Döden

Åldermannen vaknade upp i en vacker trädgård. Skymning rådde, det var sensommar och fåglar pilade fram och tillbaka i luften liksom sökande nattro. Deras läten var närmast öronbedövande.

 

Sakta reste sig åldermannen. Han var full av förundran över det han såg och hörde. ”Jag dog ju på väg ner i skräpkammarens källare, men ändå lever jag”, muttrade han. ”Javisst lever du”, hördes plötsligt en röst säga. ”Åtminstone lever du ett tag till, men bara tills du nått fullbordan. Döden är nämligen inte så plötslig som de levande föreställer sig. Den är en övergång från ett vakentillstånd mot något vars innehåll jag inte kan avslöja”.

 

”Jag lever, jag lever”, jublade åldermannen. Men så förstod han att han uppträtt en smula underligt. Han tystnade och frågade både artigt och en smula eftertänksamt vem han hade den äran att tala med. Det var nämligen bara en röst som hördes, och den hade ännu ingen gestalt. ”Döden givetvis”, svarade rösten med en stämma som nu blivit påfallande entonig. ”Det är jag som hämtar människor för att föra dem till fullbordan”.

 

Nu började åldermannen bli misstänksam. ”Fullbordan”, muttrade han, ”och det är inget du kan avslöja, säger du. Vad är det för trams, jag lever ju, och så var det inte mer med den saken.

 

Rösten som talade fick nu gestalt. En skugga lösgjorde sig i skymningen, och åldermannen skymtade konturerna av en människokropp. Men i stället för huvud fanns ett hål i en kåpa. I ena handen höll figuren en kraftig lie.

 

”Nej, du lever inte”. Rösten kom från hålet i kåpan. ”Men ändå är du närvarande i nuet på din väg till utslocknandet. Jag skall föra dig dit, det tar viss tid, men du har tillfälle att fundera över saker och ting på vägen. Så kom du bara så går vi. Natten blir kanske både mörk och lång”.

 

Åldermannen kände sig inte tillintetgjord men näst intill. Med tunga steg följde han Döden genom trädgården. Det fanns alltså ett liv efter döden, men det var så kort att det inte betydde mer än en stunds vandring fram till det som gestalten med kåpan kallat fullbordan. ”Men”, muttrade åldermannen, ”mitt möte med Gud innebar ju ett löfte om evigt liv. Vart tog det löftet vägen”?

 

Döden tog långa kliv och hade snart kommit ur trädgården och kommit ut på ett öppet fält. Åldermannen halvsprang och hann småningom upp gestalten med lien. ”Säg herr Döden”, började åldermannen artigt, ”jag var i kyrkan i går eller om det var idag, jag vet inte riktigt vilket, och där fick jag kontakt med en mäktig man som heter Gud. Är han känd, förresten? Jo, jag tänkte väl det”.

 

Åldermannen fick allt svårare att hålla jämna steg med Döden. Han flämtade och pustade, mörkret började falla, och den grå gestalten blev alltmer konturlös där han gick med sin lie. Åldermannen stannade. Han kände sig en smula förtretad. ”Varför skall jag gå här och snubbla i svarta natten och försöka hålla jämna steg med den där figuren”, tänkte han. ”Nej, jag sätter mig här och vilar en stund och sedan går jag hem till mitt”.

 

Just som åldermannen satt sig ner på en sten stannade Döden och vände sig om. ”Kom nu”, sade han korthugget, ”vi har långt att gå i natt, och jag har många att hämta. Och inbilla dig inte att du kan smita, för du har ingenstans att ta vägen. Och förresten så håller jag reda på vartenda steg du tar. Jag ser allt, och jag ser genom både mörker och dimma”.

 

Åldermannen suckade tungt. Han insåg att Döden hade rätt, för han visste ju inte ens var han var. Och det där med att se genom mörker och dimma måste vara sant eftersom en levande människa knappast hade kunnat urskilja åldermannen ens på nära håll där han satt ihopkrupen på sin sten i svarta natten. Den forne härskaren i staden vid bäckarna och sjön gav upp. Det sista svaga motståndet var borta.

 

Så började en lång vandring genom skogar och över fält, genom porlande vattendrag och utmed stilla sjöstränder. Mörkret var inte längre så kompakt, månen började gå upp och visa vägen för de två gestalterna, den ena rak och trygg, den andra hopsjunken och trött. Stillheten var fullständig. Inte ett ljud hördes, ingen vindfläkt rörde träd eller gräs.

 

De båda gick längs en å med sakta flytande vatten. Det var varken mörker eller gryning, men dimman stod tät och lyfte som rök över omgivningen. Åldermannen stannade, han kände sig trött, mycket trött, och han undrade om han skulle orka längre. Döden vände sig om och frågade hur det var fatt. Men han förstod åldermannens belägenhet och lät honom vila. De båda satte sig ner vid åkanten.

