Den här recensionen publicerades i Historisk Tidskrift 1974. Det var på den gamla akademiska tiden, då en disputation ledde till doktorsgrad och eventuell docentkompetens. Reglerna ändrades sedermera på så sätt att doktorsgraden ersattes med en doktorsexamen samtidigt som fil lic-examen lades i malpåse. På senare tid har lic-examen återkommit som en mellanexamen fram till doktorsexamen.
Hursomhelst, när Åke Hyenstrand disputerade ute på det nyinvigda universitetsområdet Frescati hade jag förmånen att vara andre opponent på avhandlingen. Förste opponent var den sedan länge etablerade bebyggelsearkeologen Björn Ambrosiani. Under våra genomgångar före disputationen kunde vi konstatera att författaren gjort ett bra jobb.
Det var Björn Ambrosiani som lockade mig att börja arbeta vid Riksantikvarieämbetet den 1 april 1969. Då träffade jag Åke Hyenstrand som var verksam vid fornminnesinventeringen. Våra närmast dagliga kontakter upphörde 1973 då jag flyttade till Växjö. Oppositionen 1974 var alltså ett återupplivande av en gammal god kontakt. Tyvärr gick Åke Hyenstrand ur tiden för några år sedan efter en fortsatt karriär som professor i nordisk arkeologi.
Så håll till godo med recensionen:
Åke Hyenstrand. Centralbygd – randbygd. Strukturella, ekonomiska och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre järnålder. Akademisk avhandling (Stockholm). Acta Universitatis Stockholmiensis. Studies in North-European Archaeology nr 5. Stockholm 1974. 168 s.
De administrativa systemens ursprung och datering har länge lockat forskningen. Historiker har utifrån det skriftliga källmaterialets vittnesbörd sökt finna hållpunkter. Kulturgeografer har med hjälp av lantmäteriakter, skrivna källor och fältiakttagelser bidragit till kunskapen om förhållandena under den avslutande förhistorien och den begynnande medeltiden. Under senare år har även arkeologer på väsentliga punkter kunnat vidga kännedomen om äldre bebyggelseförhållanden utifrån förekomsten av fasta fornlämningar. Resultatet har blivit ökad tvärvetenskaplighet, vilket utan tvivel varit fruktbart.
Ett betydelsefullt steg framåt för den tvärvetenskapliga forskningen utgör Åke Hyenstrands avhandling. Boken är en avhandling i arkeologi, men Hyenstrand har vågat ta steget fullt ut när han använder sig av slutsatser som historiker, geografer och ortnamnsforskare dragit. Även om en myckenhet litteratur saknas, är resultatet förbluffande gott.
Till grund för arbetet ligger ett mycket omfattande källmaterial, nämligen riksantikvarieämbetets fornlämningsregister till den ekonomiska kartan för Mälardalen. I runt tal 240.000 fasta fornlämningar har bearbetats i tabellform och förberetts för databehandling. Ett omfattande arbete har nedlagts på utarbetande av utbredningskartor till stöd för resonemangen kring de administrativa systemens ursprung.
I de två inledande kapitlen diskuteras metodfrågor och förutsättningarna för bebyggelsearkeologi. Hyenstrand visar sig här redan i viss mån bunden till Björn Ambrosiani, som i ”Fornlämningar och bebyggelse” (1964) bildar skola för en kommande arkeologigeneration i vad gäller arkeologins roll i bebyggelsehistorisk forskning. Hyenstrand betonar även den roll kulturgeografer och ortnamnsforskare spelat. Tredje kapitlet behandlar dateringsfrågorna. Här tar Hyenstrand steget fullt ut genom att anamma Ambrosianis metod att utifrån fält- och kartiakttagelser beträffande läge och form grovt datera fasta fornlämningar. Analysen kompletteras med en omfattande genomgång av arkeologiska undersökningar i Mälardalen. Resultatet blir ett stöd för uppfattningen att grovdatering av fornlämningar är möjlig utan undersökning. Fjärde och även i hög grad femte kapitlet analyserar materialet på ett för historiker och kulturgeografer mycket intressant sätt, medan kapitel 6, Kolonisation och population, samt 7, Ortnamn och bygder, kanske är lite för speciella för en tvärvetenskapligt intresserad publik. Däremot ger kapitel 8, Den territoriella indelningen, en fortsättning av de fjärde och femte kapitlen. De tre slutkapitlen (9-11) har i viss mån karaktär av exkurs, eftersom de behandlar järnframställningen i Dalarna och förhållandet centralbygd – randbygd.
