fortsatte sitt snyftande och kröp ihop i moderns famn. ”Jag vill ha mat nu”, sade han medan han fortsatte att torka sina tårar. De båda drog sig in i skjulet, och kammarherren såg dem inte mer. Kammarherren gick därifrån, och han kände att även han hade tårar i ögonen. Han behövde inte se mer. Han förstod hur det stod till hos främlingarna.
Kammarherren för gamla sjuka och fattiga tog av sig den slitna huvudbonaden och gick med raska steg mot huvudstaden. Nu spelade det inte längre någon roll om han blev igenkänd. Han styrde stegen direkt till slottet, och han hade bara en sak i huvudet, nämligen att det nu var dags att prata allvar med kungen. Väl framkommen bankade han hårt på slottsporten. Efter en stund öppnades en lucka i den stora porten och en tjänare tittade ut med skrämd blick. ”Vem är du och vad vill du”, lydde den fråga som till slut ställdes.
Kammarherren kände att han måste tygla sin begynnande vrede. Med darrande röst bad han att få tala med kungen. Tjänaren som stirrade ut genom luckan såg framför sig en luggsliten figur som påstod sig vara kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Efter att ha stirrat en stund till och konstaterat att den luggslitna figuren ingalunda kunde vara en så förnäm herre, stängde han luckan med en suck som kunde uppfattas som något av ett jaså.
Den som är arg och besviken ger inte upp så lätt. Det gjorde inte kammarherren heller. Han bankade igen, och han bankade hårdare än förut. ”Jag vill träffa kungen”, skrek han. Men ingen svarade, ingen lucka öppnades mer. Kammarherren bankade igen, och han bankade länge. Till slut gled han av ren utmattning ned på knä framför porten och höjde händerna mot himlen. ”Jävla kung”, skrek han allt vad han orkade, ”jag vill se dig i ögonen och få reda på vad du tänker om alla främlingar som är på väg”. Men inget hände. Kammarherrens röst ekade längs slottets murar och dog ut.
Mörkret var totalt denna sommarnatt. Varken stjärnor eller måne lyste genom de tjocka moln som vilade över huvudstaden. Kammarherren reste sig till slut på darrande ben och upptäckte hur mörkt det egentligen var, och han undrade hur han skulle kunna hitta hem. Då upptäckte han något mycket märkligt. Det var en skugga och ett bloss som liksom frigjorde sig ur mörkret i backen nedanför slottet. Den underliga företeelsen närmade sig, och kammarherren kände sig minst sagt olustig. Till slut var blosset framme hos honom, och han kunde nu se att blosset hölls av en man i prästkläder.
De båda stod helt nära varandra med blosset emellan sig. ”Jag skall lysa din väg hem denna mörka natt”, sade skepnaden i prästkläder. Kammarherren lade märke till att skepnadens ansikte var genomskinligt och att hans fötter inte nådde marken. Ingen sade något, skepnaden vände och svävade nedför backen med blosset i handen. Kammarherren kunde inte längre styra sin vilja. Han bara följde efter och fann snart att han gick längs stadens stenbelagda gator med blosset framför sig. Ingen människa syntes. Alla dörrar var stängda och alla fönster var mörka.
Snart stod de båda framför kammarherrarnas hus. Skepnaden med blosset hade stannat, och han vände sig nu mot kammarherren för gamla sjuka och fattiga. ”Det du gjort denna kväll har varit styrt av dina känslor”, sade han med djupt allvar i rösten. ”Du har all heder av det du gjort”, löd den minst lika allvarsamma fortsättningen. ”Men om du fortsätter så här retar du kungen så till den milda grad att han låter hugga av ditt huvud. Det är bara du som förstår främlingarna och deras belägenhet, ingen annan. Var därför försiktig. Framtiden behöver dig”.
Skepnaden började förlora sina konturer. Snart upplöstes den i tomma intet och blosset slocknade. Kammarherren stod ensam kvar på gatan i det kompakta mörker som rådde, uppvaknad ur något som liknat en dvala och darrande av skräck. ”Kom tillbaka”, skrek han. ”Förklara vad du menar”. Men ingen svarade. För andra gången denna kväll dog kammarherrens röst ut i ett eko. På skälvande ben lyckades han ta sig uppför trappan till det hus där han bodde och verkade tillsammans med sina ämbetsbröder. Blöt av svett nådde han till slut sitt enkla sovrum och väl inkommen där kastade han sig på sin säng och somnade tvärt. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga sov länge, och han sov den goda sömn som bara förunnas den som inte plågas av hunger eller tandvärk.
