1 jan 2012
Alsterbro glasbruk 1871-1969
Kråksmåla socken ligger i Kalmar län och gränsar till Kronobergs län. Den är en smula perifert belägen i det område som i sena tider skulle komma att kallas Glasriket.
Nåväl, även denna trakt av Småland, präglad av medeltidskolonisation, stora skogar och mager odlingsjord full med sten, fick sina glasbruk. Ett av dem var Alsterbro, anlagt i ett begynnande industrisamhälle invid Alsterån och längs det gamla stråket mellan Fagerhult och Kalmar. Grundare var Johan Björkman och Johan August Carlsson, båda erfarna entreprenörer, som ville dra nytta av den högkonjunktur som följde med fransk-tyska kriget 1870-1871. Det blev ett ”buteljglasbruk”, vars första leveranser ägde rum hösten 1871.
Men, såväl kriget som högkonjunkturen tog slut och därmed framgångarna för Alsterbro glasbruk. Driften låg tidvis nere, och det skulle dröja till 1880 innan det blev ordning och reda igen. Då övertogs nämligen bruket av Reinhold Viktor Scheutz, en man med djupa rötter i den europeiska glastillverkningen.
Det var nu, i det begynnande 1880-talet, som det tog fart på allvar. R.V. Scheutz flyttade en hel stab av yrkeskunniga glasarbetare från andra glasbruk och lade på så sätt grunden för såväl ökad produktion som ett nytt och modernt sortiment. Alsterbro gjorde sig snart känt som ett glasbruk med kvalitet, och när anläggningen 1904 såldes till AB De Svenska Kristallglasbruken, såg framtiden mycket ljus ut.
Näste företagsledare som trädde in på arenan var Adolf Lillienberg, som ledde Alsterbro glasbruks öden fram till sin bortgång 1939. Då, vid krigsutbrottet, var bruket mycket väl etablerat på marknaden men ställdes i likhet med alla andra svenska glasbruk inför avspärrningarna gentemot resten av Europa med åtföljande råvarubrist och bortfall av marknader. Men Alsterbro mötte – i likhet med de flesta av sina konkurrenter – situationen genom ökad tillverkning av emballageglas, främst konserveringsburkar, för en inhemsk marknad.
Den begynnande efterkrigstiden utgör förvisso en brytningstid för den svenska glashanteringen. Många glasbruk ropade efter investeringar för att kunna gå vidare samtidigt som alltmer återuppbyggda europeiska länder snabbt blev en betydande konkurrensfaktor. Många företagsledare inom glasbranschen förstod vad som höll på att hända och handlade därefter. En av de kraftfulla var Erik Hovhammar, ägare av Lindshammar glasbruk. Han övertog Alsterbro 1960.
Man kan säga att det var med Erik Hovhammars inträde på arenan som de första etablerade formgivarna kom till Alsterbro. Tidigare hade produktionen byggt på traditionella former inom hushållsglastillverkningen, men nu fogades såväl konstglas som annat nytänkande till sortimentet. Det skedde genom de redan tidigare vid Lindshammar etablerade formgivarna Gunnar Ander, Christer Sjögren och Gösta Sigvard.
Med facit i handen kan man lugnt påstå att Erik Hovhammar gjorde en seriös insats i Alsterbro. Anläggningar och bostäder rustades upp, och därmed följde man de tankegångar som alltid präglat den sanna bruksandan: att måna om personalen och den goda arbetskraften. Där fanns den nödvändiga grunden för framgången. Och man kan utan omsvep konstatera att Alsterbro hade en mycket yrkesskicklig arbetarstam, men varken detta eller de insatser som gjordes räckte ända fram. Alsterbro glasbruk lades ner 1969 som en följd av den minst sagt mördande konkurrensen från såväl svenska som utländska glastillverkare.
Alsterbro samhälle blev ytterligare ett i den långa rad av småländska samhällen som mist sina gamla näringar och därmed ändrat struktur. Skickliga glasarbetare fick börja pendla till andra glasbruk eller hitta på något annat. Dock räddades arbetsplatsen – hyttan – genom att den gjordes till danspalats. Därigenom slapp den sista genuina trähyttan i svensk glashantering att gå samma öde till mötes som många andra hyttor tidigare gjort. Alsterbroborna kan i dag vara stolta över sin gamla arbetsplats och vad den representerar av gammal god svensk glastradition.