Ovan har framgått att historikern – kulturgeografen i sin läsning av Hyenstrands bok helst stannar inför kapitlen 4 och 8 samt – i viss mån – kapitel 5. Här författaren steget ut i det okända för att med fasta fornlämningar som enda bärande element söka bygga upp en modell för ett äldre administrativt system och datera det. En bedömning av boken i dessa avsnitt innebär ett kretsande kring dateringsfrågorna, där framför allt resonemangen kring tolften är av utomordentligt intresse. Här är inte platsen att redovisa den historiska och i viss mån kulturgeografiska litteratur Hyenstrand ej tagit del av. Det gäller i stället att lösgöra sig från äldre resonemang för att utifrån en fristående grund söka bedöma rimligheten i Hyenstrands påståenden.
Orter som har gravar och gravfält betecknas av Hyenstrand som primärenheter. Här förutsätts kontinuerlig odling från förhistorisk tid och framåt. Primärenheterna sammanförs i grupper, där talet 12 spelar en väsentlig roll. Hyenstrand vill i själva verket utifrån mängdinnehållet av fasta fornlämningar visa en tidig indelning i tolfter. Oftast blir resultatet relativt dåligt. 9 eller 10 primärenheter är inte ovanligt. Av denna anledning tas ortnamnsforskningen till hjälp, och orter som utifrån filologiska grunder är möjliga att beteckna som ”gamla” åsätts benämningen primärnamnenheter och adderas till primärenheterna i syfte att nå fram till talet tolv. Även här sker misslyckanden. 9, 10, 13 eller 14 primärenheter och primärnamnenheter är vanliga. Vidare förekommer dubbeltolfter m. fl. kombinationer i materialet. Metoden kan således förefalla en smula dubiös.
Tolftens referensyta är givetvis de moderna socknarna, eftersom ingen annan utgångspunkt finns. Rent källkritiskt kan Hyenstrand i själva verket inte bevisa förekomsten av en enda tolft. Det vore av denna anledning intressant att sätta tabell 4, s. 82 i händerna på en statistiker för att med moderna statistiska metoder få högre grad av sannolikhet i materialet än vad som nu är fallet. Tolften är för närvarande något av en i ett tomt rum svävande ande, som för en troende skara är en realitet. Undertecknad tillhör de troende.
Ambrosiani (1964) har bl.a. hävdat ett ensamgårdssystem under vikingatiden och bybildningen som en sen företeelse. Denna linje fullföljs av Hyenstrand, som därmed ställer sig skeptisk till kulturgeografernas resultat och avvisar teorin om sammanflyttning i byar och införande av tvåsäde under yngre järnålder (bl.a. Sporrong 1971). Vidare hävdar Hyenstrand att åkerbruket är en indirekt förutsättning för kulturgeografernas resonemang. Själv är han benägen att sätta betesdriften framför åkerbruket. Därefter analyseras historikernas resultat utifrån ”härteorin, gårdsteorin och mängdteorin”. Det är här som tolftberäkningarna kommer in som ett metodiskt sett helt nytt grepp. Tidigare antaganden om de enskilda gårdarnas taxering som förutsättning för ett administrativt system avvisas. I stället hävdas att mängdinnehållet är förutsättningen för systemets uppbyggnad och att en taxering kommit senare. Håller dessa resonemang inför framtida attacker, så har ett mycket betydande forskningsresultat framkommit.
