Fogden drar söderut

En flock rävar satt och kurade i en skogsdunge utmed en väg. Vägen ifråga ledde söderut från staden vid bäckarna och sjön och den kantades på vissa sträckor av stora och vackert upplagda stenar. Det sades runt om i bygden att stenarna under långa tider förts dit av såväl stråtrövare som köpmän som velat markera var det var bäst för folket i söder att färdas när de önskade besöka staden. Men vägen var dålig och det var inte lätt att ta sig fram där den slingrade sig backe upp och backe ner. Särskilt besvärligt var det om vintern och våren.

 

Rävarna satt där och väntade på fogden och hans män. Det hade nämligen gått ett rykte att kungens utsände skulle bege sig till folket i söder för att driva in skatt. Och det var en händelse som rävarna absolut inte ville gå miste om. Rävarna var många och de hade alla bestämt sig för att deras bevakning av det som väntade skulle bli framgångsrik. Därför stod de ut med att bara sitta helt sysslolösa.

 

Det här var vid samma tid som Johannes funnit vägen till tomrummet. Det började alltså lida mot vinter, och regntunga moln rörde sig snabbt på himlen i den starka blåst som rådde. Rävarna såg frusna ut där de satt alldeles stilla i kylan. Flera av dem log breda och hånfulla leenden.

 

Så kom då till slut fogden och hans män ridande längs vägen på sina hästar. Redan på långt avstånd hörde rävarna deras råa skratt blandade med svordomar och prat om det snåla folket i söder. Naturligtvis spetsade rävarna öronen, för det här var skvaller av ett slag som de verkligen ville lyssna till. Tursamt nog såg inte fogdens män att de passerade en stor skock med rävar. De listiga djuren tryckte sig vid tillfällen som detta alltid mot marken och höll sig tysta och stilla.

 

Så snart den glammande skaran passerat började rävarna försiktigt röra sig och följa efter i skydd av buskar och träd längs vägen. Dock höll de sig tillräckligt nära männen på hästarna för att kunna snappa upp det mesta av det som sades. Och rävarna blev efter hand alltmer förvånade över vad de hörde. Samtidigt som de lade märke till alla ord som yttrades och lade dem på minnet noterade de att fogdens män var mycket tungt beväpnade med såväl svärd som andra tillhyggen.

 

Så kom regnet. Ryttarnas muntra samtal övergick i svordomar, och de svepte in sig i sina kappor. Blåsten tilltog och regnet gick efter hand över i snö. Sikten blev sämre, och det var något som gynnade rävarna. De behövde inte vara lika rädda för upptäckt som förut. Några rävar vågade sig till och med upp på vägen där de på behörigt avstånd såg till att inte tappa hästarna ur sikte.

 

Fogden gjorde halt på krönet av en backe. När han stannade gjorde hans män detsamma. ”Där nere”, sade fogden, ”där bor folket i söder, och alla som bor där har gott om pengar. Men de är snåla. Kom nu ihåg vad kungen befallt mig och vad jag sagt er alla. Det gäller att ta det försiktigt och fråga efter pengar och dyrbarheter utan att bruka våld mot snåljåparna”. Fogden hämtade andan efter den långa och tidvis besvärliga ritten. ”Men”, tillade han efter en stund, ”är det så att de trilskas, så måste vi ta till andra metoder. Och då kan det bli hårda tag”.

 

En liten och skinntorr krigare tog till orda. ”Jag hoppas att de trilskas”, sade han med något som liknade glimten i ögat. ”För om de trilskas, så får jag bruka svärdet, och det har jag inte gjort på länge”, fortsatte han. Fogden log brett när han hörde vad den lille skinntorre mannen sade. Han trodde nämligen inte själv för ett ögonblick att någon skulle lämna ifrån sig något frivilligt. ”Kungen måste vara barnslig”, muttrade fogden där han satt på sin vackra men en aning svårtyglade häst. ”Det finns bara en möjlighet om man vill komma åt pengar, och det är att bruka våld”.

 

Efter en stund gav fogden tecken åt männen att fortsätta. Rävarna, som gömt sig i buskarna och nu började bli en smula otåliga, smög åter fram helt försiktigt. De båda skarorna av krigare och rävar rörde sig framåt medan snöfallet blev allt ymnigare. Alla, såväl krigare som rävar, märkte att fogden inte tyckte om den här sortens väder. Rävarna brydde sig inte det minsta om att de blev blöta, och det berodde naturligtvis i sin tur på att de törstade efter nya upplevelser.

 

Fogden och hans män nådde nu den första byn hos folket i söder. Där stannade skaran av män för att lyssna till de order fogden hade att ge. Fogden tog till orda och tillsade återigen sina krigare att ta det varligt så att människorna i byn där framme i byn inte blev retade alltför mycket. Många flinade när de hörde detta och menade att det nog skulle bli svärden som fick lov att tala sitt tydliga språk. Fogden kände sig nu, trots sin inneboende elakhet, ängslig och rädd. Han kände att han var tvungen att lyda kungen och de förmaningar han fått. För om han inte gjorde det skulle det kunna gå honom illa.