Fortsättning: Pergamenten
13 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – Främlingarna
Kungen i huvudstaden kände att han fick allt fler problem på halsen. Inte nog med att han tvingades fundera över vad som hände på andra sidan haven eller vad kammarherrarna hade för sig när han inte var närvarande. Nej, nu hade människor i allt större skaror börjat flytta in till huvudstaden från landsbygden. De som kom mötte föga förståelse för sin situation. De som bodde i huvudstaden kallade dem nämligen för främlingar och ville inte släppa in dem i någon form av gemenskap.
Ansvaret för främlingarna vilade på kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Kammarherren kände både maktlöshet och förtvivlan. Nöden var nämligen stor bland främlingarna, och det fanns givetvis inga pengar som kunde användas till att lindra nöden hos de människor som kom till huvudstaden med hopp om att finna arbete och försörjning. Alla som kom motades efter hand ut till usla bostäder i huvudstadens utkanter. Där fick de stanna i väntan på besked om de var välkomna till någon syssla eller ej. De allra flesta fick beskedet att ingenting fanns att hämta. Vad som sedan hände var det egentligen ingen som visste.
Kammarherren för gamla sjuka och fattiga gick av och an i sitt ämbetsrum. Han ställde en rad frågor, men han fick aldrig några svar. Det fanns ingen som visade minsta lust att dela hans bekymmer, och naturligtvis var finanskammarherren den som var svårast att få kontakt med. Där fanns bara snäsiga svar att hämta när kammarherren för gamla sjuka och fattiga någon enstaka gång dristade sig att föra på tal att det fanns en värld utanför det trygga hus där kammarherrarna förbrukade sina liv.
Kammarherren för gamla sjuka och fattiga fortsatte att ställa sina frågor. Varför kom det så många människor från landsbygden till huvudstaden? Löd den viktigaste frågan. Svaret visste han redan, men han upprepade ändå frågan med stor envishet. De många och långa krigen tillsammans med flera års missväxt gjorde att det var ont om mat. Detta var något som även invånarna i huvudstaden tidvis fått känna av. Människorna ute på landsbygden svalt samtidigt som de ville ge sina barn en dräglig framtid. Därför sökte de sig till en plats där det redan fanns gott om folk som hade en god tillvaro och slapp svälta. De som redan hade gott om mat och andra tillgångar kunde ge med sig av sitt överflöd till andra, löd resonemanget.
Men så enkelt var det egentligen inte. Det förstod även kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Människorna var inte skapta att ge varandra tröst. I stället stötte de ifrån sig dem som var avvikande och som inte var på jämställd fot med dem som arbetat sig fram till en trygg tillvaro. ”Människorna är inte bättre än djuren”, suckade kammarherren när han kommit så här långt i sina resonemang. ”Skillnaden är bara den att vi tappat pälsen och rest oss på bakbenen. Vi är beredda att slå ut dem som inte håller måttet, och vi sparkar gärna på dem som redan ligger ner. För oss invånare här i huvudstaden finns bara två alternativ. Antingen måste vi ta hand om människorna från landsbygden eller också måste vi hindra dem från att över huvud taget komma innanför stadens gränser”.
Kammarherren fortsatte att fundera. Ännu var det sommar, det visste kammarherren såväl som alla andra. Men det skulle komma en vinter. Och vintern bjöd på umbäranden för alla dem som hade dåliga bostäder och var utan försörjning och mat. Efter ännu fler funderingar beslöt sig kammarherren att ta upp saken med kungen nästa gång alla samlades för överläggningar. Men han hade inget hopp om gensvar eftersom kungen alltid satte propparna i öronen så fort det var tal om pengar och utgifter.
Nästa fråga som kammarherren ställde sig hade han definitivt inget svar på. Vad skulle kunna hända om alltför många främlingar kom till huvudstaden? Och vad skulle kunna hända en kall vinterdag när det över huvud taget inte fanns någon mat åt alla de människor som verkligen behövde något att äta? Kammarherrens steg blev allt snabbare där han gick fram och tillbaka i sitt ämbetsrum. Han kände sig förvisso både maktlös och förtvivlad. Givetvis hade han fler frågor att ställa sig. Men han vågade inte eftersom svaren inte stod att finna.