 

”Jag känner mina krafter sina”, sade åldermannen stilla. ”Jag kan nog inte gå vidare”. Döden vände sin tomma kåpa mot honom. ”Du måste”, sade han sakta, och det var nästan som om han för ett ögonblick blev mänsklig både till gestalt och beteende.

 

”Säg mig”, sade åldermannen, ”finns det ett liv efter döden”? Gestalten med kåpan skakade på det som skulle föreställa ett huvud. ”Uppriktigt sagt vet jag inte”, sade han sakta. ”Min uppgift är som jag berättade förut att hämta dem som lämnat det jordiska livet. Vad som händer sedan intresserar mig inte det minsta, jag sköter mitt och struntar i allt annat. Och ibland har jag vansinnigt mycket att göra. Andra tider händer inte så mycket, och då kan jag ta det ganska lugnt”.

 

Åldermannen var inte nöjd med svaret. ”Men du måste väl ha hört talas om ett och annat”, envisades han. ”Gud känner du ju tydligen, och du har troligen hört talas om djävulen också”.

 

Det var som om ett leende spred sig i den tomma kåpan. ”Det jag sade dig tidigare om fullbordandet är bara saker jag fått lära mig eller hört någonstans”, sade Döden långsamt. ”Men eftersom du frågar mer än de flesta skall jag berätta att jag för länge länge sedan förde bort en mycket klok man som var långt mer envis än vad du är. Han sade att han haft kontakt med något han kallade den andra sidan och att oroliga själar irrade omkring där någon tid innan de fick ro efter döden. En av dem hade sagt till honom att han skulle få förmånen att bli vägglus i nästa liv, och det hade han inte alls tyckt om. Men vad vet jag, vägglus eller människa, vad spelar det för roll? Jag sköter bara mitt arbete som jag blivit tillsagd att göra”.

 

Åldermannen hade nu blivit ännu mer förvirrad än han varit tidigare. I uppenbarelsen hade Gud nämligen lovat honom inte bara ett liv efter döden utan också en tillvaro i glada och goda människors sällskap utan bekymmer eller längtan efter något annat. När han kommit så långt i sina funderingar avbröts han av Döden som muttrade att den kloke mannen hade talat om något han kallat själavandring i samband med vägglusen. Men han mindes inte så noga, så det var väl inte så mycket att resonera om.

 

Dimman steg samtidigt som den tätnade alltmer. ”Det är hög tid att fortsätta”, sade Döden nästan dystert. ”I och för sig hade det varit intressant att fortsätta våra resonemang eftersom jag trots allt får så lite nytt till livs”, fortsatte han. ”Men vi har en bit till att gå, så jag får väl undertrycka mina önskningar. Du skall nämligen veta att de flesta bara snyftar och snörvlar och att det aldrig går att få ett vettigt ord ur dem. Du är annorlunda. Det finns något hos dig som påminner om den kloke mannen jag nämnde”.

 

Med något som liknade en sista kraftansträngning kom åldermannen åter på fötter. Döden var redan på väg bort genom dimman, så åldermannen fick verkligen anstränga sina trötta ben för att hinna ifatt. ”Jag frågade förut om du känner djävulen”, flämtade åldermannen. Gestalten med kåpan hejdade sig och lät den gamle hinna ifatt. ”Nej”, sade han trött, ”känner honom gör jag inte, men jag har hört talas om honom ungefär som jag har hört talas om Gud. Två mäktiga herrar, sägs det, då och då i luven på varandra”.

 

Mer blev inte sagt för ögonblicket. Döden drog vidare och åldermannen snubblade efter. Dimman blev ännu tätare samtidigt som dagen tycktes gry. Takten var ganska hög, och Döden vände sig då och då om liksom för att kontrollera att hans följeslagare fanns där. Jovisst, åldermannen klarade sig bra, men han fick uppbåda sina sista krafter. Lusten att tala om Gud och djävulen var borta. Alla diskussioner var avslutade.

 

Plötsligt skingrades dimman. De båda stod framför en bred flod med trögflytande vatten. Vid stranden låg en gammal stockbåt i en vassrugge.

 

”Vad är detta för ett vatten”, frågade åldermannen med flämtande och ansträngd röst. ”Glömskans flod”, svarade Döden kort och entonigt. ”Men vad finns på den andra sidan”? frågade åldermannen i en sista nyfiken ansträngning. ”Fullbordan sägs det”, svarade Döden lika kort som förut. ”Seså, rappa på nu, jag har fler att hämta”.

 

Tillintetgjord och utan ett ord steg åldermannen ner i den gamla stockbåten och satte sig. Med en lätt knuff förpassade Döden farkosten ut i den svaga strömmen på glömskans flod. Åldermannen satt hopkurad och rörde sig inte. Återigen bredde dimman ut sig. Den uppslukade båten.