Det är mörkt hos fogden om kvällen

En tidig vintermorgon gick Johannes för att hämta dricksvatten i en av bäckarna. Det var ännu mörkt men inte särskilt kallt. Johannes hade värmt sina nattfrusna lemmar framför brasan i tomrummet och hade sedan tagit ett gammalt träkärl i handen. Just det här kärlet hade varit en av de allra första sakerna han hittat i skräpkammaren, och han hade alltsedan dess använt det för sin dagliga vattenhämtning. På väg mot staden fick han plötsligt för sig att först gå förbi hönshuset. Varför visste han inte, det var ju en omväg. Men till slut resonerade han som så att det var bättre att gå omvägen till hönshuset med ett tomt kärl än med ett kärl som var fyllt med vatten.

 

Johannes fann hönshuset i djupaste ro. Han kikade mellan stolparna i stängslet och trodde sig förstå att hönorna fortfarande sov. Men något annat var väl inte att vänta eftersom det var vinter och fortfarande mörkt. Johannes gick vidare. Kölden gjorde, trots att den var ringa, att det var bäst att röra på sig. Skräpkammarens väktare begav sig därför med snabba steg mot den närmaste bäcken, och han gick till dess utflöde i sjön. Där porlade vattnet, där var det som friskast.

 

När Johannes fyllt sitt kärl och börjat gå tillbaka mot skräpkammaren blev han varse en flock rävar som var på väg i riktning mot hönshuset. ”Konstigt”, tänkte Johannes och ställde ner sitt vattenkärl. ”Vågar rävarna verkligen vistas så här nära staden och alla de människor om finns där? ”Förresten”, tänkte Johannes vidare, ”det kanske trots allt inte är så konstigt att det är så. Det är vinter, och det är mörkt och så finns det ju bara jag som är ute”.

 

Nyfikenheten var väckt. Johannes tog sitt vattenkärl och följde efter rävarna på behörigt avstånd. Rävarna smög i sin tur försiktigt mellan träden, och de stannade då och då för att lyssna. Eftersom de inte hörde något som skrämde dem smög de vidare, och de hade snart tillryggalagt den korta sträckan till hönshuset. Johannes blev nu, gömd bakom ett stort träd, vittne till någonting mycket märkligt.

 

En storvuxen och rödbrusig man kom fram till hönshuset. Johannes hade inte sett mannen förut, men det underliga i sammanhanget var att rävarna inte skrämdes av hans närvaro. I stället flockades de omkring honom som om han vore väntad. Ett par av rävarna strök sig till och med kring den storvuxne mannens ben som om de ville kela med honom.

 

Inga hönor syntes till, och såväl den storvuxne mannen som rävarna rörde sig ytterst försiktigt för att inte störa. Mannen lossade varsamt ett par av stockarna i hönshusets vägg och gick in. Rävarna visade inte minsta tecken till att vilja följa med. De stannade snällt utanför. Efter en kort stund kom mannen ut igen, och nu varseblev Johannes att han ställt två träkärl på marken. Kärlen liknade det som Johannes själv använde.

 

Nu började den storvuxne mannen att tala med rävarna i nästan viskande ton, men hur Johannes än ansträngde sig att höra vad som sades uppsnappade han bara enstaka ord. Så mycket framgick dock att mannen hade någon form av kommentar om vattnet i sina kärl. Sedan gav sig rävarna iväg och den rödbrusige mannen gick in i hönshuset med vattnet och satte för stockarna efter sig.

 

Johannes tog återigen sitt kärl i handen och började dra sig upp mot skräpkammaren. ”Underligt”, tänkte han medan han gick, ”vad gör den storvuxne mannen i hönshuset och varför sade åldermannen att jag skulle fråga ut rävarna om hönorna”?

 

Eftersom de ställda frågorna inte gick att besvara ägnade sig Johannes åt att förbereda sitt enkla morgonmål så snart han kommit hem igen. Måltiden bestod av en mugg vatten och några bitar mörkt bröd. När Johannes efter en stund av ytterligare funderande tog en klunk av vattnet såg han mannen vid hönshuset framför sig i något som liknade en drömbild. Hade inte den rödbrusige sagt någonting om vattnet? Johannes tog en stor klunk till och kände efter noga. Bestämt hade drycken en bismak av något han inte känt förut. Vattnet smakade helt enkelt illa.

 

Johannes avslutade sitt enkla morgonmål och tänkte inte mer på saken. Det var säkert en tillfällighet att vattnet smakade illa, en tillfällighet som kunde bero på det starka vattenflödet så här tidigt om vintern. Det skulle nog bli bättre när marken frusit riktigt och isen lagt sig till ro ute på sjön.

 

Frampå dagen kom Minna och några av de andra barnen. De kom och hälsade på Johannes så gott som varje dag trots kylan och den begynnande vintern. De hade oftast ved med sig, och de tyckte att det var roligt att elda i den gamla spisen. Johannes var tacksam över det sällskap han fick när barnen kom. Utan dem hade tillvaron inte varit bättre än i grottan hemma vid sjön.

