I förrgår morse tror jag det var. Av någon anledning slog jag på teven och hamnade mitt i en intervju med gitarristen Janne Schaffer, en musiker som jag alltid beundrat och lyssnat mycket till. Schaffer hade ett rakt och klart budskap vad gäller kultur i allmänhet och musik i synnerhet. Bland mycket annat uppmanade han landets alla kommuner att slå vakt om den kommunala musikskolan. Utan den har vi ingen plantskola för ett framtida svenskt musikliv. Mina tankar gick direkt till en mer än tjugo år gammal intervju som jag gjorde med en annan välkänd svensk musiker, nämligen Ingmar Nordström. Jag letade fram den, och så här var det då:
”Tänk om man fick uppleva den ljudvolym som landets samlade dansband åstadkommer när de brakar loss en lördagskväll.”
Ja, det är en önskan uttalad av en av vårt lands mest kända dansbandsledare. Dessutom menar Ingmar Nordström att lördagsdans är en speciell tradition hos oss. Den finns knappast på det sättet i något annat land.
”Dansat har vi alltid gjort. Våra far- och morföräldrar höll till i vägskälen och arbetarrörelsen ville ha dans och skoj efter sina möten.”
Ingmar Nordströms stora genombrott kom på Folkparksforum 1965 på Liseberg. Men dessförinnan hade givetvis mycket hänt.
”Min far var militärmusiker men han råkade ut för regementsindragningarna och erbjudandet att två musiker kunde få dela på en lön. Då hoppade han av, blev stumfilmsmusiker och reste med filmerna längs skånska järnvägar.”
Ingmar är alltså född skåning. Började redan som tioåring spela klarinett i en gossorkester. Sökte i sista klass i skolan in som musikelev vid regementet i Kristianstad och påbörjade där en gedigen utbildning på klarinett, trummor och fiol.
”Den 1 maj 1952 kom jag till I 11 som klarinettist, gav mig av till Stockholm, lyssnade på Thore Ehrling och Leif Kronlund på Skansen. Gick på akademien samtidigt som jag arbetade på Svea Livgarde. Drömde om en karriär i en symfoniorkester. Men drömmen förblev en dröm. Jag bildade familj och flyttade tillbaka till Växjö 1955.”
Det är nu som altsaxofonen kommer in i bilden. Ingmar startade det första dansbandet 1955 vid sidan av militärmusiken. En arbetsam men givande period stod för dörren.
”Jag var visserligen Sveriges yngste underofficer bland militärmusikerna och jag blev fanjunkare 1958. Men både dansmusiken och den seriösa musiken slet i mig. Jag spelade saxofonkonserter och försökte kombinera. Till slut gav jag upp och lämnade I 11 för gott 1966. Om jag ångrar mig? Nej, hade jag stannat hade jag nu varit landstingsanställd hos Musik i Kronoberg.”
Ingmar blir lite bitter. Han känner grämelse över vad han kallar bortdribblandet av den svenska militär-och blåsmusiken. Den stämplades alltför hårt som ärtsoppsmusik, menar han.
”Det är helt fel. Det finns inget ljuvligare att lyssna till än skickliga blåsare och glädjande nog är återväxten god. Det finns många begåvningar och de tas väl om hand, inte minst av de kommunala musikskolorna. Så det finns i alla fall en framtid.”
Ingmar har många episoder att berätta från I 11. En av dem är musikolympiaden i Holland 1954.
”Där fanns blåsorkestrar från hela världen. I 11- kåren hade förstärkts med fem pensionerade fanjunkare. Och vi vann, både i konsertmusik och i marschmusik. Det var en härlig känsla!”
Ibland kunde det hårda livet som militär-och dansmusiker leda till konfrontationer. Ingmar berättar om en lördagskväll i slutet av 1950-talet, då han spelat med sin dansorkester på I 11:s officersmäss till långt frampå småtimmarna.
”Jag blev lite sen, och jag skulle vara i tjänst på söndagen. Snabbt kom jag i vår stora amerikanska orkesterbil och dånade i sista minuten in på regementsområdet. Jag hann i tid, men dagen efter var det dags för utskällning av regementschefen. Det var väl inte bara min entré som låg bakom. Bilen i sig väckte en hel del ont blod.”
Den första orkestern innehöll i stort sett regementskollegor och sättningen var traditionell med piano, bas, trummor, trumpet, trombon, alt-och tenorsaxofon. Småningom kom också en barytonsaxofon. Så såg det ut till 1962.
”Sedan kom el-basen och så hammondorgeln. Orgelns ton ersatte mycket, och fem blås blev tre. Trumpeten och trombonen försvann och vi skapade det ”sound” vi har idag.”
Ingmar Nordström vill spela god dansmusik för danslystna människor. Hans förebild är Baldakinen – restaurangen i Stockholm som en gång i världen lanserade tanken på svensk dansmusik, bra mat och ett rymligt dansgolv.
”Oléo i Växjö fungerar på det sättet, och där trivs vi. Där finns den rätta andan med den gamla publiken från parkerna, kanske lite lätt grånad men helt med på noterna.”
När folkparkerna kommer på tal blir Ingmar allvarlig.
”I mitten av 60-talet kom diskoteken och parkerna började tappa sin publik. Tyvärr berodde mycket av det på mellanölet. Sprit har alltid förekommit men mellanölet åstadkom något av en allmän flummighet. Sorgligt nog missade parkerna en hel generation besökare.”