 

Några krigare sändes nu fram av fogden för att bulta på dörren i det första huset. Ingen öppnade. Krigarna bultade igen men utan resultat. De sökte då öppna dörren men fann den vara låst. Krigarna gick vidare till nästa hus, men inte heller där fanns någon levande varelse. Så var det i hus efter hus. Fogden samlade åter sina män. Alla kunde nu se att han verkade en smula rådvill.

 

Så kom, efter viss tvekan, nästa befallning. ”Nå så titta då i uthusen”. Männen lydde, men de kom tillbaka utan att ha något nytt att rapportera. Inga människor fanns i byn och inga djur heller. Alltsammans verkade övergivet, och fogden började undra varför det var så. Bara rävarna verkade belåtna där de strök omkring i snöyran. I skydd av snön närmade de sig den beväpnade skaran. Det här verkade utveckla sig på ett sätt som ingen, vare sig krigare eller rävar, väntat sig.

 

Fogden befallde sina män att åter sitta upp på hästarna för att fortsätta färden till nästa by. Där fick de samma upplevelse som i den första byn. Låsta hus, inga människor, inga djur. Den här gången lät fogden till och med undersöka brunnen, men inte heller där hade någon gömt sig. Skaran fortsatte till by efter by. Dagen gick, men ingen människa visade sig någonstans. Mörkret föll alltmedan snöfallet blev allt ymnigare. Slutligen började den trötte och frusne fogden att muttra något om nattläger. Männen instämde samtidigt som rävarna insåg att även de skulle ges möjlighet att koppla av i sin jakt.

 

Så kom det sig att fogden och hans män stannade i den by de senast undersökt innan mörkret gjorde allt vidare sökande omöjligt. Efter en överläggning, som präglades av villrådighet, blev beslutet att slå in dörrarna till två tätt intill varandra liggande boningshus för att där söka nattläger. Så skedde, och männen gick till vila våta och frusna. Efter denna något förvirrade dag var det ingen som ens kom på tanken att göra upp eld för att få värme.

 

När morgonen grydde hade snöfallet upphört. I stället var det gnistrande kallt. Fogden svor till. Hans män var nämligen inte utrustade för den här sortens väder. Varken snön eller kylan stämde med årstiden. Ingenting annat tycktes förresten stämma heller. Vad återstod? Att söka vidare eller ge upp och vända om till staden?

 

Rävarna hade tillbringat natten i ett uthus med lukt av höns. Eftersom de pälsklädda djuren inte funnit något ätbart var de märkbart irriterade denna morgon. Och irritationen blev givetvis inte mindre av tanken på att åtråvärda fjäderfän nyligen vistats inom de väggar där de tillbringat natten. Men efter viss diskussion beslöt rävarna att lägga förtreten åt sidan för att se vad fogden tänkte ta sig till denna kalla morgon. Och vad de i första omgången fick erfara var att den beväpnade skaran sadlade hästarna för att rida vidare och på nytt söka finna spår av människorna i söder.

 

Färden gick genom en skog som skilde två byar från varandra. Fogden befallde sina män att vara vaksamma och även beredda på överfall. Befallningen upprepades med jämna mellanrum. Men inget hände. Dock fick rävarna problem. De kunde nämligen inte följa efter i det klara vädret lika obehindrat som förut. Solen och spåren i snön hotade att röja deras närvaro. De tvingades därför att hålla allt längre avstånd till fogden och hans män.

 

Plötsligt tog skogen slut. Framför fogden och hans män fanns nu ett stort öppet fält. På den andra sidan fältet syntes nästa by liksom badande i det allt starkare solskenet. Krigarna red ut på den stora yta som öppnat sig framför dem, men de glömde en viktig sak när de gjorde så. De blev nämligen lätt synliga från den skog som omgav fältet på tre sidor.

 

Rävarna stannade i skogsbrynet. Det var helt omöjligt för dem att ge sig ut på fältet utan att bli upptäckta. Men det gjorde inte så mycket eftersom fogden och hans män tog det lugnt och inte visade några tecken på att vilja röra sig framåt. Rävarna satte sig därför ner, men de reste sig igen när de såg något inträffa som skulle bli till ett hett samtalsämne rävar emellan under lång tid framöver.

 

Fogden och hans män hade hunnit en liten bit ut på det stora fältet när de fick se en ensam ryttare som lämnade byn där framme och satte kurs rakt mot dem. Ryttaren var klädd i vitt och hästen var vit, vilket gjorde dem svåra att följa med blicken för den som ville söka urskilja dem mot den nyfallna snön. Fogden, som nu fann att han tillråga på allt hade den skarpa solen i ögonen, befallde de sina att stanna. Förbluffade stirrade männen på den vita gestalten som i galopp kom allt närmare med snön formligen sprutande kring sig. Plötsligt höll den vite ryttaren in sin häst. Han var då helt nära de ovälkomna besökarna.