Kungen samlade återigen sina kammarherrar för den vanliga överläggningen. Alla gamla slitna ärenden ältades, och innan det var dags för kammarherren för gamla sjuka och fattiga att ta till orda satte kungen som vanligt propparna i öronen. Ingenting hörde han, och efter en stund sov han. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga framförde trots allt småningom sitt ärende, men det fanns ingen kung som lyssnade till det viktiga budskapet. I stället tog finanskammarherren som vanligt över diskussionen och frågade ironiskt varifrån man skulle ta pengarna för att lindra nöden hos främlingarna. Eftersom inget svar fanns på den frågan, så avstannade all diskussion.
Den här gången struntade kammarherren för gamla sjuka och fattiga att följa med de övriga kammarherrarna till krogen efter överläggningen med kungen. I stället gick han till sitt ämbetsrum där han tog av sig sin ämbetsdräkt och letade fram en omgång slitna kläder som han gömt i en skrubb. Så illa klädd hade kammarherren för gamla sjuka och fattiga aldrig varit förut. Men han fann sig tillrätta i sin ovanliga utstyrsel och gav sig med långsamma steg mot huvudstadens utkanter. Hans avsikt var att själv bilda sig en uppfattning om hur främlingarna hade det i sina usla bostäder.
Under sin långsamma vandring drog kammarherren en gammal och uttjänt huvudbonad över pannan för att inte bli igenkänd av någon när han drog genom gatorna. Vid det här laget liknade han mest en tiggare, och ingen skulle i sin vildaste fantasi kunnat gissa att det var en av kungens kammarherrar han mötte. Ju längre kammarherren gick ut ifrån staden desto glesare låg husen. Till slut var han långt utanför huvudstaden, och han kände inte igen sig. Så här långt borta hade han aldrig varit förut.
Kvällen kom, men trots att det fortfarande var sommar började kammarherren känna sig frusen. Varför förstod han inte, men han drog de trasiga kläderna så tätt intill sig han någonsin kunde. Han gick allt fortare för att kunna hålla värmen, och småningom kände han sig en smula bättre till mods. ”Det gäller att inte ge upp”, tänkte han medan han i allt snabbare tempo sökte bli av med den obehagskänsla som det innebär att känna sig kall och frysa.
Till slut, i halvmörker, nådde kungens kammarherre för gamla sjuka och fattiga en av de numera alltför många platser där främlingarna höll till. Den första människa han mötte var ett litet barn som stod framför ett eländigt skjul och grät. Den lille var alldeles uppgiven av gråt, och kammarherren, som givetvis inte hade några egna barn, stannade och undrade vad det hela handlade om. Nu, i halvskummet, upplevde han något han bara hört talas om, något som rörde honom djupt in i hjärtat.
”Jag är hungrig”, sade det lilla barnet, och kammarherren kunde uppfatta att barnet snarast hickade fram orden. ”Jag vill ha något att äta”. Barnet satte sig ner och försökte torka sina tårar, men det hjälpte inte, för det kom ständigt nya tårar. Kammarherren stod helt stel. ”Vad är detta? tänkte han medan han försökte göra sig själv så liten som möjligt för att undgå upptäckt. ”Vad händer med barnet om det inte för något att äta? fortsatte han sitt nu nästan hysteriska resonemang. ”Kommer barnet att svälta ihjäl, eller vad händer? Vi som är vana vid att få mat på bestämda tider trots dåliga statsfinanser kan ju inte fatta varför man inte får mat när man är hungrig”.
Nu blev det så att kammarherren i det närmaste fick svar på sina frågor. Ut ur det eländiga skjulet kom nämligen en kvinna, som var mager och verkade åldrad i förtid. Tydligen var hon barnets mor eftersom hon gick fram och tog den lille i famnen. ”Såja”, sade hon helt stilla medan hon kramade sitt barn. ”I morgon skall vi tillsammans med flera andra gå till huvudstaden och fråga kungen om han kan ge oss något att äta. Kungen har ju så gott om pengar att han skulle kunna ge oss lite av sitt överflöd”.
Den lille fortsatte sitt snyftande och kröp ihop i moderns famn. ”Jag vill ha mat nu”, sade han medan han fortsatte att torka sina tårar. De båda drog sig in i skjulet, och kammarherren såg dem inte mer. Kammarherren gick därifrån, och han kände att även han hade tårar i ögonen. Han behövde inte se mer. Han förstod hur det stod till hos främlingarna.
