En tunna med aska

Vintern blev lång och bister i såväl huvudstaden som i staden vid bäckarna och sjön. Men till slut kom våren med porlande vatten och glada människoansikten. Det som varit sköt man undan, och man drog ett streck över minnena av kalla fötter och rimfrost i skäggen. Men de stora problemen fanns kvar, och de tinade fram ur snödrivorna som om de varit djupt nedfrusna under den kalla årstiden. Trots detta tycktes det inte finnas någon som brydde sig om dem, de bara fanns där, och de blev bara större. ”Problem, det är något man måste lära sig att leva med”, sade kungen en dag då han för ovanlighetens skull råkade vara munter till sinnes.

 

I huvudstadens hamn rustades fartyg inför sommarens färder. Ett par främmande fartyg hade redan anlänt med vårens första last. Besättningarna hade muttrat något om kvarvarande is lite varstans under färden, men det skulle väl vara bättre med den saken på hemvägen. Längst bort i hamnen låg några gamla och till synes knappt sjödugliga skutor, även de under upprustning. ”Gamla och knappt sjödugliga skutor brukar vanligtvis tillhöra sjörövare”, var ett ordspråk som myntats av folk som trodde sig veta det mesta om livet.

 

Jodå, kungen hade denna vinter verkligen fått lära sig hur det kan vara att leva med problem. Från rikets alla hörn hade det strömmat rapporter till försvarskammarherren från fogdar som klagat över att inga dyrbarheter fanns att hämta i kyrkorna. Till att börja med hade kammarherren i fråga inte trott på rapporterna, ja han hade till och med börjat misstänka att vissa fogdar behållit rikedomarna för egen räkning. Men så hade han en mörk natt sänt några lejda busar till en av huvudstadens kyrkor för att leta rikedomar. När de kom tillbaka tomhänta hade försvarskammarherren börjat förstå att fogdarna varit uppriktiga och talat sanning.

 

Finanskammarherren hade redan tidigt på vintern låtit bygga sig ett nytt kassavalv. Det stod där stort och präktigt, redo att ta emot kyrkornas alla rikedomar. Men allteftersom veckorna gick och inga dyrbarheter strömmade in blev finanskammarherren mer och mer misstänksam. Till slut sökte han upp försvarskammarherren och frågade rakt på sak hur det gick med kyrkoplundringarna. ”Jo tack, det går bra”, svarade försvarskammarherren, men svaret framfördes i en ton som ingalunda tillfredställde den som frågat.

 

Saken fördes på tal vid ett av de vanliga veckomötena. Kungen, som tyckte att det tjafsades för mycket om en fråga som han uppdragit åt någon annan att lösa, satte sin vana trogen i öronpropparna och somnade. Tjafset övergick därför rätt snart i ett rått skällande på försvarskammarherren, som i sin tur kom med en rad undanflykter för att rädda såväl sitt eget som fogdarnas skinn. Den gången slutade veckomötet med att ingen gick på krogen.

 

Försvarskammarherren förstod att kungen innerst inne var medveten om att kyrkoplundrandet bara skulle leda till lidande för människorna som drabbades och misslyckande för idégivarna. Det var väl av den anledningen som kungen den senaste tiden inte frågat vilka rikedomar man hittat i huvudstadens kyrkor. För att rädda sitt anseende fattade försvarskammarherren ett viktigt beslut, nämligen att anlita en av sina många kontakter. Men det här var saker som måste skötas i skydd av nattens mörker när ingen såg på.

 

Så kom det sig att försvarskammarherren osedd smög sig ner till hamnen där han sökte upp besättningarna på de gamla och knappast sjödugliga skutorna. Befälhavaren var en jättelik enögd man som försvarskammarherren lärt känna under befrielsekrigen. De båda gick ner under däck på en av skutorna, och den enögde fick uppdraget att söka plundra några fartyg och sedan föra de rikedomar han kunde hitta till huvudstaden och finanskammarherrens kassavalv. Försvarskammarherren lovade att på alla sätt söka skydda den enögde och se till att komplotten inte avslöjades. ”Jag hoppas att du lyckas bättre än fogdarna”, sade försvarskammarherren när de båda skildes åt.

 

I gryningen satte man segel på de gamla skutorna och styrde ut mot öppna havet. Eftersom det inte var tillrådligt att hålla sig till de stora och välkända stråken, så fick seglingen ske lite på måfå i hopp om att något plundringsbart fartyg skulle visa sig. Men lyckan stod inte den enögde bi. Det gick en dag, det gick två dagar och det gick tre dagar utan att något tänkbart byte kom i sikte.