 

Fogden, som fortfarande hade den skarpa solen i ögonen, fick svårt att urskilja den vitklädde mannen. Han uppfattade dock så pass mycket att det var frågan om en stor stark karl som obeväpnad och med berått mod mötte de kungliga krigarna. Ett mummel utbröt bland fogdens män. ”Skall vi slå ihjäl honom”? frågade någon. ”Skall vi tvinga honom att ge oss pengar”? frågade en annan. ”Skall vi ta honom som gisslan”? undrade en tredje. Men fogden satt helt tyst i den mumlande skaran. Han verkade ännu mer villrådig än tidigare.

 

Till slut blev det den vitklädde gestalten som bröt tystnaden. ”Ni kommer för att pressa oss på pengar”, sade han. ”Men ni skall veta en sak”, fortsatte han, ingen är beredd att ge någonting ifrån sig. Ni kan lika gärna rida hem igen och erkänna att ni varit ute i fullständigt ogjort ärende. Folket i söder släpper minsann inga objudna knektar över sina trösklar”.

 

En av fogdens män tog till orda. ”Slå ihjäl honom”, löd budskapet. ”Vi måste visa att vi verkligen är elaka och att vi menar allvar med det vi säger om det där med att driva in skatter”. Flera av de övriga instämde. ”Ja, slå ihjäl honom”, ropade de med en mun. ”Här kan vi inte stå hela dagen i kylan. Låt oss dra vidare till byn där borta”.

 

Efter en stund lyckades fogden tysta ner de sina och vände sig mot mannen som kommit på den vita hästen. ”Varför är du klädd i vitt”, frågade han. ”Finns det någon mening med det eller är det bara ett sätt för dig att gömma dig i snön”? Mannen på den vita hästen log brett och frågade i sin tur om fogden visste vad den vita färgen egentligen betydde. Men fogden bara skakade på huvudet. ”Jo, vitt är fredens färg om du inte hade kunskap om det förut”, förklarade ryttaren på den vita hästen, fortfarande med ett brett leende på läpparna. ”Färgen för fred innebär i sin tur att folket i söder vill leva i lugn och ro. Vi vill inte ha något med skatteindrivande fogdar att göra”.

 

Knektarna hade nu dragit sina svärd, och de var beredda att döda. Men den vitklädde mannen på den vita hästen log helt lugnt. ”Det är nästan rörande att se er”, sade han helt lugnt. ”Skall det verkligen behövas så många svärd som ni har för att slå ihjäl en ensam man? Förresten, vad säger jag? Ensam? Nej inte alls! Titta mot skogsbrynet så får ni se att jag inte är ensam”.

 

Fogden tittade mot skogsbrynet. Fogdens män tittade också. Och de tittade alla en gång till utan att tro sina ögon. I skogsbrynet runt hela det stora fältet stod beväpnade män i dubbla led. ”Detta är alla vapenföra män hos folket i söder”, sade mannen i vitt helt lugnt. ”De är många. Eller vad säger ni? De är långt fler än vad ni knektar är. Eller hur? Om ni dödar mig, så kommer de att döda er allihopa. Eller vad tror ni”?

 

Fogdens män lät svärden sjunka. De var stumma av förvåning, och stor villrådighet uppstod i skaran. ”Förresten”, fortsatte mannen i vitt, ”ni kan fortsätta till byn där framme om ni vill. Där finns alla våra barn, kvinnor och åldringar. De är beväpnade de också. En annan möjlighet för er är att fly härifrån. Själv skulle jag tro att det är något som passar er bättre”.

 

Vi det här laget hade rävarna dragit sig ifrån skogsbrynet och djupare in bland träden. De ville inte att folket i söder skulle upptäcka dem. Men de ville inte heller missa föreställningen. Därför skickades de två modigaste rävarna fram för att följa fortsättningen. Deras plikt var att berätta för de andra vad de såg och hörde. Men det blev egentligen ingen fortsättning. Något som börjat så dramatiskt slutade helt stilla.

 

Fogden var klok nog att fatta rätt beslut och inte utsätta sig själv och sina män för en oviss strid. I stället stack han svärdet i skidan och konstaterade att han och hans män visst inte var ute efter att ställa till förtret. Han hade bara tänkt sig att helt stilla fråga om inte folket i söder hade lust att betala en obetydlig liten skatt till kungen i huvudstaden. Men det hade man tydligen inte lust till. Så då fick det väl vara då.

 

Så kom det sig att en slokörad fogde red tillbaka till staden vid bäckarna och sjön tillsammans med en hoper minst lika slokörade krigare. De frös, och de hörde länge jublet från folket i söder. Rävarna ilade i förväg eftersom de inte längre var roade av att smyga efter kungens utsände. Fogden och hans män nådde sent om natten fram till sitt hus. De gick genast till sängs, och för en gångs skull föregicks inte deras sömn av en vild fest.