Efter hävdandet av sen bybildning, primärenheter, och deras fortsättning i primärnamnenheter kommer man fram till frågan om tolftens datering. Är tolften den medeltida socknens direkta föregångare? Genomgången av materialet ger tolften en mycket sen tidsställning någon gång i passagen mellan förhistorisk tid och medeltid. Frågan är om man inte på grundval av primärnamnenheterna kan förlägga tolften i den historiska tidens begynnelse och sätta likhetstecken med den kristna socknen. De kan i själva verket vara samma sak.
Genom benäget tillmötesgående från historiska institutionen vid Stockholms universitet, forskningsprojektet Det Medeltida Sverige, har undertecknad tagit del av det material som är under utgivning och skall komma att kunna bilda grundval för rekonstruktion av bebyggelse och administrativa system under medeltid och 1500-tal. Genomgång har skett av socknarna Garn, Gottröra och Kårsta i Långhundra härad samt Sollentuna och Ed i Sollentuna härad. Därvid har alla orter som i materialet ger belägg för mycket sen kolonisation eller är av mycket ringa omfattning tagits bort. Kvar står de byar som under 1500-talet var så pass stora och väletablerade att man kan misstänka en åtminstone 500-årig tillvaro. I nästan samtliga fall har de stora byarna gravfält och uppfyller därmed Hyenstrands definition av primärenhet. Endast ett par namn i varje socken saknar gravar men har i stället sådana ortnamn att Hyenstrands beteckning primärnamnenhet är fullt gångbar. Särskilt väl stämmer bilden på Gottröra socken, där 10 primärenheter är klart belagda. Vidare finns där ortnamnen Håsta och Trosta, som på filologiska grunder kan antas vara av äldre ursprung. 1500-talet redovisar här 5 resp. 2 gårdar. Tillägget av de två primärnamnenheterna resulterar i talet 12.
Hyenstrands bok kommer att läsas – och kritiseras – fr.a. av historiker, ortnamnsforskare och kulturgeografer. Den förtjänar att studeras, eftersom den är en betydelsefull milstolpe för den tvärvetenskapliga forskningen.
Lars Thor
23 aug 2012
Centralbygd – Randbygd
Den här recensionen publicerades i Historisk Tidskrift 1974. Det var på den gamla akademiska tiden, då en disputation ledde till doktorsgrad och eventuell docentkompetens. Reglerna ändrades sedermera på så sätt att doktorsgraden ersattes med en doktorsexamen samtidigt som fil lic-examen lades i malpåse. På senare tid har lic-examen återkommit som en mellanexamen fram till doktorsexamen.
Hursomhelst, när Åke Hyenstrand disputerade ute på det nyinvigda universitetsområdet Frescati hade jag förmånen att vara andre opponent på avhandlingen. Förste opponent var den sedan länge etablerade bebyggelsearkeologen Björn Ambrosiani. Under våra genomgångar före disputationen kunde vi konstatera att författaren gjort ett bra jobb.
Det var Björn Ambrosiani som lockade mig att börja arbeta vid Riksantikvarieämbetet den 1 april 1969. Då träffade jag Åke Hyenstrand som var verksam vid fornminnesinventeringen. Våra närmast dagliga kontakter upphörde 1973 då jag flyttade till Växjö. Oppositionen 1974 var alltså ett återupplivande av en gammal god kontakt. Tyvärr gick Åke Hyenstrand ur tiden för några år sedan efter en fortsatt karriär som professor i nordisk arkeologi.
Så håll till godo med recensionen:
Åke Hyenstrand. Centralbygd – randbygd. Strukturella, ekonomiska och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre järnålder. Akademisk avhandling (Stockholm). Acta Universitatis Stockholmiensis. Studies in North-European Archaeology nr 5. Stockholm 1974. 168 s.
De administrativa systemens ursprung och datering har länge lockat forskningen. Historiker har utifrån det skriftliga källmaterialets vittnesbörd sökt finna hållpunkter. Kulturgeografer har med hjälp av lantmäteriakter, skrivna källor och fältiakttagelser bidragit till kunskapen om förhållandena under den avslutande förhistorien och den begynnande medeltiden. Under senare år har även arkeologer på väsentliga punkter kunnat vidga kännedomen om äldre bebyggelseförhållanden utifrån förekomsten av fasta fornlämningar. Resultatet har blivit ökad tvärvetenskaplighet, vilket utan tvivel varit fruktbart.