 

På den fjärde dagens morgon började besättningsmännen bli otåliga och undrade om det trots allt inte vore bättre att söka sig till de trafikerade stråken. Risken att bli avslöjad under pågående plundring var kanske inte så stor när det kom till kritan. Men den enögde tvekade fortfarande. Han menade att det här var en så pass kinkig affär att man fick lov att iaktta största försiktighet. I det läget hördes rop från en utkikspost. En båt fanns i sikte.

 

Fulla av iver störtade alla till sina platser. Den enögde befallde de sina att sätta kurs mot den upptäckta båten. Det gick snabbt undan i frisk medvind och den tänkte motståndaren kom allt närmare. En sak väckte dock förvåning. Båten som siktades gjorde inte minsta antydan till undanmanöver. Det var bara att styra rakt på och borda den. ”Underligt”, mumlade den enögde när han med svärdet i hand steg över relingen till den bordade båten. ”Det här är ju ett stort och mycket välbyggt fartyg, men seglen hänger i trasor. Ingen levande varelse syns till, båten ligger ju bara och driver utan att någon tar hand om den”.

 

Försiktigt och spejande följde skaran av besättningsmän efter sin ledare. De delade upp sig i grupper och sökte snabbt igenom båten. ”Ingen människa ombord”, ropades från flera håll. ”Finns här då inget lastrum? frågade den enögde. Ett febrilt sökande började. Till slut fann man en dold lucka till ett ganska stort lastrum som sträckte sig utmed båtens hela botten. De som hittade lastrummet konstaterade att det var fyllt med tunnor, och tunnorna fördes på den enögdes befallning upp på däck.

 

Lastens innehåll undersöktes, vilket i sin tur innebar att varenda tunna öppnades. En vedervärdig stank från de många tunnorna spreds över båtens däck och den enögde undrade med två fingrar för näsan vad det var för smörja man träffat på. ”Det är aska”, upplyste en besättningsman som förstod sig på sådana saker, ”men lukten kan jag inte förklara”.

 

Hur som helst, det här var ju i alla fall ett byte som kanske vore värt att ta vara på. Tunnorna förseglades därför åter och fördes så raskt det någonsin var möjligt ombord på de gamla skutorna. En tunna lämnades dock kvar på den drivande båten. ”Man skall aldrig ta hela lasten”, löd den enögdes kommentar, ”för det verkar så sniket om man gör det. Men i det här fallet hade det kanske inte spelat någon roll eftersom det är bäst att sätta eld på båten och röja undan alla spår efter oss”.

 

Trots att tunnorna med aska inte var särskilt tunga tycktes de gamla skutorna nästan sucka när de fick den nya lasten ombord. Några män förde över krut till den plundrade båten och förberedde antändning av den. Liksom på lek satte de den kvarlämnade tunnan mitt på däcket och hällde rätt mycket krut på och kring den. Sedan lade de en krutsträng fram till relingen och hoppade ombord på den egna skutan. Eftersom det blåste friskt gled fartygen snabbt isär. Krutet antändes genom att en brinnande tjärdränkt duk kastades ombord på den plundrade båten.

 

Den enögde och hans besättning ställde sig runt relingarna på sina gamla skutor. Det var inte var dag man fick se ett fartyg brinna, så här gällde det att passa på. Men de fick uppleva långt mer än de hade väntat, någonting som ingen människa tidigare skådat.

 

När den plundrade båten brunnit en stund exploderade den med en mycket skarp knall. Träbitar flög vida omkring och en vattenpelare sköt högt upp i luften. Men inte nog med det. Sedan vattenpelaren sjunkit tillbaka började det brinna häftigt på vattenytan kring platsen för explosionen och en tjock svart rök bredde ut sig. Den vällde in över de gamla skutorna och snart kunde besättningsmännen inte se varandra. De fick svårt att andas och började hosta häftigt.

 

Tursamt nog skingrades röken snabbt i den friska vinden och de som var ombord på de gamla skutorna kvicknade till igen, den ene efter den andre. Men de var allesammans svarta i ansiktet, och de var svarta på händerna och kläderna. Som om det inte vore nog med det visade det sig snart att det svarta inte gick att få bort. Och alla tyckte att det svarta kändes klibbigt och otäckt.

 

Så kom det sig att några gamla och knappast sjödugliga skutor, lastade med tunnor och besättningar bestående av slokörade svartfärgade män, seglade tillbaka mot huvudstaden. Den enögde befälhavaren rev sig i sitt svarta klibbiga hår medan han undrade vad det var för ett märkligt innehåll i tunnorna från den övergivna båten. ”Men det blir väl försvarskammarherrens problem att reda ut. Själv tänker jag inte gå hans ärenden fler gånger”, muttrade han.