 

”Johannes, har du hämtat vatten idag”, frågade Minna plötsligt. ”Javisst”, svarade Johannes, ”hurså”? Minna dröjde ett ögonblick med nästa fråga medan hon tittade på Johannes. ”Smakade det som vanligt”? fortsatte hon. Nu var det Johannes tur att dröja med svaret. ”Nej”, svarade han till slut fullt sanningsenligt. ”Vattnet hade en underlig bismak som jag inte känner igen”.

 

Återigen dök det underliga sammanträffande vid hönshuset upp i huvudet på Johannes. Han tänkte på den storvuxne mannen, han tänkte på rävarna och vattenkärlen. Mannen vid hönshuset hade inte varit nöjd med vattnet, och Johannes var inte nöjd han heller. ”Det är fler än du som tycker att vattnet smakar konstigt”, sade Minna som om hon förstått vad Johannes tänkte. ”Hemma sade de likadant och det är fler som bor bredvid oss som säger att någon måste ha hällt någonting i bäckarna”.

 

Framåt kvällen, när barnen gått hem, beslöt sig Johannes för att gå ner till staden för att söka reda ut vad som hänt med vattnet. Det var mörkt när han kom till torget, och där var det fullt med människor som stod och pratade i grupper. Johannes smög omkring och lyssnade till vad som sades, och av spridda ord framgick tydligt att vattnet var det stora samtalsämnet. ”Ännu har ingen blivit sjuk”, hördes någon säga. ”Fogden påstår att det beror på hästlortarna”, sade en annan. ”Ja, något slags främmande förorening måste det vara, för det här har aldrig hänt förut”, påstod en gammal vitskäggig man som såg ut att ha varit med tillräckligt länge för att veta vad han pratade om.

 

Johannes började samtala med några människor han lärt känna under den tid han bott i staden. De var alla en smula uppbragta och sade att vattnet i själva verket varit dåligt en längre tid men att det blivit sämre och sämre på sistone. Johannes tänkte efter och påminde sig om att han för några dagar sedan tyckt att vattnet smakat lite underligt. Men han hade inte tänkt närmare på saken förrän han träffat på den rödbrusige mannen vid hönshuset. ”Förresten”, tänkte Johannes, ”jag dricker ju så lite att det kanske inte är så konstigt att jag inte funderat närmare på hur det kan förhålla sig”.

 

Människorna runt omkring Johannes fortsatte att prata. Någon av dem påstod att åldermannen underrättats om det dåliga vattnet men att han i snäsande ton sagt att det inte var så farligt och att det snart skulle gå över. När man då bett åldermannen att ta upp saken med rådet hade han bara stängt sin dörr utan att svara. Men kanske var det ingen fara, de som styrde borde ju veta, och hur skulle det förresten gå om man inte litade på dem i alla situationer.

 

Sålunda fortskred kvällen, men ingen visade något som helst tecken på att vilja gå hem. Det började av någon outgrundlig anledning bli varmare i luften, och det var väl det som gjorde att ännu fler människor samlades på torget. Alla talade givetvis om vattnet, och allt fler intygade att drycken i bäckarna smakade illa. Några personer skickades att hämta vatten, och torget förvandlades till en plats för allmänt drickande med åtföljande bedömningar. Men trots allt var inte alla församlade av den meningen att vattnet smakade illa. Det fanns nämligen de som blint litade på åldermannens och rådets bedömningar och som bestämt avfärdade alla tankar på någon form av föroreningar. ”Kanske fogden har rätt”, sade de, ”vi får väl se till att hästarna inte går för nära bäckarna i fortsättningen”.

 

Märkligt nog blev stämningen på torget allt muntrare ju längre kvällen framskred. En utomstående iakttagare skulle ha kunnat ana någon form av upprorstendenser. Till slut kom man fram till en åsikt som delades av de flesta, nämligen att åldermannen hade rätt och att det alls inte var något fel på vattnet. Flera personer skickades till bäckarna för att hämta mer av drycken, vilket i sin tur ledde till en ännu muntrare stämning än förut. Slutligen var alla så glada och högljudda att fogden helt förvirrad öppnade sin dörr och stack ut huvudet i en stilla undran över vad som stod på. Men ingen brydde sig det minsta om fogden, vilket ledde till att kungens utsände stängde sin dörr igen och drog sig tillbaka.

 

I det ögonblicket var det någon som kom underfund med att det var mörkt i fogdens hus och att där var alldeles tyst. Ryktet om tystnaden gick snabbt genom folkmassan och den ene efter den andre stannade upp och började titta på det mörka huset. Till slut var alla helt stilla och det såg ut som om de församlade människorna stirrade mot fogdens hus som i något som liknade en sista hälsning. Men tystnaden varade inte särskilt länge, för plötsligt var det någon som med hög röst ropade något om att när det för en gångs skull var mörkt och tyst i fogdens hus om kvällen, så kunde man festa på torget. Och det blev det man gjorde. Bloss tändes, mat hämtades ur husen kring torget och mer vatten hämtades ur bäckarna.

 

Så kom det sig att folket i staden vid bäckarna och sjön för en gångs skull störde fogden och hans knektar till långt in på natten. Under många dagar framöver förundrades alla över att fogden låtit folket hållas. Men vad man inte visste var att fogden låg vaken och grubblade. Han grubblade över två saker, nämligen dels över att han var pank och inte längre kunde festa dels över att han snart skulle vara tvungen att plundra kyrkor.