Lars Thor
Artikeln är ursprungligen skriven för ”Alsterbrodagen” sommaren 2005
Litteratur:
”Potellebruket” i Glasriket. Alsterbro Glasbruk 1871-1969. Utgiven av I Glasriket. Människan-miljön-framtiden. 1982.
Fogelberg, Torbjörn & Scheutz, Carl Ivar: Alsterbro Glasbruk 1871-1969. Utgiven av Kalmar läns museum 1980.
23 feb 2012
Lindshammar – Glasbruket med färg – fyller hundra år
Man brukar säga att Lindshammar är porten till Glasriket. Påståendet gäller när man färdas norrifrån längs väg 31 och passerar gränsen till Kronobergs län. Där – strax efter gränsen – gäller det att ta det lugnt, för glasbruket dyker snart upp på höger sida om vägen med sin gula tegelhytta omgiven av röda stugor och andra byggnader.
Besökaren har kommit till Mörrumsåns övre lopp, och platsen har gamla industriella traditioner. Vattenkraften utnyttjades tidigt för kvarnanläggningar och 1825 anlades ett pappersbruk. I början av 1860-talet grundades även ett järnbruk och det var i en brytningstid då järnhanteringen i Småland efter hand upphörde. Nåväl, järnbruket följdes 1896 av en snickerifabrik, men under de första åren på 1900-talet slutade Lindshammars första industriepok. Trä, papper och järn hade gjort sitt på den här platsen.
Så kommer vi till glasblåsarmästaren Robert Rentsch. Han föddes i Tyskland 1860 och kom redan som 21-åring till Fåglaviks glasbruk i Västergötland. Efter mellanspel som glasblåsare vid Kosta och Sibbhult blev han hyttmästare vid Pukeberg, en position han innehade när han fick idén att starta ett eget glasbruk. Året var 1904, Robert Rentsch kom till Lindshammar, fann platsen attraktiv och gjorde slag i saken.
Den första hyttan i Lindshammar uppfördes givetvis i trä och bönderna i trakten skänkte virke till bygget i hopp om att få sälja ved och jordbruksprodukter till den nya anläggningen. I november månad 1905 var allting färdigt och man var igång med tillverkningen, som utgjordes av lampglas, oljehus, pressglas och hushållsglas i olika former. Alltsammans fungerade bra i drygt tio år tills Robert Rentsch efter en arbetskonflikt sålde glasbruket 1916.
De nya ägarna hade sina rötter i en annan glasbruksort, nämligen Hovmantorp. Det var garverifabrikören C J Pettersson och hans söner Anton och Bror som tillsammans med John Johansson tog över anläggningen. Framtiden syntes ljus och man fortsatte den traditionella tillverkningen av hushållsglas och annat. Lindshammar blev ett av de många glasbruk i Småland som levererade goda produkter samtidigt som det förde en relativt anonym tillvaro. Nydaningen kom efter andra världskriget.
Anton Petterssons son Erik, som tagit sig tillnamnet Hovhammar, blev den som förde Lindshammar ur de anonyma glasbrukens skara. Som 27-åring fick Erik Hovhammar 1949 efter faderns bortgång överta ledningen för bruket. Det blev högt tempo från början. Den nye direktören, uppvuxen med glastillverkningen, såg tydligt vilka insatser som krävdes i den begynnande efterkrigstiden.
Erik Hovhammar engagerade arkitekten Gunnar Ander, vars uppgift blev att ge bruket en ny profil genom nya former. Det var så Lindshammar blev ”Glasbruket med färg”. Gunnar Ander komponerade ett helt nytt sortiment med allehanda bruksglas som vaser och skålar. Och – han såg till att färgsätta produkterna så att de skilde ut sig från konkurrenternas glas. Han lyckades, och Lindshammar fick sin profil.
Det är ingen hemlighet att de svenska glasbruken tjänade ordentligt med pengar under den första efterkrigstiden. Detta ledde i Lindshammar till att Erik Hovhammar inte bar rustade upp glassortimentet. Han såg också till att rusta upp samhället. Han lät bygga en ny glashytta, han satsade resurser för program med egnahem och han stödde projektet med ett nytt Folkets Hus. Hovhammar insåg förvisso vad brukssamhället krävde för att den goda arbetskraften skulle känna sig nöjd och leverera ett gott resultat.