Ett betydelsefullt steg framåt för den tvärvetenskapliga forskningen utgör Åke Hyenstrands avhandling. Boken är en avhandling i arkeologi, men Hyenstrand har vågat ta steget fullt ut när han använder sig av slutsatser som historiker, geografer och ortnamnsforskare dragit. Även om en myckenhet litteratur saknas, är resultatet förbluffande gott.
Till grund för arbetet ligger ett mycket omfattande källmaterial, nämligen riksantikvarieämbetets fornlämningsregister till den ekonomiska kartan för Mälardalen. I runt tal 240.000 fasta fornlämningar har bearbetats i tabellform och förberetts för databehandling. Ett omfattande arbete har nedlagts på utarbetande av utbredningskartor till stöd för resonemangen kring de administrativa systemens ursprung.
I de två inledande kapitlen diskuteras metodfrågor och förutsättningarna för bebyggelsearkeologi. Hyenstrand visar sig här redan i viss mån bunden till Björn Ambrosiani, som i ”Fornlämningar och bebyggelse” (1964) bildar skola för en kommande arkeologigeneration i vad gäller arkeologins roll i bebyggelsehistorisk forskning. Hyenstrand betonar även den roll kulturgeografer och ortnamnsforskare spelat. Tredje kapitlet behandlar dateringsfrågorna. Här tar Hyenstrand steget fullt ut genom att anamma Ambrosianis metod att utifrån fält- och kartiakttagelser beträffande läge och form grovt datera fasta fornlämningar. Analysen kompletteras med en omfattande genomgång av arkeologiska undersökningar i Mälardalen. Resultatet blir ett stöd för uppfattningen att grovdatering av fornlämningar är möjlig utan undersökning. Fjärde och även i hög grad femte kapitlet analyserar materialet på ett för historiker och kulturgeografer mycket intressant sätt, medan kapitel 6, Kolonisation och population, samt 7, Ortnamn och bygder, kanske är lite för speciella för en tvärvetenskapligt intresserad publik. Däremot ger kapitel 8, Den territoriella indelningen, en fortsättning av de fjärde och femte kapitlen. De tre slutkapitlen (9-11) har i viss mån karaktär av exkurs, eftersom de behandlar järnframställningen i Dalarna och förhållandet centralbygd – randbygd.
Ovan har framgått att historikern – kulturgeografen i sin läsning av Hyenstrands bok helst stannar inför kapitlen 4 och 8 samt – i viss mån – kapitel 5. Här författaren steget ut i det okända för att med fasta fornlämningar som enda bärande element söka bygga upp en modell för ett äldre administrativt system och datera det. En bedömning av boken i dessa avsnitt innebär ett kretsande kring dateringsfrågorna, där framför allt resonemangen kring tolften är av utomordentligt intresse. Här är inte platsen att redovisa den historiska och i viss mån kulturgeografiska litteratur Hyenstrand ej tagit del av. Det gäller i stället att lösgöra sig från äldre resonemang för att utifrån en fristående grund söka bedöma rimligheten i Hyenstrands påståenden.
Orter som har gravar och gravfält betecknas av Hyenstrand som primärenheter. Här förutsätts kontinuerlig odling från förhistorisk tid och framåt. Primärenheterna sammanförs i grupper, där talet 12 spelar en väsentlig roll. Hyenstrand vill i själva verket utifrån mängdinnehållet av fasta fornlämningar visa en tidig indelning i tolfter. Oftast blir resultatet relativt dåligt. 9 eller 10 primärenheter är inte ovanligt. Av denna anledning tas ortnamnsforskningen till hjälp, och orter som utifrån filologiska grunder är möjliga att beteckna som ”gamla” åsätts benämningen primärnamnenheter och adderas till primärenheterna i syfte att nå fram till talet tolv. Även här sker misslyckanden. 9, 10, 13 eller 14 primärenheter och primärnamnenheter är vanliga. Vidare förekommer dubbeltolfter m. fl. kombinationer i materialet. Metoden kan således förefalla en smula dubiös.