Ingmar Nordström är evigt ung och tycker inte att det är någon skillnad mellan 50-talet och 80-talet när det gäller att spela.
”Ingen skall inbilla sig att diskoteken kan ersätta den levande musiken. Nej, det viktiga är att folk lär sig lyssna på god musik för att sedan dyka upp på dansställen där sådana som vi spelar. Det är i hög grad fråga om kontakt.”
Så vi får väl hoppas att han fortsätter i många år ännu, Ingmar Nordström, som inte för inte blev årets kronobergare 1986.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: I Värend och Sunnerbo, utgiven av Kronobergs läns hembygdförbund och Smålands museum 1989:2. Regementet I 11 i Växjö är nedlagt sedan många år, men byggnaderna har på ett förtjänstfullt sätt fått nytt liv med helt andra verksamheter.
Janne Schaffer och Ingmar Nordström är med största säkerhet inte de enda musiker som stöder de kommunala musikskolorna eller har fått sin första musikutbildning där. I början av 1990-talet ledde jag under ett par år ett projekt som gick under beteckningen Utvecklingsplan för Linnébygden och var förlagt till Älmhult. Bland mycket annat lät vi etnologiska institutionen vid Lunds universitet göra ett antal undersökningar. En grupp sysslade med just den kommunala musikskolan och drog den inte oväntade slutsatsen att utbildningen där lagt grunden för de kända rockband som fanns i och kring Älmhult på den tiden. En god lärdom för ansvariga politiker runt om i landet.
22 apr 2012
Janne Schaffer och Ingmar Nordström
I förrgår morse tror jag det var. Av någon anledning slog jag på teven och hamnade mitt i en intervju med gitarristen Janne Schaffer, en musiker som jag alltid beundrat och lyssnat mycket till. Schaffer hade ett rakt och klart budskap vad gäller kultur i allmänhet och musik i synnerhet. Bland mycket annat uppmanade han landets alla kommuner att slå vakt om den kommunala musikskolan. Utan den har vi ingen plantskola för ett framtida svenskt musikliv. Mina tankar gick direkt till en mer än tjugo år gammal intervju som jag gjorde med en annan välkänd svensk musiker, nämligen Ingmar Nordström. Jag letade fram den, och så här var det då:
Ja, det är en önskan uttalad av en av vårt lands mest kända dansbandsledare. Dessutom menar Ingmar Nordström att lördagsdans är en speciell tradition hos oss. Den finns knappast på det sättet i något annat land.
Ingmar Nordströms stora genombrott kom på Folkparksforum 1965 på Liseberg. Men dessförinnan hade givetvis mycket hänt.
Ingmar är alltså född skåning. Började redan som tioåring spela klarinett i en gossorkester. Sökte i sista klass i skolan in som musikelev vid regementet i Kristianstad och påbörjade där en gedigen utbildning på klarinett, trummor och fiol.
Det är nu som altsaxofonen kommer in i bilden. Ingmar startade det första dansbandet 1955 vid sidan av militärmusiken. En arbetsam men givande period stod för dörren.
Ingmar blir lite bitter. Han känner grämelse över vad han kallar bortdribblandet av den svenska militär-och blåsmusiken. Den stämplades alltför hårt som ärtsoppsmusik, menar han.
Ingmar har många episoder att berätta från I 11. En av dem är musikolympiaden i Holland 1954.
Ibland kunde det hårda livet som militär-och dansmusiker leda till konfrontationer. Ingmar berättar om en lördagskväll i slutet av 1950-talet, då han spelat med sin dansorkester på I 11:s officersmäss till långt frampå småtimmarna.
Den första orkestern innehöll i stort sett regementskollegor och sättningen var traditionell med piano, bas, trummor, trumpet, trombon, alt-och tenorsaxofon. Småningom kom också en barytonsaxofon. Så såg det ut till 1962.
Ingmar Nordström vill spela god dansmusik för danslystna människor. Hans förebild är Baldakinen – restaurangen i Stockholm som en gång i världen lanserade tanken på svensk dansmusik, bra mat och ett rymligt dansgolv.
När folkparkerna kommer på tal blir Ingmar allvarlig.
Ingmar Nordström är evigt ung och tycker inte att det är någon skillnad mellan 50-talet och 80-talet när det gäller att spela.
Så vi får väl hoppas att han fortsätter i många år ännu, Ingmar Nordström, som inte för inte blev årets kronobergare 1986.
Lars Thor
Ursprunglig publicering: I Värend och Sunnerbo, utgiven av Kronobergs läns hembygdförbund och Smålands museum 1989:2. Regementet I 11 i Växjö är nedlagt sedan många år, men byggnaderna har på ett förtjänstfullt sätt fått nytt liv med helt andra verksamheter.
Janne Schaffer och Ingmar Nordström är med största säkerhet inte de enda musiker som stöder de kommunala musikskolorna eller har fått sin första musikutbildning där. I början av 1990-talet ledde jag under ett par år ett projekt som gick under beteckningen Utvecklingsplan för Linnébygden och var förlagt till Älmhult. Bland mycket annat lät vi etnologiska institutionen vid Lunds universitet göra ett antal undersökningar. En grupp sysslade med just den kommunala musikskolan och drog den inte oväntade slutsatsen att utbildningen där lagt grunden för de kända rockband som fanns i och kring Älmhult på den tiden. En god lärdom för ansvariga politiker runt om i landet.