Framgångarna lät inte vänta på sig, och Gunnar Ander såg till att under handfast ledning ytterligare förnya glasbrukets sortiment. Småningom kom fler formgivare in i bilden eftersom man insåg att ytterligare breddning var nödvändig. Den mest namnkunnige i det sammanhanget är Christer Sjögren, som under många år blev något av en garant för Lindshammars produktion sedan Gunnar Ander fullföljt sin insats. Bland andra namn som kom in under Erik Hovhammars tid har Tom Möller och Gösta Sigvard sina givna platser i Lindshammars långa historia
Skulptören Edvin Öhrström – måhända mest känd som konstnär och formgivare vid Orrefors glasbruk – upptäckte att Lindshammar hade en förnämlig produktion av arkitekturglas. Följden blev att Öhrström och Lindshammar gav sig in i tävlingen om en skulptur vid Sergels Torg i Stockholm. Öhrström fick uppdraget, och den höga obelisken i glas pryder torget sedan 1974. I sanning en stor framgång för ett småländskt glasbruk.
Den rent ut sagt mördande konkurrensen i glasbranschen ledde till en rad förlustår för Lindshammar under 1970-talet. Trots svårigheterna sökte Erik Hovhammar hålla sitt livsverk igång samtidigt som han verkade som riksdagsledamot. Han var en lysande PR-man, och man kan nog lugnt påstå att han genom denna sin begåvning i kombination med ett omfattande kontaktnät höll ut betydligt längre än någon annan skulle ha gjort i en liknande situation. 1979 fick emellertid Lindshammar allvarliga problem och företaget rekonstruerades, denna gång med Sebastian Tamm som VD. Två år senare var konkursen ett faktum. Ny ägare till Lindshammar blev då Tage Johansson.
Efter ytterligare en konkurs, som inträffade 1984, blev det Ulf Rosén som köpte Lindshammar. Som son respektive brorson till de välkända glasbruksdirektörerna Lennart och Erik Rosén var han redan från barnsben uppvuxen med glaset. Följden blev att Lindshammar – trots fortsatt hård konkurrens – återigen kom upp på banan som ett välkänt småländsk glasbruk.
I slutet av 1980-talet gjorde Lindshammar en stor satsning på konstglas. Formgivarna Lars Sestervik, Christer Sjögren, Jonas Torstensson och Catharina Åselius-Lidbeck skapade helt nya kollektioner. I början av 1990-talet engagerades Matz Borgström och i mitten av årtiondet kom Birgitta Watz in i bilden. Båda två satte stark prägel på den kommande utvecklingen. Man tog också upp gamla goda måleritraditioner samtidigt som man i slutet av 1990-talet satsade på ny måleriteknik genom Lillemor Bokström och Jan Wiberg. Framgången lät inte vänta på sig, och idag sysselsätter man fler personer i måleriet än i den varma tillverkningen.
I februari 1998 fick Lindshammar ytterligare en gång en ny ägare: Ulf Rosén sålde sitt glasbruk till det norska företaget C G Holding AS men stannade kvar som VD. Genom köpet tillfördes Lindshammar såväl nya resurser som samordningseffekter eftersom C G Holding AS också äger sådana företag som DUKA-butikerna, det norska glasbruket Hadeland och Steninge Slott norr om Stockholm. År 2002 började en del av Lindshammars kollektion att marknadsföras under Steninge Slott.
Man kan gott säga att Lindshammar glasbruk i samband med 100-årsjubileet fortfarande gör skäl för epitetet ”Glasbruket med färg”, inte minst genom de satsningar som gjorts på det målade glaset. I hyttan framställs såväl blåst som centrifugerat glas, och många former från de äldre formgivarna – speciellt Christer Sjögren – lever kvar. Man kan också säga att det finns en rak linje från Robert Rentsch till Ulf Rosén. De flesta som varit i ledningen för glasbruket har vuxit upp med glaset och glastillverkningen och har på så sätt kunnat tillföra branschen en gedigen sakkunskap.
Lars Thor
Inledningstext till glasbrukets jubileumsutställning på Vetlanda museum 2005.
Sedan den här artikeln skrevs har mycket hänt i Lindshammar. Den traditionella glastillverkningen är nedlagd. Den ersattes med en studioglashytta 2011 i en del av det gamla glasbrukets lokaler. Enligt uppgifter i lokalpressen kommer nu för första gången sedan bruket grundades inte någon glasblåsning att förekomma på orten.