Tolftens referensyta är givetvis de moderna socknarna, eftersom ingen annan utgångspunkt finns. Rent källkritiskt kan Hyenstrand i själva verket inte bevisa förekomsten av en enda tolft. Det vore av denna anledning intressant att sätta tabell 4, s. 82 i händerna på en statistiker för att med moderna statistiska metoder få högre grad av sannolikhet i materialet än vad som nu är fallet. Tolften är för närvarande något av en i ett tomt rum svävande ande, som för en troende skara är en realitet. Undertecknad tillhör de troende.
Ambrosiani (1964) har bl.a. hävdat ett ensamgårdssystem under vikingatiden och bybildningen som en sen företeelse. Denna linje fullföljs av Hyenstrand, som därmed ställer sig skeptisk till kulturgeografernas resultat och avvisar teorin om sammanflyttning i byar och införande av tvåsäde under yngre järnålder (bl.a. Sporrong 1971). Vidare hävdar Hyenstrand att åkerbruket är en indirekt förutsättning för kulturgeografernas resonemang. Själv är han benägen att sätta betesdriften framför åkerbruket. Därefter analyseras historikernas resultat utifrån ”härteorin, gårdsteorin och mängdteorin”. Det är här som tolftberäkningarna kommer in som ett metodiskt sett helt nytt grepp. Tidigare antaganden om de enskilda gårdarnas taxering som förutsättning för ett administrativt system avvisas. I stället hävdas att mängdinnehållet är förutsättningen för systemets uppbyggnad och att en taxering kommit senare. Håller dessa resonemang inför framtida attacker, så har ett mycket betydande forskningsresultat framkommit.
Efter hävdandet av sen bybildning, primärenheter, och deras fortsättning i primärnamnenheter kommer man fram till frågan om tolftens datering. Är tolften den medeltida socknens direkta föregångare? Genomgången av materialet ger tolften en mycket sen tidsställning någon gång i passagen mellan förhistorisk tid och medeltid. Frågan är om man inte på grundval av primärnamnenheterna kan förlägga tolften i den historiska tidens begynnelse och sätta likhetstecken med den kristna socknen. De kan i själva verket vara samma sak.
Genom benäget tillmötesgående från historiska institutionen vid Stockholms universitet, forskningsprojektet Det Medeltida Sverige, har undertecknad tagit del av det material som är under utgivning och skall komma att kunna bilda grundval för rekonstruktion av bebyggelse och administrativa system under medeltid och 1500-tal. Genomgång har skett av socknarna Garn, Gottröra och Kårsta i Långhundra härad samt Sollentuna och Ed i Sollentuna härad. Därvid har alla orter som i materialet ger belägg för mycket sen kolonisation eller är av mycket ringa omfattning tagits bort. Kvar står de byar som under 1500-talet var så pass stora och väletablerade att man kan misstänka en åtminstone 500-årig tillvaro. I nästan samtliga fall har de stora byarna gravfält och uppfyller därmed Hyenstrands definition av primärenhet. Endast ett par namn i varje socken saknar gravar men har i stället sådana ortnamn att Hyenstrands beteckning primärnamnenhet är fullt gångbar. Särskilt väl stämmer bilden på Gottröra socken, där 10 primärenheter är klart belagda. Vidare finns där ortnamnen Håsta och Trosta, som på filologiska grunder kan antas vara av äldre ursprung. 1500-talet redovisar här 5 resp. 2 gårdar. Tillägget av de två primärnamnenheterna resulterar i talet 12.
Hyenstrands bok kommer att läsas – och kritiseras – fr.a. av historiker, ortnamnsforskare och kulturgeografer. Den förtjänar att studeras, eftersom den är en betydelsefull milstolpe för den tvärvetenskapliga forskningen.
Lars Thor