Kammarherren för gamla sjuka och fattiga tog av sig den slitna huvudbonaden och gick med raska steg mot huvudstaden. Nu spelade det inte längre någon roll om han blev igenkänd. Han styrde stegen direkt till slottet, och han hade bara en sak i huvudet, nämligen att det nu var dags att prata allvar med kungen. Väl framkommen bankade han hårt på slottsporten. Efter en stund öppnades en lucka i den stora porten och en tjänare tittade ut med skrämd blick. ”Vem är du och vad vill du”, lydde den fråga som till slut ställdes.
Kammarherren kände att han måste tygla sin begynnande vrede. Med darrande röst bad han att få tala med kungen. Tjänaren som stirrade ut genom luckan såg framför sig en luggsliten figur som påstod sig vara kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Efter att ha stirrat en stund till och konstaterat att den luggslitna figuren ingalunda kunde vara en så förnäm herre, stängde han luckan med en suck som kunde uppfattas som något av ett jaså.
Den som är arg och besviken ger inte upp så lätt. Det gjorde inte kammarherren heller. Han bankade igen, och han bankade hårdare än förut. ”Jag vill träffa kungen”, skrek han. Men ingen svarade, ingen lucka öppnades mer. Kammarherren bankade igen, och han bankade länge. Till slut gled han av ren utmattning ned på knä framför porten och höjde händerna mot himlen. ”Jävla kung”, skrek han allt vad han orkade, ”jag vill se dig i ögonen och få reda på vad du tänker om alla främlingar som är på väg”. Men inget hände. Kammarherrens röst ekade längs slottets murar och dog ut.
Mörkret var totalt denna sommarnatt. Varken stjärnor eller måne lyste genom de tjocka moln som vilade över huvudstaden. Kammarherren reste sig till slut på darrande ben och upptäckte hur mörkt det egentligen var, och han undrade hur han skulle kunna hitta hem. Då upptäckte han något mycket märkligt. Det var en skugga och ett bloss som liksom frigjorde sig ur mörkret i backen nedanför slottet. Den underliga företeelsen närmade sig, och kammarherren kände sig minst sagt olustig. Till slut var blosset framme hos honom, och han kunde nu se att blosset hölls av en man i prästkläder.
De båda stod helt nära varandra med blosset emellan sig. ”Jag skall lysa din väg hem denna mörka natt”, sade skepnaden i prästkläder. Kammarherren lade märke till att skepnadens ansikte var genomskinligt och att hans fötter inte nådde marken. Ingen sade något, skepnaden vände och svävade nedför backen med blosset i handen. Kammarherren kunde inte längre styra sin vilja. Han bara följde efter och fann snart att han gick längs stadens stenbelagda gator med blosset framför sig. Ingen människa syntes. Alla dörrar var stängda och alla fönster var mörka.
Snart stod de båda framför kammarherrarnas hus. Skepnaden med blosset hade stannat, och han vände sig nu mot kammarherren för gamla sjuka och fattiga. ”Det du gjort denna kväll har varit styrt av dina känslor”, sade han med djupt allvar i rösten. ”Du har all heder av det du gjort”, löd den minst lika allvarsamma fortsättningen. ”Men om du fortsätter så här retar du kungen så till den milda grad att han låter hugga av ditt huvud. Det är bara du som förstår främlingarna och deras belägenhet, ingen annan. Var därför försiktig. Framtiden behöver dig”.
Skepnaden började förlora sina konturer. Snart upplöstes den i tomma intet och blosset slocknade. Kammarherren stod ensam kvar på gatan i det kompakta mörker som rådde, uppvaknad ur något som liknat en dvala och darrande av skräck. ”Kom tillbaka”, skrek han. ”Förklara vad du menar”. Men ingen svarade. För andra gången denna kväll dog kammarherrens röst ut i ett eko. På skälvande ben lyckades han ta sig uppför trappan till det hus där han bodde och verkade tillsammans med sina ämbetsbröder. Blöt av svett nådde han till slut sitt enkla sovrum och väl inkommen där kastade han sig på sin säng och somnade tvärt. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga sov länge, och han sov den goda sömn som bara förunnas den som inte plågas av hunger eller tandvärk.